Regeringsstabilitet i Europa: Varför avgår så många regeringar?

Av: Daniel Walther & Johan Hellström

I Sverige är det relativt sällsynt att en regering avgår innan nästa val. Ändå spekuleras det i att det kan ske om regeringen Löfven inte får igenom sin budget i december. Senast en svensk regering faktiskt avgick var 1981 när den andra Fälldin-regeringen först entledigade alla moderata statsråd och sedan, när misstroendevotum hägrade, valde att avgå. Egentligen avgick en svensk  regering efter detta, då Ingvar Carlssons första regering avgick 1990, men i detta fall tillträdde Carlsson som statsminister igen kort därefter (så det ledde i praktiken inte till någon förändring av regering).  Men Sverige är inget representativt land i Europa på den fronten. Faktum är att nästan 60% av alla regeringar i Europa sedan andra världskriget har avgått i förtid, antingen genom att utlysa nyval eller genom att ersättas av en annan regering mitt under mandatperioden[1].

Detta kan verka förvånande. Den heliga graalen för många partier, kronan på verket av deras ansträngningar, är regeringsinnehav, så att först kämpa sig till makten och sedan ge upp den innan man är tvungen kan framstå som kontraintuitivt. Så varför gör regeringar det? Och hur stor är sannolikheten att detta öde kommer att drabba den nuvarande socialdemokratiskt ledda koalitionen?

Två huvudtyper av förklaringar brukar anges: dels finns det stora skillnader mellan länder och regioner. Sannolikheten att en italiensk regering avgår är mycket större än att en svensk eller norsk gör det. Överlag kan man säga att regeringar i norra Europa har i genomsnitt haft fler regeringar som suttit hela mandatperioder jämfört med södra Europa. Men det varierar mycket mellan olika länder. Det finns länder i södra Europa där regeringarna sitter länge vid makten, t.ex. Spanien, Cypern och Malta och sedan finns länder som Grekland och Italien (det land i Europa med kortvarigast regeringar och flest regeringskriser) där en genomsnittlig regering bara varar i drygt ett år:

I grafen kan vi se att färre än 20% av de svenska regeringarna sedan andra världskriget har avgått innan nästa val, medan mer än 80% av de italienska och irländska har gjort det. Den stora massan av länder ligger på mellan 50 och 70%. Det är dock inte helt lätt att gruppera länderna baserat på övergripande faktorer som geografi, BNP per capita, erfarenhet av demokrati, etc. Det verkar därför som nationella politiska överväganden är en viktig förklarande faktor.

Samtidigt har forskningen hittat flera gränsöverskridande förklarande faktorer som höjer risken för alla regeringar att avgår oavsett var de befinner sig. Några av de viktigaste är:

1. Regeringstyp: Minoritetsregeringar är mindre stabila än de som åtnjuter majoritetsstöd i parlamentet och flerpartiregeringar är mindre stabila än de som bara består av ett parti. Mest överlevnadskraftiga regeringarna är givetvis de som kontrollerar majoriteten av platserna i parlamentet, inte minst om det är ett och samma parti som utgör en regering. Även s.k. koalitionsregeringar där två eller flera partier regerar tillsammans brukar vara stabila om de har en majoritet i parlamentet, men i lite mindre grad. Detta beror på att  partier som har egen majoritet har så klart lätt att få igenom sin politik och riskerar inte heller att förlora misstroendeomröstningar eller andra viktiga omröstningar som är nödvändiga för att kunna styra landet. De regeringar som tvingas avgå i allra högst grad är koalitionsregeringar utan starkt stöd i parlamentet. Enpartiregeringar i minoritet har det lite lättare, inte minst p.g.a. av dessa ofta bildas när det finns starka stödpartier eller i situationer där det saknas tydliga regeringsalternativ.
2. Institutioner: länder med en andra kammare eller en president har känsligare regeringar eftersom de utsätts för en annan typ av maktkonkurrens. I länder med två-kammarsystem där den kammare som representerar hela landet som helhet och den kammare som representerar regionerna är i stort sätt lika starka ska lagförslag lyckas få stöd i båda kamrarna. Det är inte alltid så lätt vilket gör det svårare att styra landet. I s.k. semi-presidentiella system har presidenten inte sällan stora möjligheter att på egen hand avsätta en regering. Även detta bidrar till regeringsinstabilitet.
3. Antal partier och ideologisk spridning: länder med fler partier som konkurrerar om makten och mer långtgående ideologiska strider har fler avgångar. Detta som ett resultat av att detta ofta gynnar uppkomsten av koalitionsregeringar som består av partier som inte alltid har haft så mycket ideologiskt gemensamt med varandra.
4. Ekonomisk utveckling och externa kriser: Regeringar som är ansvariga för en ekonomi med stigande arbetslöshet och inflation och sjunkande tillväxt har ofta problem att överleva. Detta är speciellt sant när det är en koalitionsregering som sitter vid makten eftersom dessa har svårare att bestämma hur krisen ska hanteras. Inte sällan lämnar mindre partier en regering vid krissituationer för att slippa få skulden för bristande krishantering.

I graferna nedan kan vi se en översikt över hur några av dessa faktorer samverkar med tidig avgång.

 

Så varje enskild förklarande faktor påverkar risken att en regering avgår i förtid med mellan 10 och 15%. Om flera av dessa faktorer samverkar, alltså om man exempelvis är en minoritetsregering i ett tvåkammarsystem där det finns många konkurrerande partier och inflationen stiger kan risken öka kraftigt.

För regeringen Löfven finns det alltså båda goda och dåliga nyheter i forskningen. Sverige är generellt ett land med stabila regeringar och vi har avskaffat den andra kammaren och har än så länge ingen skenande inflation (snarare tvärtom). Dock sitter regeringen tydligt i minoritet, vilket förvisso vid tidigare socialdemokratiska regeringsinnehav inte utgjort något problem, då man kunnat förlita sig på stöd från andra partier (C, V och MP) för att få majoritet för sina förslag (se tidigare inlägg här). Det parlamentariska situationen för den röd-gröna regeringen är idag mer komplicerad då det krävs att man lyckas få stöd inte bara från vänsterpartiet utan även från ett eller två allianspartier (eller passivt stöd från SD) för att få igenom sina förslag i riksdagen. Dessutom har vi ett stort antal aktiva partier som tävlar om makten, en blockpolitik som fortfarande försvårar samarbete mellan regeringen Lövfen och allianspartier och mer extrema ideologiska åsikter har fått en allt bredare representation i takt med SD:s framfart. Bilden är således blandad, men ser mer osäker ut vad den har gjort på länge i svensk politik.

En joker i den svenska leken är hur förändrat partibeteende och ny politisk praxis kommer att långsiktigt påverka regeringssituationen. En sådan förändring är hur budgeten hanteras, där vissa nu tror att det kommer att bli vanligt att oppositionen delar upp budgeten och tar ut enskilda poster som man är missnöjd med. Hur detta påverkar regeringens långsiktiga förmåga att föra sin önskade politik är i dagsläget oklart men kan komma att få effekter på partiernas intresse av att sitta kvar i regeringsställning.

---

 

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

---

 

[1] Data från Andersson, Staffan, Torbjörn Bergman, and Svante Ersson. 2014. “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se].