Isolering av högerradikala partier, del 2

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

I ett tidigare blogginlägg diskuterade vi hur det kan se ut när ett högerradikalt parti isoleras av etablerade partier. I detta inlägg behandlar vi istället hur det kan gå till när isoleringen bryts och samarbete inleds med ett tidigare exkluderat parti.

All fler högerradikala och populistiska partier i Europa har tagit steget från att betraktas som icke rumsrena eller inte samarbetsdugliga in i regeringsvärmen, eller i dess omedelbara närhet som stödpartier. Högerradikala partier har varit eller är fullvärdiga regeringspartners i exempelvis Österrike (Frihetspartiet FPÖ), Italien (Lega Nord), Slovakien (Slovakiska nationalpartiet) och Lettland (Nationella alliansen), och nyligen släpptes Fremskrittspartiet (FrP) i Norge in i regeringen. I bland annat Danmark (Dansk Folkeparti), Nederländerna (Frihetspartiet) och Bulgarien (Attack) har de istället agerat stödpartier till sittande regeringar.

Förklaringen till bruten isolering kan inte sägas vara att de högerradikala partierna tagit avstånd från den invandringskritiska politik som tidigare anförts som skäl för isoleringen. Däremot kan de isolerade partierna ha vidtagit åtgärder för att påvisa regeringsduglighet. Högerradikala partier har ofta präglats av partisplittring och personliga konflikter, men även av partiledningar som eftersträvat regeringsställning har säkerställt instrument för kontroll och disciplinering av partiets representanter i representativa församlingar, samt strävat efter ett ansvarsfullt agerande i parlamentet. Till exempel hade norska Fremskrittspartiet innan regeringsinträdet 2013 haft politiskt ansvar i flera kommuner. När Pia Kjaersgaard bröt sig ur det danska Fremskridtspartiet och bildade Dansk Folkeparti var tanken att bryta med moderpartiets lösa och odisciplinerade partiorganisation, och med dess nyckfulla och ansvarslösa agerande i parlamentet. Partiledningen tog kontroll över centrala partiorgan, medlemmar som avvek från partilinjen uteslöts och lojalitet premierades. I detta avseende har Sverigedemokraterna tagit stort intryck av Dansk Folkeparti.

En politisk isolering bryts då den blir för kostsam att upprätthålla för etablerade partier i termer av sakpolitiskt inflytande och utsikter till regeringsmakt. De högerradikala partiernas isolering beror vanligen på deras positioner vad gäller invandring och integration, frågor som brukar placeras på den så kallade liberal-auktoritära konfliktdimensionen (som också innehåller synen på exempelvis brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter och jämställdhet). Däremot placerar sig dessa partier ofta i en strategiskt viktig median-/mittenposition på den ekonomiska höger-vänsterdimensionen, som ofta anses ha större vikt i det politiska beslutsfattandet. Då partiet är isolerat tvingas övriga partier både till höger och vänster till större kompromisser, exempelvis i blocköverskridande överenskommelser. I frågor som berör traditionell ekonomisk vänster-högerpolitik (skatter, välfärdssatsningar, och förhållandet mellan marknads- och offentliga lösningar) kan partierna med andra ord tvingas till större kompromisser då de inte kan samarbeta med det parti som är mer sakpolitiskt näraliggande – undantaget den fråga som ligger till grund för isoleringen.

141008

Figur 1 illustrerar partierna i de tre skandinaviska länderna längs de två omnämnda konfliktdimensionerna (Jungar och Jupskås 2014). Om vi exempelvis tittar på Danmark framgår det här att Dansk Folkeparti (DF) innehar en mittenposition vad gäller ekonomisk policy som rimligen borde möjliggöra samarbete med partier både till höger och vänster, om inte läget komplicerades av avstånden på den andra dimensionen. De två regeringspartier åt vilka DF agerade stödparti är de som ligger närmast på den liberal-auktoritära axeln. I det svenska fallet kan vi se att även Sverigedemokraterna har en ekonomisk mittenposition, och Allianspartierna har närmare till SD än till S eller MP längs denna dimension (se även Backlund 2013). I ljuset av detta är det inte helt förvånande att vissa kommunpolitiker har öppnat upp för att bryta isoleringen av SD på lokal nivå, om än inte inleda formella samarbeten. Partier som innehar medianpositionen längs den viktigaste ideologiska dimensionen i ett partisystem har en stark förhandlingsposition och blir svårare att exkludera (Jungar 2012).

Den politiska isoleringen kan komma att brytas då inkluderandet av en tidigare isolerat parti är det enda sättet att erövra regeringsmakten. I de fall högerradikala partier inkluderats eller agerat stödparti handlar det om att de varit nödvändiga för de regeringsbildande partierna för att bilda en regering (utan att kompromissa för mycket) eller för att få tillgång till viktiga/värdefulla ministerportföljer. För att det norska högerpartiet skulle kunna ta uppdraget att bilda en handlingskraftig regering 2013 (utan att gå över blockgränsen) var inkluderingen av Fremskrittspartiet nödvändig. Detsamma gäller Dansk Folkepartis stödfunktion till den liberal-konservativa regeringen mellan 2001-2011. I Österrike valde konservativa ÖVP efter valet 1999 att bryta isoleringen och regera med högerradikala FPÖ snarare än socialdemokraterna då detta betydde både mindre politiska kompromisser och bibehållandet av tyngre ministerposter (Heinisch 2003).

Hur hanterar då etablerade partier som tidigare deklarerat att de inte avser samarbeta med ett visst parti de kostnader som kan uppstå av att bryta ett sådant löfte? I det norska fallet hade Høyre redan 2009 öppnat för ett samarbete med Fremskrittspartiet, efter det att partiets medlemmar blivit allt mera positiva till ett sådant samarbete (Jupskås 2013). Anledningen till att Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V) valde att inte fullt ut ingå i regeringen, utan agera stödpartier handlade förutom sakpolitiska skillnader även om partiinternt motstånd. En majoritet av partiernas väljare och medlemmar var kritiska till samarbete med FrP. Så sent som 2009 sade Venstres dåvarande partiledare Lars Sponheim at man fick klå upp honom om Venstre skulle bidra till att FrP någonsin kom i regeringsställning, men efter ett partiledarbyte 2010 gav Venstre efter det senaste valet sitt stöd till en regering med FrP. Även KrF hade fått en ny partiledare 2011. Partiledarbytena underlättade med andra ord samarbetet då de som personifierat isoleringslinjen var ute ur bilden. Även de nuvarande partiledarna för Høyre och FrP – Erna Solberg och Siv Jensen – har en bättre relation än sina föregångare.

Sammanfattningsvis kan det bli kostsamt att isolera ett relativt stort parti i en strategisk position från politiskt inflytande. För etablerade center-högerpartier kan det innebära ett val mellan att acceptera att fastna i permanent opposition, att utstå tunga kompromisser vad gäller policy eller ministerportföljer, eller att söka nya, tidigare otänkbara samarbeten. Sådana samarbeten kan dock vara beroende av förnyelse inom partier där nyckelpersoner som starkt tagit avstånd från de isolerade partierna byts ut. I ljuset av detta blir det intressant att se vad som på sikt händer inom Moderaterna efter Reinfeldts avgång som partiledare. Sverigedemokraternas nynazistiska arv innebär rimligen en högre tröskel för samarbete än vad som är fallet med exempelvis FrP, men det österrikiska exemplet visar att även ett parti med rötter i nazismen i ett längre perspektiv kan komma att accepteras som regeringspartner.


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Backlund, A. (2013). Placing radical right parties in political space: Four methods applied to the case of the Sweden Democrats [pdf]. PESO Research Report (1:2013).

Chapel Hill Expert Survey 2010

Heinisch, R. (2003). Success in opposition–failure in government: explaining the performance of right-wing populist parties in public officeWest European Politics, 26(3), 91-130.

Jungar, A. C. (2012). Populister i närheten av regeringen. I Björkman, J., & Fjæstad. Tungan på vågen: Vågmästare och balanspartier. Göteborg: Makadam Förlag.

Jungar, A. C., & Jupskås, A. R. (2014). Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? Scandinavian Political Studies 37(3), 215-238.

Jupskås, Anders Ravik (2013). Mangfoldig mobilisering og velsmurt valgmaskineri: Fremskrittspartiet runder 40 år. Nytt Norsk Tidskrift nr 1:5-18.

Advertisements

6 reaktioner på ”Isolering av högerradikala partier, del 2

  1. […] En annan väg är istället att bryta isoleringen: från moderat håll föreslogs nyligen på lokal nivå att man bör släppa in SD i kommunala styrelser och nämnder. I ett längre perspektiv är det möjligt att vi ser en utveckling liknande den i Norge och Danmark, där den politiska isoleringen har brutits när detta har varit nödvändigt för att bilda regering. Vi återkommer till denna fråga i blogginläggets andra del. […]

  2. ”med rötter i nazismen” känns minst ett par snäpp för hårt. Har aldrig sett något belägg för att det varit okej att kalla sig nazist eller visa sådana sympatier inom SD. Vad som brukar nämnas är ett par personer för 20+ år sedan som haft sådana kopplingar innan respektive efter ledande positioner i partiet, men inget som motsäger vad jag skriver ovan.

    ”med rötter i nazismen” ger intryck av att partiet grundades med uttalade sympatier för nazistiska idéer och det är ju direkt felaktigt.

    Dessutom är det påtagliga dubbla måttstockar jämfört med hur andra partier värderas: steriliseringarna med s, rasismen i c:s partiprogram, fp:s lokala samverkan med nazister under andra världskriget. För att inte tala om vänsterpartiets relation till några av världens blodigaste regimer och ledamöters antidemokratiska agerande i denna valrörelse.

    • Hej Niklas,

      Vi påstår inte att SD är ett nazistiskt parti. ”Med rötter i nazismen” syftar på österrikiska FPÖ. Vi skriver dock att SD har ett ”nynazistiskt arv”, på grund av dess ursprung med kopplingar till vit makt-rörelsen. Poängen är att tröskeln för att samarbeta med båda dessa partier rimligen är högre än för ett parti med sitt ursprung i skattemissnöje, såsom FrP.

  3. […] Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s