Partiet som kom in från kylan

Det här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Sverige var fram till slutet av 1980-talet ett typiskt nordiskt fempartisystem: Socialdemokrater och kommunister fanns på vänsterflanken och Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna huserade på högerflanken.  Från och med slutet av 1980-talet tog ett antal nya partier sig in i riksdagen. Till att börja med Kristdemokraterna, följt av Miljöpartiet. Ny Demokrati gjorde ett kort parlamentariskt gästspel i början av 1990-talet. Men ingen av de senare parlamentariska debutanterna har varit lika framgångsrika som Sverigedemokraterna. 2010 klättrade de över röstspärren med en röstandel på 5, 7 procent av rösterna, fördubblade sina mandat i valet 2014, och touchade 18 procent i valet 2018. I riksdagsvalet 2022 går de med 22 procent av de avgivna rösterna från att vara tredje till det andra största riksdagspartiet. Efter varje val har frågan ställts om efterfrågan på Sverigedemokraterna nu inte var mättad: Hade partiet inte växt klart? Framtiden är onekligen svår att sia om, men en sak står klart.  Sverigedemokraterna har på kort tid skjutit i höjden som få andra partier gjort i modern politisk tid.

Nu har också Sverigedemokraterna definitivt tagit sig in i den politiska värmen efter att under större delen av sitt parlamentariska liv varit ett isolerat pariaparti. Vid SDs parlamentariska genombrott 2010 sade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt att SD aldrig skulle få påverka invandringspolitikens utformning. De parlamentariska partierna formulerade dessutom en isoleringspakt att man varken skulle förhandla eller samarbeta med SD och hänvisade till partiets extrema ideologiska ursprung och radikala migrationspolitik. Efter valet 2018 har flera partier, i synnerhet Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt även Socialdemokraterna i olika grad närmat sig SDs ståndpunkter om invandring, integration och brottsbekämpning. Därtill har de anammat deras problembeskrivningar om att invandringen och misslyckad integration är förklaringar till många av de samtida samhällsproblemen. Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik ter sig inte längre som radikalt annorlunda än dessa partiers. SD:s politiska frågor och svar har blivit det nya normala.

Dessutom har isoleringen har brutits och de borgerliga partierna, med undantag för centern, är beredda att bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna.  Däremot är samarbetspartierna mera tveksamma att inkludera SD fullt ut i regeringen och ge partiet ministerportföljer. Om Ulf Kristersson är framgångsrik i sina regeringssonderingar är det sannolikt att SD är stödparti. 

Bland en del politiker, medier och forskare har det funnits föreställningar om att Sverige varit annorlunda än de nordiska grannarna och andra europeiska länder: Det svenska politiska systemet hade, menade man, en säregen motståndskraft mot invandringskritiska populistiska högerradikala partier och deras maktanspråk. Med Sverigedemokraternas väljarmässiga framgångar och nyvunna status som både ett samarbetsbart och regeringsdugligt parti har sådana föreställningar onekligen kommit på skam.

Sverige har varit en eftersläntrare vad beträffar parlamentariska genombrott och status. I grannländerna har SD:s systerpartier haft parlamentarisk representation sedan 1970-tale, men då som agrarpopulister (Sannfinländarna) och skatteprotestpartier i Danmark och Norge.  Från och med senare delen av 1990-talet har de nordiska partierna konvergerat ideologiskt med kritik av invandring, multikulturalism och EU, samt värdekonservatism som sina viktigaste frågor. Fremskrittspartiet och Sannfinländarna har medverkat i och Dansk Folkeparti har varit stödpartiet till centerhögerregeringar.  De har påverkat politiken och ritat om den politiska kartan. Samma mönster återfinns i andra europeiska länder där centerhögerpartier tagit regeringsmakten med hjälp av dessa även kallade nationalkonservativa partier. Nu har Sverige kommit i kapp.

Hur kommer Sverigedemokraterna att förvalta sin maktställning som riksdagens andra största parti, och eventuellt som ett stödparti till en minoritetsregering? Transformationen från en populistisk outsider med frän kritik av det politiska etablissemanget till att bli en del av detsamma kan vara utmanande. Att axla politiskt ansvar kostar på för alla partier, men frågan är om det inte kan vara extra tufft för ett populistiskt antietablissemangsparti vars identitet byggts på att vara väsentligt annorlunda än den så kallade ”sjuklövern” och att vara det enda partiet som företräder ”folket”. Förväntningarna kan vara extra högt satta hos väljarna att partiet nu levererar politik i deras smak.  Som det största partiet inom det borgerliga blocket har SD uttryckt att man kommer att kräva politiskt inflytande motsvarande sin storlek och i synnerhet i sina kärnfrågor migration, integration och brottslighet, men även a-kassan. Att göra långtgående kompromisser och eftergifter i för partiet viktiga frågor kan förorsaka missnöje bland medlemmar och väljare. I SD finns inget historiskt minne och upparbetad partikultur för att hantera sådana situationer, och en ödesfråga är om partiledningens som fram till lett partiet med järnhand framgångsrikt kan förankra sitt agerande som stödparti hos gräsrötterna?  Att vara stödparti och kunna plocka rosor utan att allt för mycket sticka sig på törnen kan för SD vara en framgångsrik väg: Att påverka utan att ta fullt ansvar och fortsättningsvis kunna distansera sig från och rikta kritik mot regeringen.

Annons

Partiernas ungdomsförbund och framtidens regeringskonstellationer

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Årets valrörelse var en strid in på målsnöret. De sista veckorna präglades av partiledardebatter, statsministerdueller och dagliga opinionsmätningar. De upplevt akuta frågorna om gängkriminalitet och stigande energipriser dominerade. Frågor av mer långsiktig karaktär lyste med sin frånvaro. Här-och-nu-fokuset är tydligast för den flitigt diskuterade regeringsbildningsfrågan. Frågan om vem som tar vem och i vilken utsträckning är central i medierapporteringen. Men utfästelserna som ges har som mest en fyraårig giltighet. Sällan eller aldrig diskuteras samarbeten bortom den kommande regeringsbildningen. Bortsett från ett uppmärksammat uttalande där Ebba Busch sent i valrörelsen konstaterade att Sverigedemokraterna kunde få ministerposter på sikt gavs få indikationer på tänkbara samarbeten i regeringsfrågan bortom den stundande mandatperioden. Varken partier eller media tycks intressera sig för frågan. Och möjligen är det varken märkligt eller beklagansvärt. Vi tillsätter trots allt de som ska fatta besluten de kommande fyra åren. Samarbetsmönster bortom det på valet följande regeringsbildningen är således okända för såväl partier som väljare.

Möjligen kan vi dock ges en glimt av framtida regeringskonstellationer genom att flytta sökljuset från dagens partiledare till de politiska ungdomsförbunden. De flesta av dagens ledande politiker tog sina första politiska stapplande steg i något av partiernas ungdomsförbund. Inte mindre än sex av partiledarna i 2022 års valrörelse har en bakgrund från ledningen av sina respektive ungdomsförbund. Det finns också en utbredd uppfattning om att ungdomsförbunden är den viktigaste plantskolan för partierna och oumbärliga för deras framtid. Särskilt då partierna har svårt att attrahera nya medlemmar blir de politiska ungdomsförbunden viktiga.  Och även om ungdomsförbunden numera har få medlemmar jämfört med medlemstalens guldålder är beredvilligheten stor bland medlemmarna för ett fortsatt engagemang även i vuxenlivet. En enkätstudie från 2020 visar att 9 av 10 medlemmar planerar för en fortsättning i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet. Dessutom säger sig fler än hälften vara villiga att ställa upp som kandidat i val en dag. Mycket talar för att dagens ungdomsförbundare är morgondagens politiker.

Så vad kan vi då förvänta oss av framtidens samarbetsmönster? När medlemmarna i den ovan nämnda enkäten ombads att placera in sig själva såväl som sina respektive moderpartier på en ideologisk vänster-högerskala framkommer att medlemmarna för samtliga ungdomsförbund i genomsnitt placerar sig själva längre mot flankerna än motsvarande placering av moderpartierna. Den sällan empiriskt belagda men ofta förekommande bilden av ungdomsförbunden som radikala blåslampor ges betydande stöd. För vissa av ungdomsförbunden är dessutom det ideologiska avståndet märkbart. SSU:s medlemmar uppfattar sig själva exempelvis långt mer vänster än sitt moderparti. Och jämför man dessa medlemmar med självplaceringen av Centerpartiets ungdomsförbundare är det inte särskilt förvånande att ledningar för såväl SSU som CUF var snabba med att kritisera Annie Lööfs besked om att Centerpartiet var villigt att sitta i en S-ledd regeringen efter valet.

Figur: Medlemmarnas genomsnittliga självplacering och placering av moderpartiet på en politisk vänster-högerskala (0-10), per ungdomsförbund

Källa: Ungdomsförbundsundersökningen 2020

Noterbart är även det närmast obefintliga avståndet mellan MUF, KDU och Ungsvenskarna. I den mån politiskt samarbete avgörs av närhet på den traditionella vänster-högerskalan tycks det sannolikt att de närmanden som gjorts den gångna mandatperioden även har en framtid bortom Kristersson, Busch och Åkesson.  För dem som vurmar för ”den breda mitten” som framtidens maktcentrum är figuren å andra sidan en rejäl käftsmäll. Medan mitten ekar tom är såväl vänster- som högerflanken trång. Ideologisk polarisering snarare än blocköverskridande konsensustänk således.

Invändningar kan framföras. Politiskt samarbete är inte bara vänster och höger utan även GAL och TAN. En annan etablerad åsikt gör gällande att radikalism tenderar att avta över tid. Samtidigt kan det anföras att mycket av dagens eventuella låsningar och förbehåll i åtminstone vissa avseenden är personberoende. Vad händer när personer som inte var medlemmar under ett partis alla mest komprometterade år tar över ett parti? Och vad händer när ett annat parti byter ut ledaren som i inte obetydlig del har profilerat sig på att inte samarbeta med de två ytterpartierna väljer att lämna över rodret till yngre förmågor? Sannolikt kommer personerna ha erfarenhet från ungdomsförbunden. Och kanske kan figuren ovan ge vissa indikationer på vad detta har för betydelse för regeringsbildningsvisioner bortom årets valrörelse.

Regeringsbildning i ett polariserat politiskt landskap

Det här är ett inlägg av Johan Hellström och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet alltid har varit starkt polariserat. Åtminstone i termer av ideologisk vänster–högerpolarisering. Men på senare år har den politiska konfliktdimensionen som rör ekonomi och fördelningspolitik i allt större utsträckning fått sällskap av en kulturell värderingsdimension som lyfter fram sakpolitiska skillnader i frågor som rör migration, brott och straff, mångkultur, identitet och globalisering. Därmed har de ideologiska och åsiktsmässiga skillnaderna mellan partierna ökat. Den växande betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen sammanfaller med ett flertal politiska förändringar: Sverigedemokraternas valframgångar, slutet för Allianspartiernas samarbete och svårigheterna att bilda regeringar. I detta avseende är den senaste mandatperioden turbulens ett tecken i tiden – en rekordlång regeringsbildning efter valet 2018, en misstroendeförklaring, följt av två regeringsbildningar – och allt inom mindre tid än ett halvår.

Den ökade betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen beror på Sverigedemokraterna (SD) inträde i den svenska riksdagen 2010. Sedan dess har partiet, och andra riksdagspartiers reaktion gentemot SD, fortsatt att förändra det svenska partilandskapet. Till en början tog samtliga riksdagspartier tydligt avstånd från allt samarbete med SD och försökte isolera partiet från politiskt inflytande. Partiets ursprung i vitmaktrörelsen och den organiserade rasismen var en belastning, men även att partiet ansågs som allt för extremt, främlingsfientligt och populistiskt för att samarbeta med. I detta avseende bottnade både Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019 i principen om att begränsa SD:s politiska inflytande och i målet att inte göra sig beroende av SD i regeringsställning. Även om många inom Allianspartierna – det vill säga M, KD, C och L – såg dessa överenskommelser som nödvändiga, fanns det samtidigt tidigt ett internt motstånd inom partierna mot dessa överenskommelser. En uppfattning om att det var dumdristigt att avstå en chans till regeringsmakten bara för att isolera SD. Det var också frågan om att samarbeta, eller att inte samarbeta med SD, som blev Alliansens död. Redan inför valet 2018 gled Allianspartierna isär, men det dröjde till 2019 då först KD och sedan M tydligt öppnade upp för regeringssamarbeten med SD. Senare anslöt sig Liberalerna till M och KD efter det att Januariavtalet slutat gälla sommaren 2021 och ensam stod Centerpartiet kvar, utan sina forna alliansvänner, i sin ovilja att göra sig beroende av SD.

Trots att det bara var två partier, M och KD, som tydligt deklarerat innan valet 2022 att de ville regera ihop, var regeringsunderlagen tydliga: två konstellationer av partier bestående av V-MP-C-S, respektive L-M-KD-SD. Två regeringsalternativ som inom sig själva är polariserade på den ekonomiska vänster-höger-skalan, som V och C, eller SD och M. Men även ett regeringsalternativ med partier som har diametralt olika ståndpunkter i olika kulturella (eller icke-materiella) värderingsfrågor, som L och SD.

När det stod klart att Ulf Kristersson regeringsunderlag var störst, började regeringsförhandlingarna ganska omgående. I skrivande stund har den nya riksdagen inte samlats vilket är en förutsättning för att en ny regering ska kunna tillsättas. Men att förhandlingarna kom i gång snabbt borgar för en relativt snabb regeringsbildning. Som framgår i boken 134 dagar som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, var det som hände då något ganska unikt. Den främsta anledningen till att det tog så lång tid var framför allt att Alliansen levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet, trots att det fanns en betydande oenighet om hur partierna såg på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Frågan om att samarbeta med Sverigedemokraterna å ena sidan, eller alternativt, med Socialdemokraterna å andra sidan, ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L. Två partier som var internt oeniga i frågan. Överläggningarna inom partierna tog lång tid vilket var det främsta skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingarna startade mellan C, L, MP och S. När förhandlingarna väl började, gick det däremot ganska snabbt att komma överens och att slutligen bilda en ny regering.

En annan fråga handlar vad som händer efter det att en regering har bildats. Om vi kommer att få se samma turbulens och återkommande regeringskriser som kännetecknade föregående mandatperiod? Den knappa riksdagsmajoriteten – 176 mot 173 mandat – gör att en Kristersson ledd regering kommer att vara sårbar för avhopp eller uteslutningar av ledamöter från det egna lägret. Och inte minst från Liberalerna respektive Sverigedemokraterna. Två partier som har en stor andel av förtroendevalda och väljare som varken ser det andra partiet som en önskvärd samarbetspartner eller som har ett speciellt högt förtroende för varandra. Det vill säga, trots att Kristerssons regeringsunderlag samlar en riksdagsmajoritet är det sannolikt en sårbar sådan. Inte minst på grund av att det är en oprövad konstellation av politiska partier som ska försöka att komma överens i en tid när Sverige står inför stora utmaningar – utmaningar som till stor del inte kan lösas med de förenklade förslag som presenterades under valrörelsen. När Sverige, liksom andra europeiska länder, tvingas ta itu med en hög inflation, skenade energipriser och en försvagad tillväxt kommer samarbetet att prövas tills bristningsgränsen.

Litteratur:

Teorell Jan, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam.

Hat och partiskhet bland väljarna? Affektiv polarisering i svensk politik

Av: Hanna Bäck och Emma Renström


Valrörelsen är i full gång och partiernas representanter uttalar sig i mer eller mindre negativa ordalag om motståndarsidan och utmålar vissa andra partier som fiender. Detta kan ha stor betydelse för hur väljarna ser på andra partier och deras anhängare, och för den så kallade polariseringen i väljarkåren.

Politisk polarisering är ett fenomen som har fått alltmer uppmärksamhet på senare tid (se t.ex. Oscarsson m.fl. 2021). Studier av demokratiska och republikanska väljare i USA har visat att den så kallade affektiva polariseringen har ökat under de senaste årtiondena (se t.ex. Iyengar m.fl., 2019). Den här typen av polarisering skiljer sig från ideologisk, eller åsiktsmässig, polarisering som vi är vana vid att undersöka inom statsvetenskapen, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig aversion mot ett annat parti och deras anhängare. Affektiv polarisering innebär att individen har förutfattade, negativa åsikter om andra partier eller deras anhängare, utan att dessa åsikter nödvändigtvis är starkt relaterade till aktörernas ideologiska ställningstaganden. Den här typen av polarisering skapar alltså ett starkt ”vi” och ”dem” klimat i samhället.

Vi har i vår forskning studerat affektiv polarisering bland svenska väljare i en rad studier, bland annat i 2019 års SOM-undersökning (se Renström, Bäck och Schmeisser, 2020). I den här undersökningen introducerade vi enkätfrågor som tidigare endast har använts i amerikanska och brittiska studier för att studera affektiv polarisering och fokuserade bland annat på att mäta huruvida väljarna skattar anhängare av andra partier på ett partiskt sätt. Till exempel om de uppfattar anhängare av andra partier eller ”utgruppspartier” som mindre ärliga eller mindre intelligenta än anhängare av det parti som väljaren identifierar sig med, det s.k. ”ingruppspartiet” (Iyengar m.fl., 2012).

För att undersöka graden av affektiv polarisering bad vi de svarande skatta hur de uppfattar anhängare av det ”egna” partiet och anhängare av de andra politiska partierna.[1] Egenskaperna vi frågade om var ärlighet, intelligens, fördomsfullhet och själviskhet. Eftersom varje respondent även angett vilket parti de själva anser sig vara anhängare av kan vi räkna ut skattningarna av varje egenskap för det egna partiet och hur det skiljer sig åt från de olika andra partierna. För att få en något enklare överblick över resultaten har vi slagit ihop alla egenskaper till ett polariseringsindex, vilket ger ett övergripande mått på affektiv polarisering.

I figur 1 och 2 nedan visas genomsnittlig polarisering för varje partis anhängare, det vill säga skattningarna för det egna partiet subtraherat från skattningarna av alla andra partier. Högre stolpar innebär alltså att deltagarna gör en större skillnad mellan det egna och andra partiers anhängare till fördel för det egna partiets anhängare. Till att börja med kan vi konstatera att alla partiers anhängare uppvisar affektiv polarisering gentemot alla andra partiers anhängare eftersom alla staplar är positiva.

I figur 1 visar vi den totala affektiva polariseringen som olika partiers anhängare visar mot alla andra partiers anhängare. Här ser vi att de partier vars anhängare uppvisar mest affektiv polarisering över lag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda dessa partiers anhängare uppvisar ungefär lika hög grad av affektiv polarisering.

Figur 1. Affektiv polarisering bland partiernas anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

För att bättre förstå vilka partiers anhängare som väljarna är partiska gentemot redovisar vi i Figur 2 den affektiva polariseringen gentemot enskilda (utgrupps)partier. Här ser vi några intressanta skillnader mellan partiernas väljare. Störst affektiv polarisering ser vi hos Vänsterpartiets anhängare gentemot Sverigedemokraternas anhängare (gula staplar). Men vi ser även att flera andra partiers anhängare, till exempel Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns och Liberalernas väljare, är partiska gentemot SD-anhängare. Den lägsta graden av affektiv polarisering gentemot SD anhängare återfinns bland Moderaternas och Kristdemokraternas anhängare, vilket kanske inte är så förvånansvärt med tanke på att dessa partier var de första som öppnade upp för ett samarbete med SD under regeringsbildningsprocessen efter valet 2018.

Figur 2. Affektiv polarisering gentemot olika partiers anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

Om vi i stället studerar Sverigedemokraternas anhängare (längst till höger i figuren) så ser vi att deras anhängare har en hög affektiv polarisering generellt mot alla andra partiers anhängare (flera staplar är relativt höga), men minst gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna. SD-anhängare är i den här studien mest affektivt polariserade gentemot Miljöpartiets (ljusgrön stapel) och Vänsterpartiets anhängare (mörkröd stapel), som de anser har avsevärt sämre karaktärsdrag än det egna partiets anhängare. SD-anhängarna uppvisar även relativt hög grad av partiskhet gentemot Socialdemokraternas (röd stapel) och Centerpartiets anhängare (mörkgrön stapel).

Liksom i amerikanska studier tycks det alltså vara så att det även i Sverige finns väljare som uppvisar en tydlig partiskhet gentemot andra partiers anhängare. En sådan partiskhet kan ha betydande konsekvenser. Om andra människor uppfattas som t. ex. oärliga kommer detta stå i vägen för konstruktiva politiska diskussioner. En hög grad av affektiv polarisering i samhället kan minska tilliten mellan politiska aktörer och försvåra interpersonella relationer. Vissa amerikanska studier har även visat på att affektiv polarisering kan leda till politiskt våld (Kalmoe & Mason 2022).

Huruvida den affektiva polariseringen bland svenska väljare är högre nu under 2022 års valrörelse, eller kommer att öka eller minska i framtiden, är svårt att uttala sig om. Blockpolitiken, med ett rödgrönt och ett borgerligt block, har länge varit betydelsefull inom svensk politik, men det faktum att man i media numera snarare talar om de rödgröna partierna och Centern som ett block, och övriga partier som ett block, talar dock för att den affektiva polariseringen kommer ta nya former. Även det faktum att flera partier på högersidan tydligt öppnat upp för ett samarbete med SD i regeringsfrågan talar för att den affektiva polariseringen kommer att se annorlunda ut under och efter årets valrörelse. Detta behöver dock inte betyda att den affektiva polariseringen minskar, utan kan helt enkelt innebära att partiernas anhängare finner nya ”fiender”.

Litteratur:

Iyengar, Shanto m.fl. 2012. Affect, not ideology. A social identity perspective on polarization. Public opinion quarterly.

Iyengar, Shanto m.fl. 2019. The origins and consequences of affective polarization in the United States. Annual Review of Political Science.

Kalmoe, Nathan P. & Lilliana Mason. 2022.  Radical American Partisanship: Mapping Violent Hostility, Its Causes, and the Consequences for Democracy. University of Chicago Press.

Oscarsson, Henrik, Torbjörn Bergman, Annika Bergström & Johan Hellström. 2021. Demokratirådets rapport 2021: polariseringen i Sverige. SNS förlag.

Renström, Emma A., Hanna Bäck & Yvonne Schmeisser. 2020. Vi gillar olika. Om affektiv polarisering bland svenska väljare. I Andersson, Carlander & Öhberg (red.), Regntunga skyar. SOM-institutet.


[1] Frågan var formulerad: I vilken utsträckning anser du att anhängare av följande partier är ärliga/intelligenta/fördomsfulla/själviska? För varje parti fick deltagaren svara på en sjugradig skala från 1 (I mycket liten utsträckning) till 7 (I mycket stor utsträckning).

En alltmer polariserad väljarkår – och Sverige har inte längre något mittenparti

Det här är ett lite längre gästinlägg av Anders Lidström.


På samma sätt som i många andra länder sker en polarisering av väljarkåren i Sverige. Data från de nationella SOM-undersökningarna 1986–2018[1] visar att allt färre uppfattar sig stå i mitten på den politiska vänster-högerskalan och allt fler till höger. Fyra partier har förändrats från att en gång ha dominerats av mittenväljare. De flesta som sympatiserar med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står nu till höger på den ideologiska skalan. Miljöpartiets väljare har förflyttat sig vänsterut.

I de två block som utgör alternativ inför 2022 års val blir därför förutsättningarna för kompromisser och regeringsbildning olika. I det block som förväntas utgöra regeringsunderlag för Magdalena Andersson spretar det mer mellan i huvudsak vänsterinriktade väljare inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och i huvudsak högerinriktade inom Centerpartiet. Inom högerblocket har väljarkåren en mer enhetlig ideologisk inriktning.

Väljarkåren har polariserats under de senaste 20 åren

I många länder är en tilltagande polarisering bland väljare och partier ett känt faktum. Inte minst har de växande klyftorna inom amerikansk politik uppmärksammats under senare år, med uppenbart skilda världsbilder bland Republikaner och Demokrater. Liknande fenomen har även noterats i många europeiska länder. I Sverige visade dock en rapport från SNS demokratiråd nyligen på en blandad bild[2].  Slutsatsen var att graden av ideologisk polarisering bland politiker, partier, media och medborgare länge befunnit sig på en hög nivå i Sverige. Flera av författarnas indikatorer visade på en tydlig uppgång efter valet 2014, men det handlar inte alltid om några historiska rekord. SNS-rapporten inkluderar dock perioden från slutet av 1970-taket till mitten 1980-talet då vänster–högerpolariseringen var särskilt stark. Rapporten från SNS understryker också att polariseringen är ett mångfasetterat begrepp som kan avse olika saker i ett samhälle. Inte minst under senare år har värderingskonflikter kring invandring och kultur, ibland summerat kring den s.k. GAL-TAN-skalan uppmärksammats.

I Sverige spelar dock vänster-högerdimensionen alltjämt en avgörande roll som den helt dominerande politiska dimensionen. Gräver vi djupare i det empiriska materialet framträder en mer distinkt bild av att den ideologiska polariseringen kring denna skala bland medborgarna påtagligt ökat under de senaste åren. Som grund för detta används SOM-undersökningarna som genomförts varje år från 1986 med representativa urval av Sveriges befolkning. Alla år har de tillfrågade ombetts ange var på vänster-högerskalan man själv vill placera sig. Såsom framgår av figur 1 var fördelningen länge jämn med ungefär en tredjedel var i varje huvudalternativ. Det var lika många som stod till vänster, varken till vänster eller höger, respektive till höger. Från 2004 har det dock skett en tilltagande polarisering genom att allt färre uppfattar sig stå i mitten och allt fler anger sig befinna sig i en position till höger. Andelen som har en vänsteridentifikation har dock varit oförändrad över tid. Totalt sett har det således skett dels en polarisering av väljarkåren, dels en generell högerförskjutning.[3]

Figur 1. Vänster-höger-orientering hos samtliga medborgare vid perioder kring valen under perioden 1986–2018

Anmärkning: Källa: Göteborgs universitet, SOM-institutet, 2020. Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

Enkätfrågan lyder ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala?”. Svarsalternativen var klart till vänster, något till vänster, varken vänster eller höger, något till höger, klart till höger. Antalet respondenter varierar från 4403 (1990–1992) till 27 798 (2016-2018).

Det finns idag inte lägre något utpräglat mittenparti i Sverige

Man kan tycka att de skillnader som under senare år framträder i figur 1, med bara ett antal procentenheter i olika riktningar skulle kunna vara försumbara men bakom detta finns ännu större skillnader mellan olika partier. En uppdelning av sympatisörernas självplacering på vänster-högerskalan efter partisympati visar på markanta olikheter mellan partierna (se figur 2). Moderaterna och Vänsterpartiet har varit kraftigt och stabila höger- respektive vänsterinriktade under alla år. Liberalerna har också en tydlig högerdominans bland sina sympatisörer även om det också funnits en ansenlig mittengrupp som dessutom en gång i tiden var lika stor som högergruppen. Hos Socialdemokraterna identifierar sig de flesta med vänster men det finns också en betydande del som varken anser sig stå till vänster eller höger.

Identifikationen bland sympatisörerna inom de fyra andra partierna har tydligt förändrats över tid. Kristdemokraternas sympatisörer var mittenorienterade under 1980-talet men har sedan i tilltagande grad rört sig högerut. Centerpartiet, som tillsammans med Folkpartiet (Liberalerna) länge markerat sin ställning som mittenparti har från ungefär 2008 fått en väljarkår som i huvudsak anser sig stå till höger. Sverigedemokraterna inledde sin bana med sympatisörer som tyckte sig stå i mitten av den politiska vänster-högerskalan men har under senare år snabbt rört sig högerut. Miljöpartiets väljare har rört sig i motsatt riktning – från mitt i vänster-högerdimensionen till en tydlig dominans av sympatisörer som identifierar sig med vänster från 2008. Detta tydliggör ytterligare hur väljarkåren blivit alltmer polariserad och hur detta skiljer sig åt mellan partier. Det innebär också att Sverige inte har något mittenparti – sett utifrån deras väljares ideologiska positioner.

Figur 2. Vänster-höger-orientering hos sympatisörer till de politiska partierna vid perioder kring valen 1986-2018

Anmärkning: För källa och frågans lydelse, se anmärkning i anslutning till figur 1. Antalet respondenter per period varierar från 134 (Kd 1986-89) till 8394 (S 2016-2018).

Väljarkårens ideologiska inriktning är mer enhetlig inom högerblocken än vänsterblocket

Valperioden efter 2018 års val har präglats av återkommande parlamentariska kriser. Det tog rekordlånga 134 dagar innan en ny regering var på plats, efter segdragna förhandlingar[4]. Vid flera tillfällen, bland annat vid strategiska beslut om statsbudgeten, har oppositionens förslag gått igenom i stället för regeringens. Regeringar har fällts och enskilda statsråd har varit föremål för misstroendeomröstning. Trots detta har det hela tiden suttit en socialdemokratisk statsminister i ledningen för en regering med i huvudsak socialdemokrater. Bakom dessa svårigheter ligger inte minst en tilltagande polarisering. Att polariseringen bland väljarna i det socialdemokratiska regeringsunderlaget har utvecklats åt olika håll – att Centerpartiets sympatisörer har blivit alltmer högerinriktade medan Miljöpartiets rört sig vänsterut – har gjort det svårare att nå överenskommelser som kan upplevas legitima hos de egna sympatisörerna. En möjlig tendens bland de centerpartistiska väljarna kan dock skönjas vid det senaste valet i och med att andelen högerorienterade då minskade jämfört med 2012–2015. Kanske detta är början på en ny trend som skulle underlätta samarbetet inom denna grupp.

På den andra sidan av partier till höger finns inte denna problematik. Väljarnas ideologiska inriktning är mer enhetlig bland de partier som erbjuder ett alternativ till den nuvarande regeringen. Sympatisörerna till två partier – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har dessutom tydligt rört sig högerut. Åtminstone i frågor som gäller höger-vänsterskalan borde det gå ganska lätt för dessa att komma överens på ett sätt som har legitimitet bland de egna väljarna.


[1] Göteborgs universitet, SOM-institutet (2020). Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

[2] Oscarsson, Henrik; Bergman, Torbjörn; Bergström, Annika och Hellström, Johan (2021). Polarisering i Sverige. Demokratirådets rapport 2021. Stockholm: SNS förlag.

[3] Detta är linje med de slutsatser som dras i kapitel 5 i Oskarsson m.fl. (2021) där analyserna istället utgår från väljarundersökningarna. Enligt dessa undersökningar kan förändringen först observeras mellan valen 2002 och 2006.

[4] Teorell Jan; Bäck, Hanna; Hellström, Johan och Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Makadam.

Vänsterpartiet och regeringsmakten

Av: Anders Backlund


Trots att Vänsterpartiet funnits i svensk politik i över 100 år har det aldrig suttit i en regering. Däremot har partiet ofta haft ett finger med i spelet när regeringar tillträtt (och ibland när de avsatts). I det här inlägget tittar vi närmare på de olika roller Vänsterpartiet har spelat i detta avseende, och vad vi kan förvänta oss inför valet 2022.

Historiskt sett har Vänsterpartiet alltid röstat ja (d.v.s. ”tryckt grönt”) till socialdemokratiska statsministerkandidater, men utan att ha någon formell roll som stödparti. Under Gudrun Schymans ledning på 1990-talet utvecklades dock ett mer aktivt samarbete med Socialdemokraterna. När Göran Perssons första regering tillträdde 1998 gjorde den det efter att ha förhandlat fram stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet i utbyte mot att de två stödpartierna fick genomslag för sin politik. Perssons andra regering tillträdde på samma sätt efter valet 2002. Socialdemokraterna, som inte hade egen majoritet, säkrade med andra ord det parlamentariska stödet med hjälp av ett politiskt kontrakt – något som inom statsvetenskapen kallas för ”kontraktsparlamentarism” (Bale & Bergman 2006).

Inför valet 2010 stärktes Vänsterpartiets roll ytterligare då S, V och MP gick fram med ett gemensamt rödgrönt valmanifest. Tanken med denna manöver var att presentera ett sammanhållet alternativ till den borgerliga Alliansen som hade rönt stora framgångar i valet 2006. Detta var första gången S inte gick till val på egen hand utan som del av en så kallad ”förvalskoalition” (Golder 2006; Allern & Aylott 2009). Genom denna koalition hade V för första gången en tydligt utstakad väg till regeringsmakten. Samarbetet blev dock inte något väljarmässigt framgångsrecept; de rödgröna partierna fick färre mandat än Alliansen, som därmed kunde regera vidare, och Vänsterpartiet blev utan ministerposter även denna gång.

Inför valet 2014 kampanjade de rödgröna partierna återigen var för sig, och denna gång blev de det större blocket. Trots att de saknade egen majoritet kunde S och MP bilda en minoritetsregering därför att Allianspartierna valde att lägga ned sina röster p.g.a. att man inte ville samarbeta med Sverigedemokraterna (vilket i förlängningen ledde till Decemberöverenskommelsen). Vänsterpartiet ville gärna vara en del av regeringen, men denna möjlighet avvisades av Stefan Löfven. Då han i vilket fall skulle leda en minoritetsregering ville Löfven istället underlätta för att också förhandla högerut. För att signalera sitt missnöje valde V därför att för första gången lägga ned sina röster (d.v.s. ”trycka gult”) i en socialdemokratisk statsministeromröstning – vilket i praktiken också innebär stöd, men av det mer halvhjärtade slaget.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Efter valet 2018 slöts det så kallade Januariavtalet där C och L gav sitt stöd till en S+MP-regering i utbyte mot sakpolitiska eftergifter. Då ”januaripartierna” inte samlade en riksdagsmajoritet krävdes dock att Vänsterpartiet åtminstone tryckte gult. V var inte alls nöjda med den politik som förhandlats fram i Januariavtalet, men som ytterkantsparti hade man inte någon stark förhandlingsposition. Alternativet – en M+KD-regering stödd av SD – framstod för partiet som ännu sämre, och man fick därför nöja sig med ”det minst dåliga”. Motvilligt valde V att återigen släppa fram Stefan Löfven. Samtidigt gav dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt dock ett ”misstroendelöfte” där han lovade att partiet skulle fälla regeringen om den försökte driva igenom marknadshyror eller försvagad anställningstrygghet. När ett förslag om marknadshyror så lades fram (i enlighet med Januariavtalet) var det svårt för partiet att inte agera på hotet om man ville behålla sin trovärdighet. Med nya partiledaren Nooshi Dadgostar vid rodret valde V att fälla Löfven i en misstroendeomröstning, för att sedan åter släppa fram honom när frågan om marknadshyror inte längre fanns med i bilden. 

Nästa steg kom hösten 2021 då Löfven skulle avgå som partiledare för S och därmed också som statsminister, vilket kräver en regeringsombildning. V ställde i detta läge krav på politiska förhandlingar i utbyte mot att stödja Löfvens efterträdare Magdalena Andersson, annars skulle man helt sonika rösta emot henne (d.v.s ”trycka rött”). Den tidigare misstroendeomröstningen hade visat partiet att det trots sin ytterkantsposition kunde ställa krav på regeringens politik, och att detta var populärt hos väljarna. Partiets inflytande möjliggjordes också av att Centerpartiet, som höll den annars så starka mittenpositionen, inte ville bilda en alternativ regering högerut med stöd av SD.

Efter att länge ha givit Socialdemokratiska regeringar sitt villkorslösa stöd har V med andra ord börjat ställa betydligt högre krav – och utfärda skarpare hot – i syfte att påverka politiken. Partiet lär därför inte släppa fram en S-ledd regering efter valet 2022 utan ordentliga eftergifter. Samtidigt är det alltjämt svårt för ett ytterkantsparti att få sitta i en regering när de parlamentariska styrkeförhållandena gör att det krävs breda överenskommelser. Så länge Centerpartiets röster avgör vilken regering som tillträder lär Vänsterpartiet därför få fortsätta vänta på sina ministerposter.


Referenser

Allern, E.H. & Aylott, N. (2009). Overcoming the fear of commitment: Pre-electoral coalitions in Norway and SwedenActa Politica 44(3): 259–285.

Bale, T. & Bergman, T. (2006). Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New ZealandGovernment and Opposition 41(3): 422–449.

Golder, S.N. (2006). Pre-Electoral Coalition Formation in Parliamentary DemocraciesBritish Journal of Political Science 36(02): 193.

Mattarella bis!

Det här är ett lite längre gästinlägg av Rolf Hugoson och handlar om det senaste italienska presidentvalet.


I Italien säger man ”bis” då man vill uppleva något en gång till. När republikens president skulle utses, blev det alltså ”Mattarella bis”! Den 29 januari 2022 fick sittande presidenten fick 759 av 1009 möjliga röster, en tydlig majoritet, men först i den åttonde röstningsomgången.

Sergio Mattarella blev den 3 februari 2015 Italiens tolfte president. Mandatperioden är sju år och ämbetet kan jämföras med presidentskapen i Tyskland och i Finland (fast finske presidenten är folkvald). Mattarella saknar exekutiva befogenheter, men har en nyckelroll vid regeringsbildning och rätt att utlysa nyval.

De italienska elektorsförsamlingen bestod av senatens medlemmar (320) samt deputeradekammaren (630), plus regionala representanter (58) och ett antal hederssenatorer. Redan på måndagen sista veckan i januari 2022 hade de en första gång gått igenom den långa röstningsproceduren, genom att lägga varsin valsedel i korgar. Under de sju första omröstningarna dominerade emellertid de blanka sedlarna envist. Det var svårt att komma överens.

Annorlunda skäl till ett splittrat parlament

Många europeiska länder liknar numera Italien, där parlamentet saknar tydlig majoritet. Tre särdrag återstår. Italienska regeringar ombildades i rask takt även på 1900-talet, fast samma partier ständigt kom tillbaka, i koalitioner med kristdemokraterna eller med socialisterna. Ett annat italienskt särdrag är att det gamla partisystemets på 1990-talet bröt samman. Ett tredje särdrag är att flera reformer av valsystemet har genomförts.

Partisystemets sammanbrott inleddes 1992, då de två dominerande partierna avslöjades ha sysslat med omfattande korruption. Det italienska socialistpartiet och kristdemokraterna utplånades. Kommunisterna hade redan börjat tyna bort efter regimskiftet i Sovjetunionen. Ett antal vänsterliberala partier lyckades hanka sig fram med skiftande namn: senast Partito democratico, i regering 2014-2018. Till höger trädde ett populistiskt parti vid namn Lega nord. På 1990-talet var nordlig separatism central, men numer är Legas nationalism mer allmän.

Självutnämnd segrare efter 1990-talets korruptionsskandal var mediamogulen Silvio Berlusconi. Hans Forza Italia (”heja Italien!”) dominerade mitten-högern i parlamentet och Berlusconi blev premiärminister 1994/95, 2001-2006 och 2008-2011. Någon stabil majoritet etablerades dock inte.

En motpart bildades 2009 genom femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle eller M5S, grundat av Beppe Grillo, den bloggande komikern. Efterhand har partiet rört sig åt vänster och vunnit fler röster i södra Italien. Partiets Giuseppe Conti ledde två regeringar (med skiftande koalitionspartner) från sommaren 2018 till januari 2021, då Conti ersattes av den partipolitiskt obundne Mario Draghi.

På 1990-talet ansågs proportionella val, parlamentets storlek och frånvaron av spärrar för småpartier leda till onödig splittring och reformer av valsystemet infördes. En av de mer varaktiga reformerna var fungerade från 1993 till 2005, då 75% av mandaten i parlamentet tillsattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Övriga mandat fördelades proportionellt. Lagens grundare var dåvarande ledamoten i kammaren Sergio Mattarella, vilket gav statsvetaren Giovanni Sartori anledning att döpa vallagen till Mattarellum.

Då Berlusconi 2005 ansåg sig förlora på systemet, ledde han en kampanj för återinförandet av ett rent proportionellt system, officiellt Caldelorilagen, efter inititiatvtagaren. Men Caldelori själv råkade kalla lagförslaget ”una porcata”, ett grisigt eller smutsigt trick, så Giovanni Sartori döpte den till Porcellum (La repubblica, 15 mars 2006; 4 april 2017).

År 2014 förklarade författningdomstolen att Porcellum inte var förenlig med gällande rätt. Demokratiska partiets dåvarande ledare Matteo Renzi drev istället igenom Italicum, en lag som aldrig kunde användas, då Renzi 2016 i en folkomröstning inte fick stöd för anslutande författningsreformer.

Följande år kom Rosatellum, efter förslagsgivaren Ettore Rosato. Lagen tillämpades i valet 2018. Det är ett parallellt system likt Mattarellum. Majoritetsval används nu för 37 % av platserna, proportionella val för de återstående 63 %. En småpartispärr finns på 3% och valkoalitioner (valallianser) måste ha 10 % av rösterna. Det nya systemet gynnade högerpartierna i norra Italien, men Femstjärnerörelsen vann i södra Italien. Resultatet var återigen ett oenigt parlament.

Oenighet leder till ett stabiliserande presidentval.

Presidentvalet i januari 2022 utfördes vid slutet av Matterallas mandatperiod. Han ville inte fortsätta, men partierna var så splittrade, att kravet på kvalificerad majoritet (673 röster under de tre första omröstningarna) tycktes ouppnåeligt. Högerpartierna lyckades bara få ihop 382 röster för senatens talman Elisabetta Casellati, från Forza Italia. Långt ifrån de 453 röster högern teoretisk borde ha samlat.

”Center-högern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Lega per Salvini premier1336415212
Forza Italia785210140
Fratelli d’Italia3721664
Övriga279137
Summa27514632453
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia). Fast referensen avser valresultatet: min tabell tar med i beräkningen att två ledamöter övergett FI.

Bland vänsterpartierna är för närvarande Femstjärnerörelsen störst, Partito democratico mindre och Liberi e uguali (Leu) minst. Det finns anledning att hit även föra Matteo Renzis nya parti Italia viva.

”Center-vänstern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Movimento 5 stelle157734234
Partito democratico953920154
Liberi e uguali126018
Italia viva2915044
Övriga3205
Summa29613524455
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia)

Denna samling partier försökte inte lansera någon egen kandidat, men såg fram emot en person med brett stöd. Det var ju tydligt att egen majoritet inte kunde uppnås och att presidentvalet förutsatte samarbete.

Således pågick under hela presidentvalsveckan förhandlingar. Sittande premiärministern Mario Draghi gillades av båda sidorna, men hur skulle han kunna ersättas i nuvarande roll? Opinionsundersökningar antydde, att regeringskris och nyval gynnar det enda oppositionspartiet, Fratelli d’Italia, med ursprung i fascistpartiet.

I potten låg dessutom makten över 200 miljarder euro för återuppbyggnad, som EU ställer till förfogande genom Coronafonden. Många aktörer inom regeringen och bland finansiella aktörer föredrar stabilitet, åtminstone fram till ordinarie parlamentsval våren 2023. Draghis roll som ”opolitisk” bankman är ovärderlig, särskilt i ljuset av hans erfarenhet från ordförandeskapet i Europeiska centralbanken 2011-2019.

Italiensk demokrati: kriser och stabilitet

Säger valet av Mattarella bis något om den italienska demokratins hälsotillstånd? Historiskt har systemet uppvisat svagheter – före andra världskriget manifesterade i omfattande korruption, samt i fascisternas maktövertagande våren 1922. Efter 1945 har korruptionen fortsatt, och regeringarna var svaga på grund av ett stort och splittrat parlament. Till sist inträffade så krisen 1992, avslöjad av åklagarväsendets ”Mani pulite”.

Ändå kunde det demokratiska systemet hantera kriserna. Att partierna var korrupta var ett demokratiskt misslyckande, men att de föll samman efter att ha avslöjats var snarast rättvist. Systemet kunde lita på en rad duktiga presidenter, som stöttade författningens legitimitet. Presidentvalen är som sagt indirekta, vilket har gjort det enklare att utse personer som företräder republiken, snarare än sitt egna parti.

Valet av nationalekonomen och socialliberalen Luigi Einaudi (1874-1861) till republikens första president (1948-1955) gav tidig legitimitet. Einaudi hade under fascismen varit i exil i Schweiz. Ett mått av partitillhörighet har sedan dess varit det normala, med Carlo Ciampi (president 1999-2006) som intressant undantag.  Ciampi, född 1920, stack ut som partilös redan 1993 då han blev premiärminister, efter att ha varit riksbankschef. Ciampis företrädare Scalfaro föddes 1918 och efterföljaren Napolitano 1925. De hade upplevt fascismen som unga och hade alla motsatt sig Mussolinis regim.

Sergio Mattarella är yngre, född 1941, länge verksam som universitetslärare i juridik, men var politiskt aktiv i kristdemokraterna. Han valde dock att bli politiker först 1980, då den äldre brodern Piersanti tragiskt mördades av maffian, då han inlett en antimaffiakampanj i Sicilien. I Italien har parlamentet alltså valt presidenter, som genom ett mått av rättrådighet har förstärkt det politiska systemets legitimitet. Detta kan jämföras med de bakslag vi urskiljer i USA (Trump) och i Frankrike (Sarkozy).

Berömt är president Scalfaros veto, då Silvio Berlusconi 1994 föreslog Cesare Previti till justitieminister. Previti var chefsjurist i Berlusconis Fininvest, senare huvudaktör i flera korruptionshärvor. Scalfaro invände, att en minister inte borde stå premiärministern riktigt så nära. Minnet av detta var ett av många skäl till att Berlusconi (född 1936) misslyckades i sitt försök att bli nominerad till president, en kortvarig kampanj, som vann föga gehör även inom det egna partiet.

Färre parlamentariker och ännu ett förslag till vallag

Mattarellas förtjänst har visat sig vid regeringsbildningar, senast när han gynnade valet av Draghi som premiärminister, i januari 2021. Presidenten försvarade även en viktig författningsreform, anammad efter folkomröstning i september. Antalet mandat i parlamentet minskar nästa mandatperiod till 400 i deputeradekammaren och 200 i senaten. Färre parlamentariker gör det enklare att hålla samman partierna och färre ledamöter behövs för att få absolut majoritet.

Än en gång diskuteras ett annat lagförslag, om ett system likt det tyska, med mer proportionell representation och en 5% spärr för småpartier. Detta låg på bordet redan 2016 och kallades då Germanicum (jfr Matteo Renzis Italicum). Nu har förslaget lämnats in på nytt av Giuseppe Brescia, Femstjärnerörelsens författningsexpert och kallas Brescellum. Men rimligen är det inte så lätt att vinna gehör för en reform av parlamentet, vars ledamöter trots allt valts in med det gamla systemet.

Om kriser hotade kunde en reform vinna gehör. Nu står istället Draghi tryggt vid rodret, välvilligt övervakad av kapten Mattarella. Kursen är utlagd för att Coronafonden skall kunna användas till vettiga investeringar och ekonomiska rapporter placerar redan Italien bland länderna med starkast tillväxt i Europa.

Palazzo del Quirinale, kopparstick av Piranesi (1720-1778). Quirinalen, även kallad ”il colle”, alltså kullen, bebyggd 1573 av Påven Gregoius XIII, påvligt residens fram till 1870, då Rom blev Italiens huvudstad, därefter kungligt residens och sedan 1948 presidentpalats.

De politiska ungdomsförbunden och partiernas framtid

Av: Niklas Bolin & Anders Backlund


Att de politiska partierna blöder medlemmar är ett väletablerat faktum. Det finns en uppsjö av studier som pekar i samma – för partierna – negativa riktning och den engelskspråkiga litteraturen formulerar kärnfullt situationen i frågan om ”the party is over”. Ämnet tycks engagera många. Paradoxalt nog är intresset för partiernas ungdomsförbund mycket mindre. Givet att dessa antas vara den centrala rekryteringskällan för moderpartierna är kunskap om dessa värdefull för att säga något om huruvida partikrisen kommer att bestå framgent.

Likt sina moderpartier har ungdomsförbunden en långsiktig negativ medlemsutveckling. Under perioden 1972–1995 rapporteras att det totala antalet medlemmar minskade från 220 000 till 50 000. Även om vissa frågetecken kan resas för tillförlitligheten i äldre medlemssiffror råder inget tvivel om att trenden länge varit tydligt negativ. Om fokus skiftas mot mer nutida och tillförlitliga siffror ges en något mindre negativ bild. Visserligen har medlemstalen sjunkit till mycket låga nivåer. Men nedgången tycks vara bruten. Antalet personer som är medlemmar i något av riksdagspartiernas ungdomsförbund har den senaste 10-årsperioden pendlat mellan ungefär 25 000 och 40 000 individer (se Figur 1). 

Figur 1. Antal medlemmar i de svenska politiska ungdomsförbunden 2011-2020

Vissa positiva indikationer kan även hämtas från den enkätundersökning som vi genomfört med medlemmarna i ungdomsförbunden hösten 2020 (för mer information om studien se s. 97-130 här). Hela 9 av 10 av medlemmar uppger att de planerar för att fortsätta vara medlem i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet (se Figur 2). Dessutom säger mer än hälften av de tillfrågade att de även kan tänka sig att kandidera i val en dag. Är återväxten säkrad? Kan faran blåsas över? Knappast. Organisationsgraden totalt sett är låg – endast cirka 5 procent av dagens unga är medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund. Och återkommande (se t.ex. här och här) rapporteras om hur låga medlemstal på flera håll får partierna att lämna walk over till val till kommunfullmäktige i delar av landet. På längre sikt räcker det således inte att ungdomsförbunden är bra på att slussa vidare sina medlemmar till moderpartiet, de måste även bli bättre på att i ett första skede få in ungdomar i förbunden. Potentialen finns. Forskning visar att många ungdomar är både politiskt intresserade och har god politisk kunskap. Och även om många är skeptiska till partiengagemang säger sig 1 av 3 unga att de kan tänka sig vara med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund.

Figur 2. Medlemmarnas syn på sitt framtida engagemang

Men ungdomsförbunden tycks ha svårigheter att nå sin fulla potential. Över 60 procent av medlemmarna uppger att de blev medlem på eget initiativ medan knappt 25 procent äntrade ungdomsförbundet efter förslag från en vän eller familjemedlem (se Figur 3). Endast 14 procent uppger att de blivit värvade av ett parti eller ungdomsförbund. Och även om forskningsläget är skralt antyder såväl internationell som svensk forskning att många unga aldrig ens kommit i kontakt med företrädare för politiska ungdomsförbund eller partier.

Figur 3.Medlemmarnas väg in i ungdomsförbundet 

Partipolitiskt engagemang bär också med sig negativa konsekvenser. Vissa politiker vittnar om att de utsatts för hot, våld och trakasserier. Andra uttrycker en rädsla för att deras politiska karriärer kan ha negativa effekter på en karriär utanför politiken. Lägg till detta att unga politiker i högre grad än äldre hoppar av sina politiska förtroendeuppdrag i förtid och en rätt grådaskig bild av partiernas framtid tornar upp.

Givet att forskningen hitintills är sparsmakad finns inga givna lösningar. En uppmaning till ungdomsförbund och partier att kontinuerligt finnas på fler platser och plattformar där unga befinner sig gränsar till det triviala. Men om inte unga möter företrädare för partier och ungdomsförbund kan vi anta att steget till politiken även fortsättningsvis kommer att vara stort. Ett problem som identifierats är att ungdomsförbunden och partierna inte får tillträde till skolorna för att informera om sin verksamhet i den utsträckning som de önskar. Givet den unika möjligheten som skolan tillhandahåller för att nå ut till samtliga unga finns det goda skäl att se över regelverket kring skolbesök i syfte att ge fler elever möjlighet att få möta politiska företrädare. 

När engagemang inom partipolitik är ovanligt och förknippas med negativa konsekvenser är förutsättningarna för rekrytering dåliga. Om däremot unga återkommande möter ungdomsförbund och partier i olika sammanhang kan trösklarna sänkas och fler ta steget från politiskt intresse till politiskt engagemang. Det skulle vara värdefullt inte bara för partierna, utan också för demokratin i stort.

GAL-TAN – Politiskt slagträ eller statsvetenskapligt analysverktyg?

Av: Anders Backlund


Statsvetare pratar ofta om att svensk politik på senare år kommit att påverkas allt mer av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Men vad innebär den egentligen? Det här blogginlägget reder ut några av de grundläggande begreppen.

Svensk politik har länge dominerats av konflikten mellan ”vänster” och ”höger”. Denna vänster-högerdimension har framförallt handlat om ekonomiska frågor, såsom synen på skatter, privatisering, avreglering, arbetsrätt, etc. På senare år har den dock fått ökad konkurrens av en kulturell värderingsdimension som inrymmer frågor som invandring, integration, brott och straff, hbtq-rättigheter och miljö. Ibland benämns denna dimension ”GAL-TAN”, där namnet kommer från det statsvetenskapliga forskarnätverket Chapel Hill. GAL och TAN utgör de två polerna i denna dimension, där GrönAlternativ och Libertär ställs mot TraditionellAuktoritär och Nationalistisk (Hooghe m.fl., 2002). Chapel Hill genomför med jämna mellanrum en undersökning (CHES) som uppskattar partipositioner längst denna och andra dimensioner. Från att ha varit ett begrepp som i princip uteslutande används inom statsvetenskapen har GAL-TAN på senare år tagit sig in i den svenska politiska debatten. Som Figur 1 visar fick GAL-TAN sitt genombrott i svenska medier 2016, för att sedan skjuta i höjden i samband med valet 2018.

Figur 1. Antal svenska artiklar i Mediearkivet som nämner ”GAL-TAN” eller ”GAL/TAN” (2012–2021)

Men detta har också mötts av en del motstånd. En invändning är att vissa av komponenterna inte utgör naturliga motsatspar. Den kanske mest framträdande kritiken handlar om att skalan är politisk snarare än analytisk, och att den kan liknas vi en ”god-ond” skala där GAL står för det goda och TAN för det onda. Att exempelvis klassificera KD som ett ”traditionellt” parti torde dock vara relativt okontroversiellt; likaså att sätta etiketten ”nationalistisk” på SD. Det som framförallt väcker känslor är sannolikt begreppet ”auktoritär” – för vilket parti vill förknippas med denna etikett? Här är det dock viktigt att påpeka att ”auktoritär” i detta sammanhang inte är detsamma som ”anti-demokratisk”. I den senaste versionen av CHES-enkäten beskrivs TAN-partierna som partier som ”värderar ordning, tradition och stabilitet, och som anser att regeringen ska vara en stark moralisk auktoritet i sociala och kulturella frågor” (min översättning). Vad gäller sakpolitik tenderar partier som är auktoritära i denna bemärkelse att lägga stor vikt vid lag och ordning, att förespråka hårda straff, och att vilja ge polisen långtgående befogenheter även om detta kan tänkas komma i konflikt med vissa medborgerliga rättigheter (t.ex. övervakning och visitationszoner). I denna bemärkelse är det därför inte orimligt att påstå att t.ex. Moderaterna under den senaste tiden har rört sig i riktning mot det mer auktoritära. Med det sagt kvarstår faktum att ordet ”auktoritär” har en negativ klang, vilket rimligen bidrar till politiseringen av GAL-TAN dimensionen.

Figur 2. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och ekonomisk höger-vänster (Källa: CHES 2019)

Dock finns det vissa politiska fenomen som är svåra att förklara utan att ta hjälp av denna dimension. Detta beror bl.a. på att partiernas GAL-TAN-positioner har ett ganska svagt samband med deras ekonomiska positioner, vilket Figur 2 visar. Om vi bara tar hänsyn till den ekonomiska politiken blir det därför svårt att förklara t.ex. varför Alliansen sprack efter valet 2018. Och om vi väljer att fokusera på en enskild sakfråga, såsom migration, missar vi det faktum att M och SD finner grunder för samarbete även vad gäller rättsfrågor och energipolitik (t.ex. kärnkraft). Dessa tre frågor fångas alla upp av GAL-TAN dimensionen, vilket framgår av Figur 3. Liknande mönster går också att finna i väljaropinionen. Det finns alltså ett antal frågor som har ett relativt starkt samband med varandra (men inte med de ekonomiska frågorna) och som därför kan sammanfattas i en kulturell värderingsdimension.

Figur 3. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och i tre sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Mitt intryck är att statsvetare och politiska debattörer i viss mån talar förbi varandra när det handlar om GAL-TAN. Statsvetare är framförallt intresserade av partiernas relativa positioner längs denna dimension, och den förklaringskraft dessa ger. Den politiska debatten har istället kommit att handla mycket om just etiketterna och huruvida de är missvisande eller inte. Vad ska vi då dra för slutsats av allt detta? För det första står det klart att det i svensk politik finns en kulturell värderingsdimension, och att denna fångas upp väl av GAL-TAN såsom det mäts av Chapel Hill. För det andra står det också klart att etiketterna ”GAL” och ”TAN” är problematiska, inte minst därför att vi statsvetare får svårare att presentera vår forskning om det finns en utbredd skepsis mot denna dimension.

Samtidigt är GAL-TAN starkt etablerad inom statsvetenskapen, och enkäten från Chapel Hill har genomförts i ett stort antal länder under tjugo års tid. Möjligen ligger det också i sakens natur att statsvetenskapliga begrepp politiseras om de tar sig in i den allmänna debatten. Därför är det inte säkert att alternativa benämningar på den kulturella värderingsdimensionens poler skulle klara sig bättre. Mitt förslag är därför att den som är skeptisk till GAL-TAN tar ställning till om de positioner som presenteras verkar spegla en rimlig konfliktlinje mellan partierna, och om så är fallet har överseende med att namnet kanske inte är det bästa.


Referenser

Hooghe, L., Marks, G. & Wilson, C.J. (2002). Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration? Comparative Political Studies 35(8): 965–989. 

Rekommenderad läsning

Skalan som mäter ond eller god (Fokus, betalvägg)

GAL/TAN-skalan i framtiden (Magnus Hagevi)

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan? (Politologerna)

Polariseringen i Sverige (Demokratirådets rapport 2021)

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.