Mattarella bis!

Det här är ett lite längre gästinlägg av Rolf Hugoson och handlar om det senaste italienska presidentvalet.


I Italien säger man ”bis” då man vill uppleva något en gång till. När republikens president skulle utses, blev det alltså ”Mattarella bis”! Den 29 januari 2022 fick sittande presidenten fick 759 av 1009 möjliga röster, en tydlig majoritet, men först i den åttonde röstningsomgången.

Sergio Mattarella blev den 3 februari 2015 Italiens tolfte president. Mandatperioden är sju år och ämbetet kan jämföras med presidentskapen i Tyskland och i Finland (fast finske presidenten är folkvald). Mattarella saknar exekutiva befogenheter, men har en nyckelroll vid regeringsbildning och rätt att utlysa nyval.

De italienska elektorsförsamlingen bestod av senatens medlemmar (320) samt deputeradekammaren (630), plus regionala representanter (58) och ett antal hederssenatorer. Redan på måndagen sista veckan i januari 2022 hade de en första gång gått igenom den långa röstningsproceduren, genom att lägga varsin valsedel i korgar. Under de sju första omröstningarna dominerade emellertid de blanka sedlarna envist. Det var svårt att komma överens.

Annorlunda skäl till ett splittrat parlament

Många europeiska länder liknar numera Italien, där parlamentet saknar tydlig majoritet. Tre särdrag återstår. Italienska regeringar ombildades i rask takt även på 1900-talet, fast samma partier ständigt kom tillbaka, i koalitioner med kristdemokraterna eller med socialisterna. Ett annat italienskt särdrag är att det gamla partisystemets på 1990-talet bröt samman. Ett tredje särdrag är att flera reformer av valsystemet har genomförts.

Partisystemets sammanbrott inleddes 1992, då de två dominerande partierna avslöjades ha sysslat med omfattande korruption. Det italienska socialistpartiet och kristdemokraterna utplånades. Kommunisterna hade redan börjat tyna bort efter regimskiftet i Sovjetunionen. Ett antal vänsterliberala partier lyckades hanka sig fram med skiftande namn: senast Partito democratico, i regering 2014-2018. Till höger trädde ett populistiskt parti vid namn Lega nord. På 1990-talet var nordlig separatism central, men numer är Legas nationalism mer allmän.

Självutnämnd segrare efter 1990-talets korruptionsskandal var mediamogulen Silvio Berlusconi. Hans Forza Italia (”heja Italien!”) dominerade mitten-högern i parlamentet och Berlusconi blev premiärminister 1994/95, 2001-2006 och 2008-2011. Någon stabil majoritet etablerades dock inte.

En motpart bildades 2009 genom femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle eller M5S, grundat av Beppe Grillo, den bloggande komikern. Efterhand har partiet rört sig åt vänster och vunnit fler röster i södra Italien. Partiets Giuseppe Conti ledde två regeringar (med skiftande koalitionspartner) från sommaren 2018 till januari 2021, då Conti ersattes av den partipolitiskt obundne Mario Draghi.

På 1990-talet ansågs proportionella val, parlamentets storlek och frånvaron av spärrar för småpartier leda till onödig splittring och reformer av valsystemet infördes. En av de mer varaktiga reformerna var fungerade från 1993 till 2005, då 75% av mandaten i parlamentet tillsattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Övriga mandat fördelades proportionellt. Lagens grundare var dåvarande ledamoten i kammaren Sergio Mattarella, vilket gav statsvetaren Giovanni Sartori anledning att döpa vallagen till Mattarellum.

Då Berlusconi 2005 ansåg sig förlora på systemet, ledde han en kampanj för återinförandet av ett rent proportionellt system, officiellt Caldelorilagen, efter inititiatvtagaren. Men Caldelori själv råkade kalla lagförslaget ”una porcata”, ett grisigt eller smutsigt trick, så Giovanni Sartori döpte den till Porcellum (La repubblica, 15 mars 2006; 4 april 2017).

År 2014 förklarade författningdomstolen att Porcellum inte var förenlig med gällande rätt. Demokratiska partiets dåvarande ledare Matteo Renzi drev istället igenom Italicum, en lag som aldrig kunde användas, då Renzi 2016 i en folkomröstning inte fick stöd för anslutande författningsreformer.

Följande år kom Rosatellum, efter förslagsgivaren Ettore Rosato. Lagen tillämpades i valet 2018. Det är ett parallellt system likt Mattarellum. Majoritetsval används nu för 37 % av platserna, proportionella val för de återstående 63 %. En småpartispärr finns på 3% och valkoalitioner (valallianser) måste ha 10 % av rösterna. Det nya systemet gynnade högerpartierna i norra Italien, men Femstjärnerörelsen vann i södra Italien. Resultatet var återigen ett oenigt parlament.

Oenighet leder till ett stabiliserande presidentval.

Presidentvalet i januari 2022 utfördes vid slutet av Matterallas mandatperiod. Han ville inte fortsätta, men partierna var så splittrade, att kravet på kvalificerad majoritet (673 röster under de tre första omröstningarna) tycktes ouppnåeligt. Högerpartierna lyckades bara få ihop 382 röster för senatens talman Elisabetta Casellati, från Forza Italia. Långt ifrån de 453 röster högern teoretisk borde ha samlat.

”Center-högern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Lega per Salvini premier1336415212
Forza Italia785210140
Fratelli d’Italia3721664
Övriga279137
Summa27514632453
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia). Fast referensen avser valresultatet: min tabell tar med i beräkningen att två ledamöter övergett FI.

Bland vänsterpartierna är för närvarande Femstjärnerörelsen störst, Partito democratico mindre och Liberi e uguali (Leu) minst. Det finns anledning att hit även föra Matteo Renzis nya parti Italia viva.

”Center-vänstern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Movimento 5 stelle157734234
Partito democratico953920154
Liberi e uguali126018
Italia viva2915044
Övriga3205
Summa29613524455
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia)

Denna samling partier försökte inte lansera någon egen kandidat, men såg fram emot en person med brett stöd. Det var ju tydligt att egen majoritet inte kunde uppnås och att presidentvalet förutsatte samarbete.

Således pågick under hela presidentvalsveckan förhandlingar. Sittande premiärministern Mario Draghi gillades av båda sidorna, men hur skulle han kunna ersättas i nuvarande roll? Opinionsundersökningar antydde, att regeringskris och nyval gynnar det enda oppositionspartiet, Fratelli d’Italia, med ursprung i fascistpartiet.

I potten låg dessutom makten över 200 miljarder euro för återuppbyggnad, som EU ställer till förfogande genom Coronafonden. Många aktörer inom regeringen och bland finansiella aktörer föredrar stabilitet, åtminstone fram till ordinarie parlamentsval våren 2023. Draghis roll som ”opolitisk” bankman är ovärderlig, särskilt i ljuset av hans erfarenhet från ordförandeskapet i Europeiska centralbanken 2011-2019.

Italiensk demokrati: kriser och stabilitet

Säger valet av Mattarella bis något om den italienska demokratins hälsotillstånd? Historiskt har systemet uppvisat svagheter – före andra världskriget manifesterade i omfattande korruption, samt i fascisternas maktövertagande våren 1922. Efter 1945 har korruptionen fortsatt, och regeringarna var svaga på grund av ett stort och splittrat parlament. Till sist inträffade så krisen 1992, avslöjad av åklagarväsendets ”Mani pulite”.

Ändå kunde det demokratiska systemet hantera kriserna. Att partierna var korrupta var ett demokratiskt misslyckande, men att de föll samman efter att ha avslöjats var snarast rättvist. Systemet kunde lita på en rad duktiga presidenter, som stöttade författningens legitimitet. Presidentvalen är som sagt indirekta, vilket har gjort det enklare att utse personer som företräder republiken, snarare än sitt egna parti.

Valet av nationalekonomen och socialliberalen Luigi Einaudi (1874-1861) till republikens första president (1948-1955) gav tidig legitimitet. Einaudi hade under fascismen varit i exil i Schweiz. Ett mått av partitillhörighet har sedan dess varit det normala, med Carlo Ciampi (president 1999-2006) som intressant undantag.  Ciampi, född 1920, stack ut som partilös redan 1993 då han blev premiärminister, efter att ha varit riksbankschef. Ciampis företrädare Scalfaro föddes 1918 och efterföljaren Napolitano 1925. De hade upplevt fascismen som unga och hade alla motsatt sig Mussolinis regim.

Sergio Mattarella är yngre, född 1941, länge verksam som universitetslärare i juridik, men var politiskt aktiv i kristdemokraterna. Han valde dock att bli politiker först 1980, då den äldre brodern Piersanti tragiskt mördades av maffian, då han inlett en antimaffiakampanj i Sicilien. I Italien har parlamentet alltså valt presidenter, som genom ett mått av rättrådighet har förstärkt det politiska systemets legitimitet. Detta kan jämföras med de bakslag vi urskiljer i USA (Trump) och i Frankrike (Sarkozy).

Berömt är president Scalfaros veto, då Silvio Berlusconi 1994 föreslog Cesare Previti till justitieminister. Previti var chefsjurist i Berlusconis Fininvest, senare huvudaktör i flera korruptionshärvor. Scalfaro invände, att en minister inte borde stå premiärministern riktigt så nära. Minnet av detta var ett av många skäl till att Berlusconi (född 1936) misslyckades i sitt försök att bli nominerad till president, en kortvarig kampanj, som vann föga gehör även inom det egna partiet.

Färre parlamentariker och ännu ett förslag till vallag

Mattarellas förtjänst har visat sig vid regeringsbildningar, senast när han gynnade valet av Draghi som premiärminister, i januari 2021. Presidenten försvarade även en viktig författningsreform, anammad efter folkomröstning i september. Antalet mandat i parlamentet minskar nästa mandatperiod till 400 i deputeradekammaren och 200 i senaten. Färre parlamentariker gör det enklare att hålla samman partierna och färre ledamöter behövs för att få absolut majoritet.

Än en gång diskuteras ett annat lagförslag, om ett system likt det tyska, med mer proportionell representation och en 5% spärr för småpartier. Detta låg på bordet redan 2016 och kallades då Germanicum (jfr Matteo Renzis Italicum). Nu har förslaget lämnats in på nytt av Giuseppe Brescia, Femstjärnerörelsens författningsexpert och kallas Brescellum. Men rimligen är det inte så lätt att vinna gehör för en reform av parlamentet, vars ledamöter trots allt valts in med det gamla systemet.

Om kriser hotade kunde en reform vinna gehör. Nu står istället Draghi tryggt vid rodret, välvilligt övervakad av kapten Mattarella. Kursen är utlagd för att Coronafonden skall kunna användas till vettiga investeringar och ekonomiska rapporter placerar redan Italien bland länderna med starkast tillväxt i Europa.

Palazzo del Quirinale, kopparstick av Piranesi (1720-1778). Quirinalen, även kallad ”il colle”, alltså kullen, bebyggd 1573 av Påven Gregoius XIII, påvligt residens fram till 1870, då Rom blev Italiens huvudstad, därefter kungligt residens och sedan 1948 presidentpalats.

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström


Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.


Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.


[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.