2014 års val: Ett genombrott för den postindustriella vänstern

Gästinlägg av Anders Lidström

Den politiska vänstern stärkte sin ställning i 2014 års val. På samma sätt som i vårens Europaparlamentsval gick emellertid vänstervinden i stort sett Socialdemokraterna förbi. I stället var det den post-industriella vänstern som vann framgångar, en vänster som uppmärksammar andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital, främst förknippad med miljö, genus, sexualitet och etnicitet.

Den vänster som dominerat under 1900-talet har sin grund i industrisamhällets konflikter och då främst den mellan arbete och kapital. Denna konflikt var framträdande så länge industrisysselsättningen dominerade men efter att ha nått sin topp i de flesta västländer kring 1970 kom i stället en välutbildad urban medelklass att växa fram med delvis nya värderingar. Den har bl.a. mer individualistiska uppfattningar vilket i Sverige bl.a. under flera decennier kommit till uttryck i ett starkare stöd för Moderaterna men den finns också i form av en vänsterrörelse inom denna medelklass som understryker behovet av att ifrågasätta och motverka andra maktordningar som framträder när konflikten mellan arbete och kapital inte uppfattas vara lika dominant. Dessa konfliktlinjer handlar om miljöns betydelse, men också om kön, sexuell läggning och etnicitet. Strävan efter att avtäcka och bryta dessa maktordningar karaktäriserar den post-industriella vänstern.

Distinktionen mellan två typer av vänsterrörelser knyter an till teorier om post-industrialism och postmaterialism, formulerade av bl.a. Daniel Bell och Ronald Inglehart. Tidigt noterade Bell (1973) att industrisamhällets allt mindre roll för sysselsättningen innebar att en tjänstelogik skulle ersätta en industrilogik. Inglehart (1977)  har varit tongivande i forskningen om förskjutningarna i de post-industriella staterna från materiella till postmateriella värderingar. I stora delar av västvärlden, inte minst i de nordiska länderna, betraktas i allt större utsträckning de materiella behoven som givna. I stället betonar medborgarna post-materiella värden som autonomi, självförverkligande, en god miljö och jämställdhet (jfr också Svage 1985, Ignazi 1996).

Om vi tar detta som utgångspunkt skulle en operationalisering av begreppet i ett svenskt sammanhang kunna se ut ungefär så här: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle historiskt och identitetsmässigt utgör de partipolitiska uttrycken för den vänster som har sin grund i industrisamhället. Direkta företrädare för en post-industriell vänster kan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ sägas vara. Miljöpartiet identifieras i allt högre grad som ett vänsterparti (SCB 2011) och ses numera som en naturlig komponent i det rödgröna blocket. FI positionerade sig före valet till stöd för en socialdemokratisk regering. Från ungefär början av 1990-talet har det dessutom inom Vänsterpartiet skett en ideologisk förskjutning i post-industriell riktning. Det är då man tar bort ”Kommunisterna” ut partibeteckningen och sedan också markerar att man är ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”.  Även om det finns liknande tendenser inom Socialdemokraterna och då främst i dess ungdoms- och studentförbund är de inte lika uttalade som hos Vänsterpartiet. Ibland har man hävdat att en del nya partier representerar en annan dimension i politiken, som går på tvärs mot vänster-höger-skalan. I praktiken har emellertid, åtminstone i Sverige, partierna förr eller senare sorterat in sig längst denna dimension. Att den post-industriella vänsterns utgår ifrån att det finns fundamentala maktstrukturer och ojämlikheter i samhället stärker vidare uppfattningen att de bör ses som vänsterpartier.

Totalt har mellan 45 och 55 procent av väljarna röstat på något parti till vänster under perioden 1973-2014 men det har skett en successiv tyngdpunktsförskjutning från en vänster förankrad i det industriella samhället till en post-industriell vänster (se figur 1). 2014 års val är det hittills bästa för den post-industriella vänstern med framför allt ett genombrott för Feministiskt initiativ (även om det inte nådde över fyra procent) samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stort sett behöll sina väljare. I figuren har det schablonmässigt räknats med att Vänsterpartiet från 1991 till ca 1/3 är ett postindustriellt parti. Med detta sätt att räkna hade den postindustriella vänstern ett röststöd på ca 12 procent vid 2014 års val.

Figur 1. Vänsterröstandet i Sverige 1973-2014 (%)AL_1Anm: Till industrisamhällets vänster räknas röstande på socialdemokraterna och fram till 1991 även vänsterpartiet. För att väga in vänsterpartiets tilltagande betoning av post-industriella konflikter har endast två tredjedelar av dess röster räknats till industrisamhällets vänster från 1991. Till det post-industriella samhällets vänster har röstande på Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, från 1991, 1/3 av vänsterpartiets röster räknats.

 

Vänsterröstandets styrkefästen

Industrisamhällets vänster respektive det postindustriella samhällets vänster har sina styrkefästen i olika typer av kommuner i landet. Visserligen råder ett negativt samband mellan röststöd för de bägge typerna av vänster men det finns ett antal kommuner i främst Norrbotten och Västerbotten där bägge varianterna är förhållandevis starka (t.ex. Jokkmokk, Kiruna, Skellefteå, Luleå och Pajala). I allt väsentligt är dock den industriella vänstern stark där den post-industriella är svag och vice versa. I figur 2 sammanfattas var de bägge typerna av vänster har sina styrkefästen.

Figur 2. Samband mellan kommunegenskaper och andel röstande på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014AL_2

Anm: Staplarna visar korrelationskoefficienten mellan fem kommunegenskaper och röstandet på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014

Det framgår tydligt av figuren att de bägge typerna av vänster är starkast i helt olika slags kommuner. Industrisamhällets vänster är har störst stöd i små kommuner med minskande befolkningsunderlag. Vidare handlar det om kommuner där medborgarna har låg utbildningsnivå och där många är sysselsatta inom industrin och få i den privata tjänstesektorn. Den post-industriella vänstern har i stället sina styrkefästen i större och expanderande städer med välutbildade invånare samt med hög andel sysselsatta i privata tjänstesektorn. Utöver det som redovisas i figuren skiljer sig styrkefästena åt även i andra avseenden. Den post-industriella vänstern finns i kommuner med goda värden på index för jämställdhet och HBTQ-vänlighet. Där är också privata välfärdstjänster vanliga. Det motsatta råder i de kommuner som domineras av industrisamhällets vänster. Även om analysen på kommunnivån inte kan säga något om skillnader mellan generationer är det sannolikt att den post-industriella vänstern har sitt främsta stöd bland de yngre medan den industriellt baserade stöds av äldre.

Det är tydligt att den vänster som har sin koppling till det industriella Sverige successivt försvagas. I takt med tilltagande urbanisering och avindustrialisering växer en ny typ av vänster fram som drivs av egalitära ideal men som understryker att konfliktlinjerna idag är mer mångfasetterade än att bara gälla arbete eller kapital. Resultaten från de senaste årens val tyder på detta, men huruvida industrisamhällets vänster kan hitta en strategi ut ur detta återstår att se. Vänstervinden gick Socialdemokraterna förbi under supervalåret 2014. Finns det något som talar för att man kommer att vara mer framgångsrika i framtiden?


Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet


Referenser

Bell, Daniel, 1973. The Coming of the Post-Industrial Society. The Educational Forum, vol 40 (4), pp. 574-579.

Ignazi, Piero, 1996. The Crisis of Parties and the Rise of New Political Parties. Party Politics, vol 2 (4), pp. 549-566.

Inglehart, Ronald, 1977. The silent revolution. Vol. 8. Princeton: Princeton University Press.

Savage, James, 1985. Postmaterialism of the Left and Right. Comparative Political Studies, vol 17 (4), pp. 431-451.

SCB, 2011. Åttapartivalet 2010. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Annonser