Av: Johan Hellström
Inlägget nedan är den andra av två inlägg som berör användandet (ekonomisk) statistik i den offentliga debatten inför riksdagsvalet. Det första inlägget om det s.k. RUT-avdraget finns här. Följande inlägg handlar om inkomstfördelning och de s.k. inkomstklyftorna i Sverige och Europa. Båda dessa inlägg syftar till att klargöra vad den offentliga statistiken egentligen säger om två olika politiska frågor, samt klarlägga hur två diametrala ståndpunkter i dessa frågor båda kan vara korrekta.
När riksdagsval närmar sig brukar kampen om verklighetsbeskrivningen bli allt mer viktigare och i detta avseende brukar inte referenser till olika typer av statistik vara ovanligt. En fråga som aktualiseras i denna valrörelse är om de personer med lägst inkomster fått det bättre eller sämre, samt om inkomstskillnaderna eller de s.k. inkomstklyftorna ökat eller minskat i Sverige?
En som länge varit aktiv i debatten om just inkomstskillnader i Sverige är nationalekonomen Stefan Fölster, tidigare chefekonom på Svenskt näringsliv och numera chef för det marknadsliberala Reforminstitutet. Fölster menar att det inte finns några ökade klyftor i samhället och att denna är frånvarande i den offentliga statistiken, men även att de med lägst inkomster fått det bättre sedan Alliansen tillträdde 2006. Moderaterna har också lyft fram detta i sin valkampanj inför riksdagsvalet. Samtidigt finns det i den offentliga debatten just påståenden om det motsatta. Att de med lägst inkomster fått det sämre och att inkomstklyftorna har ökat under de senaste åren. Den kritik kommer inte minst från Socialdemokraternas och LO och aktualiserades nu senast efter det att dessa bjöd in den franske ekonomen Thomas Piketty att prata i Almedalen.
Hur ser det då ut? För det första är det inte helt lätt att slå fast hur man definierar låginkomsttagare (eller för den delen höginkomsttagare). Med andra ord vart ska man dra gränsen? Ska man dra gränsen vid de 10 procenten med lägst inkomster eller ska fler räknas in? Detta är ganska godtyckligt, därför redovisar jag två vanliga indelningar nedan, genomsnittsinkomsten för de 10 respektive 30 procenten med lägsta inkomsterna i Sverige.
Figuren nedan visar utvecklingen av disponibel inkomst för de 10 procent eller den tiondel med de lägsta inkomsterna (1:a decentilen) från början av 90-talet och framåt. Disponibel inkomst är de inkomster som återstår när skatter och avgifter är betalade, dvs. hur mycket en person har kvar att konsumera eller spara. Figurerna i detta inlägg exkluderar kapitalvinster trots att detta är inkomster, p.g.a. av att dessa kan variera mycket på väldigt kort tid.
Det är tydligt att disponibla inkomster ökat något från 1991 (första mätpunkten) till 2012 (sista mätpunkten), men även att den genomsnittliga inkomsten är beroende av konjunkturen och mer precist arbetslöshetsnivån. Av denna anledning sjunk den disponibla inkomsten för de 10 procenten med lägst inkomster under 90-talskrisen, men även efter det att Alliansen vann regeringsmakten 2006 och finanskrisen som följde. Några stora ökningar av de disponibla inkomsterna från och med 2006 visar inte denna statistik på då den ligger på i stort sett samma nivå 2006 som 2012 (sista mätpunkten). Om vi i stället breddar inkomstgruppen till de 30 procent med lägst inkomster ser bilden lite annorlunda ut. Då får vi istället en relativt stadig ökning i inkomster sedan 1997 (med undantag för 90-talskrisen och finanskrisen) vilket visas i figuren nedan.
Hur ser det då ut med inkomstfördelningen eller de s.k. inkomstklyftorna? Två vanliga sätt att påvisa en eventuell förekomst av minskande eller ökande inkomstskillnader är att jämföra genomsnittsinkomsterna för de personer med lägst respektive högst inkomster, samt med hjälp av den s.k. ginikoeffcienten.
De två följande figurerna nedan visar disponibel inkomst för de 10 procent med de lägsta inkomsterna och de 10 procent med de högsta inkomsterna, respektive de 30 procent med de lägsta och högsta inkomsterna.
I figurerna ovan verkar det som inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare ökat över tid. För att förtydliga dessa skillnader är det vanligt att man redovisar den procentuella skillnaden in inkomster mellan de som har lägst respektive högst inkomster. Figuren nedan illustrerar just detta och trenden är (i stort sett) växande inkomstskillnader från början av 90-talet och framåt.
Ett annat vedertaget sätt att påvisa inkomstskillnader är med hjälp av den s.k. ginikoefficienten. Ginikoefficienten fungerar som så att en större ginikoefficient indikerar större inkomstskillnader. En ginikoefficient på noll skulle innebära att alla individer hade exakt lika mycket i inkomst och en ginikoefficient på 1 att en person får all inkomst. Figuren nedan visar ginikoefficienten för Sverige från 1991 och framåt. Ökade inkomstskillnader är, som framgår av figuren, inte någonting som endast ägt rum under Alliansen tid vid regeringsmakten.
Hur förhåller sig då utvecklingen i Sverige till övriga Europa? EU:s officiella statistikorgan Eurostat kartlägger också inkomstfördelningar i sina medlemsstater. I figuren nedan jämförs Sverige med de s.k. EU15-länderna, dvs. de länder som redan var eller blev medlemmar i EU 1995 (då uppgifter för 90-talet saknas för många nyare medlemmar).
I figuren kan vi se att Sverige följer trenden för dessa EU-länder från 2006 och framåt. Sverige har dock en något större procentuell ökning av inkomstskillnaderna än genomsnittet för de andra länderna. Detta är dock inte något unikt för Alliansen tid vid makten, då Sverige hade en större ökning av inkomstskillnaderna mellan 1997 och 2006 än genomsnittet för EU15-länderna.
Så vem har då rätt? Fölster och Moderaterna (m.fl.) har rätt i att inkomsterna för de sämst ställda har förbättras något under Alliansens snart två mandatperioder i regeringsställning om man ser till de 20 till 30 procenten med lägst inkomster, men inte för de 10 procent med lägst inkomster. Socialdemokraterna och LO (m.fl.) har rätt i att ”inkomstklyftorna” har blivit mer tydlig med Reinfeldt som statsminister. Dock är ökade inkomstskillnader inte något som är unikt för Alliansens tid vid makten, utan ”inkomstklyftorna” ökade även under de socialdemokratiska regeringsinnehaven under både 90-talet och 00- talet.
Extra läsning: Även OECD sammanställer statistik om inkomstfördelningar. Enligt OECD:s statistik har inkomstklyftorna ökat i Sverige, medan de minskat eller legat stilla i t.ex. Belgien, Finland, Tjeckien, och Island sedan 2006. Men även med denna statistik blir det tydligt att ökningen av inkomstojämlikhet började innan 2006 och Reinfeldts första Alliansregering.
Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.
Om makt och politik 