Vänsterpartiet och regeringsmakten

Av: Anders Backlund


Trots att Vänsterpartiet funnits i svensk politik i över 100 år har det aldrig suttit i en regering. Däremot har partiet ofta haft ett finger med i spelet när regeringar tillträtt (och ibland när de avsatts). I det här inlägget tittar vi närmare på de olika roller Vänsterpartiet har spelat i detta avseende, och vad vi kan förvänta oss inför valet 2022.

Historiskt sett har Vänsterpartiet alltid röstat ja (d.v.s. ”tryckt grönt”) till socialdemokratiska statsministerkandidater, men utan att ha någon formell roll som stödparti. Under Gudrun Schymans ledning på 1990-talet utvecklades dock ett mer aktivt samarbete med Socialdemokraterna. När Göran Perssons första regering tillträdde 1998 gjorde den det efter att ha förhandlat fram stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet i utbyte mot att de två stödpartierna fick genomslag för sin politik. Perssons andra regering tillträdde på samma sätt efter valet 2002. Socialdemokraterna, som inte hade egen majoritet, säkrade med andra ord det parlamentariska stödet med hjälp av ett politiskt kontrakt – något som inom statsvetenskapen kallas för ”kontraktsparlamentarism” (Bale & Bergman 2006).

Inför valet 2010 stärktes Vänsterpartiets roll ytterligare då S, V och MP gick fram med ett gemensamt rödgrönt valmanifest. Tanken med denna manöver var att presentera ett sammanhållet alternativ till den borgerliga Alliansen som hade rönt stora framgångar i valet 2006. Detta var första gången S inte gick till val på egen hand utan som del av en så kallad ”förvalskoalition” (Golder 2006; Allern & Aylott 2009). Genom denna koalition hade V för första gången en tydligt utstakad väg till regeringsmakten. Samarbetet blev dock inte något väljarmässigt framgångsrecept; de rödgröna partierna fick färre mandat än Alliansen, som därmed kunde regera vidare, och Vänsterpartiet blev utan ministerposter även denna gång.

Inför valet 2014 kampanjade de rödgröna partierna återigen var för sig, och denna gång blev de det större blocket. Trots att de saknade egen majoritet kunde S och MP bilda en minoritetsregering därför att Allianspartierna valde att lägga ned sina röster p.g.a. att man inte ville samarbeta med Sverigedemokraterna (vilket i förlängningen ledde till Decemberöverenskommelsen). Vänsterpartiet ville gärna vara en del av regeringen, men denna möjlighet avvisades av Stefan Löfven. Då han i vilket fall skulle leda en minoritetsregering ville Löfven istället underlätta för att också förhandla högerut. För att signalera sitt missnöje valde V därför att för första gången lägga ned sina röster (d.v.s. ”trycka gult”) i en socialdemokratisk statsministeromröstning – vilket i praktiken också innebär stöd, men av det mer halvhjärtade slaget.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Efter valet 2018 slöts det så kallade Januariavtalet där C och L gav sitt stöd till en S+MP-regering i utbyte mot sakpolitiska eftergifter. Då ”januaripartierna” inte samlade en riksdagsmajoritet krävdes dock att Vänsterpartiet åtminstone tryckte gult. V var inte alls nöjda med den politik som förhandlats fram i Januariavtalet, men som ytterkantsparti hade man inte någon stark förhandlingsposition. Alternativet – en M+KD-regering stödd av SD – framstod för partiet som ännu sämre, och man fick därför nöja sig med ”det minst dåliga”. Motvilligt valde V att återigen släppa fram Stefan Löfven. Samtidigt gav dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt dock ett ”misstroendelöfte” där han lovade att partiet skulle fälla regeringen om den försökte driva igenom marknadshyror eller försvagad anställningstrygghet. När ett förslag om marknadshyror så lades fram (i enlighet med Januariavtalet) var det svårt för partiet att inte agera på hotet om man ville behålla sin trovärdighet. Med nya partiledaren Nooshi Dadgostar vid rodret valde V att fälla Löfven i en misstroendeomröstning, för att sedan åter släppa fram honom när frågan om marknadshyror inte längre fanns med i bilden. 

Nästa steg kom hösten 2021 då Löfven skulle avgå som partiledare för S och därmed också som statsminister, vilket kräver en regeringsombildning. V ställde i detta läge krav på politiska förhandlingar i utbyte mot att stödja Löfvens efterträdare Magdalena Andersson, annars skulle man helt sonika rösta emot henne (d.v.s ”trycka rött”). Den tidigare misstroendeomröstningen hade visat partiet att det trots sin ytterkantsposition kunde ställa krav på regeringens politik, och att detta var populärt hos väljarna. Partiets inflytande möjliggjordes också av att Centerpartiet, som höll den annars så starka mittenpositionen, inte ville bilda en alternativ regering högerut med stöd av SD.

Efter att länge ha givit Socialdemokratiska regeringar sitt villkorslösa stöd har V med andra ord börjat ställa betydligt högre krav – och utfärda skarpare hot – i syfte att påverka politiken. Partiet lär därför inte släppa fram en S-ledd regering efter valet 2022 utan ordentliga eftergifter. Samtidigt är det alltjämt svårt för ett ytterkantsparti att få sitta i en regering när de parlamentariska styrkeförhållandena gör att det krävs breda överenskommelser. Så länge Centerpartiets röster avgör vilken regering som tillträder lär Vänsterpartiet därför få fortsätta vänta på sina ministerposter.


Referenser

Allern, E.H. & Aylott, N. (2009). Overcoming the fear of commitment: Pre-electoral coalitions in Norway and SwedenActa Politica 44(3): 259–285.

Bale, T. & Bergman, T. (2006). Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New ZealandGovernment and Opposition 41(3): 422–449.

Golder, S.N. (2006). Pre-Electoral Coalition Formation in Parliamentary DemocraciesBritish Journal of Political Science 36(02): 193.

Mattarella bis!

Det här är ett lite längre gästinlägg av Rolf Hugoson och handlar om det senaste italienska presidentvalet.


I Italien säger man ”bis” då man vill uppleva något en gång till. När republikens president skulle utses, blev det alltså ”Mattarella bis”! Den 29 januari 2022 fick sittande presidenten fick 759 av 1009 möjliga röster, en tydlig majoritet, men först i den åttonde röstningsomgången.

Sergio Mattarella blev den 3 februari 2015 Italiens tolfte president. Mandatperioden är sju år och ämbetet kan jämföras med presidentskapen i Tyskland och i Finland (fast finske presidenten är folkvald). Mattarella saknar exekutiva befogenheter, men har en nyckelroll vid regeringsbildning och rätt att utlysa nyval.

De italienska elektorsförsamlingen bestod av senatens medlemmar (320) samt deputeradekammaren (630), plus regionala representanter (58) och ett antal hederssenatorer. Redan på måndagen sista veckan i januari 2022 hade de en första gång gått igenom den långa röstningsproceduren, genom att lägga varsin valsedel i korgar. Under de sju första omröstningarna dominerade emellertid de blanka sedlarna envist. Det var svårt att komma överens.

Annorlunda skäl till ett splittrat parlament

Många europeiska länder liknar numera Italien, där parlamentet saknar tydlig majoritet. Tre särdrag återstår. Italienska regeringar ombildades i rask takt även på 1900-talet, fast samma partier ständigt kom tillbaka, i koalitioner med kristdemokraterna eller med socialisterna. Ett annat italienskt särdrag är att det gamla partisystemets på 1990-talet bröt samman. Ett tredje särdrag är att flera reformer av valsystemet har genomförts.

Partisystemets sammanbrott inleddes 1992, då de två dominerande partierna avslöjades ha sysslat med omfattande korruption. Det italienska socialistpartiet och kristdemokraterna utplånades. Kommunisterna hade redan börjat tyna bort efter regimskiftet i Sovjetunionen. Ett antal vänsterliberala partier lyckades hanka sig fram med skiftande namn: senast Partito democratico, i regering 2014-2018. Till höger trädde ett populistiskt parti vid namn Lega nord. På 1990-talet var nordlig separatism central, men numer är Legas nationalism mer allmän.

Självutnämnd segrare efter 1990-talets korruptionsskandal var mediamogulen Silvio Berlusconi. Hans Forza Italia (”heja Italien!”) dominerade mitten-högern i parlamentet och Berlusconi blev premiärminister 1994/95, 2001-2006 och 2008-2011. Någon stabil majoritet etablerades dock inte.

En motpart bildades 2009 genom femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle eller M5S, grundat av Beppe Grillo, den bloggande komikern. Efterhand har partiet rört sig åt vänster och vunnit fler röster i södra Italien. Partiets Giuseppe Conti ledde två regeringar (med skiftande koalitionspartner) från sommaren 2018 till januari 2021, då Conti ersattes av den partipolitiskt obundne Mario Draghi.

På 1990-talet ansågs proportionella val, parlamentets storlek och frånvaron av spärrar för småpartier leda till onödig splittring och reformer av valsystemet infördes. En av de mer varaktiga reformerna var fungerade från 1993 till 2005, då 75% av mandaten i parlamentet tillsattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Övriga mandat fördelades proportionellt. Lagens grundare var dåvarande ledamoten i kammaren Sergio Mattarella, vilket gav statsvetaren Giovanni Sartori anledning att döpa vallagen till Mattarellum.

Då Berlusconi 2005 ansåg sig förlora på systemet, ledde han en kampanj för återinförandet av ett rent proportionellt system, officiellt Caldelorilagen, efter inititiatvtagaren. Men Caldelori själv råkade kalla lagförslaget ”una porcata”, ett grisigt eller smutsigt trick, så Giovanni Sartori döpte den till Porcellum (La repubblica, 15 mars 2006; 4 april 2017).

År 2014 förklarade författningdomstolen att Porcellum inte var förenlig med gällande rätt. Demokratiska partiets dåvarande ledare Matteo Renzi drev istället igenom Italicum, en lag som aldrig kunde användas, då Renzi 2016 i en folkomröstning inte fick stöd för anslutande författningsreformer.

Följande år kom Rosatellum, efter förslagsgivaren Ettore Rosato. Lagen tillämpades i valet 2018. Det är ett parallellt system likt Mattarellum. Majoritetsval används nu för 37 % av platserna, proportionella val för de återstående 63 %. En småpartispärr finns på 3% och valkoalitioner (valallianser) måste ha 10 % av rösterna. Det nya systemet gynnade högerpartierna i norra Italien, men Femstjärnerörelsen vann i södra Italien. Resultatet var återigen ett oenigt parlament.

Oenighet leder till ett stabiliserande presidentval.

Presidentvalet i januari 2022 utfördes vid slutet av Matterallas mandatperiod. Han ville inte fortsätta, men partierna var så splittrade, att kravet på kvalificerad majoritet (673 röster under de tre första omröstningarna) tycktes ouppnåeligt. Högerpartierna lyckades bara få ihop 382 röster för senatens talman Elisabetta Casellati, från Forza Italia. Långt ifrån de 453 röster högern teoretisk borde ha samlat.

”Center-högern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Lega per Salvini premier1336415212
Forza Italia785210140
Fratelli d’Italia3721664
Övriga279137
Summa27514632453
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia). Fast referensen avser valresultatet: min tabell tar med i beräkningen att två ledamöter övergett FI.

Bland vänsterpartierna är för närvarande Femstjärnerörelsen störst, Partito democratico mindre och Liberi e uguali (Leu) minst. Det finns anledning att hit även föra Matteo Renzis nya parti Italia viva.

”Center-vänstern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Movimento 5 stelle157734234
Partito democratico953920154
Liberi e uguali126018
Italia viva2915044
Övriga3205
Summa29613524455
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia)

Denna samling partier försökte inte lansera någon egen kandidat, men såg fram emot en person med brett stöd. Det var ju tydligt att egen majoritet inte kunde uppnås och att presidentvalet förutsatte samarbete.

Således pågick under hela presidentvalsveckan förhandlingar. Sittande premiärministern Mario Draghi gillades av båda sidorna, men hur skulle han kunna ersättas i nuvarande roll? Opinionsundersökningar antydde, att regeringskris och nyval gynnar det enda oppositionspartiet, Fratelli d’Italia, med ursprung i fascistpartiet.

I potten låg dessutom makten över 200 miljarder euro för återuppbyggnad, som EU ställer till förfogande genom Coronafonden. Många aktörer inom regeringen och bland finansiella aktörer föredrar stabilitet, åtminstone fram till ordinarie parlamentsval våren 2023. Draghis roll som ”opolitisk” bankman är ovärderlig, särskilt i ljuset av hans erfarenhet från ordförandeskapet i Europeiska centralbanken 2011-2019.

Italiensk demokrati: kriser och stabilitet

Säger valet av Mattarella bis något om den italienska demokratins hälsotillstånd? Historiskt har systemet uppvisat svagheter – före andra världskriget manifesterade i omfattande korruption, samt i fascisternas maktövertagande våren 1922. Efter 1945 har korruptionen fortsatt, och regeringarna var svaga på grund av ett stort och splittrat parlament. Till sist inträffade så krisen 1992, avslöjad av åklagarväsendets ”Mani pulite”.

Ändå kunde det demokratiska systemet hantera kriserna. Att partierna var korrupta var ett demokratiskt misslyckande, men att de föll samman efter att ha avslöjats var snarast rättvist. Systemet kunde lita på en rad duktiga presidenter, som stöttade författningens legitimitet. Presidentvalen är som sagt indirekta, vilket har gjort det enklare att utse personer som företräder republiken, snarare än sitt egna parti.

Valet av nationalekonomen och socialliberalen Luigi Einaudi (1874-1861) till republikens första president (1948-1955) gav tidig legitimitet. Einaudi hade under fascismen varit i exil i Schweiz. Ett mått av partitillhörighet har sedan dess varit det normala, med Carlo Ciampi (president 1999-2006) som intressant undantag.  Ciampi, född 1920, stack ut som partilös redan 1993 då han blev premiärminister, efter att ha varit riksbankschef. Ciampis företrädare Scalfaro föddes 1918 och efterföljaren Napolitano 1925. De hade upplevt fascismen som unga och hade alla motsatt sig Mussolinis regim.

Sergio Mattarella är yngre, född 1941, länge verksam som universitetslärare i juridik, men var politiskt aktiv i kristdemokraterna. Han valde dock att bli politiker först 1980, då den äldre brodern Piersanti tragiskt mördades av maffian, då han inlett en antimaffiakampanj i Sicilien. I Italien har parlamentet alltså valt presidenter, som genom ett mått av rättrådighet har förstärkt det politiska systemets legitimitet. Detta kan jämföras med de bakslag vi urskiljer i USA (Trump) och i Frankrike (Sarkozy).

Berömt är president Scalfaros veto, då Silvio Berlusconi 1994 föreslog Cesare Previti till justitieminister. Previti var chefsjurist i Berlusconis Fininvest, senare huvudaktör i flera korruptionshärvor. Scalfaro invände, att en minister inte borde stå premiärministern riktigt så nära. Minnet av detta var ett av många skäl till att Berlusconi (född 1936) misslyckades i sitt försök att bli nominerad till president, en kortvarig kampanj, som vann föga gehör även inom det egna partiet.

Färre parlamentariker och ännu ett förslag till vallag

Mattarellas förtjänst har visat sig vid regeringsbildningar, senast när han gynnade valet av Draghi som premiärminister, i januari 2021. Presidenten försvarade även en viktig författningsreform, anammad efter folkomröstning i september. Antalet mandat i parlamentet minskar nästa mandatperiod till 400 i deputeradekammaren och 200 i senaten. Färre parlamentariker gör det enklare att hålla samman partierna och färre ledamöter behövs för att få absolut majoritet.

Än en gång diskuteras ett annat lagförslag, om ett system likt det tyska, med mer proportionell representation och en 5% spärr för småpartier. Detta låg på bordet redan 2016 och kallades då Germanicum (jfr Matteo Renzis Italicum). Nu har förslaget lämnats in på nytt av Giuseppe Brescia, Femstjärnerörelsens författningsexpert och kallas Brescellum. Men rimligen är det inte så lätt att vinna gehör för en reform av parlamentet, vars ledamöter trots allt valts in med det gamla systemet.

Om kriser hotade kunde en reform vinna gehör. Nu står istället Draghi tryggt vid rodret, välvilligt övervakad av kapten Mattarella. Kursen är utlagd för att Coronafonden skall kunna användas till vettiga investeringar och ekonomiska rapporter placerar redan Italien bland länderna med starkast tillväxt i Europa.

Palazzo del Quirinale, kopparstick av Piranesi (1720-1778). Quirinalen, även kallad ”il colle”, alltså kullen, bebyggd 1573 av Påven Gregoius XIII, påvligt residens fram till 1870, då Rom blev Italiens huvudstad, därefter kungligt residens och sedan 1948 presidentpalats.

De politiska ungdomsförbunden och partiernas framtid

Av: Niklas Bolin & Anders Backlund


Att de politiska partierna blöder medlemmar är ett väletablerat faktum. Det finns en uppsjö av studier som pekar i samma – för partierna – negativa riktning och den engelskspråkiga litteraturen formulerar kärnfullt situationen i frågan om ”the party is over”. Ämnet tycks engagera många. Paradoxalt nog är intresset för partiernas ungdomsförbund mycket mindre. Givet att dessa antas vara den centrala rekryteringskällan för moderpartierna är kunskap om dessa värdefull för att säga något om huruvida partikrisen kommer att bestå framgent.

Likt sina moderpartier har ungdomsförbunden en långsiktig negativ medlemsutveckling. Under perioden 1972–1995 rapporteras att det totala antalet medlemmar minskade från 220 000 till 50 000. Även om vissa frågetecken kan resas för tillförlitligheten i äldre medlemssiffror råder inget tvivel om att trenden länge varit tydligt negativ. Om fokus skiftas mot mer nutida och tillförlitliga siffror ges en något mindre negativ bild. Visserligen har medlemstalen sjunkit till mycket låga nivåer. Men nedgången tycks vara bruten. Antalet personer som är medlemmar i något av riksdagspartiernas ungdomsförbund har den senaste 10-årsperioden pendlat mellan ungefär 25 000 och 40 000 individer (se Figur 1). 

Figur 1. Antal medlemmar i de svenska politiska ungdomsförbunden 2011-2020

Vissa positiva indikationer kan även hämtas från den enkätundersökning som vi genomfört med medlemmarna i ungdomsförbunden hösten 2020 (för mer information om studien se s. 97-130 här). Hela 9 av 10 av medlemmar uppger att de planerar för att fortsätta vara medlem i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet (se Figur 2). Dessutom säger mer än hälften av de tillfrågade att de även kan tänka sig att kandidera i val en dag. Är återväxten säkrad? Kan faran blåsas över? Knappast. Organisationsgraden totalt sett är låg – endast cirka 5 procent av dagens unga är medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund. Och återkommande (se t.ex. här och här) rapporteras om hur låga medlemstal på flera håll får partierna att lämna walk over till val till kommunfullmäktige i delar av landet. På längre sikt räcker det således inte att ungdomsförbunden är bra på att slussa vidare sina medlemmar till moderpartiet, de måste även bli bättre på att i ett första skede få in ungdomar i förbunden. Potentialen finns. Forskning visar att många ungdomar är både politiskt intresserade och har god politisk kunskap. Och även om många är skeptiska till partiengagemang säger sig 1 av 3 unga att de kan tänka sig vara med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund.

Figur 2. Medlemmarnas syn på sitt framtida engagemang

Men ungdomsförbunden tycks ha svårigheter att nå sin fulla potential. Över 60 procent av medlemmarna uppger att de blev medlem på eget initiativ medan knappt 25 procent äntrade ungdomsförbundet efter förslag från en vän eller familjemedlem (se Figur 3). Endast 14 procent uppger att de blivit värvade av ett parti eller ungdomsförbund. Och även om forskningsläget är skralt antyder såväl internationell som svensk forskning att många unga aldrig ens kommit i kontakt med företrädare för politiska ungdomsförbund eller partier.

Figur 3.Medlemmarnas väg in i ungdomsförbundet 

Partipolitiskt engagemang bär också med sig negativa konsekvenser. Vissa politiker vittnar om att de utsatts för hot, våld och trakasserier. Andra uttrycker en rädsla för att deras politiska karriärer kan ha negativa effekter på en karriär utanför politiken. Lägg till detta att unga politiker i högre grad än äldre hoppar av sina politiska förtroendeuppdrag i förtid och en rätt grådaskig bild av partiernas framtid tornar upp.

Givet att forskningen hitintills är sparsmakad finns inga givna lösningar. En uppmaning till ungdomsförbund och partier att kontinuerligt finnas på fler platser och plattformar där unga befinner sig gränsar till det triviala. Men om inte unga möter företrädare för partier och ungdomsförbund kan vi anta att steget till politiken även fortsättningsvis kommer att vara stort. Ett problem som identifierats är att ungdomsförbunden och partierna inte får tillträde till skolorna för att informera om sin verksamhet i den utsträckning som de önskar. Givet den unika möjligheten som skolan tillhandahåller för att nå ut till samtliga unga finns det goda skäl att se över regelverket kring skolbesök i syfte att ge fler elever möjlighet att få möta politiska företrädare. 

När engagemang inom partipolitik är ovanligt och förknippas med negativa konsekvenser är förutsättningarna för rekrytering dåliga. Om däremot unga återkommande möter ungdomsförbund och partier i olika sammanhang kan trösklarna sänkas och fler ta steget från politiskt intresse till politiskt engagemang. Det skulle vara värdefullt inte bara för partierna, utan också för demokratin i stort.

GAL-TAN – Politiskt slagträ eller statsvetenskapligt analysverktyg?

Av: Anders Backlund


Statsvetare pratar ofta om att svensk politik på senare år kommit att påverkas allt mer av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Men vad innebär den egentligen? Det här blogginlägget reder ut några av de grundläggande begreppen.

Svensk politik har länge dominerats av konflikten mellan ”vänster” och ”höger”. Denna vänster-högerdimension har framförallt handlat om ekonomiska frågor, såsom synen på skatter, privatisering, avreglering, arbetsrätt, etc. På senare år har den dock fått ökad konkurrens av en kulturell värderingsdimension som inrymmer frågor som invandring, integration, brott och straff, hbtq-rättigheter och miljö. Ibland benämns denna dimension ”GAL-TAN”, där namnet kommer från det statsvetenskapliga forskarnätverket Chapel Hill. GAL och TAN utgör de två polerna i denna dimension, där GrönAlternativ och Libertär ställs mot TraditionellAuktoritär och Nationalistisk (Hooghe m.fl., 2002). Chapel Hill genomför med jämna mellanrum en undersökning (CHES) som uppskattar partipositioner längst denna och andra dimensioner. Från att ha varit ett begrepp som i princip uteslutande används inom statsvetenskapen har GAL-TAN på senare år tagit sig in i den svenska politiska debatten. Som Figur 1 visar fick GAL-TAN sitt genombrott i svenska medier 2016, för att sedan skjuta i höjden i samband med valet 2018.

Figur 1. Antal svenska artiklar i Mediearkivet som nämner ”GAL-TAN” eller ”GAL/TAN” (2012–2021)

Men detta har också mötts av en del motstånd. En invändning är att vissa av komponenterna inte utgör naturliga motsatspar. Den kanske mest framträdande kritiken handlar om att skalan är politisk snarare än analytisk, och att den kan liknas vi en ”god-ond” skala där GAL står för det goda och TAN för det onda. Att exempelvis klassificera KD som ett ”traditionellt” parti torde dock vara relativt okontroversiellt; likaså att sätta etiketten ”nationalistisk” på SD. Det som framförallt väcker känslor är sannolikt begreppet ”auktoritär” – för vilket parti vill förknippas med denna etikett? Här är det dock viktigt att påpeka att ”auktoritär” i detta sammanhang inte är detsamma som ”anti-demokratisk”. I den senaste versionen av CHES-enkäten beskrivs TAN-partierna som partier som ”värderar ordning, tradition och stabilitet, och som anser att regeringen ska vara en stark moralisk auktoritet i sociala och kulturella frågor” (min översättning). Vad gäller sakpolitik tenderar partier som är auktoritära i denna bemärkelse att lägga stor vikt vid lag och ordning, att förespråka hårda straff, och att vilja ge polisen långtgående befogenheter även om detta kan tänkas komma i konflikt med vissa medborgerliga rättigheter (t.ex. övervakning och visitationszoner). I denna bemärkelse är det därför inte orimligt att påstå att t.ex. Moderaterna under den senaste tiden har rört sig i riktning mot det mer auktoritära. Med det sagt kvarstår faktum att ordet ”auktoritär” har en negativ klang, vilket rimligen bidrar till politiseringen av GAL-TAN dimensionen.

Figur 2. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och ekonomisk höger-vänster (Källa: CHES 2019)

Dock finns det vissa politiska fenomen som är svåra att förklara utan att ta hjälp av denna dimension. Detta beror bl.a. på att partiernas GAL-TAN-positioner har ett ganska svagt samband med deras ekonomiska positioner, vilket Figur 2 visar. Om vi bara tar hänsyn till den ekonomiska politiken blir det därför svårt att förklara t.ex. varför Alliansen sprack efter valet 2018. Och om vi väljer att fokusera på en enskild sakfråga, såsom migration, missar vi det faktum att M och SD finner grunder för samarbete även vad gäller rättsfrågor och energipolitik (t.ex. kärnkraft). Dessa tre frågor fångas alla upp av GAL-TAN dimensionen, vilket framgår av Figur 3. Liknande mönster går också att finna i väljaropinionen. Det finns alltså ett antal frågor som har ett relativt starkt samband med varandra (men inte med de ekonomiska frågorna) och som därför kan sammanfattas i en kulturell värderingsdimension.

Figur 3. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och i tre sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Mitt intryck är att statsvetare och politiska debattörer i viss mån talar förbi varandra när det handlar om GAL-TAN. Statsvetare är framförallt intresserade av partiernas relativa positioner längs denna dimension, och den förklaringskraft dessa ger. Den politiska debatten har istället kommit att handla mycket om just etiketterna och huruvida de är missvisande eller inte. Vad ska vi då dra för slutsats av allt detta? För det första står det klart att det i svensk politik finns en kulturell värderingsdimension, och att denna fångas upp väl av GAL-TAN såsom det mäts av Chapel Hill. För det andra står det också klart att etiketterna ”GAL” och ”TAN” är problematiska, inte minst därför att vi statsvetare får svårare att presentera vår forskning om det finns en utbredd skepsis mot denna dimension.

Samtidigt är GAL-TAN starkt etablerad inom statsvetenskapen, och enkäten från Chapel Hill har genomförts i ett stort antal länder under tjugo års tid. Möjligen ligger det också i sakens natur att statsvetenskapliga begrepp politiseras om de tar sig in i den allmänna debatten. Därför är det inte säkert att alternativa benämningar på den kulturella värderingsdimensionens poler skulle klara sig bättre. Mitt förslag är därför att den som är skeptisk till GAL-TAN tar ställning till om de positioner som presenteras verkar spegla en rimlig konfliktlinje mellan partierna, och om så är fallet har överseende med att namnet kanske inte är det bästa.


Referenser

Hooghe, L., Marks, G. & Wilson, C.J. (2002). Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration? Comparative Political Studies 35(8): 965–989. 

Rekommenderad läsning

Skalan som mäter ond eller god (Fokus, betalvägg)

GAL/TAN-skalan i framtiden (Magnus Hagevi)

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan? (Politologerna)

Polariseringen i Sverige (Demokratirådets rapport 2021)

Det nya svenska partisystemet

Snabbtänkt logga

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och ytterligare en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet har av goda skäl betraktats som det mest stabila i Europa. Från demokratins införande till slutet av 1980-talet var riksdagens partiuppsättning närmast helt oförändrad. Dessutom har de interna styrkeförhållandena mellan partierna varit märkbart stabila. På vänsterkanten har ett stort parti ackompanjerats av ett mindre flankparti medan högersidan har utgjorts av tre mellanstora partier. Med årets valresultat är det uppenbart att den hävdvunna bilden av det svenska partisystemet som en bastion av stabilitet och kontinuitet kan förpassas till historieböckerna. I ett jämförande perspektiv finns det inte längre fog för att tala om någon form av svensk exceptionalism. Sveriges nya partisystem tycks allt mer kunna liknas vid ett genomsnittligt europeiskt partisystem.

Med Miljöpartiets, Kristdemokraternas och Ny demokratis riksdagsinträden 1988 respektive 1991 ändrades det svenska partisystemet numerärt. Emedan Ny demokrati imploderade och lämnade den politiska scenen nästan lika fort som det dök upp kom såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna att bli väl integrerade partier i det svenska partisystemet. Eftersom dessa snabbt fann en hemvist i varsitt av de etablerade politiska blocken kvarstod dock i all väsentligt samma konkurrensdynamik – väljarnas val såväl som regeringsbildning var i huvudsak en fråga om vänster eller höger. Sverigedemokraternas inträde i det politiska finrummet 2010 markerar början på slutet för stabiliteten. Utvecklingen fortsatte 2014 och har nått nya nivåer i årets val.

Valresultat är i många avseenden rekordartat. Aldrig tidigare har de stora partierna varit så små. Det en gång dominanta Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande. Drygt 28 procent av rösterna är samtidigt det minsta stödet någonsin för det största partiet i riksdagen. Dessutom är det första gången som riksdagens två största partier inte tillsammans lyckas samla en majoritet av väljarna. Med Sverigedemokraternas exempellösa framgångar – torde finnas få andra partier i världen som ännu efter nio genomförda riksdagsval inte upplevt en tillbakagång – har vi nu istället ett partisystem med tre mellanstora partier. Samtidigt har flera av de små partierna gått framåt. Partiernas inbördes styrkeförhållanden blir allt jämnare. Partisystemet klumpar ihop sig.

Sammantaget är det nya svenska partisystemet mer fragmentiserat än någon gång tidigare. Kombinationen av flera partier, minskande stora partier och ökande små partier som vi i allt större utsträckning bevittnar kan fångas genom att mäta det så kallade effektiva antalet partier i riksdagen (se figur). Under 1970- och 80-talen var fragmentiseringen mycket liten och antalet effektiva partier låg konstant på drygt tre, vilket kan sägas motsvara komplexiteten i ett partisystem som består av tre exakt lika stora partier. Med tillkomsten av nya partier runt decennieskiftet 1990 ökade nivån något för att stabilisera sig kring drygt fyra effektiva partier fram tills vi återigen med Sverigedemokraternas inträde 2010 fick en ökad fragmentisering. I årets val sker en kraftig ökning och därmed också en rekordnotering med 5,6 effektiva partier i riksdagen.

Figur: Det effektiva antalet partier i riksdagen 1973-2018NB

Konsekvenserna av den ökade fragmentiseringen kan vi redan skönja. Allra tydligast framgår det när väljarnas röster ska omsättas i regeringsbildning. Detta har i allt väsentlig tidigare varit helt okomplicerade affärer i svensk politik. Det är närmare regel än undantag att vi redan på valnatten är på det klara med hur den kommande regeringen ska se ut. Den hitintills rådande blockpolitiken har under lång tid fungerat som en tydlig vägvisning om vilka regeringsalternativ som står till buds. Med det nya partisystemet kan vi förvänta oss betydligt mer utdragna processer. I rådande situation tycks blocken snarare försvåra än underlätta regeringsbildning. När varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet anses vara regeringsfähiga finner vi oss i en situation där de respektive blockens möjligheter att samla egna majoriteter är närmast obefintliga – särskilt i ett läge där det även finns en motvillighet till blocköverskridande samarbeten.

Men även om dessa låsningar kan lösas upp kan vi förvänta oss att fragmentiseringen skapar andra problem. Med oklara majoritetsförhållanden och komplicerade regeringskonstellationer kommer också väljarnas ansvarsutkrävande att bli svårare. Vem ska egentligen hållas ansvarig i en koalitionsregering bestående av 4-5 partier? Vem leder landet när en sittande regering styr med oppositionens budget? En annan effekt som vi tycks ha upplevt i årets valrörelse är hur det politiska spelet än mer hamnar i förgrunden på bekostnad av de politiska sakfrågorna. På andra håll i boken Snabbtänkt framhålls hur många politiska frågor haft svårt att hamna på den politiska dagordningen. Istället tycks mycket av valrörelsens fokus ha legat på regeringsfrågan och vem som tar vem.

Det är naturligtvis vanskligt att sia om vad som sker framgent. Mycket lite pekar dock på att komplexiteten i partisystemet i någon väsentlig grad kommer att minska. Det nya svenska partisystemet är här för att stanna. Nu måste även partierna inse att spelplanen har förändrats.

Vilka frågor betonar partierna i sina valmanifest?

AV: Johan Hellström och Jonas Lindahl


Inför varje riksdagsval publicerar partierna valmanifest där de presenterar sin politik. Genom valmanifesten kan partierna visa vilka politiska frågor de prioriterar och vilka förslag de vill få igenom. Samtidigt är valmanifesten strategiska dokument författade av partierna själva. De författas för att marknadsföra partiernas politik helt enkelt. Av denna anledning kan partiernas valmanifest se väldigt olika ut och ha varierande längd. Av samma anledning ger valmanifesten oftast inte en helt komplett bild över vilken politik som partierna vill genomföra, eftersom dessa ibland endast kortfattat berör, eller till och med utelämnar, vissa politikområden. Däremot, ger valmanifesten en ganska god indikation på vilka frågor som partierna prioriterar i valrörelsen. Detta leder till frågan för detta inlägg:

I vilken omfattning lyfte de politiska partierna fram frågor som väljarna prioriterade högst inför riksdagsvalet 2018? För att besvara denna fråga har vi kodat samtliga partiers valmanifest efter ett etablerat kodningsschema.[1] Vi har sedan summerat hur stor andel av partiernas valmanifest som tillägnas respektive politikområde av de åtta politikområden som väljarna prioriterar högst (enligt olika opinionsundersökningar publicerade månaden före valet).[2] Figur 1 nedan visar rangordningen för de åtta politikområdena som respektive parti betonar mest i sina valmanifest (efter hur stor andel av valmanifestet som tillägnas respektive politikområde).

Figur 1. Politikområden i partiernas valmanifest

Kommentar: Kategorin ”Jämställdhet” är tämligen bred och berör positiva omnämnanden om social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt (t.ex. lika behandling/anti-diskriminering, ekonomisk jämlikhet o.s.v.) Notera även att det finns politiska frågor som inte är inkluderade vilket gör att summan inte blir 100 procent. I kategorin ”Sjukvård” ingår även andra delar av välfärdssystemet, såsom äldreomsorg och olika trygghetssystem. Observera även att Kristdemokraternas (KD) valmanifest inför årets val är ovanligt kortfattat och utelämnar därför många politikområden (t.ex. miljö). Vi väljer därför att inte kommentera KD:s valmanifest.  Att Vänsterpartiet (V) inte betonar ”Lag och ordning” beror på hur kodningen av valmanifesten är utformad, då V främst önskar bekämpa brottslighet med jämlikhetsarbete (dvs. minska de socioekonomiska klyftorna och segregationen i samhället).

Vilka intressanta iakttagelser kan vi då göra utifrån figuren? Det är tydligt, och föga förvånande, att partierna försöker attrahera delvis olika grupper av väljare, men även delvis samma. Till exempel betonar både Centerpartiet (C) och Miljöpartiet (MP) till största del miljöfrågor och har profilerat och utformat sina valmanifest utifrån dessa frågor. Studerar vi riksdagens två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, utgör Jämställdhet (inklusive social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt), Lag- och ordning och Sjukvård/Omsorg de tre mest prioriterade politikområdena. De betonar med andra ord ungefär samma frågor i sina valmanifest, även om framställningen – hur valmanifesten är utformade och skrivna – skiljer sig åt. Att Jämställdhet är mest prioriterat i Moderaternas valmanifest kan ses som ett utslag för en av partiets valslogans inför valet, ”Lika för alla”. Liberalernas valmanifest med titeln ”Försvara friheten” har en tydlig betoning på liberala värderingar (vilket delvis faller under Jämställdhetskategorin), men även tidigare profilfrågor som skola/utbildning, samt integrations- och migrationspolitiken lyfts fram. I Sverigedemokraternas valmanifest är det jämnt lopp mellan sjukvård och integration/migration, men detta beror främst på att äldreomsorgen även räknas med i denna kategori. SD:s valmanifest betonar, liksom tidigare, främst integrations- och migrationspolitik. Slutligen, Vänsterpartiets valmanifest har ett tydligt fokus på jämställdhet, jämlikhet och lika behandling – inga nyheter från tidigare valmanifest med andra ord.

Sammantaget kan vi konstatera att partiernas valmanifest betonar de frågor som väljarna tycker är viktigast ganska bra. Det finns dock undantag. Den tydligaste skillnaden mellan hur mycket ett politikområde diskuteras i valmanifesten i förhållande hur viktigt detta är för väljarkåren i sin helhet är miljöfrågor (undantaget C och MP). Och inte minst eftersom detta var en väljarnas viktigaste frågor inför årets val. Att flera av valmanifesten till största del författades innan sommarens torka och bränder kan nog delvis förklara detta. Även integrations- och migrationspolitiken, om än i något mindre grad än miljöfrågorna, har inte samma tyngd i partiernas valmanifest som hos väljarna (undantaget L och SD). Delvis beror detta på att sysselsättningspolitiken i vissa fall tangerar integrationspolitiken, då integrationspolitiken i mycket rör arbetsmarknadsintegration i manifesten snarare än integration i en, exempelvis, kulturell bemärkelse. I detta avseende lägger partierna, och då i synnerhet Allianspartierna, ett förhållandevis stort utrymme på ”integration” i sina valmanifest.[3]

 


1] Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text på ”kvasi-meningsnivå” och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse. Metoden som vi använt är välbeprövad, fast inte utan sina brister, och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/).

[2] Se t.ex. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/miljo/klimatet-upp-i-topp-som-valjarnas-viktigaste-fraga/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/gPeAKB/nu-ar-flyktingar-och-invandring-valets-viktigaste-fraga; https://www.dn.se/nyheter/politik/valjarnas-viktigaste-fragor-och-problemen-de-vill-ha-losta/.

[3]  För ytterligare läsning om migrationspolitiken i valmanifesten se https://politologerna.wordpress.com/2018/09/06/vad-lovar-partierna-att-gora-i-migrationspolitiken-2018-2022/.

 

Votera eller reservera? Om metodens betydelse för analysen av konflikterna i svensk politik!

Av: Torbjörn Bergman och Stefan Jacobsson 

Ökar eller minskar graden av konflikt i svensk politik? Hur ofta röstar Sverigedemokraterna med den sittande regeringen? Detta är frågor som utgör politiskt sprängstoff i dagens medielandskap och som även varit föremål för debatt inom svensk statsvetenskap. Vi menar dock att de enkla och tillgängliga data från slutvoteringar i riksdagen som ofta används inte speglar det faktiska beslutsfattandet i riksdagen. Vi vill i stället varna för att sådana analyser kan ge en något skev bild av konfliktlinjerna och konfliktnivån i svensk politik.

När det gäller om konfliktnivån ökar eller minskar inom svensk politik har olika forskare kommit fram till olika resultat. Detta kan naturligtvis variera utifrån vilka områden och vilket material som studeras (riksdagen, valmanifest, media, etc.). Den nyvaknade betydelsen av riksdagens tillkännagivanden har tidigare också diskuterats på denna blogg.[1] Men även resultaten av studier på bara ett av dessa områden, det som handlar om de politiska partierna som beslutsfattare i riksdagen i riksdagen, varierar, trots att man använder liknande metoder. Metoderna är kvantitativa och att forskarna räknar graden av samstämmighet i parlamentariska beslut för att bestämma konfliktnivån.[2]  Här står studier av (slut-) voteringar mot studier av faktiska beslut grundande på utskottsbetänkanden. Vad som ofta missas i debatten är att detta inte är samma sak. Slutvoteringar utgör bara en (mindre) del av de beslut som riksdagen faktiskt fattar.

Vi menar att forskarna i studierna av slutvoteringar tenderar att missa en inbyggd bias i att dessa bara rör en mindre del av det som riksdagen faktiskt fattar beslut om. Särskilt intressant, menar vi, är att det finns en partistrategisk bias i de elektroniska röstsiffrorna från slutvoteringarna. Som Simon Hug (2010) visat i fallet Schweiz är de frågor som avgörs med hjälp av votering och officiellt registrerade röster i praktiken ofta begärda av vissa partier för att understryka skillnader mellan dem själva och andra partier.[3]

I en magisteruppsats (av Jacobsson) våren 2016 jämförs två metoder att mäta partipolitisk konflikt. Den ena metoden mäter och beskriver partipolitisk konflikt genom att studera hur partierna röstat i slutvoteringar. I studien undersöks hur ofta ett parti röstat för alternativt emot regeringens proposition. Det parti som röstade emot flest gånger benämns främsta oppositionsparti. Den andra metoden mäter och beskriver partipolitisk konflikt genom att räkna antalet reservationer som partierna lämnar. Det parti som lämnade flest reservationer ansågs vara främsta oppositionsparti enligt denna metod.

I den ursprungliga studien undersöktes utskottsbetänkanden och kammarvoteringar på utbildningsutskottets område för flera år.  Nedan presenteras resultatet från 2011. Figur 1 presenterar materialet baserat på utskottsbetänkanden, d.v.s. det som sedan låg till grund för kammarens faktiska beslut.

Figur 1.[4]

reservationer

Not: Totalt antal reservationer (dvs. N2) är summan av enskilda partireservationer (dvs. där en reservation lämnas enbart av ett partis företrädare) plus gemensamma partireservationer (dvs. där en reservation lämnas av fler än ett partis företrädare).

N1 = Enskilda partireservationer

N2 = Totala antalet reservationer

 

Figur 2 lyfter i stället fram de av utbildningsutskottets förslag som gick till slutvotering och elektronisk omröstning med rösträkning.

FIGUR 2[5]

voteringar

Not: Att kolumnerna för varje parti summerar olika (ej blir 48 slutvoteringar) beror på att figuren inte innehåller information om hur ofta respektive parti avstod i voteringen.

N1 = Voteringar då partier stödde utskottets förslag

N2 = Voteringar då partiet röstade emot utskottets förslag

 

År 2011 inlämnades totalt 118 reservationer rörande 11 utskottsbetänkanden från utbildningsutskottet. När förslagen sedan behandlades i kammaren hölls 48 voteringar om dessa förslag. Varje betänkande innehåller en rad förslag som sedan riksdagen beslutar om. Redan de förslag där det finns reservationer är en mindre del av allt som beslutades på förslag av utbildningsutskottet. Den andel som det voterades om är ännu mycket mindre. Vår fråga är här om det i materialet fanns någon skillnad mellan reservationer och voteringar.

I figur 1, som mäter konfliktnivån utifrån antalet reservationer, var då Socialdemokraterna det mest frekventa oppositionspartiet, både enskilt (N1=31) och totalt (N2=65). Siffran ”totala reservationer” representerar antalet enskilda reservationer plus antalet gemensamma reservationer som varje enskilt parti medverkade i. Utifrån partiernas agerande i slutvoteringar, figur 2, är Socialdemokraterna dock enbart tredje största oppositionsparti (N2=27), här slaget av både Vänsterpartiet (N2=32) och Miljöpartiet (N2=28). Socialdemokraterna avstod alltså ofta från att begära votering.

Vänsterpartiet är största oppositionsparti utifrån voteringarna, men sett till antalet reservationer är partiet enskilt (N1=14) bara tredje mest frekvent och totalt (N2=53) näst störst. Miljöpartiet å sin sida är näst största oppositionsparti sett till voteringar (N2=28), i antalet reservationer är partiet enskilt (N1=19) också näst störst men totalt (N2=48) bara tredje störst. Sverigedemokraternas position var konsekvent i båda mätningarna. Sverigedemokraterna var det oppositionsparti som oftast instämde i regeringens förslag. Både utifrån voteringar (N2=9) och antalet reservationer (N1=7, N2=17) var partiet bara fjärde mest frekventa oppositionsparti.[6]

Under 2011 röstade Miljöpartiet med regeringen i drygt 30 procent av fallen och Socialdemokraterna röstade bifall i knappt 30 procent. Vänsterpartiet röstade enbart i åtta (8) procent av voteringarna med alliansen. 2011 är det nya riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, det enda som ger samma resultat i båda studierna. För övriga partier spelar metoden roll för resultatet.

Syftet med detta inlägg är inte att premiera den ena metoden framför den andra. Vilken metod som är att fördra beror på den fråga som ställs. Vår poäng är i stället att påvisa att metoden faktiskt spelar roll för resultatet. Framförallt, det är långt ifrån alla riksdagsbeslut som det voteras om! En stor mängd av riksdagens beslut tas med acklamation (utan formell omröstning i kammaren). Vilka beslut som det röstas om bestäms ofta av partiernas egna strategiska överväganden. Ytterligare en omständighet som kan påverka utfallet är överenskommelser mellan partierna för att minska tiden som ägnas åt voteringar i riksdagen.[7]

I vårt exempel ovan är det troligt att Vänsterpartiet velat visa att man står i opposition mot Alliansen. Förmodligen är partiet extra angeläget att visa detta då Socialdemokraterna röstar med regeringen. Andra partier har liknande partistrategiska motiv för att begära omröstning vid andra tillfällen och i andra frågor. Graden av konflikt och vilket parti som lierar sig med vem kan således mätas på lite olika sätt. Det taktiska inslaget i vad som faktiskt voteras om i riksdagen och vad som beslutas på annat sätt, är dock värt att uppmärksamma, diskutera och forska om.

Fotnoter och referenser

[1] https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/10/17/riksdagen-visar-tanderna-tillkannagivandena-och-maktbalansen-mellan-riksdag-och-regering/

[2] Se exempelvis Sundell, Anders. Sverigedemokraterna röstar oftare med socialdemokraterna än med moderaterna. Politologerna. 2015-05-22. https://politologerna.wordpress.com/2015/05/22/sverigedemokraterna-rostar-oftare-med-socialdemokraterna-an-med-moderaterna/ , Sundell, Anders. Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012. Politologerna. 2013-03-07. https://politologerna.wordpress.com/2013/02/07/samarbetsmonster-i-riksdagsvoteringar-2002-2012/#more-735, Loxbo, Karl & Sjölin, Mats (2016). Parliamentary opposition on the wane? The case och Sweden, 1970-2014. Government and opposition, Walther, Daniel. Hur röstar SD? Om makt och politik. 2016-02-01.

https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/

[3] Hug, Simon (2010). ”Selection Effects in Roll Call Votes”, British Journal of Political Science, 40(1), 225–235. Se också Sjölin, Mats (1993). Coalition politics and parliamentary power. Lund: Lund Univ. Press

[4] Allianspartierna lämnade totalt en (1) gemensam reservation i utbildningsutskottet under detta riksdagsår.

[5] Allianspartierna röstade för 47 gånger och emot 1 gång i utbildningsutskottet detta riksdagsår.

[6] I de fall de fyra regeringspartierna lämnat reservationer eller röstat emot förslaget kan det bero på att utskottsmajoriteten faktiskt ändrat i regeringens förslag så att det i praktiken är oppositionen som står bakom utskottsförslaget.

[7] Jfr Bolin, Niklas & Larue, Thomas (2016). Reparlamentariseringen av Sverige? Bruket av och betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen. Statsvetenskaplig tidskrift. Vol. 118 No. 3 s. 324.

Riksdagen visar tänderna – tillkännagivandena och maktbalansen mellan riksdag och regering

Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Thomas Larue*, filosofie doktor i statsvetenskap

* Medförfattaren är även anställd vid Riksdagsförvaltningen. Eventuella omdömen och slutsatser i detta blogginlägg ska dock inte tillskrivas myndigheten.

Mycket av den politiska debatten sedan valet 2014 har handlat om den komplexa parlamentariska situationen och svårigheterna för den sittande minoritetsregeringen att genomdriva sin politik. Bland annat har de vanligtvis ganska sällan diskuterade tillkännagivanden fått mycket uppmärksamhet. Ett tillkännagivande definieras formellt som ett riksdagsuttalande av konstitutionellt icke-bindande slag, dvs. som inte är rättsligt bindande. Även om en betydande andel av tillkännagivandena är av mer teknisk och opolitisk karaktär går det inte att ta miste på att regeringen i vissa delar känts sig bakbunden av en allt mer obstruerande opposition.

Regeringen har vid flera tillfällen blivit påmind om sin svaga parlamentariska ställning. Riksdagen har genom tillkännagivanden markerat mot regeringen vad gäller bland annat en eventuell nedläggning av Bromma flygplats, begränsningar av det fria vårdvalet och frågan om vinster i välfärden. Statsminister Löfven har beskrivit oppositionens ökande användning av tillkännagivandena för ett politiskt spel. Andra bedömare har gjort gällande att tillkännagivanden har fått ökad betydelse. Bjereld med kollegor (2016:266) skriver t.ex. i sin bok om Decemberöverenskommelsen att tillkännagivandena ”rusa[t] i höjden”. Oss veterligen har det dock inte gjorts några studier som faktiskt kan ligga till grund för påståenden om att tillkännagivandeinstitutet är mer flitigt använt nu än tidigare. Stämmer det att oppositionen i riksdagen nyttjat tillkännagivanden i större utsträckning än tidigare och på så sätt tydligare sökt att markera vart skåpet ska stå? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av det ofta framhålls att riksdagen snarast är ett transportkompani.

För att ge svar på bl.a. denna fråga har vi i en helt ny studie analyserat data för samtliga beslutade tillkännagivanden från riksmötena 1991/92 – 2015/16 (Bolin & Larue 2016). Utöver det faktiska antalet tillkännagivanden har vi också undersökt vilka partier som stått bakom dessa riksdagsuttalanden liksom tidsåtgången för att uppfylla de av riksdagen beslutade beställningarna.

Hur ser då utvecklingen ut? Som framgår av figur 1 är det svårt att se något tydligt mönster vad gäller antalet tillkännagivanden, särskilt över tid. Vad som framgår är dock att det finns en stor variation. Om man bortser från den enda majoritetsregeringen under undersökningsperioden, Reinfeldt I (2006-2010) som av naturliga skäl inte emottog särskilt många tillkännagivanden, framgår att antalet tillkännagivanden varierar stort från 43 till 189. Värt att notera är också att den bild som framträtt under den allmänna debatten åtminstone delvis tycks stämma. Löfvens regering har näst efter Bildt-regeringen på 1990-talet mottagit flest tillkännagivanden under sina två första år.

Figur 1. Antal tillkännagivanden (tkg) under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig1

Att endast beakta antalet tillkännagivanden riskerar dock att ge en förenklad bild av styrkeförhållandena mellan riksdag och regering. Innan 1990-talets mitt användes tillkännagivandena flitigare och på ett annat sätt – inte minst i samband med riksdagens dåvarande budgetbehandling om enskilda anslag (som skiljer sig väsentligt från idag). En annan aspekt är att många tillkännagivanden innebär att alla riksdagspartier i full enighet begär en viss åtgärd (t.ex. utredning/lagförslag) från regeringen – ofta efter att riksdagen uppmärksammat tidigare okända problem eller företeelser. Faktum är att en majoritet av alla tillkännagivanden under den studerade perioden är eniga, dvs. där även regeringspartiernas stöder förslaget. Självklart finns det variationer över tid: Under Persson-regeringens andra valperiod (1998-2002) var andelen eniga tillkännagivanden ca 64 procent medan motsvarande siffra för Reinfeldt II-regeringen (2010-2014) var 40 procent. Vi behöver således även beakta vilka partier som står bakom tillkännagivanden för att bättre bedöma vilka av dessa beslut som i realiteten ska betraktas som ”verkliga” parlamentariska bakslag för regeringen.

I figur 2 återges uppgifter om tillkännagivanden som antagits utan regeringspartiernas stöd. Under de första dryga tio åren i vår mätserie är sådana så kallade motgångstillkännagivanden ovanliga. Särskilt de socialdemokratiska regeringarna Carlsson III och Persson under valperioden 1994-98 var skickliga på att undvika sådana tillkännagivanden. Inte heller Bildt-regeringen behövde hantera särskilt många egentliga bakslag – med undantag för riksmötet innan valet 1994 – trots flera motgångstillkännagivanden under detta riksmöte utgjorde de endast 16 procent av samtliga tillkännagivanden. Annat var det under Perssons sista år vid makten då inte mindre än 44 motgångstillkännagivanden antogs vilket då utgjorde nästan hälften av riksdagens samtliga tillkännagivanden detta riksmöte.

Över tid ser vi en utveckling där såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden ökar. Såväl Reinfeldt II som den nu sittande Löfven-regeringen har återkommande fått motta sådana tydliga parlamentariska bakslag. När det gäller andelen motgångstillkännagivanden – den lilafärgade linjen i figuren nedan, se skalan till vänster i figuren – ligger Reinfeldt II något högre (särskilt under riksmötet före valet 2014) än Löfven-regeringen. Om vi däremot väljer att se på antalet – som åskådliggörs i figuren nedan med staplar vars färger återspeglar regeringens sammansättning, se skalan till höger i figuren – har Löfven-regeringens två första riksmöten inneburit det högsta antalet sådana tillkännagivanden under hela mätperioden.

Figur 2. Andel och antal motgångstillkännagivanden under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig2

Det framstår således som att den utveckling som antytts i den allmänna debatten är riktig. Oppositionens ökande benägenhet att nyttja tillkännagivandeinstitutet antyder en rubbning i maktbalansen till parlamentets fördel. Till detta kan tilläggas att tidsåtgången för att slutbehandla tillkännagivanden stadigt ökar över tid – från ca 1 år i genomsnitt för de tillkännagivanden som antogs under Bildt-regeringen till ca 2,5 år för de som beslutades under Persson-regeringens sista mandatperiod (se Bolin & Larue 2016: 317) – vilket kan ses som ett tecken på att riksdagens beställningar också blivit mer krävande innehållsmässigt. Även om frågan om varför denna utveckling skett ligger utanför ramen för i vart fall denna första studie så är det intressant att konstatera hur bruket av denna beslutsform tycks sammanfalla med cementeringen av blockpolitiken. I takt med att politiken polariseras och i den skärpta konkurrensen som råder mellan de numera åtta riksdagspartierna om regeringsmakten blir varje parlamentariskt maktinstrument än mer betydelsefullt för oppositionspartierna. Även om eventuella orsakssamband ännu ej kan beläggas kan man i alla fall notera att ökningen av såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden sammanfaller väl i tiden med bildandet av Alliansen.

Avslutningsvis menar vi också att resultaten i studien sätter vissa frågetecken för den närmast etablerade sanningen att riksdagen är en tandlös institution. Trots att parlamentet formellt besitter den yttersta makten i ett parlamentariskt system hävdas ofta att den verkliga makten ligger hos regeringen. Utvecklingen av användandet av tillkännagivanden ger dock anledning att nyansera denna bild.

Referenser

Bjereld, U., Eriksson, K. & Hinnfors, J. (2016), Förhandla eller dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas.

Bolin, N. & Larue, .T. (2016), ”Reparlamentariseringen av Sverige? Bruket av och betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen”. Statsvetenskaplig tidskrift, 118(3):307-337

A new era may be dawning again for radical right populists in Austria and Europe

Duncan McDonnell, Griffith University

This guest post was was originally published on The Conversation and is republished here with permission from author Duncan McDonell.


After Brexit, last week delivered another potentially far-reaching result for radical right populists in Europe. On Friday, Austria’s Constitutional Court upheld a challenge brought by the Austrian Freedom Party (FPÖ) against the outcome of the May 22 presidential election. The run-off, in which the Green-backed Alexander Van der Bellen finished narrowly ahead of the FPÖ’s Norbert Hofer, will have to be run again.

Although Hofer lost the second round, his 49.7% result was still an important landmark. It showed that voting for such parties may no longer be the preserve of a clear minority. Another 30,000 or so votes and Western Europe would have had its first radical right populist president. After the successful court challenge, it still might.

If Hofer is eventually elected, it won’t be the first time Austria witnesses the dawn of a new era for the far right. At the beginning of the century, in January 2000, all of Austria’s European Union (EU) partners issued an ultimatum: if the centre-right Austrian People’s Party (ÖVP) went ahead with plans to form a governing coalition with the FPÖ – whose values were considered in conflict with the EU’s – sanctions would be imposed.

The ÖVP did not back down. The FPÖ took its place in a government led by the ÖVP’s Wolfgang Schüssel and Austria became a pariah within the EU. Sanctions lasted until September 2000, when an expert report found no problems with Austria’s human rights record and concluded that the FPÖ ministers had behaved themselves so far.

Thinking back to the international controversy Austria aroused 16 years ago reminds us how much has changed in Western Europe. Since then, radical right populist parties have participated as junior coalition partners in Italy, the Netherlands, Finland and Greece.

Radical right populist parties have also provided centre-right governments with essential parliamentary support in exchange for policy concessions in Denmark and, again, the Netherlands. They have increasingly become, to use the German term, koalitionsfähig: “coalitionable”.

Learning to manage power

Back in the early years of the last decade, moderates consoled themselves with the fact that the FPÖ’s time in coalition government turned out to be a very damaging shambles for the party. It lost votes and ministers at an alarming rate. Eventually, the party split.

Since then, academics have cited the case of the FPÖ as exemplifying why power is bad for populists. Inclusion in government will either tame or break them. It might even do both.

However, while the Austrian case may have been a key moment in the history of Western European radical right populist parties, the negative experience of the FPÖ in government has not been shared by all Western European radical right populists.

In our 2015 book Populists in Power, Daniele Albertazzi and I looked at what happened when right-wing populists in Italy and Switzerland entered into government. In the case of the Northern League (LN) in Italy and the Swiss People’s Party (SVP), we found that – unlike the FPÖ – these parties were able to achieve key policy victories and survive the experience of government without toning down their rhetoric or losing the support of voters and party members.

Notably, in our interviews and surveys with representatives and grassroots members of the two parties, we found that they were not radical hotheads with unrealistic expectations. Instead, they were generally pragmatic about the policy gains that could be achieved and the compromises that being in power with other parties entails.

Building parties to last

The ability to keep their members on board was due not only to the successes on their main issues achieved by the LN and SVP in government, but also to the attention devoted by both parties to their grassroots.

Whether they were in large cities or small provincial towns, members told us they felt that their party cared about them. They also believed they were part of an important mission to protect their communities from the threats that a series of distant elites and dangerous “others” (especially immigrants) posed to their wellbeing and identity.

The importance most radical right populists attach to party organisation, in addition to their key issues like immigration, also helps explain why the FPÖ was able to survive many setbacks in the last decade and bounce back to enjoy electoral successes under its new leader, Heinz-Christian Strache.

With the exception of Geert Wilders’ “memberless party”, the Party for Freedom in the Netherlands, radical right populist parties in 21st-century Western Europe are being built to last. They are not dependent on a single leader like personal parties such as Silvio Berlusconi’s Forza Italia.

Long-established parties like the French Front National, the Italian Northern League and the Danish People’s Party have all seen their founder-leaders step down in recent years and are doing better than ever in the polls.

The next challenge for radical right populists in Western Europe, if and when one of them becomes the leading party in government, will be coping with the new pressures of being in power. Given current opinion polls in Austria, which show the FPÖ well ahead of both the traditional major parties, the next general election – to be held by 2018 – could well deliver a coalition featuring the FPÖ as the lead party with a mainstream junior partner.

Austria may therefore find itself in a few years’ time with both a radical right president and chancellor.

If the European Union’s silence about Viktor Orbán’s illiberal democracy in Hungary is anything to go by, the EU’s leading lights are unlikely to raise much more than a murmur of protest if we do enter a new era of radical right populists in power in Austria or elsewhere in Western Europe.

And, this time around, don’t necessarily expect the populists to fail at it either.The Conversation


Duncan McDonnell, Senior Lecturer, School of Government and International Relations, Griffith University

This article was originally published on The Conversation. Read the original article.

Varför avgår ministrar?

Av Hanna Bäck och Thomas Persson

En fråga som väckt stor uppmärksamhet under den senaste veckan är bostadsministern Mehmet Kaplans avgång efter diskussioner i media om bland annat hans kopplingar till extremistorganisationer. I det här inlägget diskuterar vi frågan om varför ministrar avgår eller blir ”sparkade” från sina poster. Vi redovisar tidigare forskning om ministrars ”överlevnad” på sin post och skriver om hur det har sett ut i tidigare svenska regeringar.

De parlamentariska styrelseskicken, liksom det svenska, vilar på idén om en demokratisk styrningskedja, där politisk makt delegeras från väljare till representanter i parlamentet, som i sin tur utser makthavare i regeringen (se t ex Strøm et al. 2003). En viktig förutsättning för parlamentarismens funktion är att den delegerade makten kan kontrolleras och att ansvar kan utkrävas av de som utövar makten. Den demokratiska kontrollen i Sverige garanteras bland annat genom möjligheten för riksdagen att väcka misstroendeförklaring gentemot statsministern eller enskilda statsråd i regeringen (Bäck et al. 2007).

I forskningen om regeringsombildningar fokuserar man på statsministerns delegerade makt till ministrarna i en regering och de problem som kan uppstå då makt delegeras. Ett sådant problem är att ministrar använder sin makt på ett sätt som inte är i statsministerns intresse, till exempel att hen för en politik inom ett departement som inte är i enlighet med den politik som statsministern står för. Ett annat problem kan uppstå för att det är svårt att fullt ut ”granska” ministerkandidater – hur kan till exempel statsministern vara säker på att en ministerkandidat är lojal, kompetent och icke-korrupt?

I vår tidigare forskning har vi studerat skälen till att ministrar får avgå (se ex. Bäck et al. 2012). I tabell 1 nedan presenterar vi de vanligaste skälen till ministeravgångar i svenska regeringar, dvs. ministrar som fått lämna regeringen.

Figur 1. Skäl till att ministrar avgår

figur_avgångar

Kommentar: N=85. Det totala antalet ministeravgångar i våra data är 756, men vi studerar här ett urval av ”intressanta” avgångar: vi inkluderar ej avgångar som skett p.g.a. att regeringen avgått (565), avgångar som inte varit möjliga att koda (35), eller avgångar som lett till att personen fått en annan ministerpost (71).

Det vanligaste skälet till att en minister avgår är av rent privata skäl, t ex. på grund av pensionering eller att ministern fått ett annat jobb utanför regeringen. Denna typ av avgångar (35%) kan givetvis också rymma fall där statsministern agerar för att göra sig av med en minister som inte presterar tillräckligt väl. Utåt framställs det emellertid som att personen i fråga får ett nytt jobb, som när Margareta Winberg utsågs till ambassadör i Brasilien. Till de privata anledningarna hör även de fall då ministrar drabbas av allvarlig sjukdom eller ett dödsfall inträffar (22%). Mer än hälften av alla ministeravgångar i Sverige kan alltså betecknas som ”naturliga”.

En annan vanlig orsak till ministeravgångar är regeringsombildningar (13%). Skälet till regeringsombildningar är inte alltid känt, det kan exempelvis vara ett sätt för statsministern att förnya regeringsarbetet och visa politisk handlingskraft genom att omorganisera regeringen. Men det kan också handla om att göra sig av med ministrar som inte presterat tillräckligt väl. De fall där vi tydligt kunnat utläsa regeringschefens missnöje med de resultat en minister åstadkommit utgör 12 procent av alla avgångar och var särskilt vanliga under Göran Perssons tid som statsminister 1996–2006. Exempel på ministrar som avgick på detta sätt är kommunikationsminister Ines Uusmann, socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall och demokratiminister Britta Leijon – samtliga under Göran Perssons regeringsperiod.

Sammantaget utgör de avgångar som sker på grund av regeringsombildningar eller låga prestationer ca en fjärdedel av samtliga ministeravgångar. En utveckling mot allt fler avgångar av denna typ motsvarar vad som är att förvänta enligt den så kallade ”presidentialiseringstesen”, som innebär att regeringscheferna tenderar att bli allt mäktigare i förhållande till parlamenten och de partier de tillhör (se t ex Aylott 2005). Någon entydig trend i den riktningen har vi dock inte kunnat hitta i våra data.

Det förekommer även att ministrar avgår på grund av politiska motsättningar, som exempelvis när försvarsminister Mikael Odenberg lämnade Reinfeldts regering på grund av stora nedskärningar i försvaret, eller när centerledaren Olof Johansson lämnade Bildts borgerliga koalitionsregering på grund av Öresundsbron. Denna typ av avgångar utgör cirka 9 procent av samtliga ministeravgångar.

Resterande avgångar – cirka 8 procent – sker på grund av skandaler och mediadrev. I dagens mediala samhälle är ministrarnas förmåga att hantera de så kallade ”mediadreven” särskilt viktig, vilket bland annat Kaplan-affären vittnar om. Genom åren har vi sett många liknande skandaler där enskilda statsråd hamnat i det mediala blickfånget och inte lyckats skaka av sig kritiken och till slut tvingats avgå, eller själva valt att avgå. Grundorsakerna varierar men vanligast är de privatekonomiska skandalerna, som exempelvis när vice statsminister Mona Sahlin avgick till följd av Tobleroneaffären, eller när handelsminister Maria Borelius avgick efter endast åtta dagar bland annat till följd av att hon anlitat svart arbetskraft. Laila Freivalds är ensam med bedriften att tvingas avgå vid två tillfällen, dels som justitieminister på grund av en lägenhetsaffär och senare som utrikesminister efter den kritiserade hanteringen av Tsunamikatastrofen.

I jämförelse med exempelvis Storbritannien är det ytterst ovanligt med sexskandaler i Sverige (Berlinski, Dewan och Dowding 2012). Vi kommer endast på två fall i Sverige under efterkrigstiden: kyrkominister Nils Quensel avgick 1951 efter den så kallade Kejneaffären, där han anklagades för homosexuella förbindelser och otillbörliga poliskontakter, samt arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Reinfeldts regering, som påstods ha köpt sexuella tjänster. Det kanske mest kända fallet – justitieminister Lennart Geijer som på 1970-talet anklagades för att ha köpt sexuella tjänster – avgick tillsammans med den övriga regeringen efter den borgerliga valsegern 1976, innan den så kallade Geijeraffären briserade. Därutöver har det uppmärksammats några skandaler på grund av klandervärd tjänstetutövning, exempelvis gällande justitieminister Anna-Greta Leijon (Ebbe Carlsson-affären) och försvarsminister Sten Tolgfors (p.g.a. en planerad vapenfabrik i Saudiarabien).

Till den senare kategorin hör även bostadsminister Kaplans avgång. Det speciella i detta fall är att miljöpartisten Kaplan ingick i en socialdemokratiskt ledd koalitionsregering, och detta är den första koalitionen som involverar socialdemokraterna sedan den med Bondeförbundet 1951–1957. Något som den jämförande forskningen tydligt visat är att premiärministrar som leder koalitionsregeringar i lägre utsträckning genomför regeringsombildningar (jämfört med enpartiregeringar), och att det tycks vara svårare för en premiärminister att avsätta en minister som kommer från ett annat parti än det egna (se t ex Huber och Martinez-Gallardo 2008). Det närmaste fall vi kan hitta när en socialdemokratisk regeringschef haft att hantera en skandal med en minister från ett annat parti än regeringschefens är nyss nämnde Nils Quensel, som dock anses ha varit ett opolitiskt statsråd. Vi kan därför konstatera att den situation statsminister Stefan Löfvens ställdes inför när Kaplan-affären uppdagades är tämligen unik för en (svensk) socialdemokratisk regeringschef.

Utöver att studera varför olika ministrar har avgått så har vi även studerat hur länge olika ministrar suttit på sin post. Denna typ av analys visar att svenska ministrar generellt sett tycks sitta ”löst” på sin post i jämförelse med till exempel ministrar i Storbritannien, då endast ungefär 50 procent av de svenska ministrarna suttit 24 månader eller längre på sin post. Vi visar också att ”omsättningen av ministrar” varierar mellan olika statsministrar. Exempelvis finner vi att bland efterkrigstidens statsministrar framstår Göran Persson och Tage Erlander som ”flitiga ombildare”. På basis av dessa resultat drar vi slutsatsen att det inte tycks finnas en generell trend mot att ministrar sitter allt kortare tid på sin post (Bäck et al. 2007).

En annan viktig fråga som studerats är huruvida ministrar med en viss typ av bakgrund sitter längre på sin post. I våra analyser finner vi att ministrar som suttit i Riksdagen tycks ”överleva” längre (se Bäck, Meier och Persson 2012). I figur 1 redovisas detta resultat i en graf. På den horisontella axeln beskrivs antalet dagar och på den vertikala axeln andelen ministrar som ”överlevt” på sin post fram till en viss tidpunkt. Ett ”hopp” nedåt på kurvorna visar att en eller flera ministrar lämnat sin post. Den övre streckade linjen beskriver ministrar med parlamentarisk bakgrund, och resultaten visar att dessa sitter längre på sin post. En tänkbar förklaring till detta är att personer som har haft politiska uppdrag har ”granskats” utförligt, t ex. av sina partikollegor, och därför kan förväntas klara sig bättre som ministrar.

Figur 2. Ministrars parlamentariska bakgrund och deras ”överlevnad”

kaplanmeiersverige

Kommentar: figur från Bäck et al. 2012. ”MP” = (”Member of Parliament”), minister som suttit i Riksdagen före tillträde. Analysen visar regeringsombildningar 1951–2006.

När det gäller bostadsminister Kaplan så har han suttit i Riksdagen och har även erfarenhet inom miljöpartiet, vilket tyder på att han borde ha granskats relativt utförligt före sitt tillträde. Eftersom Kaplan fick avgå i ”förtid”, så kan man ställa frågan om miljöpartiet och statsministern har genomfört en tillräckligt utförlig granskning av sina ministerkandidater.

I det aktuella fallet är det inte heller helt uppenbart huruvida det var ministern själv som valde att avgå – vilket Kaplan själv hävdar – eller om det var statsminister Löfven eller miljöpartiets ledning som i princip tvingade honom att avgå när skandalerna uppdagades. Vad som är tydligt är att Löfven hade ett intresse att göra sig av med Kaplan, eftersom det fanns en uppenbar risk att stödet för regeringen skulle falla ytterligare från en redan låg nivå. Här visar också tidigare forskning att premiärministrar ofta väljer att avskeda ministrar när regeringen riskerar att förlora populäritet (se Dewan och Dowding 2005).

Att statsministern avskedar en minister som agerat klandervärt är en naturlig del i det demokratiska ansvarsutkrävandet och kan inte anses problematiskt i sig – snarare visar detta att demokratin fungerar. Det är mer problematiskt om vissa politiker granskas hårdare och utsätts för ”mediadrev” i större utsträckning än andra. Tidigare forskning har till exempel visat att kvinnliga politiker tycks granskas hårdare i media (se t ex Bromander 2012). Exempel på ministeravgångar vittnar om detta, däribland Mona Sahlin, Laila Freivalds och Anna-Greta Leijon. Huruvida ministrar med utländsk bakgrund granskas hårdare i media får framtida forskning utvisa, och vi kan inte avgöra om Kaplan granskats hårdare än sina regeringskollegor innan en mer systematisk analys har genomförts. Men en sak är säker, skandaler som leder till ministeravgångar är ovanliga i svensk politik – och ingen skandal är den andra lik!

Referenser

Aylott, Nicholas (2005), ”’President Persson:’ How did Sweden get him?”, i Thomas Poguntke & Paul Webb (red.), The presidentialization of politics: A comparative study of modern democracies. Oxford: Oxford University Press.

Berlinski, Samuel, Torun Dewan & Keith Dowding (2012), Accounting for ministers: scandal and survival in British government 1945–2007. Cambridge: Cambridge University Press.

Bromander, Tobias (2012), Politiska skandaler!: Behandlas kvinnor och män olika i massmedia?. Avhandling, Linnéuniversitetet.

Bäck, Hanna, Henk Erik Meier & Thomas Persson (2012), “Controlling Agency Loss. An Analysis of Ministerial Turnover in German and Swedish Post-War Cabinets”. Paper presented at the 70th Annual MPSA conference in Chicago, 12–15 April.

Bäck, Hanna, Thomas Persson, Kåre Vernby & Lina Westin (2007), Från statsminister till president? Sveriges regeringschef i ett jämförande perspektiv. SOU 2007:42. Stockholm: Fritze.

Dewan, Torun & Keith Dowding (2005), ‘The Corrective Effect of Ministerial Resignations on Government Popularity’, American Journal of Political Science 49(1):46-56.

Huber, John D. & Cecilia Martinez-Gallardo (2008), “Replacing cabinet ministers: Patterns of ministerial stability in parliamentary democracies”, American Political Science Review 102(2): 169-180.

Strøm, Kaare, Wolfgang C. Müller & Torbjörn Bergman (red.), Delegation and Accountability in Parliamentary Democracies. Oxford: Oxford University Press.