Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.

 

 

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.