Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Av: Johan Hellström


Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.


Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Annonser