Isolering av högerradikala partier, del 2

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

I ett tidigare blogginlägg diskuterade vi hur det kan se ut när ett högerradikalt parti isoleras av etablerade partier. I detta inlägg behandlar vi istället hur det kan gå till när isoleringen bryts och samarbete inleds med ett tidigare exkluderat parti.

All fler högerradikala och populistiska partier i Europa har tagit steget från att betraktas som icke rumsrena eller inte samarbetsdugliga in i regeringsvärmen, eller i dess omedelbara närhet som stödpartier. Högerradikala partier har varit eller är fullvärdiga regeringspartners i exempelvis Österrike (Frihetspartiet FPÖ), Italien (Lega Nord), Slovakien (Slovakiska nationalpartiet) och Lettland (Nationella alliansen), och nyligen släpptes Fremskrittspartiet (FrP) i Norge in i regeringen. I bland annat Danmark (Dansk Folkeparti), Nederländerna (Frihetspartiet) och Bulgarien (Attack) har de istället agerat stödpartier till sittande regeringar.

Förklaringen till bruten isolering kan inte sägas vara att de högerradikala partierna tagit avstånd från den invandringskritiska politik som tidigare anförts som skäl för isoleringen. Däremot kan de isolerade partierna ha vidtagit åtgärder för att påvisa regeringsduglighet. Högerradikala partier har ofta präglats av partisplittring och personliga konflikter, men även av partiledningar som eftersträvat regeringsställning har säkerställt instrument för kontroll och disciplinering av partiets representanter i representativa församlingar, samt strävat efter ett ansvarsfullt agerande i parlamentet. Till exempel hade norska Fremskrittspartiet innan regeringsinträdet 2013 haft politiskt ansvar i flera kommuner. När Pia Kjaersgaard bröt sig ur det danska Fremskridtspartiet och bildade Dansk Folkeparti var tanken att bryta med moderpartiets lösa och odisciplinerade partiorganisation, och med dess nyckfulla och ansvarslösa agerande i parlamentet. Partiledningen tog kontroll över centrala partiorgan, medlemmar som avvek från partilinjen uteslöts och lojalitet premierades. I detta avseende har Sverigedemokraterna tagit stort intryck av Dansk Folkeparti.

En politisk isolering bryts då den blir för kostsam att upprätthålla för etablerade partier i termer av sakpolitiskt inflytande och utsikter till regeringsmakt. De högerradikala partiernas isolering beror vanligen på deras positioner vad gäller invandring och integration, frågor som brukar placeras på den så kallade liberal-auktoritära konfliktdimensionen (som också innehåller synen på exempelvis brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter och jämställdhet). Däremot placerar sig dessa partier ofta i en strategiskt viktig median-/mittenposition på den ekonomiska höger-vänsterdimensionen, som ofta anses ha större vikt i det politiska beslutsfattandet. Då partiet är isolerat tvingas övriga partier både till höger och vänster till större kompromisser, exempelvis i blocköverskridande överenskommelser. I frågor som berör traditionell ekonomisk vänster-högerpolitik (skatter, välfärdssatsningar, och förhållandet mellan marknads- och offentliga lösningar) kan partierna med andra ord tvingas till större kompromisser då de inte kan samarbeta med det parti som är mer sakpolitiskt näraliggande – undantaget den fråga som ligger till grund för isoleringen.

141008

Figur 1 illustrerar partierna i de tre skandinaviska länderna längs de två omnämnda konfliktdimensionerna (Jungar och Jupskås 2014). Om vi exempelvis tittar på Danmark framgår det här att Dansk Folkeparti (DF) innehar en mittenposition vad gäller ekonomisk policy som rimligen borde möjliggöra samarbete med partier både till höger och vänster, om inte läget komplicerades av avstånden på den andra dimensionen. De två regeringspartier åt vilka DF agerade stödparti är de som ligger närmast på den liberal-auktoritära axeln. I det svenska fallet kan vi se att även Sverigedemokraterna har en ekonomisk mittenposition, och Allianspartierna har närmare till SD än till S eller MP längs denna dimension (se även Backlund 2013). I ljuset av detta är det inte helt förvånande att vissa kommunpolitiker har öppnat upp för att bryta isoleringen av SD på lokal nivå, om än inte inleda formella samarbeten. Partier som innehar medianpositionen längs den viktigaste ideologiska dimensionen i ett partisystem har en stark förhandlingsposition och blir svårare att exkludera (Jungar 2012).

Den politiska isoleringen kan komma att brytas då inkluderandet av en tidigare isolerat parti är det enda sättet att erövra regeringsmakten. I de fall högerradikala partier inkluderats eller agerat stödparti handlar det om att de varit nödvändiga för de regeringsbildande partierna för att bilda en regering (utan att kompromissa för mycket) eller för att få tillgång till viktiga/värdefulla ministerportföljer. För att det norska högerpartiet skulle kunna ta uppdraget att bilda en handlingskraftig regering 2013 (utan att gå över blockgränsen) var inkluderingen av Fremskrittspartiet nödvändig. Detsamma gäller Dansk Folkepartis stödfunktion till den liberal-konservativa regeringen mellan 2001-2011. I Österrike valde konservativa ÖVP efter valet 1999 att bryta isoleringen och regera med högerradikala FPÖ snarare än socialdemokraterna då detta betydde både mindre politiska kompromisser och bibehållandet av tyngre ministerposter (Heinisch 2003).

Hur hanterar då etablerade partier som tidigare deklarerat att de inte avser samarbeta med ett visst parti de kostnader som kan uppstå av att bryta ett sådant löfte? I det norska fallet hade Høyre redan 2009 öppnat för ett samarbete med Fremskrittspartiet, efter det att partiets medlemmar blivit allt mera positiva till ett sådant samarbete (Jupskås 2013). Anledningen till att Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V) valde att inte fullt ut ingå i regeringen, utan agera stödpartier handlade förutom sakpolitiska skillnader även om partiinternt motstånd. En majoritet av partiernas väljare och medlemmar var kritiska till samarbete med FrP. Så sent som 2009 sade Venstres dåvarande partiledare Lars Sponheim at man fick klå upp honom om Venstre skulle bidra till att FrP någonsin kom i regeringsställning, men efter ett partiledarbyte 2010 gav Venstre efter det senaste valet sitt stöd till en regering med FrP. Även KrF hade fått en ny partiledare 2011. Partiledarbytena underlättade med andra ord samarbetet då de som personifierat isoleringslinjen var ute ur bilden. Även de nuvarande partiledarna för Høyre och FrP – Erna Solberg och Siv Jensen – har en bättre relation än sina föregångare.

Sammanfattningsvis kan det bli kostsamt att isolera ett relativt stort parti i en strategisk position från politiskt inflytande. För etablerade center-högerpartier kan det innebära ett val mellan att acceptera att fastna i permanent opposition, att utstå tunga kompromisser vad gäller policy eller ministerportföljer, eller att söka nya, tidigare otänkbara samarbeten. Sådana samarbeten kan dock vara beroende av förnyelse inom partier där nyckelpersoner som starkt tagit avstånd från de isolerade partierna byts ut. I ljuset av detta blir det intressant att se vad som på sikt händer inom Moderaterna efter Reinfeldts avgång som partiledare. Sverigedemokraternas nynazistiska arv innebär rimligen en högre tröskel för samarbete än vad som är fallet med exempelvis FrP, men det österrikiska exemplet visar att även ett parti med rötter i nazismen i ett längre perspektiv kan komma att accepteras som regeringspartner.


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Backlund, A. (2013). Placing radical right parties in political space: Four methods applied to the case of the Sweden Democrats [pdf]. PESO Research Report (1:2013).

Chapel Hill Expert Survey 2010

Heinisch, R. (2003). Success in opposition–failure in government: explaining the performance of right-wing populist parties in public officeWest European Politics, 26(3), 91-130.

Jungar, A. C. (2012). Populister i närheten av regeringen. I Björkman, J., & Fjæstad. Tungan på vågen: Vågmästare och balanspartier. Göteborg: Makadam Förlag.

Jungar, A. C., & Jupskås, A. R. (2014). Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? Scandinavian Political Studies 37(3), 215-238.

Jupskås, Anders Ravik (2013). Mangfoldig mobilisering og velsmurt valgmaskineri: Fremskrittspartiet runder 40 år. Nytt Norsk Tidskrift nr 1:5-18.

Isolering av högerradikala partier, del 1

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

När Sverigedemokraternas gjorde debut i riksdagen 2010 deklarerade de övriga riksdagspartierna samfällt att de under inga omständigheter avsåg samarbeta eller förhandla med partiet. En så kallad cordon sanitaire formulerades gentemot SD utifrån dess från övriga partier särskiljande och radikala inställning till invandring och flyktingmottagande. Samma hållning fortsätter även efter det senaste riksdagsvalet, då Alliansen valde att avgå snarare än att regera med stöd av Sverigedemokraterna, och Stefan Löfven sade sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier”, från vilka han exkluderade SD.

Den franska termen cordon sanitaire, som ofta används som en metafor för en (ibland framförhandlad) isolering av ett ”paria”-parti, har sitt ursprung i medicinen. För att förhindra spridning av en smittsam sjukdom etableras en karantän kring smittohärden i syfte att förhindra en fortsatt utbredning. Målsättningen med en politisk isolering är både att hindra det isolerade partiet från politiskt inflytande och att höja tröskeln för väljare att lägga sin röst på ett parti vars demokratiska grundvärderingar ifrågasätts och som inte kan påverka politiken.

I Västeuropa av idag är det framförallt två av de populistiska högerradikala partierna som fortfarande är utsatta för den här typen av politisk isolering: belgiska Vlaams Belang (VB, tidigare Vlaams Blok) och Sverigedemokraterna. Varför har den politiska isoleringen av VB bestått sedan 1989, medan exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, som tidigare betraktats som icke rumsrena partier, har kunnat agera stödparti till regeringen eller själva deltagit i regeringskoalition? I detta blogginlägg behandlar vi frågor om väljarstöd och när den politiska isoleringen kan upprätthållas, och i en kommande andra del återvänder vi till frågan om när och varför isoleringen bryts.

De högerradikala partiernas status kan förstås utifrån en partistrategisk analys som utgår från de kostnader och fördelar övriga partier erfar med en isolering. I den partistrategiska litteraturen tillskrivs politiska partier olika målsättningar: de vill påverka det politiska beslutsfattandet, och för detta syfte behöver de göra bra valresultat, ha tillgång till regeringsmakt och även ha effektiva och väl sammanhållna partiorganisationer. En politisk isolering av ett paria-parti upprätthålls av övriga partier då kostnaderna för dessa mål är låga.

Den cordon sanitaire som har tillämpats på belgiska Vlaams Belang sedan 1989 tycks ha haft resultat, även om den förväntade effekten har dröjt. Under 20 år växte partiet och erhöll som bäst 12 procent av rösterna till det federala parlamentet (2007) och 14 procent till Europaparlamentet (2004). Isoleringen kan rentav ha haft en positiv effekt på partiets stöd, då det har kunnat mobilisera väljare med en anti-etablissemangsretorik (Van Spanje & Van der Brug, 2009). Vid det senaste federala valet fick partiet dock knappt fyra procent av rösterna, och det förlorade ett av sina två mandat i Europaparlamentet. Anledningen till att många väljare har övergett VB är att man inte vill rösta på ett parti med mycket små utsikter att påverka politiken (Pauwels, 2011). Nedgången har dock varit villkorad av att det regionalistiska och mer moderat invandringskritiska partiet Ny-Flamländska Alliansen (N-VA) har tagit över många av VBs väljare. Det är alltså kombinationen av isolering och mer rumsrena politiska alternativ som kan förklara Vlaams Belangs nedgång.

Hur kommer det sig då att isoleringen av VB har kunnat vidmakthållas? Detta kan till stor del förklaras med att de partistrategiska kostnaderna varit låga för de övriga partierna med avseende på regeringsbildning. Belgien har en historia av överstora koalitioner, vilket delvis kan förklaras med institutionella faktorer såsom positiv parlamentarism och att vissa beslut kräver kvalificerad majoritet (två tredjedelar). Dessutom är ekonomisk höger-vänster bara en av flera relevanta dimensioner i det belgiska partisystemet, och partier kan därför närma sig varandra utifrån olika politiska dimensioner (Dumont, 2011). Givet att det går att regera i breda koalitioner innebär också det systematiska uteslutandet av ett parti minskad konkurrens för att själv kunna ta plats i regeringen. (Med detta inte sagt att det är enkelt att bilda regering i Belgien; efter valet 2010 tog processen 541 dagar!)

Frågan är hur länge isoleringen av Sverigedemokraterna kommer att upprätthållas. Om vi ser till det belgiska fallet tycks det osannolikt att enbart isolering skall leda till ett minskat väljarstöd för SD, om det inte finns någon annat parti dit dess sympatisörer kan söka sig. Jämfört med Vlaams Belang är det också mindre trovärdigt att utmåla SD som irrelevant för politiken, då det som vågmästare har avgjort omröstningar där riksdagen varit delad (dock inte i sin profilfråga). Att andra partier närmar sig en mer restriktiv invandringspolitik skulle kunna plocka väljare från Sverigedemokraterna, men samtidigt kan det uppstå ett trovärdighetsproblem om uppriktigheten i en sådan policyförändring. Dessutom kan övriga partiers anpassning legitimera invandringskritisk politik, och i slutändan gynna det parti som tidigare exklusivt ”ägt” frågan.

En annan väg är istället att bryta isoleringen: från moderat håll föreslogs nyligen på lokal nivå att man bör släppa in SD i kommunala styrelser och nämnder. I ett längre perspektiv är det möjligt att vi ser en utveckling liknande den i Norge och Danmark, där den politiska isoleringen har brutits när detta har varit nödvändigt för att bilda regering. Vi återkommer till denna fråga i blogginläggets andra del.

För mer läsning om Sverigedemokraternas väljarstöd, se även Politologernas inlägg Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare? och SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Dumont, P. (2011). The Belgian ‘Rainbow coalition’ puzzle. I: R. W. Andeweg, L. De Winter & P. Dumont (eds.), Puzzles of Government Formation: Coalition Theory and Deviant Cases. Routledge.

Pauwels, T. (2011). Explaining the strange decline of the populist radical right Vlaams Belang in Belgium: The impact of permanent opposition. Acta Politica 46(1): 60–82.

Van Spanje, J. & Van der Brug, W. (2009). Being intolerant of the intolerant. The exclusion of Western European anti-immigration parties and its consequences for party choice. Acta Politica 44(4): 353–384.