Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

En reaktion på ”Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

  1. […] Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här. […]

Kommentarer är stängda.