Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Regeringsbildningen 2014 – september till november

Av: Hanna Bäck, Anders Backlund, Torbjörn Bergman, Johan Hellström, Ann-Cathrine Jungar och Daniel Walther

Nu när riksdagen ska börja ta ställning till de olika budgetförslagen och regeringens möjlighet att överleva parlamentariskt ska börja prövas kan det vara på sin plats att sammanfatta regeringsbildningen så här långt. Vi gör det tillsammans, med Hanna Bäck som huvudförfattare, och i ett längre inlägg än brukligt (Hanna Bäck har bloggat om detta i en kortare version på Partibloggen). Vi återkommer senare med inlägg som inte är lika långa när budgetprocessen fortskrider.

I detta inlägg kommer vi att behandla regeringsbildningsprocessen efter valet 2014 genom att sätta den i historisk och jämförande kontext, och genom att koppla samman det som hände efter valet med forskningen om regeringsbildning i parlamentariska demokratier. I forskningen har regeringsbildningen beskrivits som en process bestående av två steg, där en regeringsbildare eller en så kallad ”formateur” väljs i ett första steg, och där en regering bildas i ett andra steg, det vill säga regeringens politiska sammansättning bestäms. I detta inlägg kommer vi även att diskutera ett tredje steg i regeringsbildningsprocessen, med fokus på hur ministerposterna fördelas i en regering.

I stora drag kan viktiga delar av regeringsbildningen 2014 sammanfattas på följande vis: I Sverige och i många andra länder är det redan på valnatten tydligt vilka partier som kan tänkas samarbeta, men i andra fall påbörjas en mer komplex process med förhandlingar. Den regeringsbildningsprocess som påbörjades direkt på valnatten efter 2014 års val kan beskrivas som relativt komplex, då den parlamentariska situationen var mer otydlig än den varit de senaste valen. Det faktum att varken det rödgröna blocket eller Alliansen hade stöd av en majoritet i Riksdagen, och läget där Sverigedemokraterna, ett parti som betraktas som ”paria” av de andra partierna i Riksdagen, skulle kunna ges betydande inflytande över regeringsbildningen, skapade en viss komplexitet, som ledde till diskussioner om risk för regeringskris och nyval i media.

Talmannens roll vid valet av regeringsbildare

I regeringsbildningens första steg utses alltså en regeringsbildare, vilket vanligtvis sker genom att statschefen, eller i det svenska fallet talmannen, konsulterar ett antal aktörer. I den svenska regeringsformen (6 kap. 4 § RF) beskrivs processen så här: ”När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen.” Partiledarna utgör de viktigaste aktörerna när en regering bildas och de konsulteras i detta steg. På basis av dessa konsultationer utses en regeringsbildare, som försöker bilda en regering, men om hen misslyckas med att bilda en regering, kan hen avsättas och en ny utses.

Denna beskrivning av regeringsbildningsprocessen ger en mycket förenklad bild av hur regeringsbildningen går till och i själva verket varierar statschefens inflytande över denna process mellan länder. I vissa länder spelar statschefen enbart en ceremoniell roll, där parlamentet presenterar en premiärministerkandidat för nominering efter att förhandlingarna mellan partierna har avslutats, och en regering i princip redan har bildats. Så är exempelvis fallet i Sverige och Tyskland, det vill säga i Sverige har praxis varit att talmannen har mycket lite ”reellt” inflytande över vem som blir regeringsbildare. I andra länder, som Holland och Italien har statschefen däremot ett betydande inflytande över valet av regeringsbildare. Dessa två typer av system har inom forskningen kallats ”formateur”-system och ”free-style bargaining”-system, där Sverige tillhör den senare varianten. Oavsett vilken typ av system som används så ges en person eller ett parti formellt sett uppdraget att bilda regering, och denna person blir i de flesta fall dessutom regeringschef och premiärminister. Det som hände efter valet 2014 och som även diskuterades i media, var hur mycket inflytande talmannen (i det här fallet, Per Westerberg) skulle ha över den här processen, då Westerberg tycktes tolka det som sin uppgift att sondera möjligheterna för en regering att kunna få igenom en budget. Den typen av tolkning ligger dock relativt långt ifrån praxis i Sverige.

En rödgrön minoritetsregering bildas

I regeringsbildningsprocessens andra steg, då regeringsbildaren utsetts, sker normalt sett förhandlingar mellan representanter från regeringsbildarens parti och andra partier för att skapa en regering som har stöd av en majoritet i parlamentet. Det som är kännetecknande för svensk regeringsbildning i detta skede är framför allt att minoritetsregeringar har bildats i mycket stor utsträckning, och att en klar majoritet av dessa har varit socialdemokratiska enpartiregeringar. Under valkampanjen 2014 lyfte vissa forskare och Alliansen fram att en rödgrön minoritetsregering i princip inte skulle vara regeringsduglig, vilket kan ses som relativt förvånande uttalanden i ljuset av svensk politisk historia och det faktum att Alliansen styrde landet i minoritet under förra mandatperioden. För att få en bild av de regeringar som bildats i Sverige under efterkrigstiden så kan vi studera figur 1 nedan.

Figur 1. Regeringar som bildats under efterkrigstiden (1945-2010)

figur1

Här illustreras att en mycket stor andel (66 %) av de regeringar som bildats varit socialdemokratiska enpartiregeringar och att de flesta har styrt i minoritet, men att vi historiskt även sett några exempel på enpartiregeringar som haft en majoritet av mandaten i Riksdagen, i slutet av 1960-talet (Erlander, Palme). Alla socialdemokratiska regeringar under 1980- och 1990-talen, samt regeringen Persson som styrde fram till valet 2006, var dock minoritetsregeringar. I figur 1 illustreras även att vi har haft flera regeringar där de borgerliga partierna har samarbetat, både i minoritet och i majoritet: nästan en fjärdedel av efterkrigstidens regeringar har bestått enbart av borgerliga partier. I figuren illustreras även att vi har haft blocköverskridande koalitioner då socialdemokrater och centerpartister regerade tillsammans under Erlanders ledning (1951–1957).

Är den höga andelen minoritetsregeringar speciellt för det svenska systemet eller förekommer sådana regeringar även på andra håll? Vi vet från den jämförande forskningen om regeringsbildning att minoritetsregeringar är vanligt förekommande i en handfull länder, däribland Sverige, Norge, Danmark och Spanien. I genomsnitt har ungefär 35 procent av de Västeuropeiska regeringarna under efterkrigstiden varit minoritetsregeringar. I Sverige är siffran kring 70 procent. Endast i Danmark är andelen minoritetsregeringar än högre.

Varför har vi då haft så många minoritetsregeringar i Sverige? Inom den tidigare forskningen har de regler som omgärdar regeringsbildningen föreslagits förklara varför vissa länder har fler minoritetsregeringar än andra. Vissa forskare pekar på att man bör göra en distinktion mellan de författningar som kräver att regeringen inleder sin regeringstid med att bevisa att den åtnjuter förtroende i parlamentet, de som föreskriver en så kallad investituromröstning, och de som inte gör det. I den svenska författningen ingår ett sådant krav sedan 1975. Ännu viktigare tycks det vara att skilja på olika typer av omröstningsregler. Torbjörn Bergman (1995) har visat att det bildas fler minoritetsregeringar i länder som tillämpar en negativ omröstningsregel när en regering tillsätts. I Sverige tillämpas en sådan omröstningsregel och den innebär att en ny regering inte behöver ha ett aktivt stöd i parlamentet, utan det som krävs är att en majoritet (175 ledamöter) inte röstar emot regeringen för att den skall få tillträda. Detta innebär att det är lätt för minoritetsregeringar att bildas. I länder med en positiv omröstningsregel (t ex i Tyskland) måste en majoritet av parlamentarikerna rösta för en regering för att den skall få tillträda.

När man diskuterar svenska minoritetsregeringar bör ett ytterligare särdrag lyftas fram, det faktum att vi i svensk politik har sett tydliga stödpartisamarbeten mellan socialdemokraterna i regering och vissa oppositionspartier: med centerpartiet (1995–1998) och med vänsterpartiet och miljöpartiet (1998–2006). Vissa minoritetsregeringar har relationer med sina ”stödpartier” som är så institutionaliserade att dessa regeringar i det närmaste liknar majoritetsregeringar. Tidigare forskning har visat att den här typen av institutionaliserade samarbeten har inneburit explicita skriftliga kontrakt och policyöverenskommelser mellan en regering och ett eller flera partier som står utanför regeringen. I vissa fall har regeringen inte bara haft en skriftlig policyöverenskommelse, utan stödpartierna har även utsett representanter i regeringskansliet (se även inlägget av Bäck och Bergman här).

Att en minoritetsregering bildades efter 2014 års val kan alltså inte ses som på något sätt uppseendeväckande. Minoritetsregeringar är regel snarare än undantag i svensk politik. Det faktum att vi har en negativ omröstningsregel när en ny regering väljs är givetvis en del i förklaringen till att vi såg en minoritetsregering även efter 2014 års val. Både vänsterpartiet och Alliansen lade ner sina röster i omröstningen då Löfven valdes, och det faktum att partier kan ge sitt informella stöd till en regering genom att man lägger ner sin röst, underlättar helt enkelt för en minoritetsregering att bildas. Det som diskuterades tidigt efter valet var huruvida vänsterpartiet skulle ingå i en regering, vilket Löfven snabbt avvisade, och vilket vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt beklagade i media. Det är dock svårt att se varför socialdemokraterna skulle välja att ”ta med” vänsterpartiet i ett regeringssamarbete, när man sannolikt kan lita på deras stöd även om de inte får ministerposter, då vänsterpartiet inte skulle fälla en rödgrön regering, eftersom alternativet, en Alliansregering, ideologiskt ligger så långt ifrån partiets ståndpunkt. Ett mer formaliserat samarbete med vänsterpartiet skulle även kunna försvåra ett samarbete i enskilda frågor med något av mittpartierna i den före detta Alliansen, vilket efter 2014 års val blir nödvändigt, då de rödgröna inte har en majoritet av mandaten i Riksdagen.

Något som kan noteras här är att den regering som bildades efter 2014 års val har relativt litet regeringsunderlag (38%), men här finns även historiska exempel på regeringar med ännu mindre underlag, regeringen Persson 1998, regeringen Fälldin 1981, och regeringen Ullsten 1978. Trots att det inte är något historiskt exceptionellt så kan givetvis det faktum att regeringen har ett litet underlag försvåra situationen för regeringen att kunna få igenom sin budget och olika förslag i Riksdagen då det krävs stöd från flera partier för att man ska få en majoritet (se inlägget av Bergman och Ersson här).

Vad som också bör nämnas i det här sammanhanget och som lyfts fram i viss nyare forskning som betydelsefullt är att partier gör så kallade ”pre-elektorala” överenskommelser. Partier i parlamentariska system gör ofta uttalanden i en valrörelse om vilka andra partier de kommer att samarbeta med, och ibland uttalanden om vilka partier man inte avser samarbeta med. Till exempel har Allianspartierna inför de senaste valen gått ut med tydliga uttalanden om att de kommer samarbeta i en regering och har till och med presenterat ett gemensamt program. Den här typen av samarbeten kommer med både för- och nackdelar för partierna: för Allianspartierna var det framför allt inför 2006 års val viktigt att visa att man utgjorde ett trovärdigt regeringsalternativ till socialdemokraterna för att vinna röster, men efter 2014 års val och den relativt komplicerade parlamentariska situation vi har nu, kan det bli svårt för centern och folkpartiet att hålla sitt ”löfte” om att de ska samarbeta i Alliansen. Det parlamentariska läget kan komma att kräva ett blocköverskridande samarbete för att undvika att ge Sverigedemokraterna en stark förhandlingsposition. Å andra sidan riskerar partierna att förlora trovärdighet, och röster i framtida val, om de inte följer de uttalanden de gjort under valrörelsen. Här kan dock det faktum att Sverigedemokraterna ses som ”paria” underlätta för mittpartierna att frångå sina vallöften och valallianser.

Ministerposterna fördelas i en rödgrön regering

De flesta forskare håller med om att fördelningen av ministerposter utgör ett betydelsefullt steg i regeringsbildningsprocessen, och i koalitionsregeringar utgör ministerposter en av de mest värdefulla ”varor” som partierna förhandlar om. En fråga som ett flertal forskare fokuserat på är varför partier erhåller ett visst antal ministerposter. Här är den viktigaste hypotesen att finns ett starkt samband mellan hur många parlamentariska mandat ett parti bidrar med till regeringen och hur många ministerposter partiet får. Tidigare studier av ett stort antal Västeuropeiska regeringar har visat att det finns ett mycket starkt samband mellan partiers andel mandat i parlamentet och den andel ministerposter de erhåller.

Den förväntan vi kan ha utifrån tidigare forskning vore alltså att socialdemokraterna och miljöpartiet skulle fördela ministerposterna enligt en så kallad ”proportionalitetsprincip”, där socialdemokraterna skulle få lite över 80 procent av ministerposterna, medan miljöpartiet skulle få lite under 20 procent av ministerposterna (S bidrog med 82% av mandaten till regeringens underlag, medan MP bidrog med 18% av mandaten). Som noterades i media då Löfven presenterade sin regering hade miljöpartiet erhållit 25% av ministerposterna (och socialdemokraterna 75%), och kom därmed att bli relativt kraftigt överrepresenterade i regeringen i förhållande till de mandat de hade. Detta är dock inte heller något extremt överraskande resultat, då den jämförande forskningen visat att små partier ofta blir något överkompenserade i koalitionsregeringar.

En anledning till att de små partierna i en regering överkompenseras skulle kunna vara att dessa partier inte erhåller några av de mer betydelsefulla posterna i regeringen. Forskningen om hur ministerposter fördelas har betonat att det är viktigt att ta hänsyn till att olika poster är olika ”tunga” eller betydelsefulla. I figur 2 presenteras de svenska resultaten i en enkätundersökning som genomfördes av Druckman och Warwick, där experter i olika länder ombads ange hur stor vikt de ansåg att olika poster hade generellt i det egna landet. Studien, som var jämförande, visade att premiärministerposten i de allra flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost. Och i de flesta av de 14 länder som ingick i studien var posten som utrikesminister och som finansminister också viktiga. Sverige följer detta mönster, och experterna har angett att de viktigaste ministerposterna är statsministerposten, finansministerposten och utrikesministerposten. Mindre viktiga poster är till exempel posten som jordbruks- eller kulturminister.

Figur 2. Betydelsen av olika ministerposter (resultat från en expertenkät)

figur2

Data från Druckman & Warwick (2005), svenska resultat

Det som vi kan notera efter 2014 års val var alltså att socialdemokraterna fick de mest betydelsefulla posterna i regeringen, medan miljöpartiet inte fick några uppenbart tunga ministerposter, där de tyngsta av partiets poster kan anses vara posten som utbildningsminister som gick till Gustav Fridolin, och posten som vice-statsminister, som gick till Åsa Romson, det vill säga till partiets båda språkrör.

Den här typen av analyser eller ”viktning” tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera poster olika, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område visade att vissa typer av partier fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrar posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning pekade också på att liberala partier bör erhålla posten som finans- och justitieminister, att konservativa partier kommer sannolikt att erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, och att socialistiska partier troligtvis får poster som social- och arbetsmarknadsminister. En annan, liknande hypotes om hur ministerposter fördelas baseras på tanken att vad som är av betydelse vid fördelningen av ministerposter är hur viktigt ett politikområde är för ett parti. Tankegången är att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att erhålla den ministerpost som motsvarar detta politikområde, och att man kan studera vilka politikområden partierna prioriterar genom att analysera hur mycket de betonar en fråga i sitt valmanifest (Bäck, Debus & Dumont 2011, se även inlägget av Bäck och Hellström här).

Efter 2014 års val, då den rödgröna regeringen fördelade ministerposterna mellan sig, var det givet att miljöpartiet skulle erhålla posten som miljöminister (Åsa Romson sitter på posten som miljö- och klimatminister), då miljöområdet är partiets kärnfråga, och posten sannolikt är oerhört viktig för partiet, då innehavet av denna post kan förväntas leda till att man kan genomföra partiets politik i större utsträckning. Miljöministerposten var inte heller en post som socialdemokraterna sannolikt strävade efter (miljöfrågor betonas inte uttryckligen i deras valmanifest), vilket inte gjorde det svårt för partiet att ge upp denna post i förhandlingarna. Däremot kan man tänka sig att förhandlingarna om utbildningsdepartementet var mycket hårdare, då både miljöpartiet och socialdemokraterna kan förväntas se utbildning som en av sina hjärtefrågor, och då båda partierna betonat sådana frågor i sina valkampanjer. Här drog miljöpartiet det längsta strået och fick posten som utbildningsminister (Fridolin).

Intressant att lägga märke till här är att socialdemokraterna även tillsatte två ministrar inom utbildningsdepartementet: Aida Hadzialic, som blev gymnasie- och kunskapslyftsminister, och Helene Hellmark Knutsson, som blev minister för högre utbildning och forskning. Att partier tillsätter underordnade ministrar i ”varandras” departement, är dock inte heller något helt ovanligt i de Västeuropeiska länderna. Inom forskningen talar man om den här typen av underordnade ministrar (dock har framför allt statssekreterare avsetts här) som ”watchdog junior ministers”, som tillsätts i princip för att partierna i en regering ska kunna kontrollera varandras ministrar och ha full insyn i den politik som förs i olika departement. Enligt tidigare forskning har ungefär hälften av de koalitionsregeringar som bildats under efterkrigstiden haft den här typen av ”watchdog junior ministers”. De tycks dock vara mer vanligt förekommande i vissa länder, som i Italien, Belgien och Holland, länder som har ett relativt stort antal partier i parlamentet och i de regeringar som bildats (se Verzichelli 2008). Teoretiskt sett har det lyfts fram att den här typen av tillsättningar sker när partierna i en regering inte ”litar” på varandra, men i det här fallet är det mer sannolikt att det helt enkelt handlar om att båda regeringspartierna ville ha inflytande på det utbildningspolitiska området, och att lösningen på detta förhandlingsproblem blev att man tillsatte fler ministrar.


Referenser

Bergman, Torbjörn. 1995. Constitutional Rules and Party Goals in Coalition Formation: An Analysis of Winning Minority Governments in Sweden. Ph.D. thesis, Department of Political Science, Umeå University.

Bäck, Hanna, Marc Debus & Patrick Dumont. 2011. ”Who gets What in Coalition Governments? Predictors of Portfolio Allocation in Parliamentary Democracies”. European Journal of Political Research 50: 441–478.

Druckman, James N. & Paul V. Warwick. 2005. “The missing piece: Measuring portfolio salience in Western European parliamentary democracies”. European Journal of Political Research 44: 17–42.

Verzichelli, Luca. 2008. “Porfolio allocation”. I Strøm, Müller & Bergman (red), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

Sitter Löfvens regering i en historiskt svår situation?

Av: Torbjörn Bergman

I väntan på regeringens budgetförslag och omröstningen om detta kan vi titta lite närmare på det parlamentariska läget och jämföra något bakåt i tiden! Tabellen nedan visar det parlamentariska underlaget för svenska regeringar under efterkrigstiden.

Löfvens regering har ingen egen majoritet, men en majoritetsregering är inte heller någon egentlig och absolut garanti för stabilitet. Den första Fälldinregeringen (1976) hade egen majoritet men avgick på grund av inre splittring efter två år. En regering med mycket litet parlamentariskt underlag blir dock förstås bräcklig. Ullstens (1978) regering hade vad som egentligen var ett för knappt regeringsunderlag, endast 11 % av ledamöterna, med 39 av platserna i riksdagen. Den danske forskaren Asbjørn Skjæveland (2009) har genom empiriska studier och egna bedömningar kommit fram till att ett parti behöver minst 30 ledamöter för att vara regeringsdugligt. Dessa beräkningar bygger dock på studier av det danska Folketinget med 179 platser, där 30 ledamöter är ca 16-17 % av ledamöterna. Det finns nog ingen klar nedre gräns, men Folkpartiregeringen 1978 var nog ändå alltför liten för att kunna fungera parlamentariskt på längre sikt.

Samtidigt kan minoritetsregeringar vara ordentligt stabila, detta gäller den långa rad av S regeringar som kunde räkna på en majoritet genom att Vänsterpartiet inte var intresserad av att släppa fram en borgerlig regering. Carlsson II (1988) hamnade dock i problem när man inte ansågs sig kunna lita på V för att genomföra krisåtgärder. Persson (II och III) knöt upp V och MP som stödpartier genom att ge dem kontrakterade lösningar vad gäller politikens innehåll på breda samhällsområden och positioner inom departementen. Fälldin III (1981), bestående av C och FP, kunde också klara sig en kortare tid genom att hitta breda uppgörelser både till höger (M) och till vänster (S).

Löfvens situation är dock särskilt svår på grund av två faktorer:

  1. Han regerar trots att det finns en alternativ (borgerlig) majoritet riksdagen! Sverigedemokraterna (SD) vill ligga i mitten vad gäller socioekonomiska frågor och till höger vad gäller nationalism och invandring, men som Jungar och Backlunds inlägg på denna blogg visar så är SD i vart fall inte en del av vänsterblocket.
  2. Det finns som Lars Davidssons inlägg på bloggen Politologerna visar en pågående uppluckring av praxis att det parti som förlorat en inledande votering lägger ned sina röster i nästa omgång av votering. I stället har Sverigedemokraterna annonserat att man då kan komma att välja ”det minst dåliga” av de kvarvarande alternativen. Förmodligen innebär detta i SDs ögon Alliansens alternativ. Gäller detta omröstningen om statsbudgeten finns några alternativ:
    • Löfven kan sitta kvar med Alliansens budget. Även om det är tekniskt möjligt så är sannolikheten att Löfvens regering väljer att göra så minimal, enligt min bedömning
    • Löfvens regering kan också utlysa ett extra val. Detta är också mindre troligt eftersom de enda som egentligen önskar ett sådant kan vara SD.
    • Löfven kan välja att avgå och därmed inleds en ny regeringsbildningsprocess, och det finns ingen som kan utlysa ett extra val innan regeringsbildandet misslyckats ett flertal gånger. Det är då som Löfvens ”utsträckta hand” till några av partierna i Alliansen kan komma att prövas på riktigt. Om inte någon lösning framträder så kommer partierna i ett sådant läge att behöva genomgå fyra ”misslyckade” regeringsbildningsförsök innan ett extra val kan hållas.Innan dess kanske det ändå blir en regering bestående S + MP + något eller några partier från den då forna Alliansen. Kanske är det till och med troligt?
Statsminister Tillträdde Partier i regeringen Antal mandat i Andra kammaren eller enkammarriksdagen Parlamentariskt underlag i procent
Erlander III 1951 S, C 142 61,7
Erlander IV 1952 S, C 136 59,1
Erlander V 1956 S, C 125 54,1
Erlander X 1968 S 125 53,6
Palme I 1969 S 125 53,6
Fälldin I 1976 C, FP, M 180 51,6
Reinfeldt I 2006 M, FP, C, KD 178 51
Fälldin II 1979 C, FP, M 175 50,1
Hansson I 1945 S 115 50
Erlander I 1946 S 115 50
Reinfeldt II 2010 M, FP, C, KD 173 49,6
Erlander VIII 1960 S 114 49,1
Bildt 1991 M, FP, C, KD 170 48,7
Erlander II 1948 S 112 48,7
Erlander IX 1964 S 113 48,5
Erlander VII 1960 S 111 48,1
Palme IV 1982 S 166 47,6
Palme II 1970 S 163 46,6
Carlsson III 1994 S 161 46,1
Persson I 1996 S 161 46,1
Erlander VI 1957 S 106 45,9
Palme V 1985 S 159 45,6
Carlsson I 1986 S 159 45,6
Carlsson II 1988 S 156 44,7
Palme III 1973 S 156 44,6
Persson III 2002 S 144 41,3
Löfven 2014 S, MP 138 39,5
Persson II 1998 S 131 37,5
Fälldin III 1981 C, FP 102 29,2
Ullsten 1978 FP 39 11,2

Viktigt att notera:

  • Parlamentariskt underlag i procent” är andelen (i procent) mandat som regeringen haft i Andra Kammaren eller enkammarriksdagen efter valet 1970.
  • Data kommer från ett europeiskt projekt i jämförande politik som räknar nya regeringar (bara) när ett av vardera tre kriterier uppfylls: (a) det hållits ett allmänt val, (b) partisammansättningen förändras eller (c) det blir en ny statsminister. (Detta innebär exempelvis att när Carlsson formellt avgick och återkom våren 1990 så räknas inte detta som en ny regering.)

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.


Referenser

Datakälla: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Skjæveland, Asbjørn (2009), “Modelling Government Formation in Denmark and Beyond”, Party Politics 15: 715-735.

2014 års val: Ett genombrott för den postindustriella vänstern

Gästinlägg av Anders Lidström

Den politiska vänstern stärkte sin ställning i 2014 års val. På samma sätt som i vårens Europaparlamentsval gick emellertid vänstervinden i stort sett Socialdemokraterna förbi. I stället var det den post-industriella vänstern som vann framgångar, en vänster som uppmärksammar andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital, främst förknippad med miljö, genus, sexualitet och etnicitet.

Den vänster som dominerat under 1900-talet har sin grund i industrisamhällets konflikter och då främst den mellan arbete och kapital. Denna konflikt var framträdande så länge industrisysselsättningen dominerade men efter att ha nått sin topp i de flesta västländer kring 1970 kom i stället en välutbildad urban medelklass att växa fram med delvis nya värderingar. Den har bl.a. mer individualistiska uppfattningar vilket i Sverige bl.a. under flera decennier kommit till uttryck i ett starkare stöd för Moderaterna men den finns också i form av en vänsterrörelse inom denna medelklass som understryker behovet av att ifrågasätta och motverka andra maktordningar som framträder när konflikten mellan arbete och kapital inte uppfattas vara lika dominant. Dessa konfliktlinjer handlar om miljöns betydelse, men också om kön, sexuell läggning och etnicitet. Strävan efter att avtäcka och bryta dessa maktordningar karaktäriserar den post-industriella vänstern.

Distinktionen mellan två typer av vänsterrörelser knyter an till teorier om post-industrialism och postmaterialism, formulerade av bl.a. Daniel Bell och Ronald Inglehart. Tidigt noterade Bell (1973) att industrisamhällets allt mindre roll för sysselsättningen innebar att en tjänstelogik skulle ersätta en industrilogik. Inglehart (1977)  har varit tongivande i forskningen om förskjutningarna i de post-industriella staterna från materiella till postmateriella värderingar. I stora delar av västvärlden, inte minst i de nordiska länderna, betraktas i allt större utsträckning de materiella behoven som givna. I stället betonar medborgarna post-materiella värden som autonomi, självförverkligande, en god miljö och jämställdhet (jfr också Svage 1985, Ignazi 1996).

Om vi tar detta som utgångspunkt skulle en operationalisering av begreppet i ett svenskt sammanhang kunna se ut ungefär så här: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle historiskt och identitetsmässigt utgör de partipolitiska uttrycken för den vänster som har sin grund i industrisamhället. Direkta företrädare för en post-industriell vänster kan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ sägas vara. Miljöpartiet identifieras i allt högre grad som ett vänsterparti (SCB 2011) och ses numera som en naturlig komponent i det rödgröna blocket. FI positionerade sig före valet till stöd för en socialdemokratisk regering. Från ungefär början av 1990-talet har det dessutom inom Vänsterpartiet skett en ideologisk förskjutning i post-industriell riktning. Det är då man tar bort ”Kommunisterna” ut partibeteckningen och sedan också markerar att man är ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”.  Även om det finns liknande tendenser inom Socialdemokraterna och då främst i dess ungdoms- och studentförbund är de inte lika uttalade som hos Vänsterpartiet. Ibland har man hävdat att en del nya partier representerar en annan dimension i politiken, som går på tvärs mot vänster-höger-skalan. I praktiken har emellertid, åtminstone i Sverige, partierna förr eller senare sorterat in sig längst denna dimension. Att den post-industriella vänsterns utgår ifrån att det finns fundamentala maktstrukturer och ojämlikheter i samhället stärker vidare uppfattningen att de bör ses som vänsterpartier.

Totalt har mellan 45 och 55 procent av väljarna röstat på något parti till vänster under perioden 1973-2014 men det har skett en successiv tyngdpunktsförskjutning från en vänster förankrad i det industriella samhället till en post-industriell vänster (se figur 1). 2014 års val är det hittills bästa för den post-industriella vänstern med framför allt ett genombrott för Feministiskt initiativ (även om det inte nådde över fyra procent) samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stort sett behöll sina väljare. I figuren har det schablonmässigt räknats med att Vänsterpartiet från 1991 till ca 1/3 är ett postindustriellt parti. Med detta sätt att räkna hade den postindustriella vänstern ett röststöd på ca 12 procent vid 2014 års val.

Figur 1. Vänsterröstandet i Sverige 1973-2014 (%)AL_1Anm: Till industrisamhällets vänster räknas röstande på socialdemokraterna och fram till 1991 även vänsterpartiet. För att väga in vänsterpartiets tilltagande betoning av post-industriella konflikter har endast två tredjedelar av dess röster räknats till industrisamhällets vänster från 1991. Till det post-industriella samhällets vänster har röstande på Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, från 1991, 1/3 av vänsterpartiets röster räknats.

 

Vänsterröstandets styrkefästen

Industrisamhällets vänster respektive det postindustriella samhällets vänster har sina styrkefästen i olika typer av kommuner i landet. Visserligen råder ett negativt samband mellan röststöd för de bägge typerna av vänster men det finns ett antal kommuner i främst Norrbotten och Västerbotten där bägge varianterna är förhållandevis starka (t.ex. Jokkmokk, Kiruna, Skellefteå, Luleå och Pajala). I allt väsentligt är dock den industriella vänstern stark där den post-industriella är svag och vice versa. I figur 2 sammanfattas var de bägge typerna av vänster har sina styrkefästen.

Figur 2. Samband mellan kommunegenskaper och andel röstande på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014AL_2

Anm: Staplarna visar korrelationskoefficienten mellan fem kommunegenskaper och röstandet på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014

Det framgår tydligt av figuren att de bägge typerna av vänster är starkast i helt olika slags kommuner. Industrisamhällets vänster är har störst stöd i små kommuner med minskande befolkningsunderlag. Vidare handlar det om kommuner där medborgarna har låg utbildningsnivå och där många är sysselsatta inom industrin och få i den privata tjänstesektorn. Den post-industriella vänstern har i stället sina styrkefästen i större och expanderande städer med välutbildade invånare samt med hög andel sysselsatta i privata tjänstesektorn. Utöver det som redovisas i figuren skiljer sig styrkefästena åt även i andra avseenden. Den post-industriella vänstern finns i kommuner med goda värden på index för jämställdhet och HBTQ-vänlighet. Där är också privata välfärdstjänster vanliga. Det motsatta råder i de kommuner som domineras av industrisamhällets vänster. Även om analysen på kommunnivån inte kan säga något om skillnader mellan generationer är det sannolikt att den post-industriella vänstern har sitt främsta stöd bland de yngre medan den industriellt baserade stöds av äldre.

Det är tydligt att den vänster som har sin koppling till det industriella Sverige successivt försvagas. I takt med tilltagande urbanisering och avindustrialisering växer en ny typ av vänster fram som drivs av egalitära ideal men som understryker att konfliktlinjerna idag är mer mångfasetterade än att bara gälla arbete eller kapital. Resultaten från de senaste årens val tyder på detta, men huruvida industrisamhällets vänster kan hitta en strategi ut ur detta återstår att se. Vänstervinden gick Socialdemokraterna förbi under supervalåret 2014. Finns det något som talar för att man kommer att vara mer framgångsrika i framtiden?


Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet


Referenser

Bell, Daniel, 1973. The Coming of the Post-Industrial Society. The Educational Forum, vol 40 (4), pp. 574-579.

Ignazi, Piero, 1996. The Crisis of Parties and the Rise of New Political Parties. Party Politics, vol 2 (4), pp. 549-566.

Inglehart, Ronald, 1977. The silent revolution. Vol. 8. Princeton: Princeton University Press.

Savage, James, 1985. Postmaterialism of the Left and Right. Comparative Political Studies, vol 17 (4), pp. 431-451.

SCB, 2011. Åttapartivalet 2010. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” och Sverigedemokraternas valframgångar

AV: Johan Hellström

En lördagsmorgon i mitten av augusti kallade Fredrik Reinfeldt till pressträff. Inför pressuppbådet riktade Reinfeldt en stark uppmaning till svenska folket att ”öppna era hjärtan” för den stora flyktingström som väntades från konfliktområdena främst i Mellanöstern. Det ökade flyktingmottagandet skulle ytterligare begränsa reformutrymmet i statsbudgeten enligt Reinfeldt och påkostade vallöften skulle lysa med sin frånvaro. Kostnaderna för flyktingmottagandet lyftes nu av Sveriges statsminister och dessa ställdes direkt i relation till offentliga satsningar, någonting som Sverigedemokraterna tidigare hade varit ensamma om. Utspelet bemöttes snabbt av kritik från flera håll och även i eftervalsanalyserna har statsvetare och kommentatorer påpekat att talet kan har påverkat Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet.

Finns det då något belägg för att Sverigedemokraternas popularitet ökade efter Reinfeldt utspel? Och kommer vi överhuvudtaget någorlunda säkert kunna svara på detta?

Det som talar för att det faktiskt hade en effekt är att frågor som rörde flykting- och invandringspolitik ökade något i betydelse i väljarkåren. Enligt DN/Ipsos augustimätning ökade andelen som ansåg att frågor som rör flykting- och invandringspolitik var en viktig fråga med 5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni. Andelen som ansåg att Sverigedemokraterna hade den bästa politiken på området ökade med 3 procentenheter samma period. Det är indikation, om än en osäker sådan, på att det faktiskt kan ha påverkat Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Hur ser det då ut i de talrika opinionsundersökningar som gjorts inför riksdagsvalet? Figur 1 visar olika opinionsinstituts uppskattningar på Sverigedemokraternas väljarstöd mellan juni och september. Den vertikala linjen i figuren anger tidpunkten för Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal”.

SD_1

Not: Då opinionsundersökningar är i princip frånvarande under juli månad är de flesta linjerna i figuren ovan heldragna mellan sista junimätningen och första augustimätningen för denna period.

I figur 1 framgår att, med undantag för Sentios och Yougovs mätningar (båda är webbpaneler och inte telefonintervjuer), är det svårt att se att Reinfeldts tal hade någon större påverkan på stöd för SD i opinionen. Detta blir särskilt tydligt när vi kollar i detalj på mätningar som enbart gjordes i augusti och september i figuren nedan (figur 2). Endast de institut som genomförde mätningar före Reinfeldts utspel i augusti redovisas i figuren.

SD_2

Enligt figuren ovan (figur 2) framgår det i tre av fem mätningar kan vi inte se någon direkt effekt av Reinfeldts tal på SD:s popularitet. I Sifos, Novus, United Minds mätningar ligger stödet nästan oförändrat, samtidigt som det går att observera en viss ökning enligt Sentios och Yougovs undersökningar (vilket även framgick i figur 1).

Vad vi har observerat i årets riksdagsval är att instituten har varit relativt dåliga på att fånga upp stödet för SD, förmodligen för att SD:s väljare verkar mindre benägna att svara ärligt om vad de ska rösta på i dessa undersökningar (se t.ex. diskussionen här). En möjlighet är att detta delvis är beroende på undersökningens utformning, dvs. om det är telefonintervjuer eller internetbaserade undersökningar. De opinionsinstitut som hamnade närmast SD:s valresultat var just de nätbaserade opinionsinstituten – Sentio, United Minds och YouGov (med ett undantag Ipsos – som lyckades mindre bra, se tidigare inlägg här).

Samtidigt är enskilda mätningar inte allt för pålitliga. Inte minst för att fånga upp trender eller mindre förändringar i opinionen. Tittar vi på de försök som gjorts för att använda sig av informationen av samtliga genomförda opinionsundersökningar för att uppskatta stödet för svenska partier, har stödet gått upp för SD under augusti, men ökningen började innan Reinfeldts tal och sjönk sedan inför valet (se trefyranio och Botten Ada).

Om vi t.ex. tittar på trefyranio:s uppskattningar för SD under juni-september, ser vi att SD:s stöd ökade redan innan Reinfeldts presskonferens.

SD_3

Sammantaget kan vi konstatera att det är svårt att dra några enhetliga slutsatser om Reinfeldts utspel hade någon effekt på Sverigedemokraternas stöd i den svenska väljarkåren, i alla fall utifrån opinionsundersökningar.

Främjade då Reinfeldts utspel kring ökade flyktingströmmar Sverigedemokraterna? Ja, kanske. Men helt säkert är det inte och detta kommer vi nog aldrig med säkerhet kunna veta heller.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Hur fördelas ministerposterna i en regering?

Av: Hanna Bäck och Johan Hellström

En fråga som uppmärksammas i media den senaste tiden har varit hur en rödgrön regering under ledning av Löfven kommer se ut. Vilka partier och personer kommer få vilken ministerpost och hur ska Socialdemokraterna och Miljöpartiet hantera att båda partierna värdesätter utbildningsministerposten lika högt? Kan vi få några ledtrådar utifrån den forskning som finns rörande regeringsbildning?

Fördelningen av ministerposter utgör ett betydelsefullt steg i regeringsbildningsprocessen, och i koalitionsregeringar utgör ministerposter en av de mest värdefulla varor som partierna förhandlar om. En fråga som ett flertal forskare fokuserat på är varför partier erhåller ett visst antal ministerposter. Här är den viktigaste hypotesen att finns ett starkt samband mellan hur många parlamentariska mandat ett parti bidrar med till regeringen och hur många ministerposter partiet får. Tidigare studier av ett stort antal Västeuropeiska regeringar har visat att det finns ett mycket starkt samband mellan partiers andel ministerposter och andel mandat. Således kan vi förvänta oss att socialdemokraterna och miljöpartiet fördelar ministerposterna enligt en så kallad ”proportionalitetsprincip”, där socialdemokraterna får ungefär 80% av posterna och miljöpartiet kring 20%.

Frågan är nu om detta samband mellan partiers mandatandel och deras andel av ministerposterna kvarstår när man tar hänsyn till det faktum att olika ministerposter är olika betydelsefulla? Tidiga analyser av fördelningen av ministerposter byggde på ett antagande om att en kulturministerpost väger lika tungt som en premiärministerpost, vilket givetvis är orimligt. I motsats till detta visade en studie från 2006 (Warwick och Druckman 2006), att premiärministerposten i de allra flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost. Och i de flesta av de 14 länder som ingick i studien var posten som utrikesminister och som finansminister också viktiga.

Den här typen av analyser tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera samma poster olika mycket, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område (t.ex. Budge och Keman 1990) visade att vissa typer av partier (konservativa, liberala, religiösa, agrara/landsbygds och socialistiska partier) fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig som landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrog posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning menade också att liberala partier borde erhålla posten som finans- och justitieminister,  att konservativa partier sannolikt skulle erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, samt att socialistiska partier troligtvis fick posten som socialminister och arbetsmarknadsminister.

Hur väl stämmer dessa förutsägelser överens med hur ministerposter har fördelats i svenska koalitionsregeringar? I tabell 1 presenteras fördelningen av några utvalda ministerposter i svenska koalitionsregeringar under efterkrigstiden. Om vi först tar en titt på finansministerposten så kan vi se att i alla fall som Folkpartiet ingått i regeringen, förutom i regeringarna Reinfeldt I och II, har de erhållit denna post, vilket ger visst stöd åt förutsägelsen att liberala partier föredrar den här typen av post.

Tabell 1. Fördelning av ministerposter i svenska koalitionsregeringar

Regering Finans Utrikes Försvar Justitie Jordbruk/Landsbygd Social
Erlander III S S S S C S
Erlander IV S S S S C S
Erlander V S S S S C S
Fälldin I FP C M Opol. C C
Fälldin II FP FP M M C C
Fälldin III FP FP C Opol. C C
Bildt FP M M M C C
Reinfeldt I M M M M C KD
Reinfeldt II M M M M C KD

Kommentar: Från Bäck (2010), uppdaterad för Reinfeldt II.

När vi tittar på försvarsministerposten, så ser vi att i de flesta fall där Moderaterna ingått i regeringen har de erhållit denna post, vilket ger stöd till hypotesen att konservativa partier föredrar denna post. Denna typ av parti bör enligt Budge och Keman även erhålla utrikesministerposten, men här är resultatet mindre tydligt – denna post har erhållits av centern, folkpartiet och moderaterna i de borgerliga regeringarna. Vad gäller posten som justitieminister så bör den enligt teorin i hög utsträckning innehas av folkpartister, men i de flesta svenska borgerliga regeringarna har Moderaterna innehaft denna post. Mycket tydligare stöd får hypotesen om agrara partier – enligt denna hypotes bör centern erhålla posten som jordbruksminister, vilket de också gjort i alla svenska koalitionsregeringar. Vad gäller socialistiska partier så tycks hypotesen att de bör inneha posten som socialminister stämma i det svenska fallet – i de få koalitionsregeringar som socialdemokraterna ingått har de erhållit denna post.

En liknande hypotes inom forskningen om regeringar, som inte enbart uttalar sig om olika klassificeringar utifrån typer av partier eller ”partifamiljer” (och dessas förmodade preferenser), säger att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att försöka erhålla den ministerpost som motsvarar det politikområdet (Bäck, Debus och Dumont 2011). I figur 1 presenteras resultaten av Bäck, Debus och Dumonts studie på ett förenklat sätt. I studien mättes hur mycket utrymme av partiernas valmanifest som ägnades för olika politiska frågor, och huruvida partier erhöll den ministerpost som enligt valmanifesten var viktigast för partierna.

Figur 1. Genomsnittlig ”viktighet” för olika ministerposter i 12 Västeuropeiska länder

minister_fig1

Kommentar: Figur från Bäck (2010). Data från Bäck, Debus & Dumont (2011).

Figuren visar alltså hur viktigt ett politikområde är för ett parti (i genomsnitt), fördelat på om ett parti erhöll den ministerpost som motsvarade politikområdet eller inte. I de allra flesta fall går ministerposten till de partier som värdesätter ett visst politikområde högre än andra partier i en koalition. Vi ser dock att detta resultat varierar beroende på vilken typ av post vi studerar. Det mest tydliga resultatet finner vi när vi studerar miljöministerposten och jordbruksministerposten. De partier som i hög utsträckning betonar miljöfrågor och jordbruksfrågor i sitt valmanifest, kommer med hög sannolikhet även erhålla dessa poster. Vi kan även se en viss skillnad på arbetsmarknads-, hälso-, och finansministerposterna, medan resultaten är mindre tydligare för andra ministerposter.

Sammantaget, vad kan vi förvänta oss om vi applicerar dessa tankegångar på svensk politik? När det gäller fördelningen av ministerposter i en kommande rödgrön regering, kan vi alltså förvänta oss att socialdemokraterna som största parti erhåller de mest betydelsefulla posterna, det vill säga, utöver statsministerposten även posten som finansminister och utrikesminister. Ett ytterligare argument för detta är det faktum att Miljöpartiet inte har någon politiker med erfarenhet av att vara statsråd och att regeringserfarenhet borde underlätta betydligt för att kunna koordinera och styra arbetet inom dessa personaltunga departement.

Om vi blickar bakåt till riksdagsvalet 2006, var Centerpartiet det svenska parti som ägnade mest utrymme i sitt valmanifest åt att debattera landsbygds- och jordbruksfrågor. Frågor som även är en del av Centerpartiets traditionella identitet. När Reinfeldts första regering bildades 2006 var det därför ingen överraskning att jordbruksministerposten gick just till Centerpartiet. På samma sätt, i en rödgrön regering ledd av Löfven kan vi förvänta oss att Miljöpartiet får posten som miljöminister i och med att detta är en ”hjärtefråga” för partiet (och att de ägnat mycket utrymme åt miljöfrågor i bland annat sitt valmanifest).

Frågan är då vad som händer med utbildningsministerposten då båda partierna ägnat mycket utrymme i valrörelsen (och i sina valmanifest) åt skol- och utbildningsfrågor? Troligtvis finns det en relativt enkel lösning på detta problem. Sverige är ett av många länder i Europa som inte direkt har någon (praktisk) begränsning på hur många ministerposter det får finnas. Därför finns det inte heller något direkt tryck att hålla nere antalet ministerposter. Utifrån detta är det inte osannolikt att partierna väljer att dela på departementet, med en varsin ministerpost – både en skolminister och en utbildningsminister. Eller en utbildningsminister (eller skolminister som det kanske kommer att kallas) och en biträdande utbildningsminister/skolminister.


Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Budge, Ian & Hans Keman (1990). Parties and Democracy. Coalition Formation and Government Functioning in Twenty States. Oxford: Oxford University Press.

Bäck, Hanna. 2010. “Den svenska regeringsbildningen i ett jämförande perspektiv” i Jörgen Hermansson (red): Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism, 1917–2009. Stockholm: SNS.

Bäck, Hanna, Marc Debus & Patrick Dumont. 2011. “Who Gets What in Coalition Governments? Predictors of Portfolio Allocation in Parliamentary Democracies”. European Journal of Political Research 50: 441–478.

Warwick, Paul V. & James N. Druckman. 2006. “The portfolio allocation paradox: An investigation into the nature of a very strong but puzzling relationship”. European Journal of Political Research 45: 635-665.

Opinionsmätningar påverkar hur vi röstar

Gästinlägg av Annika Fredén 

I diskussionen om opinionsmätningars träffsäkerhet nämns sällan att mätningarna i sig påverkar valet av parti. Med färsk experimentell data från riksdagsvalet 2014 förklarar jag varför.

I årets val slog många opinionsmätningar fel när det gällde att förutspå partiernas slutliga resultat (se Daniel Walthers tidigare inlägg här). I årets val var det drygt en tredjedel som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan, enligt SVT:s Valu, vilket öppnar upp för faktorer som varierar i valrörelsens slutskede att påverka. Tidigare studier från Tyskland och Sverige visar att opinionsmätningar påverkar hur vi röstar och att mätningarna har olika effekt beroende på typ av parti (Huber & Faas, 2014, Fredén, 2014). Etablerade partier vinner röster på att ligga en bit under spärren i mätningarna, eftersom de då får extra röster från väljare som stödjer blocket i stort, medan oetablerade partier tjänar på opinionssiffror nära eller över spärren, eftersom fler då anser det värt att lägga en röst på partiet. Studier från Nederländerna visar också att små partier kan få extra röster av att ingå i en potentiell koalition (Irwin & van Holsteyn, 2012).

I Sverige i riksdagsvalet 2014 steg kampen mellan de politiska blocken i valrörelsens slutskede och opinionssiffrorna för Feministiskt Initiativ, som profilerat sig som ett alternativ till vänster, närmade sig riksdagsspärren. Samtidigt deklarerade Fi:s talesperson Gudrun Schyman att hon avsåg stödja en röd-grön regering. Detta gjorde det relevant för potentiella Fi-väljare att följa opinionsutvecklingen in i det sista, kanske till och med till valdagen klockan 16 då Metro för första gången i svensk historia innan vallokalerna hade stängt publicerade en exit-poll där Internet-panellister uppgivit hur de röstat (Skoglund, 2014). Det fanns två huvudstrategier: antingen välja ett av de mer etablerade partierna, om chanserna för Fi ansågs för låga, eller rösta på Fi om chanserna att partiet skulle ta sig in bedömdes goda (för en djupare diskussion av dessa alternativ se även Johan Hellströms tidigare inlägg här).

Måndagen före valet (8 september) genomförde jag ett surveyexperiment med 5000 deltagare vid E-panelen vid LORE inom Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet, för att undersöka vidare hur olika opinionsnivåer påverkar val av parti. Den största skillnaden mellan E-panelen och befolkningen i stort är att fler har hög utbildning, är politiskt intresserade och att färre stödjer Socialdemokraterna medan fler stödjer de mindre partierna till vänster. Opinionsnivån för två partier som stod på gränsen till representation – Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna – hölls i något av tre olika lägen: en bit under, precis vid eller en bit över spärren, medan nivåer för övriga partier hölls konstanta. Deltagaren tilldelades slumpmässigt ett av dessa lägen.

Resultatet stödjer tidigare studier: ett relativt oetablerat parti som Fi tjänar på att ha opinionssiffror vid eller över spärren, medan ett parti som ingår i ett tydligt regeringsalternativ, som till exempel KD, tjänar på siffror under spärren (se tabell 1 nedan).

Tabell 1: Röstandel på små partier i olika opinionslägen (procent)

Opinions-läge (%) Oetablerat (Fi) I koalition
(KD)
2,5 7,5 11,7
4,0 13,4 10,2
5,5 9,9 4,2

Kommentar: Data från E-panelen Göteborgs universitet 8 september 2014 (se Fredén, 2014)

Siffrorna visar att Kristdemokraterna får sin klart högsta röstandel när de ligger under eller precis vid spärren och klart lägre när partiet väntas klara spärren med marginal. Detta gäller även bland de med relativt lågt politiskt intresse. Feministiskt Initiativ, däremot, tjänar på relativt sett högre opinionssiffror. Data på partipreferenser och röstintention från samma experiment visar att när Fi ligger under spärren i mätningarna röstar mer än hälften av partiets sympatisörer på ett annat parti, främst på Vänsterpartiet. När det gäller röstning på Fi är effekten av opinionsmätningar starkast bland de med stort politiskt intresse, vilket stämmer överens med studier från den tyska kontexten (Huber & Faas, 2014). Eftersom stödet för Fi är starkt i denna grupp har mätningarna ändå betydelse för utfallet, även om effekten blir mindre i befolkningen i stort.

Den nya studien från valrörelsen visar också att Feministiskt Initiativ etablerat sig som ett alternativ för röd-gröna sympatisörer. När opinionsnivån för Fi hålls precis vid spärren behåller partiet de flesta av sina egna sympatisörer, samtidigt som en fjärdedel av de som gillar Vänsterpartiet bäst och en nästan lika hög andel Miljöpartisympatisörer går till Fi. Detta är en tänkbar förklaring till att Miljöpartiets valresultat landade en bit under opinionsinstitutens siffror och att även Vänsterpartiet fick relativt lågt valresultat.  I slutet av valrörelsen steg opinionssiffrorna för Fi och partiet framstod som en del av det röd-gröna blocket, vilket ledde till att en del vänstersympatisörer valde att rösta på det.

En tänkbar förklaring till att Feministiskt Initiativ inte nådde ända fram till riksdagen är att läget i blocket var splittrat, med Socialdemokraterna som närmat sig mitten, Miljöpartiet som närmat sig Socialdemokraterna och Fi vars politiska lösningar inte diskuterats i de stora avslutande debatterna. Vidare hade Socialdemokraternas Stefan Löfven visat sig sval till ett eventuellt samarbete med Fi och Gudrun Schyman (Jakobson, 2014). Ett tidigare experiment över hur väljare i en koalition röstar när ett parti ligger under spärren och tre partier en bit över visar också att en del väljare i detta läge röstar på något av de större partierna (se mitt tidigare inlägg här). Exit polls som presenterades på valdagen av bland andra SVT tyder också på att stödet för Fi generellt överskattats i mätningarna. Detta gjorde att slutresultatet för partiet hamnade ungefär som mätningarna visat – trots sista minuten-röster från röd-gröna sympatisörer.

Kristdemokraterna, å sin sida, fick ett sämre resultat i detta val än 2010. En förklaring är att det ansågs mindre angeläget att rösta taktiskt på KD i detta val eftersom partiet låg en bit över riksdagsspärren i de flesta mätningar.

Rörelser till och från partier påverkas alltså av hur partierna ligger till i mätningarna, hur stora de är i förhållande till varandra och om de ingår i ett block eller koalition. I en tid där allt färre identifierar sig med ett särskilt parti och kampanjandet pågår in i det sista är det inte förvånande att mätningarna inte stämmer med det slutliga resultatet.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Jakobson, H. (2014). ”Ingen speciell hälsning till Schyman”.  Expressen 2014-09-12 http://www.expressen.se/nyheter/val2014/lofven-ingen-speciell-halsning-till-gudrun/

Fredén, A. (2014). Polls, coalitions and expectations. Strategic voting in PR systems. (Opublicerat manuskript)

Huber, S. & Faas, T. (2014). How twittered exit polls can shape electoral outcomes under PR systems with electoral thresholds. An experimental test of how polls may shape the fortunes of small parties. (Opublicerat manuskript)

Irwin, G. and Van Holsteyn, J. (2012). Strategic electoral considerations under proportional representation. Electoral Studies, 31(1), pp. 184–191.

Skoglund, K. (2014). “Expert spår vinst för rödgröna även utan Fi” Tidningen Metro, 2014-09-12, sidan 2. http://issuu.com/metro_sweden/docs/20140912_se_malmo

SVT:s Valu: http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf

Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.

En ”bortkastad röst” att rösta på Feministisk initiativ?

Av: Johan Hellström

I februari påstod Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ”att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. Sjöstedt hade fel gällande Europaparlamentet då FI lyckades kamma hem ett av Sveriges tjugo mandat.  Han tog senare även tillbaka sitt uttalande. Debatten fick förnyad kraft i april när Dalademokratens chefredaktör Göran Greider och senare chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen stämde in i klagokören.

Var är då en ”bortkastad röst”? Enligt den statsvetenskapliga begreppsapparaten definieras oftast en bortkastad röst som en röst som inte påverkar en kandidats eller ett politiskt partis möjlighet att få ett mandat (givet valutgången). I Sverige har vi ganska få bortkastade röster p.g.a. ett någorlunda proportionellt valsystem. Dock kan man säga att röster som går till partier som hamnar under småpartispärren på fyra procent är ”bortkastade”. Det är en bortkastad röst om och bara om rösterna annars skulle gå till ett annat parti. Att inte rösta överhuvudtaget räknas inte som en bortkastad röst. Samtidigt är det ett problematiskt begrepp. Är alla röster på de/den förlorade kandidaten/kandidaterna i presidentval verkligen bortkastade? Det kan ibland vara så många som strax under 50 procent i vissa val. Är verkligen en röst på FI bortkastad även om de inte når upp till fyra-procentspärren?

Grunden till kritiken (från Jonas Sjöstedt m.fl.) är att FI eventuellt inte når upp till valspärren på fyra procent till riksdagen och att de röster som går till FI istället skulle kunna ha gått till ett annat parti (då företrädesvis ett rödgrönt parti). Än så länge finns det liten information om vilka FI:s nuvarande väljare är eller om de verkligen skulle rösta på ett annat parti om FI inte skulle ställa upp i riksdagsvalet. SVT:s vallokalsundersökning (Valu) inför Europaparlamentsvalet ger en indikation rörande detta, om en imperfekt sådan eftersom valdeltagandet var betydligt lägre än i det normala i riksdagsval. Enligt Valu så angav 73 procent av FI:s väljare att de skulle rösta på FI ”om det var riksdagsval idag”, 14 procent på Vänsterpartiet och 8 procent på MP. Det säger inte så mycket. I sakpolitiska termer ligger dock FI närmast Vänsterpartiet av riksdagspartierna.

Vad händer om FI inte når upp till fyraprocentsspärren? Skulle FI hamna strax under 4 procent kan detta vara avgörande för de rödgrönas möjligheter att bilda en majoritetsregering (och stänga ute SD från politiskt inflytande), givet att merparten av FI:s röster annars skulle gå till de rödgröna partierna. Detta vet vi dock inte, men det är en möjlighet. Vi vet däremot att FI inte presterat speciellt bra tidigare riksdagsval. De fick endast 0,7 procent i riksdagsvalet 2006 och 0,4 procent 2010. Sedan i maj har dock FI legat mellan c:a 2-4 % i olika opinionsundersökningar eller c:a 2,5-3 procent i genomsnitt (för en sammanvägd bild se t.ex. trefyranio.com). Samtidigt är det möjligt att FI:s potentiella stöd är större än det som framkommer i opinionsundersökningarna. Dels innehåller opinionsundersökningar en ganska stor ingrediens osäkerhet, dels kan det också bero på att väljare tänker ”taktiskt” och anger ett större parti som redan är representerat i riksdagen och inte ligger under småpartispärren på 4 procent. Taktisk eller strategisk röstning är inte ovanligt i svenska riksdagsval, fast då främst på partier som riskerar att åka ur riksdagen (se Annika Fredéns inlägg). Skulle FI lyckas öka sitt stöd i opinionen i slutspurten av valrörelsen och hamna nära 4 procent är det inte orimligt att även FI får stödröster (då FI med största sannolikhet skulle stödja en rödgrön regering). Fast i nuläget ser det dystert ut för FI.

Även om FI inte når riktigt upp till 4 procent på valdagen, kan dock FI:s möjligheter att lyckas i kommande riksdagsval öka. Partier som får minst 1 procent av väljarstödet får statligt stöd att tryckta och distribuera valsedlar till vallokalerna. Partier som får minst 2,5 procent av rösterna i riksdagsval får dessutom statligt partistöd om c:a 1/3 miljon. Detta är inga stora summor i detta avseende. Från FI:s perspektiv finns det betydligt mer pengar att hämta i kommunala partistöd om de är framgångsrika i kommunfullmäktigevalen runt om Sverige. Även om ett partis ekonomi är en betydelsefull faktor för att lyckas i valen kan även det som inte mäts i kronor vara viktigt. Valframgångar, även sådana som inte resulterar i riksdagsmandat, är stärkande för moralen och medlemmars vilja att fortsätta arbeta för framtida framgångar.

Som Niklas Bolin visar i sin doktorsavhandling har nya partiers väg in i riksdagen ibland varit en långsam process och det finns inget givet framgångsrecept. Kristdemokraterna bildades redan 1964 (som Kristen Demokratisk Samling) men lyckades inte nå över fyraprocentsspärren förrän 1991. För Miljöpartiet var resan kortare men det tog ändå åtta år från det att partiet bildades till att de kom in i riksdagen. Även om faktorerna varierar för partiers framgångar finns det en faktor som är särskilt viktig. Att ett parti fyller en politisk lucka – ett intresse, ett sakområde eller en sakfråga – i det politiska landskapet. Lyckas ett parti bli det mest trovärdiga partiet inom ett sakområde finns det goda förutsättningar att komma in i riksdagen om de spelar korten rätt (se även Bolins tidigare inlägg). För FI:s del måste de övertyga väljarna som värdesätter jämlikhet (eller feminism) högt att just de är de främsta företrädarna eller experterna på politikområdet.

Utöver de rent taktiska eller strategiska aspekterna av röstning (där det går att argumentera för att en röst på FI riskerar att åtminstone delvis bli ”bortkastad”), finns det så klart ett demokratiskt argument att rösta på det parti som ligger närmast hjärtat eller på det parti man ogillar minst. Att rösta på det parti som bäst representerar sina åsikter är självklart något önskvärt, inte minst då det är en av grundprinciper i representativa demokratiska system. Utifrån detta är en röst aldrig ”bortkastad”.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

EU-frågan som försvann

Av: Johan Hellström

Inför riksdagsval domineras debatten oftast av frågor som jobb och arbetslöshet, ekonomi, vård och omsorg, skola och i senare valrörelser även frågor som jämställdhet, miljö, invandring och integration. Tystare har det varit gällande frågor som berör Europasamarbetet trots att en ansenlig mängd av de politiska besluten fattas på europeisk och inte på nationell nivå. Inför Europaparlamentsval är självklart debatten om Europa mer livlig, men detta är bara en av EU:s institutioner, medan Sveriges representanter i ministerrådet, Europeiska rådet och (delvis) kommissionen är ett resultat av riksdagsvalet och den regering som tillträder. Samtidigt har även riksdagens EU-nämnd en viktig roll i att påverka regeringens positioner i ministerrådet. Riksdagsvalet borde därför vara viktigt för att påverka hur EU:s politik ska se ut.

Är då svenska politiker (synnerligen) obenägna att diskutera det Europeiska samarbetet inför riksdagsvalet? Eller ser det ut på liknande sätt i andra länder?

Journalisten Patrik Oksanen har gjort en sammanställning av hur många gånger EU nämns i valmanifesten inför året valrörelse.  En mer systematisk genomgång har ännu inte gjorts av statsvetare för riksdagsvalet 2014, med dock för tidigare val. Figuren nedan (figur 1) visar andelen av partiernas valmanifest som handlar om EU mellan 1988-2010.

EU0

Partiernas valmanifest är en del av valrörelsen, men debatten i media är viktigare. Inte minst då medierapporteringen når ut till betydligt fler människor än valmanifesten och kan få politiker att kommentera frågor som de annars helst skulle undvika att diskutera. I ett forskningsprojekt där jag ingår har vi studerat förekomsten av EU-relaterade frågor i media och under vilka omständigheter som EU blir en viktig fråga på den nationella politiska arenan.

Figuren nedan (figur 2) visar på i vilken grad som politiker från de olika riksdagspartierna diskuterar eller kommenterar EU-relaterade frågor i svensk press under valrörelser. Sverigedemokraterna är exkluderade i figuren då de i stort sett inte nämnt eller kommenterat EU i detta avseende. Linjerna indikerar hur många uttalanden som görs i EU-frågor av företrädare för respektive parti. Mer precist visar linjerna hur många s.k. ”kärnmeningar” som totalt görs av varje partis företrädare. En kärnmening i sin tur består av (förenklat uttryckt) en uttalad ståndpunkt av en politiker i en politisk fråga eller beröm och kritik av andras ståndpunkter. Med andra ord kan en tidningsartikel (eller en grammatisk mening) innehålla flera kärnmeningar.EU1

I figurerna ovan, inte minst i figur 2, framgår det att EU-frågor hade en framträdande roll i samband riksdagsvalet 1994 som var mindre än två månader före folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Även om inte den mest intensiva debatten om medlemskapet startat, var den en av många frågor inför valet 1994 (Håkansson, 1996:63). Efter 1994 minskade betydelsen av EU-frågor hos de flesta partier, men fick ett litet uppsving igen vid 2002 års valrörelse (hos M, S och V) trots att debatten om att införa Euron som valuta inte riktigt kommit igång vid denna tidpunkt. Under senare riksdagsval, har inte minst Moderaterna och Vänsterpartiet utåt sett haft ett litet fokus på EU-relaterade frågor i valrörelserna (så som den återspeglas i den tryckta pressen).

Siffrorna i figur 2 är lite svåra att tolka om vi inte samtidigt vet vilket utrymme andra politiska frågor fick i medierapporteringen inför riksdagsvalen. För att kunna uttala sig om EU-frågors betydelse bör dessa ställas i förhållande till andra politiska uttalanden.  Figuren nedan (figur 3) visar andelen EU-relaterade uttalanden i relation till andra politiska frågor i Sverige och fyra andra länder under 1990- och 2000-talen.EU2

I Sverige består mindre än 1 procent av alla uttalanden som görs av politiker om Europasamarbetet! Med andra ord, EU-frågor är inget politikerna vill eller behöver diskutera inför riksdagsval. Om vi jämför Sverige med några andra EU-länder ser vi att Sverige, jämförelsevis, inte har en speciellt aktiv debatt om EU-frågor. Dock är denna inte är speciellt anmärkningsvärd i Tyskland heller (2-4 %) – ett land som utefter sin storlek (befolkningsmässigt och ekonomiskt) har betydligt mer inflytande än Sverige i EU sammanhang. I Österrike, Frankrike och inte minst Storbritannien har EU-frågor haft en mer framträdande roll.  Där är det de högerpopulistiska partierna (FPÖ och BZÖ i Österrike, Front National i Frankrike och UKIP i Storbritannien), samt det brittiska Konservativa partiet som har varit pådrivande för att lyfta och försöka politisera EU i nationella val. Gemensamt för Sverige och Tyskland är att båda dessa länder saknat högerpopulistiska partier som drivit på etablerade partier att diskutera EU. I Sverige har EU-kritiken istället kommit ifrån vänster (Vänsterpartiet och under 90-talet även från Miljöpartiet) och inte från den yttersta högern. Ny Demokrati var i detta avseende en udda fågel inför valet 1991 genom sin EU-positiva inställning och Sverigedemokraterna har legat lågt med sin EU-kritik.

Även om det går att argumentera för att det vore önskvärt ur ett demokratiskt perspektiv, är det inget märkligt med att politiska partier undviker att diskutera hur EU:s politik och framtid ska se ut inför riksdagsval. Att svenska politiker undviker EU-frågor beror till stor del av valtaktiska skäl. Dels är EU är ingen prioriterad fråga inom väljarkåren (eller hos politikerna). Politiker har dessutom som regel en betydligt mer positiv inställning till Europasamarbete än väljarna och inte minst rörande vilka frågor som ska beslutas på EU-nivå. De flesta partier har även väljarkårer som har en splittrad syn på huruvida det nuvarande EU-samarbetet är bra eller dåligt eller hur det ska utvecklats i framtiden. Med andra ord, är EU ingen valvinnare och partierna brukar undvika att lyfta frågor som inte gynnar dem väljarmässigt eller riskerar att skada deras stöd. Två partier med likartad syn som sina väljare är dock Folkpartiet och Vänsterpartiet. Folkpartiet är relativt synligt, men har inte mycket att vinna på att diskutera EU-frågor inför riksdagsval. Även Vänsterpartiet har tystnat. Vänsterpartiet skulle potentiellt kunna locka till sig (ännu fler) väljare om de skulle lyfta och debattera EU-frågor inför riksdagsval. I detta fall är det dock troligtvis framtida önskningar om att ingå i en regering tillsammans med Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) som fått Vänsterpartiet att upphöra med sin EU-kritik. Att uppmärksamma EU i valrörelsen skulle riskera att trigga en debatt om Vänsterpartiets avvikande syn på EU-samarbetet jämfört med Socialdemokraterna och försvåra möjligheterna att ingå i en framtida koalitionsregering.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet och deltar i projektet The Politicization of Europe – A comparative study of six West European countries, 1970-2010.