Ingår alltid det största partiet i regeringen?

Av: Johan Hellström


I den offentliga debatten, och inte minst insändare till dags- och kvällstidningar, i sociala medier och i kommentatorsfält lyfts Inte sällan åsikten att det största partiet måste ingå i regeringen. I synnerhet om Sverigedemokraterna blir det största riksdagspartiet. Att något annat vore odemokratiskt. Det är dock ett missförstånd om hur den parlamentariska demokratin fungerar i Sverige och de flesta andra länder. Samtidigt är det dock inte en helt orimlig synpunkt då detta är ordningen i några parlamentariska demokratier, t.ex. Bulgarien och Island, där det finns en stark praxis att statschefen utser partiledaren för det största partiet till regeringsbildare eller s.k. ”formateur”.[1] Med andra ord, partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en regering.

I de flesta parlamentariska demokratier är det just statschefen som brukar ha rollen som s.k. ”informateur”, dvs. den som får rollen att sondera för att hitta en regeringsbildare. Enligt den svenska regeringsformen har dock riksdagens talman denna uppgift (dvs. att föreslå en ny statsminister för riksdagen). Däremot finns det inte i Sveriges grundlagar reglerat vem talmannen ska utse till formateur. Praxis är dock att talmannen sonderar terrängen med samtliga av riksdagens partiledare, för att på så sätt få underlag på vilket eller vilka partier som kan bilda en regering med goda chanser att få tillräckligt stöd i riksdagen. Utifrån dessa diskussioner utser därefter talmannen en av partiledarna till regeringsbildare (eller statsministerkandidat). [2]

Hur vanligt är det då att det största partiet ingår i regeringen? Studerar vi bara de regeringar som bildats när inget enskilt parti haft en parlamentarisk majoritet (dvs. minoritetssituationer), så ingår det största partiet i c:a 86 % av de regeringar som bildats sedan 1945 i Europa som helhet. I Sverige ligger denna siffra på c:a 75 %, dvs. alla förutom de sju borgerliga regeringar som bildats under efterkrigstiden. I samtliga dessa fall har Socialdemokraterna varit det största partiet. Att vara det största partiet är således ingen garanti för att bli regeringsparti men ofta en viktig faktor för de partier som lyckas nå regeringsmakten.

En annan viktig faktor som lyfts fram i forskningen för om partier lyckas nå regeringsmakten är deras ideologiska placering i partisystemet. Partier som placerar sig i mitten av den viktigaste eller de viktigaste ideologiska dimensionerna har betydligt större möjligheter att bli regeringspartier än mer ideologiskt extrema partier. Anledningen till detta är att partier vill samarbeta och ingå i regeringar med andra partier som står nära dem politiskt. Den främsta fördelen för ett parti att bilda regering med ideologiskt närstående partier är att det minskar behovet av långtgående politiska kompromisser. Den gemensamma regeringspolitiken kommer därmed ha goda förutsättningar att vara acceptabel för samtliga partier som ingår i en koalitionsregering. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet.[3]  .Oavsett om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en flerpartiregering brukar medianpartiet oftast ingå i dessa regeringar.[4] Tar vi hänsyn till samtliga regeringar som bildats i Europa under efterkrigstiden ingår medianpartiet i två av tre regeringar. Medianpartiet är dock ofta även det största partiet och exkluderar vi när samma parti är både det största och medianpartiet återstår en av fyra regeringar där detta parti ingår. I endast drygt 6 % av de regeringar som bildas ingår inte det största partiet eller medianpartiet. I Sverige handlar det om Sveriges två historiskt sett svagaste regeringar utifrån antalet riksdagsmandat – Ullsten (1978-9) och den tredje Fälldin-regeringen (1981-2) och den historiskt starkaste minoritetsregeringen utifrån antalet riksdagsmandat – den andra Reinfeldt-regeringen (2010-14).

Vilket är då medianpartiet i Sverige idag? Figuren nedan visar resultatet från en expertundersökning där 18 statsvetare har fått placera svenska partier på olika politikområden.

ches_2017_fyra_politikomraden.png

Enligt denna undersökning är Sverigedemokraterna (SD) medianpartiet på den socioekonomiska vänster-högerskalan, men används en mer generell vänster-höger dimension som t.ex. inkluderar nationalism, synen på brott- och straff, moralfrågor m.m.  eller den s.k. GAL-TAN[5] dimensionen är SD idag ett parti till höger i svensk politik.[6] På den stora vattendelaren inom svensk politik under denna valrörelse – invandrings- och integrationspolitiken – är SD dock ett ytterlighetsparti. Skillnaderna inom detta politikområde har däremot blivit mindre under våren då flera partier signalerat för en hårdare invandrings- och integrationspolitik. Fast så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti”[7] av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll. Så även om SD skulle bli det största partiet efter årets riksdagsval är det troligt att de likt Socialdemokraterna under de borgerliga regeringsinnehaven likväl kommer att vara ett oppositionsparti.


Polk, Jonathan, Jan Rovny, Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Jelle Koedam, Filip Kostelka, Gary Marks, Gijs Schumacher, Marco Steenbergen, Milada Vachudova and Marko Zilovic. 2017. ”Explaining the salience of anti-elitism and reducing political corruption for political parties in Europe with the 2014 Chapel Hill Expert Survey data,” Research & Politics (January-March): 1-9.

Noter:

[1] Endast i diktaturen Ekvatorialguinea är det reglerat i konstitutionen att statschefen ska utse partiledaren för det största partiet till regeringsbildare. Se Elkins, Z., Ginsburg, T., & Melton, J. (2010). Characteristics of national constitutions, version 1.0. URL: http://www.comparativeconstitutionsproject.org/index.htm.

[2] Se detta inlägg för detaljer: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/12/regeringsbildningen-2014-september-till-november/

[3]  Medianpartiet är det parti som innehar median-riksdagsledamoten. Med andra ord. om samtliga partier skulle rangordnas från vänster till höger (eller tvärtom) skulle medianpartiet på vänster-höger dimensionen vara det parti som kontrollerar det 175 mandatet, dvs. median-riksdagsledamoten.

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/22/regeringsbildning-i-europa-vilka-partier-bildar-regering-efter-ett-parlamentsval/

[5]  GAL står för Gröna, alternativa och libertarianska värderingar, och motsatsen TAN står för Traditionella, Auktoritära och Nationalistiska värderingar.

[6]  Se även: https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[7]  Se: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/01/isolering-av-hogerradikala-partier-del-1/

Annonser

Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Av: Johan Hellström


Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.


Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Kostnaden att regera

Av: Johan Hellström


Förra veckan kom resultaten från SCB:s sista partisympatiundersökning innan valet. Enligt denna undersökning är det jämnt mellan de politiska blocken. Om det skulle vara val idag skulle det rödgröna blocket få 40 procent av rösterna, allianspartierna 38,6 procent, Sverigedemokraterna 18,5 procent och övriga partier (där Feministisk initiativ är störst) 2,9 procent av rösterna.

Jämfört med riksdagsvalet 2014 är det tre förändringar som är särskilt värda att lyfta fram. Sverigedemokraterna ökar sitt stöd med över 5 procentenheter, allianspartierna backar ungefär 1 procentenhet gemensamt och de rödgröna partierna backar nästan 4 procentenheter totalt. Men inom det rödgröna blocket är det bara regeringspartierna som backar i opinionen medan Vänsterpartiet går framåt. Den sittande regeringen (S + MP) hade ett stöd på 37,9 procent i riksdagsvalet 2014 och enligt senaste Partisympatiundersökningen endast 32,6 procent.

Att regeringspartier förlorar i popularitet under mandatperioden är dock normalt. Det kostar på att regera. I en svensk kontext har detta berörts i ett par blogginlägg av Henrik Oscarsson där han pekar på att svenska regeringspartier stöd i opinionen minskar gradvis under den första delen och mitten av mandatperioden ned mot en nivå på drygt 90 procent av stödet jämfört med valresultatet, för att sedan hämta tillbaka något av stödet i slutet av mandatperioden. [1]

Detta är dock inget unikt för Sverige. Regeringspartier förlorar i stöd även i andra länder. Figur 1 nedan visar opinionstrenden för 166 regeringar i 13 västeuropeiska länder över mandatperioden (baserat på över 12.000 opinionsundersökningar).[2] Linjerna visar det genomsnittliga väljarstödet i förhållandet till valresultatet för samtliga regeringar (svart linje), koalitionsregeringar (blå linje) och enpartiregeringar (grön linje). I figuren är det tydligt att regeringspartier successivt förlorar i popularitet, men lyckas hämta upp lite av stödet innan nästkommande val. Den upphämtning vi kan se i Sverige och andra länder mot slutet av mandatperioden är dock inget som nuvarande Svenska regering har lyckats med.

Figur 1. Genomsnittliga stödet för regeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig1.png

Källa: Daniel Walther och Johan Hellström (2018). The verdict in the polls — how government stability is affected by popular support, kommande artikel i West European Politics.

Det är vanligt att sittande regeringar lägger fram olika reformförslag och satsningar i slutet av mandatperioden för att öka sina chanser att bli omvalda.[3] En möjlig förklaring till att regeringen Löfven inte lyckats vända den nedåtgående opinionstrenden kan vara att det är en minoritetsregering med en relativt liten andel av riksdagsmandaten.[4] Med andra ord, det svaga stödet i riksdagen gör det svårare att implementera populära förslag under slutspurten av valrörelsen (som t.ex. vinstförbud inom välfärdssektorn). Hur ser då trenden i opinionsstöd ut för koalitionsregeringar utan en parlamentarisk majoritet, dvs. av samma typ som dagens svenska regering? Figur 2 nedan visar just detta.

Figur 2. Genomsnittliga stödet för minoritetskoalitionsregeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig2.png

Kommentar: Eftersom det finns betydligt färre mätningar av denna specifika typ av regering har trendlinjen tagits fram med hjälp av loess (locally weighted scatterplot smoothing).

I figuren kan vi se att denna typ av regeringar inte visar några tendenser på en återhämtning av stöd mot slutet av mandatperioden. Med andra ord, dagens svenska regering följer den allmänna trenden för minoritetskoalitionsregeringar. Av denna anledning ska vi nog inte förvänta oss att regeringen lyckas vinna tillbaka det förlorade stödet. Om mindre än 13 veckor vet vi detta med säkerhet.

 


[1] Se Henrik Oskcarssons inlägg på samma tema här: https://politologerna.wordpress.com/2017/08/22/lofven-regeringens-opinionsstod-jamfort-med-tidigare-svenska-regeringar/ ; https://politologerna.wordpress.com/2015/05/14/stodet-for-sittande-regering-under-mandatperioderna/

[2] Datamaterialet baserar sig på Jennings, Will, and Christopher Wlezien. 2016. “The timeline of elections: A comparative perspective.” American Journal of Political Science 60(1): 219–233.

[3]  Litteraturen kring s.k. ”electoral/political busniess cycles” eller förekomsten av strategiska satsningar innan parlamentsval för att förbättra chanserna att bli omvald är dock inte helt entydig. Inte minst har införandet av politisk oberoende centralbanker och mer krävande budgetregler gjort det svårare för sittande regeringar att genomföra reformer som kan påverka den rådande opinionen.

[4]  Se t.ex. detta inlägg: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/15/sitter-lofvens-regering-i-en-historiskt-svar-situation/

Ökade skillnader mellan partiers stöd i stad och landsbygd

Gästinlägg av Professor Anders Lidström, Umeå universitet.


Lite vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan sker alltmer en uppdelning av partierna i Sverige i stadspartier och landsbygdspartier. Det har sedan länge talats som att urbaniseringen håller på att dela upp Sverige i en ”tillväxtdel” och en ”glesbygdsdel” men nu visar aktuell forskning att motsvarande processer pågår även bland partierna. I tilltagande grad har partierna sina styrkefästen antingen i städerna eller på landsbygden. I städerna står valet allt mer mellan Moderaterna, Liberalerna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och i någon mån Kristdemokraterna. På landsbygden fördrar väljarna främst Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Partiernas stöd i valet 2014 skilde sig åt mellan stad och landsbygd

Nästan alla svenska partiers väljarstöd följer en tydlig stad-landsbygdsdimension. Några har starkare stöd i städerna och andra har sina styrkefästen i landsbygdskommunerna. Stad-landsbygdsdimensionen fångas in med hjälp av kommunernas urbaniseringsgrad som skapas genom att väga samman folkmängd och befolkningstäthet [1]. I figur 1 och 2 har landets 290 kommuner delats in decentiler efter kommunens urbaniseringsgrad 2017. Varje decentil innehåller en tiondedel av kommunerna, dvs 29 stycken och decentilerna är rangordnade från de mest utpräglade landsbygdskommuner till de som är störst och mest tättbebyggda.

När partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval grupperas enligt denna decentilindelning framträder tydligt hur de flesta partier har sitt främsta stöd i antingen landsbygdskommuner eller städer. I figur 1 redovisas hur detta ser ut för de tre största partierna. För att tydliggöra relationen för de mindre partierna redovisas dessa separat i figur 2.

Figur 1               De större partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig1Anm: Kommunerna indelas i decentiler efter urbaniseringsgrad, som beräknas genom multiplicering av de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

I figuren motsvarar decentilerna olika nivåer av urbaniseringsgrad så att landsbygdskommunerna finns i den lägsta urbaniseringsgraden och de mest urbaniserade kommunerna i den högsta. Bland de större partierna är det tydligt att Socialdemokraterna har starkast stöd på den utpräglade landsbygden, med 45 procent av rösterna medan stödet sedan successivt sjunker med stigande urbaniseringsgrad. Allra minst är stödet i den mest urbaniserade decentilen, där partiet fick ungefär 25 procent av rösterna i det senaste valet. Skillnaden mellan ytterpunkterna är således markant.

Stödet för Moderaterna uppvisar också stora skillnader mellan kommuner med olika urbaniseringsgrad, men här går mönstret i motsatt riktning. Medan partiet samlar ca 13 procent av väljarna i den utpräglade landsbygden får det 27 procent i de mest urbaniserade kommunerna. Sverigedemokraterna har en jämnare fördelning mellan olika urbaniseringsnivåer men har tydligt det svagaste stödet i de mest urbaniserade miljöerna.

Situationen för de mindre partierna redovisas i figur 2.

Figur 2               De mindre partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig2Källa: Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Även stödet för de mindre partierna ser olika ut i städer och landsbygd. Centerpartiet är generellt större på landsbygden och svagare i de mer urbaniserade kommunerna. För Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ ökar stödet successivt med tilltagande urbaniseringsgrad och för flera av dem sker ett påtagligt skutt från den nionde till den tionde decentilen. Miljöpartiet, Liberalerna (Fp) och Feministiskt initiativ har tydligt starkast stöd i de mest urbaniserade kommunerna. För dessa partier är skillnaderna mellan ytterligheterna stora. Det vanliga är att man har dubbelt så stort stöd i de mest urbaniserade områdena än i de rena landsbygdskommunerna. Vänsterpartiet avviker med en U-formad profil, dvs partiet är störst både i de mest utpräglade landsbygdskommunerna och i de största och mest urbaniserade kommunerna. Huvudtrenden är dock att partiet har något starkare stöd i landsbygden än i städerna.

Även om de större partierna ofta har flest röster i alla typer av kommuner finns tydliga skillnader mellan var de olika partierna har sina styrkefästen – antingen är det i de större städerna eller i landsbygdskommunerna. Detta delar också upp partierna i två uppsättningar: I städerna lutar väljarna mer mot att välja mellan Moderaterna, Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ medan valet för boende i landsbygdskommunerna mer tycks stå mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna och i någon mån också Vänsterpartiet. Sverige har fått parallella partiuppsättningar.

Hur har partiernas stöd i stad och landsbygd förändrats över tid?

En motsvarande analys av hur partiernas styrkefästen förändrats under de senaste 45 åren visar att dessa skillnader mellan partiernas väljarstöd i stad och landsbygd successivt ökat sedan mitten av 1970-talet. Vid denna tidpunkt präglades Sverige alltjämt av industrisamhällets urbaniseringsmönster, som visserligen innebar flytt från landsbygden men som gynnade industristäder och industriorter som var spridda över hela landet. Då hade också de flesta partier stöd i både städer och landsbygd. Undantaget utgjordes av Moderaterna som redan då var ett utpräglat stadsparti.

Utvecklingen under de senaste 45 åren för de fem partier som allt mer har städer som styrkefästen sammanfattas i figur 3. Tabellen redovisar det statistiska sambandet mellan kommunens urbaniseringsgrad och partiets röstandel i respektive riksdagsval och hur detta förändras över tid, vid varje valår. Koefficienterna varierar mellan +1 och -1. Positiva värden betyder att stödet är starkare i städerna och negativa att det är starkare i landsbygdskommunerna. Värden nära noll innebär att man har ungefär lika stort stöd bägge typer av kommuner. Värdena avser de 290 kommuner som finns idag så för de som delats under perioden 1973-2002 har uppgifter om valresultat och befolkning återskapats som om de vore egna kommuner.

Figur 3               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i städer 1973-2014figur3Anm: Sambandsmåttet är produktmomentkorrelationer (Pearson’s rxy) och gäller sambandet mellan partiernas väljarstöd i riksdagsvalet i kommunen och kommunens urbaniseringsgrad för varje valår 1973-2014. Urbaniseringsgrad definieras i not 1. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Kopplingen mellan att bo en stad och att rösta på Moderaterna var stark redan i början av perioden men har sedan ökat ytterligare. Folkpartiet var så sent som 1982 ett parti med jämnt stöd i olika typer av kommuner men har i allt högre grad kommit att få sina främsta fästen i de mest urbana kommunerna. Kristdemokraterna har hela tiden haft ett ganska jämnt väljarstöd i olika typer av kommuner men en viss förskjutning från landsbygd till stad har skett under perioden. Miljöpartiet var redan vid bildandet ett parti som i första hand attraherade väljare i de större städerna och detta har förstärkts sedan dess. 1994 års val var dock ett notabelt undantag, då partiet hade jämnt stöd i hela landet. Nykomlingen, Feministiskt initiativ, fick redan från starten sina väljare främst i de större städerna.

På motsvarande sätt har de partier som har sitt främsta stöd i mindre kommuner blivit allt mer utpräglade småkommunspartier under perioden, vilket redovisas i figur 4.

Figur 4               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i landsbygdskommuner 1973-2014fig4Anm: Se figur 3.

Centerpartiet har traditionellt varit ett utpräglat landsbygdsparti men hade i början av perioden när kärnkraftsfrågan var som mest aktuell även visst stöd i städerna. I takt med att frågans betydelse avklingade återgick partiet till att ha det starkaste väljarstödet i landsbygdskommunerna. Under senare år har dock stödet återigen ökat i de större kommunerna men tyngdpunkten ligger alltjämt på landsbygden. Socialdemokraterna har successivt men mycket påtagligt rört sig i en riktning mot att bli ett parti med stöd främst på landsbygden och var i det senaste valet det mest utpräglade landsbygdspartiet. Vänsterpartiet har legat kring noll men stödet har efter hand kommit att bli något större på landsbygden. Sverigedemokraternas profil har förändrats kraftigt under en ganska kort tid. År 1998 var det ett stadsparti men det har numera sin starkaste ställning på landsbygden.

Parallella partisystem?

Hur kan vi förstå dessa förändringar? De avspeglar tilltagande olikheter i livsmiljö mellan större kommuner och mindre, mellan städer och landsbygd. Utöver fler invånare präglas de större kommunerna också av att de har fler högutbildade och högre genomsnittliga inkomster. Den urbana medelklassen kännetecknas av att de i högre grad har individualistiska värderingar.  Dessutom har befolkningen ökat kraftigast i de mest urbana kommunerna. Med detta följer också att medelåldern blir högre i landsbygdskommunerna. Om två olika typer av verkligheter växer fram i vårt land – stadens och landsbygdens – har detta sannolikt betydelse för väljarnas referensramar, dvs. vad man uppfattar som problematiskt, viktigt och relevant med betydelse för det politiska ställningstagandet. Dessa referensramar tycks skilja sig åt mellan stad och landsbygd, vilket i slutändan får konsekvenser för vilka partier man anser är relevanta.

Det kan vara därför som vi ser en utveckling i Sverige mot parallella partisystem. För den urbana väljaren utgörs de borgerliga alternativen av Moderaterna och Liberalerna medan Miljöpartiet och Feministisk initiativ föredras av den som står mer till vänster och har mer gröna och frihetliga värderingar. Kristdemokraternas väljarstöd har också en svag men tilltagande stadsprofil. På landsbygden är det Socialdemokraterna som är vänsteralternativet tillsammans med Vänsterpartiet som numera har ett något starkare stöd på landsbygden. Centerpartiet är det borgerliga alternativet men här finns också Sverigedemokraterna med som relativa nykomlingar på scenen. Vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan (grön, alternativ, libertariansk mot traditionell, auktoritär, nationalistisk) framträder således i tilltagande grad ytterligare en dimension i svensk politik – en stad-landsbygdsdimension. Den ger tydligt avtryck i vilka partier som väljarna föredrar i stad respektive landsbygd.

Vad kan detta innebära för möjligheterna för partierna att ha framgång i 2018 års val och för framtiden? Den post-industriella urbaniseringen, med kunskapssamhällets behov som drivkraft, tycks i allt västenligt komma att fortgå även framöver. Det innebär fortsatt befolkningsökning i de största kommunerna och tillbakagång i de små. Kommer också trenden mot en uppdelning av partierna i parallella partisystem att ytterligare accentueras eller har den nått sin topp? En särskild utmaning gäller för de partier som i allt högre grad blivit landsbygdspartier. Om de vill vinna val i framtiden måste de kunna attrahera väljare även i städerna.


[1] Kommunens urbaniseringsgrad erhålls genom att de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet multipliceras. Logaritmering har valts för att kompensera för att de bägge ursprungliga variablerna är kraftigt snedfördelade. Därigenom kan kraftiga extremvärden neutraliseras.

Mindre än 100 dagar kvar

I fredags var det 100 dagar till de allmänna valen till Sveriges riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige. Det blir allt tätare mellan opinionsundersökningarna. Socialdemokraterna ligger inte bra till i dessa mätningar, men det gör däremot Sverigedemokraterna. Men det är fortfarande jämnt mellan det röd-gröna blocket och det borgerliga blocket och vi kan räkna med att regeringsbildningen kommer att bli komplicerad. Ett flertal frågor som kan avgöra utgången av 2018 års val återstår att besvaras, t.ex.: Hur kommer Sverigedemokraterna att hanteras av allianspartierna OCH hur kommer Sverigedemokraterna att agera efter valet? Gäller Decemberöverenskommelsen i praktiken trots att den förklaras död? Och relaterat, kommer det största blocket får bilda regering? Och kommer det största blocket få igenom sitt budgetförslag?

Aktiviteten på denna blogg har varit lite blygsam den senaste tiden, men inför och inte minst efter valen kommer vi att ha betydligt fler blogginlägg som kommer beröra ovanstående frågor och andra frågor vi tycker är intressanta.

Vi inleder med ett blogginlägg av Professor Anders Lidström om skillnaderna mellan svenska politiska partiers stöd i stad och landsbygd.

 

En tysk minoritetsregering – kan det vara möjligt?

Gästinlägg av fil dr Jacob ChristensenLektor i samfundsvidenskab, Socialrådgiveruddannelsen, UC Lillebælt


Det har allt sedan valet till förbundsdagen den 24 september 2017 visat sig vara svårt att bilda en ny tysk regering. Efter två månader av förhandlingar mellan CDU/CSU, FDP och Bündnis 90/ Die Grünen bröt försöken samman och FDP lämnade dessa samtal i slutet av november. Ett ingripande av den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier har dock förmått CDU/CSU och SPD att inleda en ny samtalsrunda som möjligen kan leda till en ny ”stor” koalition som den som satt 2013-2017. Dessa samtal förvärras dock av att SPD sagt, både före och omedelbart efter valet, att partiet skulle gå i opposition om det inte självt kan leda förhandlingarna och överta kanslerns (statsministerns) position. Politiska observatörer har därför också diskuterat möjligheten att det som en väg ut ur en svårlöst situation kan bildas något så ovanligt som en tysk minoritetsregering. I diskussionerna om en möjlig minoritetsregering nämns, ibland med viss förvåning, att denna typ av regering faktiskt verkar fungera i de skandinaviska länderna. I Tyskland, utifrån erfarenheterna med minoritetsregeringar under mellankrigstiden och de institutionella lösningar som sedan valdes, framstår detta som något svårförståeligt.

I ett jämförande perspektiv har de tyska regeringsbildningsförsöken ännu inte pågått osedvanligt länge. Långdragna processer är särskilt kända från Nederländerna och Belgien. Efter valet i mars 2017 tog det sex månader innan Mark Rutte kunde presentera sin tredje nederländska regering och i Belgien tog det exempelvis under åren 2010-2011 541 dagar innan Elio de Rupo kunde presentera ett nytt regeringsavtal. Partisystemen i Nederländerna och Belgien, och särskilt det senare, är mer komplicerade än de skandinaviska, och det tyska har närmat sig de förra. Men en annan viktig skillnad ligger i synen på betydelsen av att ha ett detaljerat och utvecklat avtal innan man bildar en ny regering. Den skandinaviska traditionen bygger mer på att regeringen fortlöpande under mandatperioden förhandlar om politiska överenskommelser med oppositionen, medan i Nederländerna är det viktigare att nå en överenskommelse om ett detaljerat koalitionsavtal före regeringen formellt bildas. Den tyska synen på regeringsbildningskontraktets betydelse verka ligga närmare det nederländska och belgiska synsättet än den som råder i Skandinavien.

Statsrättsligt återfinns bestämmelserna om regeringsbildning i artikel 63, 67, 68 och 69(2) i den tyska konstitutionen. Vi kan notera här att till skillnad från i Sverige så upphör förbundskanslerns mandatperiod automatiskt när det nyvalda parlamentet (förbundsdagen, Bundestag) samlas. Efter det 19: e konstituerande mötet den 24 oktober 2017 är Angela Merkel därmed ställföreträdande kansler. Valet av nästa förbundskansler görs av förbundsdagen och den tyska konstitutionen lägger – naturligtvis inspirerad av villkoren i Weimar-republiken – efter ett sådant val stor vikt vid regeringens kontinuitet. I allmänhet är det svårt att under en mandatperiod välja en ny kansler, och konstitutionen begränsar möjligheterna att genomföra nyval. Reglerna för regeringsbildningar förtjänas att beaktas.

Regeringsbildningen i Tyskland bygger på principen om positiv parlamentarism, vilket innebär att en kandidat för att bli vald till kansler måste ha aktivt stöd av en majoritet av i förbundsdagen. Majoriteten prövas genom en omröstning där kandidaten till posten i de två första rundorna måste nå en absolut majoritet av medlemmarna i förbundsdagen. Om så sker ska den federala presidenten då utse kandidaten till kansler. I en tredje omröstning kan förbundsdagen välja en kansler med enkel majoritet, men presidenten kan då välja mellan att antingen utse den vinnande kandidaten eller att utlysa nyval. Alla tidigare kansler har blivit vald med absolut majoritet, så möjligheten att välja en kansler med en enkel majoritet har aldrig använts.

Efter att han eller hon är vald kan en kansler bara tvingas att avgå om förbundsdagen med absolut majoritet väljer en annan kansler. Detta hände 1982 då en majoritet av CDU/CSU och FDP tillsammans valde Helmut Kohl till kansler efter det att FDP hade lämnat koalitionen med SPD under Helmut Schmidt. Men förbundsdagen kan också rikta misstroende mot kanslern (utan att ersätta honom/henne med en annan person). Om detta sker kan kanslern be presidenten utlysa nyval. Denna möjlighet har använts fler gånger. Ett exempel är att den socialliberala koalitionen under Willy Brandt 1972 bad om en misstroendeförklaring som den visste att den skulle förlora. Detta möjliggjorde för ett nyval som sedan gav SPD och FDP en ny majoritet. Även Helmut Kohl iscensatte 1982 ett parlamentariskt nederlag där CDU/CSU och FDP röstade mot sin egen regering för att få till stånd ett nyval. Här var den egentliga motivationen den inre oron i FDP som följde på att partiet skiftat koalitionspartner från SPD till CDU. President Karl Carstens valde att följa Helmut Kohls begäran om nyval, ett val i vilket sedan CDU/CSU – FDP koalitionen hade framgångar. Även kansler Gerhard Schöder använde en misstroendeförklaring mot sin egen regering för att försöka få till stånd ett nyval. Även här utlyste presidenten, Horst Köhler, ett nyval som sedermera ledde fram till en koalition mellan de stora partierna, CDU/CSU och SPD.

I nuläget är det en komplikation att presidenten bara kan skriva ut nytt val om Bundestag har uttryckt misstro mot en sittande kansler och kanslern därefter har begärt ett nytt val eller om Bundestag har valt en kansler med en relativ majoritet och presidenten inte vill utse denna till posten. Inga nya val kan däremot hållas i den nuvarande situationen med en ställföreträdande kansler. Något måste förändras.

Vilka är de partipolitiska och parlamentariska förutsättningarna för detta?  Efter valet i september 2017 är mandatfördelningen mellan partierna som följer (i storleksordning):

JC1

Not: *2 ledamöter har sedan valet lämnat AfD:s Bundestagsfraktion

Förbundsdagen har 709 ledamöter vilket innebär att det krävs 355 röster för en absolut majoritet. En betydande komplikation är att det finns viktiga politiska låsningar, varken SPD eller CDU/CSU vill ingå avtal med Linke eller AfD. Således kvarstår bara två troliga (fast ännu icke genomförbara) majoritetskoalitioner:

En ”stor koalition” bestående av CDU/CSU (245) och SPD (153): dvs 399 af 709 mandat.En “Jamaika-koalition” bestående av CDU/CSU (245), FDP (80) og Bündnis 90/Die Grünen (67): dvs 393 av 709 mandat.

Jamaica-koalitionen är oprövad på federal nivå och den skulle utmana den vanliga principen om att regeringskoalitioner bör vara ideologiskt sammanhängande, eftersom Bündnis 90/Die Grünen historiskt sett har placerats till vänster om SPD. Partiets ställning på det politiska spektra kan visserligen diskuteras, men vi kan också notera att det var FDP som valde att lämna förhandlingen med hänsyn till oenigheter om integration och europeisk politik. På grund av detta framstår det osannolikt att förnyade förhandlingar skulle leda till en jamaica-koalition.

Kvar bland de koalitioner som kan få stöd av en majoritet finns då bara storkoalitionen. Förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier har på möten med partiledarna meddelat att han menar att CDU/CSU och SPD måste göra ett seriöst försök att nå en överenskommelse om ett nytt regeringsavtal. SPD:s motstånd mot en förnyad koalition beror på både politiska meningsskiljaktigheter med CDU/CSU inom socialpolitiken och rädslan för att en storkoalition åter kommer att ge partiet en underordnad roll i den tyska regeringen. Men liksom CDU/CSU är partiet närmast att betecknas som statsbärande till sin natur. Storkoalitionen är därför fortfarande den mest troliga lösningen på regeringskrisen.

Om förhandlingarna mellan CDU/CSU och SPD om en stor koalition ändå bryter samman är alternativet en minoritetsregeringar som aktivt tolereras av förbundsdagen. Här är det inte tillräckligt för CDU/ CSU och SPD att komma överens om att SPD ska tolerera en CDU/CSU-regering genom att inte rösta mot CDU/CSU-kandidaten till kansler. AfD, Linke och Bündnis 90 Die Grünen har tillsammans har 310 röster mot CDU/CSU:s 245 röster. En av de fyra parterna – förmodligen antingen FDP eller Bündnis 90/Die Grünen – måste då också övertalas att antingen inte rösta emot eller aktivt rösta för CDU/CSU-kandidaten. Med en sådan lösning vinner CDU/CSU över AfD, Linke och atingen FDP eller Bündnis 90/Die Grünen. Vi måste dock också betänka att även om CDU/CSUs kandidat vinner en sådan omröstning med enkel majoritet är det inte säkert att presidenten utlyser nyval. Han kan i stället göra bedömningen att ett nyval i närtid inte skulle förändra styrkepositionerna i förbundsdagen och därför kan han avstå från en sådan åtgärd.

Det är därför möjligt att en minoritetskoalition av CDU/CSU och antingen FDP eller – kanske än mer sannolikt – Bündnis 90/Die Grünen kan bli mer parlamentariskt stabil. Mot en sådan lösning talar att minoritetsregeringar i praktiken är en okänd lösning på federal nivå. För att en sådan lösning ska fungera krävs dessutom parlamentariska uppgörelser med SPD. Man fråga om SPD kommer att vara i ett mer fördelaktigt läge som ett parlamentariskt stödparti för regering ledd av CDU/CSU än som en junior partner i en storkoalition.

Sammanfattningsvis menar jag att det mest sannolika utfallet av regeringskrisen, trots SPD:s djupa vånda, ändå är en stor koalition bestående av CDU/CSU och SPD. Alternativet skulle vara en minoritetsregering av CDU/CSU – förmodligen med deltagande av Bündnis 90/Die Grünen, eftersom partiet tycks vara närmare både CDU/CSU och SPD än vad FDP är. En sådan lösning måste då vara baserat på ett kontraktsparlamentariskt stödavtal med SPD. En sådan regering kommer knappast att sitta hela mandatperioden till hösten 2021, men den kan om en tid se till att förlora en misstroendeomröstning och på så sätt åstadkomma ett nyval!

Regeringsduglighet

Av: Johan Hellström och Maria Vallin

Följande inlägg är samförfattat av Johan Hellström och Maria Vallin, och bygger på Marias masteruppsats ”Duglig att regera? En fallstudie över användningen av begreppet regeringsduglighet i svensk tryckt press”

“Partierna tävlar inte med idéer, utan i regeringsduglighet”[1]. Så lyder rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet publicerad i mars 2014 och sammanfattar ett tongivande inslag i den mediala debatten inför riksdagsvalet senare samma år. Begreppet regeringsduglighet tycks ha blivit allt mer frekvent synligt i medierapporteringen kring partier. Allt ifrån journalister och krönikörer till statsvetare och politiker använder sig av termen. Att vara ”duglig att regera” är något som verkar ha hamnat högre upp i prioriteringen angående vad som ska vara avgörande för ett partis möjligheter att vinna riksdagsval, samt tenderar att fungera som ett slagträ i det politiska maktspelet. Att vara regeringsduglig är en angelägenhet som ger sken av att ha blivit lika relevant som de ideologiska aspekterna av ett partis agenda. Men vad innebär egentligen begreppet, och är det överhuvudtaget möjligt att fastställa en innebörd? Innebär t.ex. regeringsduglighet kapaciteten att regera och förverkliga sin politik? Eller möjligheten att få regera? Eller att få regera med en parlamentarisk majoritet? I såväl den akademiska som den offentliga debatten har begreppet använts på minst sagt olika sätt, och det verkar inte finnas någon direkt samstämmighet om vilken tolkning som är att föredra. En del använder begreppet till exempel för egna utvärderingar eller spekulationer i hur sittande regering respektive regeringsalternativen skulle klara av att styra landet, andra för att kommentera de svenska väljarnas uppfattning om det samma.

Inom den statsvetenskapliga forskningen finns igen tydlig definition eller något ”objektivt” sätt att utvärdera regeringsduglighet, utan även här verkar detta ligga i betraktarens ögon. Begreppet som sådant är dock inte desto mindre populärt. Idén om att regeringar, eller t.o.m. regeringsalternativ, i större grad utvärderas efter sin kompetens, snarare än efter sina politiska idéer är ingenting nytt i den statsvetenskapliga litteraturen och i detta avseende är den s.k. ’Kartellpartiteorin’ som introducerades för första gången av statsvetarna Richard Katz och Peter Mair 1995[2] relevant. Bland annat menade Katz och Mair (förenklat) att frågor om kompetens och trovärdighet blivit viktigare inom partipolitiken på grund av en tilltagande professionalisering. Och i och med att de politiska partierna blir allt mer ideologiskt lika varandra i kampen om mittenväljarna, blir det utmärkande draget, och de politiska partiernas centrala och viktigaste uppgift, istället förmågan att styra och förvalta statsmakten.

Inom svensk statsvetenskaplig forskning kan även några exempel nämnas. Exempelvis Katarina Barrling kopplar samman regeringsduglighet som förmåga att sköta statsmakten och att pragmatiskt förhålla sig till det löpande regeringsarbetet. [3] Ett annat sätt att definiera begreppet, ges av Bo Särlvik i en artikel om valsystemet i Storbritannien, där han likställer regeringsduglighet med möjligheten att regera effektivt, det vill säga att nå en ”regeringsduglig majoritet”.[4] En närliggande definition, använd av bland annat Gissur Ó Erlingsson och Douglas Brommesson[5], lägger mer fokus på praktiska omständigheter kring regeringskapacitet men även orienterad mot partiers möjlighet att genom samarbete tillsammans göra sig ”regeringsdugliga”. Utifrån denna definition resonerar författarna kring den bild Alliansen har lyckats måla upp om sig själva; att de är fyra partier med ett välfungerande samarbete som därigenom är regeringsdugliga.

Regeringsduglighet är även ett populärt begrepp inom media och den offentliga debatten. Detta är ingenting nytt, utan diskussioner om huruvida regeringar, regeringsalternativ och partier kan anses vara regeringsdugliga har en lång tradition inom svensk politik. Figuren nedan begränsar sig dock till att demonstrera hur begreppet har använts i de fyra största rikstäckande tidningarna mellan åren 1995-2016.

bild1

Kommentar: Andel av samtliga artiklar, samt antal artiklar där regeringsduglig* nämns i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD mellan 1995 – 2016. (Källa: Mediearkivet/Retriever)

 

I figuren ovan visas att användningen av begreppet har ökat markant över tid, med en början till stegring inför riksdagsvalet 2006. Trenden är inte spikrak, men ser man till valåren 2006, 2010 och 2014 har användningen i princip fördubblats för varje år.

En tydlig trend är att ’regeringsduglig’ ökar i förekomst under valår, vilket är naturligt. Likaså att det åren efter ett valår sjunker markant, vilket kan härledas till att det i de flesta fall inte råder några frågetecken kring regeringsbildandet vid den tidpunkten. Den stora förekomsten av begreppet under 2014 går med största sannolikhet att härleda till det svåra parlamentariska läget som uppstod efter valet. Frågan var aktuell även innan valet i och med att det i de flesta mätningar tydde på ett regeringsskifte, men även på att en svår parlamentarisk situation skulle kunna uppstå. Socialdemokraterna förutspåddes göra ett svagt val, och oklarheter rådde gällande hur partiet skulle kunna komma att forma samarbeten. Utöver detta gjorde Sverigedemokraternas kraftiga ökning och roll som vågmästarparti att situationen blev extra komplicerad, inte minst då detta ledde till att regeringens budget fälldes till förmån för oppositionens. Det är alltså rimligt att anta att dessa faktorer bidrog till att diskussioner kring konceptet regering och regeringsduglighet förekom allt oftare i pressen under 2014.

Men inte heller i medias rapportering tycks det finnas någon enhetlig förståelse av vad som menas med att vara regeringsduglig. I Marias uppsats görs även en innehållsanalys av begreppet i ledare och debattinlägg under valåret 2014 i de fyra största rikstäckande tidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Figuren nedan visar en summering av resultatet av denna analys.

bild2

Det är tydligt att även här finns det ingen enhetlig förståelse för vad detta populära begrepp för att utvärdera regeringar, regeringsalternativ eller enskilda partiers kompetens att regera betyder. En uppmaning till journalister och kollegor kan därför vara att specificera vad man menar med att vara duglig på att regera.

 

Referenser

[1] Gudmundson, Per. Alla behövs utom medborgaren. Svenska Dagbladet. 2014-03-21.

[2] Katz, Richard S & Mair, Peter. Changing models of party organization and party democracy. The Emerge of the Cartel Party. Party Politics, Vol. 1 No. 1 (1995): 5 – 28.

[3] Barrling, Katarina. Från maskros till tuktad rabatt. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 116, No. 1 (2014): 95 – 120.

[4] Särlvik, Bo. Valsystemet i Storbritannien. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 97, No. 3 (1994): 225-240.

[5] Brommesson, Douglas & Erlingsson, Ó Gissur. Partier i förändring. Statsvetenskaplig tidskrift¸ Vol. 112, No. 2 (2010): 131-141.

Votera eller reservera? Om metodens betydelse för analysen av konflikterna i svensk politik!

Av: Torbjörn Bergman och Stefan Jacobsson 

Ökar eller minskar graden av konflikt i svensk politik? Hur ofta röstar Sverigedemokraterna med den sittande regeringen? Detta är frågor som utgör politiskt sprängstoff i dagens medielandskap och som även varit föremål för debatt inom svensk statsvetenskap. Vi menar dock att de enkla och tillgängliga data från slutvoteringar i riksdagen som ofta används inte speglar det faktiska beslutsfattandet i riksdagen. Vi vill i stället varna för att sådana analyser kan ge en något skev bild av konfliktlinjerna och konfliktnivån i svensk politik.

När det gäller om konfliktnivån ökar eller minskar inom svensk politik har olika forskare kommit fram till olika resultat. Detta kan naturligtvis variera utifrån vilka områden och vilket material som studeras (riksdagen, valmanifest, media, etc.). Den nyvaknade betydelsen av riksdagens tillkännagivanden har tidigare också diskuterats på denna blogg.[1] Men även resultaten av studier på bara ett av dessa områden, det som handlar om de politiska partierna som beslutsfattare i riksdagen i riksdagen, varierar, trots att man använder liknande metoder. Metoderna är kvantitativa och att forskarna räknar graden av samstämmighet i parlamentariska beslut för att bestämma konfliktnivån.[2]  Här står studier av (slut-) voteringar mot studier av faktiska beslut grundande på utskottsbetänkanden. Vad som ofta missas i debatten är att detta inte är samma sak. Slutvoteringar utgör bara en (mindre) del av de beslut som riksdagen faktiskt fattar.

Vi menar att forskarna i studierna av slutvoteringar tenderar att missa en inbyggd bias i att dessa bara rör en mindre del av det som riksdagen faktiskt fattar beslut om. Särskilt intressant, menar vi, är att det finns en partistrategisk bias i de elektroniska röstsiffrorna från slutvoteringarna. Som Simon Hug (2010) visat i fallet Schweiz är de frågor som avgörs med hjälp av votering och officiellt registrerade röster i praktiken ofta begärda av vissa partier för att understryka skillnader mellan dem själva och andra partier.[3]

I en magisteruppsats (av Jacobsson) våren 2016 jämförs två metoder att mäta partipolitisk konflikt. Den ena metoden mäter och beskriver partipolitisk konflikt genom att studera hur partierna röstat i slutvoteringar. I studien undersöks hur ofta ett parti röstat för alternativt emot regeringens proposition. Det parti som röstade emot flest gånger benämns främsta oppositionsparti. Den andra metoden mäter och beskriver partipolitisk konflikt genom att räkna antalet reservationer som partierna lämnar. Det parti som lämnade flest reservationer ansågs vara främsta oppositionsparti enligt denna metod.

I den ursprungliga studien undersöktes utskottsbetänkanden och kammarvoteringar på utbildningsutskottets område för flera år.  Nedan presenteras resultatet från 2011. Figur 1 presenterar materialet baserat på utskottsbetänkanden, d.v.s. det som sedan låg till grund för kammarens faktiska beslut.

Figur 1.[4]

reservationer

Not: Totalt antal reservationer (dvs. N2) är summan av enskilda partireservationer (dvs. där en reservation lämnas enbart av ett partis företrädare) plus gemensamma partireservationer (dvs. där en reservation lämnas av fler än ett partis företrädare).

N1 = Enskilda partireservationer

N2 = Totala antalet reservationer

 

Figur 2 lyfter i stället fram de av utbildningsutskottets förslag som gick till slutvotering och elektronisk omröstning med rösträkning.

FIGUR 2[5]

voteringar

Not: Att kolumnerna för varje parti summerar olika (ej blir 48 slutvoteringar) beror på att figuren inte innehåller information om hur ofta respektive parti avstod i voteringen.

N1 = Voteringar då partier stödde utskottets förslag

N2 = Voteringar då partiet röstade emot utskottets förslag

 

År 2011 inlämnades totalt 118 reservationer rörande 11 utskottsbetänkanden från utbildningsutskottet. När förslagen sedan behandlades i kammaren hölls 48 voteringar om dessa förslag. Varje betänkande innehåller en rad förslag som sedan riksdagen beslutar om. Redan de förslag där det finns reservationer är en mindre del av allt som beslutades på förslag av utbildningsutskottet. Den andel som det voterades om är ännu mycket mindre. Vår fråga är här om det i materialet fanns någon skillnad mellan reservationer och voteringar.

I figur 1, som mäter konfliktnivån utifrån antalet reservationer, var då Socialdemokraterna det mest frekventa oppositionspartiet, både enskilt (N1=31) och totalt (N2=65). Siffran ”totala reservationer” representerar antalet enskilda reservationer plus antalet gemensamma reservationer som varje enskilt parti medverkade i. Utifrån partiernas agerande i slutvoteringar, figur 2, är Socialdemokraterna dock enbart tredje största oppositionsparti (N2=27), här slaget av både Vänsterpartiet (N2=32) och Miljöpartiet (N2=28). Socialdemokraterna avstod alltså ofta från att begära votering.

Vänsterpartiet är största oppositionsparti utifrån voteringarna, men sett till antalet reservationer är partiet enskilt (N1=14) bara tredje mest frekvent och totalt (N2=53) näst störst. Miljöpartiet å sin sida är näst största oppositionsparti sett till voteringar (N2=28), i antalet reservationer är partiet enskilt (N1=19) också näst störst men totalt (N2=48) bara tredje störst. Sverigedemokraternas position var konsekvent i båda mätningarna. Sverigedemokraterna var det oppositionsparti som oftast instämde i regeringens förslag. Både utifrån voteringar (N2=9) och antalet reservationer (N1=7, N2=17) var partiet bara fjärde mest frekventa oppositionsparti.[6]

Under 2011 röstade Miljöpartiet med regeringen i drygt 30 procent av fallen och Socialdemokraterna röstade bifall i knappt 30 procent. Vänsterpartiet röstade enbart i åtta (8) procent av voteringarna med alliansen. 2011 är det nya riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, det enda som ger samma resultat i båda studierna. För övriga partier spelar metoden roll för resultatet.

Syftet med detta inlägg är inte att premiera den ena metoden framför den andra. Vilken metod som är att fördra beror på den fråga som ställs. Vår poäng är i stället att påvisa att metoden faktiskt spelar roll för resultatet. Framförallt, det är långt ifrån alla riksdagsbeslut som det voteras om! En stor mängd av riksdagens beslut tas med acklamation (utan formell omröstning i kammaren). Vilka beslut som det röstas om bestäms ofta av partiernas egna strategiska överväganden. Ytterligare en omständighet som kan påverka utfallet är överenskommelser mellan partierna för att minska tiden som ägnas åt voteringar i riksdagen.[7]

I vårt exempel ovan är det troligt att Vänsterpartiet velat visa att man står i opposition mot Alliansen. Förmodligen är partiet extra angeläget att visa detta då Socialdemokraterna röstar med regeringen. Andra partier har liknande partistrategiska motiv för att begära omröstning vid andra tillfällen och i andra frågor. Graden av konflikt och vilket parti som lierar sig med vem kan således mätas på lite olika sätt. Det taktiska inslaget i vad som faktiskt voteras om i riksdagen och vad som beslutas på annat sätt, är dock värt att uppmärksamma, diskutera och forska om.

Fotnoter och referenser

[1] https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/10/17/riksdagen-visar-tanderna-tillkannagivandena-och-maktbalansen-mellan-riksdag-och-regering/

[2] Se exempelvis Sundell, Anders. Sverigedemokraterna röstar oftare med socialdemokraterna än med moderaterna. Politologerna. 2015-05-22. https://politologerna.wordpress.com/2015/05/22/sverigedemokraterna-rostar-oftare-med-socialdemokraterna-an-med-moderaterna/ , Sundell, Anders. Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012. Politologerna. 2013-03-07. https://politologerna.wordpress.com/2013/02/07/samarbetsmonster-i-riksdagsvoteringar-2002-2012/#more-735, Loxbo, Karl & Sjölin, Mats (2016). Parliamentary opposition on the wane? The case och Sweden, 1970-2014. Government and opposition, Walther, Daniel. Hur röstar SD? Om makt och politik. 2016-02-01.

https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/

[3] Hug, Simon (2010). ”Selection Effects in Roll Call Votes”, British Journal of Political Science, 40(1), 225–235. Se också Sjölin, Mats (1993). Coalition politics and parliamentary power. Lund: Lund Univ. Press

[4] Allianspartierna lämnade totalt en (1) gemensam reservation i utbildningsutskottet under detta riksdagsår.

[5] Allianspartierna röstade för 47 gånger och emot 1 gång i utbildningsutskottet detta riksdagsår.

[6] I de fall de fyra regeringspartierna lämnat reservationer eller röstat emot förslaget kan det bero på att utskottsmajoriteten faktiskt ändrat i regeringens förslag så att det i praktiken är oppositionen som står bakom utskottsförslaget.

[7] Jfr Bolin, Niklas & Larue, Thomas (2016). Reparlamentariseringen av Sverige? Bruket av och betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen. Statsvetenskaplig tidskrift. Vol. 118 No. 3 s. 324.

Riksdagen visar tänderna – tillkännagivandena och maktbalansen mellan riksdag och regering

Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Thomas Larue*, filosofie doktor i statsvetenskap

* Medförfattaren är även anställd vid Riksdagsförvaltningen. Eventuella omdömen och slutsatser i detta blogginlägg ska dock inte tillskrivas myndigheten.

Mycket av den politiska debatten sedan valet 2014 har handlat om den komplexa parlamentariska situationen och svårigheterna för den sittande minoritetsregeringen att genomdriva sin politik. Bland annat har de vanligtvis ganska sällan diskuterade tillkännagivanden fått mycket uppmärksamhet. Ett tillkännagivande definieras formellt som ett riksdagsuttalande av konstitutionellt icke-bindande slag, dvs. som inte är rättsligt bindande. Även om en betydande andel av tillkännagivandena är av mer teknisk och opolitisk karaktär går det inte att ta miste på att regeringen i vissa delar känts sig bakbunden av en allt mer obstruerande opposition.

Regeringen har vid flera tillfällen blivit påmind om sin svaga parlamentariska ställning. Riksdagen har genom tillkännagivanden markerat mot regeringen vad gäller bland annat en eventuell nedläggning av Bromma flygplats, begränsningar av det fria vårdvalet och frågan om vinster i välfärden. Statsminister Löfven har beskrivit oppositionens ökande användning av tillkännagivandena för ett politiskt spel. Andra bedömare har gjort gällande att tillkännagivanden har fått ökad betydelse. Bjereld med kollegor (2016:266) skriver t.ex. i sin bok om Decemberöverenskommelsen att tillkännagivandena ”rusa[t] i höjden”. Oss veterligen har det dock inte gjorts några studier som faktiskt kan ligga till grund för påståenden om att tillkännagivandeinstitutet är mer flitigt använt nu än tidigare. Stämmer det att oppositionen i riksdagen nyttjat tillkännagivanden i större utsträckning än tidigare och på så sätt tydligare sökt att markera vart skåpet ska stå? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av det ofta framhålls att riksdagen snarast är ett transportkompani.

För att ge svar på bl.a. denna fråga har vi i en helt ny studie analyserat data för samtliga beslutade tillkännagivanden från riksmötena 1991/92 – 2015/16 (Bolin & Larue 2016). Utöver det faktiska antalet tillkännagivanden har vi också undersökt vilka partier som stått bakom dessa riksdagsuttalanden liksom tidsåtgången för att uppfylla de av riksdagen beslutade beställningarna.

Hur ser då utvecklingen ut? Som framgår av figur 1 är det svårt att se något tydligt mönster vad gäller antalet tillkännagivanden, särskilt över tid. Vad som framgår är dock att det finns en stor variation. Om man bortser från den enda majoritetsregeringen under undersökningsperioden, Reinfeldt I (2006-2010) som av naturliga skäl inte emottog särskilt många tillkännagivanden, framgår att antalet tillkännagivanden varierar stort från 43 till 189. Värt att notera är också att den bild som framträtt under den allmänna debatten åtminstone delvis tycks stämma. Löfvens regering har näst efter Bildt-regeringen på 1990-talet mottagit flest tillkännagivanden under sina två första år.

Figur 1. Antal tillkännagivanden (tkg) under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig1

Att endast beakta antalet tillkännagivanden riskerar dock att ge en förenklad bild av styrkeförhållandena mellan riksdag och regering. Innan 1990-talets mitt användes tillkännagivandena flitigare och på ett annat sätt – inte minst i samband med riksdagens dåvarande budgetbehandling om enskilda anslag (som skiljer sig väsentligt från idag). En annan aspekt är att många tillkännagivanden innebär att alla riksdagspartier i full enighet begär en viss åtgärd (t.ex. utredning/lagförslag) från regeringen – ofta efter att riksdagen uppmärksammat tidigare okända problem eller företeelser. Faktum är att en majoritet av alla tillkännagivanden under den studerade perioden är eniga, dvs. där även regeringspartiernas stöder förslaget. Självklart finns det variationer över tid: Under Persson-regeringens andra valperiod (1998-2002) var andelen eniga tillkännagivanden ca 64 procent medan motsvarande siffra för Reinfeldt II-regeringen (2010-2014) var 40 procent. Vi behöver således även beakta vilka partier som står bakom tillkännagivanden för att bättre bedöma vilka av dessa beslut som i realiteten ska betraktas som ”verkliga” parlamentariska bakslag för regeringen.

I figur 2 återges uppgifter om tillkännagivanden som antagits utan regeringspartiernas stöd. Under de första dryga tio åren i vår mätserie är sådana så kallade motgångstillkännagivanden ovanliga. Särskilt de socialdemokratiska regeringarna Carlsson III och Persson under valperioden 1994-98 var skickliga på att undvika sådana tillkännagivanden. Inte heller Bildt-regeringen behövde hantera särskilt många egentliga bakslag – med undantag för riksmötet innan valet 1994 – trots flera motgångstillkännagivanden under detta riksmöte utgjorde de endast 16 procent av samtliga tillkännagivanden. Annat var det under Perssons sista år vid makten då inte mindre än 44 motgångstillkännagivanden antogs vilket då utgjorde nästan hälften av riksdagens samtliga tillkännagivanden detta riksmöte.

Över tid ser vi en utveckling där såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden ökar. Såväl Reinfeldt II som den nu sittande Löfven-regeringen har återkommande fått motta sådana tydliga parlamentariska bakslag. När det gäller andelen motgångstillkännagivanden – den lilafärgade linjen i figuren nedan, se skalan till vänster i figuren – ligger Reinfeldt II något högre (särskilt under riksmötet före valet 2014) än Löfven-regeringen. Om vi däremot väljer att se på antalet – som åskådliggörs i figuren nedan med staplar vars färger återspeglar regeringens sammansättning, se skalan till höger i figuren – har Löfven-regeringens två första riksmöten inneburit det högsta antalet sådana tillkännagivanden under hela mätperioden.

Figur 2. Andel och antal motgångstillkännagivanden under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig2

Det framstår således som att den utveckling som antytts i den allmänna debatten är riktig. Oppositionens ökande benägenhet att nyttja tillkännagivandeinstitutet antyder en rubbning i maktbalansen till parlamentets fördel. Till detta kan tilläggas att tidsåtgången för att slutbehandla tillkännagivanden stadigt ökar över tid – från ca 1 år i genomsnitt för de tillkännagivanden som antogs under Bildt-regeringen till ca 2,5 år för de som beslutades under Persson-regeringens sista mandatperiod (se Bolin & Larue 2016: 317) – vilket kan ses som ett tecken på att riksdagens beställningar också blivit mer krävande innehållsmässigt. Även om frågan om varför denna utveckling skett ligger utanför ramen för i vart fall denna första studie så är det intressant att konstatera hur bruket av denna beslutsform tycks sammanfalla med cementeringen av blockpolitiken. I takt med att politiken polariseras och i den skärpta konkurrensen som råder mellan de numera åtta riksdagspartierna om regeringsmakten blir varje parlamentariskt maktinstrument än mer betydelsefullt för oppositionspartierna. Även om eventuella orsakssamband ännu ej kan beläggas kan man i alla fall notera att ökningen av såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden sammanfaller väl i tiden med bildandet av Alliansen.

Avslutningsvis menar vi också att resultaten i studien sätter vissa frågetecken för den närmast etablerade sanningen att riksdagen är en tandlös institution. Trots att parlamentet formellt besitter den yttersta makten i ett parlamentariskt system hävdas ofta att den verkliga makten ligger hos regeringen. Utvecklingen av användandet av tillkännagivanden ger dock anledning att nyansera denna bild.

Referenser

Bjereld, U., Eriksson, K. & Hinnfors, J. (2016), Förhandla eller dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas.

Bolin, N. & Larue, .T. (2016), ”Reparlamentariseringen av Sverige? Bruket av och betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen”. Statsvetenskaplig tidskrift, 118(3):307-337

A new era may be dawning again for radical right populists in Austria and Europe

Duncan McDonnell, Griffith University

This guest post was was originally published on The Conversation and is republished here with permission from author Duncan McDonell.


After Brexit, last week delivered another potentially far-reaching result for radical right populists in Europe. On Friday, Austria’s Constitutional Court upheld a challenge brought by the Austrian Freedom Party (FPÖ) against the outcome of the May 22 presidential election. The run-off, in which the Green-backed Alexander Van der Bellen finished narrowly ahead of the FPÖ’s Norbert Hofer, will have to be run again.

Although Hofer lost the second round, his 49.7% result was still an important landmark. It showed that voting for such parties may no longer be the preserve of a clear minority. Another 30,000 or so votes and Western Europe would have had its first radical right populist president. After the successful court challenge, it still might.

If Hofer is eventually elected, it won’t be the first time Austria witnesses the dawn of a new era for the far right. At the beginning of the century, in January 2000, all of Austria’s European Union (EU) partners issued an ultimatum: if the centre-right Austrian People’s Party (ÖVP) went ahead with plans to form a governing coalition with the FPÖ – whose values were considered in conflict with the EU’s – sanctions would be imposed.

The ÖVP did not back down. The FPÖ took its place in a government led by the ÖVP’s Wolfgang Schüssel and Austria became a pariah within the EU. Sanctions lasted until September 2000, when an expert report found no problems with Austria’s human rights record and concluded that the FPÖ ministers had behaved themselves so far.

Thinking back to the international controversy Austria aroused 16 years ago reminds us how much has changed in Western Europe. Since then, radical right populist parties have participated as junior coalition partners in Italy, the Netherlands, Finland and Greece.

Radical right populist parties have also provided centre-right governments with essential parliamentary support in exchange for policy concessions in Denmark and, again, the Netherlands. They have increasingly become, to use the German term, koalitionsfähig: “coalitionable”.

Learning to manage power

Back in the early years of the last decade, moderates consoled themselves with the fact that the FPÖ’s time in coalition government turned out to be a very damaging shambles for the party. It lost votes and ministers at an alarming rate. Eventually, the party split.

Since then, academics have cited the case of the FPÖ as exemplifying why power is bad for populists. Inclusion in government will either tame or break them. It might even do both.

However, while the Austrian case may have been a key moment in the history of Western European radical right populist parties, the negative experience of the FPÖ in government has not been shared by all Western European radical right populists.

In our 2015 book Populists in Power, Daniele Albertazzi and I looked at what happened when right-wing populists in Italy and Switzerland entered into government. In the case of the Northern League (LN) in Italy and the Swiss People’s Party (SVP), we found that – unlike the FPÖ – these parties were able to achieve key policy victories and survive the experience of government without toning down their rhetoric or losing the support of voters and party members.

Notably, in our interviews and surveys with representatives and grassroots members of the two parties, we found that they were not radical hotheads with unrealistic expectations. Instead, they were generally pragmatic about the policy gains that could be achieved and the compromises that being in power with other parties entails.

Building parties to last

The ability to keep their members on board was due not only to the successes on their main issues achieved by the LN and SVP in government, but also to the attention devoted by both parties to their grassroots.

Whether they were in large cities or small provincial towns, members told us they felt that their party cared about them. They also believed they were part of an important mission to protect their communities from the threats that a series of distant elites and dangerous “others” (especially immigrants) posed to their wellbeing and identity.

The importance most radical right populists attach to party organisation, in addition to their key issues like immigration, also helps explain why the FPÖ was able to survive many setbacks in the last decade and bounce back to enjoy electoral successes under its new leader, Heinz-Christian Strache.

With the exception of Geert Wilders’ “memberless party”, the Party for Freedom in the Netherlands, radical right populist parties in 21st-century Western Europe are being built to last. They are not dependent on a single leader like personal parties such as Silvio Berlusconi’s Forza Italia.

Long-established parties like the French Front National, the Italian Northern League and the Danish People’s Party have all seen their founder-leaders step down in recent years and are doing better than ever in the polls.

The next challenge for radical right populists in Western Europe, if and when one of them becomes the leading party in government, will be coping with the new pressures of being in power. Given current opinion polls in Austria, which show the FPÖ well ahead of both the traditional major parties, the next general election – to be held by 2018 – could well deliver a coalition featuring the FPÖ as the lead party with a mainstream junior partner.

Austria may therefore find itself in a few years’ time with both a radical right president and chancellor.

If the European Union’s silence about Viktor Orbán’s illiberal democracy in Hungary is anything to go by, the EU’s leading lights are unlikely to raise much more than a murmur of protest if we do enter a new era of radical right populists in power in Austria or elsewhere in Western Europe.

And, this time around, don’t necessarily expect the populists to fail at it either.The Conversation


Duncan McDonnell, Senior Lecturer, School of Government and International Relations, Griffith University

This article was originally published on The Conversation. Read the original article.