Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Hur populärt är SD?

Av: Daniel Walther

Efter YouGovs opinionsmätning[1] som visade att SD nu är Sveriges största parti uppstår naturligt frågan: hur populärt är partiet egentligen? De flesta politiskt intresserade människor i Sverige har lärt sig att inte sätta för stor vikt vid enskilda opinionsundersökningar. En svala gör ingen sommar (som vi fick lära oss den hårda vägen det här året) och en mätning gör ingen pålitlig tidsserie. Men hur precist kan vi egentligen uppskatta partiernas stöd nu?

För att besvara frågan lite mer noggrant behöver vi göra en liten avstickare till en större diskussion om hur opinionsundersökningar görs i Sverige nu. Vi vet inte exakt hur de flesta institut bedriver sina undersökningar och viktar sina resultat eftersom detta (av förståeliga skäl) ofta betraktas som affärshemligheter. Men lite simplifierat kan man säga att det finns två stora skolor nu:

  • de (likt Sifo och SCB) som försöker nå slumpmässiga urval genom att ringa runt till folk eller skicka ut enkäter, och
  • de (likt YouGov) som använder webbpaneler där folk får anmäla sig själva.

Detaljerna i dessa metoder har redan diskuteras i relativ detalj annorstädes[2][3] så här noterar jag bara det viktigaste för våra syften. YouGovs mätning är (i huvudsak) baserad på självrekryterade webbpaneler, det vill säga människor kan frivilligt anmäla sig själva och besvara deras frågor regelbundet. Detta urval kommer inte att vara representativt. Man kommer att få fler unga människor (som använder internet i högre utsträckning) och fler politiskt intresserade människor (som är mer benägna att dela sina politiska åsikter). Det är osannolikt att dessa människor speglar resten av befolkningen väl.

Webbpanelerna försöker gottgöra detta dels genom att vikta urvalet, så att om 40% av deltagarna är kvinnor kommer varje kvinnas röst att väga något tyngre så att slutresultatet speglar kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning. Man kan också försöka välja ett representativt urval av de som har anmält sig så att deltagandet i undersökningen ungefär speglar valdeltagandet i det senaste valet. Dessutom har webbpaneler fördelen att de kan följa samma människor över tid. Detta innebär att även om vi har en överrepresentation för ett visst parti i vårt urval (säg att 15% stödjer miljöpartiet i första mätningen) kan man genom att se hur dessa människor ändrar sina åsikter över tid ändå få ett hum om nationella politiska trender. Om 3 procentenheter bland miljöpartiets sympatisörer har ändrat sina uppfattningar några månader senare kan vi anta att miljöpartiet nu är mindre populärt, och att de är ungefär 20% (3/15) mindre populärt än tidigare. Den absoluta nivån på stödet i mätningen nu (12%) är nog inte pålitlig, men vet man att stödet har sjunkit med 20% och kan göra en rimlig uppskattning på hur stort det var när man började kan man ändå göra en kvalificerad gissning.

Det finns många lösa trådar och potentiella problem i metoden, men ett som det har fokuserats på är att det inte går att räkna ut en statistisk felmarginal. Det vill säga, vi vet att resultatet från webbpanelen är osäkert men vi kan inte säga exakt hur osäkert. Traditionellt sett har slumpmässiga urval kunnat göra detta. Har vi ett helt slumpmässigt urval kan statistisk teori säga inom vilka gränser det sanna värdet i befolkningen sannolikt ligger[4].

Problemet är att dagens slumpmässiga urval inte är helt slumpmässiga, huvudsakligen pga låg svarsfrekvens, mätfel och bortfall[5]. I många undersökningar svarar 50% eller färre av de tillfrågade, och det är osannolikt att de 50% som svarar är representativa för de 50% som inte gör det. De är därmed inte representativa för befolkningen i stort heller, vilket gör inferens och beräkning av felmarginal en något godtycklig sysselsättning eftersom vi inte lever upp till grundantagandena. Att text-TV skriver att en förändring i ett partis stöd är statistiskt säkerställd betyder inte längre nödvändigtvis att den är det eftersom vi inte kan lita på felmarginalen.

Slutsatsen av detta blir att slumpmässiga urval är mycket bättre i teorin men att det inte är lika klart att de är bättre i praktiken. United Minds, som använde självrekryterade paneler, hamnade t.ex. klart närmst det faktiska valresultatet i 2014 års riksdagsval[6] med ett genomsnittligt fel på ungefär 0.6 procentenheter per parti. Ipsos, som gör slumpmässigt utvalda telefonintervjuer, var sämst och var i genomsnitt nästan 2 procentenheter ifrån per parti. YouGov hamnade någonstans i mitten med en felmarginal på strax över 1 procentenhet.

Allt detta medför att opinionsbranschen befinner sig i kraftig förändring på grund av människors minskade benägenhet att svara i telefon och på brevenkäter. Webbpaneler kommer därför ofrånkomligen att bli allt viktigare. I USA ligger svarsfrekvensen ofta på 10%[7] eller lägre och paneler har därför varit ett naturligt inslag där ännu längre än här. Det finns lite som tyder på att vi inte kommer att fortsätta röra oss i den riktningen.

Så till grundfrågan, vet vi hur stort SD är? Min personliga slutsats från diskussionen ovan är: nej, det vet vi inte, men samtidigt finns det gissningar som är bättre än andra. En bra strategi är att satsa på ”safety in numbers” och använda data från alla institut och fokusera på trender över tid snarare än bara de senaste mätningarna. Opinionen förändras relativt långsamt, så det kan löna sig att se opinionsstöd som en kontinuerlig tidsserie där man väger samman många olika mätningar från många olika institut under en längre tid (men där de senaste undersökningarna får något mer vikt). Och undersökningar som frågar fler personer och institut som historiskt sett har visat sig mer pålitliga borde få större tyngd.

Gör man en sådan analys är slutsatsen att SD inte är i närheten av att vara Sveriges största parti. Med data fram till början av augusti kan man se att SD enligt dessa uppskattningar ligger 8 procentenheter efter Socialdemokraterna och nästan 6 efter Moderaterna. Det är dock tydligt att debatten i upptakten till valet om vem som är Sveriges tredje största parti nu har avgjorts i SD:s favör.

partistod

Denna ögonblicksbild bekräftas om vi tittar på hela tidstrenden från de senaste 18 månaderna. SD har ökat kontinuerligt, men verkar fortfarande ha en bit kvar till nivåer på 25% och över.

partitrend

Alla opinionsundersökningar är fel men några är användbara[8]. Och den bästa gissningen i dagsläget torde vara att SD har en bit kvar tills partiet på allvar kan utmana de två stora partierna om positionen som Sveriges största parti.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

[2] So Johan Martinsson för en grundlig genomgång https://politologerna.wordpress.com/2013/03/14/webbpaneler-och-slumpmassiga-urval-en-jamforelse-av-sju-undersokningar/

[3] https://politologerna.wordpress.com/2014/07/27/vad-menas-med-representativa-urval/

[4] https://politologerna.wordpress.com/2013/01/30/den-mytomspunna-felmarginalen/

[5] http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/

[6] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

[7] http://www.slate.com/articles/news_and_politics/politics/2012/05/survey_bias_how_can_we_trust_opinion_polls_when_so_few_people_respond_.html

[8] Som en variant av George E.P. Box kända citat angående statistiska modeller. http://stats.stackexchange.com/questions/57407/what-is-the-meaning-of-all-models-are-wrong-but-some-are-useful

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” och Sverigedemokraternas valframgångar

AV: Johan Hellström

En lördagsmorgon i mitten av augusti kallade Fredrik Reinfeldt till pressträff. Inför pressuppbådet riktade Reinfeldt en stark uppmaning till svenska folket att ”öppna era hjärtan” för den stora flyktingström som väntades från konfliktområdena främst i Mellanöstern. Det ökade flyktingmottagandet skulle ytterligare begränsa reformutrymmet i statsbudgeten enligt Reinfeldt och påkostade vallöften skulle lysa med sin frånvaro. Kostnaderna för flyktingmottagandet lyftes nu av Sveriges statsminister och dessa ställdes direkt i relation till offentliga satsningar, någonting som Sverigedemokraterna tidigare hade varit ensamma om. Utspelet bemöttes snabbt av kritik från flera håll och även i eftervalsanalyserna har statsvetare och kommentatorer påpekat att talet kan har påverkat Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet.

Finns det då något belägg för att Sverigedemokraternas popularitet ökade efter Reinfeldt utspel? Och kommer vi överhuvudtaget någorlunda säkert kunna svara på detta?

Det som talar för att det faktiskt hade en effekt är att frågor som rörde flykting- och invandringspolitik ökade något i betydelse i väljarkåren. Enligt DN/Ipsos augustimätning ökade andelen som ansåg att frågor som rör flykting- och invandringspolitik var en viktig fråga med 5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni. Andelen som ansåg att Sverigedemokraterna hade den bästa politiken på området ökade med 3 procentenheter samma period. Det är indikation, om än en osäker sådan, på att det faktiskt kan ha påverkat Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Hur ser det då ut i de talrika opinionsundersökningar som gjorts inför riksdagsvalet? Figur 1 visar olika opinionsinstituts uppskattningar på Sverigedemokraternas väljarstöd mellan juni och september. Den vertikala linjen i figuren anger tidpunkten för Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal”.

SD_1

Not: Då opinionsundersökningar är i princip frånvarande under juli månad är de flesta linjerna i figuren ovan heldragna mellan sista junimätningen och första augustimätningen för denna period.

I figur 1 framgår att, med undantag för Sentios och Yougovs mätningar (båda är webbpaneler och inte telefonintervjuer), är det svårt att se att Reinfeldts tal hade någon större påverkan på stöd för SD i opinionen. Detta blir särskilt tydligt när vi kollar i detalj på mätningar som enbart gjordes i augusti och september i figuren nedan (figur 2). Endast de institut som genomförde mätningar före Reinfeldts utspel i augusti redovisas i figuren.

SD_2

Enligt figuren ovan (figur 2) framgår det i tre av fem mätningar kan vi inte se någon direkt effekt av Reinfeldts tal på SD:s popularitet. I Sifos, Novus, United Minds mätningar ligger stödet nästan oförändrat, samtidigt som det går att observera en viss ökning enligt Sentios och Yougovs undersökningar (vilket även framgick i figur 1).

Vad vi har observerat i årets riksdagsval är att instituten har varit relativt dåliga på att fånga upp stödet för SD, förmodligen för att SD:s väljare verkar mindre benägna att svara ärligt om vad de ska rösta på i dessa undersökningar (se t.ex. diskussionen här). En möjlighet är att detta delvis är beroende på undersökningens utformning, dvs. om det är telefonintervjuer eller internetbaserade undersökningar. De opinionsinstitut som hamnade närmast SD:s valresultat var just de nätbaserade opinionsinstituten – Sentio, United Minds och YouGov (med ett undantag Ipsos – som lyckades mindre bra, se tidigare inlägg här).

Samtidigt är enskilda mätningar inte allt för pålitliga. Inte minst för att fånga upp trender eller mindre förändringar i opinionen. Tittar vi på de försök som gjorts för att använda sig av informationen av samtliga genomförda opinionsundersökningar för att uppskatta stödet för svenska partier, har stödet gått upp för SD under augusti, men ökningen började innan Reinfeldts tal och sjönk sedan inför valet (se trefyranio och Botten Ada).

Om vi t.ex. tittar på trefyranio:s uppskattningar för SD under juni-september, ser vi att SD:s stöd ökade redan innan Reinfeldts presskonferens.

SD_3

Sammantaget kan vi konstatera att det är svårt att dra några enhetliga slutsatser om Reinfeldts utspel hade någon effekt på Sverigedemokraternas stöd i den svenska väljarkåren, i alla fall utifrån opinionsundersökningar.

Främjade då Reinfeldts utspel kring ökade flyktingströmmar Sverigedemokraterna? Ja, kanske. Men helt säkert är det inte och detta kommer vi nog aldrig med säkerhet kunna veta heller.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Opinionsmätningar påverkar hur vi röstar

Gästinlägg av Annika Fredén 

I diskussionen om opinionsmätningars träffsäkerhet nämns sällan att mätningarna i sig påverkar valet av parti. Med färsk experimentell data från riksdagsvalet 2014 förklarar jag varför.

I årets val slog många opinionsmätningar fel när det gällde att förutspå partiernas slutliga resultat (se Daniel Walthers tidigare inlägg här). I årets val var det drygt en tredjedel som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan, enligt SVT:s Valu, vilket öppnar upp för faktorer som varierar i valrörelsens slutskede att påverka. Tidigare studier från Tyskland och Sverige visar att opinionsmätningar påverkar hur vi röstar och att mätningarna har olika effekt beroende på typ av parti (Huber & Faas, 2014, Fredén, 2014). Etablerade partier vinner röster på att ligga en bit under spärren i mätningarna, eftersom de då får extra röster från väljare som stödjer blocket i stort, medan oetablerade partier tjänar på opinionssiffror nära eller över spärren, eftersom fler då anser det värt att lägga en röst på partiet. Studier från Nederländerna visar också att små partier kan få extra röster av att ingå i en potentiell koalition (Irwin & van Holsteyn, 2012).

I Sverige i riksdagsvalet 2014 steg kampen mellan de politiska blocken i valrörelsens slutskede och opinionssiffrorna för Feministiskt Initiativ, som profilerat sig som ett alternativ till vänster, närmade sig riksdagsspärren. Samtidigt deklarerade Fi:s talesperson Gudrun Schyman att hon avsåg stödja en röd-grön regering. Detta gjorde det relevant för potentiella Fi-väljare att följa opinionsutvecklingen in i det sista, kanske till och med till valdagen klockan 16 då Metro för första gången i svensk historia innan vallokalerna hade stängt publicerade en exit-poll där Internet-panellister uppgivit hur de röstat (Skoglund, 2014). Det fanns två huvudstrategier: antingen välja ett av de mer etablerade partierna, om chanserna för Fi ansågs för låga, eller rösta på Fi om chanserna att partiet skulle ta sig in bedömdes goda (för en djupare diskussion av dessa alternativ se även Johan Hellströms tidigare inlägg här).

Måndagen före valet (8 september) genomförde jag ett surveyexperiment med 5000 deltagare vid E-panelen vid LORE inom Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet, för att undersöka vidare hur olika opinionsnivåer påverkar val av parti. Den största skillnaden mellan E-panelen och befolkningen i stort är att fler har hög utbildning, är politiskt intresserade och att färre stödjer Socialdemokraterna medan fler stödjer de mindre partierna till vänster. Opinionsnivån för två partier som stod på gränsen till representation – Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna – hölls i något av tre olika lägen: en bit under, precis vid eller en bit över spärren, medan nivåer för övriga partier hölls konstanta. Deltagaren tilldelades slumpmässigt ett av dessa lägen.

Resultatet stödjer tidigare studier: ett relativt oetablerat parti som Fi tjänar på att ha opinionssiffror vid eller över spärren, medan ett parti som ingår i ett tydligt regeringsalternativ, som till exempel KD, tjänar på siffror under spärren (se tabell 1 nedan).

Tabell 1: Röstandel på små partier i olika opinionslägen (procent)

Opinions-läge (%) Oetablerat (Fi) I koalition
(KD)
2,5 7,5 11,7
4,0 13,4 10,2
5,5 9,9 4,2

Kommentar: Data från E-panelen Göteborgs universitet 8 september 2014 (se Fredén, 2014)

Siffrorna visar att Kristdemokraterna får sin klart högsta röstandel när de ligger under eller precis vid spärren och klart lägre när partiet väntas klara spärren med marginal. Detta gäller även bland de med relativt lågt politiskt intresse. Feministiskt Initiativ, däremot, tjänar på relativt sett högre opinionssiffror. Data på partipreferenser och röstintention från samma experiment visar att när Fi ligger under spärren i mätningarna röstar mer än hälften av partiets sympatisörer på ett annat parti, främst på Vänsterpartiet. När det gäller röstning på Fi är effekten av opinionsmätningar starkast bland de med stort politiskt intresse, vilket stämmer överens med studier från den tyska kontexten (Huber & Faas, 2014). Eftersom stödet för Fi är starkt i denna grupp har mätningarna ändå betydelse för utfallet, även om effekten blir mindre i befolkningen i stort.

Den nya studien från valrörelsen visar också att Feministiskt Initiativ etablerat sig som ett alternativ för röd-gröna sympatisörer. När opinionsnivån för Fi hålls precis vid spärren behåller partiet de flesta av sina egna sympatisörer, samtidigt som en fjärdedel av de som gillar Vänsterpartiet bäst och en nästan lika hög andel Miljöpartisympatisörer går till Fi. Detta är en tänkbar förklaring till att Miljöpartiets valresultat landade en bit under opinionsinstitutens siffror och att även Vänsterpartiet fick relativt lågt valresultat.  I slutet av valrörelsen steg opinionssiffrorna för Fi och partiet framstod som en del av det röd-gröna blocket, vilket ledde till att en del vänstersympatisörer valde att rösta på det.

En tänkbar förklaring till att Feministiskt Initiativ inte nådde ända fram till riksdagen är att läget i blocket var splittrat, med Socialdemokraterna som närmat sig mitten, Miljöpartiet som närmat sig Socialdemokraterna och Fi vars politiska lösningar inte diskuterats i de stora avslutande debatterna. Vidare hade Socialdemokraternas Stefan Löfven visat sig sval till ett eventuellt samarbete med Fi och Gudrun Schyman (Jakobson, 2014). Ett tidigare experiment över hur väljare i en koalition röstar när ett parti ligger under spärren och tre partier en bit över visar också att en del väljare i detta läge röstar på något av de större partierna (se mitt tidigare inlägg här). Exit polls som presenterades på valdagen av bland andra SVT tyder också på att stödet för Fi generellt överskattats i mätningarna. Detta gjorde att slutresultatet för partiet hamnade ungefär som mätningarna visat – trots sista minuten-röster från röd-gröna sympatisörer.

Kristdemokraterna, å sin sida, fick ett sämre resultat i detta val än 2010. En förklaring är att det ansågs mindre angeläget att rösta taktiskt på KD i detta val eftersom partiet låg en bit över riksdagsspärren i de flesta mätningar.

Rörelser till och från partier påverkas alltså av hur partierna ligger till i mätningarna, hur stora de är i förhållande till varandra och om de ingår i ett block eller koalition. I en tid där allt färre identifierar sig med ett särskilt parti och kampanjandet pågår in i det sista är det inte förvånande att mätningarna inte stämmer med det slutliga resultatet.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Jakobson, H. (2014). ”Ingen speciell hälsning till Schyman”.  Expressen 2014-09-12 http://www.expressen.se/nyheter/val2014/lofven-ingen-speciell-halsning-till-gudrun/

Fredén, A. (2014). Polls, coalitions and expectations. Strategic voting in PR systems. (Opublicerat manuskript)

Huber, S. & Faas, T. (2014). How twittered exit polls can shape electoral outcomes under PR systems with electoral thresholds. An experimental test of how polls may shape the fortunes of small parties. (Opublicerat manuskript)

Irwin, G. and Van Holsteyn, J. (2012). Strategic electoral considerations under proportional representation. Electoral Studies, 31(1), pp. 184–191.

Skoglund, K. (2014). “Expert spår vinst för rödgröna även utan Fi” Tidningen Metro, 2014-09-12, sidan 2. http://issuu.com/metro_sweden/docs/20140912_se_malmo

SVT:s Valu: http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf