Vem stöttar vem i regeringsbildningen? – Om minoritetsregeringar och ”stödpartier”

Av: Torbjörn Bergman och Hanna Bäck

Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder, och det kan mycket väl bli ytterligare en sådan efter valet 2014. Är detta ovanligt och hur fungerar detta i andra länder? Hur går det till att bilda regering utan att ha majoritet i riksdagen? För att reda ut dessa frågor behöver vi titta närmare på fenomenet ”stödpartier”.

Vi kan börja med att titta på, i figur 1, andelen minoritetsregeringar och andelen koalitionsregeringar under efterkrigstiden i 16 västeuropeiska länder (kom bara ihåg att även minoritetsregeringar kan vara koalitioner, som Alliansen 2010-2014). Denna figur visar tydligt att Sverige, tillsammans med några andra länder, som Danmark och Spanien, är exceptionellt i detta avseende, med över 70 procent minoritetsregeringar, medan många andra västeuropeiska länder, som Österrike, Belgien och Tyskland, nästan aldrig har haft en minoritetsregering. Varför är det så?

figur1

En del av förklaringen (Bergman 1995) till varför det i Skandinavien bildas fler regeringar som endast har stöd av en minoritet i parlamentet är att Danmark, Norge och Sverige alla tillämpar den negativt formulerade parlamentarismens princip (negativ parlamentarism). I Sverige tillämpas en omröstningsregel som bygger på en sådan princip och det innebär att en ny regering inte behöver ha ett aktivt stöd i parlamentet, utan det som krävs är att en majoritet inte röstar emot regeringen för att den skall få tillträda. Detta innebär att det är relativt enkelt för minoritetsregeringar att bildas. I länder med en positiv omröstningsregel (t ex i Tyskland) måste en majoritet av parlamentarikerna rösta för en regering för att den skall få tillträda (läs mer om detta i Torbjörn Bergmans tidigare inlägg här, eller i Lars Davidssons inlägg på politologerna).

Men även med en ”negativ” omröstningsregel behöver en fungerande regering efter att den tillträtt hitta majoritetslösningar i riksdagen. Minoritetsregeringar kan exempelvis försöka ”hoppa från tuva till tuva” och söka stöd inför varje enskild omröstning. I Sverige har dock flera regeringar haft ett eller flera ”stödpartier”. Vi föreslår att det finns olika typer av stödpartirelationer. En bred definition är att vi kallar ett parti för ett stödparti om partiet genom sitt beteende direkt bidrar till förekomsten av en minoritetsregering, oavsett om partiet röstar för eller lägger ner sin röst till förmån för en regering i en förtroendeomröstning. Sverige har exempelvis en lång tradition av att Vänsterpartiet har ”stöttat” socialdemokratiska enpartiregeringar. Det är inte heller bara i Sverige som det finns stödpartier. Det har till exempel funnits i Danmark och Norge där flera borgerliga minoritetskoalitioner har fått stöd av högerpopulistiska partier.

Vissa minoritetsregeringar har dock relationer med sina ”stödpartier” som är så institutionaliserade att dessa regeringar i det närmaste liknar majoritetsregeringar. Dessa kan benämnas ”stödpartikoalitioner”. Bale och Bergman (2006) visar att i Sverige, och i länder som Nya Zeeland, har stödpartikoalitioner inneburit explicita skriftliga kontrakt och policyöverenskommelser mellan en regering och ett eller flera partier som står utanför regeringen. I vissa fall har regeringen inte bara haft en skriftlig policyöverenskommelse, utan stödpartierna har även utsett representanter i regeringskansliet. Den överenskommelse som undertecknades av de rödgröna partierna 2002, var exempelvis mycket lång och detaljerad, och omfattade en rad politikområden – i kontraktet ingick också inrättandet av ett ”samordningskontor” i finansdepartementet, som inkluderade alla partier i stödpartikoalitionen. Det finns fler exempel på sådan ”kontraktsparlamentarism”. Den nuvarande norska regeringen (Høyre och Fremskrittspartiet) har exempelvis ett explicit kontrakt med partier som formellt är i opposition (Venstre och Kristelig Folkeparti).

I Sverige har vi således haft olika typer av stödpartier och stödpartikoalitioner, vilket illustreras i tabell 1 där vi presenterar information om alla minoritetsregeringar som bildats sedan 1970.

tabell1

Som tabellen visar har det funnits många exempel på stödpartiarrangemang som inte passar in i den strikta definitionen på en stödpartikoalition eller som har varit baserade på kontraktparlamentarism (det senare ett begrepp som lanserades av Bergman och Aylott 2003). Tabell 1 illustrerar flera fall av stödpartiarrangemang som snarare kan identifieras på basis av den bredare definitionen av ett stödparti (se ovan). Av de 14 minoritetsregeringar som bildats mellan 1970 och 2010, lyckades de första åtta bildas eftersom ett eller flera partier föredrog att låta dessa regeringar bildas istället för att blockera dem. I tabell 1, beskriver vi sådana stödpartiarrangemang som en situation med en ”ej blockerande majoritet”. Sådana förhållanden innefattar inte ett formellt avtal eller kontrakt. Ett exempel på ett sådant fall var 1978 då Socialdemokraterna avstod från att rösta mot en liberal enpartiregering (Ullsten), i första hand för att förhindra en regering som inkluderade Moderaterna. Detta var också fallet när Vänsterpartiet förklarade att de föredrog socialdemokratiska regeringar över borgerliga regeringar (Palme och Carlsson fram till 1995). När detta inte längre var ett alternativ, så gjorde Socialdemokraterna först en explicit överenskommelse med Centern som säkrade statsbudgeten. Senare undertecknades breda överenskommelser med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Om vi använder vår breda definition av ”stödpartier”, kan vi konstatera att det bara finns två fall av minoritetsregeringar där det är mer oklart och omtvistat om regeringen haft ett regelrätt stödparti. Detta inträffade för första gången när Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Och det inträffade för andra gången när Sverigedemokraterna fick representation i riksdagen 2010. I båda fallen kan dessa nya högerpopulistiska partier förmodligen räknas som mer positiva till de borgerliga regeringsalternativen än något annat alternativ, men de har inte varit några pålitliga stödpartier. Snarare har de varit en tredje kraft (ett tredje ”block”) vid regeringsbildningar. Liksom påpekas i Torbjörn Bergmans tidigare inlägg här kan man dock notera att regeringen Reinfeldt möjligen kan sitta kvar (eller återkomma) efter valet 2014 även om man är mindre än de RödGröna, om Sverigedemokraterna lägger ner sin röst i en omröstning om huruvida regeringen tolereras av riskdagen. Förmodligen föredrar Alliansen dock i stället att Miljöpartiet blir deras nya stödparti. Socialdemokraterna å sin sida önskar sig nog också ett nytt stödparti: Folkpartiet!


Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.


Referenser:

Andersson, S., Bergman, T. och Ersson, S. 2014. “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Bale, T., och Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T. 1995. Constitutional Rules and Party Goals in Coalition Formation: An Analysis of Winning Minority Governments in Sweden. Ph.D. thesis, Department of Political Science, Umeå University.

Bergman, T., och Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

Bäck, H., och Bergman, T. (kommande). “The Parties in Government Formation”. Opublicerat bokkapitelmanus, kommande i Oxford University Press Handbook of Swedish Politics (red. Jon Pierre).

Annonser

5 reaktioner på ”Vem stöttar vem i regeringsbildningen? – Om minoritetsregeringar och ”stödpartier”

  1. […] När man diskuterar svenska minoritetsregeringar bör ett ytterligare särdrag lyftas fram, det faktum att vi i svensk politik har sett tydliga stödpartisamarbeten mellan socialdemokraterna i regering och vissa oppositionspartier: med centerpartiet (1995–1998) och med vänsterpartiet och miljöpartiet (1998–2006). Vissa minoritetsregeringar har relationer med sina ”stödpartier” som är så institutionaliserade att dessa regeringar i det närmaste liknar majoritetsregeringar. Tidigare forskning har visat att den här typen av institutionaliserade samarbeten har inneburit explicita skriftliga kontrakt och policyöverenskommelser mellan en regering och ett eller flera partier som står utanför regeringen. I vissa fall har regeringen inte bara haft en skriftlig policyöverenskommelse, utan stödpartierna har även utsett representanter i regeringskansliet (se även inlägget av Bäck och Bergman här). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s