Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta?

Av: Johan Hellström


Idag har det gått över 80 dagar sedan valet och ännu har Sverige inte en ny regering. Som längst har det innan tagit 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Då, liksom nu, betraktades styrkeförhållandena i riksdagen som osäkert. Skillnaden med dagens situation och den efter valet 1979 är dock slående. De borgerliga partierna var på slutet av 1970-talet oroliga över den knappa majoriteten med endast ett mandats övervikt jämfört med minoriteten bestående av socialdemokrater och kommunister. Idag framstår en sådan situation som ett drömscenario, eftersom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 omöjliggjort för ett av de två traditionella politiska blocken att få en egen riksdagsmajoritet.

I figurerna nedan ser vi den stora variationen mellan länder vad gäller hur lång tid det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. Den vänstra figuren visar samtliga regeringsbildningar efter ett parlamentsval och den högra figuren endast de situationer där en så kallad investituromröstning ägt rum, dvs. där parlamentet först har en omröstning om en ny regering åtnjuter dess förtroende.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Sverige och VästeuropaKomb_fig

I den vänstra figuren framgår att det historiskt tar längst tid i genomsnitt att bilda en regering i Nederländerna, Belgien och Italien, medan det tar kortast tid i Sverige, Grekland och Storbritannien. I Sverige är den genomsnittliga tiden mellan valdagen och till det att ny regering är på plats endast 6 dagar. Men denna siffra är på sätt och vis en aning missvisande. I Sverige fanns det innan år 1970 inte någon statsministeromröstning. Och fram till valet 2014 kunde en sittande statsminister sitta kvar om han ville. Senast detta hände var då Fredrik Reinfeldt valde att sitta kvar efter riksdagsvalet 2010. Denna möjlighet försvann men den senaste grundlagsändringen 2010 då en obligatorisk misstroendeomröstning infördes om statsministern inte självmant valde att avgå efter ett riksdagsval. Med andra ord före riksdagsvalet 2014 var regeringsbildningstiden 0 dagar i det flesta fall.

Den högra figuren visar den jämförelse som är mest relevant för dagens svenska situation. Denna visar den genomsnittliga tiden att bilda en regering efter ett val och där en s.k. investituromröstning ägt rum. I Sverige innebär detta att det tagit 18 eller 19 dagar för regeringar att bildas efter ett riksdagsval och där en statsministeromröstning ägt rum. Detta motsvarar ungefär tiden mellan riksdagsvalet och riksdagensmötets öppnande. Men jämfört med detta är tiden för regeringsbildningen efter valet 2018 anmärkningsvärt och även om vi jämför med andra europeiska länder.

Vad kan då förklara att det tagit så lång tid i Sverige efter 2018 års val? I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram för att förklara varför det tar så lång tid i vissa länder och kort tid i andra (se det tidigare inlägget här). För Sveriges del är främst den forskning som lyfter fram de politiska partierna och partisystemet viktig. I detta avseende är det ett flertal forskare (t.ex. Diermeier & Van Roozendaal 1998; Golder 2010; Martin och Vanberg, 2003) som menar att osäkerheten vid regeringsbildningen ökar om antalet partier som är involverade är flera, men också om den ideologiska skillnaden mellan partierna blir större. Det handlar med andra ord om hur många olika typer av regeringsalternativ som i praktiken är möjliga. Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, tenderar förhandlingarna att dra ut på tiden. Med andra ord precis som efter årets riksdagsval där kombinationen av blockpolitik och oviljan till att basera ett regeringsunderlag på Sverigedemokraterna inte lyckas skapa några regeringsunderlag som har riksdagens förtroende. En annan relaterad faktor kan möjligen vara risken för extra val. Med den komplicerade, men föga överraskande, parlamentarisk situationen som blev resultatet av årets riksdagsval har ett extra val aldrig varit uteslutet. Och eftersom politiska partier måste vara framåtblickande och ha kommande val i åtanke har detta fått partierna att förlänga valrörelselogiken lågt in på hösten. Istället för att tidigt försöka uppnå rimliga kompromisser utifrån valresultatet och partiernas tydliga ställningstaganden, i såväl sakpolitiska frågor som inställningen till samarbete med Sverigedemokraterna, har hösten istället kantats av en rad politiska utspel som inte har gynnat målet att få en regering på plats.

Tiden då det endast tog drygt 19 dagar att bilda en svensk regering är över och vi kan troligtvis förvänta oss längre regeringsbildningsprocesser i framtiden. Åtminstone så länge som inte mer etablerade blocköverskridande samarbeten kommer till stånd eller så länge som isoleringen av Sverigedemokraterna inte bryts av samtliga borgerliga partier.[1]


[1] Även om de politiska låsningarna skulle försvinna är en effekt av den obligatoriska misstroendeomröstningen att förhandlingarna kommer igång senare. Det normala i Sverige är att partierna börjar förhandla direkt efter ett riksdagsval, men eftersom partierna i många fall framöver kommer att behöva vänta på utgången av statsministeromröstningen kommer dessa diskussioner att komma igång senare. Därmed kommer vi troligtvis få mer utdragna regeringsbildningar i framtiden.

Referenser

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

Golder, S. N. (2010). Bargaining delays in the government formation process. Comparative Political Studies43(1), 3-32.

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

 

Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.