Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.

Annonser

Regeringsbildning i Europa. Vilka partier bildar regering efter ett parlamentsval?

AV: Johan Hellström

Detta är en reviderad version av ett inlägg som tidigare publiceras på engelska här. Inlägget baserar sig på en artikel publicerad 2013 av mig och Holger Döring i den vetenskapliga tidskriften West European Politics. Artikeln jämför regeringsbildningar i Västeuropa med regeringsbildningar i Central- och Östeuropa. Artikel finns fritt tillgängligt här.

Den stora frågan inför ett riksdagsval är ofta – vem som kommer att bilda regering? Statsvetare och diverse experter gör sina gissningar, vadslagningsföretag samlar in bud och journalister rapporterar om de senaste opinionsundersökningarna. I fokus står ofta också enskilda partiers framgångar och politiska förslag, men den viktigaste frågan brukar ändå ofta bli vilka som ska bilda regering efter valet.

I länder med majoritetssystem som t.ex. Storbritannien är det oftast lätt att avgöra vilket eller vilka partier som kommer att styra landet direkt efter det att valresultatet är klart. Majoritetsvalsystemet tenderar att producera en ensam vinnare med en majoritet av platserna i parlamentet. Också i proportionella valsystem, som i Sverige, kan ett parti ibland få en majoritet av platserna i parlamentet och styra på egen hand. Detta är dock sällan fallet. I själva verket har endast cirka 12 procent av alla regeringar som bildas i Europa efter 1945 bestått av enpartiregeringar med egen majoritet (inklusive Storbritannien, Frankrike och andra länder med icke-proportionella valsystem). Det vanliga är istället att efter valet till parlamentet är klart så förhandlar representanter från olika politiska partier om vilka som kan bilda den vinnande koalitionen – det vill säga, de beslutar om vilka som bildar regering. Alternativt kan dessa förhandlingar äga rum innan valet vid bildandet av s.k. valallianser, som t.ex. i Sverige efter det att Alliansen (för Sverige) bildades inför 2006 års riksdagsval. Grovt uppskattat består c:a en fjärdedel av alla koalitionsregeringar som bildas av olika typer av valallianser (Golder 2006).

Vilka faktorer är det den statsvetenskapliga forskningen då lyfter fram som viktiga för vilka partier som i slutändan kommer in i regeringen? Detta är en forskningsfråga inom den s.k. koalitionsforskningen, ett aktivt forskningsområde med en ganska lång forskningstradition särskilt i ett västeuropeiskt sammanhang. Dock är forskningen betydligt mer modest rörande de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa. Utifrån en västeuropeisk kontext vet vi att, föga förvånande, framgångar i valet ofta lönar sig vid regeringsbildningen. De partier som går framåt i valet har en större sannolikhet att hamna i regering. Viktigast är dock att bli det största partiet i parlamentet. Inte minst då det är vanligt att partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en ny regering. Dock bjuds inte alla partier in till förhandlingsbordet när en ny regering ska bildas. De som lämnas utanför är främst  populistiska eller politiskt ”extrema” partier – partier som de mer etablerade partierna inte brukar vilja förknippas med. Detta brukar dock ändras när dessa partier blir alltför starka för att ignoreras. Partiers ideologiska profil är även viktigt i andra sammanhang. Även om det ibland inte är så lätt att se detta har olika parter en viss typ av politik de vill genomföra och de försöker därför att bilda regering med partier som står nära dem politiskt. Detta har flera fördelar. Att bilda regering med partier som har en ganska likartad agenda och syn på olika politiska frågor begränsar behovet av politiska kompromisser som riskerar att vattna ur innehållet i olika politiska förslag. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet. I så motto spelar det ingen roll om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en regering, medianpartiet brukar ofta ingå i båda scenarierna.

Alla ovanstående faktorer har visat sig vara betydelsefulla för att förutsäga vilka partier som kommer utgöra regeringen i Västeuropa. Kan vi då säga att dessa ”empiriska sanningar” även kännetecknar de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa? Ja, och nej. I vår uppsats jämförde vi vad som karakteriserade de partier som hamnade i regeringen i både Västeuropa respektive Central- och Östeuropa. Vi fann att valframgångar hade betydelse i båda regionerna, men där slutade likheterna. Detta har främst att göra med skillnader i partisystemen och partiväsendet mellan väst och öst. För det första är ofta de politiska partierna i Central- och Östeuropa fortfarande svagare i sin organisationsstruktur och funktionssätt. Det vill säga partierna har inte samma starka sammanhållning och partidisciplinen är betydligt svagare jämfört med sina västerländska motsvarigheter. Parlamentsledamöter som skiftar partipolitisk tillhörighet eller lämnar sitt moderparti för att bilda eller ansluta sig till nya partier är ingen ovanlighet. Även om nya partier har etablerat sig i både Sverige som andra västeuropeiska länder är det betydligt mer förekommande i Central- och Östeuropa. För det andra så konkurrerar partierna inte i samma utsträckning i termer av vänster- och högerpolitik, utan på deras förmåga att styra (och ibland till och med på att vara det minst korrupta partiet!). Därför är väljarrörligheten omfattande i de flesta demokratier i Central- och Östeuropa. Med andra ord, väljare tenderar i högre utsträckning att byta parti de röstar på mellan efterföljande val. Utöver detta lever, för det tredje, arvet från sovjettiden kvar i minnet hos väljarkåren och hos partierna. I de flesta postkommunistiska stater har det funnits och finns i viss grad kvar en motsättning mellan partierna med sina rötter i den gamla kommunistiska regimen och de partier som uppstod i opposition till regimen. Och partier (från vänster till mitten) är oftast motvilliga att bilda koalitioner med partier med ett postkommunistiskt förflutet på grund av deras historiska arv och rädslan att förlora väljare, även om dessa partier annars skulle vara idealiska regeringspartners. Allt detta spelar en roll för vilka partier som ges möjlighet att bilda och ingå i regeringen. Därför, även om det är mer än mer än tjugo år sedan de första demokratiska valen hölls i Central- och Östeuropa, kan få av de etablerade slutsatserna om regeringsbildningsprocesser i Västeuropa direkt överföras till Central- och Östeuropa.

Fast saker och ting förändras (om än sakta). Sedan demokratiseringen i början av 90-talet har de politiska partierna utvecklat tydligare identiteter och en mer förutsägbar politik. Partierna med ett kommunistiskt arv inte lika utstötta som de brukade vara. Partisystemen i vissa länder (Ungern, Slovenien, Estland och Tjeckien) har blivit mer stabila med färre och organisatoriskt starkare partier. Partisystemen är fortfarande ”under uppbyggnad” i andra länder (Polen, Litauen, Lettland). Samtidigt har väljarrörligheten ökat i Västeuropa, antalet nya partier ökat, de politiska skillnaderna mellan de traditionella partierna blivit mindre, och antalet möjliga koalitioner har blivit fler över tiden. I slutändan kan de övergripande skillnaderna mellan vilka typer av partier som hamnar i regeringen mellan de äldre och nyare demokratierna i Europa visa sig vara av tillfällig art.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.