Är Trump Sverigedemokrat?

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.


Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.

Om regeringsbildningen efter valet 2018

Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den bestod av samma partier och hade samma statsminister som den förra. Varför blev det så? Och varför tog det så lång tid? Var det regelverkets fel? I boken 134 dagar besvaras dessa tre frågor med hjälp av omfattande intervjuer med de viktigaste politiska aktörerna, historiska jämförelser med tidigare svenska erfarenheter och statistiska analyser av regeringsbildningsprocesser i andra länder.

I boken slår vi fast att den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 berodde mycket på att den parlamentariska situationen i Sverige har blivit mer komplicerad under det senaste årtiondet. Fler partier i riksdagen innebär fler regeringsalternativ, samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kontinuerligt sedan de valdes in 2010. I ljuset av detta gick regeringsbildningen 2014 osedvanligt fort, i likhet med tidigare svenska regeringsbildningar. Det berodde på att alla partierna i Alliansen ännu bekände sig till principen att det största blocket skulle få bilda regering. Den omedelbara anledningen till att regeringsbildningen tog så lång tid efter valet 2018 var att Alliansen levde kvar samtidigt som Allianspartierna var oeniga om huruvida denna princip fortfarande skulle gälla. Skälet till denna oenighet var synen på Sverigedemokraterna och huruvida Alliansen skulle bilda regering om detta krävde deras passiva stöd. Valresultatet accentuerade oenigheten, eftersom de rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ledde till en politisk omorientering bland allianspartierna. En process som blev kort och smärtfri för Kristdemokraterna och Moderaterna, men som blev utdragen och smärtsam för de andra två, Centern och Liberalerna.

Av betydelse var även den misstro som initialt präglade förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På grund av brister i kommunikationen, osäkerhet om varandras politiska preferenser och bristande tilltro till andra partiers beredvillighet att leva upp till ingångna överenskommelser misslyckades det första försöket att nå en sakpolitisk uppgörelse i december 2018. Först i januari 2019 kunde partierna komma överens.

En avgörande fråga inför framtiden är om de 134 dagarna efter valet 2018 var en tillfällighet eller om långdragna regeringsbildningar är det nya normala i Sverige. Vår bedömning är att situationen efter valet 2018 präglades av särskilda omständigheter som sannolikt inte kommer att upprepas. Och inte minst att regeringsbildningen var i hög grad ett spel om hur Alliansen skulle upplösas och vem som skulle bära ansvaret för detta. Eftersom alliansen nu är död och begraven torde ett viktigt hinder vara undanröjt när det blir dags för nästa regeringsbildning. Vi kan inte utesluta att det inför valet 2022 bildas en ny förvalskoalition som sedan inte uppnår önskat valresultat, men det kommer i så fall att vara en koalition med en betydligt kortare historia och få av de framgångsmeriter som utmärkte Alliansen.

Därmed inte sagt att vi kan räkna med att framtida regeringsbildningar kommer att ta så kort tid som 19 dagar, vilket har varit det vanliga sedan den nya författningen infördes i mitten av 1970-talet. Komplexiteten i det svenska partisystemet har helt enkelt ökat, och den politiska osäkerheten med den.

Hur fungerade då regelverket? Eftersom regeringsbildningen efter valet 2018 var ett dramatiskt skeende, som skilde sig mycket från tidigare svenska erfarenheter, är det inte förvånande att röster redan har höjts om att regelverket borde ändras. Förslag har lagts fram om införandet av så kallat ”konstruktivt misstroendevotum”, om tydligare tidsgränser för när talmannen måste föreslå en statsminister, om att flytta valdagen till våren och om att underlätta för riksdagen att själv utlysa extra val. Vår slutsats är emellertid att dylika reformer knappast hade påverkat tidsutdräkten nämnvärt. Vissa av dem skulle till och med ha gjort processen ännu mer utdragen. Att ge talmannen färre än fyra försök eller att införa skarpa tidsgränser skulle med stor sannolikhet ha tvingat fram ett extra val.

Talmannen hade troligen kunnat påskynda processen, om än på marginalen, genom små ändringar i praxis. Det gäller i första hand formerna för samråd med partiledarna. Färre formella talmansrundor och fler informella samtal per telefon hade möjligen bidragit till att undvika en del av de låsningar som uppstod när partierna så ofta tvingades försvara sina ståndpunkter i offentligheten. Det gäller också tidsfristerna för sonderingsuppdragen och för aviseringen av kommande statsministeromröstningar. Det skulle troligen ha varit bättre att göra tidsfristerna kortare och sedan vid behov förlänga dem.

Men att genomföra omfattande författningsförändringar tror vi inte på. De låsningar som ledde till den längsta regeringsbildningen i Sveriges politiska historia var inte i första hand konstitutionella, utan partipolitiska.

100 dagar utan en ny regering

Av: Johan Hellström


Idag har det gått 100 dagar sedan valet och Sverige har ännu inte en ny regering. Det är dock långt kvar till det belgiska världsrekordet efter valet 2010 då landet styrdes av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en ny regering var på plats. Men hur vanligt är det att en regeringsbildning tar mer än 100 dagar?

Figuren nedan visar fördelningen (i kumulativ procent) av samtliga regeringsbildningar i Västeuropa från 1945 till 2018 efter ett parlamentsval. Figuren visar att hälften av alla regeringar bildats innan 30 dagar efter ett val. Men även att mindre än 10 procent av alla regeringsbildningar har tagit mer än 100 dagar. Den utdragna regeringsbildningen efter årets riksdagsval måste därför ses som något ovanligt även ur ett europeiskt perspektiv.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Västeuropa 1945-2018.Cum_procent

Vilka regeringsbildningar har då tagit längs tid under 2000-talet? Figuren nedan visar de tio regeringsbildningar som tagit längs tid under denna period. Och här återfinner bland annat två regeringar som bildades under året: Den andra Solberg regeringen som bildades i januari 2018, 128 dagar efter valet till Stortinget i september 2017. Och Merkels (sista) regering som bildades i mars 2018 hela 171 dagar efter valet till Förbundsdagen. Och snart kan vi även räkna Sverige till denna skara. Ser vi dock på hela perioden efter 1945 är risken mindre att Sverige hamnar på ”topp-10 listan”. För detta krävs det att regeringsbildningen tar hela 168 dagar.  Eller 171 dagar om vi även räknar med de mest långvariga regeringsbildningarna i Central- och Östeuropa.

Figur. De regeringsbildningar under 2000-talet som tagit längst tid.top10_WE


Ytterligare läsning i ämnet:

Sverige behöver underlätta för minoritetsstyren (Svenska Dagbladet, december 2018)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta? (Om makt och politik, november 2018)

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar? (Om makt och politik, april 2016)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta?

Av: Johan Hellström


Idag har det gått över 80 dagar sedan valet och ännu har Sverige inte en ny regering. Som längst har det innan tagit 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Då, liksom nu, betraktades styrkeförhållandena i riksdagen som osäkert. Skillnaden med dagens situation och den efter valet 1979 är dock slående. De borgerliga partierna var på slutet av 1970-talet oroliga över den knappa majoriteten med endast ett mandats övervikt jämfört med minoriteten bestående av socialdemokrater och kommunister. Idag framstår en sådan situation som ett drömscenario, eftersom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 omöjliggjort för ett av de två traditionella politiska blocken att få en egen riksdagsmajoritet.

I figurerna nedan ser vi den stora variationen mellan länder vad gäller hur lång tid det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. Den vänstra figuren visar samtliga regeringsbildningar efter ett parlamentsval och den högra figuren endast de situationer där en så kallad investituromröstning ägt rum, dvs. där parlamentet först har en omröstning om en ny regering åtnjuter dess förtroende.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Sverige och VästeuropaKomb_fig

I den vänstra figuren framgår att det historiskt tar längst tid i genomsnitt att bilda en regering i Nederländerna, Belgien och Italien, medan det tar kortast tid i Sverige, Grekland och Storbritannien. I Sverige är den genomsnittliga tiden mellan valdagen och till det att ny regering är på plats endast 6 dagar. Men denna siffra är på sätt och vis en aning missvisande. I Sverige fanns det innan år 1970 inte någon statsministeromröstning. Och fram till valet 2014 kunde en sittande statsminister sitta kvar om han ville. Senast detta hände var då Fredrik Reinfeldt valde att sitta kvar efter riksdagsvalet 2010. Denna möjlighet försvann men den senaste grundlagsändringen 2010 då en obligatorisk misstroendeomröstning infördes om statsministern inte självmant valde att avgå efter ett riksdagsval. Med andra ord före riksdagsvalet 2014 var regeringsbildningstiden 0 dagar i det flesta fall.

Den högra figuren visar den jämförelse som är mest relevant för dagens svenska situation. Denna visar den genomsnittliga tiden att bilda en regering efter ett val och där en s.k. investituromröstning ägt rum. I Sverige innebär detta att det tagit 18 eller 19 dagar för regeringar att bildas efter ett riksdagsval och där en statsministeromröstning ägt rum. Detta motsvarar ungefär tiden mellan riksdagsvalet och riksdagensmötets öppnande. Men jämfört med detta är tiden för regeringsbildningen efter valet 2018 anmärkningsvärt och även om vi jämför med andra europeiska länder.

Vad kan då förklara att det tagit så lång tid i Sverige efter 2018 års val? I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram för att förklara varför det tar så lång tid i vissa länder och kort tid i andra (se det tidigare inlägget här). För Sveriges del är främst den forskning som lyfter fram de politiska partierna och partisystemet viktig. I detta avseende är det ett flertal forskare (t.ex. Diermeier & Van Roozendaal 1998; Golder 2010; Martin och Vanberg, 2003) som menar att osäkerheten vid regeringsbildningen ökar om antalet partier som är involverade är flera, men också om den ideologiska skillnaden mellan partierna blir större. Det handlar med andra ord om hur många olika typer av regeringsalternativ som i praktiken är möjliga. Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, tenderar förhandlingarna att dra ut på tiden. Med andra ord precis som efter årets riksdagsval där kombinationen av blockpolitik och oviljan till att basera ett regeringsunderlag på Sverigedemokraterna inte lyckas skapa några regeringsunderlag som har riksdagens förtroende. En annan relaterad faktor kan möjligen vara risken för extra val. Med den komplicerade, men föga överraskande, parlamentarisk situationen som blev resultatet av årets riksdagsval har ett extra val aldrig varit uteslutet. Och eftersom politiska partier måste vara framåtblickande och ha kommande val i åtanke har detta fått partierna att förlänga valrörelselogiken lågt in på hösten. Istället för att tidigt försöka uppnå rimliga kompromisser utifrån valresultatet och partiernas tydliga ställningstaganden, i såväl sakpolitiska frågor som inställningen till samarbete med Sverigedemokraterna, har hösten istället kantats av en rad politiska utspel som inte har gynnat målet att få en regering på plats.

Tiden då det endast tog drygt 19 dagar att bilda en svensk regering är över och vi kan troligtvis förvänta oss längre regeringsbildningsprocesser i framtiden. Åtminstone så länge som inte mer etablerade blocköverskridande samarbeten kommer till stånd eller så länge som isoleringen av Sverigedemokraterna inte bryts av samtliga borgerliga partier.[1]


[1] Även om de politiska låsningarna skulle försvinna är en effekt av den obligatoriska misstroendeomröstningen att förhandlingarna kommer igång senare. Det normala i Sverige är att partierna börjar förhandla direkt efter ett riksdagsval, men eftersom partierna i många fall framöver kommer att behöva vänta på utgången av statsministeromröstningen kommer dessa diskussioner att komma igång senare. Därmed kommer vi troligtvis få mer utdragna regeringsbildningar i framtiden.

Referenser

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

Golder, S. N. (2010). Bargaining delays in the government formation process. Comparative Political Studies43(1), 3-32.

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

 

Övergångsregeringar

Av: Jonas Lindahl, Torbjörn Bergman och Johan Hellström.


Vi är i skrivande stund inne på den åttonde veckan sedan riksdagsvalet, och ännu har inte talmannen presenterat någon statsministerkandidat för kammaren. Under tiden sitter Stefan Löfven och hans regering kvar i rollen som en övergångsregering[1] eller en ”caretaker”-regering som det kallas i den engelskspråkiga litteraturen. Trots att denna typ av regeringar uppmärksammats i forskningen en längre tid (se t.ex. Herman & Pope 1973) finns ingen samsyn om deras roll och funktion. Överlag finns det dock en viss konsensus om att en övergångsregering är avsedd att sitta en begränsad tid, antingen till dess att den kan ersättas av en reguljär regering eller att den utfört en specifik uppgift. Samt att en övergångsregering bör ha ett begränsat utrymme att genomföra långtgående politiska reformer, utan att denna enbart ska ”hålla ställningarna” tills en parlamentariskt tillsatt regering har bildats.

I senare forskning särskiljer man på två olika typer av övergångsregeringar baserad på hur de tillsätts, där gör man skillnad på en fortsättningstyp, där en avgående regering sitter kvar, och en tillsättningstyp, där en ny regering tillsätts i syfte att hålla igång staten medan de utför en särskild uppgift, till exempel att hålla nyval (Conrad & Golder 2010).[2] Även själva sammansättningen av regeringen utifrån andelen partipolitiska ministrar (inklusive regeringschef) och teknokrater har börjat ägnas större uppmärksamhet (McDonnell & Valbruzzi 2014).

Sverige kan faktiskt ses som ett typiskt exempel kring hur det formella regelverket kring övergångsregeringar är utformat för västeuropeiska länder med få eller inga konstitutionella begränsningar och där praxis och riktlinjer istället utarbetas när det blir aktuellt.[3] I regeringsformen fastslås endast att en övergångsregering inte får utlysa extra val, samt att en regering sitter kvar som övergångsregering fram till dess att den ersätts (RF, 3 kap. 11 §, 6 kap. 11 §).

I samband med regeringen Carlssons avgång i februari 1990 cirkulerade statsrådsberedningen en fyra sidor lång promemoria där man ger uttryck för vad en övergångsregerings befogenheter bör vara.[4] Statsrådsberedningen utgår från de förarbeten där frågan behandlats, författningsutredningen (SOU 1963:16, 17) och grundlagberedningen (SOU 1972: 15).  Och statsrådsberedningen anger att man bör följa den huvudsakliga principen från författningsutredningen (SOU 1963:16, s. 100): att en övergångsregering endast ska företa sig med sådana beslut som är av brådskande eller löpande karaktär (DS 1998:52, s. 136).[5] I fråga om propositioner, förordningar, lagrådsremisser och kommittéer menar Statsrådsberedningen att regeringen inte bör besluta om sådana om de är politiskt kontroversiella eller av partipolitisk karaktär, och helst inte besluta om något om det kan skjutas upp utan allt för stora konsekvenser (DS 1998:52, s. 136-137).

Så vad kan vi förvänta oss gällande Löfvens övergångsregering? Vår omvärld har gett oss ett antal exempel på seglivade regeringsbildningsprocesser relativt nyligen, exempelvis i Irland efter valet 2016 samt i Spanien efter valen 2015 och 2016. Den i särklass längst sittande övergångsregeringen finner vi dock i Belgien, där Yves Letermes andra regering satt kvar i hela 589 dagar (varav 541 dagar efter valet) efter att den formellt avgått och innan en ny regering lyckades tillträda. Van Aelst & Louwerse (2014) har uppmärksammat ett antal förändrade mönster i det parlamentariska arbetet under denna regeringsbildningsperiod, i huvudsak att regeringens dominans i lagstiftningsärenden minskade (men bröts aldrig). Och att parlamentarikerna började agera mer utifrån partipolitiska ståndpunkter (höger-vänster och lingvistiska) snarare än utifrån partiets regerings- eller oppositionsroll i omröstningar. Samtidigt, kunde det politiska arbetet fortgå trots den långlivade övergångsregeringen, då Belgien tillskillnad från Sverige är en starkt decentraliserad federal stat där många viktiga beslut fattas av de fem subnationella regeringarna (med tillhörande parlament).[6]

De i jämförelse traditionellt korta regeringsbildningsprocesserna i Sverige kan placeras i kontext till hur pass nära valdagen ligger budgetprocessen för nästkommande budgetår. När ett regeringsskifte sker efter ett ordinarie riksdagsval blir senaste datum en budgetproposition ska läggas 15 november. Ett tämligen nytt stycke i regeringsformen (infört i samband med grundlagsändringen 2010) fastslår att om varken riksdagen eller finansutskottet börja besluta om statsbudgeten innan årets slut gäller föregående års budget tills vidare (RF 9 kap. 5 §). Alltså, även om vi inte får någon ny regering innan den 15 november står inte staten utan en budget.

Det är givetvis svårt att sia exakt om vad som kommer att hända, men ju längre övergångsregeringen sitter kvar desto mer kan vi nog förvänta oss att den ställs inför avvägningsfrågor om vad som är ’brådskande’ åtgärder, och inte minst gällande budgeten. Vi har redan sett att riksdagen börjat bli frågvis om exempelvis anslagen för försvarsmakten inför nästkommande budgetår.[7] Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson sade även på onsdagen (24 oktober) att partiet var beredda att lägga en egen budget om ingen ny regering hunnit bildas till 15 november, och tidigare under samma dag hade Ebba Busch Thor sagt att hon ville att Allianspartierna skulle lägga en gemensam budget.[8] Samtidigt finns det även indikationer på att regeringen förbereder för att lägga fram en mer eller mindre opolitisk budget.[9]

Ser vi till andra länder, och inte minst Nederländerna och Belgien, vilka är vana vid långa regeringsbildningsperioder har olika typer av praxis successivt utvecklas för att hantera övergångsregeringars beslutskompetenser och regler för hur statsbudgeten ska hanteras. Till exempel beslutar parlamentets underhus i Nederländerna om vilka liggande frågor som är politiskt kontroversiella i samband med att en regering blir en övergångsregering. Och i Belgien förväntas en övergångsregering att eftersträva en hård budgetdisciplin och inte initiera några nya offentliga satsningar (dvs. ha ett högt offentlig sparande) i väntan på den nya regeringen. Men utan att redan etablerade offentliga satsningar eller andra offentliga transfereringar i ekonomin blir lidande (Bouckaert & Brans 2012; Brans 2012; Devos 2012). Därför om svenska regeringsbildningar börjar ta längre kommer vi säkerligen få se en mer tydligt utvecklad praxis kring både regeringens och riksdagens agerande under sådana perioder. Den närmaste framtiden kan därför komma att avgöra hur den svenska praxisen kommer att se ut!

 


Bouckaert, G., & Brans, M. (2012). Governing without Government: Lessons from Belgium’s Caretaker Government. Governance25(2), 173-176.

Brans, M. (2012). Continuity and change in Belgium’s caretaker administration. European Political Science11(1), 102-107.

Conrad, Courtenay Ryals & Golder, Sona N. (2010). Measuring government duration and stability in Central Eastern European democracies. European Journal of Political Research 49: 119-150.

Devos, C., & Sinardet, D. (2012). Governing without a government: The Belgian experiment. Governance25(2), 167-171.

Herman, Valentine & Pope, John (1973). Minority Governments in Western Democracies. British Journal of Political Science 3(2): 191-212.

McDonnell, Duncan & Valbruzzi, Marco (2014). Defining and classifying technocrat-led and technocratic governments. European Journal of Political Research 53: 654-671.

Van Aelst, Peter & Louwerse, Tom (2014). Parliament without Government: The Belgian Parliament and the Government Formation Processes of 2007-2011. West European Politics 37(3): 475-496.

———

Cabinet Office (2011) Cabinet Manual. <https://www.gov.uk/government/publications/cabinet-manual&gt;, hämtad 2018-10-23.

Författningsutredningen. (1963a). Författningsutredningen. 6, Sveriges statsskick, D. 1, Lagförslag (Statens offentliga utredningar, 1963:16). Stockholm.

Författningsutredningen. (1963b). Författningsutredningen. 6, Sveriges statsskick, D. 2, Motiv – förslag till regeringsform (Statens offentliga utredningar, 1963:17). Stockholm.

Grundlagberedningen, & Sverige. Justitiedepartementet. (1972). Ny regeringsform, ny riksdagsordning : Betänkande (Statens offentliga utredningar, 1972:15). Stockholm.

Statsrådsberedningens riktlinjer. (Ds : departementsserien, 1998:52). (1998). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

———

[1] Enligt tidigare svensk praxis kallades de ofta expeditionsministärer, men sedan 2010 års grundlagsändring benämns de som övergångsregeringar i regeringsformen.

[2] Det finns dock fall där en regering varken avgått och sitter kvar eller blivit nytillsatt som ändå har ett begränsat mandat, exempelvis i Storbritannien (Cabinet manual 2011, s. 17) och Portugal (Portugals konstitution, artikel 186.5). Just när övergångsregeringsperioder börjar i olika politiska system är en av de luddigare delarna i befintlig forskning.

[3] Undantag är exempelvis Danmark (Danmarks grundlag, § 15.2), vars grundlag hänvisas till av Författningsutredningen (SOU 1963:17, s. 214), och Portugal (Portugals konstitution, artikel 186.5).

[4] En smått reviderad version av promemorian finns upptagen i Statsrådsberedningens riktlinjer, Ds 1998:52, s. 135-138.

[5] Den huvudsakliga skillnaden mellan Författningsutredningen (FU) och Grundlagberedningen (GB) i denna fråga är att man i FU ansåg att begränsningarna skulle läggas in i Regeringsformen, medan man i GB ansåg att detta varken var nödvändigt, då en övergångsregering sannolikt inte har majoritetsstöd i riksdagen, eller önskvärt på grund av förflyttningar av vad ’nödvändiga’ åtgärder skulle vara om en övergångsregering satt kvar en längre tid (SOU 1972: 15, s. 147).

[6] I den vertikala maktdelningen i Belgien finns det utöver den federala regeringen (med tillhörande parlament) fem subnationella regeringar (med tillhörande parlament) för landets tre språkgemenskaper och tre regioner. Den flamländska/holländska språkgemenskapen och Flandern har gemensam regering och parlament, varför det bara blir fem regeringar istället för sex. Genom successiva författningsändringar har allt fler politiska kompetenser överförts från den federala nivån till språkgemenskaperna och regionerna. Förmågan för de subnationella regeringarna och parlamenten, vilka inte var lika lamslagna av de lingvistiska frågorna som deras federala diton, att fortsätta arbeta har lyfts fram som en förklarande faktor till hur det politiska arbetet kunde fortgå trots den långlivade övergångsregeringen.

[7] https://www.dn.se/nyheter/politik/riksdagen-vill-ha-besked-av-hultqvist-om-forsvarspengar/

[8] https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/6nQVjQ/m-beskedet-vi-lagger-egen-budget

[9] https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/lofven-moter-talmannen-och-haller-presskonferens/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p62nvG/regeringen-forbereder-opolitisk-budget

Utmanarna från höger

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Sverigedemokraternas (SD) väljar- och opinionsmässiga framgångar har inspirerat högerradikala politiska entreprenörer att kasta sig in i konkurrensen om de invandringskritiska rösterna. Det i mars bildade Alternativ för Sverige (AFS) och Medborgerlig Samling (MED), som fram till 2014 hette Borgerlig Framtid, fiskar efter migrations- och EU-kritiska, värdekonservativa och politiskt missnöjda väljare. Även den extrema nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen gjorde en större satsning än tidigare i årets riksdagsval. Här kommer enbart de två högerradikala partierna att behandlas. Trots stor närvaro på sociala medier var valresultatet blygsamt för de två utmanarpartierna: AfS fick ett väljarstöd på 0.3 procent och MED nådde upp till 0,1 procent. MED erhöll mandat i tre kommuner:  Höör i Skåne (1 mandat), Torsås i Kalmar län (1 mandat) och Laholm i Halland (2 mandat).

AFS är en direkt konsekvens av SDs resa från marginalen till den politiska mittfåran. SDs ideologiskt principfasta nationalistiska aktivister har ogillat den ideologiska modereringen som skett i syfte att bredda väljarbasen, och ytterst bryta isoleringen och bli ett legitimt parti, som övriga politiska partier vill samarbeta med. SDs partiledning har etablerat en disciplinerad organisation där utrymmet för extrema element – personer och uttryck som kan skada partiet – krymptes. Jimmy Åkesson presenterade 2012 nolltolerans”-linjen mot rasism och andra extrema uttryck och ett hundratal medlemmar har uteslutits sedan dess.

Partisplittringar av ideologiska och personella skäl har ofta skakat nationalistiska partier i Europa. Utbrytare och politiska sticklingar är inte heller nytt för SD. Hembygdspartiet bildades som en utbrytning från SD 1995, och 2001 bildades Nationaldemokraterna av aktiva från SD. Det som skiljer AFS från de historiska utbrytarpartierna är att partigrundarna består av från SD redan uteslutna personer. AFS partiledare Gustav Kasselstrand, var fram till 2015 ordförande för SDs ungdomsförbund SDU. Flera i AFS ledarskikt har sin bakgrund i ungdomsförbundet, som moderpartiet kapade banden med i 2015 då även Kasselstrand med flera uteslöts från moderpartiet. Tre SD-riksdagsledamöter har anslutit sig till AFS under våren, bland annat Mikael Jansson, som var SDs partiledare mellan 1995-2005. De tre avhopparna hade ratats vid SDs kandidatnominering till riksdagsvalet 2018.

AFS har en starkare nationalistisk profil än SD. Asyl- och flyktingpolitiken är radikalare, t.ex. förespråkar man ett omedelbart asylstopp och en aktiv återvandringspolitik. Sverige ska även lämna EU. AFS populism uttrycks i skarp kritik av det politiska systemet och de politiska partierna beskrivs som korrupta och inför folket lomhörda organisationer.  AFS  har även närmat sig de mer radikala invandringskritiska partierna i Europa; Front National, Vlaams Belang, m.fl. Partiet har även en Putin-vänlig profil. I den ekonomiska politiken står man längre till höger än SD, t.ex. förespråkar man en platt skatt.

Medborgerlig Samling presenterar sig som ett liberalkonservativt parti – ”liberal i sin syn på individens rättigheter och ekonomisk politik” och konservatismen uttrycks som (nationell) sammanhållning på kulturell grund, och politik som bygger på beprövad erfarenhet och kunskap. Invandring och integrationspolitik är partiets viktigaste teman. Partiets ledargestalter har främst sin bakgrund i Alliansens partier, men även Miljöpartiet.  Partiledaren Ilan Sade, har varit ordförande för Centerns högskolepolitiska förbund. Alexander Bard, som har en tidigare historia i ”Stureplanscentern” stöder MED och författaren Katerine Janousch ställer upp som obunden kandidat för MED.  Medan AFS målgrupp är väljare besvikna på att SD kompromissat nationalismen riktar Medborgerlig Samling sig primärt till på Alliansens besvikna borgerliga väljare. De kritiseras för att ha blundat för invandringens negativa konsekvenser och deras ovilja att samarbeta med SD för att gripa regeringsmakten.

Att varken AFS eller MED lyckades ta sig över fyra procentsspärren och erhålla mandat i riksdagen var inte överraskande. Inget av partierna har särredovisats i etablerade opinionsmätningar.  AFS ställde endast upp i riksdagsvalet, medan MED ställde upp i riksdagsvalet och presenterade kandidater i ett antal landsting och kommuner. Som nya partier saknar de framför allt ekonomiska resurser för att bedriva en bred valkampanj.

De två partierna har valt oortodoxa metoder för att fylla partikassan. AFS har haft fundraisingkampanjer i USA och Frankrike. För både den amerikanska marknaden gjorde AFS en Youtubefilm där man presenterar sig som partier som vill ”göra just det Donald Trump försöker göra i USA: stoppa den destruktiva invandringen, dränera det politiska träsket och alltid sätta det egna landets intressen främst”. MED har i annonser i Dagens Industri och Affärsvärlden erbjudit sina sympatisörer att köpa riksdagsobligationer a 5000 kronor, utan ränteåterbäring av partiet. De återbetalas om man når fyra procentsspärren senast riksdagsvalet 2022. Förhoppningen är att få in 10 miljoner.

I likhet ned SD och andra europeiska högerradikala partier är framför allt AFS, men även MED aktiva och synliga på sociala medier. Det är  framförallt där de bedrivit sina valkampanjer genom att presentera sina politiska budskap, live-sänder valmöten och interagerar med väljarna.

De två högerradikala partierna hotade inte SDs väljarmässiga stöd. SD utökade sin närvaro i riksdagen efter valet i september trots konkurrensen. Snarare kan utmanarna – och då i synnerhet AFS – ha bidragit till bilden av att SD tagit avstånd från sin extrema historia och gjort bokslut med den tidigare i partiet accepterade extrema rasismen och extrema nationalismen. Medan utmanarna AFS hävdar att SD blivit ”för trötta och bekväma i riksdagen” kontrar Jimmy Åkesson med att AFS består av ”bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling”. Paradoxalt nog tycks de nya högerradikala utmanarpartierna snarare ha hjälpt snarare än stjälpt SDs väljarmässiga framgångar.

Hur påverkar SD bildandet av svenska kommunstyren?

Av: Anders Backlund


Just nu ligger det svenska politiska strålkastarljuset på regeringsbildningen, men efter valet ska även styren bildas i Sveriges 290 kommuner. Liksom på den nationella nivån har de kommunala partierna behövt förhålla sig till Sverigedemokraternas ökade parlamentariska närvaro. Undersökningar bland kommunpolitikerhar visat att det finns ett visst stöd för samarbete med SD på lokal nivå, framförallt bland moderater, men de centrala partiledningarna har hittills i hög grad motsatt sig detta (som t.ex. Kristdemokraterna nyligen i Sölvesborg). Med ett allt större parti som inte betraktas som en möjlig koalitionspartner har de kommunala styrena ändrat karaktär under de senaste mandatperioderna. Jämförelser med riksnivån till trots bör det noteras att den svenska kommunpolitiken skiljer sig från den nationella på så sätt att kommunerna formellt sett inte är parlamentariska system, vilket innebär att det i egentlig mening inte finns några lokala ”regeringar”. I praktiken har svenska kommuner dock en ”kvasiparlamentarisk” karaktär där ett eller flera partier ”regerar” och övriga partier utgör oppositionen.[1]

Figur 1 nedan visar hur maktförhållandena i kommunerna har förändrats under de tre senaste mandatperioderna. Som framgår av figuren har de kommuner där något av blocken har en egen majoritet närapå halverats under denna period, i takt med att SD kontrollerar allt fler mandat i fullmäktige.[2] Eftersom det har blivit svårare att bilda majoritetsstyren inom blocket har förekomsten av både blocköverskridande styren och minoritetsstyren inom blocken ökat kraftigt, framförallt från 2010 till 2014. Antalet kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är vågmästare – d.v.s. samma situation som på riksplanet under föregående mandatperiod – ökade också efter valet 2014, men utgjorde ändå färre än 10 % av kommunstyrena (27 stycken).[3]

Figur 1. Styren i svenska kommuner över tid (2006-2014)

Källor: Sveriges kommuner och landsting och Valmyndigheten

Även i dessa kommuner är det dock vanligt förekommande med uppgörelser över blockgränserna för att få en fullmäktigemajoritet bakom styrets förslag. Oavsett politisk nivå kan sådant stöd variera från hoppande överenskommelser i enskilda sakfrågor till mer formella avtal där de styrande partierna och stödpartierna fastställer sitt samarbete för hela mandatperioden. Den mest avgörande omröstningen för att de styrande partierna ska kunna driva sin politik är budgetomröstningen. Tabell 1 nedan visar utfallet i budgetomröstningarna efter valet 2014 i de kommuner där det ena blocket styrde i minoritet samtidigt som SD var vågmästare. I 41 % av dessa fall löstes den parlamentariska situationen antingen med en blocköverskridande budget eller genom att oppositionen lade ner sina röster till förmån för kommunstyret (d.v.s. samma modell som i Decemberöverenskommelsen).[4] Värt att notera är att denna lösning är vanligare i de kommuner som hade rödgrönt styre, vilket är en konsekvens av att Sverigedemokraterna har varit mer benägna att stödja Alliansbudgetar.

Tabell 1. Utfall i budgetomröstningar i kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är ensam vågmästare (2014)

Under den föregående mandatperioden har situationen i ett antal kommuner beskrivits som att ”Alliansen styr med stöd av SD”. Med detta menas vanligen att det rödgröna blocket är större än Alliansen, men att Alliansen ändå kan styra kommunen därför att den får ett aktivt stöd från SD (ett passivt stöd – dvs. att lägga ned sina röster – räcker inte i dessa lägen då Alliansen har färre mandat än de rödgröna). Enligt Allianspartierna i dessa kommuner sker detta dock utan samarbete eller förhandlingar med SD. En sådan kommun som fick mycket uppmärksamhet under förra mandatperioden är Gävle, där Alliansen fick stöd av SD för sin budget hösten 2015 och därefter tog över styret från det större rödgröna blocket. Denna ”Gävlemodell” var av stort intresse för Allianspartierna därför att den ansågs kunna peka ut en möjlig väg framåt även i riksdagen.

Avsaknaden av förhandlingar med ett ”stödparti” innebär dock en stor osäkerhet för de styrande partiernas möjligheter att få igenom sina förslag. Detta eftersom man i varje omröstning är beroende av aktivt stöd från ett parti som kan använda sin starka position till att försöka driva fram politiska eftergifter. Just detta inträffade in Gävle sommaren 2017, då SD meddelade att man avsåg lägga ner sina röster till förmån för den rödgröna budgeten om inte Alliansen gjorde vissa eftergifter. Alliansen avvisade dessa krav, och fick därför lov att styra kommunen med en rödgrön budget under mandatperiodens sista år. Liksom på riksnivån har situationen i Gävle efter senaste valet skapat en spricka inom Alliansen, där M och KD är öppna för fortsatt minoritetsstyre med SD i vågmästarposition (utan förhandlingar) medan C och L istället har börjat tala om samarbete över blockgränserna. Gävlemodellen tycks med andra ord ge begränsad vägledning för Allianspartierna i riksdagen.


[1] Se t.ex. Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik.

[2] De två blocken är här definierade som Alliansen och de rödgröna. Notera att en del sammanställningar av koalitioner på lokal nivå inte inkluderar MP i något av blocken. Om vi framförallt är intresserade av förändringar över tid snarare än de absoluta antalen har denna distinktion mindre betydelse.

[3] Detta antal avser endast de fall där SD är ensam vågmästare, d.v.s. där det inte finns något lokalt parti vars mandat kan ge det ena eller det andra blocket en majoritet.

[4] Detta var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, men riksdagens voteringspraxis – att rösta på det egna förslaget och sedan avstå från att rösta om detta har fallit – var etablerad sedan tidigare och fortsatte även efter att DÖ i övrigt hade upphävts.

Risk för extra val?

Av: Johan Hellström


En av den nya Talmannen Andreas Norléns första uppgifter är att leda regeringsbildningsprocessen genom att sondera med partiledarna och därefter föreslå en statsminister. Den första s.k. talmansrundan pågår för närvarande och så småningom kommer riksdagen hålla en omröstning för att pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Hitintills har Talmannens förslag till statsminister alltid godkänts i första röstningsomgången. Skulle detta mot förmodan inte ske tillåter den svenska regeringsformen ytterligare tre förslag och omröstningar, innan ett extra val måste hållas inom tre månader.

Kommer talmannens första förslag att gå igenom och relaterat, finns det någon större risk för extra val? Det som talar för att vi eventuellt kommer att få se fler än en statsministeromröstning är att allianspartierna, och inte minst moderaternas ledare Ulf Kristersson, vill pröva om en alliansregering har riksdagens stöd. En anledning till detta är antagligen för att visa för sina väljare och medlemmar att man i alla fall gjort ett seriöst försök att bilda en alliansregering. Förutsättningarna för att en alliansregering ska godkännas i riksdagen är dock ytterst små. Inte minst eftersom de andra riksdagspartierna offentligt meddelat att de kommer att rösta emot en sådan regering. Eventuellt kan även andra regeringsalternativ prövas och röstas ner av riksdagen, men att det skulle gå så långt som extra val är dock inte särskilt sannolikt.

Det som talar emot både att det blir fler än en statsministeromröstning i riksdagen, och inte minst att det skulle gå så långt som ett extra val, är att det ingår i talmannens uppdrag att hitta en statsministerkandidat (och därmed indirekt en regering) som tolereras av en riksdagsmajoritet. Ett av förarbetena till dagens regeringsform argumenterar för att det till och med ligger i talmannens egenintresse att presentera en statsministerkandidat som åtnjuter riksdagens förtroende. För det första skulle en talman som misslyckas med detta riskera att inte bli omvald nästa mandatperiod. Och inte nog med det. För det andra ”…bör det väl också understrykas, att det måste vara synnerligen genant för talmannen, om det visar sig att han bedömt det parlamentariska läget så felaktigt att riksdagen ej accepterar den statsminister han utser.”[1] Och skämsfaktorn ska nog inte underskattas!

 


[1] SOU 1966:17, s. 31.

 

Det nya svenska partisystemet

Snabbtänkt logga

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och ytterligare en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet har av goda skäl betraktats som det mest stabila i Europa. Från demokratins införande till slutet av 1980-talet var riksdagens partiuppsättning närmast helt oförändrad. Dessutom har de interna styrkeförhållandena mellan partierna varit märkbart stabila. På vänsterkanten har ett stort parti ackompanjerats av ett mindre flankparti medan högersidan har utgjorts av tre mellanstora partier. Med årets valresultat är det uppenbart att den hävdvunna bilden av det svenska partisystemet som en bastion av stabilitet och kontinuitet kan förpassas till historieböckerna. I ett jämförande perspektiv finns det inte längre fog för att tala om någon form av svensk exceptionalism. Sveriges nya partisystem tycks allt mer kunna liknas vid ett genomsnittligt europeiskt partisystem.

Med Miljöpartiets, Kristdemokraternas och Ny demokratis riksdagsinträden 1988 respektive 1991 ändrades det svenska partisystemet numerärt. Emedan Ny demokrati imploderade och lämnade den politiska scenen nästan lika fort som det dök upp kom såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna att bli väl integrerade partier i det svenska partisystemet. Eftersom dessa snabbt fann en hemvist i varsitt av de etablerade politiska blocken kvarstod dock i all väsentligt samma konkurrensdynamik – väljarnas val såväl som regeringsbildning var i huvudsak en fråga om vänster eller höger. Sverigedemokraternas inträde i det politiska finrummet 2010 markerar början på slutet för stabiliteten. Utvecklingen fortsatte 2014 och har nått nya nivåer i årets val.

Valresultat är i många avseenden rekordartat. Aldrig tidigare har de stora partierna varit så små. Det en gång dominanta Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande. Drygt 28 procent av rösterna är samtidigt det minsta stödet någonsin för det största partiet i riksdagen. Dessutom är det första gången som riksdagens två största partier inte tillsammans lyckas samla en majoritet av väljarna. Med Sverigedemokraternas exempellösa framgångar – torde finnas få andra partier i världen som ännu efter nio genomförda riksdagsval inte upplevt en tillbakagång – har vi nu istället ett partisystem med tre mellanstora partier. Samtidigt har flera av de små partierna gått framåt. Partiernas inbördes styrkeförhållanden blir allt jämnare. Partisystemet klumpar ihop sig.

Sammantaget är det nya svenska partisystemet mer fragmentiserat än någon gång tidigare. Kombinationen av flera partier, minskande stora partier och ökande små partier som vi i allt större utsträckning bevittnar kan fångas genom att mäta det så kallade effektiva antalet partier i riksdagen (se figur). Under 1970- och 80-talen var fragmentiseringen mycket liten och antalet effektiva partier låg konstant på drygt tre, vilket kan sägas motsvara komplexiteten i ett partisystem som består av tre exakt lika stora partier. Med tillkomsten av nya partier runt decennieskiftet 1990 ökade nivån något för att stabilisera sig kring drygt fyra effektiva partier fram tills vi återigen med Sverigedemokraternas inträde 2010 fick en ökad fragmentisering. I årets val sker en kraftig ökning och därmed också en rekordnotering med 5,6 effektiva partier i riksdagen.

Figur: Det effektiva antalet partier i riksdagen 1973-2018NB

Konsekvenserna av den ökade fragmentiseringen kan vi redan skönja. Allra tydligast framgår det när väljarnas röster ska omsättas i regeringsbildning. Detta har i allt väsentlig tidigare varit helt okomplicerade affärer i svensk politik. Det är närmare regel än undantag att vi redan på valnatten är på det klara med hur den kommande regeringen ska se ut. Den hitintills rådande blockpolitiken har under lång tid fungerat som en tydlig vägvisning om vilka regeringsalternativ som står till buds. Med det nya partisystemet kan vi förvänta oss betydligt mer utdragna processer. I rådande situation tycks blocken snarare försvåra än underlätta regeringsbildning. När varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet anses vara regeringsfähiga finner vi oss i en situation där de respektive blockens möjligheter att samla egna majoriteter är närmast obefintliga – särskilt i ett läge där det även finns en motvillighet till blocköverskridande samarbeten.

Men även om dessa låsningar kan lösas upp kan vi förvänta oss att fragmentiseringen skapar andra problem. Med oklara majoritetsförhållanden och komplicerade regeringskonstellationer kommer också väljarnas ansvarsutkrävande att bli svårare. Vem ska egentligen hållas ansvarig i en koalitionsregering bestående av 4-5 partier? Vem leder landet när en sittande regering styr med oppositionens budget? En annan effekt som vi tycks ha upplevt i årets valrörelse är hur det politiska spelet än mer hamnar i förgrunden på bekostnad av de politiska sakfrågorna. På andra håll i boken Snabbtänkt framhålls hur många politiska frågor haft svårt att hamna på den politiska dagordningen. Istället tycks mycket av valrörelsens fokus ha legat på regeringsfrågan och vem som tar vem.

Det är naturligtvis vanskligt att sia om vad som sker framgent. Mycket lite pekar dock på att komplexiteten i partisystemet i någon väsentlig grad kommer att minska. Det nya svenska partisystemet är här för att stanna. Nu måste även partierna inse att spelplanen har förändrats.