Hur vanligt är det med nya partier i nationella parlament?

Gästinlägg av Niklas Bolin

Länge var det svenska partisystemet arketypen av den så kallade skandinaviska fempartimodellen (Berglund & Lindström 1978). Sedan 1980-talets slut har dock förändringar skett som gör att denna beskrivning numera ter sig föråldrad. Flera nya partier har kommit in i riksdagen och frågan som många ställer sig nu är om ytterligare ett parti, Feministiskt initiativ, ska erhålla representation i Sveriges högsta beslutande församling. Det svenska partisystemets förändring är på intet sätt unik. Nya partier har tillkommit i de nationella parlamenten i samtliga europeiska länder. I ett tidigare inlägg diskuterades betydelsen av taktikröstande för små partiers möjligheter att nå över rösttröskeln. Detta inlägg ger en översiktlig bakgrund till hur vanligt det faktiskt är att nya partier lyckas ta sig över tröskeln in i parlamentet och således i vad mån man kan betrakta röster på ett nytt parti som ”bortkastade”.

I en av statsvetenskapens absoluta klassiker, Party Systems and Voter Alignments, från 1967 konstaterade Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan att partisystemen runt om i Europa i allt väsentligt såg likadana ut som under demokratins barndom på 1920-talet. Trots genomgripande samhälleliga förändringar som välfärdsstatens framväxt, omfattande urbanisering och inte minst världskrig hade partisystemen i stort förblivit oförändrade. Det paradoxala med denna, så kallade, nedfrysningstes var dock att studiens publicering sammanfaller i tid med att nya partier i allt större utsträckning började dyka upp på de parlamentariska scenerna runt om i Europa. Länge var Sverige ett land där den internationella trenden lyste med sin frånvaro. Med riksdagsinträdet för Miljöpartiet 1988 inleddes dock omstöpningen av det svenska partisystemet. I valet 1991 lyckades Kristdemokraterna (då Kristdemokratiska samlingspartiet) och Ny demokrati och i valet 2010 nådde Sverigedemokraterna inträde i riksdagen.

Hur vanligt är det då med nya partier i nationella parlament? För att svara på detta har jag samlat data för samtliga parlamentsval i 18 Västeuropeiska länder mellan 1960 och 2010 (Bolin 2012, 2014). Totalt handlar det om 238 val. I dessa har 175 nya partier lyckats nå representation. Detta innebär att i snitt så inträder nya partier i de nationella parlamenten i tre av fyra val. Bakom denna översiktliga bild döljer sig dock stora variationer mellan enskilda val, mellan länder och över tid.

Det absolut vanligaste är att inget nytt parti lyckas ta sig in i det nationella parlamentet. I 128 av valen (54 procent) sker ingen utökning av de parlamentariska partisystemen. Det är också ytterst sällsynt att mer än två partier lyckas komma in i parlamentet. I endast 14 val (6 procent) är det tre eller fler partier som tidigare inte haft representation som vinner insteg i den högsta beslutande församlingen. Extremfallet är valet 1994 i Italien då inte mindre än sex nya partier vann mandat i Deputeradekammaren. Detta jordskredsval ägde rum i kölvattnet av en stor mutskandal där stora delar av det politiska etablissemanget var inblandat och vars konsekvens var att det italienska partisystemet byttes ut under loppet av ett fåtal år.

Eftersom antalet val skiljer sig åt mellan länderna i undersökningen är det intressant att förutom att jämföra det faktiska antalet nya partier också ta hänsyn till antalet val som hållits. Detta är av särskilt vikt då Grekland, Portugal och Spanien ej kunde betraktas som demokratier förrän slutet av 1970-talet. Med dessa länder undantaget får vi dock en ganska samstämmig bild av variationen mellan de Västeuropeiska länderna oavsett om vi väljer att titta på antalet nya partier eller som ett medelvärde per val. I Figur 1 ser vi att antalet nya partier varierar från Italiens 23 nya partier till Tysklands 2.  I genomsnitt innebär detta att man i Italien nästan får två nya partier varje val medan Tyskland endast får nya bekantskaper i Förbundsdagen vart femte val. Av figuren framgår också att Sveriges riksdag förefaller vara ett av de mest stabila parlamenten i detta avseende. Inte ens om man väljer att bara se på den perioden där nya partier faktiskt har lyckats nå riksdagsrepresentation så kan det svenska systemet betraktas som öppet. Det genomsnittliga antalet nya partier i riksdagen sedan 1988 är också klart under genomsnittet.

Figur 1. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas1

Kommentar: Data från Bolin (2012, 2014).

Det finns således en stor variation mellan olika länder. Samtidigt finns det också en tidsmässig variation. Om vi istället för att gruppera valen per land kan en uppdelning per decennium göras. Naturligtvis är detta en godtycklig indelning. Det ger dock oss en möjlighet att skapa oss en uppfattning om i vilken grad nya partiers parlamentsinträde är ett tidsbegränsat, tilltagande eller avtagande fenomen.

I figur 2 presenteras således ett diagram för att åskådliggöra den tidsmässiga trenden. Av denna framgår att det finns en variation också över tid. Medan det i snitt bara inträdde drygt ett parti i vartannat val under 1960-talet var motsvarande nivå nästan ett parti per val såväl under 1980- som 1990-talen. Efter detta ser vi en avtagande trend och under 2000-talet var nivån nästan nere på 1960-talsnivåer. En delförklaring till den tidsmässiga trenden är att topparna delvis sammanfaller med att nya partifamiljer växte fram. Särskilt kan nämnas de gröna och högerpopulistiska partifamiljerna. Samtidigt bör vi ha klart för oss att en majoritet av de nya partierna inte kan klassificeras inom någon av dessa grupper.

Figur 2. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010 per decennium. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas2

Det finns flera delförklaringar till nya partiers parlamentariska inträde. Även om detta inte är platsen för en grundlig genomgång vill jag ändå lyfta fram två viktiga aspekter (se vidare, Bolin 2012). För det första påverkas nya partier av externa villkor. Framförallt är utformningen av valsystemet betydelsefull. En del av den variation som framträder i denna analys beror således på att länder med många nya lyckosamma partier har mer öppna valsystem än de med få nya partier. För det andra har det också stor betydelse hur nya partier själva agerar. Av särskild betydelse är att partiet skiljer sig från de etablerade partierna i någon eller några politiska frågor och att de också lyckas vinna väljarnas förtroende i dessa frågor. Till viss del finns alltså utrymme för nya partier att själva påverka sin framgång.

Sammanfattningsvis går det konstatera att 1) variationen i antalet nya partier i parlamentet mellan olika länder är stor och att Sverige, med en relativt hög parlamentarisk tröskel, fortfarande är ett av de mest stabila partisystemen och 2) den tidsmässiga trenden är att färre nya partier lyckas nå parlamentariskt inträde.


Niklas Bolin är universitetslektor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet


Referenser

Berglund, S. och Lindström, U. 1978. The Scandinavian Party System(s). Lund: Studentlitteratur.

Bolin, N. 2012. Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bolin, N. 2014. ”New party parliamentary entry in Western Europe, 1960-2010.” European Journal of Government and Economics”, 3(1): 5-23

Lipset, S. M. och Rokkan, S. 1967 (red.) Party Systems and Voter Alignments. New York & London: Free Press.

Advertisements

2 reaktioner på ”Hur vanligt är det med nya partier i nationella parlament?

Kommentarer inaktiverade.