Det här är ett lite längre gästinlägg av Anders Lidström.
På samma sätt som i många andra länder sker en polarisering av väljarkåren i Sverige. Data från de nationella SOM-undersökningarna 1986–2018[1] visar att allt färre uppfattar sig stå i mitten på den politiska vänster-högerskalan och allt fler till höger. Fyra partier har förändrats från att en gång ha dominerats av mittenväljare. De flesta som sympatiserar med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står nu till höger på den ideologiska skalan. Miljöpartiets väljare har förflyttat sig vänsterut.
I de två block som utgör alternativ inför 2022 års val blir därför förutsättningarna för kompromisser och regeringsbildning olika. I det block som förväntas utgöra regeringsunderlag för Magdalena Andersson spretar det mer mellan i huvudsak vänsterinriktade väljare inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och i huvudsak högerinriktade inom Centerpartiet. Inom högerblocket har väljarkåren en mer enhetlig ideologisk inriktning.
Väljarkåren har polariserats under de senaste 20 åren
I många länder är en tilltagande polarisering bland väljare och partier ett känt faktum. Inte minst har de växande klyftorna inom amerikansk politik uppmärksammats under senare år, med uppenbart skilda världsbilder bland Republikaner och Demokrater. Liknande fenomen har även noterats i många europeiska länder. I Sverige visade dock en rapport från SNS demokratiråd nyligen på en blandad bild[2]. Slutsatsen var att graden av ideologisk polarisering bland politiker, partier, media och medborgare länge befunnit sig på en hög nivå i Sverige. Flera av författarnas indikatorer visade på en tydlig uppgång efter valet 2014, men det handlar inte alltid om några historiska rekord. SNS-rapporten inkluderar dock perioden från slutet av 1970-taket till mitten 1980-talet då vänster–högerpolariseringen var särskilt stark. Rapporten från SNS understryker också att polariseringen är ett mångfasetterat begrepp som kan avse olika saker i ett samhälle. Inte minst under senare år har värderingskonflikter kring invandring och kultur, ibland summerat kring den s.k. GAL-TAN-skalan uppmärksammats.
I Sverige spelar dock vänster-högerdimensionen alltjämt en avgörande roll som den helt dominerande politiska dimensionen. Gräver vi djupare i det empiriska materialet framträder en mer distinkt bild av att den ideologiska polariseringen kring denna skala bland medborgarna påtagligt ökat under de senaste åren. Som grund för detta används SOM-undersökningarna som genomförts varje år från 1986 med representativa urval av Sveriges befolkning. Alla år har de tillfrågade ombetts ange var på vänster-högerskalan man själv vill placera sig. Såsom framgår av figur 1 var fördelningen länge jämn med ungefär en tredjedel var i varje huvudalternativ. Det var lika många som stod till vänster, varken till vänster eller höger, respektive till höger. Från 2004 har det dock skett en tilltagande polarisering genom att allt färre uppfattar sig stå i mitten och allt fler anger sig befinna sig i en position till höger. Andelen som har en vänsteridentifikation har dock varit oförändrad över tid. Totalt sett har det således skett dels en polarisering av väljarkåren, dels en generell högerförskjutning.[3]
Figur 1. Vänster-höger-orientering hos samtliga medborgare vid perioder kring valen under perioden 1986–2018
Anmärkning: Källa: Göteborgs universitet, SOM-institutet, 2020. Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83
Enkätfrågan lyder ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala?”. Svarsalternativen var klart till vänster, något till vänster, varken vänster eller höger, något till höger, klart till höger. Antalet respondenter varierar från 4403 (1990–1992) till 27 798 (2016-2018).
Det finns idag inte lägre något utpräglat mittenparti i Sverige
Man kan tycka att de skillnader som under senare år framträder i figur 1, med bara ett antal procentenheter i olika riktningar skulle kunna vara försumbara men bakom detta finns ännu större skillnader mellan olika partier. En uppdelning av sympatisörernas självplacering på vänster-högerskalan efter partisympati visar på markanta olikheter mellan partierna (se figur 2). Moderaterna och Vänsterpartiet har varit kraftigt och stabila höger- respektive vänsterinriktade under alla år. Liberalerna har också en tydlig högerdominans bland sina sympatisörer även om det också funnits en ansenlig mittengrupp som dessutom en gång i tiden var lika stor som högergruppen. Hos Socialdemokraterna identifierar sig de flesta med vänster men det finns också en betydande del som varken anser sig stå till vänster eller höger.
Identifikationen bland sympatisörerna inom de fyra andra partierna har tydligt förändrats över tid. Kristdemokraternas sympatisörer var mittenorienterade under 1980-talet men har sedan i tilltagande grad rört sig högerut. Centerpartiet, som tillsammans med Folkpartiet (Liberalerna) länge markerat sin ställning som mittenparti har från ungefär 2008 fått en väljarkår som i huvudsak anser sig stå till höger. Sverigedemokraterna inledde sin bana med sympatisörer som tyckte sig stå i mitten av den politiska vänster-högerskalan men har under senare år snabbt rört sig högerut. Miljöpartiets väljare har rört sig i motsatt riktning – från mitt i vänster-högerdimensionen till en tydlig dominans av sympatisörer som identifierar sig med vänster från 2008. Detta tydliggör ytterligare hur väljarkåren blivit alltmer polariserad och hur detta skiljer sig åt mellan partier. Det innebär också att Sverige inte har något mittenparti – sett utifrån deras väljares ideologiska positioner.
Figur 2. Vänster-höger-orientering hos sympatisörer till de politiska partierna vid perioder kring valen 1986-2018
Anmärkning: För källa och frågans lydelse, se anmärkning i anslutning till figur 1. Antalet respondenter per period varierar från 134 (Kd 1986-89) till 8394 (S 2016-2018).
Väljarkårens ideologiska inriktning är mer enhetlig inom högerblocken än vänsterblocket
Valperioden efter 2018 års val har präglats av återkommande parlamentariska kriser. Det tog rekordlånga 134 dagar innan en ny regering var på plats, efter segdragna förhandlingar[4]. Vid flera tillfällen, bland annat vid strategiska beslut om statsbudgeten, har oppositionens förslag gått igenom i stället för regeringens. Regeringar har fällts och enskilda statsråd har varit föremål för misstroendeomröstning. Trots detta har det hela tiden suttit en socialdemokratisk statsminister i ledningen för en regering med i huvudsak socialdemokrater. Bakom dessa svårigheter ligger inte minst en tilltagande polarisering. Att polariseringen bland väljarna i det socialdemokratiska regeringsunderlaget har utvecklats åt olika håll – att Centerpartiets sympatisörer har blivit alltmer högerinriktade medan Miljöpartiets rört sig vänsterut – har gjort det svårare att nå överenskommelser som kan upplevas legitima hos de egna sympatisörerna. En möjlig tendens bland de centerpartistiska väljarna kan dock skönjas vid det senaste valet i och med att andelen högerorienterade då minskade jämfört med 2012–2015. Kanske detta är början på en ny trend som skulle underlätta samarbetet inom denna grupp.
På den andra sidan av partier till höger finns inte denna problematik. Väljarnas ideologiska inriktning är mer enhetlig bland de partier som erbjuder ett alternativ till den nuvarande regeringen. Sympatisörerna till två partier – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har dessutom tydligt rört sig högerut. Åtminstone i frågor som gäller höger-vänsterskalan borde det gå ganska lätt för dessa att komma överens på ett sätt som har legitimitet bland de egna väljarna.
[1] Göteborgs universitet, SOM-institutet (2020). Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83
[2] Oscarsson, Henrik; Bergman, Torbjörn; Bergström, Annika och Hellström, Johan (2021). Polarisering i Sverige. Demokratirådets rapport 2021. Stockholm: SNS förlag.
[3] Detta är linje med de slutsatser som dras i kapitel 5 i Oskarsson m.fl. (2021) där analyserna istället utgår från väljarundersökningarna. Enligt dessa undersökningar kan förändringen först observeras mellan valen 2002 och 2006.
[4] Teorell Jan; Bäck, Hanna; Hellström, Johan och Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Makadam.
Om makt och politik 