Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.

WHY IS SWEDISH POLITICS SO UNSTABLE?

By Nicholas Aylott


What is happening in Swedish politics? Why is it so turbulent? Parties have been finding it increasingly difficult to construct parliamentary majorities. It took 134 days to form a government after the 2018 election, five times longer than ever before. Recently, for the first time, a Swedish prime minister lost a parliamentary vote of no confidence. His government subsequently resigned.

In this short post, I will try to explain this turmoil. The main explanatory factor is an earlier shock to the party system that still reverberates over a decade later. It has broken established patterns of party co-operation, and new ones have yet to become sufficiently broad or deep. In what follows, I eschew much non-essential detail, including personal names. I offer instead an interpretation that is based on description of recent history and informed by theory about party decision-making.

ELUSIVE MAJORITIES

Sweden has a multi-party system. Although one party, the Social Democrats, has historically dominated government and remains the biggest in the parliament, it is weaker than it once was.

It was in 2010 that the shock occurred. In the election that year, the Sweden Democrats (SD), founded in 1988 and with roots in neo-Nazi groups, became the eighth party with parliamentary representation. SD  is usually considered to be on the far right of the political spectrum. (Of course, SD’s arrival itself had various causes. But here I concentrate on the political effects.)

It is sometimes difficult to convey the anguish that SD’s breakthrough induced across the other parties. The emotional impact was only amplified by events in the next few years, such as the mass political murder in Norway in 2011 and the wave of migration that culminated in 2015. Nevertheless, SD has established itself in electoral and parliamentary politics. The other parties have been struggling to assess and react to its presence. Crucially, they have had to accept that the customary party blocs in Swedish politics, on the left and on the right, have lost too many voters to SD for either to form its own parliamentary majority.

Figure 1, a Venn diagram, places the parties within four different sets. They denote abortive attempts to construct majorities that excluded SD.

A centre-right ex-majority: the Alliance. One set indicates membership of the now defunct Alliance. Its parties won a majority in 2006 and fell only just short in 2010. But no one thinks they could do so now. In the last two elections, they ended up with 41 per cent of the seats in the parliament.

Figure 1. Party alignments in Sweden since 2010

A broad majority: the December agreement. In  2014, all the other parties sought to isolate SD, creating what political scientists call a cordon sanitaire around it. Competition between the signatory parties was to be limited. (The Left Party did not sign, but its compliance was assumed.)

The ”December agreement” proved to be unsustainable, however. Two Alliance parties, under new leaders, soon withdrew. They did not say it openly (indeed, one leader was forced out when she tried), but many in both parties preferred to stay in opposition, with the option of dealing with SD at some stage in the future, rather than prop up a Social Democratic prime minister. After all, SD seemed unlikely to disappear any time soon. It appeared, moreover, to be becoming less radical. In light of those observations, SD’s parliamentary strength – at the time, 14 per cent of the seats in parliament – was beginning to exert a gravitational pull on some other parties. The cordon sanitaire was fraying.

The split in the Alliance became manifest after the 2018 election. Two of its parties now wanted the Alliance to retake power through its reaching an accommodation with SD. But the other two, the Centre and the Liberals, were allergic to that idea.

A left-leaning near-majority: the January agreement. The Centre and the Liberals eventually opted instead to support a Social Democratic prime minister. This ”January agreement” of 2019 involved parties that did not quite control a majority of seats in parliament. So how could they expect the government that they supported to survive?

A presumptive left majority: ”January plus”. The answer lies in their belief that the fourth and final set, labelled ”January plus” in Figure 1, was stable. Put simply, the January parties took for granted the support of the Left Party, which controlled enough mandates to complete their majority. The Left was bound to be unhappy about being explicitly excluded from any influence over government, and about the policies that the Centre and the Liberals forced on the Social Democrats. But how could the Left credibly threaten to retaliate? Would it gang up with the parties of the right? Hardly.

We know now that the Left is indeed prepared to retaliate in this way. It did so a few times in 2019-20, before the pandemic. Government proposals had to be dropped when the Left found common cause with the right, even including SD.

At the same time, the Centre, in particular, has felt compelled to reaffirm the payoffs that it secured in return for breaking the Alliance. Recently, it pushed again, over rent control – and the Left pushed back. This was what escalated into the vote of no confidence in the prime minister, which brought down the government. The Left, under a new leader, has now demonstrated to the January parties that, if it feels ignored, it has both the scope and the will to damage them. The inherent instability of ”January plus”, a constellation in which one party had not actually agreed anything with the others, is obvious.

A MIDDLE WAY?

It seems likely, at the time of writing, that ”January plus” will nevertheless be reconstituted in reduced (indeed, minimal) form and stagger on until the 2022 election – although the autumn budget will be yet another test of the Social Democrats’ powers of arbitration. But when might Swedish politics rediscover a more stable parliamentary majority?

One possible answer is: after the election. Three of the former Alliance parties, now including the Liberals (under a fairly new leader), have concluded that their goals – the classic mix of policy, office and votes – are best pursued through bargaining with SD. No one knows how stable a right-wing majority would be in practice, however. And, anyway, it is unclear whether this quartet can win enough votes to test the arrangement.

Quite possibly, then, the Centre Party will once again find itself in the potentially powerful median position in parliament after the 2022 election. In that case, it would again face the agony of choice. To which possible majority could it contribute?

The Centre’s own often-declared ideal is co-operation that involves the two biggest parties, in the style of the ”grand coalitions” seen in some neighbouring countries, like Germany. In this new version of the December agreement, both SD and the Left would be isolated. Yet it would be extraordinary if the Centre could somehow succeed in its matchmaking. All evidence suggests that the Moderates prefer to work with SD than with the Social Democrats, and the Social Democrats prefer to work with the Left than with the Moderates.

Could the Centre, like its former Alliance partners, find some way to work with SD? That would be difficult.

Those other former Alliance parties found it costly to abandon the cordon sanitaire. When each did so, it broke previous pledges and probably lost some support to the Centre. That, paradoxically, has made it harder for the Centre to follow suit. Its support is currently getting on for a tenth of the electorate. The greater the share of strongly anti-SD voters among those sympathisers, the greater the electoral risks for the Centre in compromising its stance. The reputational and psychological costs of doing so would, arguably, be even greater. Its leaders have invested so much in the Centre’s vehemently anti-SD profile. That leaves one last strategic path along which the Centre could help to build a majority, and that path cleaves to the left. Needless to say, this too would be tricky. The Centre would somehow have to concede some influence to the Left if any such majority were to be stable. That would be unpalatable for some among the Centre’s sympathisers, its members and, above all, its leadership. Perhaps some formula might be found, however, even if it takes yet more time. As we have seen, changing party strategy is sometimes easier when undertaken by a new leader, less encumbered by a predecessor’s commitments.

Extra val i Sverige och nyval i Europa

Av: Johan Hellström och Hanna Bäck


Riksdagen röstade den 21 juni ja till Sverigedemokraternas begäran om att rikta en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Därefter lyftes frågan om extra val under den presskonferens som hölls av Löfven som då meddelade att han skulle återkomma inom en vecka om det utlyses extra val eller om han entledigar sig själv och låter talmannen ta vid för att sondera för ett nytt regeringsalternativ.

Sverige har endast haft ett extra val sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter att först koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll 1957 på grund av oenighet om pensionsfrågan och när den socialdemokratiska regeringen senare presenterade sitt pensionsförslag som en kabinettsfråga. Hur kan det komma sig att extra val inte har varit mer vanligt förekommande? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende? I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945–2019 i de västeuropeiska länderna. Här ser vi tydligt att det förekommer nyval mycket mer sällan i Sverige än i många andra länder.

Figur 1. Antalet ”nyval” per land för perioden 1945–2019

Kommentar: För att underlätta jämförelser mellan länder har val som äger rum ca 4–5 månader eller en kortare tidsperiod innan den maximala mandatperioden har inte räknats med i figuren. Data kommer från Party Government in Europe Database.

Liksom vi har skrivit om tidigare på den här sidan så är det skillnad på nyval och nyval. Ett antal länder, som Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Grannlandet Danmark saknar till exempel fasta valdatum, vilket innebär at det är upp till den sittande regeringen att själv bestämma valdag. Sverige är unikt med ”fasta mandatperioder” som innebär att ett extra val inte påbörjar en ny mandatperiod.[1] Det vill säga i Sverige, till skillnad från andra parlamentariska demokratier, hålls det ordinarie valet oavsett om det varit extra val eller inte. Detta är också anledningen till att termen ”extra val” används i Regeringsformen (snarare än ”nyval”). Norge är ett annat unikt fall – här har regeringen eller statsministern ingen möjlighet att utlysa nyval.

Detta spelar stor roll för diskussionen om varför det blir nyval. I länder där det är lätt för en sittande regering att utlysa nyval kan detta ge incitament till att utlysa så kallade opportunistiska nyval. Detta handlar om att regeringar strategiskt försöker välja ett valdatum när regeringen är populär i opinionen eller när ekonomin går bra (se t.ex. Walter och Hellström 2019). Om vi bortser ifrån denna typ av nyval och istället fokuserar på de nyval eller ”tidiga val” som beror på olika typer av regeringskriser framträder en något annorlunda bild. Figuren nedan visar antalet nyval per land men enbart när någon form av ”regeringskris” ägt rum.[2]

Figur 2. Antalet ”nyval” per land i samband med regeringskriser

Källa: Party Government in Europe Database.

I figuren kan vi se att i de länder där regeringar har lätt att utlysa nyval och upplösa parlamentet är det också störst sannolikhet att nyval utlöses vid en regeringskris. Tittar vi lite närmare på olika typer av avgångar så slutar ungefär 25 % av alla regeringar sitt maktinnehav i nyval (se detta inlägg). Att nyval kommer till stånd för att regeringen förlorat en misstroendeomröstning eller en kabinettsfråga, som i Sverige 1958, är inte så vanligt – endast ca 3 % av alla regeringar har slutat sitt maktinnehav på det här sättet. Tar man hänsyn till andra typer av ”regeringskriser” och utökar det hela till att handla om konflikter mellan eller inom partier handlar det om ungefär 10 % av alla regeringar. Lägger man till allvarliga kriser (skandaler, ekonomiska kriser och säkerhetskriser m.m.) kommer man upp i totalt 15 % av alla regeringar.

Nyval i samband med regeringskriser är alltså inte något ovanligt i många europeiska länder, men det är det i Sverige. Detta kan förklaras av att incitamenten för svenska regeringspartier att utlysa nyval är relativt få då ett extra val inte är starten på en ny mandatperiod. Det unikt svenska extra valet har i detta avseende både för- och nackdelar. Opportunistiska nyval blir inte möjliga, men inte heller chansen att starta om från början. Det vill säga att ge partierna möjligheten att försöka lösa orsaken till regeringskrisen. Ett extra val, där inte lika mycket står på spel på grund av den korta mandatperioden, riskerar att bli en del av en valrörelse inför det kommande ordinarie riksdagsvalet. Partierna riskerar alltså i högre grad att fokusera på att positionera sig inför kommande riksdagsval, snarare än att finna lösningar på den aktuella regeringskrisen.


[1]  För ett argument mot det svenska extra vals-institutet se Olof Peterssons debattartikel.

[2]  Detta en grov uppskattning då det inte är helt lätt att särskilja så kallade opportunistiska nyval från nyval som beror på olika typer av regeringskriser.

Referenser

Walther, Daniel och Johan Hellström. (2019). The verdict in the polls: how government stability is affected by popular support. West European Politics42(3), 593-617.

Är Centerpartiet ett mittenparti?

Av: Anders Backlund


Den 21 juni fälldes Löfvens andra regering i en misstroendeförklaring. En fråga som aktualiserades i samband med detta, bl.a. på Twitter, är huruvida Centerpartiet kan anses vara ett ”mittenparti”. Denna fråga är av intresse för koalitionsforskare eftersom det påverkar våra förväntningar om vilka regeringskoalitioner som har störst chans att bildas. Om vi tänker oss att alla partier kan rangordnas längs en vänster–högerskala så förväntas partiet i mitten ha en stark förhandlingsposition eftersom det kan skapa majoriteter både till vänster och till höger: partiet är med andra ord vågmästare.[1]

Hur ser det då ut för Centerpartiets del? Rent sakpolitiskt är partiet inte särskilt mittenorienterat. Figur 1 visar de svenska riksdagspartiernas positioner längs två sakpolitiska skalor. Den första frågan är ekonomisk och handlar om avreglering, såsom införandet av marknadshyror – den fråga som ledde fram till misstroendeförklaringen. Den andra är den kanske just nu viktigaste icke-ekonomiska frågan: invandring. Positionerna kommer från den stora expertenkäten Chapel Hill Expert Survey (CHES) 2019. Som figur 1 visar ligger Centerpartiet långt till höger i frågan om avreglering. I frågan om invandring, däremot, har partiet en mycket öppen hållning som i vanliga fall associeras med partier på vänsterkanten. Positionerna i andra, liknande frågor visar ett liknande mönster: i ekonomiska frågor står Centerpartiet långt ”till höger”; i icke-ekonomiska frågor står det långt ”till vänster”.

Partipositioner i två sakfrågor
Figur 1. Partipositioner i två sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Partiet befinner sig alltså inte i den sakpolitiska mitten, men det har en sakpolitisk gemenskap med partier på båda sidor. Detta innebär två saker. För det första kan partiet finna former för samarbete både med de rödgröna och med sina forna Allianskollegor. För det andra står partiet mycket långt ifrån de två ytterkantspartierna (V och SD) i vissa frågor (t.ex. de som visas i figur 1). Detta är också en anledning till varför Annie Lööf talar om ”den breda mitten” där hon vill bilda koalitioner som inte är beroende av dessa två partier.

Figur 2 grupperar de svenska riksdagspartierna utifrån de samarbetsmönster som föreligger i skrivande stund. Figuren ska förstås som att samarbete är möjligt mellan partier i rutor som ligger bredvid varandra, men inte längre bort än så. C kan således tänka sig att samarbeta både med MP/S och med L/KD/M, men inte med V eller SD. L, KD och M, å sin sida, kan tänka sig att samarbeta med C och med SD, men inte med MP/S eller V, osv. Sedan Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap åter anslutit sig till de forna Allianskollegorna är Centerpartiet som synes ensamt kvar i mitten. Partiets 31 mandat är avgörande för att skapa majoriteter både till höger och till vänster, och det är därför ”allas blickar riktas mot Annie Lööf”.

Figur 2. Partier och mandat

Sammanfattningsvis kan Centerpartiet sägas vara ett mittenparti, men med avseende på samarbetsmöjligheter snarare än sakpolitik. Precis som under den rekordlånga regeringsbildning som följde efter valet 2018 står Centerpartiet dock inför ett problem: oviljan att bygga koalitioner som är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna gör att partiet har svårt att utnyttja sin i övrigt starka mittenposition. Detta dilemma kan lösas på två sätt: antingen genom att partiet frångår principen om att isolera ytterkantspartierna, eller genom att kommande riksdagsval leder till en mandatfördelning som möjliggör nya koalitioner.


[1] Tekniskt sett är det partiet som kontrollerar det mittersta mandatet (the ”median legislator”) som innehar denna starka position.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström


Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.


Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.


[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Är Trump Sverigedemokrat?

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.


Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.

Om regeringsbildningen efter valet 2018

Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den bestod av samma partier och hade samma statsminister som den förra. Varför blev det så? Och varför tog det så lång tid? Var det regelverkets fel? I boken 134 dagar besvaras dessa tre frågor med hjälp av omfattande intervjuer med de viktigaste politiska aktörerna, historiska jämförelser med tidigare svenska erfarenheter och statistiska analyser av regeringsbildningsprocesser i andra länder.

I boken slår vi fast att den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 berodde mycket på att den parlamentariska situationen i Sverige har blivit mer komplicerad under det senaste årtiondet. Fler partier i riksdagen innebär fler regeringsalternativ, samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kontinuerligt sedan de valdes in 2010. I ljuset av detta gick regeringsbildningen 2014 osedvanligt fort, i likhet med tidigare svenska regeringsbildningar. Det berodde på att alla partierna i Alliansen ännu bekände sig till principen att det största blocket skulle få bilda regering. Den omedelbara anledningen till att regeringsbildningen tog så lång tid efter valet 2018 var att Alliansen levde kvar samtidigt som Allianspartierna var oeniga om huruvida denna princip fortfarande skulle gälla. Skälet till denna oenighet var synen på Sverigedemokraterna och huruvida Alliansen skulle bilda regering om detta krävde deras passiva stöd. Valresultatet accentuerade oenigheten, eftersom de rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ledde till en politisk omorientering bland allianspartierna. En process som blev kort och smärtfri för Kristdemokraterna och Moderaterna, men som blev utdragen och smärtsam för de andra två, Centern och Liberalerna.

Av betydelse var även den misstro som initialt präglade förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På grund av brister i kommunikationen, osäkerhet om varandras politiska preferenser och bristande tilltro till andra partiers beredvillighet att leva upp till ingångna överenskommelser misslyckades det första försöket att nå en sakpolitisk uppgörelse i december 2018. Först i januari 2019 kunde partierna komma överens.

En avgörande fråga inför framtiden är om de 134 dagarna efter valet 2018 var en tillfällighet eller om långdragna regeringsbildningar är det nya normala i Sverige. Vår bedömning är att situationen efter valet 2018 präglades av särskilda omständigheter som sannolikt inte kommer att upprepas. Och inte minst att regeringsbildningen var i hög grad ett spel om hur Alliansen skulle upplösas och vem som skulle bära ansvaret för detta. Eftersom alliansen nu är död och begraven torde ett viktigt hinder vara undanröjt när det blir dags för nästa regeringsbildning. Vi kan inte utesluta att det inför valet 2022 bildas en ny förvalskoalition som sedan inte uppnår önskat valresultat, men det kommer i så fall att vara en koalition med en betydligt kortare historia och få av de framgångsmeriter som utmärkte Alliansen.

Därmed inte sagt att vi kan räkna med att framtida regeringsbildningar kommer att ta så kort tid som 19 dagar, vilket har varit det vanliga sedan den nya författningen infördes i mitten av 1970-talet. Komplexiteten i det svenska partisystemet har helt enkelt ökat, och den politiska osäkerheten med den.

Hur fungerade då regelverket? Eftersom regeringsbildningen efter valet 2018 var ett dramatiskt skeende, som skilde sig mycket från tidigare svenska erfarenheter, är det inte förvånande att röster redan har höjts om att regelverket borde ändras. Förslag har lagts fram om införandet av så kallat ”konstruktivt misstroendevotum”, om tydligare tidsgränser för när talmannen måste föreslå en statsminister, om att flytta valdagen till våren och om att underlätta för riksdagen att själv utlysa extra val. Vår slutsats är emellertid att dylika reformer knappast hade påverkat tidsutdräkten nämnvärt. Vissa av dem skulle till och med ha gjort processen ännu mer utdragen. Att ge talmannen färre än fyra försök eller att införa skarpa tidsgränser skulle med stor sannolikhet ha tvingat fram ett extra val.

Talmannen hade troligen kunnat påskynda processen, om än på marginalen, genom små ändringar i praxis. Det gäller i första hand formerna för samråd med partiledarna. Färre formella talmansrundor och fler informella samtal per telefon hade möjligen bidragit till att undvika en del av de låsningar som uppstod när partierna så ofta tvingades försvara sina ståndpunkter i offentligheten. Det gäller också tidsfristerna för sonderingsuppdragen och för aviseringen av kommande statsministeromröstningar. Det skulle troligen ha varit bättre att göra tidsfristerna kortare och sedan vid behov förlänga dem.

Men att genomföra omfattande författningsförändringar tror vi inte på. De låsningar som ledde till den längsta regeringsbildningen i Sveriges politiska historia var inte i första hand konstitutionella, utan partipolitiska.

Riksdagsvalet 2018 – Hur gick det? Vad händer nu?

Av: Johan Hellström


Hur gick det?

Den sammanvägda prognosen som presenterades här innan valet stämde ganska bra överens med valresultatet. Prognosen pekade på att det skulle bli en slags repris på valet 2014. Att det rödgröna blocket skulle bli något större, men att marginalerna skulle bli små, och att ingen av blocken skulle få egen majoritet. Men framför allt att både det rödgröna blocket och alliansen skulle få färre mandat än 2014 och att Sverigedemokraterna skulle få fler mandat. Detta var väntat. Däremot var det nog få som hade väntat sig att valet skulle bli så jämnt att det skulle komma att avgöras i den slutliga röstsammanräkningen veckan efter valet.

Prognosen indikerade dock att Vänsterpartiet skulle göra bättre ifrån sig än vad som blev fallet och att det skulle gå ännu sämre för Socialdemokraterna och även delvis Moderaterna. Sveriges två största partier förlorade med andra ord många röster, men inte så mycket som väntat. När det gäller Sverigedemokraterna gav inte prognosen (eller opinionsundersökningarna denna baserade sig på) något tydligt svar, då deras uppskattade väljarstöd låg på mellan 16 – 22 procent. Deras valresultat på strax under 18 procent var därför varken väntat eller oväntat.

Vad händer nu?

Nu väntar förhandlingar mellan partierna och dessa brukar komma igång ganska direkt efter det att vi har ett valresultat. Till skillnad från de tre senaste valen verkar inte några av partierna ha haft några mer detaljerade förhandlingar innan valet. Men förhandlingssituationen är också lite mer komplicerat denna gång.

Den 24 september öppnar riksmötet, d.v.s. riksdagens nya arbetsår.  I samband med detta ska också en Talman för Riksdagen väljas. En av Talmannens första uppgifter blir att leda regeringsbildningsprocessen genom att sondera med partiledarna och därefter föreslå en statsministerkandidat. Efter ett riksdagsval kan en sittande statsminister avgå och om inte så sker ska den nyvalda riksdagen hålla en omröstning för att pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Avgår Löfven eller blir bortröstad ska en ny regeringsbildningsprocess inledas. Skulle partierna därefter enas snabbt, och talmannens förslag på en ny statsminister tolereras av en riksdagsmajoritet (dvs. inte har en majoritet av riksdagen emot sig), kan en ny regering på plats redan i slutet av månaden (om Lövfen avgår) eller senast i mitten av oktober. Hitintills har Talmannens förslag till statsminister alltid godkänts i första röstningsomgången. Skulle detta mot förmodan inte ske tillåter den svenska regeringsformen ytterligare tre omröstningar, annars ska ett extra val hållas inom tre månader. Att det skulle gå så långt som extra val är dock inte speciellt sannolikt eftersom det ingår i talmannens uppdrag att hitta en statsministerkandidat (och därmed indirekt en regering) som tolereras av en riksdagsmajoritet. Dessutom borde varken de rödgröna partierna eller allianspartierna ha något intresse av ett extra val. På tre månader eller kortare kommer opinionen troligtvis inte förändras speciellt mycket och då skulle man återigen hamna i samma situation som idag.

Vad som kan nämnas i detta sammanhang är att det aldrig har tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Men även då betraktades styrkeförhållandena mellan blocken som osäkert då de borgerliga partierna endast hade ett mandat mer än minoriteten bestående av socialdemokraterna och kommunisterna. Det ska därför bli intressant och se om vi får ett nytt svenskt rekord nu i höst. Det är inte helt omöjligt.

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar?

Av: Johan Hellström

Dagens svenska regering tillträde endast 19 dagar efter riksdagsvalet och det har aldrig tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. I andra länder kan denna process ta betydligt längre tid. Till exempel innehar Belgien sedan 2010 det mindre smickrande världsrekordet i den mest utdragna regeringsbildningsprocessen i en modern demokrati. Efter valet 2010 styrdes landet av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en reguljär regering var på plats.

Figuren 1 nedan illustrerar den stora variationen mellan länder i tiden det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. I figuren framgår att det i genomsnitt tar längst tid att bilda en regering i Nederländerna, Italien och Belgien och kortast tid i Sverige, Grekland och Malta.

Figur 1. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering i Europa (1945-)

figur1

 

Men vad är det då som avgör hur långa regeringsbildningsprocesserna blir mer generellt och varför har det gått så snabbt i Sverige med att bilda regeringar efter val?

 

I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram, inte minst gällande de politiska partierna och partisystemet (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003). Viktigt i detta avseende är hur heterogent ett parlament är både till antalet politiskt relevanta partier och ideologiskt. Eller med andra ord hur många olika typer av regeringsalternativ är i praktiken möjliga? Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, kan förhandlingarna dra ut på tiden. Även storleken på mer ideologiskt extrema politiska partier, t.ex. radikala vänsterpartier eller högerpopulistiska partier, som få eller ingen vill samarbeta med, kan försvåra för regeringsbildare att få ett tillräckligt stöd för i parlamentet. Detta kan även benämnas som graden av ”förhandlingskomplexitet” kring regeringsbildningen.

Figur 2 nedan visar den genomsnittliga skillnaden mellan tiden det tar att bilda regeringar då det är en låg respektive hög förhandlingskomplexitet.

Figur 2. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på komplexiteten i förhandlingssituationen

figur2

Kommentar: Låg förhandlingskomplexitet definieras här som antalet effektiva partier viktat efter det s.k. Banzhaf power index är mindre än eller lika med medelvärdet och hög förhandlingskomplexitet om det är större än medelvärdet.

 

Just förhandlingskomplexiteten eller den parlamentariska situationen har lyfts fram som den viktigaste, och ibland t.o.m. den enda förklaringen, i tidigare forskning. Följaktligen har politiska institutioner och regler getts en underordnad eller ingen betydelse (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003, De Winter & Dumont 2008, Ecker & Meyer 2015). Nederländerna stödjer delvis bilden av att politiska institutioner är underordnade, då landet inte har någon investituromröstning (dvs. omröstning i parlamentet om att godkänna en ny regering), ingen president, inget tvåkammarsystem. Däremot har landet länge haft en relativt omständlig regeringsbildningsprocedur som i kombination med en hög förhandlingskomplexitet och en tradition av majoritetsregeringar lett till utdragna regeringsbildningsprocesser.

Samtidigt har många länder, däribland de skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge) haft snabba och effektiva regeringsbildningsprocesser trots en stundvis hög förhandlingskomplexitet. Gemensamt för dessa länder är dock avsaknaden av en krävande investituromröstning, s.k. positiv parlamentarism, som kräver att majoriteten av parlamentet aktivt röstar för att ny regering får bildas och en tradition av minoritetsstyre.

I en uppsats som jag arbetar med i skrivande stund argumenterar jag för att rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att regeringsbildningen även tar längre tid om regeringsbildande partier tar hänsyn till de framtida möjligheterna att få igenom sin politik och risken att förlora eventuella framtida misstroendeomröstningar. Ett sätt att fånga upp detta på är att studera hur många ”vetospelare” det finns i ett politiskt system, med andra ord, politiska aktörer som kan sätta käppar i hjulen för en regerings ambitioner att förverkliga sin politik (Tsebelis 2002). Det kan handla om starka presidenter, förekomsten av en stark andra lagstiftande kammare, eller till och med parlamentet (i t.ex. konstitutionella frågor kräver vissa länder en kvalificerad majoritet).

Regeringsbildande partier kan i dessa lägen behöva få med sig partier som de normalt inte skulle behöva samarbeta med, för att t.ex. försäkra sig om ett tillräckligt starkt stöd i en andra kammare, och den processen kan dra ut på tiden. Figur 3 nedan visar den genomsnittliga tiden att bilda regering fördelat på om det finns få eller svaga s.k. vetospelare respektive många och starkare vetospelare.

Figur 3. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på förhandlingskomplexitet och antalet ”vetospelare”.

figur3

Kommentar: I figuren visas låg förhandlingskomplexitet i de gråa staplarna och hög förhandlingskomplexitet i de svarta staplarna.

 

För att summera verkar utdragna regeringsbildningsprocesser vara en produkt av den parlamentariska situationen och komplexiteten i denna, av olika politiska institutioner och regler (eller vetospelare), men även traditioner (eller informella institutioner) som förväntar sig majoritetsstyre. Ur ett svenskt perspektiv talar den ökade fragmenteringen av det svenska politiska systemet och de etablerade partiernas svårigheter att uppnå en parlamentarisk majoritet utan Sverigedemokraterna att denna process kan komma att ta längre tid i framtiden. Den svenska traditionen (och möjligheten) till minoritetsstyre talar dock delvis emot detta.

 

Referenser

De Winter, L., & Dumont, P. (2008). Bargaining Complexity, Formation Duration, and Bargaining Rounds. I In K. Strøm, W. C. Müller, & T. Bergman (Red.), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

 

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

 

Ecker, A., & Meyer, T. M. (2015). The duration of government formation processes in Europe. Research & Politics2(4), 1-9.

 

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

Tsebelis, G. (2002). Veto players: How political institutions work. Princeton: Princeton University Press.

Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.