Partiet som kom in från kylan

Det här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Sverige var fram till slutet av 1980-talet ett typiskt nordiskt fempartisystem: Socialdemokrater och kommunister fanns på vänsterflanken och Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna huserade på högerflanken.  Från och med slutet av 1980-talet tog ett antal nya partier sig in i riksdagen. Till att börja med Kristdemokraterna, följt av Miljöpartiet. Ny Demokrati gjorde ett kort parlamentariskt gästspel i början av 1990-talet. Men ingen av de senare parlamentariska debutanterna har varit lika framgångsrika som Sverigedemokraterna. 2010 klättrade de över röstspärren med en röstandel på 5, 7 procent av rösterna, fördubblade sina mandat i valet 2014, och touchade 18 procent i valet 2018. I riksdagsvalet 2022 går de med 22 procent av de avgivna rösterna från att vara tredje till det andra största riksdagspartiet. Efter varje val har frågan ställts om efterfrågan på Sverigedemokraterna nu inte var mättad: Hade partiet inte växt klart? Framtiden är onekligen svår att sia om, men en sak står klart.  Sverigedemokraterna har på kort tid skjutit i höjden som få andra partier gjort i modern politisk tid.

Nu har också Sverigedemokraterna definitivt tagit sig in i den politiska värmen efter att under större delen av sitt parlamentariska liv varit ett isolerat pariaparti. Vid SDs parlamentariska genombrott 2010 sade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt att SD aldrig skulle få påverka invandringspolitikens utformning. De parlamentariska partierna formulerade dessutom en isoleringspakt att man varken skulle förhandla eller samarbeta med SD och hänvisade till partiets extrema ideologiska ursprung och radikala migrationspolitik. Efter valet 2018 har flera partier, i synnerhet Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt även Socialdemokraterna i olika grad närmat sig SDs ståndpunkter om invandring, integration och brottsbekämpning. Därtill har de anammat deras problembeskrivningar om att invandringen och misslyckad integration är förklaringar till många av de samtida samhällsproblemen. Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik ter sig inte längre som radikalt annorlunda än dessa partiers. SD:s politiska frågor och svar har blivit det nya normala.

Dessutom har isoleringen har brutits och de borgerliga partierna, med undantag för centern, är beredda att bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna.  Däremot är samarbetspartierna mera tveksamma att inkludera SD fullt ut i regeringen och ge partiet ministerportföljer. Om Ulf Kristersson är framgångsrik i sina regeringssonderingar är det sannolikt att SD är stödparti. 

Bland en del politiker, medier och forskare har det funnits föreställningar om att Sverige varit annorlunda än de nordiska grannarna och andra europeiska länder: Det svenska politiska systemet hade, menade man, en säregen motståndskraft mot invandringskritiska populistiska högerradikala partier och deras maktanspråk. Med Sverigedemokraternas väljarmässiga framgångar och nyvunna status som både ett samarbetsbart och regeringsdugligt parti har sådana föreställningar onekligen kommit på skam.

Sverige har varit en eftersläntrare vad beträffar parlamentariska genombrott och status. I grannländerna har SD:s systerpartier haft parlamentarisk representation sedan 1970-tale, men då som agrarpopulister (Sannfinländarna) och skatteprotestpartier i Danmark och Norge.  Från och med senare delen av 1990-talet har de nordiska partierna konvergerat ideologiskt med kritik av invandring, multikulturalism och EU, samt värdekonservatism som sina viktigaste frågor. Fremskrittspartiet och Sannfinländarna har medverkat i och Dansk Folkeparti har varit stödpartiet till centerhögerregeringar.  De har påverkat politiken och ritat om den politiska kartan. Samma mönster återfinns i andra europeiska länder där centerhögerpartier tagit regeringsmakten med hjälp av dessa även kallade nationalkonservativa partier. Nu har Sverige kommit i kapp.

Hur kommer Sverigedemokraterna att förvalta sin maktställning som riksdagens andra största parti, och eventuellt som ett stödparti till en minoritetsregering? Transformationen från en populistisk outsider med frän kritik av det politiska etablissemanget till att bli en del av detsamma kan vara utmanande. Att axla politiskt ansvar kostar på för alla partier, men frågan är om det inte kan vara extra tufft för ett populistiskt antietablissemangsparti vars identitet byggts på att vara väsentligt annorlunda än den så kallade ”sjuklövern” och att vara det enda partiet som företräder ”folket”. Förväntningarna kan vara extra högt satta hos väljarna att partiet nu levererar politik i deras smak.  Som det största partiet inom det borgerliga blocket har SD uttryckt att man kommer att kräva politiskt inflytande motsvarande sin storlek och i synnerhet i sina kärnfrågor migration, integration och brottslighet, men även a-kassan. Att göra långtgående kompromisser och eftergifter i för partiet viktiga frågor kan förorsaka missnöje bland medlemmar och väljare. I SD finns inget historiskt minne och upparbetad partikultur för att hantera sådana situationer, och en ödesfråga är om partiledningens som fram till lett partiet med järnhand framgångsrikt kan förankra sitt agerande som stödparti hos gräsrötterna?  Att vara stödparti och kunna plocka rosor utan att allt för mycket sticka sig på törnen kan för SD vara en framgångsrik väg: Att påverka utan att ta fullt ansvar och fortsättningsvis kunna distansera sig från och rikta kritik mot regeringen.

Partiernas ungdomsförbund och framtidens regeringskonstellationer

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Årets valrörelse var en strid in på målsnöret. De sista veckorna präglades av partiledardebatter, statsministerdueller och dagliga opinionsmätningar. De upplevt akuta frågorna om gängkriminalitet och stigande energipriser dominerade. Frågor av mer långsiktig karaktär lyste med sin frånvaro. Här-och-nu-fokuset är tydligast för den flitigt diskuterade regeringsbildningsfrågan. Frågan om vem som tar vem och i vilken utsträckning är central i medierapporteringen. Men utfästelserna som ges har som mest en fyraårig giltighet. Sällan eller aldrig diskuteras samarbeten bortom den kommande regeringsbildningen. Bortsett från ett uppmärksammat uttalande där Ebba Busch sent i valrörelsen konstaterade att Sverigedemokraterna kunde få ministerposter på sikt gavs få indikationer på tänkbara samarbeten i regeringsfrågan bortom den stundande mandatperioden. Varken partier eller media tycks intressera sig för frågan. Och möjligen är det varken märkligt eller beklagansvärt. Vi tillsätter trots allt de som ska fatta besluten de kommande fyra åren. Samarbetsmönster bortom det på valet följande regeringsbildningen är således okända för såväl partier som väljare.

Möjligen kan vi dock ges en glimt av framtida regeringskonstellationer genom att flytta sökljuset från dagens partiledare till de politiska ungdomsförbunden. De flesta av dagens ledande politiker tog sina första politiska stapplande steg i något av partiernas ungdomsförbund. Inte mindre än sex av partiledarna i 2022 års valrörelse har en bakgrund från ledningen av sina respektive ungdomsförbund. Det finns också en utbredd uppfattning om att ungdomsförbunden är den viktigaste plantskolan för partierna och oumbärliga för deras framtid. Särskilt då partierna har svårt att attrahera nya medlemmar blir de politiska ungdomsförbunden viktiga.  Och även om ungdomsförbunden numera har få medlemmar jämfört med medlemstalens guldålder är beredvilligheten stor bland medlemmarna för ett fortsatt engagemang även i vuxenlivet. En enkätstudie från 2020 visar att 9 av 10 medlemmar planerar för en fortsättning i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet. Dessutom säger sig fler än hälften vara villiga att ställa upp som kandidat i val en dag. Mycket talar för att dagens ungdomsförbundare är morgondagens politiker.

Så vad kan vi då förvänta oss av framtidens samarbetsmönster? När medlemmarna i den ovan nämnda enkäten ombads att placera in sig själva såväl som sina respektive moderpartier på en ideologisk vänster-högerskala framkommer att medlemmarna för samtliga ungdomsförbund i genomsnitt placerar sig själva längre mot flankerna än motsvarande placering av moderpartierna. Den sällan empiriskt belagda men ofta förekommande bilden av ungdomsförbunden som radikala blåslampor ges betydande stöd. För vissa av ungdomsförbunden är dessutom det ideologiska avståndet märkbart. SSU:s medlemmar uppfattar sig själva exempelvis långt mer vänster än sitt moderparti. Och jämför man dessa medlemmar med självplaceringen av Centerpartiets ungdomsförbundare är det inte särskilt förvånande att ledningar för såväl SSU som CUF var snabba med att kritisera Annie Lööfs besked om att Centerpartiet var villigt att sitta i en S-ledd regeringen efter valet.

Figur: Medlemmarnas genomsnittliga självplacering och placering av moderpartiet på en politisk vänster-högerskala (0-10), per ungdomsförbund

Källa: Ungdomsförbundsundersökningen 2020

Noterbart är även det närmast obefintliga avståndet mellan MUF, KDU och Ungsvenskarna. I den mån politiskt samarbete avgörs av närhet på den traditionella vänster-högerskalan tycks det sannolikt att de närmanden som gjorts den gångna mandatperioden även har en framtid bortom Kristersson, Busch och Åkesson.  För dem som vurmar för ”den breda mitten” som framtidens maktcentrum är figuren å andra sidan en rejäl käftsmäll. Medan mitten ekar tom är såväl vänster- som högerflanken trång. Ideologisk polarisering snarare än blocköverskridande konsensustänk således.

Invändningar kan framföras. Politiskt samarbete är inte bara vänster och höger utan även GAL och TAN. En annan etablerad åsikt gör gällande att radikalism tenderar att avta över tid. Samtidigt kan det anföras att mycket av dagens eventuella låsningar och förbehåll i åtminstone vissa avseenden är personberoende. Vad händer när personer som inte var medlemmar under ett partis alla mest komprometterade år tar över ett parti? Och vad händer när ett annat parti byter ut ledaren som i inte obetydlig del har profilerat sig på att inte samarbeta med de två ytterpartierna väljer att lämna över rodret till yngre förmågor? Sannolikt kommer personerna ha erfarenhet från ungdomsförbunden. Och kanske kan figuren ovan ge vissa indikationer på vad detta har för betydelse för regeringsbildningsvisioner bortom årets valrörelse.

Regeringsbildning i ett polariserat politiskt landskap

Det här är ett inlägg av Johan Hellström och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet alltid har varit starkt polariserat. Åtminstone i termer av ideologisk vänster–högerpolarisering. Men på senare år har den politiska konfliktdimensionen som rör ekonomi och fördelningspolitik i allt större utsträckning fått sällskap av en kulturell värderingsdimension som lyfter fram sakpolitiska skillnader i frågor som rör migration, brott och straff, mångkultur, identitet och globalisering. Därmed har de ideologiska och åsiktsmässiga skillnaderna mellan partierna ökat. Den växande betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen sammanfaller med ett flertal politiska förändringar: Sverigedemokraternas valframgångar, slutet för Allianspartiernas samarbete och svårigheterna att bilda regeringar. I detta avseende är den senaste mandatperioden turbulens ett tecken i tiden – en rekordlång regeringsbildning efter valet 2018, en misstroendeförklaring, följt av två regeringsbildningar – och allt inom mindre tid än ett halvår.

Den ökade betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen beror på Sverigedemokraterna (SD) inträde i den svenska riksdagen 2010. Sedan dess har partiet, och andra riksdagspartiers reaktion gentemot SD, fortsatt att förändra det svenska partilandskapet. Till en början tog samtliga riksdagspartier tydligt avstånd från allt samarbete med SD och försökte isolera partiet från politiskt inflytande. Partiets ursprung i vitmaktrörelsen och den organiserade rasismen var en belastning, men även att partiet ansågs som allt för extremt, främlingsfientligt och populistiskt för att samarbeta med. I detta avseende bottnade både Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019 i principen om att begränsa SD:s politiska inflytande och i målet att inte göra sig beroende av SD i regeringsställning. Även om många inom Allianspartierna – det vill säga M, KD, C och L – såg dessa överenskommelser som nödvändiga, fanns det samtidigt tidigt ett internt motstånd inom partierna mot dessa överenskommelser. En uppfattning om att det var dumdristigt att avstå en chans till regeringsmakten bara för att isolera SD. Det var också frågan om att samarbeta, eller att inte samarbeta med SD, som blev Alliansens död. Redan inför valet 2018 gled Allianspartierna isär, men det dröjde till 2019 då först KD och sedan M tydligt öppnade upp för regeringssamarbeten med SD. Senare anslöt sig Liberalerna till M och KD efter det att Januariavtalet slutat gälla sommaren 2021 och ensam stod Centerpartiet kvar, utan sina forna alliansvänner, i sin ovilja att göra sig beroende av SD.

Trots att det bara var två partier, M och KD, som tydligt deklarerat innan valet 2022 att de ville regera ihop, var regeringsunderlagen tydliga: två konstellationer av partier bestående av V-MP-C-S, respektive L-M-KD-SD. Två regeringsalternativ som inom sig själva är polariserade på den ekonomiska vänster-höger-skalan, som V och C, eller SD och M. Men även ett regeringsalternativ med partier som har diametralt olika ståndpunkter i olika kulturella (eller icke-materiella) värderingsfrågor, som L och SD.

När det stod klart att Ulf Kristersson regeringsunderlag var störst, började regeringsförhandlingarna ganska omgående. I skrivande stund har den nya riksdagen inte samlats vilket är en förutsättning för att en ny regering ska kunna tillsättas. Men att förhandlingarna kom i gång snabbt borgar för en relativt snabb regeringsbildning. Som framgår i boken 134 dagar som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, var det som hände då något ganska unikt. Den främsta anledningen till att det tog så lång tid var framför allt att Alliansen levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet, trots att det fanns en betydande oenighet om hur partierna såg på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Frågan om att samarbeta med Sverigedemokraterna å ena sidan, eller alternativt, med Socialdemokraterna å andra sidan, ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L. Två partier som var internt oeniga i frågan. Överläggningarna inom partierna tog lång tid vilket var det främsta skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingarna startade mellan C, L, MP och S. När förhandlingarna väl började, gick det däremot ganska snabbt att komma överens och att slutligen bilda en ny regering.

En annan fråga handlar vad som händer efter det att en regering har bildats. Om vi kommer att få se samma turbulens och återkommande regeringskriser som kännetecknade föregående mandatperiod? Den knappa riksdagsmajoriteten – 176 mot 173 mandat – gör att en Kristersson ledd regering kommer att vara sårbar för avhopp eller uteslutningar av ledamöter från det egna lägret. Och inte minst från Liberalerna respektive Sverigedemokraterna. Två partier som har en stor andel av förtroendevalda och väljare som varken ser det andra partiet som en önskvärd samarbetspartner eller som har ett speciellt högt förtroende för varandra. Det vill säga, trots att Kristerssons regeringsunderlag samlar en riksdagsmajoritet är det sannolikt en sårbar sådan. Inte minst på grund av att det är en oprövad konstellation av politiska partier som ska försöka att komma överens i en tid när Sverige står inför stora utmaningar – utmaningar som till stor del inte kan lösas med de förenklade förslag som presenterades under valrörelsen. När Sverige, liksom andra europeiska länder, tvingas ta itu med en hög inflation, skenade energipriser och en försvagad tillväxt kommer samarbetet att prövas tills bristningsgränsen.

Litteratur:

Teorell Jan, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam.

Hat och partiskhet bland väljarna? Affektiv polarisering i svensk politik

Av: Hanna Bäck och Emma Renström


Valrörelsen är i full gång och partiernas representanter uttalar sig i mer eller mindre negativa ordalag om motståndarsidan och utmålar vissa andra partier som fiender. Detta kan ha stor betydelse för hur väljarna ser på andra partier och deras anhängare, och för den så kallade polariseringen i väljarkåren.

Politisk polarisering är ett fenomen som har fått alltmer uppmärksamhet på senare tid (se t.ex. Oscarsson m.fl. 2021). Studier av demokratiska och republikanska väljare i USA har visat att den så kallade affektiva polariseringen har ökat under de senaste årtiondena (se t.ex. Iyengar m.fl., 2019). Den här typen av polarisering skiljer sig från ideologisk, eller åsiktsmässig, polarisering som vi är vana vid att undersöka inom statsvetenskapen, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig aversion mot ett annat parti och deras anhängare. Affektiv polarisering innebär att individen har förutfattade, negativa åsikter om andra partier eller deras anhängare, utan att dessa åsikter nödvändigtvis är starkt relaterade till aktörernas ideologiska ställningstaganden. Den här typen av polarisering skapar alltså ett starkt ”vi” och ”dem” klimat i samhället.

Vi har i vår forskning studerat affektiv polarisering bland svenska väljare i en rad studier, bland annat i 2019 års SOM-undersökning (se Renström, Bäck och Schmeisser, 2020). I den här undersökningen introducerade vi enkätfrågor som tidigare endast har använts i amerikanska och brittiska studier för att studera affektiv polarisering och fokuserade bland annat på att mäta huruvida väljarna skattar anhängare av andra partier på ett partiskt sätt. Till exempel om de uppfattar anhängare av andra partier eller ”utgruppspartier” som mindre ärliga eller mindre intelligenta än anhängare av det parti som väljaren identifierar sig med, det s.k. ”ingruppspartiet” (Iyengar m.fl., 2012).

För att undersöka graden av affektiv polarisering bad vi de svarande skatta hur de uppfattar anhängare av det ”egna” partiet och anhängare av de andra politiska partierna.[1] Egenskaperna vi frågade om var ärlighet, intelligens, fördomsfullhet och själviskhet. Eftersom varje respondent även angett vilket parti de själva anser sig vara anhängare av kan vi räkna ut skattningarna av varje egenskap för det egna partiet och hur det skiljer sig åt från de olika andra partierna. För att få en något enklare överblick över resultaten har vi slagit ihop alla egenskaper till ett polariseringsindex, vilket ger ett övergripande mått på affektiv polarisering.

I figur 1 och 2 nedan visas genomsnittlig polarisering för varje partis anhängare, det vill säga skattningarna för det egna partiet subtraherat från skattningarna av alla andra partier. Högre stolpar innebär alltså att deltagarna gör en större skillnad mellan det egna och andra partiers anhängare till fördel för det egna partiets anhängare. Till att börja med kan vi konstatera att alla partiers anhängare uppvisar affektiv polarisering gentemot alla andra partiers anhängare eftersom alla staplar är positiva.

I figur 1 visar vi den totala affektiva polariseringen som olika partiers anhängare visar mot alla andra partiers anhängare. Här ser vi att de partier vars anhängare uppvisar mest affektiv polarisering över lag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda dessa partiers anhängare uppvisar ungefär lika hög grad av affektiv polarisering.

Figur 1. Affektiv polarisering bland partiernas anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

För att bättre förstå vilka partiers anhängare som väljarna är partiska gentemot redovisar vi i Figur 2 den affektiva polariseringen gentemot enskilda (utgrupps)partier. Här ser vi några intressanta skillnader mellan partiernas väljare. Störst affektiv polarisering ser vi hos Vänsterpartiets anhängare gentemot Sverigedemokraternas anhängare (gula staplar). Men vi ser även att flera andra partiers anhängare, till exempel Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns och Liberalernas väljare, är partiska gentemot SD-anhängare. Den lägsta graden av affektiv polarisering gentemot SD anhängare återfinns bland Moderaternas och Kristdemokraternas anhängare, vilket kanske inte är så förvånansvärt med tanke på att dessa partier var de första som öppnade upp för ett samarbete med SD under regeringsbildningsprocessen efter valet 2018.

Figur 2. Affektiv polarisering gentemot olika partiers anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

Om vi i stället studerar Sverigedemokraternas anhängare (längst till höger i figuren) så ser vi att deras anhängare har en hög affektiv polarisering generellt mot alla andra partiers anhängare (flera staplar är relativt höga), men minst gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna. SD-anhängare är i den här studien mest affektivt polariserade gentemot Miljöpartiets (ljusgrön stapel) och Vänsterpartiets anhängare (mörkröd stapel), som de anser har avsevärt sämre karaktärsdrag än det egna partiets anhängare. SD-anhängarna uppvisar även relativt hög grad av partiskhet gentemot Socialdemokraternas (röd stapel) och Centerpartiets anhängare (mörkgrön stapel).

Liksom i amerikanska studier tycks det alltså vara så att det även i Sverige finns väljare som uppvisar en tydlig partiskhet gentemot andra partiers anhängare. En sådan partiskhet kan ha betydande konsekvenser. Om andra människor uppfattas som t. ex. oärliga kommer detta stå i vägen för konstruktiva politiska diskussioner. En hög grad av affektiv polarisering i samhället kan minska tilliten mellan politiska aktörer och försvåra interpersonella relationer. Vissa amerikanska studier har även visat på att affektiv polarisering kan leda till politiskt våld (Kalmoe & Mason 2022).

Huruvida den affektiva polariseringen bland svenska väljare är högre nu under 2022 års valrörelse, eller kommer att öka eller minska i framtiden, är svårt att uttala sig om. Blockpolitiken, med ett rödgrönt och ett borgerligt block, har länge varit betydelsefull inom svensk politik, men det faktum att man i media numera snarare talar om de rödgröna partierna och Centern som ett block, och övriga partier som ett block, talar dock för att den affektiva polariseringen kommer ta nya former. Även det faktum att flera partier på högersidan tydligt öppnat upp för ett samarbete med SD i regeringsfrågan talar för att den affektiva polariseringen kommer att se annorlunda ut under och efter årets valrörelse. Detta behöver dock inte betyda att den affektiva polariseringen minskar, utan kan helt enkelt innebära att partiernas anhängare finner nya ”fiender”.

Litteratur:

Iyengar, Shanto m.fl. 2012. Affect, not ideology. A social identity perspective on polarization. Public opinion quarterly.

Iyengar, Shanto m.fl. 2019. The origins and consequences of affective polarization in the United States. Annual Review of Political Science.

Kalmoe, Nathan P. & Lilliana Mason. 2022.  Radical American Partisanship: Mapping Violent Hostility, Its Causes, and the Consequences for Democracy. University of Chicago Press.

Oscarsson, Henrik, Torbjörn Bergman, Annika Bergström & Johan Hellström. 2021. Demokratirådets rapport 2021: polariseringen i Sverige. SNS förlag.

Renström, Emma A., Hanna Bäck & Yvonne Schmeisser. 2020. Vi gillar olika. Om affektiv polarisering bland svenska väljare. I Andersson, Carlander & Öhberg (red.), Regntunga skyar. SOM-institutet.


[1] Frågan var formulerad: I vilken utsträckning anser du att anhängare av följande partier är ärliga/intelligenta/fördomsfulla/själviska? För varje parti fick deltagaren svara på en sjugradig skala från 1 (I mycket liten utsträckning) till 7 (I mycket stor utsträckning).

En alltmer polariserad väljarkår – och Sverige har inte längre något mittenparti

Det här är ett lite längre gästinlägg av Anders Lidström.


På samma sätt som i många andra länder sker en polarisering av väljarkåren i Sverige. Data från de nationella SOM-undersökningarna 1986–2018[1] visar att allt färre uppfattar sig stå i mitten på den politiska vänster-högerskalan och allt fler till höger. Fyra partier har förändrats från att en gång ha dominerats av mittenväljare. De flesta som sympatiserar med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står nu till höger på den ideologiska skalan. Miljöpartiets väljare har förflyttat sig vänsterut.

I de två block som utgör alternativ inför 2022 års val blir därför förutsättningarna för kompromisser och regeringsbildning olika. I det block som förväntas utgöra regeringsunderlag för Magdalena Andersson spretar det mer mellan i huvudsak vänsterinriktade väljare inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och i huvudsak högerinriktade inom Centerpartiet. Inom högerblocket har väljarkåren en mer enhetlig ideologisk inriktning.

Väljarkåren har polariserats under de senaste 20 åren

I många länder är en tilltagande polarisering bland väljare och partier ett känt faktum. Inte minst har de växande klyftorna inom amerikansk politik uppmärksammats under senare år, med uppenbart skilda världsbilder bland Republikaner och Demokrater. Liknande fenomen har även noterats i många europeiska länder. I Sverige visade dock en rapport från SNS demokratiråd nyligen på en blandad bild[2].  Slutsatsen var att graden av ideologisk polarisering bland politiker, partier, media och medborgare länge befunnit sig på en hög nivå i Sverige. Flera av författarnas indikatorer visade på en tydlig uppgång efter valet 2014, men det handlar inte alltid om några historiska rekord. SNS-rapporten inkluderar dock perioden från slutet av 1970-taket till mitten 1980-talet då vänster–högerpolariseringen var särskilt stark. Rapporten från SNS understryker också att polariseringen är ett mångfasetterat begrepp som kan avse olika saker i ett samhälle. Inte minst under senare år har värderingskonflikter kring invandring och kultur, ibland summerat kring den s.k. GAL-TAN-skalan uppmärksammats.

I Sverige spelar dock vänster-högerdimensionen alltjämt en avgörande roll som den helt dominerande politiska dimensionen. Gräver vi djupare i det empiriska materialet framträder en mer distinkt bild av att den ideologiska polariseringen kring denna skala bland medborgarna påtagligt ökat under de senaste åren. Som grund för detta används SOM-undersökningarna som genomförts varje år från 1986 med representativa urval av Sveriges befolkning. Alla år har de tillfrågade ombetts ange var på vänster-högerskalan man själv vill placera sig. Såsom framgår av figur 1 var fördelningen länge jämn med ungefär en tredjedel var i varje huvudalternativ. Det var lika många som stod till vänster, varken till vänster eller höger, respektive till höger. Från 2004 har det dock skett en tilltagande polarisering genom att allt färre uppfattar sig stå i mitten och allt fler anger sig befinna sig i en position till höger. Andelen som har en vänsteridentifikation har dock varit oförändrad över tid. Totalt sett har det således skett dels en polarisering av väljarkåren, dels en generell högerförskjutning.[3]

Figur 1. Vänster-höger-orientering hos samtliga medborgare vid perioder kring valen under perioden 1986–2018

Anmärkning: Källa: Göteborgs universitet, SOM-institutet, 2020. Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

Enkätfrågan lyder ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala?”. Svarsalternativen var klart till vänster, något till vänster, varken vänster eller höger, något till höger, klart till höger. Antalet respondenter varierar från 4403 (1990–1992) till 27 798 (2016-2018).

Det finns idag inte lägre något utpräglat mittenparti i Sverige

Man kan tycka att de skillnader som under senare år framträder i figur 1, med bara ett antal procentenheter i olika riktningar skulle kunna vara försumbara men bakom detta finns ännu större skillnader mellan olika partier. En uppdelning av sympatisörernas självplacering på vänster-högerskalan efter partisympati visar på markanta olikheter mellan partierna (se figur 2). Moderaterna och Vänsterpartiet har varit kraftigt och stabila höger- respektive vänsterinriktade under alla år. Liberalerna har också en tydlig högerdominans bland sina sympatisörer även om det också funnits en ansenlig mittengrupp som dessutom en gång i tiden var lika stor som högergruppen. Hos Socialdemokraterna identifierar sig de flesta med vänster men det finns också en betydande del som varken anser sig stå till vänster eller höger.

Identifikationen bland sympatisörerna inom de fyra andra partierna har tydligt förändrats över tid. Kristdemokraternas sympatisörer var mittenorienterade under 1980-talet men har sedan i tilltagande grad rört sig högerut. Centerpartiet, som tillsammans med Folkpartiet (Liberalerna) länge markerat sin ställning som mittenparti har från ungefär 2008 fått en väljarkår som i huvudsak anser sig stå till höger. Sverigedemokraterna inledde sin bana med sympatisörer som tyckte sig stå i mitten av den politiska vänster-högerskalan men har under senare år snabbt rört sig högerut. Miljöpartiets väljare har rört sig i motsatt riktning – från mitt i vänster-högerdimensionen till en tydlig dominans av sympatisörer som identifierar sig med vänster från 2008. Detta tydliggör ytterligare hur väljarkåren blivit alltmer polariserad och hur detta skiljer sig åt mellan partier. Det innebär också att Sverige inte har något mittenparti – sett utifrån deras väljares ideologiska positioner.

Figur 2. Vänster-höger-orientering hos sympatisörer till de politiska partierna vid perioder kring valen 1986-2018

Anmärkning: För källa och frågans lydelse, se anmärkning i anslutning till figur 1. Antalet respondenter per period varierar från 134 (Kd 1986-89) till 8394 (S 2016-2018).

Väljarkårens ideologiska inriktning är mer enhetlig inom högerblocken än vänsterblocket

Valperioden efter 2018 års val har präglats av återkommande parlamentariska kriser. Det tog rekordlånga 134 dagar innan en ny regering var på plats, efter segdragna förhandlingar[4]. Vid flera tillfällen, bland annat vid strategiska beslut om statsbudgeten, har oppositionens förslag gått igenom i stället för regeringens. Regeringar har fällts och enskilda statsråd har varit föremål för misstroendeomröstning. Trots detta har det hela tiden suttit en socialdemokratisk statsminister i ledningen för en regering med i huvudsak socialdemokrater. Bakom dessa svårigheter ligger inte minst en tilltagande polarisering. Att polariseringen bland väljarna i det socialdemokratiska regeringsunderlaget har utvecklats åt olika håll – att Centerpartiets sympatisörer har blivit alltmer högerinriktade medan Miljöpartiets rört sig vänsterut – har gjort det svårare att nå överenskommelser som kan upplevas legitima hos de egna sympatisörerna. En möjlig tendens bland de centerpartistiska väljarna kan dock skönjas vid det senaste valet i och med att andelen högerorienterade då minskade jämfört med 2012–2015. Kanske detta är början på en ny trend som skulle underlätta samarbetet inom denna grupp.

På den andra sidan av partier till höger finns inte denna problematik. Väljarnas ideologiska inriktning är mer enhetlig bland de partier som erbjuder ett alternativ till den nuvarande regeringen. Sympatisörerna till två partier – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har dessutom tydligt rört sig högerut. Åtminstone i frågor som gäller höger-vänsterskalan borde det gå ganska lätt för dessa att komma överens på ett sätt som har legitimitet bland de egna väljarna.


[1] Göteborgs universitet, SOM-institutet (2020). Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

[2] Oscarsson, Henrik; Bergman, Torbjörn; Bergström, Annika och Hellström, Johan (2021). Polarisering i Sverige. Demokratirådets rapport 2021. Stockholm: SNS förlag.

[3] Detta är linje med de slutsatser som dras i kapitel 5 i Oskarsson m.fl. (2021) där analyserna istället utgår från väljarundersökningarna. Enligt dessa undersökningar kan förändringen först observeras mellan valen 2002 och 2006.

[4] Teorell Jan; Bäck, Hanna; Hellström, Johan och Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Makadam.