Utmanarna från höger

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Sverigedemokraternas (SD) väljar- och opinionsmässiga framgångar har inspirerat högerradikala politiska entreprenörer att kasta sig in i konkurrensen om de invandringskritiska rösterna. Det i mars bildade Alternativ för Sverige (AFS) och Medborgerlig Samling (MED), som fram till 2014 hette Borgerlig Framtid, fiskar efter migrations- och EU-kritiska, värdekonservativa och politiskt missnöjda väljare. Även den extrema nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen gjorde en större satsning än tidigare i årets riksdagsval. Här kommer enbart de två högerradikala partierna att behandlas. Trots stor närvaro på sociala medier var valresultatet blygsamt för de två utmanarpartierna: AfS fick ett väljarstöd på 0.3 procent och MED nådde upp till 0,1 procent. MED erhöll mandat i tre kommuner:  Höör i Skåne (1 mandat), Torsås i Kalmar län (1 mandat) och Laholm i Halland (2 mandat).

AFS är en direkt konsekvens av SDs resa från marginalen till den politiska mittfåran. SDs ideologiskt principfasta nationalistiska aktivister har ogillat den ideologiska modereringen som skett i syfte att bredda väljarbasen, och ytterst bryta isoleringen och bli ett legitimt parti, som övriga politiska partier vill samarbeta med. SDs partiledning har etablerat en disciplinerad organisation där utrymmet för extrema element – personer och uttryck som kan skada partiet – krymptes. Jimmy Åkesson presenterade 2012 nolltolerans”-linjen mot rasism och andra extrema uttryck och ett hundratal medlemmar har uteslutits sedan dess.

Partisplittringar av ideologiska och personella skäl har ofta skakat nationalistiska partier i Europa. Utbrytare och politiska sticklingar är inte heller nytt för SD. Hembygdspartiet bildades som en utbrytning från SD 1995, och 2001 bildades Nationaldemokraterna av aktiva från SD. Det som skiljer AFS från de historiska utbrytarpartierna är att partigrundarna består av från SD redan uteslutna personer. AFS partiledare Gustav Kasselstrand, var fram till 2015 ordförande för SDs ungdomsförbund SDU. Flera i AFS ledarskikt har sin bakgrund i ungdomsförbundet, som moderpartiet kapade banden med i 2015 då även Kasselstrand med flera uteslöts från moderpartiet. Tre SD-riksdagsledamöter har anslutit sig till AFS under våren, bland annat Mikael Jansson, som var SDs partiledare mellan 1995-2005. De tre avhopparna hade ratats vid SDs kandidatnominering till riksdagsvalet 2018.

AFS har en starkare nationalistisk profil än SD. Asyl- och flyktingpolitiken är radikalare, t.ex. förespråkar man ett omedelbart asylstopp och en aktiv återvandringspolitik. Sverige ska även lämna EU. AFS populism uttrycks i skarp kritik av det politiska systemet och de politiska partierna beskrivs som korrupta och inför folket lomhörda organisationer.  AFS  har även närmat sig de mer radikala invandringskritiska partierna i Europa; Front National, Vlaams Belang, m.fl. Partiet har även en Putin-vänlig profil. I den ekonomiska politiken står man längre till höger än SD, t.ex. förespråkar man en platt skatt.

Medborgerlig Samling presenterar sig som ett liberalkonservativt parti – ”liberal i sin syn på individens rättigheter och ekonomisk politik” och konservatismen uttrycks som (nationell) sammanhållning på kulturell grund, och politik som bygger på beprövad erfarenhet och kunskap. Invandring och integrationspolitik är partiets viktigaste teman. Partiets ledargestalter har främst sin bakgrund i Alliansens partier, men även Miljöpartiet.  Partiledaren Ilan Sade, har varit ordförande för Centerns högskolepolitiska förbund. Alexander Bard, som har en tidigare historia i ”Stureplanscentern” stöder MED och författaren Katerine Janousch ställer upp som obunden kandidat för MED.  Medan AFS målgrupp är väljare besvikna på att SD kompromissat nationalismen riktar Medborgerlig Samling sig primärt till på Alliansens besvikna borgerliga väljare. De kritiseras för att ha blundat för invandringens negativa konsekvenser och deras ovilja att samarbeta med SD för att gripa regeringsmakten.

Att varken AFS eller MED lyckades ta sig över fyra procentsspärren och erhålla mandat i riksdagen var inte överraskande. Inget av partierna har särredovisats i etablerade opinionsmätningar.  AFS ställde endast upp i riksdagsvalet, medan MED ställde upp i riksdagsvalet och presenterade kandidater i ett antal landsting och kommuner. Som nya partier saknar de framför allt ekonomiska resurser för att bedriva en bred valkampanj.

De två partierna har valt oortodoxa metoder för att fylla partikassan. AFS har haft fundraisingkampanjer i USA och Frankrike. För både den amerikanska marknaden gjorde AFS en Youtubefilm där man presenterar sig som partier som vill ”göra just det Donald Trump försöker göra i USA: stoppa den destruktiva invandringen, dränera det politiska träsket och alltid sätta det egna landets intressen främst”. MED har i annonser i Dagens Industri och Affärsvärlden erbjudit sina sympatisörer att köpa riksdagsobligationer a 5000 kronor, utan ränteåterbäring av partiet. De återbetalas om man når fyra procentsspärren senast riksdagsvalet 2022. Förhoppningen är att få in 10 miljoner.

I likhet ned SD och andra europeiska högerradikala partier är framför allt AFS, men även MED aktiva och synliga på sociala medier. Det är  framförallt där de bedrivit sina valkampanjer genom att presentera sina politiska budskap, live-sänder valmöten och interagerar med väljarna.

De två högerradikala partierna hotade inte SDs väljarmässiga stöd. SD utökade sin närvaro i riksdagen efter valet i september trots konkurrensen. Snarare kan utmanarna – och då i synnerhet AFS – ha bidragit till bilden av att SD tagit avstånd från sin extrema historia och gjort bokslut med den tidigare i partiet accepterade extrema rasismen och extrema nationalismen. Medan utmanarna AFS hävdar att SD blivit ”för trötta och bekväma i riksdagen” kontrar Jimmy Åkesson med att AFS består av ”bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling”. Paradoxalt nog tycks de nya högerradikala utmanarpartierna snarare ha hjälpt snarare än stjälpt SDs väljarmässiga framgångar.

Annonser

Hur påverkar SD bildandet av svenska kommunstyren?

Av: Anders Backlund


Just nu ligger det svenska politiska strålkastarljuset på regeringsbildningen, men efter valet ska även styren bildas i Sveriges 290 kommuner. Liksom på den nationella nivån har de kommunala partierna behövt förhålla sig till Sverigedemokraternas ökade parlamentariska närvaro. Undersökningar bland kommunpolitikerhar visat att det finns ett visst stöd för samarbete med SD på lokal nivå, framförallt bland moderater, men de centrala partiledningarna har hittills i hög grad motsatt sig detta (som t.ex. Kristdemokraterna nyligen i Sölvesborg). Med ett allt större parti som inte betraktas som en möjlig koalitionspartner har de kommunala styrena ändrat karaktär under de senaste mandatperioderna. Jämförelser med riksnivån till trots bör det noteras att den svenska kommunpolitiken skiljer sig från den nationella på så sätt att kommunerna formellt sett inte är parlamentariska system, vilket innebär att det i egentlig mening inte finns några lokala ”regeringar”. I praktiken har svenska kommuner dock en ”kvasiparlamentarisk” karaktär där ett eller flera partier ”regerar” och övriga partier utgör oppositionen.[1]

Figur 1 nedan visar hur maktförhållandena i kommunerna har förändrats under de tre senaste mandatperioderna. Som framgår av figuren har de kommuner där något av blocken har en egen majoritet närapå halverats under denna period, i takt med att SD kontrollerar allt fler mandat i fullmäktige.[2] Eftersom det har blivit svårare att bilda majoritetsstyren inom blocket har förekomsten av både blocköverskridande styren och minoritetsstyren inom blocken ökat kraftigt, framförallt från 2010 till 2014. Antalet kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är vågmästare – d.v.s. samma situation som på riksplanet under föregående mandatperiod – ökade också efter valet 2014, men utgjorde ändå färre än 10 % av kommunstyrena (27 stycken).[3]

Figur 1. Styren i svenska kommuner över tid (2006-2014)

Källor: Sveriges kommuner och landsting och Valmyndigheten

Även i dessa kommuner är det dock vanligt förekommande med uppgörelser över blockgränserna för att få en fullmäktigemajoritet bakom styrets förslag. Oavsett politisk nivå kan sådant stöd variera från hoppande överenskommelser i enskilda sakfrågor till mer formella avtal där de styrande partierna och stödpartierna fastställer sitt samarbete för hela mandatperioden. Den mest avgörande omröstningen för att de styrande partierna ska kunna driva sin politik är budgetomröstningen. Tabell 1 nedan visar utfallet i budgetomröstningarna efter valet 2014 i de kommuner där det ena blocket styrde i minoritet samtidigt som SD var vågmästare. I 41 % av dessa fall löstes den parlamentariska situationen antingen med en blocköverskridande budget eller genom att oppositionen lade ner sina röster till förmån för kommunstyret (d.v.s. samma modell som i Decemberöverenskommelsen).[4] Värt att notera är att denna lösning är vanligare i de kommuner som hade rödgrönt styre, vilket är en konsekvens av att Sverigedemokraterna har varit mer benägna att stödja Alliansbudgetar.

Tabell 1. Utfall i budgetomröstningar i kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är ensam vågmästare (2014)

Under den föregående mandatperioden har situationen i ett antal kommuner beskrivits som att ”Alliansen styr med stöd av SD”. Med detta menas vanligen att det rödgröna blocket är större än Alliansen, men att Alliansen ändå kan styra kommunen därför att den får ett aktivt stöd från SD (ett passivt stöd – dvs. att lägga ned sina röster – räcker inte i dessa lägen då Alliansen har färre mandat än de rödgröna). Enligt Allianspartierna i dessa kommuner sker detta dock utan samarbete eller förhandlingar med SD. En sådan kommun som fick mycket uppmärksamhet under förra mandatperioden är Gävle, där Alliansen fick stöd av SD för sin budget hösten 2015 och därefter tog över styret från det större rödgröna blocket. Denna ”Gävlemodell” var av stort intresse för Allianspartierna därför att den ansågs kunna peka ut en möjlig väg framåt även i riksdagen.

Avsaknaden av förhandlingar med ett ”stödparti” innebär dock en stor osäkerhet för de styrande partiernas möjligheter att få igenom sina förslag. Detta eftersom man i varje omröstning är beroende av aktivt stöd från ett parti som kan använda sin starka position till att försöka driva fram politiska eftergifter. Just detta inträffade in Gävle sommaren 2017, då SD meddelade att man avsåg lägga ner sina röster till förmån för den rödgröna budgeten om inte Alliansen gjorde vissa eftergifter. Alliansen avvisade dessa krav, och fick därför lov att styra kommunen med en rödgrön budget under mandatperiodens sista år. Liksom på riksnivån har situationen i Gävle efter senaste valet skapat en spricka inom Alliansen, där M och KD är öppna för fortsatt minoritetsstyre med SD i vågmästarposition (utan förhandlingar) medan C och L istället har börjat tala om samarbete över blockgränserna. Gävlemodellen tycks med andra ord ge begränsad vägledning för Allianspartierna i riksdagen.


[1] Se t.ex. Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik.

[2] De två blocken är här definierade som Alliansen och de rödgröna. Notera att en del sammanställningar av koalitioner på lokal nivå inte inkluderar MP i något av blocken. Om vi framförallt är intresserade av förändringar över tid snarare än de absoluta antalen har denna distinktion mindre betydelse.

[3] Detta antal avser endast de fall där SD är ensam vågmästare, d.v.s. där det inte finns något lokalt parti vars mandat kan ge det ena eller det andra blocket en majoritet.

[4] Detta var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, men riksdagens voteringspraxis – att rösta på det egna förslaget och sedan avstå från att rösta om detta har fallit – var etablerad sedan tidigare och fortsatte även efter att DÖ i övrigt hade upphävts.

Risk för extra val?

Av: Johan Hellström


En av den nya Talmannen Andreas Norléns första uppgifter är att leda regeringsbildningsprocessen genom att sondera med partiledarna och därefter föreslå en statsminister. Den första s.k. talmansrundan pågår för närvarande och så småningom kommer riksdagen hålla en omröstning för att pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Hitintills har Talmannens förslag till statsminister alltid godkänts i första röstningsomgången. Skulle detta mot förmodan inte ske tillåter den svenska regeringsformen ytterligare tre förslag och omröstningar, innan ett extra val måste hållas inom tre månader.

Kommer talmannens första förslag att gå igenom och relaterat, finns det någon större risk för extra val? Det som talar för att vi eventuellt kommer att få se fler än en statsministeromröstning är att allianspartierna, och inte minst moderaternas ledare Ulf Kristersson, vill pröva om en alliansregering har riksdagens stöd. En anledning till detta är antagligen för att visa för sina väljare och medlemmar att man i alla fall gjort ett seriöst försök att bilda en alliansregering. Förutsättningarna för att en alliansregering ska godkännas i riksdagen är dock ytterst små. Inte minst eftersom de andra riksdagspartierna offentligt meddelat att de kommer att rösta emot en sådan regering. Eventuellt kan även andra regeringsalternativ prövas och röstas ner av riksdagen, men att det skulle gå så långt som extra val är dock inte särskilt sannolikt.

Det som talar emot både att det blir fler än en statsministeromröstning i riksdagen, och inte minst att det skulle gå så långt som ett extra val, är att det ingår i talmannens uppdrag att hitta en statsministerkandidat (och därmed indirekt en regering) som tolereras av en riksdagsmajoritet. Ett av förarbetena till dagens regeringsform argumenterar för att det till och med ligger i talmannens egenintresse att presentera en statsministerkandidat som åtnjuter riksdagens förtroende. För det första skulle en talman som misslyckas med detta riskera att inte bli omvald nästa mandatperiod. Och inte nog med det. För det andra ”…bör det väl också understrykas, att det måste vara synnerligen genant för talmannen, om det visar sig att han bedömt det parlamentariska läget så felaktigt att riksdagen ej accepterar den statsminister han utser.”[1] Och skämsfaktorn ska nog inte underskattas!

 


[1] SOU 1966:17, s. 31.

 

Det nya svenska partisystemet

Snabbtänkt logga

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och ytterligare en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet har av goda skäl betraktats som det mest stabila i Europa. Från demokratins införande till slutet av 1980-talet var riksdagens partiuppsättning närmast helt oförändrad. Dessutom har de interna styrkeförhållandena mellan partierna varit märkbart stabila. På vänsterkanten har ett stort parti ackompanjerats av ett mindre flankparti medan högersidan har utgjorts av tre mellanstora partier. Med årets valresultat är det uppenbart att den hävdvunna bilden av det svenska partisystemet som en bastion av stabilitet och kontinuitet kan förpassas till historieböckerna. I ett jämförande perspektiv finns det inte längre fog för att tala om någon form av svensk exceptionalism. Sveriges nya partisystem tycks allt mer kunna liknas vid ett genomsnittligt europeiskt partisystem.

Med Miljöpartiets, Kristdemokraternas och Ny demokratis riksdagsinträden 1988 respektive 1991 ändrades det svenska partisystemet numerärt. Emedan Ny demokrati imploderade och lämnade den politiska scenen nästan lika fort som det dök upp kom såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna att bli väl integrerade partier i det svenska partisystemet. Eftersom dessa snabbt fann en hemvist i varsitt av de etablerade politiska blocken kvarstod dock i all väsentligt samma konkurrensdynamik – väljarnas val såväl som regeringsbildning var i huvudsak en fråga om vänster eller höger. Sverigedemokraternas inträde i det politiska finrummet 2010 markerar början på slutet för stabiliteten. Utvecklingen fortsatte 2014 och har nått nya nivåer i årets val.

Valresultat är i många avseenden rekordartat. Aldrig tidigare har de stora partierna varit så små. Det en gång dominanta Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande. Drygt 28 procent av rösterna är samtidigt det minsta stödet någonsin för det största partiet i riksdagen. Dessutom är det första gången som riksdagens två största partier inte tillsammans lyckas samla en majoritet av väljarna. Med Sverigedemokraternas exempellösa framgångar – torde finnas få andra partier i världen som ännu efter nio genomförda riksdagsval inte upplevt en tillbakagång – har vi nu istället ett partisystem med tre mellanstora partier. Samtidigt har flera av de små partierna gått framåt. Partiernas inbördes styrkeförhållanden blir allt jämnare. Partisystemet klumpar ihop sig.

Sammantaget är det nya svenska partisystemet mer fragmentiserat än någon gång tidigare. Kombinationen av flera partier, minskande stora partier och ökande små partier som vi i allt större utsträckning bevittnar kan fångas genom att mäta det så kallade effektiva antalet partier i riksdagen (se figur). Under 1970- och 80-talen var fragmentiseringen mycket liten och antalet effektiva partier låg konstant på drygt tre, vilket kan sägas motsvara komplexiteten i ett partisystem som består av tre exakt lika stora partier. Med tillkomsten av nya partier runt decennieskiftet 1990 ökade nivån något för att stabilisera sig kring drygt fyra effektiva partier fram tills vi återigen med Sverigedemokraternas inträde 2010 fick en ökad fragmentisering. I årets val sker en kraftig ökning och därmed också en rekordnotering med 5,6 effektiva partier i riksdagen.

Figur: Det effektiva antalet partier i riksdagen 1973-2018NB

Konsekvenserna av den ökade fragmentiseringen kan vi redan skönja. Allra tydligast framgår det när väljarnas röster ska omsättas i regeringsbildning. Detta har i allt väsentlig tidigare varit helt okomplicerade affärer i svensk politik. Det är närmare regel än undantag att vi redan på valnatten är på det klara med hur den kommande regeringen ska se ut. Den hitintills rådande blockpolitiken har under lång tid fungerat som en tydlig vägvisning om vilka regeringsalternativ som står till buds. Med det nya partisystemet kan vi förvänta oss betydligt mer utdragna processer. I rådande situation tycks blocken snarare försvåra än underlätta regeringsbildning. När varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet anses vara regeringsfähiga finner vi oss i en situation där de respektive blockens möjligheter att samla egna majoriteter är närmast obefintliga – särskilt i ett läge där det även finns en motvillighet till blocköverskridande samarbeten.

Men även om dessa låsningar kan lösas upp kan vi förvänta oss att fragmentiseringen skapar andra problem. Med oklara majoritetsförhållanden och komplicerade regeringskonstellationer kommer också väljarnas ansvarsutkrävande att bli svårare. Vem ska egentligen hållas ansvarig i en koalitionsregering bestående av 4-5 partier? Vem leder landet när en sittande regering styr med oppositionens budget? En annan effekt som vi tycks ha upplevt i årets valrörelse är hur det politiska spelet än mer hamnar i förgrunden på bekostnad av de politiska sakfrågorna. På andra håll i boken Snabbtänkt framhålls hur många politiska frågor haft svårt att hamna på den politiska dagordningen. Istället tycks mycket av valrörelsens fokus ha legat på regeringsfrågan och vem som tar vem.

Det är naturligtvis vanskligt att sia om vad som sker framgent. Mycket lite pekar dock på att komplexiteten i partisystemet i någon väsentlig grad kommer att minska. Det nya svenska partisystemet är här för att stanna. Nu måste även partierna inse att spelplanen har förändrats.

Regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Torbjörn Bergman, Johan Hellström och Camilla Sandström. Texten har tidigare publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Efter valet 2010 och 2014 lyckades varken de rödgröna partierna eller allianspartierna uppnå egen majoritet i riksdagen. Opinionsundersökningarna har även fortsättningsvis indikerat att inte heller riksdagsvalet 2018 skulle resultera i någon klar vinnare. Det har som vanligt aktualiserat frågan om vem som vill regera med vem? Till skillnad från tidigare valår, har emellertid den starka låsningen vid två traditionella block luckrats upp och nya obeprövade regeringskonstellationer och inte minst blocköverskridande samarbeten diskuterats öppet. Två intressanta frågor att studera är därför vilka förutsättningar det finns för nya koalitioner på basis av partiernas valmanifest, samt vilka regeringssamarbeten ledande politiska företrädare föreslagit i media under månaderna före riksdagsvalet?

Under våren och sommarens valkampanj har klassiska frågor som ekonomi och välfärd debatterats intensivt, men även klimatet och ”nyare” konfliktfrågor som migration och integration har fått stort utrymme. Genom att analysera hur partierna i de egna valmanifesten profilerat sig över tid längs den traditionella höger-vänsterskalan (figur 1) kan man se att partierna över tid förflyttat sig mellan olika positioner på skalan. Sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner emellertid anmärkningsvärt stabila. En större förflyttning kan dock noteras efter Moderaternas valförlust 2002. Under Fredrik Reinfeldts ledning skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006 i sin framställning av sin politik i valmanifestet. Partiet är dock numera tillbaka i en mer traditionell högerposition. Sverigedemokraternas (SD) inträde i riksdagen från 2010 har också förändrat det partipolitiska landskapet, då fler riksdagspartier och inte minst flera jämnstora partier förändrar relationerna mellan partierna och blocken.

Som framgår av figur 1 samlas riksdagspartierna fortfarande i ett tydligt vänster- respektive högerblock, men det ideologiska avståndet mellan de två politiska blocken har minskat över tid.

Figur 1. Partiernas vänster-höger positioner i valmanifesten, 1998-2018Figur_1

Kommentar: Värdena i figuren visar skillnaden mellan andelen generella vänster- respektive högeruttalanden i partiernas valmanifest. Den generella vänster-högerskalan inkluderar både ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men även icke-ekonomiska frågor som t.ex. försvar, miljö, multikulturalism o.s.v. Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden som vi använt är väl beprövad och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/). För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Då KD inte presenterade något valmanifest i egentlig mening inför valet 2018 redovisas värdet för 2014 års valmanifest i figuren.

 

Utöver detta har Sverigedemokraterna allt mer kommit att prägla det politiska landskapet och under perioden 2010-2018 närmast utgjort ett tredje politiskt block i svensk politik. Vilka tänkbara utfall öppnar detta upp för i termer av (potentiella) regeringskoalitioner efter 2018 års riksdagsval? Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det möjligt att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter inom de två traditionella blocken. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet.

Ett andra scenario, vilket hitintills varit närmast otänkbart, är att barriären gentemot Sverigedemokraterna bryts.  Även om partier som liknar SD har utgjort en del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra riksdagspartierna och SD fortfarande relativt stort när det gäller SD:s kärnfrågor – immigration och integration. Skillnaderna inom dessa politikområden har dock blivit mindre under valrörelsen då flera partier signalerat för en hårdare migration- och integrationspolitik. Men så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti” av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll.

Ett tredje scenario är en uppluckring av blockpolitiken. Hur partierna positionerar sig i relation till varandra (figur 1) skapar uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga.

Vad säger då de politiska parterna om regeringsalternativen före valet? Tabell 1 redovisar vilka olika typer av regeringar som ledande politiska företrädare vill se efter riksdagsvalet. I sammanställningen ingår uttalanden av partiledare, partisekreterare och gruppledare i riksdagen i tidningar, tv och radio två månader före valet.

Tabell 1. Vem vill regera med vem?tabell_1.png

Kommentarer: Tom ruta= Ingen information; Ej blockerande= lägger ner sina röster i statsministeromröstningen för att släppa fram ett regeringsalternativ.

 

Av de tänkbara regeringsalternativ som föreslås framstår ingen av de tre ovannämnda scenarierna som helt otänkbara, men det är även tydligt att förutsättningarna för en minoritetsregering som inkluderar både S och M, eller en majoritetsregering som även inkluderar ytterligare partier, är ytterst begränsade eftersom både Ulf Kristersson och Stefan Löfven avfärdat denna möjlighet under våren.

Tre viktiga faktorer kommer att vara av stor betydelse i höstens regeringsbildning:

  • Kommer partierna att rösta enligt spelreglerna som uttrycktes i den (ö)kända Decemberöverenskommelsen? I sådana fall kommer regeringen att bildas utifrån det största politiska blocket, liksom efter riksdagsvalet 2014.
  • Kommer allianspartierna att stödja sig på Sverigedemokraterna vid regeringsbildningen? Det som talar emot detta är att åtminstone två av allianspartierna inte vill se en alliansregering som bildas utifrån (ett passivt) stöd från Sverigedemokraterna.
  • Kan partierna tänka sig en blocköverskridande regering? Vi påstår att förutsättningarna för en sådant scenario är större än på länge. Inte minst då Vänsterpartiet antagligen inte kommer att blockera eller hindra en sådan regering från att bildas, med förbehållet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget. En minoritetsregering skulle i det läget kunna bestå av till exempel S-MP-C eller S-MP-C-L. Det skulle emellertid ställa partierna inför en väldigt prekär situation, och möjligen en svekdebatt, då de måste övertyga både sina gräsrötter och väljare om nödvändigheten av en bred regeringskoalition tillsammans med forna antagonister, och behovet av att överge den förutsägbarhet inom politiken som blockpolitiken innebär.

Snart får vi veta svaret.

 

Vilka frågor betonar partierna i sina valmanifest?

AV: Johan Hellström och Jonas Lindahl


Inför varje riksdagsval publicerar partierna valmanifest där de presenterar sin politik. Genom valmanifesten kan partierna visa vilka politiska frågor de prioriterar och vilka förslag de vill få igenom. Samtidigt är valmanifesten strategiska dokument författade av partierna själva. De författas för att marknadsföra partiernas politik helt enkelt. Av denna anledning kan partiernas valmanifest se väldigt olika ut och ha varierande längd. Av samma anledning ger valmanifesten oftast inte en helt komplett bild över vilken politik som partierna vill genomföra, eftersom dessa ibland endast kortfattat berör, eller till och med utelämnar, vissa politikområden. Däremot, ger valmanifesten en ganska god indikation på vilka frågor som partierna prioriterar i valrörelsen. Detta leder till frågan för detta inlägg:

I vilken omfattning lyfte de politiska partierna fram frågor som väljarna prioriterade högst inför riksdagsvalet 2018? För att besvara denna fråga har vi kodat samtliga partiers valmanifest efter ett etablerat kodningsschema.[1] Vi har sedan summerat hur stor andel av partiernas valmanifest som tillägnas respektive politikområde av de åtta politikområden som väljarna prioriterar högst (enligt olika opinionsundersökningar publicerade månaden före valet).[2] Figur 1 nedan visar rangordningen för de åtta politikområdena som respektive parti betonar mest i sina valmanifest (efter hur stor andel av valmanifestet som tillägnas respektive politikområde).

Figur 1. Politikområden i partiernas valmanifest

Kommentar: Kategorin ”Jämställdhet” är tämligen bred och berör positiva omnämnanden om social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt (t.ex. lika behandling/anti-diskriminering, ekonomisk jämlikhet o.s.v.) Notera även att det finns politiska frågor som inte är inkluderade vilket gör att summan inte blir 100 procent. I kategorin ”Sjukvård” ingår även andra delar av välfärdssystemet, såsom äldreomsorg och olika trygghetssystem. Observera även att Kristdemokraternas (KD) valmanifest inför årets val är ovanligt kortfattat och utelämnar därför många politikområden (t.ex. miljö). Vi väljer därför att inte kommentera KD:s valmanifest.  Att Vänsterpartiet (V) inte betonar ”Lag och ordning” beror på hur kodningen av valmanifesten är utformad, då V främst önskar bekämpa brottslighet med jämlikhetsarbete (dvs. minska de socioekonomiska klyftorna och segregationen i samhället).

Vilka intressanta iakttagelser kan vi då göra utifrån figuren? Det är tydligt, och föga förvånande, att partierna försöker attrahera delvis olika grupper av väljare, men även delvis samma. Till exempel betonar både Centerpartiet (C) och Miljöpartiet (MP) till största del miljöfrågor och har profilerat och utformat sina valmanifest utifrån dessa frågor. Studerar vi riksdagens två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, utgör Jämställdhet (inklusive social- och ekonomisk rättvisa rent allmänt), Lag- och ordning och Sjukvård/Omsorg de tre mest prioriterade politikområdena. De betonar med andra ord ungefär samma frågor i sina valmanifest, även om framställningen – hur valmanifesten är utformade och skrivna – skiljer sig åt. Att Jämställdhet är mest prioriterat i Moderaternas valmanifest kan ses som ett utslag för en av partiets valslogans inför valet, ”Lika för alla”. Liberalernas valmanifest med titeln ”Försvara friheten” har en tydlig betoning på liberala värderingar (vilket delvis faller under Jämställdhetskategorin), men även tidigare profilfrågor som skola/utbildning, samt integrations- och migrationspolitiken lyfts fram. I Sverigedemokraternas valmanifest är det jämnt lopp mellan sjukvård och integration/migration, men detta beror främst på att äldreomsorgen även räknas med i denna kategori. SD:s valmanifest betonar, liksom tidigare, främst integrations- och migrationspolitik. Slutligen, Vänsterpartiets valmanifest har ett tydligt fokus på jämställdhet, jämlikhet och lika behandling – inga nyheter från tidigare valmanifest med andra ord.

Sammantaget kan vi konstatera att partiernas valmanifest betonar de frågor som väljarna tycker är viktigast ganska bra. Det finns dock undantag. Den tydligaste skillnaden mellan hur mycket ett politikområde diskuteras i valmanifesten i förhållande hur viktigt detta är för väljarkåren i sin helhet är miljöfrågor (undantaget C och MP). Och inte minst eftersom detta var en väljarnas viktigaste frågor inför årets val. Att flera av valmanifesten till största del författades innan sommarens torka och bränder kan nog delvis förklara detta. Även integrations- och migrationspolitiken, om än i något mindre grad än miljöfrågorna, har inte samma tyngd i partiernas valmanifest som hos väljarna (undantaget L och SD). Delvis beror detta på att sysselsättningspolitiken i vissa fall tangerar integrationspolitiken, då integrationspolitiken i mycket rör arbetsmarknadsintegration i manifesten snarare än integration i en, exempelvis, kulturell bemärkelse. I detta avseende lägger partierna, och då i synnerhet Allianspartierna, ett förhållandevis stort utrymme på ”integration” i sina valmanifest.[3]

 


1] Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text på ”kvasi-meningsnivå” och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse. Metoden som vi använt är välbeprövad, fast inte utan sina brister, och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/).

[2] Se t.ex. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/miljo/klimatet-upp-i-topp-som-valjarnas-viktigaste-fraga/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/gPeAKB/nu-ar-flyktingar-och-invandring-valets-viktigaste-fraga; https://www.dn.se/nyheter/politik/valjarnas-viktigaste-fragor-och-problemen-de-vill-ha-losta/.

[3]  För ytterligare läsning om migrationspolitiken i valmanifesten se https://politologerna.wordpress.com/2018/09/06/vad-lovar-partierna-att-gora-i-migrationspolitiken-2018-2022/.

 

Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av ANDERS BACKLUND och HANNA BÄCK, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.


För det tredje valet i rad har Sverigedemokraterna utökat sin parlamentariska närvaro, och liksom tidigare har både Alliansen och det rödgröna blocket långt till egen majoritet. Trots att SD:s partiledare Jimmie Åkesson omgående efter valet skickade en formell invit till Moderaterna och Kristdemokraterna om att samverka för att bilda regering var det ingen som nappade på erbjudandet. Detta var föga förvånade då samtliga partier inför valet lovade sina väljare att inte samarbeta eller förhandla med SD – partiet har sedan det kom in i Riksdagen behandlats som en form av ”paria” och isolerats av de andra partierna. Det parlamentariska läget betyder dock att alternativet till att söka stöd från SD är att samarbeta över blockgränserna, vilket Allianspartierna inte heller har visat något större intresse för.

Den svenska negativa parlamentarismen innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen (dvs. att en riksdagsmajoritet inte aktivt röstar emot den). För att hindra SD från att avgöra en statsministeromröstning behöver det ena blocket därför lägga ned sina röster (vilket var fallet 2014 då Alliansen tolererade Stefan Löfven). Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök att fortsätta med den svenska blockpolitiken som om SD inte existerade genom att det mindre blocket tolererar att det större regerar. Uppgörelsen övergavs dock som bekant efter mindre än ett år och Allianspartierna har gjort klart att den aldrig borde ha slutits. Frågan är alltså vad som kommer att brytas först: isoleringen av SD eller oviljan att regera med eller med stöd av partier från det andra blocket.

I andra europeiska länder har det visat sig att högerradikala partier som tidigare varit isolerade med tiden har fått komma in i värmen. Två kriterier brukar krävas för att detta ska hända. Dels måste partiet bli tillräckligt stort för att spela en avgörande roll när en regering ska bildas, dels får partiet inte stå alltför långt från sina tilltänkta koalitionspartners vad gäller den egna politiken. Redan när SD kom in i riksdagen 2010 uppfylldes det första kriteriet, då Alliansregeringen förlorade sin majoritet och SD blev vågmästare mellan de två blocken. Vad gäller det andra kriteriet var avståndet mycket stort mellan SD och övriga partier i fråga om migrationspolitiken både i valet 2010 och 2014. Inför årets val låg flera partier betydligt närmare SD i denna fråga, men trots detta är dörren för samarbete i regeringsfrågan stängd.

Hur skiljer sig det svenska fallet, där SD behandlas som ”paria”, från övriga Europa, där högerradikala partier i vissa länder (t.ex. i Norge och Österrike) ingår i regeringen? En viktig förklaring är att många liknande partier ursprungligen bildades med en annan politisk profil. De norska och danska Framstegspartierna (föregångaren till Dansk Folkeparti) bildades t.ex. som skattemissnöjespartier, och Sannfinländarna har sina rötter i agrarpopulism. Tröskeln för samarbete är därför lägre än för partier som har sitt förflutna i högerextrema rörelser. De svenska partierna skiljer sig dock åt i hur de motiverar sitt avståndstagande till SD. Inom det rödgröna blocket talas det ofta om SD som ”ett rasistiskt parti med ett förflutet i nazismen”, medan exempelvis Moderaterna i årets valrörelse har talat om att SD har en ”dålig politik”. Även om Moderaterna ännu håller dörren stängd för samarbete kan detta tänkas utgöra ett mindre hinder – man anser ju t.ex. även att Socialdemokraterna har en ”dålig politik”. Moderaterna och Kristdemokraterna har i detta avseende varit de partier som kan tänkas ”ställa dörren på glänt” för SD.

När det på valnatten visade sig att Alliansen inte såg ut att bli större än de rödgröna riktade Jimmie Åkesson en fråga till Ulf Kristersson: ”Kommer du att samarbeta med Stefan Löfven eller kommer du att samarbeta med mig?” Om Moderaterna trots sina löften hade tagit emot denna utsträckta hand hade det naturligtvis varit en enorm framgång för SD, både i termer av politiskt inflytande och acceptans – isoleringen hade då brutits. Om partiet med sina krav på inflytande istället driver Moderaterna till samarbete vänsterut räknar SD med att väljarna straffar de etablerade partierna i nästa val. Det finns exempel där ”storkoalitioner” med S och M i svenska kommuner har vara kostsamma i termer av väljarstöd, där SD som ”enda oppositionsparti” har växt sig starkare. Liknande exempel återfinns i Tyskland där kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) styrt i en sådan storkoalition och har förlorat röster till ett högerradikalt parti (AfD).

Eftersom högerradikala partier framförallt är intresserade av inflytande i en fråga (invandring) behöver traditionella högerpartier ofta kompromissa mindre med dem än vad de behöver göra i koalitioner med partier på andra sidan det politiska spektrumet. Förr eller senare är det därför troligt att delar av den svenska borgerligheten väljer att tacka ja till SD:s villkorade stöd hellre än att samarbeta vänsterut. Med tanke på de utfästelser som har gjorts inför årets val är det dock mindre troligt att det sker under denna mandatperiod. Att bryta den här typen av utfästelser kan leda till mycket kraftiga röstförluster i kommande val och kan även skapa konflikter inom partierna där partiledare får avgå som följd. Detta torde innebära att de flesta av partiledarna fortsatt behandlar SD som ett pariaparti som isoleras från ett explicit regeringssamarbete. Om inte SD väljer att släppa på sina krav om inflytande och stödjer en Alliansregering utan motkrav, så måste någon form av samarbete över blockgränsen – åtminstone i den formen att vissa partier lägger ner sina röster för att låta en regering från andra blocket tillträda – alltså till för att lösa regeringsfrågan.

Riksdagsvalet 2018 – Hur gick det? Vad händer nu?

Av: Johan Hellström


Hur gick det?

Den sammanvägda prognosen som presenterades här innan valet stämde ganska bra överens med valresultatet. Prognosen pekade på att det skulle bli en slags repris på valet 2014. Att det rödgröna blocket skulle bli något större, men att marginalerna skulle bli små, och att ingen av blocken skulle få egen majoritet. Men framför allt att både det rödgröna blocket och alliansen skulle få färre mandat än 2014 och att Sverigedemokraterna skulle få fler mandat. Detta var väntat. Däremot var det nog få som hade väntat sig att valet skulle bli så jämnt att det skulle komma att avgöras i den slutliga röstsammanräkningen veckan efter valet.

Prognosen indikerade dock att Vänsterpartiet skulle göra bättre ifrån sig än vad som blev fallet och att det skulle gå ännu sämre för Socialdemokraterna och även delvis Moderaterna. Sveriges två största partier förlorade med andra ord många röster, men inte så mycket som väntat. När det gäller Sverigedemokraterna gav inte prognosen (eller opinionsundersökningarna denna baserade sig på) något tydligt svar, då deras uppskattade väljarstöd låg på mellan 16 – 22 procent. Deras valresultat på strax under 18 procent var därför varken väntat eller oväntat.

Vad händer nu?

Nu väntar förhandlingar mellan partierna och dessa brukar komma igång ganska direkt efter det att vi har ett valresultat. Till skillnad från de tre senaste valen verkar inte några av partierna ha haft några mer detaljerade förhandlingar innan valet. Men förhandlingssituationen är också lite mer komplicerat denna gång.

Den 24 september öppnar riksmötet, d.v.s. riksdagens nya arbetsår.  I samband med detta ska också en Talman för Riksdagen väljas. En av Talmannens första uppgifter blir att leda regeringsbildningsprocessen genom att sondera med partiledarna och därefter föreslå en statsministerkandidat. Efter ett riksdagsval kan en sittande statsminister avgå och om inte så sker ska den nyvalda riksdagen hålla en omröstning för att pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Avgår Löfven eller blir bortröstad ska en ny regeringsbildningsprocess inledas. Skulle partierna därefter enas snabbt, och talmannens förslag på en ny statsminister tolereras av en riksdagsmajoritet (dvs. inte har en majoritet av riksdagen emot sig), kan en ny regering på plats redan i slutet av månaden (om Lövfen avgår) eller senast i mitten av oktober. Hitintills har Talmannens förslag till statsminister alltid godkänts i första röstningsomgången. Skulle detta mot förmodan inte ske tillåter den svenska regeringsformen ytterligare tre omröstningar, annars ska ett extra val hållas inom tre månader. Att det skulle gå så långt som extra val är dock inte speciellt sannolikt eftersom det ingår i talmannens uppdrag att hitta en statsministerkandidat (och därmed indirekt en regering) som tolereras av en riksdagsmajoritet. Dessutom borde varken de rödgröna partierna eller allianspartierna ha något intresse av ett extra val. På tre månader eller kortare kommer opinionen troligtvis inte förändras speciellt mycket och då skulle man återigen hamna i samma situation som idag.

Vad som kan nämnas i detta sammanhang är att det aldrig har tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Men även då betraktades styrkeförhållandena mellan blocken som osäkert då de borgerliga partierna endast hade ett mandat mer än minoriteten bestående av socialdemokraterna och kommunisterna. Det ska därför bli intressant och se om vi får ett nytt svenskt rekord nu i höst. Det är inte helt omöjligt.

En prognos för valet 2018

Av: Daniel Walther


Årets riksdagsval är nu bara några dagar bort. Inför valet 2014 försökte jag, med blandad framgång om sanningen ska fram, både här och på trefyranio förutsäga valresultatet. Och även om jag nu officiellt har lagt forskarkarriären bakom mig är det så klart en intressant utmaning att försöka förbättra förra valets resultat med en ny prognos.

Datamaterialet för den här prognosen kommer från ett öppet GitHub-konto, SwedishPolls[1], och innehåller mätningar från samtliga tillgängliga institut. Det vill säga, till skillnad från andra opinionssammanställningar, såsom Henrik Ekengren Oscarssons ”Mätningarnas Mätning”[2], används även mätningar från s.k. webbpaneler (exempelvis YouGov). Tekniken som jag använder för att väga samman skattningar från alla olika undersökningsinstitut kallas för DLM – Dynamic Linear Model – och används inom den Bayesianska statistiska skolan för att hitta en sammanhängande trend i ett datamaterial som är fyllt av ”brus”. Mer om den statistiska modellen bakom denna valprognos finns att läsa här.

Opinionsmässigt har vi under mandatperioden sett många kraftiga svängningar både upp och ner för flera partier. I figuren nedan visas hur opinionsstödet har utvecklats sedan 2014 för de olika politiska partierna. Den svarta heldragna linjen är den uppskattade tidstrenden medan de grå punkterna är individuella mätningar. Särskilt noterbart är att Socialdemokraterna efter en återhämtning som började 2016 har tappat nästan 5 procentenheter i stöd det senaste året, detta trots att regeringspartier ofta går framåt i opinionen under de sista 18 månaderna innan ett val[3].  Att det ledande oppositionspartiet, Moderaterna, tappar under samma period är så klart extra anmärkningsvärt.

Men inte bara dessa två utan också flera av de andra partierna uppvisar stora svängningar. Centerpartiet har gått från 5 upp till 13 procent i opinionsstöd och sedan ner igen till strax över 8 procent. Vänsterpartiet har gått från 6 till 10 procent medan Kristendemokraterna verkar ha nästan fördubblat sitt stöd de senaste månaderna.

tidstrend

Prognosen för det här valet pekar på att vänstersidan blir störst efter valet och att Socialdemokraterna blir det största riksdagspartiet. Partiet har dock tappat mer än 6 procentenheter jämfört med förra valet och gör potentiellt sitt sämsta val i modern tid. Sverigedemokraterna ser ut att gå framåt lika mycket, alltså runt 6 procentenheter och bli Sveriges näst största parti. Det ska dock sägas att mätningarna historiskt sett har varit mindre tillförlitliga för SD – generellt har partiets stöd underskattats – men det är oklart hur opinionsinstituten har korrigerat för detta den här gången. Vänsterpartiet ser också ut att göra ett väldigt bra val och Kristdemokraterna ser nu ut att bli något större än både Liberalerna och Miljöpartiet. Kristdemokraternas försprång gentemot dessa partier ligger dock inom felmarginalen.

party_pred

Slutligen, tittar vi på blocknivå ser vänstersidan ut att behålla sitt övertag och bli nästan 3 procentenheter större än Alliansen. Skillnaden mellan blocken ser också ut att vara statistiskt signifikant. Men som bekant ser blockpolitiken ut att vara mindre skriven i sten inför det här valet än inför de tre senaste och det är därför väldigt osäkert om ett svagt övertag i mandat för de rödgröna också kommer att medföra ett förnyat regeringsinnehav.

block_pred

 


[1] https://github.com/hjnilsson/SwedishPolls

[2] https://datastory.se/story/matningarnas-matning

[3] Walther, Daniel. “Picking the winner (s): Forecasting elections in multiparty systems”; Electoral Studies 40 (2015): 1-13.

 

Ingår alltid det största partiet i regeringen?

Av: Johan Hellström


I den offentliga debatten, och inte minst insändare till dags- och kvällstidningar, i sociala medier och i kommentatorsfält lyfts Inte sällan åsikten att det största partiet måste ingå i regeringen. I synnerhet om Sverigedemokraterna blir det största riksdagspartiet. Att något annat vore odemokratiskt. Det är dock ett missförstånd om hur den parlamentariska demokratin fungerar i Sverige och de flesta andra länder. Samtidigt är det dock inte en helt orimlig synpunkt då detta är ordningen i några parlamentariska demokratier, t.ex. Bulgarien och Island, där det finns en stark praxis att statschefen utser partiledaren för det största partiet till regeringsbildare eller s.k. ”formateur”.[1] Med andra ord, partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en regering.

I de flesta parlamentariska demokratier är det just statschefen som brukar ha rollen som s.k. ”informateur”, dvs. den som får rollen att sondera för att hitta en regeringsbildare. Enligt den svenska regeringsformen har dock riksdagens talman denna uppgift (dvs. att föreslå en ny statsminister för riksdagen). Däremot finns det inte i Sveriges grundlagar reglerat vem talmannen ska utse till formateur. Praxis är dock att talmannen sonderar terrängen med samtliga av riksdagens partiledare, för att på så sätt få underlag på vilket eller vilka partier som kan bilda en regering med goda chanser att få tillräckligt stöd i riksdagen. Utifrån dessa diskussioner utser därefter talmannen en av partiledarna till regeringsbildare (eller statsministerkandidat). [2]

Hur vanligt är det då att det största partiet ingår i regeringen? Studerar vi bara de regeringar som bildats när inget enskilt parti haft en parlamentarisk majoritet (dvs. minoritetssituationer), så ingår det största partiet i c:a 86 % av de regeringar som bildats sedan 1945 i Europa som helhet. I Sverige ligger denna siffra på c:a 75 %, dvs. alla förutom de sju borgerliga regeringar som bildats under efterkrigstiden. I samtliga dessa fall har Socialdemokraterna varit det största partiet. Att vara det största partiet är således ingen garanti för att bli regeringsparti men ofta en viktig faktor för de partier som lyckas nå regeringsmakten.

En annan viktig faktor som lyfts fram i forskningen för om partier lyckas nå regeringsmakten är deras ideologiska placering i partisystemet. Partier som placerar sig i mitten av den viktigaste eller de viktigaste ideologiska dimensionerna har betydligt större möjligheter att bli regeringspartier än mer ideologiskt extrema partier. Anledningen till detta är att partier vill samarbeta och ingå i regeringar med andra partier som står nära dem politiskt. Den främsta fördelen för ett parti att bilda regering med ideologiskt närstående partier är att det minskar behovet av långtgående politiska kompromisser. Den gemensamma regeringspolitiken kommer därmed ha goda förutsättningar att vara acceptabel för samtliga partier som ingår i en koalitionsregering. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet.[3]  .Oavsett om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en flerpartiregering brukar medianpartiet oftast ingå i dessa regeringar.[4] Tar vi hänsyn till samtliga regeringar som bildats i Europa under efterkrigstiden ingår medianpartiet i två av tre regeringar. Medianpartiet är dock ofta även det största partiet och exkluderar vi när samma parti är både det största och medianpartiet återstår en av fyra regeringar där detta parti ingår. I endast drygt 6 % av de regeringar som bildas ingår inte det största partiet eller medianpartiet. I Sverige handlar det om Sveriges två historiskt sett svagaste regeringar utifrån antalet riksdagsmandat – Ullsten (1978-9) och den tredje Fälldin-regeringen (1981-2) och den historiskt starkaste minoritetsregeringen utifrån antalet riksdagsmandat – den andra Reinfeldt-regeringen (2010-14).

Vilket är då medianpartiet i Sverige idag? Figuren nedan visar resultatet från en expertundersökning där 18 statsvetare har fått placera svenska partier på olika politikområden.

ches_2017_fyra_politikomraden.png

Enligt denna undersökning är Sverigedemokraterna (SD) medianpartiet på den socioekonomiska vänster-högerskalan, men används en mer generell vänster-höger dimension som t.ex. inkluderar nationalism, synen på brott- och straff, moralfrågor m.m.  eller den s.k. GAL-TAN[5] dimensionen är SD idag ett parti till höger i svensk politik.[6] På den stora vattendelaren inom svensk politik under denna valrörelse – invandrings- och integrationspolitiken – är SD dock ett ytterlighetsparti. Skillnaderna inom detta politikområde har däremot blivit mindre under våren då flera partier signalerat för en hårdare invandrings- och integrationspolitik. Fast så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti”[7] av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll. Så även om SD skulle bli det största partiet efter årets riksdagsval är det troligt att de likt Socialdemokraterna under de borgerliga regeringsinnehaven likväl kommer att vara ett oppositionsparti.


Polk, Jonathan, Jan Rovny, Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Jelle Koedam, Filip Kostelka, Gary Marks, Gijs Schumacher, Marco Steenbergen, Milada Vachudova and Marko Zilovic. 2017. ”Explaining the salience of anti-elitism and reducing political corruption for political parties in Europe with the 2014 Chapel Hill Expert Survey data,” Research & Politics (January-March): 1-9.

Noter:

[1] Endast i diktaturen Ekvatorialguinea är det reglerat i konstitutionen att statschefen ska utse partiledaren för det största partiet till regeringsbildare. Se Elkins, Z., Ginsburg, T., & Melton, J. (2010). Characteristics of national constitutions, version 1.0. URL: http://www.comparativeconstitutionsproject.org/index.htm.

[2] Se detta inlägg för detaljer: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/12/regeringsbildningen-2014-september-till-november/

[3]  Medianpartiet är det parti som innehar median-riksdagsledamoten. Med andra ord. om samtliga partier skulle rangordnas från vänster till höger (eller tvärtom) skulle medianpartiet på vänster-höger dimensionen vara det parti som kontrollerar det 175 mandatet, dvs. median-riksdagsledamoten.

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/22/regeringsbildning-i-europa-vilka-partier-bildar-regering-efter-ett-parlamentsval/

[5]  GAL står för Gröna, alternativa och libertarianska värderingar, och motsatsen TAN står för Traditionella, Auktoritära och Nationalistiska värderingar.

[6]  Se även: https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[7]  Se: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/01/isolering-av-hogerradikala-partier-del-1/