Regeringspartier

Ingår alltid det största partiet i regeringen?

Johan Hellström Regeringsbildning, Regeringspartier, riksdagsval2018 , ,

Av: Johan Hellström

I den offentliga debatten, och inte minst insändare till dags- och kvällstidningar, i sociala medier och i kommentatorsfält lyfts Inte sällan åsikten att det största partiet måste ingå i regeringen. I synnerhet om Sverigedemokraterna blir det största riksdagspartiet. Att något annat vore odemokratiskt. Det är dock ett missförstånd om hur den parlamentariska demokratin fungerar i Sverige och de flesta andra länder. Samtidigt är det dock inte en helt orimlig synpunkt då detta är ordningen i några parlamentariska demokratier, t.ex. Bulgarien och Island, där det finns en stark praxis att statschefen utser partiledaren för det största partiet till regeringsbildare eller s.k. ”formateur”.[1] Med andra ord, partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en regering.

I de flesta parlamentariska demokratier är det just statschefen som brukar ha rollen som s.k. ”informateur”, dvs. den som får rollen att sondera för att hitta en regeringsbildare. Enligt den svenska regeringsformen har dock riksdagens talman denna uppgift (dvs. att föreslå en ny statsminister för riksdagen). Däremot finns det inte i Sveriges grundlagar reglerat vem talmannen ska utse till formateur. Praxis är dock att talmannen sonderar terrängen med samtliga av riksdagens partiledare, för att på så sätt få underlag på vilket eller vilka partier som kan bilda en regering med goda chanser att få tillräckligt stöd i riksdagen. Utifrån dessa diskussioner utser därefter talmannen en av partiledarna till regeringsbildare (eller statsministerkandidat). [2]

Hur vanligt är det då att det största partiet ingår i regeringen? Studerar vi bara de regeringar som bildats när inget enskilt parti haft en parlamentarisk majoritet (dvs. minoritetssituationer), så ingår det största partiet i c:a 86 % av de regeringar som bildats sedan 1945 i Europa som helhet. I Sverige ligger denna siffra på c:a 75 %, dvs. alla förutom de sju borgerliga regeringar som bildats under efterkrigstiden. I samtliga dessa fall har Socialdemokraterna varit det största partiet. Att vara det största partiet är således ingen garanti för att bli regeringsparti men ofta en viktig faktor för de partier som lyckas nå regeringsmakten.

En annan viktig faktor som lyfts fram i forskningen för om partier lyckas nå regeringsmakten är deras ideologiska placering i partisystemet. Partier som placerar sig i mitten av den viktigaste eller de viktigaste ideologiska dimensionerna har betydligt större möjligheter att bli regeringspartier än mer ideologiskt extrema partier. Anledningen till detta är att partier vill samarbeta och ingå i regeringar med andra partier som står nära dem politiskt. Den främsta fördelen för ett parti att bilda regering med ideologiskt närstående partier är att det minskar behovet av långtgående politiska kompromisser. Den gemensamma regeringspolitiken kommer därmed ha goda förutsättningar att vara acceptabel för samtliga partier som ingår i en koalitionsregering. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet.[3]  .Oavsett om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en flerpartiregering brukar medianpartiet oftast ingå i dessa regeringar.[4] Tar vi hänsyn till samtliga regeringar som bildats i Europa under efterkrigstiden ingår medianpartiet i två av tre regeringar. Medianpartiet är dock ofta även det största partiet och exkluderar vi när samma parti är både det största och medianpartiet återstår en av fyra regeringar där detta parti ingår. I endast drygt 6 % av de regeringar som bildas ingår inte det största partiet eller medianpartiet. I Sverige handlar det om Sveriges två historiskt sett svagaste regeringar utifrån antalet riksdagsmandat – Ullsten (1978-9) och den tredje Fälldin-regeringen (1981-2) och den historiskt starkaste minoritetsregeringen utifrån antalet riksdagsmandat – den andra Reinfeldt-regeringen (2010-14).

Vilket är då medianpartiet i Sverige idag? Figuren nedan visar resultatet från en expertundersökning där 18 statsvetare har fått placera svenska partier på olika politikområden.

ches_2017_fyra_politikomraden.png

Enligt denna undersökning är Sverigedemokraterna (SD) medianpartiet på den socioekonomiska vänster-högerskalan, men används en mer generell vänster-höger dimension som t.ex. inkluderar nationalism, synen på brott- och straff, moralfrågor m.m.  eller den s.k. GAL-TAN[5] dimensionen är SD idag ett parti till höger i svensk politik.[6] På den stora vattendelaren inom svensk politik under denna valrörelse – invandrings- och integrationspolitiken – är SD dock ett ytterlighetsparti. Skillnaderna inom detta politikområde har däremot blivit mindre under våren då flera partier signalerat för en hårdare invandrings- och integrationspolitik. Fast så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti”[7] av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll. Så även om SD skulle bli det största partiet efter årets riksdagsval är det troligt att de likt Socialdemokraterna under de borgerliga regeringsinnehaven likväl kommer att vara ett oppositionsparti.

Polk, Jonathan, Jan Rovny, Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Jelle Koedam, Filip Kostelka, Gary Marks, Gijs Schumacher, Marco Steenbergen, Milada Vachudova and Marko Zilovic. 2017. ”Explaining the salience of anti-elitism and reducing political corruption for political parties in Europe with the 2014 Chapel Hill Expert Survey data,” Research & Politics (January-March): 1-9.

Noter:

[1] Endast i diktaturen Ekvatorialguinea är det reglerat i konstitutionen att statschefen ska utse partiledaren för det största partiet till regeringsbildare. Se Elkins, Z., Ginsburg, T., & Melton, J. (2010). Characteristics of national constitutions, version 1.0. URL: http://www.comparativeconstitutionsproject.org/index.htm.

[2] Se detta inlägg för detaljer: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/12/regeringsbildningen-2014-september-till-november/

[3]  Medianpartiet är det parti som innehar median-riksdagsledamoten. Med andra ord. om samtliga partier skulle rangordnas från vänster till höger (eller tvärtom) skulle medianpartiet på vänster-höger dimensionen vara det parti som kontrollerar det 175 mandatet, dvs. median-riksdagsledamoten.

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/22/regeringsbildning-i-europa-vilka-partier-bildar-regering-efter-ett-parlamentsval/

[5]  GAL står för Gröna, alternativa och libertarianska värderingar, och motsatsen TAN står för Traditionella, Auktoritära och Nationalistiska värderingar.

[6]  Se även: https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[7]  Se: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/01/isolering-av-hogerradikala-partier-del-1/

Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Johan Hellström Regeringspartier, riksdagsval2018 ,

Av: Johan Hellström

Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.

Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review, 102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review, 4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Kostnaden att regera

Johan Hellström opinionsmätningar, Regeringspartier, riksdagsval2018 ,

Av: Johan Hellström

Förra veckan kom resultaten från SCB:s sista partisympatiundersökning innan valet. Enligt denna undersökning är det jämnt mellan de politiska blocken. Om det skulle vara val idag skulle det rödgröna blocket få 40 procent av rösterna, allianspartierna 38,6 procent, Sverigedemokraterna 18,5 procent och övriga partier (där Feministisk initiativ är störst) 2,9 procent av rösterna.

Jämfört med riksdagsvalet 2014 är det tre förändringar som är särskilt värda att lyfta fram. Sverigedemokraterna ökar sitt stöd med över 5 procentenheter, allianspartierna backar ungefär 1 procentenhet gemensamt och de rödgröna partierna backar nästan 4 procentenheter totalt. Men inom det rödgröna blocket är det bara regeringspartierna som backar i opinionen medan Vänsterpartiet går framåt. Den sittande regeringen (S + MP) hade ett stöd på 37,9 procent i riksdagsvalet 2014 och enligt senaste Partisympatiundersökningen endast 32,6 procent.

Att regeringspartier förlorar i popularitet under mandatperioden är dock normalt. Det kostar på att regera. I en svensk kontext har detta berörts i ett par blogginlägg av Henrik Oscarsson där han pekar på att svenska regeringspartier stöd i opinionen minskar gradvis under den första delen och mitten av mandatperioden ned mot en nivå på drygt 90 procent av stödet jämfört med valresultatet, för att sedan hämta tillbaka något av stödet i slutet av mandatperioden. [1]

Detta är dock inget unikt för Sverige. Regeringspartier förlorar i stöd även i andra länder. Figur 1 nedan visar opinionstrenden för 166 regeringar i 13 västeuropeiska länder över mandatperioden (baserat på över 12.000 opinionsundersökningar).[2] Linjerna visar det genomsnittliga väljarstödet i förhållandet till valresultatet för samtliga regeringar (svart linje), koalitionsregeringar (blå linje) och enpartiregeringar (grön linje). I figuren är det tydligt att regeringspartier successivt förlorar i popularitet, men lyckas hämta upp lite av stödet innan nästkommande val. Den upphämtning vi kan se i Sverige och andra länder mot slutet av mandatperioden är dock inget som nuvarande Svenska regering har lyckats med.

Figur 1. Genomsnittliga stödet för regeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig1.png

Källa: Daniel Walther och Johan Hellström (2018). The verdict in the polls — how government stability is affected by popular support, kommande artikel i West European Politics.

Det är vanligt att sittande regeringar lägger fram olika reformförslag och satsningar i slutet av mandatperioden för att öka sina chanser att bli omvalda.[3] En möjlig förklaring till att regeringen Löfven inte lyckats vända den nedåtgående opinionstrenden kan vara att det är en minoritetsregering med en relativt liten andel av riksdagsmandaten.[4] Med andra ord, det svaga stödet i riksdagen gör det svårare att implementera populära förslag under slutspurten av valrörelsen (som t.ex. vinstförbud inom välfärdssektorn). Hur ser då trenden i opinionsstöd ut för koalitionsregeringar utan en parlamentarisk majoritet, dvs. av samma typ som dagens svenska regering? Figur 2 nedan visar just detta.

Figur 2. Genomsnittliga stödet för minoritetskoalitionsregeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig2.png

Kommentar: Eftersom det finns betydligt färre mätningar av denna specifika typ av regering har trendlinjen tagits fram med hjälp av loess (locally weighted scatterplot smoothing).

I figuren kan vi se att denna typ av regeringar inte visar några tendenser på en återhämtning av stöd mot slutet av mandatperioden. Med andra ord, dagens svenska regering följer den allmänna trenden för minoritetskoalitionsregeringar. Av denna anledning ska vi nog inte förvänta oss att regeringen lyckas vinna tillbaka det förlorade stödet. Om mindre än 13 veckor vet vi detta med säkerhet.

 

[1] Se Henrik Oskcarssons inlägg på samma tema här: https://politologerna.wordpress.com/2017/08/22/lofven-regeringens-opinionsstod-jamfort-med-tidigare-svenska-regeringar/ ; https://politologerna.wordpress.com/2015/05/14/stodet-for-sittande-regering-under-mandatperioderna/

[2] Datamaterialet baserar sig på Jennings, Will, and Christopher Wlezien. 2016. “The timeline of elections: A comparative perspective.” American Journal of Political Science 60(1): 219–233.

[3]  Litteraturen kring s.k. ”electoral/political busniess cycles” eller förekomsten av strategiska satsningar innan parlamentsval för att förbättra chanserna att bli omvald är dock inte helt entydig. Inte minst har införandet av politisk oberoende centralbanker och mer krävande budgetregler gjort det svårare för sittande regeringar att genomföra reformer som kan påverka den rådande opinionen.

[4]  Se t.ex. detta inlägg: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/15/sitter-lofvens-regering-i-en-historiskt-svar-situation/