Hur stark är egentligen partilinjen?

Av: Daniel Walther

För politiska partier är det viktigt att ha lojala partirepresentanter – man behöver kunna förlita sig på att de röstar som partiet vill när omröstningen sker. För att uppnå detta har partier i de flesta system så kallade ”partipiskor”1 vars uppdrag det är att se till att ledamöterna följer partilinjen. Ofta är det i ledamöternas intresse att lyssna på dessa eftersom man vill hålla sig på god fot med sitt parti. Möjligheten att bli omvald hänger på att partiet är villigt att sätta en högt upp på valsedeln även nästa gång och hoppas man på att göra karriär inom partiet och få representera det i utskott är det också fördelaktigt att visa att man är en lagspelare2.

I många fall behövs dock ingen piska eftersom ledamöterna oftast vill rösta med sitt parti – de är med i partiet av ett skäl – men det finns situationer där de kan ha andra intressen än partiet. Ibland rör det sig om frågor där ledamöterna kan ha en stark inre övertygelse som skiljer sig från partilinjen och ibland vill ledamöterna av strategiska skäl utmärka sig och visa sitt oberoende.

Det senare skälet är mycket starkare i majoritära system (t.ex. first-past-the-post) där ett valdistrikt representeras av en enskild representant som väljs direkt34. När man som individ väljs direkt av invånarna i sitt distrikt hålls man också mer direkt ansvarig av dem i nästa val. Då kan det vara viktigt att representera de egna väljarnas särintressen (som inte alltid är i linje med den fastslagna partilinjen). T.ex. kan man som representant för demokraterna i USA vilja rösta för militära investeringar i ens egen region (som skapar arbetstillfällen) trots att man är med i ett parti som annars vill minska anslagen till militären. Detta är en av förklaringarna till varför till och med Europaparlamentet, som ju består av en brokig skara representanter från många olika länder och partier, ändå röstar mer enhetligt inom sina partigrupper än vad de amerikanska partierna gör5. Dessutom har representanter i det amerikanska systemet ofta egna kampanjmedel vilket gör dem mindre beroende av sina partier.

motRöster

Sverige tillhör alltså de proportionella, partidominerade valsystem som man kan förvänta sig har en stark partilinje. För att testa om det är sant har jag utnyttjat det datamaterial om voteringar som finns på riksdagens hemsida6. I grafen ovan kan vi se hur ofta riksdagens ledamöter röstar emot sina partier. Från en topp på ca 0.8% 2006/2007 var det sedan en klar dipp under Reinfeldt-regeringarna. Sedan det rödgröna maktövertagandet 2014 har det stigit igen men det är fortfarande klart under gamla nivåer. Även toppen på 0.8% måste ses som väldigt lågt – det betyder att i genomsnitt röstade strax under 3 ledamöter under det året emot partilinjen i en genomsnittlig omröstning. År 2013/14 när partilinjerna var som starkast röstade bara 0.17%, eller ungefär en riksdagsledamot varannan omröstning emot partilinjen. Amerikanska partipiskor måste vara gröna av avund inför en sådan partidisciplin!

Denna övergripande bild döljer dock en del intressanta skillnader. Tidigare forskning på den svenska riksdagen7 har visat att vissa åldersgrupper är mer benägna att rösta emot partilinjen. Till skillnad från i Davidssons studie verkar det dock här som att inte bara yngre, utan också äldre riksdagsledamöter i mycket högre utsträckning röstar emot partilinjen. Empiriska belägg för detta ses i figur 2. Mellan 2002 och 2005 röstade de som var över 70 emot partilinjen i ca 2% av fallen vilket både är 3 gånger högre än genomsnittet och tillräckligt mycket för att det potentiellt ska spela roll i en tajt omröstning.

ageVotes

Det finns också en skillnad mellan partier. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har särskilt hög andel frisinnade ledamöter, men även L och C (med undantag för när de satt i regering) uppvisar en klart högre intern splittring. 2003/4 var mer än 3% av de röster som C-ledamöter lade röster emot partilinjen. Här ser vi också skälet till att genomsnittet röster emot partilinjen är så lågt – de två stora partierna S och M har båda väldigt stark partidisciplin. Sedan 2002 har det aldrig varit mer än 1% av ledamöterna i M som röstade emot partilinjen. Generellt sett, för alla partier, är partilinjen mycket starkare när partiet sitter i regering.

partiRöster

Slutligen kan vi uppvisa ett negativt resultat – kön verkar inte spela någon roll för benägenheten att följa sitt parti. Andelen män och kvinnor som röstar emot sitt parti är ungefär samma generellt och det verkar fluktuera för båda från år till år.

genderVotes

Den deskriptiva bild som presenterats här döljer annan potentiellt intressant information. T.ex. kan man tänka sig att ledamöterna bara röstar emot partilinjen i vissa typer av frågor men inte andra, eller att de inte röstar emot när omröstningen riskerar att bli jämn. Dessutom är det möjligt att vissa som hade velat rösta emot istället väljer att inte närvara och därmed kvitteras ut mot någon från ”den andra sidan” som kanske inte heller hade velat rösta med sitt parti. Den typen av beteende registreras inte här. Siffrorna får därför tas med en viss nypa salt, men det verkar ändå finnas vissa parti- och åldersspecifika mönster som förtjänar att studeras mer noggrant.

1 Frank Underwood i House of Cards hade t.ex. det här uppdraget I första säsongen

2 Kam, C.J. (2009) Party Discipline and Parliamentary Politics (Cambridge: Cambridge
University Press

3 Carey, J. M. (2007). Competing principals, political institutions, and party unity in legislative voting. American Journal of Political Science, 51(1), 92-107.

4 Proksch, S.O. and Slapin, J.B. (2014) The Politics of Parliamentary Debate: Parties,
Rebels, and Representation (Cambridge: Cambridge University Press).

5 Hix, Simon. What’s Wrong with the Europe Union and How to Fix it. John Wiley & Sons, 2013.

6 Se det tidigare inlägget https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/ för mer om datamaterialet

7 Davidsson, Lars. ”I linje med partiet?: maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen.” (2006). Avhandling.

Advertisements