Regeringsduglighet

Av: Johan Hellström och Maria Vallin

Följande inlägg är samförfattat av Johan Hellström och Maria Vallin, och bygger på Marias masteruppsats ”Duglig att regera? En fallstudie över användningen av begreppet regeringsduglighet i svensk tryckt press”

“Partierna tävlar inte med idéer, utan i regeringsduglighet”[1]. Så lyder rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet publicerad i mars 2014 och sammanfattar ett tongivande inslag i den mediala debatten inför riksdagsvalet senare samma år. Begreppet regeringsduglighet tycks ha blivit allt mer frekvent synligt i medierapporteringen kring partier. Allt ifrån journalister och krönikörer till statsvetare och politiker använder sig av termen. Att vara ”duglig att regera” är något som verkar ha hamnat högre upp i prioriteringen angående vad som ska vara avgörande för ett partis möjligheter att vinna riksdagsval, samt tenderar att fungera som ett slagträ i det politiska maktspelet. Att vara regeringsduglig är en angelägenhet som ger sken av att ha blivit lika relevant som de ideologiska aspekterna av ett partis agenda. Men vad innebär egentligen begreppet, och är det överhuvudtaget möjligt att fastställa en innebörd? Innebär t.ex. regeringsduglighet kapaciteten att regera och förverkliga sin politik? Eller möjligheten att få regera? Eller att få regera med en parlamentarisk majoritet? I såväl den akademiska som den offentliga debatten har begreppet använts på minst sagt olika sätt, och det verkar inte finnas någon direkt samstämmighet om vilken tolkning som är att föredra. En del använder begreppet till exempel för egna utvärderingar eller spekulationer i hur sittande regering respektive regeringsalternativen skulle klara av att styra landet, andra för att kommentera de svenska väljarnas uppfattning om det samma.

Inom den statsvetenskapliga forskningen finns igen tydlig definition eller något ”objektivt” sätt att utvärdera regeringsduglighet, utan även här verkar detta ligga i betraktarens ögon. Begreppet som sådant är dock inte desto mindre populärt. Idén om att regeringar, eller t.o.m. regeringsalternativ, i större grad utvärderas efter sin kompetens, snarare än efter sina politiska idéer är ingenting nytt i den statsvetenskapliga litteraturen och i detta avseende är den s.k. ’Kartellpartiteorin’ som introducerades för första gången av statsvetarna Richard Katz och Peter Mair 1995[2] relevant. Bland annat menade Katz och Mair (förenklat) att frågor om kompetens och trovärdighet blivit viktigare inom partipolitiken på grund av en tilltagande professionalisering. Och i och med att de politiska partierna blir allt mer ideologiskt lika varandra i kampen om mittenväljarna, blir det utmärkande draget, och de politiska partiernas centrala och viktigaste uppgift, istället förmågan att styra och förvalta statsmakten.

Inom svensk statsvetenskaplig forskning kan även några exempel nämnas. Exempelvis Katarina Barrling kopplar samman regeringsduglighet som förmåga att sköta statsmakten och att pragmatiskt förhålla sig till det löpande regeringsarbetet. [3] Ett annat sätt att definiera begreppet, ges av Bo Särlvik i en artikel om valsystemet i Storbritannien, där han likställer regeringsduglighet med möjligheten att regera effektivt, det vill säga att nå en ”regeringsduglig majoritet”.[4] En närliggande definition, använd av bland annat Gissur Ó Erlingsson och Douglas Brommesson[5], lägger mer fokus på praktiska omständigheter kring regeringskapacitet men även orienterad mot partiers möjlighet att genom samarbete tillsammans göra sig ”regeringsdugliga”. Utifrån denna definition resonerar författarna kring den bild Alliansen har lyckats måla upp om sig själva; att de är fyra partier med ett välfungerande samarbete som därigenom är regeringsdugliga.

Regeringsduglighet är även ett populärt begrepp inom media och den offentliga debatten. Detta är ingenting nytt, utan diskussioner om huruvida regeringar, regeringsalternativ och partier kan anses vara regeringsdugliga har en lång tradition inom svensk politik. Figuren nedan begränsar sig dock till att demonstrera hur begreppet har använts i de fyra största rikstäckande tidningarna mellan åren 1995-2016.

bild1

Kommentar: Andel av samtliga artiklar, samt antal artiklar där regeringsduglig* nämns i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD mellan 1995 – 2016. (Källa: Mediearkivet/Retriever)

 

I figuren ovan visas att användningen av begreppet har ökat markant över tid, med en början till stegring inför riksdagsvalet 2006. Trenden är inte spikrak, men ser man till valåren 2006, 2010 och 2014 har användningen i princip fördubblats för varje år.

En tydlig trend är att ’regeringsduglig’ ökar i förekomst under valår, vilket är naturligt. Likaså att det åren efter ett valår sjunker markant, vilket kan härledas till att det i de flesta fall inte råder några frågetecken kring regeringsbildandet vid den tidpunkten. Den stora förekomsten av begreppet under 2014 går med största sannolikhet att härleda till det svåra parlamentariska läget som uppstod efter valet. Frågan var aktuell även innan valet i och med att det i de flesta mätningar tydde på ett regeringsskifte, men även på att en svår parlamentarisk situation skulle kunna uppstå. Socialdemokraterna förutspåddes göra ett svagt val, och oklarheter rådde gällande hur partiet skulle kunna komma att forma samarbeten. Utöver detta gjorde Sverigedemokraternas kraftiga ökning och roll som vågmästarparti att situationen blev extra komplicerad, inte minst då detta ledde till att regeringens budget fälldes till förmån för oppositionens. Det är alltså rimligt att anta att dessa faktorer bidrog till att diskussioner kring konceptet regering och regeringsduglighet förekom allt oftare i pressen under 2014.

Men inte heller i medias rapportering tycks det finnas någon enhetlig förståelse av vad som menas med att vara regeringsduglig. I Marias uppsats görs även en innehållsanalys av begreppet i ledare och debattinlägg under valåret 2014 i de fyra största rikstäckande tidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Figuren nedan visar en summering av resultatet av denna analys.

bild2

Det är tydligt att även här finns det ingen enhetlig förståelse för vad detta populära begrepp för att utvärdera regeringar, regeringsalternativ eller enskilda partiers kompetens att regera betyder. En uppmaning till journalister och kollegor kan därför vara att specificera vad man menar med att vara duglig på att regera.

 

Referenser

[1] Gudmundson, Per. Alla behövs utom medborgaren. Svenska Dagbladet. 2014-03-21.

[2] Katz, Richard S & Mair, Peter. Changing models of party organization and party democracy. The Emerge of the Cartel Party. Party Politics, Vol. 1 No. 1 (1995): 5 – 28.

[3] Barrling, Katarina. Från maskros till tuktad rabatt. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 116, No. 1 (2014): 95 – 120.

[4] Särlvik, Bo. Valsystemet i Storbritannien. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 97, No. 3 (1994): 225-240.

[5] Brommesson, Douglas & Erlingsson, Ó Gissur. Partier i förändring. Statsvetenskaplig tidskrift¸ Vol. 112, No. 2 (2010): 131-141.

Riksdagen visar tänderna – tillkännagivandena och maktbalansen mellan riksdag och regering

Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Thomas Larue*, filosofie doktor i statsvetenskap

* Medförfattaren är även anställd vid Riksdagsförvaltningen. Eventuella omdömen och slutsatser i detta blogginlägg ska dock inte tillskrivas myndigheten.

Mycket av den politiska debatten sedan valet 2014 har handlat om den komplexa parlamentariska situationen och svårigheterna för den sittande minoritetsregeringen att genomdriva sin politik. Bland annat har de vanligtvis ganska sällan diskuterade tillkännagivanden fått mycket uppmärksamhet. Ett tillkännagivande definieras formellt som ett riksdagsuttalande av konstitutionellt icke-bindande slag, dvs. som inte är rättsligt bindande. Även om en betydande andel av tillkännagivandena är av mer teknisk och opolitisk karaktär går det inte att ta miste på att regeringen i vissa delar känts sig bakbunden av en allt mer obstruerande opposition.

Regeringen har vid flera tillfällen blivit påmind om sin svaga parlamentariska ställning. Riksdagen har genom tillkännagivanden markerat mot regeringen vad gäller bland annat en eventuell nedläggning av Bromma flygplats, begränsningar av det fria vårdvalet och frågan om vinster i välfärden. Statsminister Löfven har beskrivit oppositionens ökande användning av tillkännagivandena för ett politiskt spel. Andra bedömare har gjort gällande att tillkännagivanden har fått ökad betydelse. Bjereld med kollegor (2016:266) skriver t.ex. i sin bok om Decemberöverenskommelsen att tillkännagivandena ”rusa[t] i höjden”. Oss veterligen har det dock inte gjorts några studier som faktiskt kan ligga till grund för påståenden om att tillkännagivandeinstitutet är mer flitigt använt nu än tidigare. Stämmer det att oppositionen i riksdagen nyttjat tillkännagivanden i större utsträckning än tidigare och på så sätt tydligare sökt att markera vart skåpet ska stå? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av det ofta framhålls att riksdagen snarast är ett transportkompani.

För att ge svar på bl.a. denna fråga har vi i en helt ny studie analyserat data för samtliga beslutade tillkännagivanden från riksmötena 1991/92 – 2015/16 (Bolin & Larue 2016). Utöver det faktiska antalet tillkännagivanden har vi också undersökt vilka partier som stått bakom dessa riksdagsuttalanden liksom tidsåtgången för att uppfylla de av riksdagen beslutade beställningarna.

Hur ser då utvecklingen ut? Som framgår av figur 1 är det svårt att se något tydligt mönster vad gäller antalet tillkännagivanden, särskilt över tid. Vad som framgår är dock att det finns en stor variation. Om man bortser från den enda majoritetsregeringen under undersökningsperioden, Reinfeldt I (2006-2010) som av naturliga skäl inte emottog särskilt många tillkännagivanden, framgår att antalet tillkännagivanden varierar stort från 43 till 189. Värt att notera är också att den bild som framträtt under den allmänna debatten åtminstone delvis tycks stämma. Löfvens regering har näst efter Bildt-regeringen på 1990-talet mottagit flest tillkännagivanden under sina två första år.

Figur 1. Antal tillkännagivanden (tkg) under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig1

Att endast beakta antalet tillkännagivanden riskerar dock att ge en förenklad bild av styrkeförhållandena mellan riksdag och regering. Innan 1990-talets mitt användes tillkännagivandena flitigare och på ett annat sätt – inte minst i samband med riksdagens dåvarande budgetbehandling om enskilda anslag (som skiljer sig väsentligt från idag). En annan aspekt är att många tillkännagivanden innebär att alla riksdagspartier i full enighet begär en viss åtgärd (t.ex. utredning/lagförslag) från regeringen – ofta efter att riksdagen uppmärksammat tidigare okända problem eller företeelser. Faktum är att en majoritet av alla tillkännagivanden under den studerade perioden är eniga, dvs. där även regeringspartiernas stöder förslaget. Självklart finns det variationer över tid: Under Persson-regeringens andra valperiod (1998-2002) var andelen eniga tillkännagivanden ca 64 procent medan motsvarande siffra för Reinfeldt II-regeringen (2010-2014) var 40 procent. Vi behöver således även beakta vilka partier som står bakom tillkännagivanden för att bättre bedöma vilka av dessa beslut som i realiteten ska betraktas som ”verkliga” parlamentariska bakslag för regeringen.

I figur 2 återges uppgifter om tillkännagivanden som antagits utan regeringspartiernas stöd. Under de första dryga tio åren i vår mätserie är sådana så kallade motgångstillkännagivanden ovanliga. Särskilt de socialdemokratiska regeringarna Carlsson III och Persson under valperioden 1994-98 var skickliga på att undvika sådana tillkännagivanden. Inte heller Bildt-regeringen behövde hantera särskilt många egentliga bakslag – med undantag för riksmötet innan valet 1994 – trots flera motgångstillkännagivanden under detta riksmöte utgjorde de endast 16 procent av samtliga tillkännagivanden. Annat var det under Perssons sista år vid makten då inte mindre än 44 motgångstillkännagivanden antogs vilket då utgjorde nästan hälften av riksdagens samtliga tillkännagivanden detta riksmöte.

Över tid ser vi en utveckling där såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden ökar. Såväl Reinfeldt II som den nu sittande Löfven-regeringen har återkommande fått motta sådana tydliga parlamentariska bakslag. När det gäller andelen motgångstillkännagivanden – den lilafärgade linjen i figuren nedan, se skalan till vänster i figuren – ligger Reinfeldt II något högre (särskilt under riksmötet före valet 2014) än Löfven-regeringen. Om vi däremot väljer att se på antalet – som åskådliggörs i figuren nedan med staplar vars färger återspeglar regeringens sammansättning, se skalan till höger i figuren – har Löfven-regeringens två första riksmöten inneburit det högsta antalet sådana tillkännagivanden under hela mätperioden.

Figur 2. Andel och antal motgångstillkännagivanden under riksmötena 1991/92 – 2015/16fig2

Det framstår således som att den utveckling som antytts i den allmänna debatten är riktig. Oppositionens ökande benägenhet att nyttja tillkännagivandeinstitutet antyder en rubbning i maktbalansen till parlamentets fördel. Till detta kan tilläggas att tidsåtgången för att slutbehandla tillkännagivanden stadigt ökar över tid – från ca 1 år i genomsnitt för de tillkännagivanden som antogs under Bildt-regeringen till ca 2,5 år för de som beslutades under Persson-regeringens sista mandatperiod (se Bolin & Larue 2016: 317) – vilket kan ses som ett tecken på att riksdagens beställningar också blivit mer krävande innehållsmässigt. Även om frågan om varför denna utveckling skett ligger utanför ramen för i vart fall denna första studie så är det intressant att konstatera hur bruket av denna beslutsform tycks sammanfalla med cementeringen av blockpolitiken. I takt med att politiken polariseras och i den skärpta konkurrensen som råder mellan de numera åtta riksdagspartierna om regeringsmakten blir varje parlamentariskt maktinstrument än mer betydelsefullt för oppositionspartierna. Även om eventuella orsakssamband ännu ej kan beläggas kan man i alla fall notera att ökningen av såväl antalet som andelen motgångstillkännagivanden sammanfaller väl i tiden med bildandet av Alliansen.

Avslutningsvis menar vi också att resultaten i studien sätter vissa frågetecken för den närmast etablerade sanningen att riksdagen är en tandlös institution. Trots att parlamentet formellt besitter den yttersta makten i ett parlamentariskt system hävdas ofta att den verkliga makten ligger hos regeringen. Utvecklingen av användandet av tillkännagivanden ger dock anledning att nyansera denna bild.

Referenser

Bjereld, U., Eriksson, K. & Hinnfors, J. (2016), Förhandla eller dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas.

Bolin, N. & Larue, .T. (2016), ”Reparlamentariseringen av Sverige? Bruket av och betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen”. Statsvetenskaplig tidskrift, 118(3):307-337

Varför avgår ministrar?

Av Hanna Bäck och Thomas Persson

En fråga som väckt stor uppmärksamhet under den senaste veckan är bostadsministern Mehmet Kaplans avgång efter diskussioner i media om bland annat hans kopplingar till extremistorganisationer. I det här inlägget diskuterar vi frågan om varför ministrar avgår eller blir ”sparkade” från sina poster. Vi redovisar tidigare forskning om ministrars ”överlevnad” på sin post och skriver om hur det har sett ut i tidigare svenska regeringar.

De parlamentariska styrelseskicken, liksom det svenska, vilar på idén om en demokratisk styrningskedja, där politisk makt delegeras från väljare till representanter i parlamentet, som i sin tur utser makthavare i regeringen (se t ex Strøm et al. 2003). En viktig förutsättning för parlamentarismens funktion är att den delegerade makten kan kontrolleras och att ansvar kan utkrävas av de som utövar makten. Den demokratiska kontrollen i Sverige garanteras bland annat genom möjligheten för riksdagen att väcka misstroendeförklaring gentemot statsministern eller enskilda statsråd i regeringen (Bäck et al. 2007).

I forskningen om regeringsombildningar fokuserar man på statsministerns delegerade makt till ministrarna i en regering och de problem som kan uppstå då makt delegeras. Ett sådant problem är att ministrar använder sin makt på ett sätt som inte är i statsministerns intresse, till exempel att hen för en politik inom ett departement som inte är i enlighet med den politik som statsministern står för. Ett annat problem kan uppstå för att det är svårt att fullt ut ”granska” ministerkandidater – hur kan till exempel statsministern vara säker på att en ministerkandidat är lojal, kompetent och icke-korrupt?

I vår tidigare forskning har vi studerat skälen till att ministrar får avgå (se ex. Bäck et al. 2012). I tabell 1 nedan presenterar vi de vanligaste skälen till ministeravgångar i svenska regeringar, dvs. ministrar som fått lämna regeringen.

Figur 1. Skäl till att ministrar avgår

figur_avgångar

Kommentar: N=85. Det totala antalet ministeravgångar i våra data är 756, men vi studerar här ett urval av ”intressanta” avgångar: vi inkluderar ej avgångar som skett p.g.a. att regeringen avgått (565), avgångar som inte varit möjliga att koda (35), eller avgångar som lett till att personen fått en annan ministerpost (71).

Det vanligaste skälet till att en minister avgår är av rent privata skäl, t ex. på grund av pensionering eller att ministern fått ett annat jobb utanför regeringen. Denna typ av avgångar (35%) kan givetvis också rymma fall där statsministern agerar för att göra sig av med en minister som inte presterar tillräckligt väl. Utåt framställs det emellertid som att personen i fråga får ett nytt jobb, som när Margareta Winberg utsågs till ambassadör i Brasilien. Till de privata anledningarna hör även de fall då ministrar drabbas av allvarlig sjukdom eller ett dödsfall inträffar (22%). Mer än hälften av alla ministeravgångar i Sverige kan alltså betecknas som ”naturliga”.

En annan vanlig orsak till ministeravgångar är regeringsombildningar (13%). Skälet till regeringsombildningar är inte alltid känt, det kan exempelvis vara ett sätt för statsministern att förnya regeringsarbetet och visa politisk handlingskraft genom att omorganisera regeringen. Men det kan också handla om att göra sig av med ministrar som inte presterat tillräckligt väl. De fall där vi tydligt kunnat utläsa regeringschefens missnöje med de resultat en minister åstadkommit utgör 12 procent av alla avgångar och var särskilt vanliga under Göran Perssons tid som statsminister 1996–2006. Exempel på ministrar som avgick på detta sätt är kommunikationsminister Ines Uusmann, socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall och demokratiminister Britta Leijon – samtliga under Göran Perssons regeringsperiod.

Sammantaget utgör de avgångar som sker på grund av regeringsombildningar eller låga prestationer ca en fjärdedel av samtliga ministeravgångar. En utveckling mot allt fler avgångar av denna typ motsvarar vad som är att förvänta enligt den så kallade ”presidentialiseringstesen”, som innebär att regeringscheferna tenderar att bli allt mäktigare i förhållande till parlamenten och de partier de tillhör (se t ex Aylott 2005). Någon entydig trend i den riktningen har vi dock inte kunnat hitta i våra data.

Det förekommer även att ministrar avgår på grund av politiska motsättningar, som exempelvis när försvarsminister Mikael Odenberg lämnade Reinfeldts regering på grund av stora nedskärningar i försvaret, eller när centerledaren Olof Johansson lämnade Bildts borgerliga koalitionsregering på grund av Öresundsbron. Denna typ av avgångar utgör cirka 9 procent av samtliga ministeravgångar.

Resterande avgångar – cirka 8 procent – sker på grund av skandaler och mediadrev. I dagens mediala samhälle är ministrarnas förmåga att hantera de så kallade ”mediadreven” särskilt viktig, vilket bland annat Kaplan-affären vittnar om. Genom åren har vi sett många liknande skandaler där enskilda statsråd hamnat i det mediala blickfånget och inte lyckats skaka av sig kritiken och till slut tvingats avgå, eller själva valt att avgå. Grundorsakerna varierar men vanligast är de privatekonomiska skandalerna, som exempelvis när vice statsminister Mona Sahlin avgick till följd av Tobleroneaffären, eller när handelsminister Maria Borelius avgick efter endast åtta dagar bland annat till följd av att hon anlitat svart arbetskraft. Laila Freivalds är ensam med bedriften att tvingas avgå vid två tillfällen, dels som justitieminister på grund av en lägenhetsaffär och senare som utrikesminister efter den kritiserade hanteringen av Tsunamikatastrofen.

I jämförelse med exempelvis Storbritannien är det ytterst ovanligt med sexskandaler i Sverige (Berlinski, Dewan och Dowding 2012). Vi kommer endast på två fall i Sverige under efterkrigstiden: kyrkominister Nils Quensel avgick 1951 efter den så kallade Kejneaffären, där han anklagades för homosexuella förbindelser och otillbörliga poliskontakter, samt arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Reinfeldts regering, som påstods ha köpt sexuella tjänster. Det kanske mest kända fallet – justitieminister Lennart Geijer som på 1970-talet anklagades för att ha köpt sexuella tjänster – avgick tillsammans med den övriga regeringen efter den borgerliga valsegern 1976, innan den så kallade Geijeraffären briserade. Därutöver har det uppmärksammats några skandaler på grund av klandervärd tjänstetutövning, exempelvis gällande justitieminister Anna-Greta Leijon (Ebbe Carlsson-affären) och försvarsminister Sten Tolgfors (p.g.a. en planerad vapenfabrik i Saudiarabien).

Till den senare kategorin hör även bostadsminister Kaplans avgång. Det speciella i detta fall är att miljöpartisten Kaplan ingick i en socialdemokratiskt ledd koalitionsregering, och detta är den första koalitionen som involverar socialdemokraterna sedan den med Bondeförbundet 1951–1957. Något som den jämförande forskningen tydligt visat är att premiärministrar som leder koalitionsregeringar i lägre utsträckning genomför regeringsombildningar (jämfört med enpartiregeringar), och att det tycks vara svårare för en premiärminister att avsätta en minister som kommer från ett annat parti än det egna (se t ex Huber och Martinez-Gallardo 2008). Det närmaste fall vi kan hitta när en socialdemokratisk regeringschef haft att hantera en skandal med en minister från ett annat parti än regeringschefens är nyss nämnde Nils Quensel, som dock anses ha varit ett opolitiskt statsråd. Vi kan därför konstatera att den situation statsminister Stefan Löfvens ställdes inför när Kaplan-affären uppdagades är tämligen unik för en (svensk) socialdemokratisk regeringschef.

Utöver att studera varför olika ministrar har avgått så har vi även studerat hur länge olika ministrar suttit på sin post. Denna typ av analys visar att svenska ministrar generellt sett tycks sitta ”löst” på sin post i jämförelse med till exempel ministrar i Storbritannien, då endast ungefär 50 procent av de svenska ministrarna suttit 24 månader eller längre på sin post. Vi visar också att ”omsättningen av ministrar” varierar mellan olika statsministrar. Exempelvis finner vi att bland efterkrigstidens statsministrar framstår Göran Persson och Tage Erlander som ”flitiga ombildare”. På basis av dessa resultat drar vi slutsatsen att det inte tycks finnas en generell trend mot att ministrar sitter allt kortare tid på sin post (Bäck et al. 2007).

En annan viktig fråga som studerats är huruvida ministrar med en viss typ av bakgrund sitter längre på sin post. I våra analyser finner vi att ministrar som suttit i Riksdagen tycks ”överleva” längre (se Bäck, Meier och Persson 2012). I figur 1 redovisas detta resultat i en graf. På den horisontella axeln beskrivs antalet dagar och på den vertikala axeln andelen ministrar som ”överlevt” på sin post fram till en viss tidpunkt. Ett ”hopp” nedåt på kurvorna visar att en eller flera ministrar lämnat sin post. Den övre streckade linjen beskriver ministrar med parlamentarisk bakgrund, och resultaten visar att dessa sitter längre på sin post. En tänkbar förklaring till detta är att personer som har haft politiska uppdrag har ”granskats” utförligt, t ex. av sina partikollegor, och därför kan förväntas klara sig bättre som ministrar.

Figur 2. Ministrars parlamentariska bakgrund och deras ”överlevnad”

kaplanmeiersverige

Kommentar: figur från Bäck et al. 2012. ”MP” = (”Member of Parliament”), minister som suttit i Riksdagen före tillträde. Analysen visar regeringsombildningar 1951–2006.

När det gäller bostadsminister Kaplan så har han suttit i Riksdagen och har även erfarenhet inom miljöpartiet, vilket tyder på att han borde ha granskats relativt utförligt före sitt tillträde. Eftersom Kaplan fick avgå i ”förtid”, så kan man ställa frågan om miljöpartiet och statsministern har genomfört en tillräckligt utförlig granskning av sina ministerkandidater.

I det aktuella fallet är det inte heller helt uppenbart huruvida det var ministern själv som valde att avgå – vilket Kaplan själv hävdar – eller om det var statsminister Löfven eller miljöpartiets ledning som i princip tvingade honom att avgå när skandalerna uppdagades. Vad som är tydligt är att Löfven hade ett intresse att göra sig av med Kaplan, eftersom det fanns en uppenbar risk att stödet för regeringen skulle falla ytterligare från en redan låg nivå. Här visar också tidigare forskning att premiärministrar ofta väljer att avskeda ministrar när regeringen riskerar att förlora populäritet (se Dewan och Dowding 2005).

Att statsministern avskedar en minister som agerat klandervärt är en naturlig del i det demokratiska ansvarsutkrävandet och kan inte anses problematiskt i sig – snarare visar detta att demokratin fungerar. Det är mer problematiskt om vissa politiker granskas hårdare och utsätts för ”mediadrev” i större utsträckning än andra. Tidigare forskning har till exempel visat att kvinnliga politiker tycks granskas hårdare i media (se t ex Bromander 2012). Exempel på ministeravgångar vittnar om detta, däribland Mona Sahlin, Laila Freivalds och Anna-Greta Leijon. Huruvida ministrar med utländsk bakgrund granskas hårdare i media får framtida forskning utvisa, och vi kan inte avgöra om Kaplan granskats hårdare än sina regeringskollegor innan en mer systematisk analys har genomförts. Men en sak är säker, skandaler som leder till ministeravgångar är ovanliga i svensk politik – och ingen skandal är den andra lik!

Referenser

Aylott, Nicholas (2005), ”’President Persson:’ How did Sweden get him?”, i Thomas Poguntke & Paul Webb (red.), The presidentialization of politics: A comparative study of modern democracies. Oxford: Oxford University Press.

Berlinski, Samuel, Torun Dewan & Keith Dowding (2012), Accounting for ministers: scandal and survival in British government 1945–2007. Cambridge: Cambridge University Press.

Bromander, Tobias (2012), Politiska skandaler!: Behandlas kvinnor och män olika i massmedia?. Avhandling, Linnéuniversitetet.

Bäck, Hanna, Henk Erik Meier & Thomas Persson (2012), “Controlling Agency Loss. An Analysis of Ministerial Turnover in German and Swedish Post-War Cabinets”. Paper presented at the 70th Annual MPSA conference in Chicago, 12–15 April.

Bäck, Hanna, Thomas Persson, Kåre Vernby & Lina Westin (2007), Från statsminister till president? Sveriges regeringschef i ett jämförande perspektiv. SOU 2007:42. Stockholm: Fritze.

Dewan, Torun & Keith Dowding (2005), ‘The Corrective Effect of Ministerial Resignations on Government Popularity’, American Journal of Political Science 49(1):46-56.

Huber, John D. & Cecilia Martinez-Gallardo (2008), “Replacing cabinet ministers: Patterns of ministerial stability in parliamentary democracies”, American Political Science Review 102(2): 169-180.

Strøm, Kaare, Wolfgang C. Müller & Torbjörn Bergman (red.), Delegation and Accountability in Parliamentary Democracies. Oxford: Oxford University Press.

Hur stark är egentligen partilinjen?

Av: Daniel Walther

För politiska partier är det viktigt att ha lojala partirepresentanter – man behöver kunna förlita sig på att de röstar som partiet vill när omröstningen sker. För att uppnå detta har partier i de flesta system så kallade ”partipiskor”1 vars uppdrag det är att se till att ledamöterna följer partilinjen. Ofta är det i ledamöternas intresse att lyssna på dessa eftersom man vill hålla sig på god fot med sitt parti. Möjligheten att bli omvald hänger på att partiet är villigt att sätta en högt upp på valsedeln även nästa gång och hoppas man på att göra karriär inom partiet och få representera det i utskott är det också fördelaktigt att visa att man är en lagspelare2.

I många fall behövs dock ingen piska eftersom ledamöterna oftast vill rösta med sitt parti – de är med i partiet av ett skäl – men det finns situationer där de kan ha andra intressen än partiet. Ibland rör det sig om frågor där ledamöterna kan ha en stark inre övertygelse som skiljer sig från partilinjen och ibland vill ledamöterna av strategiska skäl utmärka sig och visa sitt oberoende.

Det senare skälet är mycket starkare i majoritära system (t.ex. first-past-the-post) där ett valdistrikt representeras av en enskild representant som väljs direkt34. När man som individ väljs direkt av invånarna i sitt distrikt hålls man också mer direkt ansvarig av dem i nästa val. Då kan det vara viktigt att representera de egna väljarnas särintressen (som inte alltid är i linje med den fastslagna partilinjen). T.ex. kan man som representant för demokraterna i USA vilja rösta för militära investeringar i ens egen region (som skapar arbetstillfällen) trots att man är med i ett parti som annars vill minska anslagen till militären. Detta är en av förklaringarna till varför till och med Europaparlamentet, som ju består av en brokig skara representanter från många olika länder och partier, ändå röstar mer enhetligt inom sina partigrupper än vad de amerikanska partierna gör5. Dessutom har representanter i det amerikanska systemet ofta egna kampanjmedel vilket gör dem mindre beroende av sina partier.

motRöster

Sverige tillhör alltså de proportionella, partidominerade valsystem som man kan förvänta sig har en stark partilinje. För att testa om det är sant har jag utnyttjat det datamaterial om voteringar som finns på riksdagens hemsida6. I grafen ovan kan vi se hur ofta riksdagens ledamöter röstar emot sina partier. Från en topp på ca 0.8% 2006/2007 var det sedan en klar dipp under Reinfeldt-regeringarna. Sedan det rödgröna maktövertagandet 2014 har det stigit igen men det är fortfarande klart under gamla nivåer. Även toppen på 0.8% måste ses som väldigt lågt – det betyder att i genomsnitt röstade strax under 3 ledamöter under det året emot partilinjen i en genomsnittlig omröstning. År 2013/14 när partilinjerna var som starkast röstade bara 0.17%, eller ungefär en riksdagsledamot varannan omröstning emot partilinjen. Amerikanska partipiskor måste vara gröna av avund inför en sådan partidisciplin!

Denna övergripande bild döljer dock en del intressanta skillnader. Tidigare forskning på den svenska riksdagen7 har visat att vissa åldersgrupper är mer benägna att rösta emot partilinjen. Till skillnad från i Davidssons studie verkar det dock här som att inte bara yngre, utan också äldre riksdagsledamöter i mycket högre utsträckning röstar emot partilinjen. Empiriska belägg för detta ses i figur 2. Mellan 2002 och 2005 röstade de som var över 70 emot partilinjen i ca 2% av fallen vilket både är 3 gånger högre än genomsnittet och tillräckligt mycket för att det potentiellt ska spela roll i en tajt omröstning.

ageVotes

Det finns också en skillnad mellan partier. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har särskilt hög andel frisinnade ledamöter, men även L och C (med undantag för när de satt i regering) uppvisar en klart högre intern splittring. 2003/4 var mer än 3% av de röster som C-ledamöter lade röster emot partilinjen. Här ser vi också skälet till att genomsnittet röster emot partilinjen är så lågt – de två stora partierna S och M har båda väldigt stark partidisciplin. Sedan 2002 har det aldrig varit mer än 1% av ledamöterna i M som röstade emot partilinjen. Generellt sett, för alla partier, är partilinjen mycket starkare när partiet sitter i regering.

partiRöster

Slutligen kan vi uppvisa ett negativt resultat – kön verkar inte spela någon roll för benägenheten att följa sitt parti. Andelen män och kvinnor som röstar emot sitt parti är ungefär samma generellt och det verkar fluktuera för båda från år till år.

genderVotes

Den deskriptiva bild som presenterats här döljer annan potentiellt intressant information. T.ex. kan man tänka sig att ledamöterna bara röstar emot partilinjen i vissa typer av frågor men inte andra, eller att de inte röstar emot när omröstningen riskerar att bli jämn. Dessutom är det möjligt att vissa som hade velat rösta emot istället väljer att inte närvara och därmed kvitteras ut mot någon från ”den andra sidan” som kanske inte heller hade velat rösta med sitt parti. Den typen av beteende registreras inte här. Siffrorna får därför tas med en viss nypa salt, men det verkar ändå finnas vissa parti- och åldersspecifika mönster som förtjänar att studeras mer noggrant.

1 Frank Underwood i House of Cards hade t.ex. det här uppdraget I första säsongen

2 Kam, C.J. (2009) Party Discipline and Parliamentary Politics (Cambridge: Cambridge
University Press

3 Carey, J. M. (2007). Competing principals, political institutions, and party unity in legislative voting. American Journal of Political Science, 51(1), 92-107.

4 Proksch, S.O. and Slapin, J.B. (2014) The Politics of Parliamentary Debate: Parties,
Rebels, and Representation (Cambridge: Cambridge University Press).

5 Hix, Simon. What’s Wrong with the Europe Union and How to Fix it. John Wiley & Sons, 2013.

6 Se det tidigare inlägget https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/ för mer om datamaterialet

7 Davidsson, Lars. ”I linje med partiet?: maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen.” (2006). Avhandling.

Kommer den rödgröna regeringen att hålla?

Av: Daniel Walther

Efter den senaste tidens politiska turbulens och regeringens beslut om att drastiskt ändra reglerna för vilka som har rätt söka och beviljas asyl i Sverige har det spekulerats i att regeringen kanske inte kommer att överleva till nästa val. Diskussionen har förts både av journalister[1] och bloggare och av politiker från regeringspartierna (framförallt från miljöpartiets sida)[2].

Om regeringen faktiskt kommer att hålla är så klart omöjligt att säga. Statsvetenskapen som disciplin är inte precis nog för att göra utsagor om enskilda fall. Däremot är disciplinen tillräckligt långt kommen för att säga något om den generella sannolikheten att en regering som påminner om den svenska lyckas hålla. Och här ser risken för tidig avgång historiskt hög ut.

Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Vi har skrivit om det tidigare på bloggen[3]. Den nuvarande regeringen har dock grundförutsättningar som gör en tidig avgång mycket mer sannolik än vad som brukar vara fallet i Sverige. Det första skälet till detta är att det är en ovanligt svag minoritetsregering. Med endast 138 av 349 platser (39.5%) behöver regeringen ofta stöd av flera oppositionspartier för att få igenom förslag. Sverige har en lång historia av minoritetsregeringar, men det har ofta varit en socialdemokratisk regering med klart över 40% av platserna som kunde få igenom viktiga beslut med stöd i riksdagen enbart av ett annat parti (oftast vänsterpartiet och periodvis Centerpartiet och Miljöpartiet[4]). Detta påverkar alla lagförslag men ställdes på sin spets vid budgetomröstningen förra året. Nu när decemberöverenskommelsen har fallit är det möjligt att en liknande situation uppstår igen nästa år.

Ett annat problem för regeringen som inte har varit vanligt tidigare är att vi nu har ett starkt högerpopulistiskt parti. Tidigare studier har visat att när ideologiskt extrema partier eller anti-system partier växer sig starka så påverkar det regeringsstabiliteten negativt[5]. Sådana partier skapar en polariserad politisk situation, bryter mot politisk praxis och vedertagna regler och om de har framgångar i opinionen kan de andra partierna behöva omvärdera sina strategier för att överleva.

Förutsättningarna för regeringen Löfven var därför redan initialt dåliga och den politiska utvecklingen sedan dess har skapat nya problem. Underliggande policyskillnader mellan S och MP, som under andra omständigheter kanske inte hade gjort sig påminda, har tvingats fram till ytan[6]. Om regeringen i en ideal värld hade velat fokusera på grön omställning och jämlikhet har de istället hamnat i en situation där migrationspolitik både dominerat den dagliga dagordningen och påverkat budgetutrymmet för andra reformer. Skillnader i inställningen till immigration hos både väljarna och ledarna i de två regeringspartierna kan därför inte ignoreras på samma sätt som om socioekonomiska frågor dominerat agendan.

sochmp

Slutligen, grafen ovan visar hur opinionsstödet för S och MP har utvecklats sedan 2012. Uppskattningen är baserad på en sammanvägning av stödet från alla större institut där hänsyn tas till undersökningens storlek och institutens pålitlighet. Här står det klart att stödet har störtdykt de senaste 12 månaderna. S ligger nu på under 25% i genomsnitt i mätningarna och MP på runt 6%. Det är generellt kostsamt för partier att sitta i regeringen, men oftast inte så här kostsamt[7]. Jämför man dessa opinionssiffror med partiernas målsättningar och självbild lämnar verkligheten nog en del att önska. Frågan är vilka förändringar partierna överväger för att återvinna det förlorade stödet?

Så givet grundförutsättningarna för regeringen och hur den politiska agendan och opinionsstödet har utvecklats sedan valet är den här regeringen mer i riskzonen för tidig avgång än vad en svensk regeringen har varit på ett par decennier. I vanliga fall löper en svensk regering i genomsnitt ungefär 15% risk att avgå före mandatperiodens utgång. För den rödgröna är sannolikheten istället uppe i runt 70%[8].

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han forskar om regeringar, partier och opinionssiffror. Han twittrar också privat under @DanielBWalther.

[1] http://www.svd.se/ta-ansvar-for-er-egen-politik-miljopartiet/om/svenskt-flyktingmottagande

[2] http://prio.dn.se/prio/2015-11-25/kvall/nyheter/efter-skarpta-flyktingreglerna-miljopartister-vill-att-partiet-lamnar-regeringen

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/04/regeringsstabilitet-i-europa-varfor-avgar-sa-manga-regeringar/

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/08/28/vem-stottar-vem-i-regeringsbildningen-om-minoritetsregeringar-och-stodpartier/ för en längre diskussion

[5] Warwick, Paul. Government survival in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

[6] Se Laver, Michael, and Kenneth A. Shepsle. ”Events, equilibria, and government survival.” American Journal of Political Science (1998): 28-54 för en längre diskussion om hur externa händelser kan påverka.

[7] Se Narud och Valens kapitel i Strøm, Müller och Bergmans bok ” Cabinets and coalition bargaining – The democratic life cycle in Western Europe, Oxford University Press, 2008

[8] Modellen som den här siffran bygger på kan så klart diskuteras och den intresserade får gärna kontakta mig på daniel.walther@umu.se för att göra det. I grova drag kan sägas att sannolikheten är beräknad utifrån en statistisk modell (Cox proportional hazards model) som kontrollerar för tio viktiga faktorer för regeringsstabilitet. Koefficienterna är först uppskattade utifrån hela datamaterialet (640 europeiska regeringar) och de relevanta variabelvärdena för regeringen Löfven har sedan satts in för att uppskatta den här regeringens sannolika varaktighet. Uppskattningen tar också hänsyn till ny forskning på hur löpande förändringar i opinionsstöd påverkar stabilitet.

Hvordan Norge unngikk en Decemberöverenskommelse – Kontraktsparlamentarisme på norsk

Av: Jo Saglie

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik. I detta inlägg diskuterar Saglie Norges nuvarande regering. Denna består av två högerpartier, vilka har ett explicit kontrakt med två stödpartier i mitten. Ett av de två regeringspartierna är Fremskrittspartiet (Framstegspartiet), ett parti som för något decennium sedan inte ansågs som politiskt rumsrent av de övriga partierna i Stortinget.

I august 2014 diskuterte Torbjörn Bergman og Hanna Bäck svenske regjeringsdannelser på denne bloggen, og spesielt forholdet mellom regjeringspartier og støttepartier. I et par inlegg i juni 2015 analyserte den danske statsviteren Jacob Christensen tilsvarende fenomen i Danmark. Også Norge har en slik situasjon. Norge praktiserer – som Sverige og Danmark – negativ parlamentarisme: det kreves ikke at et flertall i parlamentet støtter regjeringen før den tiltrer. Kontraktsparlamentarismen (Bergman & Aylott 2003; Bale & Bergman 2006), med skriftlige avtaler mellom regjering og deler av opposisjonen, kan imidlertid være et funksjonelt alternativ til et slikt tillitsvotum, og gi regjeringen et sikrere grunnlag.

En forskjell mellom de tre landene er likevel forholdet mellom de tre landenes høyrepopulistiske partier (som for øvrig er ganske ulike) og det politiske etablissementet. I Sverige strever de etablerte partiene med å finne ut hvordan de skal forholde seg til Sverigedemokraterna. I Danmark takket Dansk Folkeparti nei til tilbudet om å bli regjeringsparti. I Norge har derimot Fremskrittspartiet fått plass i regjeringen. Hvordan fungerer dette, og hvordan fungerer kontraktsparlamentarismen i Norge?

Etter stortingsvalget i september 2013 fikk Norge en mindretallsregjering av Høyre og Fremskrittspartiet (FrP), med støtte fra Venstre (som er Norges liberale parti) og Kristelig Folkeparti (KrF). Den sittende rød-grønne flertallskoalisjonen hadde mistet sitt flertall ved valget, og de fire partiene hadde på forhånd lovd at et nytt flertall skulle gi en ny regjering.

Samarbeidsviljen må forstås ut fra situasjonen foran forrige valg, i 2009. Venstre og KrF sa da at de ikke kunne støtte en regjering der FrP var med. FrP, på sin side, ville ikke støtte en sentrum-høyre-regjering hvis de selv ikke fikk bli med i den. Disse uforenlige kravene kunne gitt en svært interessant parlamentarisk situasjon hvis de fire partiene hadde fått flertall. Slik gikk det ikke, men i valgkampen ble det lett for de rød-grønne partiene å angripe det de kalte «kaoset» på borgerlig side.

Dette ville høyresiden unngå i 2013. Personskifter blant partilederne gjorde også et samarbeid enklere. Dermed ble det en ny politisk situasjon i 2013. Fremskrittspartiet hadde lenge hatt ambisjoner om regjeringsmakt, og nå godtok omsider også de andre partiene FrP som en regjeringspartner.

Men hvorfor en topartiregjering – med en avtale med de to andre partiene – og ikke en flertallskoalisjon med fire partier? Høyre ville nok foretrukket en firepartiregjering. I mange spørsmål ligger Høyre mellom FrP og KrF/Venstre, slik at et kompromiss mellom de fire ville ligge nær Høyres primærstandpunkt. For Venstre og KrF ble derimot avstanden til FrP for stor. De ønsket ikke å gå inn i en regjering der tyngdepunktet ville ligge nærmere Høyre/FrP, og der de måtte forsvare en slik regjerings politikk. Som opposisjonspartier, men med en avtale med regjeringen, ville de kunne synliggjøre sin egen politikk. Samtidig ga både avtalen og den parlamentariske situasjonen dem betydelig innflytelse.  Slik fikk Venstre og KrF et bein innenfor og et bein utenfor regjeringen – en situasjon som har klare fordeler.

Regjeringsdannelsen foregikk I to trinn. Først forhandlet de fire partiene om en mulig regjeringsdannelse. Det ble avklart at Høyre og FrP skulle danne regjering, og de fire partier ble enige om en del politiske og prosedyremessige spørsmål i den såkalte Nydalen-avtalen.[1] Deretter forhandlet de to regjeringspartiene fram en mer omfattende regjeringserklæring.

I Nydalen-avtalen beskrives partienes felles verdigrunnlag, og en rekke mer eller mindre konkrete policy-standpunkter som de er blitt enige om. Til slutt følger noen «kjøreregler» for hvordan samarbeidet mellom regjeringen og Venstre/KrF organiseres, gjennom møter og konsultasjoner. De to støttepartiene trekkes likevel ikke direkte inn i regjeringens arbeid. Avtalen er heller ikke særlig forpliktende. Riktignok sier avtalen at «Samarbeidspartiene som er i regjering forplikter seg til, i alle saker som behandles i Stortinget, først å søke løsninger og flertall sammen med Venstre og Kristelig Folkeparti.» Men det slås også fast at «Avtalen er ikke til hinder for at regjeringen eller partiene i Stortinget danner andre flertall, så lenge avtalens intensjon og prosedyrer er fulgt.» Venstre og KrF kan altså gå sammen med den rød-grønne opposisjonen og stemme ned regjeringens forslag i Stortinget, hvis saken ikke dekkes av avtaleteksten, og hvis de i det minste har forsøkt å bli enige med regjeringen.

Avtalen inneholder også et tilllegg om utlendingspolitikken, som er nesten like langt som selve avtalen, og langt mer konkret. Venstre og KrF var opptatt av barnefamilier som kunne bli utvist, selv om de hadde bodd flere år i Norge. De fikk gjennomslag for at barnefaglige hensyn skulle veie tyngre i utlendingsmyndighetenes vurderinger. Til gjengjeld gikk de med på andre innstramninger.

Ikke overraskende ble dette et vanskelig saksfelt for regjeringen. Etter hvert viste det seg at Justisdepartementet – ledet av FrPs Anders Anundsen – ikke hadde iverksatt den avtalte politikkendringen for asylbarn. Den rød-grønne opposisjonen fremmet mistillitsforslag mot Anundsen. Venstre og KrF var enige i kritikken mot Anundsen, men valgte å stemme mot mistillitsforslaget. I stedet ville de forsøke å tvinge ham til å oppfylle avtalen.[2]

For et tidligere protestparti kan overgangen til regjeringsmakt være vanskelig. De fleste av Fremskrittspartiets statsråder har tilpasset seg statsrådsrollen uten problemer. Partiets nestleder Per Sandberg står på sin side utenfor regjeringen, og uttaler seg fritt. Dette kan appellerere til velgere som synes FrP-statsrådene har blitt for moderate, men Sandbergs impulsivitet skaper ofte dårlig stemning i KrF og Venstre – for eksempel da han sa KrF hadde ansvar for at unge mennesker fra Norge sluttet seg til IS for å begå terrorhandlinger.[3]

I 2013 ønsket deler av KrFs høyrefløy å gå inn i regjeringen ­– men det vil de ikke lenger. Det er slett ikke bare forholdet til FrP som gjør samarbeidet vanskelig for KrF. For eksempel ønsker regjeringen å åpne for flere søndagsåpne butikker (et saksfelt som ikke dekkes av avtalen), noe KrF er sterk motstander av.

Den norske kontraktsparlamentarismen fungerer rimelig bra, og bidrar til å stabilisere den parlamentariske situasjonen. I hvert fall er situasjonen mer avklart og stabil enn i Sverige! Det er riktignok betydelige spenninger mellom regjeringen og støttepartiene – men dette skyldes nok de underliggende politiske realitetene, heller enn utformingen av avtalen. Fremskrittspartiet mener at Venstre og KrF har for mye makt i forhold til partienes størrelse. Venstre og KrFs makt springer imidlertid ut av disse partienes medianposisjon i Stortinget, og ville vært der også uten avtalen. Og ingen avtale kan dekke over den betydelige politiske avstanden mellom Venstre/KrF på den ene siden og FrP på den andre – en avstand som gjør at vi kan spørre om «borgerlig» i det hele tatt er et fruktbart begrep, og hva det i så fall betyr.

Nydalen-avtalen gjelder bare fram til valget i 2017, så hva vil skje da? Arbeiderpartiet ser muligheten for at KrF kan skifte side. De to partiene er langt på vei enige om blant annet fordelingspolitikk og skatter. Avstanden mellom dem er likevel stor i spørsmål som familiepolitikk og abort. Fram mot valget i 2017 blir kampen mellom Høyre og Arbeiderpartiet dermed ikke bare en kamp om velgerne, men minst like mye en kamp om KrFs tillit.

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik

Referanser:

Bale, T., og Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T., og Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

[1] http://www.krf.no/globalassets/vedlegg/avtaler/samarbeidsavtalen.pdf

[2] http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Anundsen-unngikk-mistillit-i-Stortinget-etter-asylbarnsaken-8025333.html

[3] http://www.nrk.no/norge/sandberg-beklager-bare-delvis-sine-uttalelser-1.12219143

När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.

Sitter Löfvens regering i en historiskt svår situation?

Av: Torbjörn Bergman

I väntan på regeringens budgetförslag och omröstningen om detta kan vi titta lite närmare på det parlamentariska läget och jämföra något bakåt i tiden! Tabellen nedan visar det parlamentariska underlaget för svenska regeringar under efterkrigstiden.

Löfvens regering har ingen egen majoritet, men en majoritetsregering är inte heller någon egentlig och absolut garanti för stabilitet. Den första Fälldinregeringen (1976) hade egen majoritet men avgick på grund av inre splittring efter två år. En regering med mycket litet parlamentariskt underlag blir dock förstås bräcklig. Ullstens (1978) regering hade vad som egentligen var ett för knappt regeringsunderlag, endast 11 % av ledamöterna, med 39 av platserna i riksdagen. Den danske forskaren Asbjørn Skjæveland (2009) har genom empiriska studier och egna bedömningar kommit fram till att ett parti behöver minst 30 ledamöter för att vara regeringsdugligt. Dessa beräkningar bygger dock på studier av det danska Folketinget med 179 platser, där 30 ledamöter är ca 16-17 % av ledamöterna. Det finns nog ingen klar nedre gräns, men Folkpartiregeringen 1978 var nog ändå alltför liten för att kunna fungera parlamentariskt på längre sikt.

Samtidigt kan minoritetsregeringar vara ordentligt stabila, detta gäller den långa rad av S regeringar som kunde räkna på en majoritet genom att Vänsterpartiet inte var intresserad av att släppa fram en borgerlig regering. Carlsson II (1988) hamnade dock i problem när man inte ansågs sig kunna lita på V för att genomföra krisåtgärder. Persson (II och III) knöt upp V och MP som stödpartier genom att ge dem kontrakterade lösningar vad gäller politikens innehåll på breda samhällsområden och positioner inom departementen. Fälldin III (1981), bestående av C och FP, kunde också klara sig en kortare tid genom att hitta breda uppgörelser både till höger (M) och till vänster (S).

Löfvens situation är dock särskilt svår på grund av två faktorer:

  1. Han regerar trots att det finns en alternativ (borgerlig) majoritet riksdagen! Sverigedemokraterna (SD) vill ligga i mitten vad gäller socioekonomiska frågor och till höger vad gäller nationalism och invandring, men som Jungar och Backlunds inlägg på denna blogg visar så är SD i vart fall inte en del av vänsterblocket.
  2. Det finns som Lars Davidssons inlägg på bloggen Politologerna visar en pågående uppluckring av praxis att det parti som förlorat en inledande votering lägger ned sina röster i nästa omgång av votering. I stället har Sverigedemokraterna annonserat att man då kan komma att välja ”det minst dåliga” av de kvarvarande alternativen. Förmodligen innebär detta i SDs ögon Alliansens alternativ. Gäller detta omröstningen om statsbudgeten finns några alternativ:
    • Löfven kan sitta kvar med Alliansens budget. Även om det är tekniskt möjligt så är sannolikheten att Löfvens regering väljer att göra så minimal, enligt min bedömning
    • Löfvens regering kan också utlysa ett extra val. Detta är också mindre troligt eftersom de enda som egentligen önskar ett sådant kan vara SD.
    • Löfven kan välja att avgå och därmed inleds en ny regeringsbildningsprocess, och det finns ingen som kan utlysa ett extra val innan regeringsbildandet misslyckats ett flertal gånger. Det är då som Löfvens ”utsträckta hand” till några av partierna i Alliansen kan komma att prövas på riktigt. Om inte någon lösning framträder så kommer partierna i ett sådant läge att behöva genomgå fyra ”misslyckade” regeringsbildningsförsök innan ett extra val kan hållas.Innan dess kanske det ändå blir en regering bestående S + MP + något eller några partier från den då forna Alliansen. Kanske är det till och med troligt?
Statsminister Tillträdde Partier i regeringen Antal mandat i Andra kammaren eller enkammarriksdagen Parlamentariskt underlag i procent
Erlander III 1951 S, C 142 61,7
Erlander IV 1952 S, C 136 59,1
Erlander V 1956 S, C 125 54,1
Erlander X 1968 S 125 53,6
Palme I 1969 S 125 53,6
Fälldin I 1976 C, FP, M 180 51,6
Reinfeldt I 2006 M, FP, C, KD 178 51
Fälldin II 1979 C, FP, M 175 50,1
Hansson I 1945 S 115 50
Erlander I 1946 S 115 50
Reinfeldt II 2010 M, FP, C, KD 173 49,6
Erlander VIII 1960 S 114 49,1
Bildt 1991 M, FP, C, KD 170 48,7
Erlander II 1948 S 112 48,7
Erlander IX 1964 S 113 48,5
Erlander VII 1960 S 111 48,1
Palme IV 1982 S 166 47,6
Palme II 1970 S 163 46,6
Carlsson III 1994 S 161 46,1
Persson I 1996 S 161 46,1
Erlander VI 1957 S 106 45,9
Palme V 1985 S 159 45,6
Carlsson I 1986 S 159 45,6
Carlsson II 1988 S 156 44,7
Palme III 1973 S 156 44,6
Persson III 2002 S 144 41,3
Löfven 2014 S, MP 138 39,5
Persson II 1998 S 131 37,5
Fälldin III 1981 C, FP 102 29,2
Ullsten 1978 FP 39 11,2

Viktigt att notera:

  • Parlamentariskt underlag i procent” är andelen (i procent) mandat som regeringen haft i Andra Kammaren eller enkammarriksdagen efter valet 1970.
  • Data kommer från ett europeiskt projekt i jämförande politik som räknar nya regeringar (bara) när ett av vardera tre kriterier uppfylls: (a) det hållits ett allmänt val, (b) partisammansättningen förändras eller (c) det blir en ny statsminister. (Detta innebär exempelvis att när Carlsson formellt avgick och återkom våren 1990 så räknas inte detta som en ny regering.)

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.


Referenser

Datakälla: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Skjæveland, Asbjørn (2009), “Modelling Government Formation in Denmark and Beyond”, Party Politics 15: 715-735.

Vilket opinionsinstitut lyckades bäst? Och vilka partier var svårast att mäta?

Av: Daniel Walther

Nu med valresultatet i hand (om än inte en färdig regering) kan partierna påbörja den långsamma processen att utvärdera sin valrörelse. Vilka väljare nådde man fram till, vilka tappade man och vad kan man förbättra inför nästa gång? En viktig komponent i denna lärdomsprocess är bra opinionssiffror, men som vi ska se var siffrorna för flera partier, inte bara för SD, skakiga. Det gjordes också prognoser inför valet, men dessa har redan diskuterats annorstädes (på politologerna och av mig på trefyranio) och tas därför inte upp här.

Två intressanta frågor att titta på så här i efterhand är dels om vissa institut lyckades särskilt bra, och dels om vissa partier var svårare att mäta. För att besvara dessa frågor har jag först tittat på den sista mätningen inför valet från varje institut eftersom denna borde ge den bästa fingervisningen om valutgången. Jag har också gjort en andra sammanställning genom att ta medelvärdena av mätningarna från varje institut under september månad. Skälet till att räkna in också andra mätningarna från september än bara den sista innan valet är att en enskild mätning kan påverkas av många slumpmässiga faktorer, men lägger vi samman flera borde en mer generell bild framträda. Då kan vi se om vissa institut hade strukturella avvikelser i sina skattningar och om opinionsbranschen som helhet hade större problem att mäta vissa partier.

Låt oss börja med att kolla hur det gick i enbart den sista mätningen. De grå staplarna längst till vänster visar den sammanlagda avvikelsen mellan institutens mätningar och det faktiska valresultatet. En lägre stapel innebär alltså en bättre uppskattning och där kan vi se att United Minds lyckades klart bäst. Med en avvikelse på 5.6 procentenheter var det genomsnittliga felet bara ca 0.6 per parti. Novus och Sifo klarade sig också under 10% spärren medan Ipsos och Demoskop var längst ifrån

sistamätningen

Om vi istället tittar på de sammanvägda resultaten för alla mätningar under september var istället Skop det institut som kom närmst valresultatet. Deras avvikelse på 8.7 innebär ett genomsnittligt fel på strax under 1 procentenhet per parti. Tätt därefter kom United Minds och YouGov som hade 9.0 och 9.4 procent avvikelse. Längst ifrån var Ipsos (med nästan två procentenheter fel per parti) och (överraskande nog) Sifo, med 13.6 i avvikelse. En ansenlig del av väljarkåren verkar dock ha bestämt under den sista veckan (enligt valu:n) vilket gör att mätningarna från början av september ingen nödvändigtvis var så felaktiga när de genomfördes. Den totala avvikelsen är snäppet lägre (84.4) när man bara tar in den senaste mätningen än när vi tittar på hela september (87.8) vilket tyder på att de tidiga mätningarna kan vara något missvisande.

pollavvikelse

Slutligen, vilka partier var svårast att mäta? På den frågan finns ett entydigt svar: SD och MP, och därefter V och FP. Att SD är svårt att mäta är välkänt och har diskuterats flitigt i många sammanhang de senaste dagarna. Att också MP, FP och V var så problematiska var däremot mer överraskande. I grafen nedan ser vi skillnaderna mellan de sista mätningarna från varje institut inför valet och det faktiska resultatet. De partier som var lättast att mäta hade några institut som överskattade och några som underskattade resultatet, och helst låga staplar. SD, MP, V och FP hade däremot bara avvikelser i en riktning vilket ledde till systematiska problem. Felen för både SD och MP var också stora – generellt två procentenheter eller mer.

partiavvikelse

Det verkar alltså som att det finns systematisk bias för vissa partier. Framförallt SD och MP hade stora avvikelser och samtliga institut verkar ha haft problem. Det tyder på att mätningsmetoderna för dessa kan behöva ses över. Felsökningen efter vad som gick snett kommer säkert att fortsätta ett bra tag till.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com.

Vilken regeringschef har regerat längst?

Inlägg av Torbjörn Bergman tillsammans med statsvetarna och gästbloggarna Staffan Andersson, Linnéuniversitetet, och Svante Ersson, Umeå universitet.

I Dagens Nyheter 2014-09-10 finns en artikel med underlag från vår forskning: ”Här har alliansen gömt sina konflikter”. Underlaget för tabellen som finns i artikeln har hämtats från våra forskningsprojekt, i detta fall de som finns öppet redovisade på www.erdda.se.

Det underlag som vi skrev för DN gick ut på följande:

Jämförande forskning har visat att i Västeuropa (17 länder efter 1945) sitter enpartiregeringar lite stabilare än koalitioner, och att majoritetsregeringar sitter lite längre än minoritetsregeringar. I sämre ekonomiska tider ökar även risken för att regeringar ska avgå (se http://www.palgrave-journals.com/cep/journal/vaop/ncurrent/abs/cep201327a.html.)

Men variationerna inom Västeuropa är också stora. Det är i länder i norra Europa, i Norden, Tyskland och Österrike men också i Benelux-länderna, som regeringsstabiliteten har varit högst. Dessutom var den regeringschef som suttit allra längst, Tage Erlander, en mästare på att hålla sig kvar både via en majoritetskoalition och, inte minst, genom att leda minoritetsregeringar.

Tage Erlander satt från oktober 1957 till oktober 1969 med en enpartiregering (s), d.v.s. i 12 år. Om vi även räknar med den koalition han ledde på 1950-talet har han det europeiska rekordet med flest år som regeringschef på raken, från oktober 1946 till oktober 1969 (23 år!). Tysklands Helmut Kohl ligger tvåa i denna liga med ca 16 år på raken, från slutet av 1982 till 1998. Tysklands Adenauer satt också länge. Från september 1949 till oktober 1963 (ca 14 år) ledde han en rad tyska koalitioner. Adenauers regeringar växlade dock partisammansättning över tid. Andra tyska koalitioner, som den mellan socialdemokrater (SPD) och det liberala partiet (FDP) höll ihop i ca 13 år, men med två olika statsministrar (Brandt och Schmidt).

Kanske är det Helmuth Kohl, regeringschef från oktober 1982 till september 1998, som med sina 16 år håller rekordet för att hålla ihop en koalition genom sina på varandra följande CDU/CSU och FDP regeringar (detta brukar i litteraturen räknas som en tvåpartiregering)? Men den koalitionen innehöll 1990 ytterligare ett parti, det östtyska systerpartiet DSU, vilket kanske, om än bara högst formellt, förändrade den koalitionen. Österrike är ett annat land som haft stabila koalitioner. Vranitzky satt från januari 1987 till januari 1997 och samma tvåpartikoalition bestående av socialdemokraterna och det konservativa folkpartiet fortsatte efter det ett par år till under en annan regeringschef (Klima). Luxemburg är ytterligare ett exempel på stabila koalitioner. EU:s tillträdande kommissionsordförande Jean-Claude Juncker ledde från juli 2004 till oktober 2013 en oförändrad tvåpartikoalition i drygt 9 år (och inräknat även andra koalitioner sammanlagt drygt tretton år). Företrädaren Jacques Santer (sedermera också kommissionsordförande) ledde en oförändrad tvåpartikoalition i drygt 10 år.

Men om vi här tar fasta på att många partier i en regering komplicerar samarbetet och fokuserar de koalitioner och de regeringar som (a) innehållit tre eller fler partier och som haft (b) samma regeringschef och (c) exakt samma partisammansättning flera gånger i rad får vi följande västeuropeiska rankinglista över de regeringskoalitioner som hållit ihop längst:

Tabell: De västeuropeiska koalitionsregeringar med tre eller fler partier som har suttit längst under efterkrigstiden.

Ranking Land Statsminister Månad bildad Månad avslutad Antal partier i koalitionen Antal dagar i regeringsställning
1 Sverige Reinfeldt Oktober 2006 September 2014 (?) 4 2900
2 Norge Stoltenberg Oktober 2005 September 2013 3 2884
3 Nederländerna Kok Augusti 1994 Maj 2002 3 2733
4 Belgien Dehane Mars 1992 Juni 1999 4 2621
5 Finland Lipponen April 1995 Maj 2002 5 2580
6 Nederländerna Drees September 1952 December 1958 4 2170
7 Belgien Martens December 1981 December 1987 4 2141
8 Danmark Schlüter September 1982 Maj 1988 4 2067

Källa: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [ www.erdda.se ]

Fredrik Reinfeldt blir i dagarna europeisk mästare i att hålla ihop en regering med tre eller flera partier. Egentligen är det i det närmaste dött lopp mellan Reinfeldt och Norges Jens Stoltenberg, men Reinfeldt har som statsminister haft ytterligare ett parti att jämka samman med, så det är något av en bedrift att lyckas hålla ihop regeringen över två hela mandatperioder. Inte minst utgör detta en markant skillnad mot den tidigare borgerliga regeringsperioden, 1976-1982. Bildtregeringen (1991-1994) blev ju inte omvald, men även den hade betydande inre spänningar.

Det är klart att jämförelser över tid och mellan regeringar kan vara svåra att göra. Det kan finnas avgörande skillnader i kontexten vad gäller partisystem och institutionella lösningar. Likaledes kan vi i mycket grova drag konstatera att det verkar vara lättare att leda en stabil regering i norra Europa än i södra Europa. Men om kampen om regeringsmakten är ett viktigt forskningsfält när det är valrörelse, är det som händer inom regeringar också ett spännande forskningsområde – och ett än mer outforskat sådant!