Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.

Annonser

Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.

 

 

Isolering av högerradikala partier, del 2

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

I ett tidigare blogginlägg diskuterade vi hur det kan se ut när ett högerradikalt parti isoleras av etablerade partier. I detta inlägg behandlar vi istället hur det kan gå till när isoleringen bryts och samarbete inleds med ett tidigare exkluderat parti.

All fler högerradikala och populistiska partier i Europa har tagit steget från att betraktas som icke rumsrena eller inte samarbetsdugliga in i regeringsvärmen, eller i dess omedelbara närhet som stödpartier. Högerradikala partier har varit eller är fullvärdiga regeringspartners i exempelvis Österrike (Frihetspartiet FPÖ), Italien (Lega Nord), Slovakien (Slovakiska nationalpartiet) och Lettland (Nationella alliansen), och nyligen släpptes Fremskrittspartiet (FrP) i Norge in i regeringen. I bland annat Danmark (Dansk Folkeparti), Nederländerna (Frihetspartiet) och Bulgarien (Attack) har de istället agerat stödpartier till sittande regeringar.

Förklaringen till bruten isolering kan inte sägas vara att de högerradikala partierna tagit avstånd från den invandringskritiska politik som tidigare anförts som skäl för isoleringen. Däremot kan de isolerade partierna ha vidtagit åtgärder för att påvisa regeringsduglighet. Högerradikala partier har ofta präglats av partisplittring och personliga konflikter, men även av partiledningar som eftersträvat regeringsställning har säkerställt instrument för kontroll och disciplinering av partiets representanter i representativa församlingar, samt strävat efter ett ansvarsfullt agerande i parlamentet. Till exempel hade norska Fremskrittspartiet innan regeringsinträdet 2013 haft politiskt ansvar i flera kommuner. När Pia Kjaersgaard bröt sig ur det danska Fremskridtspartiet och bildade Dansk Folkeparti var tanken att bryta med moderpartiets lösa och odisciplinerade partiorganisation, och med dess nyckfulla och ansvarslösa agerande i parlamentet. Partiledningen tog kontroll över centrala partiorgan, medlemmar som avvek från partilinjen uteslöts och lojalitet premierades. I detta avseende har Sverigedemokraterna tagit stort intryck av Dansk Folkeparti.

En politisk isolering bryts då den blir för kostsam att upprätthålla för etablerade partier i termer av sakpolitiskt inflytande och utsikter till regeringsmakt. De högerradikala partiernas isolering beror vanligen på deras positioner vad gäller invandring och integration, frågor som brukar placeras på den så kallade liberal-auktoritära konfliktdimensionen (som också innehåller synen på exempelvis brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter och jämställdhet). Däremot placerar sig dessa partier ofta i en strategiskt viktig median-/mittenposition på den ekonomiska höger-vänsterdimensionen, som ofta anses ha större vikt i det politiska beslutsfattandet. Då partiet är isolerat tvingas övriga partier både till höger och vänster till större kompromisser, exempelvis i blocköverskridande överenskommelser. I frågor som berör traditionell ekonomisk vänster-högerpolitik (skatter, välfärdssatsningar, och förhållandet mellan marknads- och offentliga lösningar) kan partierna med andra ord tvingas till större kompromisser då de inte kan samarbeta med det parti som är mer sakpolitiskt näraliggande – undantaget den fråga som ligger till grund för isoleringen.

141008

Figur 1 illustrerar partierna i de tre skandinaviska länderna längs de två omnämnda konfliktdimensionerna (Jungar och Jupskås 2014). Om vi exempelvis tittar på Danmark framgår det här att Dansk Folkeparti (DF) innehar en mittenposition vad gäller ekonomisk policy som rimligen borde möjliggöra samarbete med partier både till höger och vänster, om inte läget komplicerades av avstånden på den andra dimensionen. De två regeringspartier åt vilka DF agerade stödparti är de som ligger närmast på den liberal-auktoritära axeln. I det svenska fallet kan vi se att även Sverigedemokraterna har en ekonomisk mittenposition, och Allianspartierna har närmare till SD än till S eller MP längs denna dimension (se även Backlund 2013). I ljuset av detta är det inte helt förvånande att vissa kommunpolitiker har öppnat upp för att bryta isoleringen av SD på lokal nivå, om än inte inleda formella samarbeten. Partier som innehar medianpositionen längs den viktigaste ideologiska dimensionen i ett partisystem har en stark förhandlingsposition och blir svårare att exkludera (Jungar 2012).

Den politiska isoleringen kan komma att brytas då inkluderandet av en tidigare isolerat parti är det enda sättet att erövra regeringsmakten. I de fall högerradikala partier inkluderats eller agerat stödparti handlar det om att de varit nödvändiga för de regeringsbildande partierna för att bilda en regering (utan att kompromissa för mycket) eller för att få tillgång till viktiga/värdefulla ministerportföljer. För att det norska högerpartiet skulle kunna ta uppdraget att bilda en handlingskraftig regering 2013 (utan att gå över blockgränsen) var inkluderingen av Fremskrittspartiet nödvändig. Detsamma gäller Dansk Folkepartis stödfunktion till den liberal-konservativa regeringen mellan 2001-2011. I Österrike valde konservativa ÖVP efter valet 1999 att bryta isoleringen och regera med högerradikala FPÖ snarare än socialdemokraterna då detta betydde både mindre politiska kompromisser och bibehållandet av tyngre ministerposter (Heinisch 2003).

Hur hanterar då etablerade partier som tidigare deklarerat att de inte avser samarbeta med ett visst parti de kostnader som kan uppstå av att bryta ett sådant löfte? I det norska fallet hade Høyre redan 2009 öppnat för ett samarbete med Fremskrittspartiet, efter det att partiets medlemmar blivit allt mera positiva till ett sådant samarbete (Jupskås 2013). Anledningen till att Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V) valde att inte fullt ut ingå i regeringen, utan agera stödpartier handlade förutom sakpolitiska skillnader även om partiinternt motstånd. En majoritet av partiernas väljare och medlemmar var kritiska till samarbete med FrP. Så sent som 2009 sade Venstres dåvarande partiledare Lars Sponheim at man fick klå upp honom om Venstre skulle bidra till att FrP någonsin kom i regeringsställning, men efter ett partiledarbyte 2010 gav Venstre efter det senaste valet sitt stöd till en regering med FrP. Även KrF hade fått en ny partiledare 2011. Partiledarbytena underlättade med andra ord samarbetet då de som personifierat isoleringslinjen var ute ur bilden. Även de nuvarande partiledarna för Høyre och FrP – Erna Solberg och Siv Jensen – har en bättre relation än sina föregångare.

Sammanfattningsvis kan det bli kostsamt att isolera ett relativt stort parti i en strategisk position från politiskt inflytande. För etablerade center-högerpartier kan det innebära ett val mellan att acceptera att fastna i permanent opposition, att utstå tunga kompromisser vad gäller policy eller ministerportföljer, eller att söka nya, tidigare otänkbara samarbeten. Sådana samarbeten kan dock vara beroende av förnyelse inom partier där nyckelpersoner som starkt tagit avstånd från de isolerade partierna byts ut. I ljuset av detta blir det intressant att se vad som på sikt händer inom Moderaterna efter Reinfeldts avgång som partiledare. Sverigedemokraternas nynazistiska arv innebär rimligen en högre tröskel för samarbete än vad som är fallet med exempelvis FrP, men det österrikiska exemplet visar att även ett parti med rötter i nazismen i ett längre perspektiv kan komma att accepteras som regeringspartner.


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Backlund, A. (2013). Placing radical right parties in political space: Four methods applied to the case of the Sweden Democrats [pdf]. PESO Research Report (1:2013).

Chapel Hill Expert Survey 2010

Heinisch, R. (2003). Success in opposition–failure in government: explaining the performance of right-wing populist parties in public officeWest European Politics, 26(3), 91-130.

Jungar, A. C. (2012). Populister i närheten av regeringen. I Björkman, J., & Fjæstad. Tungan på vågen: Vågmästare och balanspartier. Göteborg: Makadam Förlag.

Jungar, A. C., & Jupskås, A. R. (2014). Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? Scandinavian Political Studies 37(3), 215-238.

Jupskås, Anders Ravik (2013). Mangfoldig mobilisering og velsmurt valgmaskineri: Fremskrittspartiet runder 40 år. Nytt Norsk Tidskrift nr 1:5-18.

Isolering av högerradikala partier, del 1

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

När Sverigedemokraternas gjorde debut i riksdagen 2010 deklarerade de övriga riksdagspartierna samfällt att de under inga omständigheter avsåg samarbeta eller förhandla med partiet. En så kallad cordon sanitaire formulerades gentemot SD utifrån dess från övriga partier särskiljande och radikala inställning till invandring och flyktingmottagande. Samma hållning fortsätter även efter det senaste riksdagsvalet, då Alliansen valde att avgå snarare än att regera med stöd av Sverigedemokraterna, och Stefan Löfven sade sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier”, från vilka han exkluderade SD.

Den franska termen cordon sanitaire, som ofta används som en metafor för en (ibland framförhandlad) isolering av ett ”paria”-parti, har sitt ursprung i medicinen. För att förhindra spridning av en smittsam sjukdom etableras en karantän kring smittohärden i syfte att förhindra en fortsatt utbredning. Målsättningen med en politisk isolering är både att hindra det isolerade partiet från politiskt inflytande och att höja tröskeln för väljare att lägga sin röst på ett parti vars demokratiska grundvärderingar ifrågasätts och som inte kan påverka politiken.

I Västeuropa av idag är det framförallt två av de populistiska högerradikala partierna som fortfarande är utsatta för den här typen av politisk isolering: belgiska Vlaams Belang (VB, tidigare Vlaams Blok) och Sverigedemokraterna. Varför har den politiska isoleringen av VB bestått sedan 1989, medan exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, som tidigare betraktats som icke rumsrena partier, har kunnat agera stödparti till regeringen eller själva deltagit i regeringskoalition? I detta blogginlägg behandlar vi frågor om väljarstöd och när den politiska isoleringen kan upprätthållas, och i en kommande andra del återvänder vi till frågan om när och varför isoleringen bryts.

De högerradikala partiernas status kan förstås utifrån en partistrategisk analys som utgår från de kostnader och fördelar övriga partier erfar med en isolering. I den partistrategiska litteraturen tillskrivs politiska partier olika målsättningar: de vill påverka det politiska beslutsfattandet, och för detta syfte behöver de göra bra valresultat, ha tillgång till regeringsmakt och även ha effektiva och väl sammanhållna partiorganisationer. En politisk isolering av ett paria-parti upprätthålls av övriga partier då kostnaderna för dessa mål är låga.

Den cordon sanitaire som har tillämpats på belgiska Vlaams Belang sedan 1989 tycks ha haft resultat, även om den förväntade effekten har dröjt. Under 20 år växte partiet och erhöll som bäst 12 procent av rösterna till det federala parlamentet (2007) och 14 procent till Europaparlamentet (2004). Isoleringen kan rentav ha haft en positiv effekt på partiets stöd, då det har kunnat mobilisera väljare med en anti-etablissemangsretorik (Van Spanje & Van der Brug, 2009). Vid det senaste federala valet fick partiet dock knappt fyra procent av rösterna, och det förlorade ett av sina två mandat i Europaparlamentet. Anledningen till att många väljare har övergett VB är att man inte vill rösta på ett parti med mycket små utsikter att påverka politiken (Pauwels, 2011). Nedgången har dock varit villkorad av att det regionalistiska och mer moderat invandringskritiska partiet Ny-Flamländska Alliansen (N-VA) har tagit över många av VBs väljare. Det är alltså kombinationen av isolering och mer rumsrena politiska alternativ som kan förklara Vlaams Belangs nedgång.

Hur kommer det sig då att isoleringen av VB har kunnat vidmakthållas? Detta kan till stor del förklaras med att de partistrategiska kostnaderna varit låga för de övriga partierna med avseende på regeringsbildning. Belgien har en historia av överstora koalitioner, vilket delvis kan förklaras med institutionella faktorer såsom positiv parlamentarism och att vissa beslut kräver kvalificerad majoritet (två tredjedelar). Dessutom är ekonomisk höger-vänster bara en av flera relevanta dimensioner i det belgiska partisystemet, och partier kan därför närma sig varandra utifrån olika politiska dimensioner (Dumont, 2011). Givet att det går att regera i breda koalitioner innebär också det systematiska uteslutandet av ett parti minskad konkurrens för att själv kunna ta plats i regeringen. (Med detta inte sagt att det är enkelt att bilda regering i Belgien; efter valet 2010 tog processen 541 dagar!)

Frågan är hur länge isoleringen av Sverigedemokraterna kommer att upprätthållas. Om vi ser till det belgiska fallet tycks det osannolikt att enbart isolering skall leda till ett minskat väljarstöd för SD, om det inte finns någon annat parti dit dess sympatisörer kan söka sig. Jämfört med Vlaams Belang är det också mindre trovärdigt att utmåla SD som irrelevant för politiken, då det som vågmästare har avgjort omröstningar där riksdagen varit delad (dock inte i sin profilfråga). Att andra partier närmar sig en mer restriktiv invandringspolitik skulle kunna plocka väljare från Sverigedemokraterna, men samtidigt kan det uppstå ett trovärdighetsproblem om uppriktigheten i en sådan policyförändring. Dessutom kan övriga partiers anpassning legitimera invandringskritisk politik, och i slutändan gynna det parti som tidigare exklusivt ”ägt” frågan.

En annan väg är istället att bryta isoleringen: från moderat håll föreslogs nyligen på lokal nivå att man bör släppa in SD i kommunala styrelser och nämnder. I ett längre perspektiv är det möjligt att vi ser en utveckling liknande den i Norge och Danmark, där den politiska isoleringen har brutits när detta har varit nödvändigt för att bilda regering. Vi återkommer till denna fråga i blogginläggets andra del.

För mer läsning om Sverigedemokraternas väljarstöd, se även Politologernas inlägg Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare? och SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Dumont, P. (2011). The Belgian ‘Rainbow coalition’ puzzle. I: R. W. Andeweg, L. De Winter & P. Dumont (eds.), Puzzles of Government Formation: Coalition Theory and Deviant Cases. Routledge.

Pauwels, T. (2011). Explaining the strange decline of the populist radical right Vlaams Belang in Belgium: The impact of permanent opposition. Acta Politica 46(1): 60–82.

Van Spanje, J. & Van der Brug, W. (2009). Being intolerant of the intolerant. The exclusion of Western European anti-immigration parties and its consequences for party choice. Acta Politica 44(4): 353–384.

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” och Sverigedemokraternas valframgångar

AV: Johan Hellström

En lördagsmorgon i mitten av augusti kallade Fredrik Reinfeldt till pressträff. Inför pressuppbådet riktade Reinfeldt en stark uppmaning till svenska folket att ”öppna era hjärtan” för den stora flyktingström som väntades från konfliktområdena främst i Mellanöstern. Det ökade flyktingmottagandet skulle ytterligare begränsa reformutrymmet i statsbudgeten enligt Reinfeldt och påkostade vallöften skulle lysa med sin frånvaro. Kostnaderna för flyktingmottagandet lyftes nu av Sveriges statsminister och dessa ställdes direkt i relation till offentliga satsningar, någonting som Sverigedemokraterna tidigare hade varit ensamma om. Utspelet bemöttes snabbt av kritik från flera håll och även i eftervalsanalyserna har statsvetare och kommentatorer påpekat att talet kan har påverkat Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet.

Finns det då något belägg för att Sverigedemokraternas popularitet ökade efter Reinfeldt utspel? Och kommer vi överhuvudtaget någorlunda säkert kunna svara på detta?

Det som talar för att det faktiskt hade en effekt är att frågor som rörde flykting- och invandringspolitik ökade något i betydelse i väljarkåren. Enligt DN/Ipsos augustimätning ökade andelen som ansåg att frågor som rör flykting- och invandringspolitik var en viktig fråga med 5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni. Andelen som ansåg att Sverigedemokraterna hade den bästa politiken på området ökade med 3 procentenheter samma period. Det är indikation, om än en osäker sådan, på att det faktiskt kan ha påverkat Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Hur ser det då ut i de talrika opinionsundersökningar som gjorts inför riksdagsvalet? Figur 1 visar olika opinionsinstituts uppskattningar på Sverigedemokraternas väljarstöd mellan juni och september. Den vertikala linjen i figuren anger tidpunkten för Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal”.

SD_1

Not: Då opinionsundersökningar är i princip frånvarande under juli månad är de flesta linjerna i figuren ovan heldragna mellan sista junimätningen och första augustimätningen för denna period.

I figur 1 framgår att, med undantag för Sentios och Yougovs mätningar (båda är webbpaneler och inte telefonintervjuer), är det svårt att se att Reinfeldts tal hade någon större påverkan på stöd för SD i opinionen. Detta blir särskilt tydligt när vi kollar i detalj på mätningar som enbart gjordes i augusti och september i figuren nedan (figur 2). Endast de institut som genomförde mätningar före Reinfeldts utspel i augusti redovisas i figuren.

SD_2

Enligt figuren ovan (figur 2) framgår det i tre av fem mätningar kan vi inte se någon direkt effekt av Reinfeldts tal på SD:s popularitet. I Sifos, Novus, United Minds mätningar ligger stödet nästan oförändrat, samtidigt som det går att observera en viss ökning enligt Sentios och Yougovs undersökningar (vilket även framgick i figur 1).

Vad vi har observerat i årets riksdagsval är att instituten har varit relativt dåliga på att fånga upp stödet för SD, förmodligen för att SD:s väljare verkar mindre benägna att svara ärligt om vad de ska rösta på i dessa undersökningar (se t.ex. diskussionen här). En möjlighet är att detta delvis är beroende på undersökningens utformning, dvs. om det är telefonintervjuer eller internetbaserade undersökningar. De opinionsinstitut som hamnade närmast SD:s valresultat var just de nätbaserade opinionsinstituten – Sentio, United Minds och YouGov (med ett undantag Ipsos – som lyckades mindre bra, se tidigare inlägg här).

Samtidigt är enskilda mätningar inte allt för pålitliga. Inte minst för att fånga upp trender eller mindre förändringar i opinionen. Tittar vi på de försök som gjorts för att använda sig av informationen av samtliga genomförda opinionsundersökningar för att uppskatta stödet för svenska partier, har stödet gått upp för SD under augusti, men ökningen började innan Reinfeldts tal och sjönk sedan inför valet (se trefyranio och Botten Ada).

Om vi t.ex. tittar på trefyranio:s uppskattningar för SD under juni-september, ser vi att SD:s stöd ökade redan innan Reinfeldts presskonferens.

SD_3

Sammantaget kan vi konstatera att det är svårt att dra några enhetliga slutsatser om Reinfeldts utspel hade någon effekt på Sverigedemokraternas stöd i den svenska väljarkåren, i alla fall utifrån opinionsundersökningar.

Främjade då Reinfeldts utspel kring ökade flyktingströmmar Sverigedemokraterna? Ja, kanske. Men helt säkert är det inte och detta kommer vi nog aldrig med säkerhet kunna veta heller.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.