Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.


När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.


Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Är Trump Sverigedemokrat?

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.


Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.

Utmanarna från höger

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Sverigedemokraternas (SD) väljar- och opinionsmässiga framgångar har inspirerat högerradikala politiska entreprenörer att kasta sig in i konkurrensen om de invandringskritiska rösterna. Det i mars bildade Alternativ för Sverige (AFS) och Medborgerlig Samling (MED), som fram till 2014 hette Borgerlig Framtid, fiskar efter migrations- och EU-kritiska, värdekonservativa och politiskt missnöjda väljare. Även den extrema nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen gjorde en större satsning än tidigare i årets riksdagsval. Här kommer enbart de två högerradikala partierna att behandlas. Trots stor närvaro på sociala medier var valresultatet blygsamt för de två utmanarpartierna: AfS fick ett väljarstöd på 0.3 procent och MED nådde upp till 0,1 procent. MED erhöll mandat i tre kommuner:  Höör i Skåne (1 mandat), Torsås i Kalmar län (1 mandat) och Laholm i Halland (2 mandat).

AFS är en direkt konsekvens av SDs resa från marginalen till den politiska mittfåran. SDs ideologiskt principfasta nationalistiska aktivister har ogillat den ideologiska modereringen som skett i syfte att bredda väljarbasen, och ytterst bryta isoleringen och bli ett legitimt parti, som övriga politiska partier vill samarbeta med. SDs partiledning har etablerat en disciplinerad organisation där utrymmet för extrema element – personer och uttryck som kan skada partiet – krymptes. Jimmy Åkesson presenterade 2012 nolltolerans”-linjen mot rasism och andra extrema uttryck och ett hundratal medlemmar har uteslutits sedan dess.

Partisplittringar av ideologiska och personella skäl har ofta skakat nationalistiska partier i Europa. Utbrytare och politiska sticklingar är inte heller nytt för SD. Hembygdspartiet bildades som en utbrytning från SD 1995, och 2001 bildades Nationaldemokraterna av aktiva från SD. Det som skiljer AFS från de historiska utbrytarpartierna är att partigrundarna består av från SD redan uteslutna personer. AFS partiledare Gustav Kasselstrand, var fram till 2015 ordförande för SDs ungdomsförbund SDU. Flera i AFS ledarskikt har sin bakgrund i ungdomsförbundet, som moderpartiet kapade banden med i 2015 då även Kasselstrand med flera uteslöts från moderpartiet. Tre SD-riksdagsledamöter har anslutit sig till AFS under våren, bland annat Mikael Jansson, som var SDs partiledare mellan 1995-2005. De tre avhopparna hade ratats vid SDs kandidatnominering till riksdagsvalet 2018.

AFS har en starkare nationalistisk profil än SD. Asyl- och flyktingpolitiken är radikalare, t.ex. förespråkar man ett omedelbart asylstopp och en aktiv återvandringspolitik. Sverige ska även lämna EU. AFS populism uttrycks i skarp kritik av det politiska systemet och de politiska partierna beskrivs som korrupta och inför folket lomhörda organisationer.  AFS  har även närmat sig de mer radikala invandringskritiska partierna i Europa; Front National, Vlaams Belang, m.fl. Partiet har även en Putin-vänlig profil. I den ekonomiska politiken står man längre till höger än SD, t.ex. förespråkar man en platt skatt.

Medborgerlig Samling presenterar sig som ett liberalkonservativt parti – ”liberal i sin syn på individens rättigheter och ekonomisk politik” och konservatismen uttrycks som (nationell) sammanhållning på kulturell grund, och politik som bygger på beprövad erfarenhet och kunskap. Invandring och integrationspolitik är partiets viktigaste teman. Partiets ledargestalter har främst sin bakgrund i Alliansens partier, men även Miljöpartiet.  Partiledaren Ilan Sade, har varit ordförande för Centerns högskolepolitiska förbund. Alexander Bard, som har en tidigare historia i ”Stureplanscentern” stöder MED och författaren Katerine Janousch ställer upp som obunden kandidat för MED.  Medan AFS målgrupp är väljare besvikna på att SD kompromissat nationalismen riktar Medborgerlig Samling sig primärt till på Alliansens besvikna borgerliga väljare. De kritiseras för att ha blundat för invandringens negativa konsekvenser och deras ovilja att samarbeta med SD för att gripa regeringsmakten.

Att varken AFS eller MED lyckades ta sig över fyra procentsspärren och erhålla mandat i riksdagen var inte överraskande. Inget av partierna har särredovisats i etablerade opinionsmätningar.  AFS ställde endast upp i riksdagsvalet, medan MED ställde upp i riksdagsvalet och presenterade kandidater i ett antal landsting och kommuner. Som nya partier saknar de framför allt ekonomiska resurser för att bedriva en bred valkampanj.

De två partierna har valt oortodoxa metoder för att fylla partikassan. AFS har haft fundraisingkampanjer i USA och Frankrike. För både den amerikanska marknaden gjorde AFS en Youtubefilm där man presenterar sig som partier som vill ”göra just det Donald Trump försöker göra i USA: stoppa den destruktiva invandringen, dränera det politiska träsket och alltid sätta det egna landets intressen främst”. MED har i annonser i Dagens Industri och Affärsvärlden erbjudit sina sympatisörer att köpa riksdagsobligationer a 5000 kronor, utan ränteåterbäring av partiet. De återbetalas om man når fyra procentsspärren senast riksdagsvalet 2022. Förhoppningen är att få in 10 miljoner.

I likhet ned SD och andra europeiska högerradikala partier är framför allt AFS, men även MED aktiva och synliga på sociala medier. Det är  framförallt där de bedrivit sina valkampanjer genom att presentera sina politiska budskap, live-sänder valmöten och interagerar med väljarna.

De två högerradikala partierna hotade inte SDs väljarmässiga stöd. SD utökade sin närvaro i riksdagen efter valet i september trots konkurrensen. Snarare kan utmanarna – och då i synnerhet AFS – ha bidragit till bilden av att SD tagit avstånd från sin extrema historia och gjort bokslut med den tidigare i partiet accepterade extrema rasismen och extrema nationalismen. Medan utmanarna AFS hävdar att SD blivit ”för trötta och bekväma i riksdagen” kontrar Jimmy Åkesson med att AFS består av ”bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling”. Paradoxalt nog tycks de nya högerradikala utmanarpartierna snarare ha hjälpt snarare än stjälpt SDs väljarmässiga framgångar.

Regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Torbjörn Bergman, Johan Hellström och Camilla Sandström. Texten har tidigare publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Efter valet 2010 och 2014 lyckades varken de rödgröna partierna eller allianspartierna uppnå egen majoritet i riksdagen. Opinionsundersökningarna har även fortsättningsvis indikerat att inte heller riksdagsvalet 2018 skulle resultera i någon klar vinnare. Det har som vanligt aktualiserat frågan om vem som vill regera med vem? Till skillnad från tidigare valår, har emellertid den starka låsningen vid två traditionella block luckrats upp och nya obeprövade regeringskonstellationer och inte minst blocköverskridande samarbeten diskuterats öppet. Två intressanta frågor att studera är därför vilka förutsättningar det finns för nya koalitioner på basis av partiernas valmanifest, samt vilka regeringssamarbeten ledande politiska företrädare föreslagit i media under månaderna före riksdagsvalet?

Under våren och sommarens valkampanj har klassiska frågor som ekonomi och välfärd debatterats intensivt, men även klimatet och ”nyare” konfliktfrågor som migration och integration har fått stort utrymme. Genom att analysera hur partierna i de egna valmanifesten profilerat sig över tid längs den traditionella höger-vänsterskalan (figur 1) kan man se att partierna över tid förflyttat sig mellan olika positioner på skalan. Sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner emellertid anmärkningsvärt stabila. En större förflyttning kan dock noteras efter Moderaternas valförlust 2002. Under Fredrik Reinfeldts ledning skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006 i sin framställning av sin politik i valmanifestet. Partiet är dock numera tillbaka i en mer traditionell högerposition. Sverigedemokraternas (SD) inträde i riksdagen från 2010 har också förändrat det partipolitiska landskapet, då fler riksdagspartier och inte minst flera jämnstora partier förändrar relationerna mellan partierna och blocken.

Som framgår av figur 1 samlas riksdagspartierna fortfarande i ett tydligt vänster- respektive högerblock, men det ideologiska avståndet mellan de två politiska blocken har minskat över tid.

Figur 1. Partiernas vänster-höger positioner i valmanifesten, 1998-2018Figur_1

Kommentar: Värdena i figuren visar skillnaden mellan andelen generella vänster- respektive högeruttalanden i partiernas valmanifest. Den generella vänster-högerskalan inkluderar både ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men även icke-ekonomiska frågor som t.ex. försvar, miljö, multikulturalism o.s.v. Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden som vi använt är väl beprövad och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/). För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Då KD inte presenterade något valmanifest i egentlig mening inför valet 2018 redovisas värdet för 2014 års valmanifest i figuren.

 

Utöver detta har Sverigedemokraterna allt mer kommit att prägla det politiska landskapet och under perioden 2010-2018 närmast utgjort ett tredje politiskt block i svensk politik. Vilka tänkbara utfall öppnar detta upp för i termer av (potentiella) regeringskoalitioner efter 2018 års riksdagsval? Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det möjligt att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter inom de två traditionella blocken. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet.

Ett andra scenario, vilket hitintills varit närmast otänkbart, är att barriären gentemot Sverigedemokraterna bryts.  Även om partier som liknar SD har utgjort en del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra riksdagspartierna och SD fortfarande relativt stort när det gäller SD:s kärnfrågor – immigration och integration. Skillnaderna inom dessa politikområden har dock blivit mindre under valrörelsen då flera partier signalerat för en hårdare migration- och integrationspolitik. Men så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti” av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll.

Ett tredje scenario är en uppluckring av blockpolitiken. Hur partierna positionerar sig i relation till varandra (figur 1) skapar uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga.

Vad säger då de politiska parterna om regeringsalternativen före valet? Tabell 1 redovisar vilka olika typer av regeringar som ledande politiska företrädare vill se efter riksdagsvalet. I sammanställningen ingår uttalanden av partiledare, partisekreterare och gruppledare i riksdagen i tidningar, tv och radio två månader före valet.

Tabell 1. Vem vill regera med vem?tabell_1.png

Kommentarer: Tom ruta= Ingen information; Ej blockerande= lägger ner sina röster i statsministeromröstningen för att släppa fram ett regeringsalternativ.

 

Av de tänkbara regeringsalternativ som föreslås framstår ingen av de tre ovannämnda scenarierna som helt otänkbara, men det är även tydligt att förutsättningarna för en minoritetsregering som inkluderar både S och M, eller en majoritetsregering som även inkluderar ytterligare partier, är ytterst begränsade eftersom både Ulf Kristersson och Stefan Löfven avfärdat denna möjlighet under våren.

Tre viktiga faktorer kommer att vara av stor betydelse i höstens regeringsbildning:

  • Kommer partierna att rösta enligt spelreglerna som uttrycktes i den (ö)kända Decemberöverenskommelsen? I sådana fall kommer regeringen att bildas utifrån det största politiska blocket, liksom efter riksdagsvalet 2014.
  • Kommer allianspartierna att stödja sig på Sverigedemokraterna vid regeringsbildningen? Det som talar emot detta är att åtminstone två av allianspartierna inte vill se en alliansregering som bildas utifrån (ett passivt) stöd från Sverigedemokraterna.
  • Kan partierna tänka sig en blocköverskridande regering? Vi påstår att förutsättningarna för en sådant scenario är större än på länge. Inte minst då Vänsterpartiet antagligen inte kommer att blockera eller hindra en sådan regering från att bildas, med förbehållet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget. En minoritetsregering skulle i det läget kunna bestå av till exempel S-MP-C eller S-MP-C-L. Det skulle emellertid ställa partierna inför en väldigt prekär situation, och möjligen en svekdebatt, då de måste övertyga både sina gräsrötter och väljare om nödvändigheten av en bred regeringskoalition tillsammans med forna antagonister, och behovet av att överge den förutsägbarhet inom politiken som blockpolitiken innebär.

Snart får vi veta svaret.

 

Vilka frågor betonar partierna i sina valmanifest?

AV: Johan Hellström och Jonas Lindahl


Inför varje riksdagsval publicerar partierna valmanifest där de presenterar sin politik. Genom valmanifesten kan partierna visa vilka politiska frågor de prioriterar och vilka förslag de vill få igenom. Samtidigt är valmanifesten strategiska dokument författade av partierna själva. De författas för att marknadsföra partiernas politik helt enkelt. Av denna anledning kan partiernas valmanifest se väldigt olika ut och ha varierande längd. Av samma anledning ger valmanifesten oftast inte en helt komplett bild över vilken politik som partierna vill genomföra, eftersom dessa ibland endast kortfattat berör, eller till och med utelämnar, vissa politikområden. Däremot, ger valmanifesten en ganska god indikation på vilka frågor som partierna prioriterar i valrörelsen. Detta leder till frågan för detta inlägg:

I vilken omfattning lyfte de politiska partierna fram frågor som väljarna prioriterade högst inför riksdagsvalet 2018? För att besvara denna fråga har vi kodat samtliga partiers valmanifest efter ett etablerat kodningsschema.[1] Vi har sedan summerat hur stor andel av partiernas valmanifest som tillägnas respektive politikområde av de åtta politikområden som väljarna prioriterar högst (enligt olika opinionsundersökningar publicerade månaden före valet).[2] Figur 1 nedan visar rangordningen för de åtta politikområdena som respektive parti betonar mest i sina valmanifest (efter hur stor andel av valmanifestet som tillägnas respektive politikområde).

Figur 1. Politikområden i partiernas valmanifest

Kommentar: Kategorin ”Jämställdhet” är tämligen bred och berör positiva omnämnanden om social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt (t.ex. lika behandling/anti-diskriminering, ekonomisk jämlikhet o.s.v.) Notera även att det finns politiska frågor som inte är inkluderade vilket gör att summan inte blir 100 procent. I kategorin ”Sjukvård” ingår även andra delar av välfärdssystemet, såsom äldreomsorg och olika trygghetssystem. Observera även att Kristdemokraternas (KD) valmanifest inför årets val är ovanligt kortfattat och utelämnar därför många politikområden (t.ex. miljö). Vi väljer därför att inte kommentera KD:s valmanifest.  Att Vänsterpartiet (V) inte betonar ”Lag och ordning” beror på hur kodningen av valmanifesten är utformad, då V främst önskar bekämpa brottslighet med jämlikhetsarbete (dvs. minska de socioekonomiska klyftorna och segregationen i samhället).

Vilka intressanta iakttagelser kan vi då göra utifrån figuren? Det är tydligt, och föga förvånande, att partierna försöker attrahera delvis olika grupper av väljare, men även delvis samma. Till exempel betonar både Centerpartiet (C) och Miljöpartiet (MP) till största del miljöfrågor och har profilerat och utformat sina valmanifest utifrån dessa frågor. Studerar vi riksdagens två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, utgör Jämställdhet (inklusive social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt), Lag- och ordning och Sjukvård/Omsorg de tre mest prioriterade politikområdena. De betonar med andra ord ungefär samma frågor i sina valmanifest, även om framställningen – hur valmanifesten är utformade och skrivna – skiljer sig åt. Att Jämställdhet är mest prioriterat i Moderaternas valmanifest kan ses som ett utslag för en av partiets valslogans inför valet, ”Lika för alla”. Liberalernas valmanifest med titeln ”Försvara friheten” har en tydlig betoning på liberala värderingar (vilket delvis faller under Jämställdhetskategorin), men även tidigare profilfrågor som skola/utbildning, samt integrations- och migrationspolitiken lyfts fram. I Sverigedemokraternas valmanifest är det jämnt lopp mellan sjukvård och integration/migration, men detta beror främst på att äldreomsorgen även räknas med i denna kategori. SD:s valmanifest betonar, liksom tidigare, främst integrations- och migrationspolitik. Slutligen, Vänsterpartiets valmanifest har ett tydligt fokus på jämställdhet, jämlikhet och lika behandling – inga nyheter från tidigare valmanifest med andra ord.

Sammantaget kan vi konstatera att partiernas valmanifest betonar de frågor som väljarna tycker är viktigast ganska bra. Det finns dock undantag. Den tydligaste skillnaden mellan hur mycket ett politikområde diskuteras i valmanifesten i förhållande hur viktigt detta är för väljarkåren i sin helhet är miljöfrågor (undantaget C och MP). Och inte minst eftersom detta var en väljarnas viktigaste frågor inför årets val. Att flera av valmanifesten till största del författades innan sommarens torka och bränder kan nog delvis förklara detta. Även integrations- och migrationspolitiken, om än i något mindre grad än miljöfrågorna, har inte samma tyngd i partiernas valmanifest som hos väljarna (undantaget L och SD). Delvis beror detta på att sysselsättningspolitiken i vissa fall tangerar integrationspolitiken, då integrationspolitiken i mycket rör arbetsmarknadsintegration i manifesten snarare än integration i en, exempelvis, kulturell bemärkelse. I detta avseende lägger partierna, och då i synnerhet Allianspartierna, ett förhållandevis stort utrymme på ”integration” i sina valmanifest.[3]

 


1] Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text på ”kvasi-meningsnivå” och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse. Metoden som vi använt är välbeprövad, fast inte utan sina brister, och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/).

[2] Se t.ex. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/miljo/klimatet-upp-i-topp-som-valjarnas-viktigaste-fraga/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/gPeAKB/nu-ar-flyktingar-och-invandring-valets-viktigaste-fraga; https://www.dn.se/nyheter/politik/valjarnas-viktigaste-fragor-och-problemen-de-vill-ha-losta/.

[3]  För ytterligare läsning om migrationspolitiken i valmanifesten se https://politologerna.wordpress.com/2018/09/06/vad-lovar-partierna-att-gora-i-migrationspolitiken-2018-2022/.

 

Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av ANDERS BACKLUND och HANNA BÄCK, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.


För det tredje valet i rad har Sverigedemokraterna utökat sin parlamentariska närvaro, och liksom tidigare har både Alliansen och det rödgröna blocket långt till egen majoritet. Trots att SD:s partiledare Jimmie Åkesson omgående efter valet skickade en formell invit till Moderaterna och Kristdemokraterna om att samverka för att bilda regering var det ingen som nappade på erbjudandet. Detta var föga förvånade då samtliga partier inför valet lovade sina väljare att inte samarbeta eller förhandla med SD – partiet har sedan det kom in i Riksdagen behandlats som en form av ”paria” och isolerats av de andra partierna. Det parlamentariska läget betyder dock att alternativet till att söka stöd från SD är att samarbeta över blockgränserna, vilket Allianspartierna inte heller har visat något större intresse för.

Den svenska negativa parlamentarismen innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen (dvs. att en riksdagsmajoritet inte aktivt röstar emot den). För att hindra SD från att avgöra en statsministeromröstning behöver det ena blocket därför lägga ned sina röster (vilket var fallet 2014 då Alliansen tolererade Stefan Löfven). Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök att fortsätta med den svenska blockpolitiken som om SD inte existerade genom att det mindre blocket tolererar att det större regerar. Uppgörelsen övergavs dock som bekant efter mindre än ett år och Allianspartierna har gjort klart att den aldrig borde ha slutits. Frågan är alltså vad som kommer att brytas först: isoleringen av SD eller oviljan att regera med eller med stöd av partier från det andra blocket.

I andra europeiska länder har det visat sig att högerradikala partier som tidigare varit isolerade med tiden har fått komma in i värmen. Två kriterier brukar krävas för att detta ska hända. Dels måste partiet bli tillräckligt stort för att spela en avgörande roll när en regering ska bildas, dels får partiet inte stå alltför långt från sina tilltänkta koalitionspartners vad gäller den egna politiken. Redan när SD kom in i riksdagen 2010 uppfylldes det första kriteriet, då Alliansregeringen förlorade sin majoritet och SD blev vågmästare mellan de två blocken. Vad gäller det andra kriteriet var avståndet mycket stort mellan SD och övriga partier i fråga om migrationspolitiken både i valet 2010 och 2014. Inför årets val låg flera partier betydligt närmare SD i denna fråga, men trots detta är dörren för samarbete i regeringsfrågan stängd.

Hur skiljer sig det svenska fallet, där SD behandlas som ”paria”, från övriga Europa, där högerradikala partier i vissa länder (t.ex. i Norge och Österrike) ingår i regeringen? En viktig förklaring är att många liknande partier ursprungligen bildades med en annan politisk profil. De norska och danska Framstegspartierna (föregångaren till Dansk Folkeparti) bildades t.ex. som skattemissnöjespartier, och Sannfinländarna har sina rötter i agrarpopulism. Tröskeln för samarbete är därför lägre än för partier som har sitt förflutna i högerextrema rörelser. De svenska partierna skiljer sig dock åt i hur de motiverar sitt avståndstagande till SD. Inom det rödgröna blocket talas det ofta om SD som ”ett rasistiskt parti med ett förflutet i nazismen”, medan exempelvis Moderaterna i årets valrörelse har talat om att SD har en ”dålig politik”. Även om Moderaterna ännu håller dörren stängd för samarbete kan detta tänkas utgöra ett mindre hinder – man anser ju t.ex. även att Socialdemokraterna har en ”dålig politik”. Moderaterna och Kristdemokraterna har i detta avseende varit de partier som kan tänkas ”ställa dörren på glänt” för SD.

När det på valnatten visade sig att Alliansen inte såg ut att bli större än de rödgröna riktade Jimmie Åkesson en fråga till Ulf Kristersson: ”Kommer du att samarbeta med Stefan Löfven eller kommer du att samarbeta med mig?” Om Moderaterna trots sina löften hade tagit emot denna utsträckta hand hade det naturligtvis varit en enorm framgång för SD, både i termer av politiskt inflytande och acceptans – isoleringen hade då brutits. Om partiet med sina krav på inflytande istället driver Moderaterna till samarbete vänsterut räknar SD med att väljarna straffar de etablerade partierna i nästa val. Det finns exempel där ”storkoalitioner” med S och M i svenska kommuner har vara kostsamma i termer av väljarstöd, där SD som ”enda oppositionsparti” har växt sig starkare. Liknande exempel återfinns i Tyskland där kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) styrt i en sådan storkoalition och har förlorat röster till ett högerradikalt parti (AfD).

Eftersom högerradikala partier framförallt är intresserade av inflytande i en fråga (invandring) behöver traditionella högerpartier ofta kompromissa mindre med dem än vad de behöver göra i koalitioner med partier på andra sidan det politiska spektrumet. Förr eller senare är det därför troligt att delar av den svenska borgerligheten väljer att tacka ja till SD:s villkorade stöd hellre än att samarbeta vänsterut. Med tanke på de utfästelser som har gjorts inför årets val är det dock mindre troligt att det sker under denna mandatperiod. Att bryta den här typen av utfästelser kan leda till mycket kraftiga röstförluster i kommande val och kan även skapa konflikter inom partierna där partiledare får avgå som följd. Detta torde innebära att de flesta av partiledarna fortsatt behandlar SD som ett pariaparti som isoleras från ett explicit regeringssamarbete. Om inte SD väljer att släppa på sina krav om inflytande och stödjer en Alliansregering utan motkrav, så måste någon form av samarbete över blockgränsen – åtminstone i den formen att vissa partier lägger ner sina röster för att låta en regering från andra blocket tillträda – alltså till för att lösa regeringsfrågan.

Ingår alltid det största partiet i regeringen?

Av: Johan Hellström


I den offentliga debatten, och inte minst insändare till dags- och kvällstidningar, i sociala medier och i kommentatorsfält lyfts Inte sällan åsikten att det största partiet måste ingå i regeringen. I synnerhet om Sverigedemokraterna blir det största riksdagspartiet. Att något annat vore odemokratiskt. Det är dock ett missförstånd om hur den parlamentariska demokratin fungerar i Sverige och de flesta andra länder. Samtidigt är det dock inte en helt orimlig synpunkt då detta är ordningen i några parlamentariska demokratier, t.ex. Bulgarien och Island, där det finns en stark praxis att statschefen utser partiledaren för det största partiet till regeringsbildare eller s.k. ”formateur”.[1] Med andra ord, partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en regering.

I de flesta parlamentariska demokratier är det just statschefen som brukar ha rollen som s.k. ”informateur”, dvs. den som får rollen att sondera för att hitta en regeringsbildare. Enligt den svenska regeringsformen har dock riksdagens talman denna uppgift (dvs. att föreslå en ny statsminister för riksdagen). Däremot finns det inte i Sveriges grundlagar reglerat vem talmannen ska utse till formateur. Praxis är dock att talmannen sonderar terrängen med samtliga av riksdagens partiledare, för att på så sätt få underlag på vilket eller vilka partier som kan bilda en regering med goda chanser att få tillräckligt stöd i riksdagen. Utifrån dessa diskussioner utser därefter talmannen en av partiledarna till regeringsbildare (eller statsministerkandidat). [2]

Hur vanligt är det då att det största partiet ingår i regeringen? Studerar vi bara de regeringar som bildats när inget enskilt parti haft en parlamentarisk majoritet (dvs. minoritetssituationer), så ingår det största partiet i c:a 86 % av de regeringar som bildats sedan 1945 i Europa som helhet. I Sverige ligger denna siffra på c:a 75 %, dvs. alla förutom de sju borgerliga regeringar som bildats under efterkrigstiden. I samtliga dessa fall har Socialdemokraterna varit det största partiet. Att vara det största partiet är således ingen garanti för att bli regeringsparti men ofta en viktig faktor för de partier som lyckas nå regeringsmakten.

En annan viktig faktor som lyfts fram i forskningen för om partier lyckas nå regeringsmakten är deras ideologiska placering i partisystemet. Partier som placerar sig i mitten av den viktigaste eller de viktigaste ideologiska dimensionerna har betydligt större möjligheter att bli regeringspartier än mer ideologiskt extrema partier. Anledningen till detta är att partier vill samarbeta och ingå i regeringar med andra partier som står nära dem politiskt. Den främsta fördelen för ett parti att bilda regering med ideologiskt närstående partier är att det minskar behovet av långtgående politiska kompromisser. Den gemensamma regeringspolitiken kommer därmed ha goda förutsättningar att vara acceptabel för samtliga partier som ingår i en koalitionsregering. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet.[3]  .Oavsett om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en flerpartiregering brukar medianpartiet oftast ingå i dessa regeringar.[4] Tar vi hänsyn till samtliga regeringar som bildats i Europa under efterkrigstiden ingår medianpartiet i två av tre regeringar. Medianpartiet är dock ofta även det största partiet och exkluderar vi när samma parti är både det största och medianpartiet återstår en av fyra regeringar där detta parti ingår. I endast drygt 6 % av de regeringar som bildas ingår inte det största partiet eller medianpartiet. I Sverige handlar det om Sveriges två historiskt sett svagaste regeringar utifrån antalet riksdagsmandat – Ullsten (1978-9) och den tredje Fälldin-regeringen (1981-2) och den historiskt starkaste minoritetsregeringen utifrån antalet riksdagsmandat – den andra Reinfeldt-regeringen (2010-14).

Vilket är då medianpartiet i Sverige idag? Figuren nedan visar resultatet från en expertundersökning där 18 statsvetare har fått placera svenska partier på olika politikområden.

ches_2017_fyra_politikomraden.png

Enligt denna undersökning är Sverigedemokraterna (SD) medianpartiet på den socioekonomiska vänster-högerskalan, men används en mer generell vänster-höger dimension som t.ex. inkluderar nationalism, synen på brott- och straff, moralfrågor m.m.  eller den s.k. GAL-TAN[5] dimensionen är SD idag ett parti till höger i svensk politik.[6] På den stora vattendelaren inom svensk politik under denna valrörelse – invandrings- och integrationspolitiken – är SD dock ett ytterlighetsparti. Skillnaderna inom detta politikområde har däremot blivit mindre under våren då flera partier signalerat för en hårdare invandrings- och integrationspolitik. Fast så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti”[7] av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll. Så även om SD skulle bli det största partiet efter årets riksdagsval är det troligt att de likt Socialdemokraterna under de borgerliga regeringsinnehaven likväl kommer att vara ett oppositionsparti.


Polk, Jonathan, Jan Rovny, Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Jelle Koedam, Filip Kostelka, Gary Marks, Gijs Schumacher, Marco Steenbergen, Milada Vachudova and Marko Zilovic. 2017. ”Explaining the salience of anti-elitism and reducing political corruption for political parties in Europe with the 2014 Chapel Hill Expert Survey data,” Research & Politics (January-March): 1-9.

Noter:

[1] Endast i diktaturen Ekvatorialguinea är det reglerat i konstitutionen att statschefen ska utse partiledaren för det största partiet till regeringsbildare. Se Elkins, Z., Ginsburg, T., & Melton, J. (2010). Characteristics of national constitutions, version 1.0. URL: http://www.comparativeconstitutionsproject.org/index.htm.

[2] Se detta inlägg för detaljer: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/12/regeringsbildningen-2014-september-till-november/

[3]  Medianpartiet är det parti som innehar median-riksdagsledamoten. Med andra ord. om samtliga partier skulle rangordnas från vänster till höger (eller tvärtom) skulle medianpartiet på vänster-höger dimensionen vara det parti som kontrollerar det 175 mandatet, dvs. median-riksdagsledamoten.

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/22/regeringsbildning-i-europa-vilka-partier-bildar-regering-efter-ett-parlamentsval/

[5]  GAL står för Gröna, alternativa och libertarianska värderingar, och motsatsen TAN står för Traditionella, Auktoritära och Nationalistiska värderingar.

[6]  Se även: https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[7]  Se: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/01/isolering-av-hogerradikala-partier-del-1/

Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.

Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.