Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar?

Av: Johan Hellström

Dagens svenska regering tillträde endast 19 dagar efter riksdagsvalet och det har aldrig tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. I andra länder kan denna process ta betydligt längre tid. Till exempel innehar Belgien sedan 2010 det mindre smickrande världsrekordet i den mest utdragna regeringsbildningsprocessen i en modern demokrati. Efter valet 2010 styrdes landet av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en reguljär regering var på plats.

Figuren 1 nedan illustrerar den stora variationen mellan länder i tiden det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. I figuren framgår att det i genomsnitt tar längst tid att bilda en regering i Nederländerna, Italien och Belgien och kortast tid i Sverige, Grekland och Malta.

Figur 1. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering i Europa (1945-)

figur1

 

Men vad är det då som avgör hur långa regeringsbildningsprocesserna blir mer generellt och varför har det gått så snabbt i Sverige med att bilda regeringar efter val?

 

I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram, inte minst gällande de politiska partierna och partisystemet (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003). Viktigt i detta avseende är hur heterogent ett parlament är både till antalet politiskt relevanta partier och ideologiskt. Eller med andra ord hur många olika typer av regeringsalternativ är i praktiken möjliga? Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, kan förhandlingarna dra ut på tiden. Även storleken på mer ideologiskt extrema politiska partier, t.ex. radikala vänsterpartier eller högerpopulistiska partier, som få eller ingen vill samarbeta med, kan försvåra för regeringsbildare att få ett tillräckligt stöd för i parlamentet. Detta kan även benämnas som graden av ”förhandlingskomplexitet” kring regeringsbildningen.

Figur 2 nedan visar den genomsnittliga skillnaden mellan tiden det tar att bilda regeringar då det är en låg respektive hög förhandlingskomplexitet.

Figur 2. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på komplexiteten i förhandlingssituationen

figur2

Kommentar: Låg förhandlingskomplexitet definieras här som antalet effektiva partier viktat efter det s.k. Banzhaf power index är mindre än eller lika med medelvärdet och hög förhandlingskomplexitet om det är större än medelvärdet.

 

Just förhandlingskomplexiteten eller den parlamentariska situationen har lyfts fram som den viktigaste, och ibland t.o.m. den enda förklaringen, i tidigare forskning. Följaktligen har politiska institutioner och regler getts en underordnad eller ingen betydelse (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003, De Winter & Dumont 2008, Ecker & Meyer 2015). Nederländerna stödjer delvis bilden av att politiska institutioner är underordnade, då landet inte har någon investituromröstning (dvs. omröstning i parlamentet om att godkänna en ny regering), ingen president, inget tvåkammarsystem. Däremot har landet länge haft en relativt omständlig regeringsbildningsprocedur som i kombination med en hög förhandlingskomplexitet och en tradition av majoritetsregeringar lett till utdragna regeringsbildningsprocesser.

Samtidigt har många länder, däribland de skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge) haft snabba och effektiva regeringsbildningsprocesser trots en stundvis hög förhandlingskomplexitet. Gemensamt för dessa länder är dock avsaknaden av en krävande investituromröstning, s.k. positiv parlamentarism, som kräver att majoriteten av parlamentet aktivt röstar för att ny regering får bildas och en tradition av minoritetsstyre.

I en uppsats som jag arbetar med i skrivande stund argumenterar jag för att rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att regeringsbildningen även tar längre tid om regeringsbildande partier tar hänsyn till de framtida möjligheterna att få igenom sin politik och risken att förlora eventuella framtida misstroendeomröstningar. Ett sätt att fånga upp detta på är att studera hur många ”vetospelare” det finns i ett politiskt system, med andra ord, politiska aktörer som kan sätta käppar i hjulen för en regerings ambitioner att förverkliga sin politik (Tsebelis 2002). Det kan handla om starka presidenter, förekomsten av en stark andra lagstiftande kammare, eller till och med parlamentet (i t.ex. konstitutionella frågor kräver vissa länder en kvalificerad majoritet).

Regeringsbildande partier kan i dessa lägen behöva få med sig partier som de normalt inte skulle behöva samarbeta med, för att t.ex. försäkra sig om ett tillräckligt starkt stöd i en andra kammare, och den processen kan dra ut på tiden. Figur 3 nedan visar den genomsnittliga tiden att bilda regering fördelat på om det finns få eller svaga s.k. vetospelare respektive många och starkare vetospelare.

Figur 3. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på förhandlingskomplexitet och antalet ”vetospelare”.

figur3

Kommentar: I figuren visas låg förhandlingskomplexitet i de gråa staplarna och hög förhandlingskomplexitet i de svarta staplarna.

 

För att summera verkar utdragna regeringsbildningsprocesser vara en produkt av den parlamentariska situationen och komplexiteten i denna, av olika politiska institutioner och regler (eller vetospelare), men även traditioner (eller informella institutioner) som förväntar sig majoritetsstyre. Ur ett svenskt perspektiv talar den ökade fragmenteringen av det svenska politiska systemet och de etablerade partiernas svårigheter att uppnå en parlamentarisk majoritet utan Sverigedemokraterna att denna process kan komma att ta längre tid i framtiden. Den svenska traditionen (och möjligheten) till minoritetsstyre talar dock delvis emot detta.

 

Referenser

De Winter, L., & Dumont, P. (2008). Bargaining Complexity, Formation Duration, and Bargaining Rounds. I In K. Strøm, W. C. Müller, & T. Bergman (Red.), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

 

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

 

Ecker, A., & Meyer, T. M. (2015). The duration of government formation processes in Europe. Research & Politics2(4), 1-9.

 

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

Tsebelis, G. (2002). Veto players: How political institutions work. Princeton: Princeton University Press.

Annonser