Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Annonser

Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.

Har inkomstklyftorna i Sverige ökat?

Av: Johan Hellström

Inlägget nedan är den andra av två inlägg som berör användandet (ekonomisk) statistik i den offentliga debatten inför riksdagsvalet. Det första inlägget om det s.k. RUT-avdraget finns här. Följande inlägg handlar om inkomstfördelning och de s.k. inkomstklyftorna i Sverige och Europa. Båda dessa inlägg syftar till att klargöra vad den offentliga statistiken egentligen säger om två olika politiska frågor, samt klarlägga hur två diametrala ståndpunkter i dessa frågor båda kan vara korrekta.

När riksdagsval närmar sig brukar kampen om verklighetsbeskrivningen bli allt mer viktigare och i detta avseende brukar inte referenser till olika typer av statistik vara ovanligt. En fråga som aktualiseras i denna valrörelse är om de personer med lägst inkomster fått det bättre eller sämre, samt om inkomstskillnaderna eller de s.k. inkomstklyftorna ökat eller minskat i Sverige?

En som länge varit aktiv i debatten om just inkomstskillnader i Sverige är nationalekonomen Stefan Fölster, tidigare chefekonom på Svenskt näringsliv och numera chef för det marknadsliberala Reforminstitutet. Fölster menar att det inte finns några ökade klyftor i samhället och att denna är frånvarande i den offentliga statistiken, men även att de med lägst inkomster fått det bättre sedan Alliansen tillträdde 2006. Moderaterna har också lyft fram detta i sin valkampanj inför riksdagsvalet. Samtidigt finns det i den offentliga debatten just påståenden om det motsatta. Att de med lägst inkomster fått det sämre och att inkomstklyftorna har ökat under de senaste åren. Den kritik kommer inte minst från Socialdemokraternas och LO och aktualiserades nu senast efter det att dessa bjöd in den franske ekonomen Thomas Piketty att prata i Almedalen.

Hur ser det då ut? För det första är det inte helt lätt att slå fast hur man definierar låginkomsttagare (eller för den delen höginkomsttagare). Med andra ord vart ska man dra gränsen? Ska man dra gränsen vid de 10 procenten med lägst inkomster eller ska fler räknas in? Detta är ganska godtyckligt, därför redovisar jag två vanliga indelningar nedan, genomsnittsinkomsten för de 10 respektive 30 procenten med lägsta inkomsterna i Sverige.

Figuren nedan visar utvecklingen av disponibel inkomst för de 10 procent eller den tiondel med de lägsta inkomsterna (1:a decentilen) från början av 90-talet och framåt. Disponibel inkomst är de inkomster som återstår när skatter och avgifter är betalade, dvs. hur mycket en person har kvar att konsumera eller spara. Figurerna i detta inlägg exkluderar kapitalvinster trots att detta är inkomster, p.g.a. av att dessa kan variera mycket på väldigt kort tid.

image001

Det är tydligt att disponibla inkomster ökat något från 1991 (första mätpunkten) till 2012 (sista mätpunkten), men även att den genomsnittliga inkomsten är beroende av konjunkturen och mer precist arbetslöshetsnivån. Av denna anledning sjunk den disponibla inkomsten för de 10 procenten med lägst inkomster under 90-talskrisen, men även efter det att Alliansen vann regeringsmakten 2006 och finanskrisen som följde. Några stora ökningar av de disponibla inkomsterna från och med 2006 visar inte denna statistik på då den ligger på i stort sett samma nivå 2006 som 2012 (sista mätpunkten). Om vi i stället breddar inkomstgruppen till de 30 procent med lägst inkomster ser bilden lite annorlunda ut. Då får vi istället en relativt stadig ökning i inkomster sedan 1997 (med undantag för 90-talskrisen och finanskrisen) vilket visas i figuren nedan.

image002

Hur ser det då ut med inkomstfördelningen eller de s.k. inkomstklyftorna? Två vanliga sätt att påvisa en eventuell förekomst av minskande eller ökande inkomstskillnader är att jämföra genomsnittsinkomsterna för de personer med lägst respektive högst inkomster, samt med hjälp av den s.k. ginikoeffcienten.

De två följande figurerna nedan visar disponibel inkomst för de 10 procent med de lägsta inkomsterna och de 10 procent med de högsta inkomsterna, respektive de 30 procent med de lägsta och högsta inkomsterna.

image003 image004

I figurerna ovan verkar det som inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare ökat över tid. För att förtydliga dessa skillnader är det vanligt att man redovisar den procentuella skillnaden in inkomster mellan de som har lägst respektive högst inkomster.  Figuren nedan illustrerar just detta och trenden är (i stort sett) växande inkomstskillnader från början av 90-talet och framåt.

image005

Ett annat vedertaget sätt att påvisa inkomstskillnader är med hjälp av den s.k. ginikoefficienten. Ginikoefficienten fungerar som så att en större ginikoefficient indikerar större inkomstskillnader. En ginikoefficient på noll skulle innebära att alla individer hade exakt lika mycket i inkomst och en ginikoefficient på 1 att en person får all inkomst. Figuren nedan visar ginikoefficienten för Sverige från 1991 och framåt. Ökade inkomstskillnader är, som framgår av figuren, inte någonting som endast ägt rum under Alliansen tid vid regeringsmakten.

image006

Hur förhåller sig då utvecklingen i Sverige till övriga Europa? EU:s officiella statistikorgan Eurostat kartlägger också inkomstfördelningar i sina medlemsstater. I figuren nedan jämförs Sverige med de s.k. EU15-länderna, dvs. de länder som redan var eller blev medlemmar i EU 1995 (då uppgifter för 90-talet saknas för många nyare medlemmar).

image007

I figuren kan vi se att Sverige följer trenden för dessa EU-länder från 2006 och framåt. Sverige har dock en något större procentuell ökning av inkomstskillnaderna än genomsnittet för de andra länderna. Detta är dock inte något unikt för Alliansen tid vid makten, då Sverige hade en större ökning av inkomstskillnaderna mellan 1997 och 2006 än genomsnittet för EU15-länderna.

Så vem har då rätt? Fölster och Moderaterna (m.fl.) har rätt i att inkomsterna för de sämst ställda har förbättras något under Alliansens snart två mandatperioder i regeringsställning om man ser till de 20 till 30 procenten med lägst inkomster, men inte för de 10 procent med lägst inkomster. Socialdemokraterna och LO (m.fl.) har rätt i att ”inkomstklyftorna” har blivit mer tydlig med Reinfeldt som statsminister. Dock är ökade inkomstskillnader inte något som är unikt för Alliansens tid vid makten, utan ”inkomstklyftorna” ökade även under de socialdemokratiska regeringsinnehaven under både 90-talet och 00- talet.

Extra läsning: Även OECD sammanställer statistik om inkomstfördelningar.  Enligt OECD:s statistik har inkomstklyftorna ökat i Sverige, medan de minskat eller legat stilla i t.ex. Belgien, Finland, Tjeckien, och Island sedan 2006. Men även med denna statistik blir det tydligt att ökningen av inkomstojämlikhet började innan 2006 och Reinfeldts första Alliansregering.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Vilka använder sig av RUT-avdraget?

Av: Johan Hellström

När riksdagsval närmar sig brukar kampen om verklighetsbeskrivningen bli allt mer viktigare. I detta avseende brukar statistik ofta vara betydelsefullt. Inlägget nedan är den första delen av två om användandet av (ekonomisk) statistik i den offentliga debatten. Inlägget nedan handlar om det s.k. ”RUT-avdraget”. Det andra inlägget berör inkomstfördelning och de s.k. inkomstklyftorna i Sverige och Europa. Inläggen syftar till att klargöra vad den offentliga statistiken egentligen säger om två olika politiska frågor, samt förklara hur två diametrala ståndpunkter i dessa frågor båda kan vara korrekta.

Debatten om det s.k. ”RUT-avdraget” fick förnyad kraft när Ali Esbati (V) kallade anställda i hemtjänstföretag för ”tjänstefolk ” i en TV-debatt i SVT (10/8). Det hela ledde till en smått förbittrad ordväxling mellan Esbati och Centerpartiets Martin Ådahl. Esbati menade att RUT-avdraget främst används av höginkomsttagare, men fick svar veckan därefter av bland annat Centerpartiets partiledare Annie Lööf som bestämt avvisade detta. Centerpartiet hade då skyndat att med hjälp av Skatteverket och Statistiska centralbyrån (SCB) ta fram statistik över ”RUT-avdragets” användning. Man menade då att 68% av de som nyttjat skattereduktionen för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, tjänade under 32.000 kronor i månaden 2013. Detta ger så klart en indikation av användandet av RUT men inte hela bilden. Vilka använder sig då av RUT-avdraget?  Statistiken för år 2013 finns inte tillgänglig hos SCB ännu, men dock för 2012. Figuren nedan visar andelen i procent som använt sig av RUT-avdraget efter beskattningsbar förvärvsinkomst i tusentals kronor samt den genomsnittliga storleken på RUT-avdraget. Med andra ord hur många procent inom varje inkomstgrupp som använde sig av skattereduktionen och den genomsnittliga reduktionen inom olika inkomstgrupper.

RUT

Av figuren ovan framgår att alla inkomstgrupper använder sig av RUT-avdraget, men att andelen som använder sig av RUT ökar med högre inkomster. Bland de personer med högst inkomster fick mer än vart fjärde person skattereduktion för hushållsarbete, medan bland de med lägst inkomster i stort  inte alls till ungefär vart tjugonde person. Kollar vi på det genomsnittliga uttaget av RUT-avdraget (som har ett maxtak på 50.000 kronor/person och år) ökar även denna med högre inkomster. Det vill säga,de som tjänar mer tar även i genomsnitt ut mer i RUT-avdrag (när de väl använder sig av skattereduktionen).

Inom alla inkomstgrupper är det tydligt att det är vanligare att inte använda sig av RUT än att använda sig av RUT. Dock är många sammanboende eller gifta så siffrorna är lite missvisande i detta avseende. Av de som får skattereduktion är det vanligare hos personer med högre inkomster, dock är de med högst inkomster en mindre del av befolkningen som helhet. Figuren nedan visar användningen av RUT-avdraget fördelat på olika inkomstgrupper (oavsett storleken på skattereduktionen).

rut2

I figuren ovan kan man se att de personer med inkomster upp till 399.000 kr motsvarande c:a 33.000 kronor i månadsinkomst utgör ungefär 68 % av de som använt sig av skattereduktionen. Detta gäller som nämnt ovan för år 2012, så de verkar har förändras litet för år 2013.

Med andra ord har både Ali Esbati (V) och Annie Lööf (C) rätt i sina påståenden! RUT-avdraget används främst av personer med högre inkomster både sett till andelen personer (inom inkomstgruppen) och till den genomsnittliga storleken på skattereduktionen. Samtidigt är det inte bara höginkomsttagare som får skattereduktion via RUT-avdraget, utan detta förekommer i alla inkomstgrupper.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Kan man förutspå ett val?

Av: Daniel Walther

Under ett supervalår som detta är det intressant att ställa frågan om det går att förutsäga valresultat. Nate Silver populariserade valprognoser genom att i det amerikanska presidentvalet 2012 förutspå resultatet med stor precision (och dessutom få rätt på 49 av 50 delstatsval). USA är dock ett tvåpartisystem med väldigt god tillgång till opinionsdata (också historiskt), så frågan är om samma bedrift går att upprepa i ett partisystem så komplicerat som det svenska.

Traditionellt sett har en del olika tekniker tillämpats för att förutspå val. En del har tittat på ekonomiska data, statsministerns popularitet och liknande variabler för att med hjälp av regressionsanalys försöka förutspå valresultatet. Fördelen med här tekniken är att informationen man behöver ofta finns tillgänglig tidigt under året vilket gör att man kan göra sin prognos i god tid innan valet. Sådana regressioner har också lyckats väl i tvåpartisystem som USA, Storbritannien och Frankrike. I länder med fler partier och mer flux i systemet har den här tekniken dock lyckats avsevärt sämre.

En annan teknik är den så kallade pendeltekniken – alltså idén att väljarna vill ha förändring efter en viss tid. Så pendeln går i en viss ideologisk riktning några år men når sedan sin kulmen och börjar då gå tillbaka i en förutsägbar rytm. I Sverige har vi dock sett mindre av detta fenomen än i andra länder och för oss återstår därför bara ett rimligt alternativ för att förutsäga valet – opinionsdata.

Nate Silvers metod var också baserad på opinionsdata och gick i huvudsak ut på lägga samman data från olika institut över tid och göra en tidsserie av alla mätningar. På så sätt kan man bakom allt brus i enskilda opinionsundersökningarna hitta en underliggande trend och prognosen handlar sedan om att extrapolera den tidstrenden in i framtiden. Genom en sådan långsiktig aggregering av opinionsdata får man en mycket mer precis bild av opinionsläget än vad enskilda undersökningar kan ge.

Standardmodellen i fältet för den här typen av tidsserieanalys bygger på Bayesiansk statistik och kallas för en dynamisk linjär modell. Den utnyttjar ett så kallat Kalmanfilter (som också används för att förutspå processer t.ex. inom biologi och kemi) och Markovkedjor som hjälper oss att besvara frågan: när en ny undersökning kommer in, hur mycket ska vi modifiera vår tidigare prognos? Om vi tidigare trodde att Socialdemokraterna (S) skulle få 33% i valet, och en ny undersökning kommer in där 1500 människor har tillfrågats och 31.5% har uppgett att de ska rösta på S – vad tror vi då nu? Det är den frågan vår dynamiska linjära modell besvarar.

Så vad händer då om man tillämpar en sådan modell på svenska förhållanden? Ett första test är att applicera modellen på ett tidigare val och se hur väl den lyckades då. I graferna nedan kan vi se hur det gick för modellen i valet 2010 först för de enskilda partierna och sedan för de två blocken. På partinivå kan vi se att modellen lyckades relativt väl. Prognosen var väldigt nära för partierna på högersidan, men missade både S och MP något. Det genomsnittliga felet var 0.49%.

Test2010_partier

Den mest intressanta frågan i en sådan här prognos är dock kampen om regeringsmakten, och lyckligtvis är prognosen ännu mer precis på blocknivå. Det har visat sig att det mesta av osäkerheten finns mellan partier som ligger nära varandra ideologiskt (som S och MP) men detta jämnar ut sig på blocknivå och den aggregerade prognosen blir därför bättre. För valet 2010 var prognosen 0.2 procentenheter ifrån för högersidan och mitt i prick för vänstersidan!

Test2010_block

Vad säger då modellen om höstens val? Jo, vi kan förutspå en ganska komfortabel seger för en vänsterregering (bestående av S, MP och V). Om de får egen majoritet, om KD kommer in eller inte och vad som händer med F! är fortfarande öppna frågor – men sannolikheten att högersidan hämtar in försprånget är väldigt låg. I grafen nedan kan vi se den bästa prognosen i dagsläget för de två blocken utmarkerad med en punkt med 95% konfidensintervall. Även om högersidan prestererar i toppen av sitt intervall och vänstersidan i nederkanten av sitt är det fortfarande mycket som skiljer blocken åt. Om inga politiska skandaler eller andra katastrofer inträffar blir det svårt för högersidan att ta ikapp detta.

blockpred

Slutligen, i grafen nedan kan vi se modellens prediktioner för de åtta nuvarande riksdagspartierna plus F!. Alla vänsterpartier ser ut att gå framåt jämför med förra valet och MP blir tredje största parti. F! ser ut att missa riksdagsspärren. C ligger en bit över spärren medan KD ligger precis på gränsen. De sista veckorna fram till valet blir spännande!

partypred


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe. Fram till valet kommer prognoser enligt den ovan beskrivna modellen att göras regelbundet på sidan trefyranio.com