Sverigedemokraterna

Partiet som kom in från kylan

Johan Hellström Högerradikala partier, Isolering, Riksdagsval 2022 , ,

Det här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Sverige var fram till slutet av 1980-talet ett typiskt nordiskt fempartisystem: Socialdemokrater och kommunister fanns på vänsterflanken och Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna huserade på högerflanken.  Från och med slutet av 1980-talet tog ett antal nya partier sig in i riksdagen. Till att börja med Kristdemokraterna, följt av Miljöpartiet. Ny Demokrati gjorde ett kort parlamentariskt gästspel i början av 1990-talet. Men ingen av de senare parlamentariska debutanterna har varit lika framgångsrika som Sverigedemokraterna. 2010 klättrade de över röstspärren med en röstandel på 5, 7 procent av rösterna, fördubblade sina mandat i valet 2014, och touchade 18 procent i valet 2018. I riksdagsvalet 2022 går de med 22 procent av de avgivna rösterna från att vara tredje till det andra största riksdagspartiet. Efter varje val har frågan ställts om efterfrågan på Sverigedemokraterna nu inte var mättad: Hade partiet inte växt klart? Framtiden är onekligen svår att sia om, men en sak står klart.  Sverigedemokraterna har på kort tid skjutit i höjden som få andra partier gjort i modern politisk tid.

Nu har också Sverigedemokraterna definitivt tagit sig in i den politiska värmen efter att under större delen av sitt parlamentariska liv varit ett isolerat pariaparti. Vid SDs parlamentariska genombrott 2010 sade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt att SD aldrig skulle få påverka invandringspolitikens utformning. De parlamentariska partierna formulerade dessutom en isoleringspakt att man varken skulle förhandla eller samarbeta med SD och hänvisade till partiets extrema ideologiska ursprung och radikala migrationspolitik. Efter valet 2018 har flera partier, i synnerhet Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt även Socialdemokraterna i olika grad närmat sig SDs ståndpunkter om invandring, integration och brottsbekämpning. Därtill har de anammat deras problembeskrivningar om att invandringen och misslyckad integration är förklaringar till många av de samtida samhällsproblemen. Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik ter sig inte längre som radikalt annorlunda än dessa partiers. SD:s politiska frågor och svar har blivit det nya normala.

Dessutom har isoleringen har brutits och de borgerliga partierna, med undantag för centern, är beredda att bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna.  Däremot är samarbetspartierna mera tveksamma att inkludera SD fullt ut i regeringen och ge partiet ministerportföljer. Om Ulf Kristersson är framgångsrik i sina regeringssonderingar är det sannolikt att SD är stödparti. 

Bland en del politiker, medier och forskare har det funnits föreställningar om att Sverige varit annorlunda än de nordiska grannarna och andra europeiska länder: Det svenska politiska systemet hade, menade man, en säregen motståndskraft mot invandringskritiska populistiska högerradikala partier och deras maktanspråk. Med Sverigedemokraternas väljarmässiga framgångar och nyvunna status som både ett samarbetsbart och regeringsdugligt parti har sådana föreställningar onekligen kommit på skam.

Sverige har varit en eftersläntrare vad beträffar parlamentariska genombrott och status. I grannländerna har SD:s systerpartier haft parlamentarisk representation sedan 1970-tale, men då som agrarpopulister (Sannfinländarna) och skatteprotestpartier i Danmark och Norge.  Från och med senare delen av 1990-talet har de nordiska partierna konvergerat ideologiskt med kritik av invandring, multikulturalism och EU, samt värdekonservatism som sina viktigaste frågor. Fremskrittspartiet och Sannfinländarna har medverkat i och Dansk Folkeparti har varit stödpartiet till centerhögerregeringar.  De har påverkat politiken och ritat om den politiska kartan. Samma mönster återfinns i andra europeiska länder där centerhögerpartier tagit regeringsmakten med hjälp av dessa även kallade nationalkonservativa partier. Nu har Sverige kommit i kapp.

Hur kommer Sverigedemokraterna att förvalta sin maktställning som riksdagens andra största parti, och eventuellt som ett stödparti till en minoritetsregering? Transformationen från en populistisk outsider med frän kritik av det politiska etablissemanget till att bli en del av detsamma kan vara utmanande. Att axla politiskt ansvar kostar på för alla partier, men frågan är om det inte kan vara extra tufft för ett populistiskt antietablissemangsparti vars identitet byggts på att vara väsentligt annorlunda än den så kallade ”sjuklövern” och att vara det enda partiet som företräder ”folket”. Förväntningarna kan vara extra högt satta hos väljarna att partiet nu levererar politik i deras smak.  Som det största partiet inom det borgerliga blocket har SD uttryckt att man kommer att kräva politiskt inflytande motsvarande sin storlek och i synnerhet i sina kärnfrågor migration, integration och brottslighet, men även a-kassan. Att göra långtgående kompromisser och eftergifter i för partiet viktiga frågor kan förorsaka missnöje bland medlemmar och väljare. I SD finns inget historiskt minne och upparbetad partikultur för att hantera sådana situationer, och en ödesfråga är om partiledningens som fram till lett partiet med järnhand framgångsrikt kan förankra sitt agerande som stödparti hos gräsrötterna?  Att vara stödparti och kunna plocka rosor utan att allt för mycket sticka sig på törnen kan för SD vara en framgångsrik väg: Att påverka utan att ta fullt ansvar och fortsättningsvis kunna distansera sig från och rikta kritik mot regeringen.

Hat och partiskhet bland väljarna? Affektiv polarisering i svensk politik

hannaback polarisering, Riksdagsval 2022 , , , ,

Av: Hanna Bäck och Emma Renström

Valrörelsen är i full gång och partiernas representanter uttalar sig i mer eller mindre negativa ordalag om motståndarsidan och utmålar vissa andra partier som fiender. Detta kan ha stor betydelse för hur väljarna ser på andra partier och deras anhängare, och för den så kallade polariseringen i väljarkåren.

Politisk polarisering är ett fenomen som har fått alltmer uppmärksamhet på senare tid (se t.ex. Oscarsson m.fl. 2021). Studier av demokratiska och republikanska väljare i USA har visat att den så kallade affektiva polariseringen har ökat under de senaste årtiondena (se t.ex. Iyengar m.fl., 2019). Den här typen av polarisering skiljer sig från ideologisk, eller åsiktsmässig, polarisering som vi är vana vid att undersöka inom statsvetenskapen, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig aversion mot ett annat parti och deras anhängare. Affektiv polarisering innebär att individen har förutfattade, negativa åsikter om andra partier eller deras anhängare, utan att dessa åsikter nödvändigtvis är starkt relaterade till aktörernas ideologiska ställningstaganden. Den här typen av polarisering skapar alltså ett starkt ”vi” och ”dem” klimat i samhället.

Vi har i vår forskning studerat affektiv polarisering bland svenska väljare i en rad studier, bland annat i 2019 års SOM-undersökning (se Renström, Bäck och Schmeisser, 2020). I den här undersökningen introducerade vi enkätfrågor som tidigare endast har använts i amerikanska och brittiska studier för att studera affektiv polarisering och fokuserade bland annat på att mäta huruvida väljarna skattar anhängare av andra partier på ett partiskt sätt. Till exempel om de uppfattar anhängare av andra partier eller ”utgruppspartier” som mindre ärliga eller mindre intelligenta än anhängare av det parti som väljaren identifierar sig med, det s.k. ”ingruppspartiet” (Iyengar m.fl., 2012).

För att undersöka graden av affektiv polarisering bad vi de svarande skatta hur de uppfattar anhängare av det ”egna” partiet och anhängare av de andra politiska partierna.[1] Egenskaperna vi frågade om var ärlighet, intelligens, fördomsfullhet och själviskhet. Eftersom varje respondent även angett vilket parti de själva anser sig vara anhängare av kan vi räkna ut skattningarna av varje egenskap för det egna partiet och hur det skiljer sig åt från de olika andra partierna. För att få en något enklare överblick över resultaten har vi slagit ihop alla egenskaper till ett polariseringsindex, vilket ger ett övergripande mått på affektiv polarisering.

I figur 1 och 2 nedan visas genomsnittlig polarisering för varje partis anhängare, det vill säga skattningarna för det egna partiet subtraherat från skattningarna av alla andra partier. Högre stolpar innebär alltså att deltagarna gör en större skillnad mellan det egna och andra partiers anhängare till fördel för det egna partiets anhängare. Till att börja med kan vi konstatera att alla partiers anhängare uppvisar affektiv polarisering gentemot alla andra partiers anhängare eftersom alla staplar är positiva.

I figur 1 visar vi den totala affektiva polariseringen som olika partiers anhängare visar mot alla andra partiers anhängare. Här ser vi att de partier vars anhängare uppvisar mest affektiv polarisering över lag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda dessa partiers anhängare uppvisar ungefär lika hög grad av affektiv polarisering.

Figur 1. Affektiv polarisering bland partiernas anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

För att bättre förstå vilka partiers anhängare som väljarna är partiska gentemot redovisar vi i Figur 2 den affektiva polariseringen gentemot enskilda (utgrupps)partier. Här ser vi några intressanta skillnader mellan partiernas väljare. Störst affektiv polarisering ser vi hos Vänsterpartiets anhängare gentemot Sverigedemokraternas anhängare (gula staplar). Men vi ser även att flera andra partiers anhängare, till exempel Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns och Liberalernas väljare, är partiska gentemot SD-anhängare. Den lägsta graden av affektiv polarisering gentemot SD anhängare återfinns bland Moderaternas och Kristdemokraternas anhängare, vilket kanske inte är så förvånansvärt med tanke på att dessa partier var de första som öppnade upp för ett samarbete med SD under regeringsbildningsprocessen efter valet 2018.

Figur 2. Affektiv polarisering gentemot olika partiers anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

Om vi i stället studerar Sverigedemokraternas anhängare (längst till höger i figuren) så ser vi att deras anhängare har en hög affektiv polarisering generellt mot alla andra partiers anhängare (flera staplar är relativt höga), men minst gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna. SD-anhängare är i den här studien mest affektivt polariserade gentemot Miljöpartiets (ljusgrön stapel) och Vänsterpartiets anhängare (mörkröd stapel), som de anser har avsevärt sämre karaktärsdrag än det egna partiets anhängare. SD-anhängarna uppvisar även relativt hög grad av partiskhet gentemot Socialdemokraternas (röd stapel) och Centerpartiets anhängare (mörkgrön stapel).

Liksom i amerikanska studier tycks det alltså vara så att det även i Sverige finns väljare som uppvisar en tydlig partiskhet gentemot andra partiers anhängare. En sådan partiskhet kan ha betydande konsekvenser. Om andra människor uppfattas som t. ex. oärliga kommer detta stå i vägen för konstruktiva politiska diskussioner. En hög grad av affektiv polarisering i samhället kan minska tilliten mellan politiska aktörer och försvåra interpersonella relationer. Vissa amerikanska studier har även visat på att affektiv polarisering kan leda till politiskt våld (Kalmoe & Mason 2022).

Huruvida den affektiva polariseringen bland svenska väljare är högre nu under 2022 års valrörelse, eller kommer att öka eller minska i framtiden, är svårt att uttala sig om. Blockpolitiken, med ett rödgrönt och ett borgerligt block, har länge varit betydelsefull inom svensk politik, men det faktum att man i media numera snarare talar om de rödgröna partierna och Centern som ett block, och övriga partier som ett block, talar dock för att den affektiva polariseringen kommer ta nya former. Även det faktum att flera partier på högersidan tydligt öppnat upp för ett samarbete med SD i regeringsfrågan talar för att den affektiva polariseringen kommer att se annorlunda ut under och efter årets valrörelse. Detta behöver dock inte betyda att den affektiva polariseringen minskar, utan kan helt enkelt innebära att partiernas anhängare finner nya ”fiender”.

Litteratur:

Iyengar, Shanto m.fl. 2012. Affect, not ideology. A social identity perspective on polarization. Public opinion quarterly.

Iyengar, Shanto m.fl. 2019. The origins and consequences of affective polarization in the United States. Annual Review of Political Science.

Kalmoe, Nathan P. & Lilliana Mason. 2022.  Radical American Partisanship: Mapping Violent Hostility, Its Causes, and the Consequences for Democracy. University of Chicago Press.

Oscarsson, Henrik, Torbjörn Bergman, Annika Bergström & Johan Hellström. 2021. Demokratirådets rapport 2021: polariseringen i Sverige. SNS förlag.

Renström, Emma A., Hanna Bäck & Yvonne Schmeisser. 2020. Vi gillar olika. Om affektiv polarisering bland svenska väljare. I Andersson, Carlander & Öhberg (red.), Regntunga skyar. SOM-institutet.

[1] Frågan var formulerad: I vilken utsträckning anser du att anhängare av följande partier är ärliga/intelligenta/fördomsfulla/själviska? För varje parti fick deltagaren svara på en sjugradig skala från 1 (I mycket liten utsträckning) till 7 (I mycket stor utsträckning).

GAL-TAN – Politiskt slagträ eller statsvetenskapligt analysverktyg?

Anders Backlund Partier och partiledare , , , , ,

Av: Anders Backlund

Statsvetare pratar ofta om att svensk politik på senare år kommit att påverkas allt mer av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Men vad innebär den egentligen? Det här blogginlägget reder ut några av de grundläggande begreppen.

Svensk politik har länge dominerats av konflikten mellan ”vänster” och ”höger”. Denna vänster-högerdimension har framförallt handlat om ekonomiska frågor, såsom synen på skatter, privatisering, avreglering, arbetsrätt, etc. På senare år har den dock fått ökad konkurrens av en kulturell värderingsdimension som inrymmer frågor som invandring, integration, brott och straff, hbtq-rättigheter och miljö. Ibland benämns denna dimension ”GAL-TAN”, där namnet kommer från det statsvetenskapliga forskarnätverket Chapel Hill. GAL och TAN utgör de två polerna i denna dimension, där Grön, Alternativ och Libertär ställs mot Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk (Hooghe m.fl., 2002). Chapel Hill genomför med jämna mellanrum en undersökning (CHES) som uppskattar partipositioner längst denna och andra dimensioner. Från att ha varit ett begrepp som i princip uteslutande används inom statsvetenskapen har GAL-TAN på senare år tagit sig in i den svenska politiska debatten. Som Figur 1 visar fick GAL-TAN sitt genombrott i svenska medier 2016, för att sedan skjuta i höjden i samband med valet 2018.

Figur 1. Antal svenska artiklar i Mediearkivet som nämner ”GAL-TAN” eller ”GAL/TAN” (2012–2021)

Men detta har också mötts av en del motstånd. En invändning är att vissa av komponenterna inte utgör naturliga motsatspar. Den kanske mest framträdande kritiken handlar om att skalan är politisk snarare än analytisk, och att den kan liknas vi en ”god-ond” skala där GAL står för det goda och TAN för det onda. Att exempelvis klassificera KD som ett ”traditionellt” parti torde dock vara relativt okontroversiellt; likaså att sätta etiketten ”nationalistisk” på SD. Det som framförallt väcker känslor är sannolikt begreppet ”auktoritär” – för vilket parti vill förknippas med denna etikett? Här är det dock viktigt att påpeka att ”auktoritär” i detta sammanhang inte är detsamma som ”anti-demokratisk”. I den senaste versionen av CHES-enkäten beskrivs TAN-partierna som partier som ”värderar ordning, tradition och stabilitet, och som anser att regeringen ska vara en stark moralisk auktoritet i sociala och kulturella frågor” (min översättning). Vad gäller sakpolitik tenderar partier som är auktoritära i denna bemärkelse att lägga stor vikt vid lag och ordning, att förespråka hårda straff, och att vilja ge polisen långtgående befogenheter även om detta kan tänkas komma i konflikt med vissa medborgerliga rättigheter (t.ex. övervakning och visitationszoner). I denna bemärkelse är det därför inte orimligt att påstå att t.ex. Moderaterna under den senaste tiden har rört sig i riktning mot det mer auktoritära. Med det sagt kvarstår faktum att ordet ”auktoritär” har en negativ klang, vilket rimligen bidrar till politiseringen av GAL-TAN dimensionen.

Figur 2. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och ekonomisk höger-vänster (Källa: CHES 2019)

Dock finns det vissa politiska fenomen som är svåra att förklara utan att ta hjälp av denna dimension. Detta beror bl.a. på att partiernas GAL-TAN-positioner har ett ganska svagt samband med deras ekonomiska positioner, vilket Figur 2 visar. Om vi bara tar hänsyn till den ekonomiska politiken blir det därför svårt att förklara t.ex. varför Alliansen sprack efter valet 2018. Och om vi väljer att fokusera på en enskild sakfråga, såsom migration, missar vi det faktum att M och SD finner grunder för samarbete även vad gäller rättsfrågor och energipolitik (t.ex. kärnkraft). Dessa tre frågor fångas alla upp av GAL-TAN dimensionen, vilket framgår av Figur 3. Liknande mönster går också att finna i väljaropinionen. Det finns alltså ett antal frågor som har ett relativt starkt samband med varandra (men inte med de ekonomiska frågorna) och som därför kan sammanfattas i en kulturell värderingsdimension.

Figur 3. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och i tre sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Mitt intryck är att statsvetare och politiska debattörer i viss mån talar förbi varandra när det handlar om GAL-TAN. Statsvetare är framförallt intresserade av partiernas relativa positioner längs denna dimension, och den förklaringskraft dessa ger. Den politiska debatten har istället kommit att handla mycket om just etiketterna och huruvida de är missvisande eller inte. Vad ska vi då dra för slutsats av allt detta? För det första står det klart att det i svensk politik finns en kulturell värderingsdimension, och att denna fångas upp väl av GAL-TAN såsom det mäts av Chapel Hill. För det andra står det också klart att etiketterna ”GAL” och ”TAN” är problematiska, inte minst därför att vi statsvetare får svårare att presentera vår forskning om det finns en utbredd skepsis mot denna dimension.

Samtidigt är GAL-TAN starkt etablerad inom statsvetenskapen, och enkäten från Chapel Hill har genomförts i ett stort antal länder under tjugo års tid. Möjligen ligger det också i sakens natur att statsvetenskapliga begrepp politiseras om de tar sig in i den allmänna debatten. Därför är det inte säkert att alternativa benämningar på den kulturella värderingsdimensionens poler skulle klara sig bättre. Mitt förslag är därför att den som är skeptisk till GAL-TAN tar ställning till om de positioner som presenteras verkar spegla en rimlig konfliktlinje mellan partierna, och om så är fallet har överseende med att namnet kanske inte är det bästa.

Referenser

Hooghe, L., Marks, G. & Wilson, C.J. (2002). Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration? Comparative Political Studies 35(8): 965–989. 

Rekommenderad läsning

Skalan som mäter ond eller god (Fokus, betalvägg)

GAL/TAN-skalan i framtiden (Magnus Hagevi)

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan? (Politologerna)

Polariseringen i Sverige (Demokratirådets rapport 2021)

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Anders Backlund Högerradikala partier, Isolering, Regeringsbildning , , , ,

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.

När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Anders Backlund Högerradikala partier, Isolering, Regeringsbildning , , , ,

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.

I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.

[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Är Trump Sverigedemokrat?

Johan Hellström Högerradikala partier , , ,

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.

Utmanarna från höger

Johan Hellström Högerradikala partier, riksdagsval2018 , ,

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Sverigedemokraternas (SD) väljar- och opinionsmässiga framgångar har inspirerat högerradikala politiska entreprenörer att kasta sig in i konkurrensen om de invandringskritiska rösterna. Det i mars bildade Alternativ för Sverige (AFS) och Medborgerlig Samling (MED), som fram till 2014 hette Borgerlig Framtid, fiskar efter migrations- och EU-kritiska, värdekonservativa och politiskt missnöjda väljare. Även den extrema nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen gjorde en större satsning än tidigare i årets riksdagsval. Här kommer enbart de två högerradikala partierna att behandlas. Trots stor närvaro på sociala medier var valresultatet blygsamt för de två utmanarpartierna: AfS fick ett väljarstöd på 0.3 procent och MED nådde upp till 0,1 procent. MED erhöll mandat i tre kommuner:  Höör i Skåne (1 mandat), Torsås i Kalmar län (1 mandat) och Laholm i Halland (2 mandat).

AFS är en direkt konsekvens av SDs resa från marginalen till den politiska mittfåran. SDs ideologiskt principfasta nationalistiska aktivister har ogillat den ideologiska modereringen som skett i syfte att bredda väljarbasen, och ytterst bryta isoleringen och bli ett legitimt parti, som övriga politiska partier vill samarbeta med. SDs partiledning har etablerat en disciplinerad organisation där utrymmet för extrema element – personer och uttryck som kan skada partiet – krymptes. Jimmy Åkesson presenterade 2012 nolltolerans”-linjen mot rasism och andra extrema uttryck och ett hundratal medlemmar har uteslutits sedan dess.

Partisplittringar av ideologiska och personella skäl har ofta skakat nationalistiska partier i Europa. Utbrytare och politiska sticklingar är inte heller nytt för SD. Hembygdspartiet bildades som en utbrytning från SD 1995, och 2001 bildades Nationaldemokraterna av aktiva från SD. Det som skiljer AFS från de historiska utbrytarpartierna är att partigrundarna består av från SD redan uteslutna personer. AFS partiledare Gustav Kasselstrand, var fram till 2015 ordförande för SDs ungdomsförbund SDU. Flera i AFS ledarskikt har sin bakgrund i ungdomsförbundet, som moderpartiet kapade banden med i 2015 då även Kasselstrand med flera uteslöts från moderpartiet. Tre SD-riksdagsledamöter har anslutit sig till AFS under våren, bland annat Mikael Jansson, som var SDs partiledare mellan 1995-2005. De tre avhopparna hade ratats vid SDs kandidatnominering till riksdagsvalet 2018.

AFS har en starkare nationalistisk profil än SD. Asyl- och flyktingpolitiken är radikalare, t.ex. förespråkar man ett omedelbart asylstopp och en aktiv återvandringspolitik. Sverige ska även lämna EU. AFS populism uttrycks i skarp kritik av det politiska systemet och de politiska partierna beskrivs som korrupta och inför folket lomhörda organisationer.  AFS  har även närmat sig de mer radikala invandringskritiska partierna i Europa; Front National, Vlaams Belang, m.fl. Partiet har även en Putin-vänlig profil. I den ekonomiska politiken står man längre till höger än SD, t.ex. förespråkar man en platt skatt.

Medborgerlig Samling presenterar sig som ett liberalkonservativt parti – ”liberal i sin syn på individens rättigheter och ekonomisk politik” och konservatismen uttrycks som (nationell) sammanhållning på kulturell grund, och politik som bygger på beprövad erfarenhet och kunskap. Invandring och integrationspolitik är partiets viktigaste teman. Partiets ledargestalter har främst sin bakgrund i Alliansens partier, men även Miljöpartiet.  Partiledaren Ilan Sade, har varit ordförande för Centerns högskolepolitiska förbund. Alexander Bard, som har en tidigare historia i ”Stureplanscentern” stöder MED och författaren Katerine Janousch ställer upp som obunden kandidat för MED.  Medan AFS målgrupp är väljare besvikna på att SD kompromissat nationalismen riktar Medborgerlig Samling sig primärt till på Alliansens besvikna borgerliga väljare. De kritiseras för att ha blundat för invandringens negativa konsekvenser och deras ovilja att samarbeta med SD för att gripa regeringsmakten.

Att varken AFS eller MED lyckades ta sig över fyra procentsspärren och erhålla mandat i riksdagen var inte överraskande. Inget av partierna har särredovisats i etablerade opinionsmätningar.  AFS ställde endast upp i riksdagsvalet, medan MED ställde upp i riksdagsvalet och presenterade kandidater i ett antal landsting och kommuner. Som nya partier saknar de framför allt ekonomiska resurser för att bedriva en bred valkampanj.

De två partierna har valt oortodoxa metoder för att fylla partikassan. AFS har haft fundraisingkampanjer i USA och Frankrike. För både den amerikanska marknaden gjorde AFS en Youtubefilm där man presenterar sig som partier som vill ”göra just det Donald Trump försöker göra i USA: stoppa den destruktiva invandringen, dränera det politiska träsket och alltid sätta det egna landets intressen främst”. MED har i annonser i Dagens Industri och Affärsvärlden erbjudit sina sympatisörer att köpa riksdagsobligationer a 5000 kronor, utan ränteåterbäring av partiet. De återbetalas om man når fyra procentsspärren senast riksdagsvalet 2022. Förhoppningen är att få in 10 miljoner.

I likhet ned SD och andra europeiska högerradikala partier är framför allt AFS, men även MED aktiva och synliga på sociala medier. Det är  framförallt där de bedrivit sina valkampanjer genom att presentera sina politiska budskap, live-sänder valmöten och interagerar med väljarna.

De två högerradikala partierna hotade inte SDs väljarmässiga stöd. SD utökade sin närvaro i riksdagen efter valet i september trots konkurrensen. Snarare kan utmanarna – och då i synnerhet AFS – ha bidragit till bilden av att SD tagit avstånd från sin extrema historia och gjort bokslut med den tidigare i partiet accepterade extrema rasismen och extrema nationalismen. Medan utmanarna AFS hävdar att SD blivit ”för trötta och bekväma i riksdagen” kontrar Jimmy Åkesson med att AFS består av ”bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling”. Paradoxalt nog tycks de nya högerradikala utmanarpartierna snarare ha hjälpt snarare än stjälpt SDs väljarmässiga framgångar.

Regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018

Johan Hellström Medieanalys, Regeringsbildning, riksdagsval2018, Valmanifest , , , , , , , , , , , ,

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Torbjörn Bergman, Johan Hellström och Camilla Sandström. Texten har tidigare publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Efter valet 2010 och 2014 lyckades varken de rödgröna partierna eller allianspartierna uppnå egen majoritet i riksdagen. Opinionsundersökningarna har även fortsättningsvis indikerat att inte heller riksdagsvalet 2018 skulle resultera i någon klar vinnare. Det har som vanligt aktualiserat frågan om vem som vill regera med vem? Till skillnad från tidigare valår, har emellertid den starka låsningen vid två traditionella block luckrats upp och nya obeprövade regeringskonstellationer och inte minst blocköverskridande samarbeten diskuterats öppet. Två intressanta frågor att studera är därför vilka förutsättningar det finns för nya koalitioner på basis av partiernas valmanifest, samt vilka regeringssamarbeten ledande politiska företrädare föreslagit i media under månaderna före riksdagsvalet?

Under våren och sommarens valkampanj har klassiska frågor som ekonomi och välfärd debatterats intensivt, men även klimatet och ”nyare” konfliktfrågor som migration och integration har fått stort utrymme. Genom att analysera hur partierna i de egna valmanifesten profilerat sig över tid längs den traditionella höger-vänsterskalan (figur 1) kan man se att partierna över tid förflyttat sig mellan olika positioner på skalan. Sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner emellertid anmärkningsvärt stabila. En större förflyttning kan dock noteras efter Moderaternas valförlust 2002. Under Fredrik Reinfeldts ledning skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006 i sin framställning av sin politik i valmanifestet. Partiet är dock numera tillbaka i en mer traditionell högerposition. Sverigedemokraternas (SD) inträde i riksdagen från 2010 har också förändrat det partipolitiska landskapet, då fler riksdagspartier och inte minst flera jämnstora partier förändrar relationerna mellan partierna och blocken.

Som framgår av figur 1 samlas riksdagspartierna fortfarande i ett tydligt vänster- respektive högerblock, men det ideologiska avståndet mellan de två politiska blocken har minskat över tid.

Figur 1. Partiernas vänster-höger positioner i valmanifesten, 1998-2018Figur_1

Kommentar: Värdena i figuren visar skillnaden mellan andelen generella vänster- respektive högeruttalanden i partiernas valmanifest. Den generella vänster-högerskalan inkluderar både ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men även icke-ekonomiska frågor som t.ex. försvar, miljö, multikulturalism o.s.v. Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden som vi använt är väl beprövad och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/). För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Då KD inte presenterade något valmanifest i egentlig mening inför valet 2018 redovisas värdet för 2014 års valmanifest i figuren.

 

Utöver detta har Sverigedemokraterna allt mer kommit att prägla det politiska landskapet och under perioden 2010-2018 närmast utgjort ett tredje politiskt block i svensk politik. Vilka tänkbara utfall öppnar detta upp för i termer av (potentiella) regeringskoalitioner efter 2018 års riksdagsval? Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det möjligt att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter inom de två traditionella blocken. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet.

Ett andra scenario, vilket hitintills varit närmast otänkbart, är att barriären gentemot Sverigedemokraterna bryts.  Även om partier som liknar SD har utgjort en del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra riksdagspartierna och SD fortfarande relativt stort när det gäller SD:s kärnfrågor – immigration och integration. Skillnaderna inom dessa politikområden har dock blivit mindre under valrörelsen då flera partier signalerat för en hårdare migration- och integrationspolitik. Men så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti” av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll.

Ett tredje scenario är en uppluckring av blockpolitiken. Hur partierna positionerar sig i relation till varandra (figur 1) skapar uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga.

Vad säger då de politiska parterna om regeringsalternativen före valet? Tabell 1 redovisar vilka olika typer av regeringar som ledande politiska företrädare vill se efter riksdagsvalet. I sammanställningen ingår uttalanden av partiledare, partisekreterare och gruppledare i riksdagen i tidningar, tv och radio två månader före valet.

Tabell 1. Vem vill regera med vem?tabell_1.png

Kommentarer: Tom ruta= Ingen information; Ej blockerande= lägger ner sina röster i statsministeromröstningen för att släppa fram ett regeringsalternativ.

 

Av de tänkbara regeringsalternativ som föreslås framstår ingen av de tre ovannämnda scenarierna som helt otänkbara, men det är även tydligt att förutsättningarna för en minoritetsregering som inkluderar både S och M, eller en majoritetsregering som även inkluderar ytterligare partier, är ytterst begränsade eftersom både Ulf Kristersson och Stefan Löfven avfärdat denna möjlighet under våren.

Tre viktiga faktorer kommer att vara av stor betydelse i höstens regeringsbildning:

  • Kommer partierna att rösta enligt spelreglerna som uttrycktes i den (ö)kända Decemberöverenskommelsen? I sådana fall kommer regeringen att bildas utifrån det största politiska blocket, liksom efter riksdagsvalet 2014.
  • Kommer allianspartierna att stödja sig på Sverigedemokraterna vid regeringsbildningen? Det som talar emot detta är att åtminstone två av allianspartierna inte vill se en alliansregering som bildas utifrån (ett passivt) stöd från Sverigedemokraterna.
  • Kan partierna tänka sig en blocköverskridande regering? Vi påstår att förutsättningarna för en sådant scenario är större än på länge. Inte minst då Vänsterpartiet antagligen inte kommer att blockera eller hindra en sådan regering från att bildas, med förbehållet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget. En minoritetsregering skulle i det läget kunna bestå av till exempel S-MP-C eller S-MP-C-L. Det skulle emellertid ställa partierna inför en väldigt prekär situation, och möjligen en svekdebatt, då de måste övertyga både sina gräsrötter och väljare om nödvändigheten av en bred regeringskoalition tillsammans med forna antagonister, och behovet av att överge den förutsägbarhet inom politiken som blockpolitiken innebär.

Snart får vi veta svaret.

 

Vilka frågor betonar partierna i sina valmanifest?

Johan Hellström Partier och partiledare, riksdagsval2018, Statistik, Valmanifest , , , , , , ,

AV: Johan Hellström och Jonas Lindahl

Inför varje riksdagsval publicerar partierna valmanifest där de presenterar sin politik. Genom valmanifesten kan partierna visa vilka politiska frågor de prioriterar och vilka förslag de vill få igenom. Samtidigt är valmanifesten strategiska dokument författade av partierna själva. De författas för att marknadsföra partiernas politik helt enkelt. Av denna anledning kan partiernas valmanifest se väldigt olika ut och ha varierande längd. Av samma anledning ger valmanifesten oftast inte en helt komplett bild över vilken politik som partierna vill genomföra, eftersom dessa ibland endast kortfattat berör, eller till och med utelämnar, vissa politikområden. Däremot, ger valmanifesten en ganska god indikation på vilka frågor som partierna prioriterar i valrörelsen. Detta leder till frågan för detta inlägg:

I vilken omfattning lyfte de politiska partierna fram frågor som väljarna prioriterade högst inför riksdagsvalet 2018? För att besvara denna fråga har vi kodat samtliga partiers valmanifest efter ett etablerat kodningsschema.[1] Vi har sedan summerat hur stor andel av partiernas valmanifest som tillägnas respektive politikområde av de åtta politikområden som väljarna prioriterar högst (enligt olika opinionsundersökningar publicerade månaden före valet).[2] Figur 1 nedan visar rangordningen för de åtta politikområdena som respektive parti betonar mest i sina valmanifest (efter hur stor andel av valmanifestet som tillägnas respektive politikområde).

Figur 1. Politikområden i partiernas valmanifest

Kommentar: Kategorin ”Jämställdhet” är tämligen bred och berör positiva omnämnanden om social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt (t.ex. lika behandling/anti-diskriminering, ekonomisk jämlikhet o.s.v.) Notera även att det finns politiska frågor som inte är inkluderade vilket gör att summan inte blir 100 procent. I kategorin ”Sjukvård” ingår även andra delar av välfärdssystemet, såsom äldreomsorg och olika trygghetssystem. Observera även att Kristdemokraternas (KD) valmanifest inför årets val är ovanligt kortfattat och utelämnar därför många politikområden (t.ex. miljö). Vi väljer därför att inte kommentera KD:s valmanifest.  Att Vänsterpartiet (V) inte betonar ”Lag och ordning” beror på hur kodningen av valmanifesten är utformad, då V främst önskar bekämpa brottslighet med jämlikhetsarbete (dvs. minska de socioekonomiska klyftorna och segregationen i samhället).

Vilka intressanta iakttagelser kan vi då göra utifrån figuren? Det är tydligt, och föga förvånande, att partierna försöker attrahera delvis olika grupper av väljare, men även delvis samma. Till exempel betonar både Centerpartiet (C) och Miljöpartiet (MP) till största del miljöfrågor och har profilerat och utformat sina valmanifest utifrån dessa frågor. Studerar vi riksdagens två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, utgör Jämställdhet (inklusive social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt), Lag- och ordning och Sjukvård/Omsorg de tre mest prioriterade politikområdena. De betonar med andra ord ungefär samma frågor i sina valmanifest, även om framställningen – hur valmanifesten är utformade och skrivna – skiljer sig åt. Att Jämställdhet är mest prioriterat i Moderaternas valmanifest kan ses som ett utslag för en av partiets valslogans inför valet, ”Lika för alla”. Liberalernas valmanifest med titeln ”Försvara friheten” har en tydlig betoning på liberala värderingar (vilket delvis faller under Jämställdhetskategorin), men även tidigare profilfrågor som skola/utbildning, samt integrations- och migrationspolitiken lyfts fram. I Sverigedemokraternas valmanifest är det jämnt lopp mellan sjukvård och integration/migration, men detta beror främst på att äldreomsorgen även räknas med i denna kategori. SD:s valmanifest betonar, liksom tidigare, främst integrations- och migrationspolitik. Slutligen, Vänsterpartiets valmanifest har ett tydligt fokus på jämställdhet, jämlikhet och lika behandling – inga nyheter från tidigare valmanifest med andra ord.

Sammantaget kan vi konstatera att partiernas valmanifest betonar de frågor som väljarna tycker är viktigast ganska bra. Det finns dock undantag. Den tydligaste skillnaden mellan hur mycket ett politikområde diskuteras i valmanifesten i förhållande hur viktigt detta är för väljarkåren i sin helhet är miljöfrågor (undantaget C och MP). Och inte minst eftersom detta var en väljarnas viktigaste frågor inför årets val. Att flera av valmanifesten till största del författades innan sommarens torka och bränder kan nog delvis förklara detta. Även integrations- och migrationspolitiken, om än i något mindre grad än miljöfrågorna, har inte samma tyngd i partiernas valmanifest som hos väljarna (undantaget L och SD). Delvis beror detta på att sysselsättningspolitiken i vissa fall tangerar integrationspolitiken, då integrationspolitiken i mycket rör arbetsmarknadsintegration i manifesten snarare än integration i en, exempelvis, kulturell bemärkelse. I detta avseende lägger partierna, och då i synnerhet Allianspartierna, ett förhållandevis stort utrymme på ”integration” i sina valmanifest.[3]

 

1] Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text på ”kvasi-meningsnivå” och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse. Metoden som vi använt är välbeprövad, fast inte utan sina brister, och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/).

[2] Se t.ex. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/miljo/klimatet-upp-i-topp-som-valjarnas-viktigaste-fraga/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/gPeAKB/nu-ar-flyktingar-och-invandring-valets-viktigaste-fraga; https://www.dn.se/nyheter/politik/valjarnas-viktigaste-fragor-och-problemen-de-vill-ha-losta/.

[3]  För ytterligare läsning om migrationspolitiken i valmanifesten se https://politologerna.wordpress.com/2018/09/06/vad-lovar-partierna-att-gora-i-migrationspolitiken-2018-2022/.

 

Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

Anders Backlund Högerradikala partier, Isolering, Regeringsbildning, riksdagsval2018 , , , ,

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av ANDERS BACKLUND och HANNA BÄCK, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.

För det tredje valet i rad har Sverigedemokraterna utökat sin parlamentariska närvaro, och liksom tidigare har både Alliansen och det rödgröna blocket långt till egen majoritet. Trots att SD:s partiledare Jimmie Åkesson omgående efter valet skickade en formell invit till Moderaterna och Kristdemokraterna om att samverka för att bilda regering var det ingen som nappade på erbjudandet. Detta var föga förvånade då samtliga partier inför valet lovade sina väljare att inte samarbeta eller förhandla med SD – partiet har sedan det kom in i Riksdagen behandlats som en form av ”paria” och isolerats av de andra partierna. Det parlamentariska läget betyder dock att alternativet till att söka stöd från SD är att samarbeta över blockgränserna, vilket Allianspartierna inte heller har visat något större intresse för.

Den svenska negativa parlamentarismen innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen (dvs. att en riksdagsmajoritet inte aktivt röstar emot den). För att hindra SD från att avgöra en statsministeromröstning behöver det ena blocket därför lägga ned sina röster (vilket var fallet 2014 då Alliansen tolererade Stefan Löfven). Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök att fortsätta med den svenska blockpolitiken som om SD inte existerade genom att det mindre blocket tolererar att det större regerar. Uppgörelsen övergavs dock som bekant efter mindre än ett år och Allianspartierna har gjort klart att den aldrig borde ha slutits. Frågan är alltså vad som kommer att brytas först: isoleringen av SD eller oviljan att regera med eller med stöd av partier från det andra blocket.

I andra europeiska länder har det visat sig att högerradikala partier som tidigare varit isolerade med tiden har fått komma in i värmen. Två kriterier brukar krävas för att detta ska hända. Dels måste partiet bli tillräckligt stort för att spela en avgörande roll när en regering ska bildas, dels får partiet inte stå alltför långt från sina tilltänkta koalitionspartners vad gäller den egna politiken. Redan när SD kom in i riksdagen 2010 uppfylldes det första kriteriet, då Alliansregeringen förlorade sin majoritet och SD blev vågmästare mellan de två blocken. Vad gäller det andra kriteriet var avståndet mycket stort mellan SD och övriga partier i fråga om migrationspolitiken både i valet 2010 och 2014. Inför årets val låg flera partier betydligt närmare SD i denna fråga, men trots detta är dörren för samarbete i regeringsfrågan stängd.

Hur skiljer sig det svenska fallet, där SD behandlas som ”paria”, från övriga Europa, där högerradikala partier i vissa länder (t.ex. i Norge och Österrike) ingår i regeringen? En viktig förklaring är att många liknande partier ursprungligen bildades med en annan politisk profil. De norska och danska Framstegspartierna (föregångaren till Dansk Folkeparti) bildades t.ex. som skattemissnöjespartier, och Sannfinländarna har sina rötter i agrarpopulism. Tröskeln för samarbete är därför lägre än för partier som har sitt förflutna i högerextrema rörelser. De svenska partierna skiljer sig dock åt i hur de motiverar sitt avståndstagande till SD. Inom det rödgröna blocket talas det ofta om SD som ”ett rasistiskt parti med ett förflutet i nazismen”, medan exempelvis Moderaterna i årets valrörelse har talat om att SD har en ”dålig politik”. Även om Moderaterna ännu håller dörren stängd för samarbete kan detta tänkas utgöra ett mindre hinder – man anser ju t.ex. även att Socialdemokraterna har en ”dålig politik”. Moderaterna och Kristdemokraterna har i detta avseende varit de partier som kan tänkas ”ställa dörren på glänt” för SD.

När det på valnatten visade sig att Alliansen inte såg ut att bli större än de rödgröna riktade Jimmie Åkesson en fråga till Ulf Kristersson: ”Kommer du att samarbeta med Stefan Löfven eller kommer du att samarbeta med mig?” Om Moderaterna trots sina löften hade tagit emot denna utsträckta hand hade det naturligtvis varit en enorm framgång för SD, både i termer av politiskt inflytande och acceptans – isoleringen hade då brutits. Om partiet med sina krav på inflytande istället driver Moderaterna till samarbete vänsterut räknar SD med att väljarna straffar de etablerade partierna i nästa val. Det finns exempel där ”storkoalitioner” med S och M i svenska kommuner har vara kostsamma i termer av väljarstöd, där SD som ”enda oppositionsparti” har växt sig starkare. Liknande exempel återfinns i Tyskland där kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) styrt i en sådan storkoalition och har förlorat röster till ett högerradikalt parti (AfD).

Eftersom högerradikala partier framförallt är intresserade av inflytande i en fråga (invandring) behöver traditionella högerpartier ofta kompromissa mindre med dem än vad de behöver göra i koalitioner med partier på andra sidan det politiska spektrumet. Förr eller senare är det därför troligt att delar av den svenska borgerligheten väljer att tacka ja till SD:s villkorade stöd hellre än att samarbeta vänsterut. Med tanke på de utfästelser som har gjorts inför årets val är det dock mindre troligt att det sker under denna mandatperiod. Att bryta den här typen av utfästelser kan leda till mycket kraftiga röstförluster i kommande val och kan även skapa konflikter inom partierna där partiledare får avgå som följd. Detta torde innebära att de flesta av partiledarna fortsatt behandlar SD som ett pariaparti som isoleras från ett explicit regeringssamarbete. Om inte SD väljer att släppa på sina krav om inflytande och stödjer en Alliansregering utan motkrav, så måste någon form av samarbete över blockgränsen – åtminstone i den formen att vissa partier lägger ner sina röster för att låta en regering från andra blocket tillträda – alltså till för att lösa regeringsfrågan.