Regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Torbjörn Bergman, Johan Hellström och Camilla Sandström. Texten har tidigare publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Efter valet 2010 och 2014 lyckades varken de rödgröna partierna eller allianspartierna uppnå egen majoritet i riksdagen. Opinionsundersökningarna har även fortsättningsvis indikerat att inte heller riksdagsvalet 2018 skulle resultera i någon klar vinnare. Det har som vanligt aktualiserat frågan om vem som vill regera med vem? Till skillnad från tidigare valår, har emellertid den starka låsningen vid två traditionella block luckrats upp och nya obeprövade regeringskonstellationer och inte minst blocköverskridande samarbeten diskuterats öppet. Två intressanta frågor att studera är därför vilka förutsättningar det finns för nya koalitioner på basis av partiernas valmanifest, samt vilka regeringssamarbeten ledande politiska företrädare föreslagit i media under månaderna före riksdagsvalet?

Under våren och sommarens valkampanj har klassiska frågor som ekonomi och välfärd debatterats intensivt, men även klimatet och ”nyare” konfliktfrågor som migration och integration har fått stort utrymme. Genom att analysera hur partierna i de egna valmanifesten profilerat sig över tid längs den traditionella höger-vänsterskalan (figur 1) kan man se att partierna över tid förflyttat sig mellan olika positioner på skalan. Sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner emellertid anmärkningsvärt stabila. En större förflyttning kan dock noteras efter Moderaternas valförlust 2002. Under Fredrik Reinfeldts ledning skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006 i sin framställning av sin politik i valmanifestet. Partiet är dock numera tillbaka i en mer traditionell högerposition. Sverigedemokraternas (SD) inträde i riksdagen från 2010 har också förändrat det partipolitiska landskapet, då fler riksdagspartier och inte minst flera jämnstora partier förändrar relationerna mellan partierna och blocken.

Som framgår av figur 1 samlas riksdagspartierna fortfarande i ett tydligt vänster- respektive högerblock, men det ideologiska avståndet mellan de två politiska blocken har minskat över tid.

Figur 1. Partiernas vänster-höger positioner i valmanifesten, 1998-2018Figur_1

Kommentar: Värdena i figuren visar skillnaden mellan andelen generella vänster- respektive högeruttalanden i partiernas valmanifest. Den generella vänster-högerskalan inkluderar både ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men även icke-ekonomiska frågor som t.ex. försvar, miljö, multikulturalism o.s.v. Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden som vi använt är väl beprövad och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/). För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Då KD inte presenterade något valmanifest i egentlig mening inför valet 2018 redovisas värdet för 2014 års valmanifest i figuren.

 

Utöver detta har Sverigedemokraterna allt mer kommit att prägla det politiska landskapet och under perioden 2010-2018 närmast utgjort ett tredje politiskt block i svensk politik. Vilka tänkbara utfall öppnar detta upp för i termer av (potentiella) regeringskoalitioner efter 2018 års riksdagsval? Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det möjligt att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter inom de två traditionella blocken. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet.

Ett andra scenario, vilket hitintills varit närmast otänkbart, är att barriären gentemot Sverigedemokraterna bryts.  Även om partier som liknar SD har utgjort en del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra riksdagspartierna och SD fortfarande relativt stort när det gäller SD:s kärnfrågor – immigration och integration. Skillnaderna inom dessa politikområden har dock blivit mindre under valrörelsen då flera partier signalerat för en hårdare migration- och integrationspolitik. Men så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti” av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll.

Ett tredje scenario är en uppluckring av blockpolitiken. Hur partierna positionerar sig i relation till varandra (figur 1) skapar uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga.

Vad säger då de politiska parterna om regeringsalternativen före valet? Tabell 1 redovisar vilka olika typer av regeringar som ledande politiska företrädare vill se efter riksdagsvalet. I sammanställningen ingår uttalanden av partiledare, partisekreterare och gruppledare i riksdagen i tidningar, tv och radio två månader före valet.

Tabell 1. Vem vill regera med vem?tabell_1.png

Kommentarer: Tom ruta= Ingen information; Ej blockerande= lägger ner sina röster i statsministeromröstningen för att släppa fram ett regeringsalternativ.

 

Av de tänkbara regeringsalternativ som föreslås framstår ingen av de tre ovannämnda scenarierna som helt otänkbara, men det är även tydligt att förutsättningarna för en minoritetsregering som inkluderar både S och M, eller en majoritetsregering som även inkluderar ytterligare partier, är ytterst begränsade eftersom både Ulf Kristersson och Stefan Löfven avfärdat denna möjlighet under våren.

Tre viktiga faktorer kommer att vara av stor betydelse i höstens regeringsbildning:

  • Kommer partierna att rösta enligt spelreglerna som uttrycktes i den (ö)kända Decemberöverenskommelsen? I sådana fall kommer regeringen att bildas utifrån det största politiska blocket, liksom efter riksdagsvalet 2014.
  • Kommer allianspartierna att stödja sig på Sverigedemokraterna vid regeringsbildningen? Det som talar emot detta är att åtminstone två av allianspartierna inte vill se en alliansregering som bildas utifrån (ett passivt) stöd från Sverigedemokraterna.
  • Kan partierna tänka sig en blocköverskridande regering? Vi påstår att förutsättningarna för en sådant scenario är större än på länge. Inte minst då Vänsterpartiet antagligen inte kommer att blockera eller hindra en sådan regering från att bildas, med förbehållet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget. En minoritetsregering skulle i det läget kunna bestå av till exempel S-MP-C eller S-MP-C-L. Det skulle emellertid ställa partierna inför en väldigt prekär situation, och möjligen en svekdebatt, då de måste övertyga både sina gräsrötter och väljare om nödvändigheten av en bred regeringskoalition tillsammans med forna antagonister, och behovet av att överge den förutsägbarhet inom politiken som blockpolitiken innebär.

Snart får vi veta svaret.

 

Vilka frågor betonar partierna i sina valmanifest?

AV: Johan Hellström och Jonas Lindahl


Inför varje riksdagsval publicerar partierna valmanifest där de presenterar sin politik. Genom valmanifesten kan partierna visa vilka politiska frågor de prioriterar och vilka förslag de vill få igenom. Samtidigt är valmanifesten strategiska dokument författade av partierna själva. De författas för att marknadsföra partiernas politik helt enkelt. Av denna anledning kan partiernas valmanifest se väldigt olika ut och ha varierande längd. Av samma anledning ger valmanifesten oftast inte en helt komplett bild över vilken politik som partierna vill genomföra, eftersom dessa ibland endast kortfattat berör, eller till och med utelämnar, vissa politikområden. Däremot, ger valmanifesten en ganska god indikation på vilka frågor som partierna prioriterar i valrörelsen. Detta leder till frågan för detta inlägg:

I vilken omfattning lyfte de politiska partierna fram frågor som väljarna prioriterade högst inför riksdagsvalet 2018? För att besvara denna fråga har vi kodat samtliga partiers valmanifest efter ett etablerat kodningsschema.[1] Vi har sedan summerat hur stor andel av partiernas valmanifest som tillägnas respektive politikområde av de åtta politikområden som väljarna prioriterar högst (enligt olika opinionsundersökningar publicerade månaden före valet).[2] Figur 1 nedan visar rangordningen för de åtta politikområdena som respektive parti betonar mest i sina valmanifest (efter hur stor andel av valmanifestet som tillägnas respektive politikområde).

Figur 1. Politikområden i partiernas valmanifest

Kommentar: Kategorin ”Jämställdhet” är tämligen bred och berör positiva omnämnanden om social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt (t.ex. lika behandling/anti-diskriminering, ekonomisk jämlikhet o.s.v.) Notera även att det finns politiska frågor som inte är inkluderade vilket gör att summan inte blir 100 procent. I kategorin ”Sjukvård” ingår även andra delar av välfärdssystemet, såsom äldreomsorg och olika trygghetssystem. Observera även att Kristdemokraternas (KD) valmanifest inför årets val är ovanligt kortfattat och utelämnar därför många politikområden (t.ex. miljö). Vi väljer därför att inte kommentera KD:s valmanifest.  Att Vänsterpartiet (V) inte betonar ”Lag och ordning” beror på hur kodningen av valmanifesten är utformad, då V främst önskar bekämpa brottslighet med jämlikhetsarbete (dvs. minska de socioekonomiska klyftorna och segregationen i samhället).

Vilka intressanta iakttagelser kan vi då göra utifrån figuren? Det är tydligt, och föga förvånande, att partierna försöker attrahera delvis olika grupper av väljare, men även delvis samma. Till exempel betonar både Centerpartiet (C) och Miljöpartiet (MP) till största del miljöfrågor och har profilerat och utformat sina valmanifest utifrån dessa frågor. Studerar vi riksdagens två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, utgör Jämställdhet (inklusive social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt), Lag- och ordning och Sjukvård/Omsorg de tre mest prioriterade politikområdena. De betonar med andra ord ungefär samma frågor i sina valmanifest, även om framställningen – hur valmanifesten är utformade och skrivna – skiljer sig åt. Att Jämställdhet är mest prioriterat i Moderaternas valmanifest kan ses som ett utslag för en av partiets valslogans inför valet, ”Lika för alla”. Liberalernas valmanifest med titeln ”Försvara friheten” har en tydlig betoning på liberala värderingar (vilket delvis faller under Jämställdhetskategorin), men även tidigare profilfrågor som skola/utbildning, samt integrations- och migrationspolitiken lyfts fram. I Sverigedemokraternas valmanifest är det jämnt lopp mellan sjukvård och integration/migration, men detta beror främst på att äldreomsorgen även räknas med i denna kategori. SD:s valmanifest betonar, liksom tidigare, främst integrations- och migrationspolitik. Slutligen, Vänsterpartiets valmanifest har ett tydligt fokus på jämställdhet, jämlikhet och lika behandling – inga nyheter från tidigare valmanifest med andra ord.

Sammantaget kan vi konstatera att partiernas valmanifest betonar de frågor som väljarna tycker är viktigast ganska bra. Det finns dock undantag. Den tydligaste skillnaden mellan hur mycket ett politikområde diskuteras i valmanifesten i förhållande hur viktigt detta är för väljarkåren i sin helhet är miljöfrågor (undantaget C och MP). Och inte minst eftersom detta var en väljarnas viktigaste frågor inför årets val. Att flera av valmanifesten till största del författades innan sommarens torka och bränder kan nog delvis förklara detta. Även integrations- och migrationspolitiken, om än i något mindre grad än miljöfrågorna, har inte samma tyngd i partiernas valmanifest som hos väljarna (undantaget L och SD). Delvis beror detta på att sysselsättningspolitiken i vissa fall tangerar integrationspolitiken, då integrationspolitiken i mycket rör arbetsmarknadsintegration i manifesten snarare än integration i en, exempelvis, kulturell bemärkelse. I detta avseende lägger partierna, och då i synnerhet Allianspartierna, ett förhållandevis stort utrymme på ”integration” i sina valmanifest.[3]

 


1] Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text på ”kvasi-meningsnivå” och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse. Metoden som vi använt är välbeprövad, fast inte utan sina brister, och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/).

[2] Se t.ex. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/miljo/klimatet-upp-i-topp-som-valjarnas-viktigaste-fraga/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/gPeAKB/nu-ar-flyktingar-och-invandring-valets-viktigaste-fraga; https://www.dn.se/nyheter/politik/valjarnas-viktigaste-fragor-och-problemen-de-vill-ha-losta/.

[3]  För ytterligare läsning om migrationspolitiken i valmanifesten se https://politologerna.wordpress.com/2018/09/06/vad-lovar-partierna-att-gora-i-migrationspolitiken-2018-2022/.

 

Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Av: Johan Hellström


Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.


Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Kostnaden att regera

Av: Johan Hellström


Förra veckan kom resultaten från SCB:s sista partisympatiundersökning innan valet. Enligt denna undersökning är det jämnt mellan de politiska blocken. Om det skulle vara val idag skulle det rödgröna blocket få 40 procent av rösterna, allianspartierna 38,6 procent, Sverigedemokraterna 18,5 procent och övriga partier (där Feministisk initiativ är störst) 2,9 procent av rösterna.

Jämfört med riksdagsvalet 2014 är det tre förändringar som är särskilt värda att lyfta fram. Sverigedemokraterna ökar sitt stöd med över 5 procentenheter, allianspartierna backar ungefär 1 procentenhet gemensamt och de rödgröna partierna backar nästan 4 procentenheter totalt. Men inom det rödgröna blocket är det bara regeringspartierna som backar i opinionen medan Vänsterpartiet går framåt. Den sittande regeringen (S + MP) hade ett stöd på 37,9 procent i riksdagsvalet 2014 och enligt senaste Partisympatiundersökningen endast 32,6 procent.

Att regeringspartier förlorar i popularitet under mandatperioden är dock normalt. Det kostar på att regera. I en svensk kontext har detta berörts i ett par blogginlägg av Henrik Oscarsson där han pekar på att svenska regeringspartier stöd i opinionen minskar gradvis under den första delen och mitten av mandatperioden ned mot en nivå på drygt 90 procent av stödet jämfört med valresultatet, för att sedan hämta tillbaka något av stödet i slutet av mandatperioden. [1]

Detta är dock inget unikt för Sverige. Regeringspartier förlorar i stöd även i andra länder. Figur 1 nedan visar opinionstrenden för 166 regeringar i 13 västeuropeiska länder över mandatperioden (baserat på över 12.000 opinionsundersökningar).[2] Linjerna visar det genomsnittliga väljarstödet i förhållandet till valresultatet för samtliga regeringar (svart linje), koalitionsregeringar (blå linje) och enpartiregeringar (grön linje). I figuren är det tydligt att regeringspartier successivt förlorar i popularitet, men lyckas hämta upp lite av stödet innan nästkommande val. Den upphämtning vi kan se i Sverige och andra länder mot slutet av mandatperioden är dock inget som nuvarande Svenska regering har lyckats med.

Figur 1. Genomsnittliga stödet för regeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig1.png

Källa: Daniel Walther och Johan Hellström (2018). The verdict in the polls — how government stability is affected by popular support, kommande artikel i West European Politics.

Det är vanligt att sittande regeringar lägger fram olika reformförslag och satsningar i slutet av mandatperioden för att öka sina chanser att bli omvalda.[3] En möjlig förklaring till att regeringen Löfven inte lyckats vända den nedåtgående opinionstrenden kan vara att det är en minoritetsregering med en relativt liten andel av riksdagsmandaten.[4] Med andra ord, det svaga stödet i riksdagen gör det svårare att implementera populära förslag under slutspurten av valrörelsen (som t.ex. vinstförbud inom välfärdssektorn). Hur ser då trenden i opinionsstöd ut för koalitionsregeringar utan en parlamentarisk majoritet, dvs. av samma typ som dagens svenska regering? Figur 2 nedan visar just detta.

Figur 2. Genomsnittliga stödet för minoritetskoalitionsregeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig2.png

Kommentar: Eftersom det finns betydligt färre mätningar av denna specifika typ av regering har trendlinjen tagits fram med hjälp av loess (locally weighted scatterplot smoothing).

I figuren kan vi se att denna typ av regeringar inte visar några tendenser på en återhämtning av stöd mot slutet av mandatperioden. Med andra ord, dagens svenska regering följer den allmänna trenden för minoritetskoalitionsregeringar. Av denna anledning ska vi nog inte förvänta oss att regeringen lyckas vinna tillbaka det förlorade stödet. Om mindre än 13 veckor vet vi detta med säkerhet.

 


[1] Se Henrik Oskcarssons inlägg på samma tema här: https://politologerna.wordpress.com/2017/08/22/lofven-regeringens-opinionsstod-jamfort-med-tidigare-svenska-regeringar/ ; https://politologerna.wordpress.com/2015/05/14/stodet-for-sittande-regering-under-mandatperioderna/

[2] Datamaterialet baserar sig på Jennings, Will, and Christopher Wlezien. 2016. “The timeline of elections: A comparative perspective.” American Journal of Political Science 60(1): 219–233.

[3]  Litteraturen kring s.k. ”electoral/political busniess cycles” eller förekomsten av strategiska satsningar innan parlamentsval för att förbättra chanserna att bli omvald är dock inte helt entydig. Inte minst har införandet av politisk oberoende centralbanker och mer krävande budgetregler gjort det svårare för sittande regeringar att genomföra reformer som kan påverka den rådande opinionen.

[4]  Se t.ex. detta inlägg: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/15/sitter-lofvens-regering-i-en-historiskt-svar-situation/