Det nya svenska partisystemet

Snabbtänkt logga

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och ytterligare en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet har av goda skäl betraktats som det mest stabila i Europa. Från demokratins införande till slutet av 1980-talet var riksdagens partiuppsättning närmast helt oförändrad. Dessutom har de interna styrkeförhållandena mellan partierna varit märkbart stabila. På vänsterkanten har ett stort parti ackompanjerats av ett mindre flankparti medan högersidan har utgjorts av tre mellanstora partier. Med årets valresultat är det uppenbart att den hävdvunna bilden av det svenska partisystemet som en bastion av stabilitet och kontinuitet kan förpassas till historieböckerna. I ett jämförande perspektiv finns det inte längre fog för att tala om någon form av svensk exceptionalism. Sveriges nya partisystem tycks allt mer kunna liknas vid ett genomsnittligt europeiskt partisystem.

Med Miljöpartiets, Kristdemokraternas och Ny demokratis riksdagsinträden 1988 respektive 1991 ändrades det svenska partisystemet numerärt. Emedan Ny demokrati imploderade och lämnade den politiska scenen nästan lika fort som det dök upp kom såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna att bli väl integrerade partier i det svenska partisystemet. Eftersom dessa snabbt fann en hemvist i varsitt av de etablerade politiska blocken kvarstod dock i all väsentligt samma konkurrensdynamik – väljarnas val såväl som regeringsbildning var i huvudsak en fråga om vänster eller höger. Sverigedemokraternas inträde i det politiska finrummet 2010 markerar början på slutet för stabiliteten. Utvecklingen fortsatte 2014 och har nått nya nivåer i årets val.

Valresultat är i många avseenden rekordartat. Aldrig tidigare har de stora partierna varit så små. Det en gång dominanta Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande. Drygt 28 procent av rösterna är samtidigt det minsta stödet någonsin för det största partiet i riksdagen. Dessutom är det första gången som riksdagens två största partier inte tillsammans lyckas samla en majoritet av väljarna. Med Sverigedemokraternas exempellösa framgångar – torde finnas få andra partier i världen som ännu efter nio genomförda riksdagsval inte upplevt en tillbakagång – har vi nu istället ett partisystem med tre mellanstora partier. Samtidigt har flera av de små partierna gått framåt. Partiernas inbördes styrkeförhållanden blir allt jämnare. Partisystemet klumpar ihop sig.

Sammantaget är det nya svenska partisystemet mer fragmentiserat än någon gång tidigare. Kombinationen av flera partier, minskande stora partier och ökande små partier som vi i allt större utsträckning bevittnar kan fångas genom att mäta det så kallade effektiva antalet partier i riksdagen (se figur). Under 1970- och 80-talen var fragmentiseringen mycket liten och antalet effektiva partier låg konstant på drygt tre, vilket kan sägas motsvara komplexiteten i ett partisystem som består av tre exakt lika stora partier. Med tillkomsten av nya partier runt decennieskiftet 1990 ökade nivån något för att stabilisera sig kring drygt fyra effektiva partier fram tills vi återigen med Sverigedemokraternas inträde 2010 fick en ökad fragmentisering. I årets val sker en kraftig ökning och därmed också en rekordnotering med 5,6 effektiva partier i riksdagen.

Figur: Det effektiva antalet partier i riksdagen 1973-2018NB

Konsekvenserna av den ökade fragmentiseringen kan vi redan skönja. Allra tydligast framgår det när väljarnas röster ska omsättas i regeringsbildning. Detta har i allt väsentlig tidigare varit helt okomplicerade affärer i svensk politik. Det är närmare regel än undantag att vi redan på valnatten är på det klara med hur den kommande regeringen ska se ut. Den hitintills rådande blockpolitiken har under lång tid fungerat som en tydlig vägvisning om vilka regeringsalternativ som står till buds. Med det nya partisystemet kan vi förvänta oss betydligt mer utdragna processer. I rådande situation tycks blocken snarare försvåra än underlätta regeringsbildning. När varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet anses vara regeringsfähiga finner vi oss i en situation där de respektive blockens möjligheter att samla egna majoriteter är närmast obefintliga – särskilt i ett läge där det även finns en motvillighet till blocköverskridande samarbeten.

Men även om dessa låsningar kan lösas upp kan vi förvänta oss att fragmentiseringen skapar andra problem. Med oklara majoritetsförhållanden och komplicerade regeringskonstellationer kommer också väljarnas ansvarsutkrävande att bli svårare. Vem ska egentligen hållas ansvarig i en koalitionsregering bestående av 4-5 partier? Vem leder landet när en sittande regering styr med oppositionens budget? En annan effekt som vi tycks ha upplevt i årets valrörelse är hur det politiska spelet än mer hamnar i förgrunden på bekostnad av de politiska sakfrågorna. På andra håll i boken Snabbtänkt framhålls hur många politiska frågor haft svårt att hamna på den politiska dagordningen. Istället tycks mycket av valrörelsens fokus ha legat på regeringsfrågan och vem som tar vem.

Det är naturligtvis vanskligt att sia om vad som sker framgent. Mycket lite pekar dock på att komplexiteten i partisystemet i någon väsentlig grad kommer att minska. Det nya svenska partisystemet är här för att stanna. Nu måste även partierna inse att spelplanen har förändrats.

Annonser