Hur fördelas ministerposterna i en regering?

Av: Hanna Bäck och Johan Hellström

En fråga som uppmärksammas i media den senaste tiden har varit hur en rödgrön regering under ledning av Löfven kommer se ut. Vilka partier och personer kommer få vilken ministerpost och hur ska Socialdemokraterna och Miljöpartiet hantera att båda partierna värdesätter utbildningsministerposten lika högt? Kan vi få några ledtrådar utifrån den forskning som finns rörande regeringsbildning?

Fördelningen av ministerposter utgör ett betydelsefullt steg i regeringsbildningsprocessen, och i koalitionsregeringar utgör ministerposter en av de mest värdefulla varor som partierna förhandlar om. En fråga som ett flertal forskare fokuserat på är varför partier erhåller ett visst antal ministerposter. Här är den viktigaste hypotesen att finns ett starkt samband mellan hur många parlamentariska mandat ett parti bidrar med till regeringen och hur många ministerposter partiet får. Tidigare studier av ett stort antal Västeuropeiska regeringar har visat att det finns ett mycket starkt samband mellan partiers andel ministerposter och andel mandat. Således kan vi förvänta oss att socialdemokraterna och miljöpartiet fördelar ministerposterna enligt en så kallad ”proportionalitetsprincip”, där socialdemokraterna får ungefär 80% av posterna och miljöpartiet kring 20%.

Frågan är nu om detta samband mellan partiers mandatandel och deras andel av ministerposterna kvarstår när man tar hänsyn till det faktum att olika ministerposter är olika betydelsefulla? Tidiga analyser av fördelningen av ministerposter byggde på ett antagande om att en kulturministerpost väger lika tungt som en premiärministerpost, vilket givetvis är orimligt. I motsats till detta visade en studie från 2006 (Warwick och Druckman 2006), att premiärministerposten i de allra flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost. Och i de flesta av de 14 länder som ingick i studien var posten som utrikesminister och som finansminister också viktiga.

Den här typen av analyser tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera samma poster olika mycket, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område (t.ex. Budge och Keman 1990) visade att vissa typer av partier (konservativa, liberala, religiösa, agrara/landsbygds och socialistiska partier) fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig som landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrog posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning menade också att liberala partier borde erhålla posten som finans- och justitieminister,  att konservativa partier sannolikt skulle erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, samt att socialistiska partier troligtvis fick posten som socialminister och arbetsmarknadsminister.

Hur väl stämmer dessa förutsägelser överens med hur ministerposter har fördelats i svenska koalitionsregeringar? I tabell 1 presenteras fördelningen av några utvalda ministerposter i svenska koalitionsregeringar under efterkrigstiden. Om vi först tar en titt på finansministerposten så kan vi se att i alla fall som Folkpartiet ingått i regeringen, förutom i regeringarna Reinfeldt I och II, har de erhållit denna post, vilket ger visst stöd åt förutsägelsen att liberala partier föredrar den här typen av post.

Tabell 1. Fördelning av ministerposter i svenska koalitionsregeringar

Regering Finans Utrikes Försvar Justitie Jordbruk/Landsbygd Social
Erlander III S S S S C S
Erlander IV S S S S C S
Erlander V S S S S C S
Fälldin I FP C M Opol. C C
Fälldin II FP FP M M C C
Fälldin III FP FP C Opol. C C
Bildt FP M M M C C
Reinfeldt I M M M M C KD
Reinfeldt II M M M M C KD

Kommentar: Från Bäck (2010), uppdaterad för Reinfeldt II.

När vi tittar på försvarsministerposten, så ser vi att i de flesta fall där Moderaterna ingått i regeringen har de erhållit denna post, vilket ger stöd till hypotesen att konservativa partier föredrar denna post. Denna typ av parti bör enligt Budge och Keman även erhålla utrikesministerposten, men här är resultatet mindre tydligt – denna post har erhållits av centern, folkpartiet och moderaterna i de borgerliga regeringarna. Vad gäller posten som justitieminister så bör den enligt teorin i hög utsträckning innehas av folkpartister, men i de flesta svenska borgerliga regeringarna har Moderaterna innehaft denna post. Mycket tydligare stöd får hypotesen om agrara partier – enligt denna hypotes bör centern erhålla posten som jordbruksminister, vilket de också gjort i alla svenska koalitionsregeringar. Vad gäller socialistiska partier så tycks hypotesen att de bör inneha posten som socialminister stämma i det svenska fallet – i de få koalitionsregeringar som socialdemokraterna ingått har de erhållit denna post.

En liknande hypotes inom forskningen om regeringar, som inte enbart uttalar sig om olika klassificeringar utifrån typer av partier eller ”partifamiljer” (och dessas förmodade preferenser), säger att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att försöka erhålla den ministerpost som motsvarar det politikområdet (Bäck, Debus och Dumont 2011). I figur 1 presenteras resultaten av Bäck, Debus och Dumonts studie på ett förenklat sätt. I studien mättes hur mycket utrymme av partiernas valmanifest som ägnades för olika politiska frågor, och huruvida partier erhöll den ministerpost som enligt valmanifesten var viktigast för partierna.

Figur 1. Genomsnittlig ”viktighet” för olika ministerposter i 12 Västeuropeiska länder

minister_fig1

Kommentar: Figur från Bäck (2010). Data från Bäck, Debus & Dumont (2011).

Figuren visar alltså hur viktigt ett politikområde är för ett parti (i genomsnitt), fördelat på om ett parti erhöll den ministerpost som motsvarade politikområdet eller inte. I de allra flesta fall går ministerposten till de partier som värdesätter ett visst politikområde högre än andra partier i en koalition. Vi ser dock att detta resultat varierar beroende på vilken typ av post vi studerar. Det mest tydliga resultatet finner vi när vi studerar miljöministerposten och jordbruksministerposten. De partier som i hög utsträckning betonar miljöfrågor och jordbruksfrågor i sitt valmanifest, kommer med hög sannolikhet även erhålla dessa poster. Vi kan även se en viss skillnad på arbetsmarknads-, hälso-, och finansministerposterna, medan resultaten är mindre tydligare för andra ministerposter.

Sammantaget, vad kan vi förvänta oss om vi applicerar dessa tankegångar på svensk politik? När det gäller fördelningen av ministerposter i en kommande rödgrön regering, kan vi alltså förvänta oss att socialdemokraterna som största parti erhåller de mest betydelsefulla posterna, det vill säga, utöver statsministerposten även posten som finansminister och utrikesminister. Ett ytterligare argument för detta är det faktum att Miljöpartiet inte har någon politiker med erfarenhet av att vara statsråd och att regeringserfarenhet borde underlätta betydligt för att kunna koordinera och styra arbetet inom dessa personaltunga departement.

Om vi blickar bakåt till riksdagsvalet 2006, var Centerpartiet det svenska parti som ägnade mest utrymme i sitt valmanifest åt att debattera landsbygds- och jordbruksfrågor. Frågor som även är en del av Centerpartiets traditionella identitet. När Reinfeldts första regering bildades 2006 var det därför ingen överraskning att jordbruksministerposten gick just till Centerpartiet. På samma sätt, i en rödgrön regering ledd av Löfven kan vi förvänta oss att Miljöpartiet får posten som miljöminister i och med att detta är en ”hjärtefråga” för partiet (och att de ägnat mycket utrymme åt miljöfrågor i bland annat sitt valmanifest).

Frågan är då vad som händer med utbildningsministerposten då båda partierna ägnat mycket utrymme i valrörelsen (och i sina valmanifest) åt skol- och utbildningsfrågor? Troligtvis finns det en relativt enkel lösning på detta problem. Sverige är ett av många länder i Europa som inte direkt har någon (praktisk) begränsning på hur många ministerposter det får finnas. Därför finns det inte heller något direkt tryck att hålla nere antalet ministerposter. Utifrån detta är det inte osannolikt att partierna väljer att dela på departementet, med en varsin ministerpost – både en skolminister och en utbildningsminister. Eller en utbildningsminister (eller skolminister som det kanske kommer att kallas) och en biträdande utbildningsminister/skolminister.


Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Budge, Ian & Hans Keman (1990). Parties and Democracy. Coalition Formation and Government Functioning in Twenty States. Oxford: Oxford University Press.

Bäck, Hanna. 2010. “Den svenska regeringsbildningen i ett jämförande perspektiv” i Jörgen Hermansson (red): Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism, 1917–2009. Stockholm: SNS.

Bäck, Hanna, Marc Debus & Patrick Dumont. 2011. “Who Gets What in Coalition Governments? Predictors of Portfolio Allocation in Parliamentary Democracies”. European Journal of Political Research 50: 441–478.

Warwick, Paul V. & James N. Druckman. 2006. “The portfolio allocation paradox: An investigation into the nature of a very strong but puzzling relationship”. European Journal of Political Research 45: 635-665.

Annonser

En reaktion på ”Hur fördelas ministerposterna i en regering?

  1. […] Den här typen av analyser eller ”viktning” tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera poster olika, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område visade att vissa typer av partier fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrar posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning pekade också på att liberala partier bör erhålla posten som finans- och justitieminister, att konservativa partier kommer sannolikt att erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, och att socialistiska partier troligtvis får poster som social- och arbetsmarknadsminister. En annan, liknande hypotes om hur ministerposter fördelas baseras på tanken att vad som är av betydelse vid fördelningen av ministerposter är hur viktigt ett politikområde är för ett parti. Tankegången är att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att erhålla den ministerpost som motsvarar detta politikområde, och att man kan studera vilka politikområden partierna prioriterar genom att analysera hur mycket de betonar en fråga i sitt valmanifest (Bäck, Debus & Dumont 2011, se även inlägget av Bäck och Hellström här). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s