Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet
Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.
I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.
Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).
Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.
Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.
En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.
Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.
Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.
Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.
Referenser
Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.
de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249
Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.
Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.
Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.
Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.
Om makt och politik 