Regeringsbildning i Europa. Vilka partier bildar regering efter ett parlamentsval?

AV: Johan Hellström

Detta är en reviderad version av ett inlägg som tidigare publiceras på engelska här. Inlägget baserar sig på en artikel publicerad 2013 av mig och Holger Döring i den vetenskapliga tidskriften West European Politics. Artikeln jämför regeringsbildningar i Västeuropa med regeringsbildningar i Central- och Östeuropa. Artikel finns fritt tillgängligt här.

Den stora frågan inför ett riksdagsval är ofta – vem som kommer att bilda regering? Statsvetare och diverse experter gör sina gissningar, vadslagningsföretag samlar in bud och journalister rapporterar om de senaste opinionsundersökningarna. I fokus står ofta också enskilda partiers framgångar och politiska förslag, men den viktigaste frågan brukar ändå ofta bli vilka som ska bilda regering efter valet.

I länder med majoritetssystem som t.ex. Storbritannien är det oftast lätt att avgöra vilket eller vilka partier som kommer att styra landet direkt efter det att valresultatet är klart. Majoritetsvalsystemet tenderar att producera en ensam vinnare med en majoritet av platserna i parlamentet. Också i proportionella valsystem, som i Sverige, kan ett parti ibland få en majoritet av platserna i parlamentet och styra på egen hand. Detta är dock sällan fallet. I själva verket har endast cirka 12 procent av alla regeringar som bildas i Europa efter 1945 bestått av enpartiregeringar med egen majoritet (inklusive Storbritannien, Frankrike och andra länder med icke-proportionella valsystem). Det vanliga är istället att efter valet till parlamentet är klart så förhandlar representanter från olika politiska partier om vilka som kan bilda den vinnande koalitionen – det vill säga, de beslutar om vilka som bildar regering. Alternativt kan dessa förhandlingar äga rum innan valet vid bildandet av s.k. valallianser, som t.ex. i Sverige efter det att Alliansen (för Sverige) bildades inför 2006 års riksdagsval. Grovt uppskattat består c:a en fjärdedel av alla koalitionsregeringar som bildas av olika typer av valallianser (Golder 2006).

Vilka faktorer är det den statsvetenskapliga forskningen då lyfter fram som viktiga för vilka partier som i slutändan kommer in i regeringen? Detta är en forskningsfråga inom den s.k. koalitionsforskningen, ett aktivt forskningsområde med en ganska lång forskningstradition särskilt i ett västeuropeiskt sammanhang. Dock är forskningen betydligt mer modest rörande de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa. Utifrån en västeuropeisk kontext vet vi att, föga förvånande, framgångar i valet ofta lönar sig vid regeringsbildningen. De partier som går framåt i valet har en större sannolikhet att hamna i regering. Viktigast är dock att bli det största partiet i parlamentet. Inte minst då det är vanligt att partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en ny regering. Dock bjuds inte alla partier in till förhandlingsbordet när en ny regering ska bildas. De som lämnas utanför är främst  populistiska eller politiskt ”extrema” partier – partier som de mer etablerade partierna inte brukar vilja förknippas med. Detta brukar dock ändras när dessa partier blir alltför starka för att ignoreras. Partiers ideologiska profil är även viktigt i andra sammanhang. Även om det ibland inte är så lätt att se detta har olika parter en viss typ av politik de vill genomföra och de försöker därför att bilda regering med partier som står nära dem politiskt. Detta har flera fördelar. Att bilda regering med partier som har en ganska likartad agenda och syn på olika politiska frågor begränsar behovet av politiska kompromisser som riskerar att vattna ur innehållet i olika politiska förslag. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet. I så motto spelar det ingen roll om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en regering, medianpartiet brukar ofta ingå i båda scenarierna.

Alla ovanstående faktorer har visat sig vara betydelsefulla för att förutsäga vilka partier som kommer utgöra regeringen i Västeuropa. Kan vi då säga att dessa ”empiriska sanningar” även kännetecknar de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa? Ja, och nej. I vår uppsats jämförde vi vad som karakteriserade de partier som hamnade i regeringen i både Västeuropa respektive Central- och Östeuropa. Vi fann att valframgångar hade betydelse i båda regionerna, men där slutade likheterna. Detta har främst att göra med skillnader i partisystemen och partiväsendet mellan väst och öst. För det första är ofta de politiska partierna i Central- och Östeuropa fortfarande svagare i sin organisationsstruktur och funktionssätt. Det vill säga partierna har inte samma starka sammanhållning och partidisciplinen är betydligt svagare jämfört med sina västerländska motsvarigheter. Parlamentsledamöter som skiftar partipolitisk tillhörighet eller lämnar sitt moderparti för att bilda eller ansluta sig till nya partier är ingen ovanlighet. Även om nya partier har etablerat sig i både Sverige som andra västeuropeiska länder är det betydligt mer förekommande i Central- och Östeuropa. För det andra så konkurrerar partierna inte i samma utsträckning i termer av vänster- och högerpolitik, utan på deras förmåga att styra (och ibland till och med på att vara det minst korrupta partiet!). Därför är väljarrörligheten omfattande i de flesta demokratier i Central- och Östeuropa. Med andra ord, väljare tenderar i högre utsträckning att byta parti de röstar på mellan efterföljande val. Utöver detta lever, för det tredje, arvet från sovjettiden kvar i minnet hos väljarkåren och hos partierna. I de flesta postkommunistiska stater har det funnits och finns i viss grad kvar en motsättning mellan partierna med sina rötter i den gamla kommunistiska regimen och de partier som uppstod i opposition till regimen. Och partier (från vänster till mitten) är oftast motvilliga att bilda koalitioner med partier med ett postkommunistiskt förflutet på grund av deras historiska arv och rädslan att förlora väljare, även om dessa partier annars skulle vara idealiska regeringspartners. Allt detta spelar en roll för vilka partier som ges möjlighet att bilda och ingå i regeringen. Därför, även om det är mer än mer än tjugo år sedan de första demokratiska valen hölls i Central- och Östeuropa, kan få av de etablerade slutsatserna om regeringsbildningsprocesser i Västeuropa direkt överföras till Central- och Östeuropa.

Fast saker och ting förändras (om än sakta). Sedan demokratiseringen i början av 90-talet har de politiska partierna utvecklat tydligare identiteter och en mer förutsägbar politik. Partierna med ett kommunistiskt arv inte lika utstötta som de brukade vara. Partisystemen i vissa länder (Ungern, Slovenien, Estland och Tjeckien) har blivit mer stabila med färre och organisatoriskt starkare partier. Partisystemen är fortfarande ”under uppbyggnad” i andra länder (Polen, Litauen, Lettland). Samtidigt har väljarrörligheten ökat i Västeuropa, antalet nya partier ökat, de politiska skillnaderna mellan de traditionella partierna blivit mindre, och antalet möjliga koalitioner har blivit fler över tiden. I slutändan kan de övergripande skillnaderna mellan vilka typer av partier som hamnar i regeringen mellan de äldre och nyare demokratierna i Europa visa sig vara av tillfällig art.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s