Det finns möjligheter till blocköverskridande samarbeten

av Torbjörn Bergman, Niklas Bolin och Camilla Sandström

Detta inlägg publicerades idag i reviderad form på SvD Brännpunkt

Vårbudgeten ligger nu på riksdagens bord. Den bör enligt Decemberöverenskommelsen passera i stort oförändrad genom riksdagens beslutsprocesser. Överenskommelse har kritiserats för att vara odemokratisk. Det egentliga problemet med överenskommelsen är dock att den flyttar politikens konflikter bort från klassiska budgetfrågor på höger-vänster dimensionen till andra politikområden som identitets- och moralpolitik.

Den blockbildning som cementerats under de senaste åren har medfört att allt fler pratar om ett hårdnade politisk klimat och om en polarisering i svensk politik. Men på höger-vänsterskalan är inte detta det huvudsakliga mönstret. Vi har tittat närmare på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt. Som vår figur visar tenderar partierna att förflytta sig mellan olika positioner på höger-vänsterskalan, men det är värt att notera att sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner närmast anmärkningsvärt stabila. I allt väsentligt förhåller sig partierna till varandra på liknande vis som de gjorde för trettio år sedan. Två större förändringar har skett under perioden. För det första rörde sig Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet kraftigt högerut och signalerade att man ansåg sig vara bäst på att städa upp efter finanskrisen och på att hushålla med knappa resurser. Från 2000-talet är partiet åter tillbaka i en tydlig vänsterposition. Den andra stora förflyttningen kom efter Moderaternas valförlust 2002. Under ledning av Fredrik Reinfeldt skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006.

I figuren nedan sammanfattas hur partierna har utvecklats över tid enligt vår kodning. ”Negativa” värden (uppåt i grafen) är mer vänster, ”positiva” värden mer höger. Kodningen av valmanifesten har sedan 1982 gjorts av forskargruppen med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden är väl beprövad och används bland annat  inom ramen för”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest.

bloggbild

 

Partierna samlas alltså fortfarande i två tydliga block, medan avståndet mellan blocken har minskat. Hur kan det tänkas påverka förutsättningarna för samarbete i framtiden? Utifrån den analys som presenteras här finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det tänkbart att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att inom blocken även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet. Med en relativt stark organisation och politiska åsikter som är unika i det svenska partilandskapet finns inte heller mycket som pekar på att SD i någon större utsträckning kommer att tappa i väljarstöd under mandatperioden.

Ett andra alternativ, hitintills otänkbart, är att den så kallade renlighetsbarriären gentemot Sverigedemokraterna (SD) bryts.  I en undersökning av Sifo från december framkommer att knappt hälften av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man har liknande uppfattning. Få ledande politiker delar denna åsikt. Dessutom, även om liknande partier varit del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra partierna och SD fortfarande stort när det gäller SD:s kärnfrågor, migration och integration.

Ett tredje alternativ är en uppluckring av blockpolitiken. Partiernas positioner så som de framkommer i denna artikel ger uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga. Detta illustreras med tydlighet också av den partipolitiska debatten som ägt rum efter valet. Fler blockinterna åsiktsskillnader har blottats än på många år. Även om integrationspolitiken getts mest utrymme så finns tydliga tecken på splittring även inom t.ex. försvars-, jämställdhets- och infrastrukturpolitik. När allianspartierna nu också aviserat att de går fram med enskilda budgetmotioner öppnar det upp för möjligheter att finna blocköverskridande koalitioner.

Somliga har hävdat att Decemberöverenskommelsen är odemokratisk. Vi menar att en sådan benämning är överdriven. Samtidigt är vi av den åsikten att uppgörelsen är långt ifrån en optimal och, i längden, hållbar lösning. Lösningar byggda på sakpolitiska majoriteter på höger-vänster dimensionen, snarare än spelteoretiska överväganden som flyttar fokus till andra dimensioner, är att föredra. Det kräver dock politiskt ledarskap och en insikt om att det är bättre att förändra samarbetsmönstren än att artificiellt försöka återställa en svunnen tids partipolitiska styrkeförhållande genom en decemberöverenskommelse.

Torbjörn Bergman, professor statsvetenskap, Umeå universitet

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Camilla Sandström, docent statsvetenskap, Umeå universitet

Advertisements