GAL-TAN – Politiskt slagträ eller statsvetenskapligt analysverktyg?

Av: Anders Backlund


Statsvetare pratar ofta om att svensk politik på senare år kommit att påverkas allt mer av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Men vad innebär den egentligen? Det här blogginlägget reder ut några av de grundläggande begreppen.

Svensk politik har länge dominerats av konflikten mellan ”vänster” och ”höger”. Denna vänster-högerdimension har framförallt handlat om ekonomiska frågor, såsom synen på skatter, privatisering, avreglering, arbetsrätt, etc. På senare år har den dock fått ökad konkurrens av en kulturell värderingsdimension som inrymmer frågor som invandring, integration, brott och straff, hbtq-rättigheter och miljö. Ibland benämns denna dimension ”GAL-TAN”, där namnet kommer från det statsvetenskapliga forskarnätverket Chapel Hill. GAL och TAN utgör de två polerna i denna dimension, där GrönAlternativ och Libertär ställs mot TraditionellAuktoritär och Nationalistisk (Hooghe m.fl., 2002). Chapel Hill genomför med jämna mellanrum en undersökning (CHES) som uppskattar partipositioner längst denna och andra dimensioner. Från att ha varit ett begrepp som i princip uteslutande används inom statsvetenskapen har GAL-TAN på senare år tagit sig in i den svenska politiska debatten. Som Figur 1 visar fick GAL-TAN sitt genombrott i svenska medier 2016, för att sedan skjuta i höjden i samband med valet 2018.

Figur 1. Antal svenska artiklar i Mediearkivet som nämner ”GAL-TAN” eller ”GAL/TAN” (2012–2021)

Men detta har också mötts av en del motstånd. En invändning är att vissa av komponenterna inte utgör naturliga motsatspar. Den kanske mest framträdande kritiken handlar om att skalan är politisk snarare än analytisk, och att den kan liknas vi en ”god-ond” skala där GAL står för det goda och TAN för det onda. Att exempelvis klassificera KD som ett ”traditionellt” parti torde dock vara relativt okontroversiellt; likaså att sätta etiketten ”nationalistisk” på SD. Det som framförallt väcker känslor är sannolikt begreppet ”auktoritär” – för vilket parti vill bekänna sig med denna etikett? Här är det dock viktigt att påpeka att ”auktoritär” i detta sammanhang inte är detsamma som ”anti-demokratisk”. I den senaste versionen av CHES-enkäten beskrivs TAN-partierna som partier som ”värderar ordning, tradition och stabilitet, och som anser att regeringen ska vara en stark moralisk auktoritet i sociala och kulturella frågor” (min översättning). Vad gäller sakpolitik tenderar partier som är auktoritära i denna bemärkelse att lägga stor vikt vid lag och ordning, att förespråka hårda straff, och att vilja ge polisen långtgående befogenheter även om detta kan tänkas komma i konflikt med vissa medborgerliga rättigheter (t.ex. övervakning och visitationszoner). I denna bemärkelse är det därför inte orimligt att påstå att t.ex. Moderaterna under den senaste tiden har rört sig i riktning mot det mer auktoritära. Med det sagt kvarstår faktum att ordet ”auktoritär” har en negativ klang, vilket rimligen bidrar till politiseringen av GAL-TAN dimensionen.

Figur 2. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och ekonomisk höger-vänster (Källa: CHES 2019)

Dock finns det vissa politiska fenomen som är svåra att förklara utan att ta hjälp av denna dimension. Detta beror bl.a. på att partiernas GAL-TAN-positioner har ett ganska svagt samband med deras ekonomiska positioner, vilket Figur 2 visar. Om vi bara tar hänsyn till den ekonomiska politiken blir det därför svårt att förklara t.ex. varför Alliansen sprack efter valet 2018. Och om vi väljer att fokusera på en enskild sakfråga, såsom migration, missar vi det faktum att M och SD finner grunder för samarbete även vad gäller rättsfrågor och energipolitik (t.ex. kärnkraft). Dessa tre frågor fångas alla upp av GAL-TAN dimensionen, vilket framgår av Figur 3. Liknande mönster går också att finna i väljaropinionen. Det finns alltså ett antal frågor som har ett relativt starkt samband med varandra (men inte med de ekonomiska frågorna) och som därför kan sammanfattas i en kulturell värderingsdimension.

Figur 3. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och i tre sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Mitt intryck är att statsvetare och politiska debattörer i viss mån talar förbi varandra när det handlar om GAL-TAN. Statsvetare är framförallt intresserade av partiernas relativa positioner längs denna dimension, och den förklaringskraft dessa ger. Den politiska debatten har istället kommit att handla mycket om just etiketterna och huruvida de är missvisande eller inte. Vad ska vi då dra för slutsats av allt detta? För det första står det klart att det i svensk politik finns en kulturell värderingsdimension, och att denna fångas upp väl av GAL-TAN såsom det mäts av Chapel Hill. För det andra står det också klart att etiketterna ”GAL” och ”TAN” är problematiska, inte minst därför att vi statsvetare får svårare att presentera vår forskning om det finns en utbredd skepsis mot denna dimension.

Samtidigt är GAL-TAN starkt etablerad inom statsvetenskapen, och enkäten från Chapel Hill har genomförts i ett stort antal länder under tjugo års tid. Möjligen ligger det också i sakens natur att statsvetenskapliga begrepp politiseras om de tar sig in i den allmänna debatten. Därför är det inte säkert att alternativa benämningar på den kulturella värderingsdimensionens poler skulle klara sig bättre. Mitt förslag är därför att den som är skeptisk till GAL-TAN tar ställning till om de positioner som presenteras verkar spegla en rimlig konfliktlinje mellan partierna, och om så är fallet har överseende med att namnet kanske inte är det bästa.


Referenser

Hooghe, L., Marks, G. & Wilson, C.J. (2002). Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration? Comparative Political Studies 35(8): 965–989. 

Rekommenderad läsning

Skalan som mäter ond eller god (Fokus, betalvägg)

GAL/TAN-skalan i framtiden (Magnus Hagevi)

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan? (Politologerna)

Polariseringen i Sverige (Demokratirådets rapport 2021)

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.

Extra val i Sverige och nyval i Europa

Av: Johan Hellström och Hanna Bäck


Riksdagen röstade den 21 juni ja till Sverigedemokraternas begäran om att rikta en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Därefter lyftes frågan om extra val under den presskonferens som hölls av Löfven som då meddelade att han skulle återkomma inom en vecka om det utlyses extra val eller om han entledigar sig själv och låter talmannen ta vid för att sondera för ett nytt regeringsalternativ.

Sverige har endast haft ett extra val sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter att först koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll 1957 på grund av oenighet om pensionsfrågan och när den socialdemokratiska regeringen senare presenterade sitt pensionsförslag som en kabinettsfråga. Hur kan det komma sig att extra val inte har varit mer vanligt förekommande? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende? I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945–2019 i de västeuropeiska länderna. Här ser vi tydligt att det förekommer nyval mycket mer sällan i Sverige än i många andra länder.

Figur 1. Antalet ”nyval” per land för perioden 1945–2019

Kommentar: För att underlätta jämförelser mellan länder har val som äger rum ca 4–5 månader eller en kortare tidsperiod innan den maximala mandatperioden har inte räknats med i figuren. Data kommer från Party Government in Europe Database.

Liksom vi har skrivit om tidigare på den här sidan så är det skillnad på nyval och nyval. Ett antal länder, som Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Grannlandet Danmark saknar till exempel fasta valdatum, vilket innebär at det är upp till den sittande regeringen att själv bestämma valdag. Sverige är unikt med ”fasta mandatperioder” som innebär att ett extra val inte påbörjar en ny mandatperiod.[1] Det vill säga i Sverige, till skillnad från andra parlamentariska demokratier, hålls det ordinarie valet oavsett om det varit extra val eller inte. Detta är också anledningen till att termen ”extra val” används i Regeringsformen (snarare än ”nyval”). Norge är ett annat unikt fall – här har regeringen eller statsministern ingen möjlighet att utlysa nyval.

Detta spelar stor roll för diskussionen om varför det blir nyval. I länder där det är lätt för en sittande regering att utlysa nyval kan detta ge incitament till att utlysa så kallade opportunistiska nyval. Detta handlar om att regeringar strategiskt försöker välja ett valdatum när regeringen är populär i opinionen eller när ekonomin går bra (se t.ex. Walter och Hellström 2019). Om vi bortser ifrån denna typ av nyval och istället fokuserar på de nyval eller ”tidiga val” som beror på olika typer av regeringskriser framträder en något annorlunda bild. Figuren nedan visar antalet nyval per land men enbart när någon form av ”regeringskris” ägt rum.[2]

Figur 2. Antalet ”nyval” per land i samband med regeringskriser

Källa: Party Government in Europe Database.

I figuren kan vi se att i de länder där regeringar har lätt att utlysa nyval och upplösa parlamentet är det också störst sannolikhet att nyval utlöses vid en regeringskris. Tittar vi lite närmare på olika typer av avgångar så slutar ungefär 25 % av alla regeringar sitt maktinnehav i nyval (se detta inlägg). Att nyval kommer till stånd för att regeringen förlorat en misstroendeomröstning eller en kabinettsfråga, som i Sverige 1958, är inte så vanligt – endast ca 3 % av alla regeringar har slutat sitt maktinnehav på det här sättet. Tar man hänsyn till andra typer av ”regeringskriser” och utökar det hela till att handla om konflikter mellan eller inom partier handlar det om ungefär 10 % av alla regeringar. Lägger man till allvarliga kriser (skandaler, ekonomiska kriser och säkerhetskriser m.m.) kommer man upp i totalt 15 % av alla regeringar.

Nyval i samband med regeringskriser är alltså inte något ovanligt i många europeiska länder, men det är det i Sverige. Detta kan förklaras av att incitamenten för svenska regeringspartier att utlysa nyval är relativt få då ett extra val inte är starten på en ny mandatperiod. Det unikt svenska extra valet har i detta avseende både för- och nackdelar. Opportunistiska nyval blir inte möjliga, men inte heller chansen att starta om från början. Det vill säga att ge partierna möjligheten att försöka lösa orsaken till regeringskrisen. Ett extra val, där inte lika mycket står på spel på grund av den korta mandatperioden, riskerar att bli en del av en valrörelse inför det kommande ordinarie riksdagsvalet. Partierna riskerar alltså i högre grad att fokusera på att positionera sig inför kommande riksdagsval, snarare än att finna lösningar på den aktuella regeringskrisen.


[1]  För ett argument mot det svenska extra vals-institutet se Olof Peterssons debattartikel.

[2]  Detta en grov uppskattning då det inte är helt lätt att särskilja så kallade opportunistiska nyval från nyval som beror på olika typer av regeringskriser.

Referenser

Walther, Daniel och Johan Hellström. (2019). The verdict in the polls: how government stability is affected by popular support. West European Politics42(3), 593-617.

Är Centerpartiet ett mittenparti?

Av: Anders Backlund


Den 21 juni fälldes Löfvens andra regering i en misstroendeförklaring. En fråga som aktualiserades i samband med detta, bl.a. på Twitter, är huruvida Centerpartiet kan anses vara ett ”mittenparti”. Denna fråga är av intresse för koalitionsforskare eftersom det påverkar våra förväntningar om vilka regeringskoalitioner som har störst chans att bildas. Om vi tänker oss att alla partier kan rangordnas längs en vänster–högerskala så förväntas partiet i mitten ha en stark förhandlingsposition eftersom det kan skapa majoriteter både till vänster och till höger: partiet är med andra ord vågmästare.[1]

Hur ser det då ut för Centerpartiets del? Rent sakpolitiskt är partiet inte särskilt mittenorienterat. Figur 1 visar de svenska riksdagspartiernas positioner längs två sakpolitiska skalor. Den första frågan är ekonomisk och handlar om avreglering, såsom införandet av marknadshyror – den fråga som ledde fram till misstroendeförklaringen. Den andra är den kanske just nu viktigaste icke-ekonomiska frågan: invandring. Positionerna kommer från den stora expertenkäten Chapel Hill Expert Survey (CHES) 2019. Som figur 1 visar ligger Centerpartiet långt till höger i frågan om avreglering. I frågan om invandring, däremot, har partiet en mycket öppen hållning som i vanliga fall associeras med partier på vänsterkanten. Positionerna i andra, liknande frågor visar ett liknande mönster: i ekonomiska frågor står Centerpartiet långt ”till höger”; i icke-ekonomiska frågor står det långt ”till vänster”.

Partipositioner i två sakfrågor
Figur 1. Partipositioner i två sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Partiet befinner sig alltså inte i den sakpolitiska mitten, men det har en sakpolitisk gemenskap med partier på båda sidor. Detta innebär två saker. För det första kan partiet finna former för samarbete både med de rödgröna och med sina forna Allianskollegor. För det andra står partiet mycket långt ifrån de två ytterkantspartierna (V och SD) i vissa frågor (t.ex. de som visas i figur 1). Detta är också en anledning till varför Annie Lööf talar om ”den breda mitten” där hon vill bilda koalitioner som inte är beroende av dessa två partier.

Figur 2 grupperar de svenska riksdagspartierna utifrån de samarbetsmönster som föreligger i skrivande stund. Figuren ska förstås som att samarbete är möjligt mellan partier i rutor som ligger bredvid varandra, men inte längre bort än så. C kan således tänka sig att samarbeta både med MP/S och med L/KD/M, men inte med V eller SD. L, KD och M, å sin sida, kan tänka sig att samarbeta med C och med SD, men inte med MP/S eller V, osv. Sedan Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap åter anslutit sig till de forna Allianskollegorna är Centerpartiet som synes ensamt kvar i mitten. Partiets 31 mandat är avgörande för att skapa majoriteter både till höger och till vänster, och det är därför ”allas blickar riktas mot Annie Lööf”.

Figur 2. Partier och mandat

Sammanfattningsvis kan Centerpartiet sägas vara ett mittenparti, men med avseende på samarbetsmöjligheter snarare än sakpolitik. Precis som under den rekordlånga regeringsbildning som följde efter valet 2018 står Centerpartiet dock inför ett problem: oviljan att bygga koalitioner som är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna gör att partiet har svårt att utnyttja sin i övrigt starka mittenposition. Detta dilemma kan lösas på två sätt: antingen genom att partiet frångår principen om att isolera ytterkantspartierna, eller genom att kommande riksdagsval leder till en mandatfördelning som möjliggör nya koalitioner.


[1] Tekniskt sett är det partiet som kontrollerar det mittersta mandatet (the ”median legislator”) som innehar denna starka position.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström


Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.


Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.


[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.


När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.


Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

100 dagar utan en ny regering

Av: Johan Hellström


Idag har det gått 100 dagar sedan valet och Sverige har ännu inte en ny regering. Det är dock långt kvar till det belgiska världsrekordet efter valet 2010 då landet styrdes av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en ny regering var på plats. Men hur vanligt är det att en regeringsbildning tar mer än 100 dagar?

Figuren nedan visar fördelningen (i kumulativ procent) av samtliga regeringsbildningar i Västeuropa från 1945 till 2018 efter ett parlamentsval. Figuren visar att hälften av alla regeringar bildats innan 30 dagar efter ett val. Men även att mindre än 10 procent av alla regeringsbildningar har tagit mer än 100 dagar. Den utdragna regeringsbildningen efter årets riksdagsval måste därför ses som något ovanligt även ur ett europeiskt perspektiv.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Västeuropa 1945-2018.Cum_procent

Vilka regeringsbildningar har då tagit längs tid under 2000-talet? Figuren nedan visar de tio regeringsbildningar som tagit längs tid under denna period. Och här återfinner bland annat två regeringar som bildades under året: Den andra Solberg regeringen som bildades i januari 2018, 128 dagar efter valet till Stortinget i september 2017. Och Merkels (sista) regering som bildades i mars 2018 hela 171 dagar efter valet till Förbundsdagen. Och snart kan vi även räkna Sverige till denna skara. Ser vi dock på hela perioden efter 1945 är risken mindre att Sverige hamnar på ”topp-10 listan”. För detta krävs det att regeringsbildningen tar hela 168 dagar.  Eller 171 dagar om vi även räknar med de mest långvariga regeringsbildningarna i Central- och Östeuropa.

Figur. De regeringsbildningar under 2000-talet som tagit längst tid.top10_WE


Ytterligare läsning i ämnet:

Sverige behöver underlätta för minoritetsstyren (Svenska Dagbladet, december 2018)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta? (Om makt och politik, november 2018)

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar? (Om makt och politik, april 2016)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta?

Av: Johan Hellström


Idag har det gått över 80 dagar sedan valet och ännu har Sverige inte en ny regering. Som längst har det innan tagit 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Då, liksom nu, betraktades styrkeförhållandena i riksdagen som osäkert. Skillnaden med dagens situation och den efter valet 1979 är dock slående. De borgerliga partierna var på slutet av 1970-talet oroliga över den knappa majoriteten med endast ett mandats övervikt jämfört med minoriteten bestående av socialdemokrater och kommunister. Idag framstår en sådan situation som ett drömscenario, eftersom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 omöjliggjort för ett av de två traditionella politiska blocken att få en egen riksdagsmajoritet.

I figurerna nedan ser vi den stora variationen mellan länder vad gäller hur lång tid det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. Den vänstra figuren visar samtliga regeringsbildningar efter ett parlamentsval och den högra figuren endast de situationer där en så kallad investituromröstning ägt rum, dvs. där parlamentet först har en omröstning om en ny regering åtnjuter dess förtroende.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Sverige och VästeuropaKomb_fig

I den vänstra figuren framgår att det historiskt tar längst tid i genomsnitt att bilda en regering i Nederländerna, Belgien och Italien, medan det tar kortast tid i Sverige, Grekland och Storbritannien. I Sverige är den genomsnittliga tiden mellan valdagen och till det att ny regering är på plats endast 6 dagar. Men denna siffra är på sätt och vis en aning missvisande. I Sverige fanns det innan år 1970 inte någon statsministeromröstning. Och fram till valet 2014 kunde en sittande statsminister sitta kvar om han ville. Senast detta hände var då Fredrik Reinfeldt valde att sitta kvar efter riksdagsvalet 2010. Denna möjlighet försvann men den senaste grundlagsändringen 2010 då en obligatorisk misstroendeomröstning infördes om statsministern inte självmant valde att avgå efter ett riksdagsval. Med andra ord före riksdagsvalet 2014 var regeringsbildningstiden 0 dagar i det flesta fall.

Den högra figuren visar den jämförelse som är mest relevant för dagens svenska situation. Denna visar den genomsnittliga tiden att bilda en regering efter ett val och där en s.k. investituromröstning ägt rum. I Sverige innebär detta att det tagit 18 eller 19 dagar för regeringar att bildas efter ett riksdagsval och där en statsministeromröstning ägt rum. Detta motsvarar ungefär tiden mellan riksdagsvalet och riksdagensmötets öppnande. Men jämfört med detta är tiden för regeringsbildningen efter valet 2018 anmärkningsvärt och även om vi jämför med andra europeiska länder.

Vad kan då förklara att det tagit så lång tid i Sverige efter 2018 års val? I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram för att förklara varför det tar så lång tid i vissa länder och kort tid i andra (se det tidigare inlägget här). För Sveriges del är främst den forskning som lyfter fram de politiska partierna och partisystemet viktig. I detta avseende är det ett flertal forskare (t.ex. Diermeier & Van Roozendaal 1998; Golder 2010; Martin och Vanberg, 2003) som menar att osäkerheten vid regeringsbildningen ökar om antalet partier som är involverade är flera, men också om den ideologiska skillnaden mellan partierna blir större. Det handlar med andra ord om hur många olika typer av regeringsalternativ som i praktiken är möjliga. Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, tenderar förhandlingarna att dra ut på tiden. Med andra ord precis som efter årets riksdagsval där kombinationen av blockpolitik och oviljan till att basera ett regeringsunderlag på Sverigedemokraterna inte lyckas skapa några regeringsunderlag som har riksdagens förtroende. En annan relaterad faktor kan möjligen vara risken för extra val. Med den komplicerade, men föga överraskande, parlamentarisk situationen som blev resultatet av årets riksdagsval har ett extra val aldrig varit uteslutet. Och eftersom politiska partier måste vara framåtblickande och ha kommande val i åtanke har detta fått partierna att förlänga valrörelselogiken lågt in på hösten. Istället för att tidigt försöka uppnå rimliga kompromisser utifrån valresultatet och partiernas tydliga ställningstaganden, i såväl sakpolitiska frågor som inställningen till samarbete med Sverigedemokraterna, har hösten istället kantats av en rad politiska utspel som inte har gynnat målet att få en regering på plats.

Tiden då det endast tog drygt 19 dagar att bilda en svensk regering är över och vi kan troligtvis förvänta oss längre regeringsbildningsprocesser i framtiden. Åtminstone så länge som inte mer etablerade blocköverskridande samarbeten kommer till stånd eller så länge som isoleringen av Sverigedemokraterna inte bryts av samtliga borgerliga partier.[1]


[1] Även om de politiska låsningarna skulle försvinna är en effekt av den obligatoriska misstroendeomröstningen att förhandlingarna kommer igång senare. Det normala i Sverige är att partierna börjar förhandla direkt efter ett riksdagsval, men eftersom partierna i många fall framöver kommer att behöva vänta på utgången av statsministeromröstningen kommer dessa diskussioner att komma igång senare. Därmed kommer vi troligtvis få mer utdragna regeringsbildningar i framtiden.

Referenser

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

Golder, S. N. (2010). Bargaining delays in the government formation process. Comparative Political Studies43(1), 3-32.

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

 

Regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av Torbjörn Bergman, Johan Hellström och Camilla Sandström. Texten har tidigare publicerats i boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

 

Efter valet 2010 och 2014 lyckades varken de rödgröna partierna eller allianspartierna uppnå egen majoritet i riksdagen. Opinionsundersökningarna har även fortsättningsvis indikerat att inte heller riksdagsvalet 2018 skulle resultera i någon klar vinnare. Det har som vanligt aktualiserat frågan om vem som vill regera med vem? Till skillnad från tidigare valår, har emellertid den starka låsningen vid två traditionella block luckrats upp och nya obeprövade regeringskonstellationer och inte minst blocköverskridande samarbeten diskuterats öppet. Två intressanta frågor att studera är därför vilka förutsättningar det finns för nya koalitioner på basis av partiernas valmanifest, samt vilka regeringssamarbeten ledande politiska företrädare föreslagit i media under månaderna före riksdagsvalet?

Under våren och sommarens valkampanj har klassiska frågor som ekonomi och välfärd debatterats intensivt, men även klimatet och ”nyare” konfliktfrågor som migration och integration har fått stort utrymme. Genom att analysera hur partierna i de egna valmanifesten profilerat sig över tid längs den traditionella höger-vänsterskalan (figur 1) kan man se att partierna över tid förflyttat sig mellan olika positioner på skalan. Sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner emellertid anmärkningsvärt stabila. En större förflyttning kan dock noteras efter Moderaternas valförlust 2002. Under Fredrik Reinfeldts ledning skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006 i sin framställning av sin politik i valmanifestet. Partiet är dock numera tillbaka i en mer traditionell högerposition. Sverigedemokraternas (SD) inträde i riksdagen från 2010 har också förändrat det partipolitiska landskapet, då fler riksdagspartier och inte minst flera jämnstora partier förändrar relationerna mellan partierna och blocken.

Som framgår av figur 1 samlas riksdagspartierna fortfarande i ett tydligt vänster- respektive högerblock, men det ideologiska avståndet mellan de två politiska blocken har minskat över tid.

Figur 1. Partiernas vänster-höger positioner i valmanifesten, 1998-2018Figur_1

Kommentar: Värdena i figuren visar skillnaden mellan andelen generella vänster- respektive högeruttalanden i partiernas valmanifest. Den generella vänster-högerskalan inkluderar både ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men även icke-ekonomiska frågor som t.ex. försvar, miljö, multikulturalism o.s.v. Kodningen av valmanifesten görs med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden som vi använt är väl beprövad och används inom ramen för ”The Manifesto Project” och innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier (https://manifestoproject.wzb.eu/). För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Då KD inte presenterade något valmanifest i egentlig mening inför valet 2018 redovisas värdet för 2014 års valmanifest i figuren.

 

Utöver detta har Sverigedemokraterna allt mer kommit att prägla det politiska landskapet och under perioden 2010-2018 närmast utgjort ett tredje politiskt block i svensk politik. Vilka tänkbara utfall öppnar detta upp för i termer av (potentiella) regeringskoalitioner efter 2018 års riksdagsval? Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det möjligt att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter inom de två traditionella blocken. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet.

Ett andra scenario, vilket hitintills varit närmast otänkbart, är att barriären gentemot Sverigedemokraterna bryts.  Även om partier som liknar SD har utgjort en del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra riksdagspartierna och SD fortfarande relativt stort när det gäller SD:s kärnfrågor – immigration och integration. Skillnaderna inom dessa politikområden har dock blivit mindre under valrörelsen då flera partier signalerat för en hårdare migration- och integrationspolitik. Men så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti” av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll.

Ett tredje scenario är en uppluckring av blockpolitiken. Hur partierna positionerar sig i relation till varandra (figur 1) skapar uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga.

Vad säger då de politiska parterna om regeringsalternativen före valet? Tabell 1 redovisar vilka olika typer av regeringar som ledande politiska företrädare vill se efter riksdagsvalet. I sammanställningen ingår uttalanden av partiledare, partisekreterare och gruppledare i riksdagen i tidningar, tv och radio två månader före valet.

Tabell 1. Vem vill regera med vem?tabell_1.png

Kommentarer: Tom ruta= Ingen information; Ej blockerande= lägger ner sina röster i statsministeromröstningen för att släppa fram ett regeringsalternativ.

 

Av de tänkbara regeringsalternativ som föreslås framstår ingen av de tre ovannämnda scenarierna som helt otänkbara, men det är även tydligt att förutsättningarna för en minoritetsregering som inkluderar både S och M, eller en majoritetsregering som även inkluderar ytterligare partier, är ytterst begränsade eftersom både Ulf Kristersson och Stefan Löfven avfärdat denna möjlighet under våren.

Tre viktiga faktorer kommer att vara av stor betydelse i höstens regeringsbildning:

  • Kommer partierna att rösta enligt spelreglerna som uttrycktes i den (ö)kända Decemberöverenskommelsen? I sådana fall kommer regeringen att bildas utifrån det största politiska blocket, liksom efter riksdagsvalet 2014.
  • Kommer allianspartierna att stödja sig på Sverigedemokraterna vid regeringsbildningen? Det som talar emot detta är att åtminstone två av allianspartierna inte vill se en alliansregering som bildas utifrån (ett passivt) stöd från Sverigedemokraterna.
  • Kan partierna tänka sig en blocköverskridande regering? Vi påstår att förutsättningarna för en sådant scenario är större än på länge. Inte minst då Vänsterpartiet antagligen inte kommer att blockera eller hindra en sådan regering från att bildas, med förbehållet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget. En minoritetsregering skulle i det läget kunna bestå av till exempel S-MP-C eller S-MP-C-L. Det skulle emellertid ställa partierna inför en väldigt prekär situation, och möjligen en svekdebatt, då de måste övertyga både sina gräsrötter och väljare om nödvändigheten av en bred regeringskoalition tillsammans med forna antagonister, och behovet av att överge den förutsägbarhet inom politiken som blockpolitiken innebär.

Snart får vi veta svaret.