Hur röstar SD?

Av: Daniel Walther

En intressant fråga som uppstod efter regeringsbytet hösten 2014 var om SD skulle fortsätta rösta med Allianspartierna. Håkan Juholt nämnde vid ett tillfälle att han inte tyckte att SD borde få stå bredvid de röd-gröna i TV-debatter eftersom partiet oftast röstade med Alliansen och därmed hade visat sig stå högerut ideologiskt sett[1].

SD röstade mycket riktigt med Alliansen när denna satt vid makten, men det fanns inga garantier för att de skulle fortsätta fortsätta göra det med en ny regering. Snarare har studier av partiets ideologi visat att de, precis som många andra ”höger”-populistiska partier, ligger nära mitten på den ekonomiska vänster-högerskalan[2] (se också Niklas Bolins inlägg[3] om detta för en djupgående diskussion i bloggform). Och eftersom en regering inte vill lägga fram förslag som inte går igenom kan man tänka sig att den selektivt lägger fram propositioner som ett vågmästarparti som SD kan tänka sig att stödja. Det gäller särskilt när det är en minoritetsregering som är i behov av aktivt stöd från oppositionspartier[4]. Sverige har haft ovanligt många minoritetsregeringar internationellt sett och stödpartier har därför ofta varit avgörande för att regeringen ska få igenom sina lagförslag och sin budget[5].

Anders Sundell undersökte SD:s voteringsbeteende i ett inlägg i maj 2015[6] och kom då fram till att SD faktiskt oftare hade röstat med den röd-gröna regeringen än med allianspartierna hittills under det riksmötet. Står denna trend sig fortfarande och hur tenderar SD att rösta? Har partiet blivit mer eller mindre samarbetsvilligt under den konfliktfyllda hösten som har varit?

För att undersöka saken har jag utnyttjat de öppna data om voteringar mellan 2002/2003 och 2015/16 som finns på riksdagens hemsida[7]. Här är dock bara huvudvoteringar registrerade, inte acklamationer[8], vilket innebär att urvalet inte är helt komplett. Men med nästan 13 år av data och mer än 2 miljoner individuella röster finns det dock mycket intressant att kolla på. För varje enskilt ärende kan en riksdagsledamot rösta ja, nej, avstå eller vara frånvarande. Om mer än 90% av ledamöterna för ett parti valde ett av dessa alternativ räknades dem som partilinjen (svenska partier tenderar hur som helst att rösta väldigt enhetligt).

I grafen nedan kan vi se hur ofta SD har röstat på samma sätt som de andra riksdagspartierna sedan de kom in i riksdagen 2010. I grafen kan man tydligt se ett trendbrott när vi bytte regering 2014/15. Från att med generellt ha röstat med den borgerliga regeringen (i runt 55% av fallen) och i mindre än 30% av fallen med S och MP, började partiet efter valet istället rösta mer likt de röd-gröna partierna.

Faktum är att SD sedan 2014 har röstat mer likt både S och MP och sedan 2015 t.o.m. med V än de har röstat med allianspartierna. Än så länge under nuvarande riksmöte har denna trend förstärks ytterligare – nu röstar man med den röd-gröna regeringen nästan 50% av gångerna.

Eftersom omröstningar generellt är om regeringens proposition är andelen Ja-röster ett tecken på hur ofta man stödjer regeringen. Nedan ser vi SD:s röstningsmönster sedan 2010 (frånvaro var aldrig det vanligaste alternativet).

Här kan vi se att det fanns en något tydligare stöd för den förra regeringens politik. Under första mandatperioden för den röd-gröna regeringen röstade SD faktiskt emot regeringens förslag oftare än för – det var aldrig nära att hända under alliansregeringen. Nu när vi har kommit halvvägs under riksmötet 2015/16 verkar det som att den konfliktfyllda hösten har gjort partiet MER benäget att rösta med regeringen. Det finns nu en relativt tydligt övervikt av ja-röster.

Röstningssiffrorna tyder därmed på två saker:

1. SD gav ett tydligare stöd till den förra regeringen och röstade då med regeringens förslag nästan 10 procentenheter oftare ett genomsnittligt år än vad det gör nu.
2. SD är ett vågmästarparti som utnyttjar sin ställning. Man röstar inte konsekvent med varken allianspartier eller de rödgröna utan är beredd att stödja båda om förslagen som läggs fram uppfattas som rimliga. Därför kan man anta att regeringen selektivt lägger fram förslag som man vet kan gå igenom en votering med stöd från SD.

Sådan flexibilitet är nog nödvändig för att maximera sitt inflytande som vågmästare. Samtidigt hade man kunnat tänka sig av valstrategiska skäl att partiet skulle vilja frammana en regeringskollaps och ett extraval eftersom att de går starkt i opinionen just nu. Ett sådant resultat hade man nog kunnat uppnå snabbare genom att konsekvent sätta käppar i hjulet för regeringen. Men än så länge finns inga tecken på ett sådant beteende.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Hans forskningsintressen inkluderar regeringsstabilitet, partibeteende och opinionsmätningar.

[1] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13917501.ab

[2] Jungar, Ann‐Cathrine, and Anders Ravik Jupskås. ”Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family?.” Scandinavian Political Studies 37.3 (2014): 215-238.

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[4] Louwerse, Tom, et al. ”Reaching across the aisle Explaining government–opposition voting in parliament.” Party Politics (2016): 1354068815626000.

[5] https://maktochpolitik.wordpress.com/category/stodpartier/. Se också ‘Loxbo, K & Mats Sjölin “Parliamentary Opposition on the Wane? The Case of Sweden, 1970-2014” Government and Opposition 2016, pp 1-27′ som visar att polariseringen mellan regeringen och oppositionen har ökat i Sverige över tid.

[6] https://politologerna.wordpress.com/2015/05/22/sverigedemokraterna-rostar-oftare-med-socialdemokraterna-an-med-moderaterna/

[7] http://data.riksdagen.se/Data/Voteringar/

[8] http://www.riksdagen.se/Sa-funkar-riksdagen/Debatter-och-beslut-i-kammaren/Beslut-om-arenden/