Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar?

Av: Johan Hellström

Dagens svenska regering tillträde endast 19 dagar efter riksdagsvalet och det har aldrig tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. I andra länder kan denna process ta betydligt längre tid. Till exempel innehar Belgien sedan 2010 det mindre smickrande världsrekordet i den mest utdragna regeringsbildningsprocessen i en modern demokrati. Efter valet 2010 styrdes landet av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en reguljär regering var på plats.

Figuren 1 nedan illustrerar den stora variationen mellan länder i tiden det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. I figuren framgår att det i genomsnitt tar längst tid att bilda en regering i Nederländerna, Italien och Belgien och kortast tid i Sverige, Grekland och Malta.

Figur 1. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering i Europa (1945-)

figur1

 

Men vad är det då som avgör hur långa regeringsbildningsprocesserna blir mer generellt och varför har det gått så snabbt i Sverige med att bilda regeringar efter val?

 

I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram, inte minst gällande de politiska partierna och partisystemet (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003). Viktigt i detta avseende är hur heterogent ett parlament är både till antalet politiskt relevanta partier och ideologiskt. Eller med andra ord hur många olika typer av regeringsalternativ är i praktiken möjliga? Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, kan förhandlingarna dra ut på tiden. Även storleken på mer ideologiskt extrema politiska partier, t.ex. radikala vänsterpartier eller högerpopulistiska partier, som få eller ingen vill samarbeta med, kan försvåra för regeringsbildare att få ett tillräckligt stöd för i parlamentet. Detta kan även benämnas som graden av ”förhandlingskomplexitet” kring regeringsbildningen.

Figur 2 nedan visar den genomsnittliga skillnaden mellan tiden det tar att bilda regeringar då det är en låg respektive hög förhandlingskomplexitet.

Figur 2. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på komplexiteten i förhandlingssituationen

figur2

Kommentar: Låg förhandlingskomplexitet definieras här som antalet effektiva partier viktat efter det s.k. Banzhaf power index är mindre än eller lika med medelvärdet och hög förhandlingskomplexitet om det är större än medelvärdet.

 

Just förhandlingskomplexiteten eller den parlamentariska situationen har lyfts fram som den viktigaste, och ibland t.o.m. den enda förklaringen, i tidigare forskning. Följaktligen har politiska institutioner och regler getts en underordnad eller ingen betydelse (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003, De Winter & Dumont 2008, Ecker & Meyer 2015). Nederländerna stödjer delvis bilden av att politiska institutioner är underordnade, då landet inte har någon investituromröstning (dvs. omröstning i parlamentet om att godkänna en ny regering), ingen president, inget tvåkammarsystem. Däremot har landet länge haft en relativt omständlig regeringsbildningsprocedur som i kombination med en hög förhandlingskomplexitet och en tradition av majoritetsregeringar lett till utdragna regeringsbildningsprocesser.

Samtidigt har många länder, däribland de skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge) haft snabba och effektiva regeringsbildningsprocesser trots en stundvis hög förhandlingskomplexitet. Gemensamt för dessa länder är dock avsaknaden av en krävande investituromröstning, s.k. positiv parlamentarism, som kräver att majoriteten av parlamentet aktivt röstar för att ny regering får bildas och en tradition av minoritetsstyre.

I en uppsats som jag arbetar med i skrivande stund argumenterar jag för att rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att regeringsbildningen även tar längre tid om regeringsbildande partier tar hänsyn till de framtida möjligheterna att få igenom sin politik och risken att förlora eventuella framtida misstroendeomröstningar. Ett sätt att fånga upp detta på är att studera hur många ”vetospelare” det finns i ett politiskt system, med andra ord, politiska aktörer som kan sätta käppar i hjulen för en regerings ambitioner att förverkliga sin politik (Tsebelis 2002). Det kan handla om starka presidenter, förekomsten av en stark andra lagstiftande kammare, eller till och med parlamentet (i t.ex. konstitutionella frågor kräver vissa länder en kvalificerad majoritet).

Regeringsbildande partier kan i dessa lägen behöva få med sig partier som de normalt inte skulle behöva samarbeta med, för att t.ex. försäkra sig om ett tillräckligt starkt stöd i en andra kammare, och den processen kan dra ut på tiden. Figur 3 nedan visar den genomsnittliga tiden att bilda regering fördelat på om det finns få eller svaga s.k. vetospelare respektive många och starkare vetospelare.

Figur 3. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på förhandlingskomplexitet och antalet ”vetospelare”.

figur3

Kommentar: I figuren visas låg förhandlingskomplexitet i de gråa staplarna och hög förhandlingskomplexitet i de svarta staplarna.

 

För att summera verkar utdragna regeringsbildningsprocesser vara en produkt av den parlamentariska situationen och komplexiteten i denna, av olika politiska institutioner och regler (eller vetospelare), men även traditioner (eller informella institutioner) som förväntar sig majoritetsstyre. Ur ett svenskt perspektiv talar den ökade fragmenteringen av det svenska politiska systemet och de etablerade partiernas svårigheter att uppnå en parlamentarisk majoritet utan Sverigedemokraterna att denna process kan komma att ta längre tid i framtiden. Den svenska traditionen (och möjligheten) till minoritetsstyre talar dock delvis emot detta.

 

Referenser

De Winter, L., & Dumont, P. (2008). Bargaining Complexity, Formation Duration, and Bargaining Rounds. I In K. Strøm, W. C. Müller, & T. Bergman (Red.), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

 

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

 

Ecker, A., & Meyer, T. M. (2015). The duration of government formation processes in Europe. Research & Politics2(4), 1-9.

 

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

Tsebelis, G. (2002). Veto players: How political institutions work. Princeton: Princeton University Press.

Annonser

Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.

Hur stark är egentligen partilinjen?

Av: Daniel Walther

För politiska partier är det viktigt att ha lojala partirepresentanter – man behöver kunna förlita sig på att de röstar som partiet vill när omröstningen sker. För att uppnå detta har partier i de flesta system så kallade ”partipiskor”1 vars uppdrag det är att se till att ledamöterna följer partilinjen. Ofta är det i ledamöternas intresse att lyssna på dessa eftersom man vill hålla sig på god fot med sitt parti. Möjligheten att bli omvald hänger på att partiet är villigt att sätta en högt upp på valsedeln även nästa gång och hoppas man på att göra karriär inom partiet och få representera det i utskott är det också fördelaktigt att visa att man är en lagspelare2.

I många fall behövs dock ingen piska eftersom ledamöterna oftast vill rösta med sitt parti – de är med i partiet av ett skäl – men det finns situationer där de kan ha andra intressen än partiet. Ibland rör det sig om frågor där ledamöterna kan ha en stark inre övertygelse som skiljer sig från partilinjen och ibland vill ledamöterna av strategiska skäl utmärka sig och visa sitt oberoende.

Det senare skälet är mycket starkare i majoritära system (t.ex. first-past-the-post) där ett valdistrikt representeras av en enskild representant som väljs direkt34. När man som individ väljs direkt av invånarna i sitt distrikt hålls man också mer direkt ansvarig av dem i nästa val. Då kan det vara viktigt att representera de egna väljarnas särintressen (som inte alltid är i linje med den fastslagna partilinjen). T.ex. kan man som representant för demokraterna i USA vilja rösta för militära investeringar i ens egen region (som skapar arbetstillfällen) trots att man är med i ett parti som annars vill minska anslagen till militären. Detta är en av förklaringarna till varför till och med Europaparlamentet, som ju består av en brokig skara representanter från många olika länder och partier, ändå röstar mer enhetligt inom sina partigrupper än vad de amerikanska partierna gör5. Dessutom har representanter i det amerikanska systemet ofta egna kampanjmedel vilket gör dem mindre beroende av sina partier.

motRöster

Sverige tillhör alltså de proportionella, partidominerade valsystem som man kan förvänta sig har en stark partilinje. För att testa om det är sant har jag utnyttjat det datamaterial om voteringar som finns på riksdagens hemsida6. I grafen ovan kan vi se hur ofta riksdagens ledamöter röstar emot sina partier. Från en topp på ca 0.8% 2006/2007 var det sedan en klar dipp under Reinfeldt-regeringarna. Sedan det rödgröna maktövertagandet 2014 har det stigit igen men det är fortfarande klart under gamla nivåer. Även toppen på 0.8% måste ses som väldigt lågt – det betyder att i genomsnitt röstade strax under 3 ledamöter under det året emot partilinjen i en genomsnittlig omröstning. År 2013/14 när partilinjerna var som starkast röstade bara 0.17%, eller ungefär en riksdagsledamot varannan omröstning emot partilinjen. Amerikanska partipiskor måste vara gröna av avund inför en sådan partidisciplin!

Denna övergripande bild döljer dock en del intressanta skillnader. Tidigare forskning på den svenska riksdagen7 har visat att vissa åldersgrupper är mer benägna att rösta emot partilinjen. Till skillnad från i Davidssons studie verkar det dock här som att inte bara yngre, utan också äldre riksdagsledamöter i mycket högre utsträckning röstar emot partilinjen. Empiriska belägg för detta ses i figur 2. Mellan 2002 och 2005 röstade de som var över 70 emot partilinjen i ca 2% av fallen vilket både är 3 gånger högre än genomsnittet och tillräckligt mycket för att det potentiellt ska spela roll i en tajt omröstning.

ageVotes

Det finns också en skillnad mellan partier. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har särskilt hög andel frisinnade ledamöter, men även L och C (med undantag för när de satt i regering) uppvisar en klart högre intern splittring. 2003/4 var mer än 3% av de röster som C-ledamöter lade röster emot partilinjen. Här ser vi också skälet till att genomsnittet röster emot partilinjen är så lågt – de två stora partierna S och M har båda väldigt stark partidisciplin. Sedan 2002 har det aldrig varit mer än 1% av ledamöterna i M som röstade emot partilinjen. Generellt sett, för alla partier, är partilinjen mycket starkare när partiet sitter i regering.

partiRöster

Slutligen kan vi uppvisa ett negativt resultat – kön verkar inte spela någon roll för benägenheten att följa sitt parti. Andelen män och kvinnor som röstar emot sitt parti är ungefär samma generellt och det verkar fluktuera för båda från år till år.

genderVotes

Den deskriptiva bild som presenterats här döljer annan potentiellt intressant information. T.ex. kan man tänka sig att ledamöterna bara röstar emot partilinjen i vissa typer av frågor men inte andra, eller att de inte röstar emot när omröstningen riskerar att bli jämn. Dessutom är det möjligt att vissa som hade velat rösta emot istället väljer att inte närvara och därmed kvitteras ut mot någon från ”den andra sidan” som kanske inte heller hade velat rösta med sitt parti. Den typen av beteende registreras inte här. Siffrorna får därför tas med en viss nypa salt, men det verkar ändå finnas vissa parti- och åldersspecifika mönster som förtjänar att studeras mer noggrant.

1 Frank Underwood i House of Cards hade t.ex. det här uppdraget I första säsongen

2 Kam, C.J. (2009) Party Discipline and Parliamentary Politics (Cambridge: Cambridge
University Press

3 Carey, J. M. (2007). Competing principals, political institutions, and party unity in legislative voting. American Journal of Political Science, 51(1), 92-107.

4 Proksch, S.O. and Slapin, J.B. (2014) The Politics of Parliamentary Debate: Parties,
Rebels, and Representation (Cambridge: Cambridge University Press).

5 Hix, Simon. What’s Wrong with the Europe Union and How to Fix it. John Wiley & Sons, 2013.

6 Se det tidigare inlägget https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/ för mer om datamaterialet

7 Davidsson, Lars. ”I linje med partiet?: maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen.” (2006). Avhandling.

Kommer den rödgröna regeringen att hålla?

Av: Daniel Walther

Efter den senaste tidens politiska turbulens och regeringens beslut om att drastiskt ändra reglerna för vilka som har rätt söka och beviljas asyl i Sverige har det spekulerats i att regeringen kanske inte kommer att överleva till nästa val. Diskussionen har förts både av journalister[1] och bloggare och av politiker från regeringspartierna (framförallt från miljöpartiets sida)[2].

Om regeringen faktiskt kommer att hålla är så klart omöjligt att säga. Statsvetenskapen som disciplin är inte precis nog för att göra utsagor om enskilda fall. Däremot är disciplinen tillräckligt långt kommen för att säga något om den generella sannolikheten att en regering som påminner om den svenska lyckas hålla. Och här ser risken för tidig avgång historiskt hög ut.

Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Vi har skrivit om det tidigare på bloggen[3]. Den nuvarande regeringen har dock grundförutsättningar som gör en tidig avgång mycket mer sannolik än vad som brukar vara fallet i Sverige. Det första skälet till detta är att det är en ovanligt svag minoritetsregering. Med endast 138 av 349 platser (39.5%) behöver regeringen ofta stöd av flera oppositionspartier för att få igenom förslag. Sverige har en lång historia av minoritetsregeringar, men det har ofta varit en socialdemokratisk regering med klart över 40% av platserna som kunde få igenom viktiga beslut med stöd i riksdagen enbart av ett annat parti (oftast vänsterpartiet och periodvis Centerpartiet och Miljöpartiet[4]). Detta påverkar alla lagförslag men ställdes på sin spets vid budgetomröstningen förra året. Nu när decemberöverenskommelsen har fallit är det möjligt att en liknande situation uppstår igen nästa år.

Ett annat problem för regeringen som inte har varit vanligt tidigare är att vi nu har ett starkt högerpopulistiskt parti. Tidigare studier har visat att när ideologiskt extrema partier eller anti-system partier växer sig starka så påverkar det regeringsstabiliteten negativt[5]. Sådana partier skapar en polariserad politisk situation, bryter mot politisk praxis och vedertagna regler och om de har framgångar i opinionen kan de andra partierna behöva omvärdera sina strategier för att överleva.

Förutsättningarna för regeringen Löfven var därför redan initialt dåliga och den politiska utvecklingen sedan dess har skapat nya problem. Underliggande policyskillnader mellan S och MP, som under andra omständigheter kanske inte hade gjort sig påminda, har tvingats fram till ytan[6]. Om regeringen i en ideal värld hade velat fokusera på grön omställning och jämlikhet har de istället hamnat i en situation där migrationspolitik både dominerat den dagliga dagordningen och påverkat budgetutrymmet för andra reformer. Skillnader i inställningen till immigration hos både väljarna och ledarna i de två regeringspartierna kan därför inte ignoreras på samma sätt som om socioekonomiska frågor dominerat agendan.

sochmp

Slutligen, grafen ovan visar hur opinionsstödet för S och MP har utvecklats sedan 2012. Uppskattningen är baserad på en sammanvägning av stödet från alla större institut där hänsyn tas till undersökningens storlek och institutens pålitlighet. Här står det klart att stödet har störtdykt de senaste 12 månaderna. S ligger nu på under 25% i genomsnitt i mätningarna och MP på runt 6%. Det är generellt kostsamt för partier att sitta i regeringen, men oftast inte så här kostsamt[7]. Jämför man dessa opinionssiffror med partiernas målsättningar och självbild lämnar verkligheten nog en del att önska. Frågan är vilka förändringar partierna överväger för att återvinna det förlorade stödet?

Så givet grundförutsättningarna för regeringen och hur den politiska agendan och opinionsstödet har utvecklats sedan valet är den här regeringen mer i riskzonen för tidig avgång än vad en svensk regeringen har varit på ett par decennier. I vanliga fall löper en svensk regering i genomsnitt ungefär 15% risk att avgå före mandatperiodens utgång. För den rödgröna är sannolikheten istället uppe i runt 70%[8].

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han forskar om regeringar, partier och opinionssiffror. Han twittrar också privat under @DanielBWalther.

[1] http://www.svd.se/ta-ansvar-for-er-egen-politik-miljopartiet/om/svenskt-flyktingmottagande

[2] http://prio.dn.se/prio/2015-11-25/kvall/nyheter/efter-skarpta-flyktingreglerna-miljopartister-vill-att-partiet-lamnar-regeringen

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/04/regeringsstabilitet-i-europa-varfor-avgar-sa-manga-regeringar/

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/08/28/vem-stottar-vem-i-regeringsbildningen-om-minoritetsregeringar-och-stodpartier/ för en längre diskussion

[5] Warwick, Paul. Government survival in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

[6] Se Laver, Michael, and Kenneth A. Shepsle. ”Events, equilibria, and government survival.” American Journal of Political Science (1998): 28-54 för en längre diskussion om hur externa händelser kan påverka.

[7] Se Narud och Valens kapitel i Strøm, Müller och Bergmans bok ” Cabinets and coalition bargaining – The democratic life cycle in Western Europe, Oxford University Press, 2008

[8] Modellen som den här siffran bygger på kan så klart diskuteras och den intresserade får gärna kontakta mig på daniel.walther@umu.se för att göra det. I grova drag kan sägas att sannolikheten är beräknad utifrån en statistisk modell (Cox proportional hazards model) som kontrollerar för tio viktiga faktorer för regeringsstabilitet. Koefficienterna är först uppskattade utifrån hela datamaterialet (640 europeiska regeringar) och de relevanta variabelvärdena för regeringen Löfven har sedan satts in för att uppskatta den här regeringens sannolika varaktighet. Uppskattningen tar också hänsyn till ny forskning på hur löpande förändringar i opinionsstöd påverkar stabilitet.

Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.

 

 

Det finns möjligheter till blocköverskridande samarbeten

av Torbjörn Bergman, Niklas Bolin och Camilla Sandström

Detta inlägg publicerades idag i reviderad form på SvD Brännpunkt

Vårbudgeten ligger nu på riksdagens bord. Den bör enligt Decemberöverenskommelsen passera i stort oförändrad genom riksdagens beslutsprocesser. Överenskommelse har kritiserats för att vara odemokratisk. Det egentliga problemet med överenskommelsen är dock att den flyttar politikens konflikter bort från klassiska budgetfrågor på höger-vänster dimensionen till andra politikområden som identitets- och moralpolitik.

Den blockbildning som cementerats under de senaste åren har medfört att allt fler pratar om ett hårdnade politisk klimat och om en polarisering i svensk politik. Men på höger-vänsterskalan är inte detta det huvudsakliga mönstret. Vi har tittat närmare på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt. Som vår figur visar tenderar partierna att förflytta sig mellan olika positioner på höger-vänsterskalan, men det är värt att notera att sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner närmast anmärkningsvärt stabila. I allt väsentligt förhåller sig partierna till varandra på liknande vis som de gjorde för trettio år sedan. Två större förändringar har skett under perioden. För det första rörde sig Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet kraftigt högerut och signalerade att man ansåg sig vara bäst på att städa upp efter finanskrisen och på att hushålla med knappa resurser. Från 2000-talet är partiet åter tillbaka i en tydlig vänsterposition. Den andra stora förflyttningen kom efter Moderaternas valförlust 2002. Under ledning av Fredrik Reinfeldt skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006.

I figuren nedan sammanfattas hur partierna har utvecklats över tid enligt vår kodning. ”Negativa” värden (uppåt i grafen) är mer vänster, ”positiva” värden mer höger. Kodningen av valmanifesten har sedan 1982 gjorts av forskargruppen med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden är väl beprövad och används bland annat  inom ramen för”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest.

bloggbild

 

Partierna samlas alltså fortfarande i två tydliga block, medan avståndet mellan blocken har minskat. Hur kan det tänkas påverka förutsättningarna för samarbete i framtiden? Utifrån den analys som presenteras här finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det tänkbart att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att inom blocken även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet. Med en relativt stark organisation och politiska åsikter som är unika i det svenska partilandskapet finns inte heller mycket som pekar på att SD i någon större utsträckning kommer att tappa i väljarstöd under mandatperioden.

Ett andra alternativ, hitintills otänkbart, är att den så kallade renlighetsbarriären gentemot Sverigedemokraterna (SD) bryts.  I en undersökning av Sifo från december framkommer att knappt hälften av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man har liknande uppfattning. Få ledande politiker delar denna åsikt. Dessutom, även om liknande partier varit del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra partierna och SD fortfarande stort när det gäller SD:s kärnfrågor, migration och integration.

Ett tredje alternativ är en uppluckring av blockpolitiken. Partiernas positioner så som de framkommer i denna artikel ger uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga. Detta illustreras med tydlighet också av den partipolitiska debatten som ägt rum efter valet. Fler blockinterna åsiktsskillnader har blottats än på många år. Även om integrationspolitiken getts mest utrymme så finns tydliga tecken på splittring även inom t.ex. försvars-, jämställdhets- och infrastrukturpolitik. När allianspartierna nu också aviserat att de går fram med enskilda budgetmotioner öppnar det upp för möjligheter att finna blocköverskridande koalitioner.

Somliga har hävdat att Decemberöverenskommelsen är odemokratisk. Vi menar att en sådan benämning är överdriven. Samtidigt är vi av den åsikten att uppgörelsen är långt ifrån en optimal och, i längden, hållbar lösning. Lösningar byggda på sakpolitiska majoriteter på höger-vänster dimensionen, snarare än spelteoretiska överväganden som flyttar fokus till andra dimensioner, är att föredra. Det kräver dock politiskt ledarskap och en insikt om att det är bättre att förändra samarbetsmönstren än att artificiellt försöka återställa en svunnen tids partipolitiska styrkeförhållande genom en decemberöverenskommelse.

Torbjörn Bergman, professor statsvetenskap, Umeå universitet

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Camilla Sandström, docent statsvetenskap, Umeå universitet

När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.

Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.