Regeringsduglighet

Av: Johan Hellström och Maria Vallin

Följande inlägg är samförfattat av Johan Hellström och Maria Vallin, och bygger på Marias masteruppsats ”Duglig att regera? En fallstudie över användningen av begreppet regeringsduglighet i svensk tryckt press”

“Partierna tävlar inte med idéer, utan i regeringsduglighet”[1]. Så lyder rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet publicerad i mars 2014 och sammanfattar ett tongivande inslag i den mediala debatten inför riksdagsvalet senare samma år. Begreppet regeringsduglighet tycks ha blivit allt mer frekvent synligt i medierapporteringen kring partier. Allt ifrån journalister och krönikörer till statsvetare och politiker använder sig av termen. Att vara ”duglig att regera” är något som verkar ha hamnat högre upp i prioriteringen angående vad som ska vara avgörande för ett partis möjligheter att vinna riksdagsval, samt tenderar att fungera som ett slagträ i det politiska maktspelet. Att vara regeringsduglig är en angelägenhet som ger sken av att ha blivit lika relevant som de ideologiska aspekterna av ett partis agenda. Men vad innebär egentligen begreppet, och är det överhuvudtaget möjligt att fastställa en innebörd? Innebär t.ex. regeringsduglighet kapaciteten att regera och förverkliga sin politik? Eller möjligheten att få regera? Eller att få regera med en parlamentarisk majoritet? I såväl den akademiska som den offentliga debatten har begreppet använts på minst sagt olika sätt, och det verkar inte finnas någon direkt samstämmighet om vilken tolkning som är att föredra. En del använder begreppet till exempel för egna utvärderingar eller spekulationer i hur sittande regering respektive regeringsalternativen skulle klara av att styra landet, andra för att kommentera de svenska väljarnas uppfattning om det samma.

Inom den statsvetenskapliga forskningen finns igen tydlig definition eller något ”objektivt” sätt att utvärdera regeringsduglighet, utan även här verkar detta ligga i betraktarens ögon. Begreppet som sådant är dock inte desto mindre populärt. Idén om att regeringar, eller t.o.m. regeringsalternativ, i större grad utvärderas efter sin kompetens, snarare än efter sina politiska idéer är ingenting nytt i den statsvetenskapliga litteraturen och i detta avseende är den s.k. ’Kartellpartiteorin’ som introducerades för första gången av statsvetarna Richard Katz och Peter Mair 1995[2] relevant. Bland annat menade Katz och Mair (förenklat) att frågor om kompetens och trovärdighet blivit viktigare inom partipolitiken på grund av en tilltagande professionalisering. Och i och med att de politiska partierna blir allt mer ideologiskt lika varandra i kampen om mittenväljarna, blir det utmärkande draget, och de politiska partiernas centrala och viktigaste uppgift, istället förmågan att styra och förvalta statsmakten.

Inom svensk statsvetenskaplig forskning kan även några exempel nämnas. Exempelvis Katarina Barrling kopplar samman regeringsduglighet som förmåga att sköta statsmakten och att pragmatiskt förhålla sig till det löpande regeringsarbetet. [3] Ett annat sätt att definiera begreppet, ges av Bo Särlvik i en artikel om valsystemet i Storbritannien, där han likställer regeringsduglighet med möjligheten att regera effektivt, det vill säga att nå en ”regeringsduglig majoritet”.[4] En närliggande definition, använd av bland annat Gissur Ó Erlingsson och Douglas Brommesson[5], lägger mer fokus på praktiska omständigheter kring regeringskapacitet men även orienterad mot partiers möjlighet att genom samarbete tillsammans göra sig ”regeringsdugliga”. Utifrån denna definition resonerar författarna kring den bild Alliansen har lyckats måla upp om sig själva; att de är fyra partier med ett välfungerande samarbete som därigenom är regeringsdugliga.

Regeringsduglighet är även ett populärt begrepp inom media och den offentliga debatten. Detta är ingenting nytt, utan diskussioner om huruvida regeringar, regeringsalternativ och partier kan anses vara regeringsdugliga har en lång tradition inom svensk politik. Figuren nedan begränsar sig dock till att demonstrera hur begreppet har använts i de fyra största rikstäckande tidningarna mellan åren 1995-2016.

bild1

Kommentar: Andel av samtliga artiklar, samt antal artiklar där regeringsduglig* nämns i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD mellan 1995 – 2016. (Källa: Mediearkivet/Retriever)

 

I figuren ovan visas att användningen av begreppet har ökat markant över tid, med en början till stegring inför riksdagsvalet 2006. Trenden är inte spikrak, men ser man till valåren 2006, 2010 och 2014 har användningen i princip fördubblats för varje år.

En tydlig trend är att ’regeringsduglig’ ökar i förekomst under valår, vilket är naturligt. Likaså att det åren efter ett valår sjunker markant, vilket kan härledas till att det i de flesta fall inte råder några frågetecken kring regeringsbildandet vid den tidpunkten. Den stora förekomsten av begreppet under 2014 går med största sannolikhet att härleda till det svåra parlamentariska läget som uppstod efter valet. Frågan var aktuell även innan valet i och med att det i de flesta mätningar tydde på ett regeringsskifte, men även på att en svår parlamentarisk situation skulle kunna uppstå. Socialdemokraterna förutspåddes göra ett svagt val, och oklarheter rådde gällande hur partiet skulle kunna komma att forma samarbeten. Utöver detta gjorde Sverigedemokraternas kraftiga ökning och roll som vågmästarparti att situationen blev extra komplicerad, inte minst då detta ledde till att regeringens budget fälldes till förmån för oppositionens. Det är alltså rimligt att anta att dessa faktorer bidrog till att diskussioner kring konceptet regering och regeringsduglighet förekom allt oftare i pressen under 2014.

Men inte heller i medias rapportering tycks det finnas någon enhetlig förståelse av vad som menas med att vara regeringsduglig. I Marias uppsats görs även en innehållsanalys av begreppet i ledare och debattinlägg under valåret 2014 i de fyra största rikstäckande tidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Figuren nedan visar en summering av resultatet av denna analys.

bild2

Det är tydligt att även här finns det ingen enhetlig förståelse för vad detta populära begrepp för att utvärdera regeringar, regeringsalternativ eller enskilda partiers kompetens att regera betyder. En uppmaning till journalister och kollegor kan därför vara att specificera vad man menar med att vara duglig på att regera.

 

Referenser

[1] Gudmundson, Per. Alla behövs utom medborgaren. Svenska Dagbladet. 2014-03-21.

[2] Katz, Richard S & Mair, Peter. Changing models of party organization and party democracy. The Emerge of the Cartel Party. Party Politics, Vol. 1 No. 1 (1995): 5 – 28.

[3] Barrling, Katarina. Från maskros till tuktad rabatt. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 116, No. 1 (2014): 95 – 120.

[4] Särlvik, Bo. Valsystemet i Storbritannien. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 97, No. 3 (1994): 225-240.

[5] Brommesson, Douglas & Erlingsson, Ó Gissur. Partier i förändring. Statsvetenskaplig tidskrift¸ Vol. 112, No. 2 (2010): 131-141.

Annonser

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar?

Av: Johan Hellström

Dagens svenska regering tillträde endast 19 dagar efter riksdagsvalet och det har aldrig tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. I andra länder kan denna process ta betydligt längre tid. Till exempel innehar Belgien sedan 2010 det mindre smickrande världsrekordet i den mest utdragna regeringsbildningsprocessen i en modern demokrati. Efter valet 2010 styrdes landet av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en reguljär regering var på plats.

Figuren 1 nedan illustrerar den stora variationen mellan länder i tiden det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. I figuren framgår att det i genomsnitt tar längst tid att bilda en regering i Nederländerna, Italien och Belgien och kortast tid i Sverige, Grekland och Malta.

Figur 1. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering i Europa (1945-)

figur1

 

Men vad är det då som avgör hur långa regeringsbildningsprocesserna blir mer generellt och varför har det gått så snabbt i Sverige med att bilda regeringar efter val?

 

I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram, inte minst gällande de politiska partierna och partisystemet (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003). Viktigt i detta avseende är hur heterogent ett parlament är både till antalet politiskt relevanta partier och ideologiskt. Eller med andra ord hur många olika typer av regeringsalternativ är i praktiken möjliga? Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, kan förhandlingarna dra ut på tiden. Även storleken på mer ideologiskt extrema politiska partier, t.ex. radikala vänsterpartier eller högerpopulistiska partier, som få eller ingen vill samarbeta med, kan försvåra för regeringsbildare att få ett tillräckligt stöd för i parlamentet. Detta kan även benämnas som graden av ”förhandlingskomplexitet” kring regeringsbildningen.

Figur 2 nedan visar den genomsnittliga skillnaden mellan tiden det tar att bilda regeringar då det är en låg respektive hög förhandlingskomplexitet.

Figur 2. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på komplexiteten i förhandlingssituationen

figur2

Kommentar: Låg förhandlingskomplexitet definieras här som antalet effektiva partier viktat efter det s.k. Banzhaf power index är mindre än eller lika med medelvärdet och hög förhandlingskomplexitet om det är större än medelvärdet.

 

Just förhandlingskomplexiteten eller den parlamentariska situationen har lyfts fram som den viktigaste, och ibland t.o.m. den enda förklaringen, i tidigare forskning. Följaktligen har politiska institutioner och regler getts en underordnad eller ingen betydelse (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003, De Winter & Dumont 2008, Ecker & Meyer 2015). Nederländerna stödjer delvis bilden av att politiska institutioner är underordnade, då landet inte har någon investituromröstning (dvs. omröstning i parlamentet om att godkänna en ny regering), ingen president, inget tvåkammarsystem. Däremot har landet länge haft en relativt omständlig regeringsbildningsprocedur som i kombination med en hög förhandlingskomplexitet och en tradition av majoritetsregeringar lett till utdragna regeringsbildningsprocesser.

Samtidigt har många länder, däribland de skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge) haft snabba och effektiva regeringsbildningsprocesser trots en stundvis hög förhandlingskomplexitet. Gemensamt för dessa länder är dock avsaknaden av en krävande investituromröstning, s.k. positiv parlamentarism, som kräver att majoriteten av parlamentet aktivt röstar för att ny regering får bildas och en tradition av minoritetsstyre.

I en uppsats som jag arbetar med i skrivande stund argumenterar jag för att rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att regeringsbildningen även tar längre tid om regeringsbildande partier tar hänsyn till de framtida möjligheterna att få igenom sin politik och risken att förlora eventuella framtida misstroendeomröstningar. Ett sätt att fånga upp detta på är att studera hur många ”vetospelare” det finns i ett politiskt system, med andra ord, politiska aktörer som kan sätta käppar i hjulen för en regerings ambitioner att förverkliga sin politik (Tsebelis 2002). Det kan handla om starka presidenter, förekomsten av en stark andra lagstiftande kammare, eller till och med parlamentet (i t.ex. konstitutionella frågor kräver vissa länder en kvalificerad majoritet).

Regeringsbildande partier kan i dessa lägen behöva få med sig partier som de normalt inte skulle behöva samarbeta med, för att t.ex. försäkra sig om ett tillräckligt starkt stöd i en andra kammare, och den processen kan dra ut på tiden. Figur 3 nedan visar den genomsnittliga tiden att bilda regering fördelat på om det finns få eller svaga s.k. vetospelare respektive många och starkare vetospelare.

Figur 3. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på förhandlingskomplexitet och antalet ”vetospelare”.

figur3

Kommentar: I figuren visas låg förhandlingskomplexitet i de gråa staplarna och hög förhandlingskomplexitet i de svarta staplarna.

 

För att summera verkar utdragna regeringsbildningsprocesser vara en produkt av den parlamentariska situationen och komplexiteten i denna, av olika politiska institutioner och regler (eller vetospelare), men även traditioner (eller informella institutioner) som förväntar sig majoritetsstyre. Ur ett svenskt perspektiv talar den ökade fragmenteringen av det svenska politiska systemet och de etablerade partiernas svårigheter att uppnå en parlamentarisk majoritet utan Sverigedemokraterna att denna process kan komma att ta längre tid i framtiden. Den svenska traditionen (och möjligheten) till minoritetsstyre talar dock delvis emot detta.

 

Referenser

De Winter, L., & Dumont, P. (2008). Bargaining Complexity, Formation Duration, and Bargaining Rounds. I In K. Strøm, W. C. Müller, & T. Bergman (Red.), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

 

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

 

Ecker, A., & Meyer, T. M. (2015). The duration of government formation processes in Europe. Research & Politics2(4), 1-9.

 

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

Tsebelis, G. (2002). Veto players: How political institutions work. Princeton: Princeton University Press.

Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Varför blir det nyval?

Av: Johan Hellström, Hanna Bäck och Daniel Walther.

Kort efter onsdagens budgetomröstning meddelande statsminister Löfven, att Sverige kommer ha ett nyval (extra val) i slutet av mars. Sverige har endast haft ett nyval sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter det att koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll p.g.a. oenighet om pensionsfrågan. Hur kan detta komma sig? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende?

I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945-2013 [1].Nyval_1

Figuren ovan visar samtliga nyval i de Europeiska länderna, men det är skillnad på nyval och nyval. I ett antal länder, inte minst Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Både Storbritannien (t.o.m. 2010) och Danmark saknar fasta valdatum, dvs. det är upp till den sittande regeringen att själva bestämma valdag (detta gäller i viss mån även i Irland och Österrike men med vissa restriktioner) T.ex. tillkom majoriteten av alla nyval i Storbritannien (med tre undantag) när regeringen för stunden ansåg det som mest fördelaktigt att ha ett val (när de var relativt populära och ekonomin gick bra), dvs. ett resultat av strategiska överväganden och inte ett tecken på regeringsinstabilitet (Smith 2005).

Anledningen till att detta spelar roll ges av den statsvetenskapliga litteraturen kring nyval. En central teori inom detta fält anger att incitamenten och viljan till att utlysa nyval öka med tiden, dvs. närmare det ordinarie valdatumet eller maximala mandatperioden för en regering. Anledningen till att sannolikheten för nyval ökar över tid är att regeringar oftast lyckas få igenom mycket av sin politik i början och mitten av sin mandatperiod och nyttan av att sitta kvar i regeringsställning minskar ju mer av förslagen och reformerna som realiseras (Lupia och Strøm 1995, Strøm och Swindle 2002). I och med detta ökar även incitamenten till att utlysa opportunistiska eller strategiska nyval. Inte sällan förläggs även dessa nyval när ekonomin går bra och regeringen i och med detta framstår i god dager (Kayser 2005, 2006). Figur 2 nedan visar hur tidigarelagda val eller nyval fördelar sig över mandatperioden uppdelat på fyra tidsintervaller.Nyval2

Figuren ovan visar just på att de flesta nyval äger rum efter det att halva ordinarie mandatperioden passerat och inte nära slutet av mandatperioden. Sverige och Norge skiljer sig dock från många länder i Europa i detta avseende.  Norge saknar helt ett konstitutionellt utrymme för nyval, så om en regering anser sig nödgad att avgå eller fälls i ett misstroendevotum finns inte möjligheten att utlysa nyval. Även den svenska grundlagen gör att Sverige har färre nyval än i de flesta andra länder, då ett nyval inte påbörjar en ny mandatperiod. Det är av denna anledning som svenska nyval benämns som ’extra val’ i svensk lagtext. Med andra ord, en regering som bildas efter ett svenskt nyval sitter endast återstående tiden av ordinarie mandatperiod, dvs. incitamenten att utlysa nyval i Sverige minskar över tid snarare än ökar!

Hur kan vi då föreställa oss att Löfven resonerade när han valde att utlysa nyval efter gårdagens budgetomröstning? Låt oss fundera över alla de tre mål eller incitament som har lyfts fram i litteraturen om regeringar: ”office-seeking”, dvs målet att erhålla och behålla regeringsmakten, ”policy-seeking”, dvs målet att kunna påverka politikens innehåll i en viss riktning, och ”vote-seeking”, dvs målet att vinna röster i framtida val. Här är det troligt att både ”office-seeking” och” policy-seeking” spelade en viss roll i det beslut som fattades: (1) Det var sannolikt så att Löfven resonerade att han skulle förlorat regeringsmakten om han hade avgått och talmannen hade fått i uppdrag att utse en ny regeringsbildare eftersom allianspartierna visade tydligt att de är beredda att ta över regeringsmakten om de gavs tillfälle till detta. (2) Det var sannolikt så att Löfven insåg att möjligheterna att påverka politikens innehåll i en viss riktning skulle vara mycket små om han skulle fortsätta att regera med en alliansbudget, alternativt om allianspartierna fick makten (eftersom allianspartierna visade tydligt att de inte var intresserade av förhandlingar över blockgränsen). (3) Det är däremot mycket lite som talar för att Löfven utlyste nyval av valstrategiska skäl eftersom de senaste opinionsmätningarna tydligt visat på att regeringspartierna har förlorat i stöd, och det finns även en risk för Löfven att han och socialdemokraterna ser mindre ”regeringsdugliga” ut i ljuset av det som hänt i och med att de förlorat en budgetomröstning. Avslutningsvis vill vi poängtera att Sverige länge har haft relativt överlevnadskraftiga regeringar av flera anledningar (se tidigare inlägg här), men så länge blockpolitiken består och ingen av blocken får en egen majoritet utan Sverigedemokraterna kan denna situation komma att förändras, och orden nyval och extra val kan vara något som även blir familjärt i en svensk kontext.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet. Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.


 

[1] Alla siffror i figurerna är från projektet Representative Democracy in Europe.

Referenser

Kayser, M. A. (2005). Who surfs, who manipulates? The determinants of opportunistic election timing and electorally motivated economic intervention. American political science review, 99(01), 17-27.

Kayser, M. A. (2006). Trade and the timing of elections. British journal of political science, 36(03), 437-457.

Lupia, A., & Strøm, K. (1995). Coalition termination and the strategic timing of parliamentary elections. American political science review, 648-665.

Smith, A. (2003). Election timing in majoritarian parliaments. British journal of political science, 33(03), 397-418.

Strøm, K., & Swindle, S. M. (2002). Strategic parliamentary dissolution. American political science review, 96(03), 575-591.

Regeringsbildning i Europa. Vilka partier bildar regering efter ett parlamentsval?

AV: Johan Hellström

Detta är en reviderad version av ett inlägg som tidigare publiceras på engelska här. Inlägget baserar sig på en artikel publicerad 2013 av mig och Holger Döring i den vetenskapliga tidskriften West European Politics. Artikeln jämför regeringsbildningar i Västeuropa med regeringsbildningar i Central- och Östeuropa. Artikel finns fritt tillgängligt här.

Den stora frågan inför ett riksdagsval är ofta – vem som kommer att bilda regering? Statsvetare och diverse experter gör sina gissningar, vadslagningsföretag samlar in bud och journalister rapporterar om de senaste opinionsundersökningarna. I fokus står ofta också enskilda partiers framgångar och politiska förslag, men den viktigaste frågan brukar ändå ofta bli vilka som ska bilda regering efter valet.

I länder med majoritetssystem som t.ex. Storbritannien är det oftast lätt att avgöra vilket eller vilka partier som kommer att styra landet direkt efter det att valresultatet är klart. Majoritetsvalsystemet tenderar att producera en ensam vinnare med en majoritet av platserna i parlamentet. Också i proportionella valsystem, som i Sverige, kan ett parti ibland få en majoritet av platserna i parlamentet och styra på egen hand. Detta är dock sällan fallet. I själva verket har endast cirka 12 procent av alla regeringar som bildas i Europa efter 1945 bestått av enpartiregeringar med egen majoritet (inklusive Storbritannien, Frankrike och andra länder med icke-proportionella valsystem). Det vanliga är istället att efter valet till parlamentet är klart så förhandlar representanter från olika politiska partier om vilka som kan bilda den vinnande koalitionen – det vill säga, de beslutar om vilka som bildar regering. Alternativt kan dessa förhandlingar äga rum innan valet vid bildandet av s.k. valallianser, som t.ex. i Sverige efter det att Alliansen (för Sverige) bildades inför 2006 års riksdagsval. Grovt uppskattat består c:a en fjärdedel av alla koalitionsregeringar som bildas av olika typer av valallianser (Golder 2006).

Vilka faktorer är det den statsvetenskapliga forskningen då lyfter fram som viktiga för vilka partier som i slutändan kommer in i regeringen? Detta är en forskningsfråga inom den s.k. koalitionsforskningen, ett aktivt forskningsområde med en ganska lång forskningstradition särskilt i ett västeuropeiskt sammanhang. Dock är forskningen betydligt mer modest rörande de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa. Utifrån en västeuropeisk kontext vet vi att, föga förvånande, framgångar i valet ofta lönar sig vid regeringsbildningen. De partier som går framåt i valet har en större sannolikhet att hamna i regering. Viktigast är dock att bli det största partiet i parlamentet. Inte minst då det är vanligt att partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en ny regering. Dock bjuds inte alla partier in till förhandlingsbordet när en ny regering ska bildas. De som lämnas utanför är främst  populistiska eller politiskt ”extrema” partier – partier som de mer etablerade partierna inte brukar vilja förknippas med. Detta brukar dock ändras när dessa partier blir alltför starka för att ignoreras. Partiers ideologiska profil är även viktigt i andra sammanhang. Även om det ibland inte är så lätt att se detta har olika parter en viss typ av politik de vill genomföra och de försöker därför att bilda regering med partier som står nära dem politiskt. Detta har flera fördelar. Att bilda regering med partier som har en ganska likartad agenda och syn på olika politiska frågor begränsar behovet av politiska kompromisser som riskerar att vattna ur innehållet i olika politiska förslag. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet. I så motto spelar det ingen roll om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en regering, medianpartiet brukar ofta ingå i båda scenarierna.

Alla ovanstående faktorer har visat sig vara betydelsefulla för att förutsäga vilka partier som kommer utgöra regeringen i Västeuropa. Kan vi då säga att dessa ”empiriska sanningar” även kännetecknar de nyare demokratierna i Central- och Östeuropa? Ja, och nej. I vår uppsats jämförde vi vad som karakteriserade de partier som hamnade i regeringen i både Västeuropa respektive Central- och Östeuropa. Vi fann att valframgångar hade betydelse i båda regionerna, men där slutade likheterna. Detta har främst att göra med skillnader i partisystemen och partiväsendet mellan väst och öst. För det första är ofta de politiska partierna i Central- och Östeuropa fortfarande svagare i sin organisationsstruktur och funktionssätt. Det vill säga partierna har inte samma starka sammanhållning och partidisciplinen är betydligt svagare jämfört med sina västerländska motsvarigheter. Parlamentsledamöter som skiftar partipolitisk tillhörighet eller lämnar sitt moderparti för att bilda eller ansluta sig till nya partier är ingen ovanlighet. Även om nya partier har etablerat sig i både Sverige som andra västeuropeiska länder är det betydligt mer förekommande i Central- och Östeuropa. För det andra så konkurrerar partierna inte i samma utsträckning i termer av vänster- och högerpolitik, utan på deras förmåga att styra (och ibland till och med på att vara det minst korrupta partiet!). Därför är väljarrörligheten omfattande i de flesta demokratier i Central- och Östeuropa. Med andra ord, väljare tenderar i högre utsträckning att byta parti de röstar på mellan efterföljande val. Utöver detta lever, för det tredje, arvet från sovjettiden kvar i minnet hos väljarkåren och hos partierna. I de flesta postkommunistiska stater har det funnits och finns i viss grad kvar en motsättning mellan partierna med sina rötter i den gamla kommunistiska regimen och de partier som uppstod i opposition till regimen. Och partier (från vänster till mitten) är oftast motvilliga att bilda koalitioner med partier med ett postkommunistiskt förflutet på grund av deras historiska arv och rädslan att förlora väljare, även om dessa partier annars skulle vara idealiska regeringspartners. Allt detta spelar en roll för vilka partier som ges möjlighet att bilda och ingå i regeringen. Därför, även om det är mer än mer än tjugo år sedan de första demokratiska valen hölls i Central- och Östeuropa, kan få av de etablerade slutsatserna om regeringsbildningsprocesser i Västeuropa direkt överföras till Central- och Östeuropa.

Fast saker och ting förändras (om än sakta). Sedan demokratiseringen i början av 90-talet har de politiska partierna utvecklat tydligare identiteter och en mer förutsägbar politik. Partierna med ett kommunistiskt arv inte lika utstötta som de brukade vara. Partisystemen i vissa länder (Ungern, Slovenien, Estland och Tjeckien) har blivit mer stabila med färre och organisatoriskt starkare partier. Partisystemen är fortfarande ”under uppbyggnad” i andra länder (Polen, Litauen, Lettland). Samtidigt har väljarrörligheten ökat i Västeuropa, antalet nya partier ökat, de politiska skillnaderna mellan de traditionella partierna blivit mindre, och antalet möjliga koalitioner har blivit fler över tiden. I slutändan kan de övergripande skillnaderna mellan vilka typer av partier som hamnar i regeringen mellan de äldre och nyare demokratierna i Europa visa sig vara av tillfällig art.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


2014 års val: Ett genombrott för den postindustriella vänstern

Gästinlägg av Anders Lidström

Den politiska vänstern stärkte sin ställning i 2014 års val. På samma sätt som i vårens Europaparlamentsval gick emellertid vänstervinden i stort sett Socialdemokraterna förbi. I stället var det den post-industriella vänstern som vann framgångar, en vänster som uppmärksammar andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital, främst förknippad med miljö, genus, sexualitet och etnicitet.

Den vänster som dominerat under 1900-talet har sin grund i industrisamhällets konflikter och då främst den mellan arbete och kapital. Denna konflikt var framträdande så länge industrisysselsättningen dominerade men efter att ha nått sin topp i de flesta västländer kring 1970 kom i stället en välutbildad urban medelklass att växa fram med delvis nya värderingar. Den har bl.a. mer individualistiska uppfattningar vilket i Sverige bl.a. under flera decennier kommit till uttryck i ett starkare stöd för Moderaterna men den finns också i form av en vänsterrörelse inom denna medelklass som understryker behovet av att ifrågasätta och motverka andra maktordningar som framträder när konflikten mellan arbete och kapital inte uppfattas vara lika dominant. Dessa konfliktlinjer handlar om miljöns betydelse, men också om kön, sexuell läggning och etnicitet. Strävan efter att avtäcka och bryta dessa maktordningar karaktäriserar den post-industriella vänstern.

Distinktionen mellan två typer av vänsterrörelser knyter an till teorier om post-industrialism och postmaterialism, formulerade av bl.a. Daniel Bell och Ronald Inglehart. Tidigt noterade Bell (1973) att industrisamhällets allt mindre roll för sysselsättningen innebar att en tjänstelogik skulle ersätta en industrilogik. Inglehart (1977)  har varit tongivande i forskningen om förskjutningarna i de post-industriella staterna från materiella till postmateriella värderingar. I stora delar av västvärlden, inte minst i de nordiska länderna, betraktas i allt större utsträckning de materiella behoven som givna. I stället betonar medborgarna post-materiella värden som autonomi, självförverkligande, en god miljö och jämställdhet (jfr också Svage 1985, Ignazi 1996).

Om vi tar detta som utgångspunkt skulle en operationalisering av begreppet i ett svenskt sammanhang kunna se ut ungefär så här: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle historiskt och identitetsmässigt utgör de partipolitiska uttrycken för den vänster som har sin grund i industrisamhället. Direkta företrädare för en post-industriell vänster kan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ sägas vara. Miljöpartiet identifieras i allt högre grad som ett vänsterparti (SCB 2011) och ses numera som en naturlig komponent i det rödgröna blocket. FI positionerade sig före valet till stöd för en socialdemokratisk regering. Från ungefär början av 1990-talet har det dessutom inom Vänsterpartiet skett en ideologisk förskjutning i post-industriell riktning. Det är då man tar bort ”Kommunisterna” ut partibeteckningen och sedan också markerar att man är ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”.  Även om det finns liknande tendenser inom Socialdemokraterna och då främst i dess ungdoms- och studentförbund är de inte lika uttalade som hos Vänsterpartiet. Ibland har man hävdat att en del nya partier representerar en annan dimension i politiken, som går på tvärs mot vänster-höger-skalan. I praktiken har emellertid, åtminstone i Sverige, partierna förr eller senare sorterat in sig längst denna dimension. Att den post-industriella vänsterns utgår ifrån att det finns fundamentala maktstrukturer och ojämlikheter i samhället stärker vidare uppfattningen att de bör ses som vänsterpartier.

Totalt har mellan 45 och 55 procent av väljarna röstat på något parti till vänster under perioden 1973-2014 men det har skett en successiv tyngdpunktsförskjutning från en vänster förankrad i det industriella samhället till en post-industriell vänster (se figur 1). 2014 års val är det hittills bästa för den post-industriella vänstern med framför allt ett genombrott för Feministiskt initiativ (även om det inte nådde över fyra procent) samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stort sett behöll sina väljare. I figuren har det schablonmässigt räknats med att Vänsterpartiet från 1991 till ca 1/3 är ett postindustriellt parti. Med detta sätt att räkna hade den postindustriella vänstern ett röststöd på ca 12 procent vid 2014 års val.

Figur 1. Vänsterröstandet i Sverige 1973-2014 (%)AL_1Anm: Till industrisamhällets vänster räknas röstande på socialdemokraterna och fram till 1991 även vänsterpartiet. För att väga in vänsterpartiets tilltagande betoning av post-industriella konflikter har endast två tredjedelar av dess röster räknats till industrisamhällets vänster från 1991. Till det post-industriella samhällets vänster har röstande på Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, från 1991, 1/3 av vänsterpartiets röster räknats.

 

Vänsterröstandets styrkefästen

Industrisamhällets vänster respektive det postindustriella samhällets vänster har sina styrkefästen i olika typer av kommuner i landet. Visserligen råder ett negativt samband mellan röststöd för de bägge typerna av vänster men det finns ett antal kommuner i främst Norrbotten och Västerbotten där bägge varianterna är förhållandevis starka (t.ex. Jokkmokk, Kiruna, Skellefteå, Luleå och Pajala). I allt väsentligt är dock den industriella vänstern stark där den post-industriella är svag och vice versa. I figur 2 sammanfattas var de bägge typerna av vänster har sina styrkefästen.

Figur 2. Samband mellan kommunegenskaper och andel röstande på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014AL_2

Anm: Staplarna visar korrelationskoefficienten mellan fem kommunegenskaper och röstandet på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014

Det framgår tydligt av figuren att de bägge typerna av vänster är starkast i helt olika slags kommuner. Industrisamhällets vänster är har störst stöd i små kommuner med minskande befolkningsunderlag. Vidare handlar det om kommuner där medborgarna har låg utbildningsnivå och där många är sysselsatta inom industrin och få i den privata tjänstesektorn. Den post-industriella vänstern har i stället sina styrkefästen i större och expanderande städer med välutbildade invånare samt med hög andel sysselsatta i privata tjänstesektorn. Utöver det som redovisas i figuren skiljer sig styrkefästena åt även i andra avseenden. Den post-industriella vänstern finns i kommuner med goda värden på index för jämställdhet och HBTQ-vänlighet. Där är också privata välfärdstjänster vanliga. Det motsatta råder i de kommuner som domineras av industrisamhällets vänster. Även om analysen på kommunnivån inte kan säga något om skillnader mellan generationer är det sannolikt att den post-industriella vänstern har sitt främsta stöd bland de yngre medan den industriellt baserade stöds av äldre.

Det är tydligt att den vänster som har sin koppling till det industriella Sverige successivt försvagas. I takt med tilltagande urbanisering och avindustrialisering växer en ny typ av vänster fram som drivs av egalitära ideal men som understryker att konfliktlinjerna idag är mer mångfasetterade än att bara gälla arbete eller kapital. Resultaten från de senaste årens val tyder på detta, men huruvida industrisamhällets vänster kan hitta en strategi ut ur detta återstår att se. Vänstervinden gick Socialdemokraterna förbi under supervalåret 2014. Finns det något som talar för att man kommer att vara mer framgångsrika i framtiden?


Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet


Referenser

Bell, Daniel, 1973. The Coming of the Post-Industrial Society. The Educational Forum, vol 40 (4), pp. 574-579.

Ignazi, Piero, 1996. The Crisis of Parties and the Rise of New Political Parties. Party Politics, vol 2 (4), pp. 549-566.

Inglehart, Ronald, 1977. The silent revolution. Vol. 8. Princeton: Princeton University Press.

Savage, James, 1985. Postmaterialism of the Left and Right. Comparative Political Studies, vol 17 (4), pp. 431-451.

SCB, 2011. Åttapartivalet 2010. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” och Sverigedemokraternas valframgångar

AV: Johan Hellström

En lördagsmorgon i mitten av augusti kallade Fredrik Reinfeldt till pressträff. Inför pressuppbådet riktade Reinfeldt en stark uppmaning till svenska folket att ”öppna era hjärtan” för den stora flyktingström som väntades från konfliktområdena främst i Mellanöstern. Det ökade flyktingmottagandet skulle ytterligare begränsa reformutrymmet i statsbudgeten enligt Reinfeldt och påkostade vallöften skulle lysa med sin frånvaro. Kostnaderna för flyktingmottagandet lyftes nu av Sveriges statsminister och dessa ställdes direkt i relation till offentliga satsningar, någonting som Sverigedemokraterna tidigare hade varit ensamma om. Utspelet bemöttes snabbt av kritik från flera håll och även i eftervalsanalyserna har statsvetare och kommentatorer påpekat att talet kan har påverkat Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet.

Finns det då något belägg för att Sverigedemokraternas popularitet ökade efter Reinfeldt utspel? Och kommer vi överhuvudtaget någorlunda säkert kunna svara på detta?

Det som talar för att det faktiskt hade en effekt är att frågor som rörde flykting- och invandringspolitik ökade något i betydelse i väljarkåren. Enligt DN/Ipsos augustimätning ökade andelen som ansåg att frågor som rör flykting- och invandringspolitik var en viktig fråga med 5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni. Andelen som ansåg att Sverigedemokraterna hade den bästa politiken på området ökade med 3 procentenheter samma period. Det är indikation, om än en osäker sådan, på att det faktiskt kan ha påverkat Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Hur ser det då ut i de talrika opinionsundersökningar som gjorts inför riksdagsvalet? Figur 1 visar olika opinionsinstituts uppskattningar på Sverigedemokraternas väljarstöd mellan juni och september. Den vertikala linjen i figuren anger tidpunkten för Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal”.

SD_1

Not: Då opinionsundersökningar är i princip frånvarande under juli månad är de flesta linjerna i figuren ovan heldragna mellan sista junimätningen och första augustimätningen för denna period.

I figur 1 framgår att, med undantag för Sentios och Yougovs mätningar (båda är webbpaneler och inte telefonintervjuer), är det svårt att se att Reinfeldts tal hade någon större påverkan på stöd för SD i opinionen. Detta blir särskilt tydligt när vi kollar i detalj på mätningar som enbart gjordes i augusti och september i figuren nedan (figur 2). Endast de institut som genomförde mätningar före Reinfeldts utspel i augusti redovisas i figuren.

SD_2

Enligt figuren ovan (figur 2) framgår det i tre av fem mätningar kan vi inte se någon direkt effekt av Reinfeldts tal på SD:s popularitet. I Sifos, Novus, United Minds mätningar ligger stödet nästan oförändrat, samtidigt som det går att observera en viss ökning enligt Sentios och Yougovs undersökningar (vilket även framgick i figur 1).

Vad vi har observerat i årets riksdagsval är att instituten har varit relativt dåliga på att fånga upp stödet för SD, förmodligen för att SD:s väljare verkar mindre benägna att svara ärligt om vad de ska rösta på i dessa undersökningar (se t.ex. diskussionen här). En möjlighet är att detta delvis är beroende på undersökningens utformning, dvs. om det är telefonintervjuer eller internetbaserade undersökningar. De opinionsinstitut som hamnade närmast SD:s valresultat var just de nätbaserade opinionsinstituten – Sentio, United Minds och YouGov (med ett undantag Ipsos – som lyckades mindre bra, se tidigare inlägg här).

Samtidigt är enskilda mätningar inte allt för pålitliga. Inte minst för att fånga upp trender eller mindre förändringar i opinionen. Tittar vi på de försök som gjorts för att använda sig av informationen av samtliga genomförda opinionsundersökningar för att uppskatta stödet för svenska partier, har stödet gått upp för SD under augusti, men ökningen började innan Reinfeldts tal och sjönk sedan inför valet (se trefyranio och Botten Ada).

Om vi t.ex. tittar på trefyranio:s uppskattningar för SD under juni-september, ser vi att SD:s stöd ökade redan innan Reinfeldts presskonferens.

SD_3

Sammantaget kan vi konstatera att det är svårt att dra några enhetliga slutsatser om Reinfeldts utspel hade någon effekt på Sverigedemokraternas stöd i den svenska väljarkåren, i alla fall utifrån opinionsundersökningar.

Främjade då Reinfeldts utspel kring ökade flyktingströmmar Sverigedemokraterna? Ja, kanske. Men helt säkert är det inte och detta kommer vi nog aldrig med säkerhet kunna veta heller.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Hur fördelas ministerposterna i en regering?

Av: Hanna Bäck och Johan Hellström

En fråga som uppmärksammas i media den senaste tiden har varit hur en rödgrön regering under ledning av Löfven kommer se ut. Vilka partier och personer kommer få vilken ministerpost och hur ska Socialdemokraterna och Miljöpartiet hantera att båda partierna värdesätter utbildningsministerposten lika högt? Kan vi få några ledtrådar utifrån den forskning som finns rörande regeringsbildning?

Fördelningen av ministerposter utgör ett betydelsefullt steg i regeringsbildningsprocessen, och i koalitionsregeringar utgör ministerposter en av de mest värdefulla varor som partierna förhandlar om. En fråga som ett flertal forskare fokuserat på är varför partier erhåller ett visst antal ministerposter. Här är den viktigaste hypotesen att finns ett starkt samband mellan hur många parlamentariska mandat ett parti bidrar med till regeringen och hur många ministerposter partiet får. Tidigare studier av ett stort antal Västeuropeiska regeringar har visat att det finns ett mycket starkt samband mellan partiers andel ministerposter och andel mandat. Således kan vi förvänta oss att socialdemokraterna och miljöpartiet fördelar ministerposterna enligt en så kallad ”proportionalitetsprincip”, där socialdemokraterna får ungefär 80% av posterna och miljöpartiet kring 20%.

Frågan är nu om detta samband mellan partiers mandatandel och deras andel av ministerposterna kvarstår när man tar hänsyn till det faktum att olika ministerposter är olika betydelsefulla? Tidiga analyser av fördelningen av ministerposter byggde på ett antagande om att en kulturministerpost väger lika tungt som en premiärministerpost, vilket givetvis är orimligt. I motsats till detta visade en studie från 2006 (Warwick och Druckman 2006), att premiärministerposten i de allra flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost. Och i de flesta av de 14 länder som ingick i studien var posten som utrikesminister och som finansminister också viktiga.

Den här typen av analyser tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera samma poster olika mycket, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område (t.ex. Budge och Keman 1990) visade att vissa typer av partier (konservativa, liberala, religiösa, agrara/landsbygds och socialistiska partier) fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig som landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrog posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning menade också att liberala partier borde erhålla posten som finans- och justitieminister,  att konservativa partier sannolikt skulle erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, samt att socialistiska partier troligtvis fick posten som socialminister och arbetsmarknadsminister.

Hur väl stämmer dessa förutsägelser överens med hur ministerposter har fördelats i svenska koalitionsregeringar? I tabell 1 presenteras fördelningen av några utvalda ministerposter i svenska koalitionsregeringar under efterkrigstiden. Om vi först tar en titt på finansministerposten så kan vi se att i alla fall som Folkpartiet ingått i regeringen, förutom i regeringarna Reinfeldt I och II, har de erhållit denna post, vilket ger visst stöd åt förutsägelsen att liberala partier föredrar den här typen av post.

Tabell 1. Fördelning av ministerposter i svenska koalitionsregeringar

Regering Finans Utrikes Försvar Justitie Jordbruk/Landsbygd Social
Erlander III S S S S C S
Erlander IV S S S S C S
Erlander V S S S S C S
Fälldin I FP C M Opol. C C
Fälldin II FP FP M M C C
Fälldin III FP FP C Opol. C C
Bildt FP M M M C C
Reinfeldt I M M M M C KD
Reinfeldt II M M M M C KD

Kommentar: Från Bäck (2010), uppdaterad för Reinfeldt II.

När vi tittar på försvarsministerposten, så ser vi att i de flesta fall där Moderaterna ingått i regeringen har de erhållit denna post, vilket ger stöd till hypotesen att konservativa partier föredrar denna post. Denna typ av parti bör enligt Budge och Keman även erhålla utrikesministerposten, men här är resultatet mindre tydligt – denna post har erhållits av centern, folkpartiet och moderaterna i de borgerliga regeringarna. Vad gäller posten som justitieminister så bör den enligt teorin i hög utsträckning innehas av folkpartister, men i de flesta svenska borgerliga regeringarna har Moderaterna innehaft denna post. Mycket tydligare stöd får hypotesen om agrara partier – enligt denna hypotes bör centern erhålla posten som jordbruksminister, vilket de också gjort i alla svenska koalitionsregeringar. Vad gäller socialistiska partier så tycks hypotesen att de bör inneha posten som socialminister stämma i det svenska fallet – i de få koalitionsregeringar som socialdemokraterna ingått har de erhållit denna post.

En liknande hypotes inom forskningen om regeringar, som inte enbart uttalar sig om olika klassificeringar utifrån typer av partier eller ”partifamiljer” (och dessas förmodade preferenser), säger att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att försöka erhålla den ministerpost som motsvarar det politikområdet (Bäck, Debus och Dumont 2011). I figur 1 presenteras resultaten av Bäck, Debus och Dumonts studie på ett förenklat sätt. I studien mättes hur mycket utrymme av partiernas valmanifest som ägnades för olika politiska frågor, och huruvida partier erhöll den ministerpost som enligt valmanifesten var viktigast för partierna.

Figur 1. Genomsnittlig ”viktighet” för olika ministerposter i 12 Västeuropeiska länder

minister_fig1

Kommentar: Figur från Bäck (2010). Data från Bäck, Debus & Dumont (2011).

Figuren visar alltså hur viktigt ett politikområde är för ett parti (i genomsnitt), fördelat på om ett parti erhöll den ministerpost som motsvarade politikområdet eller inte. I de allra flesta fall går ministerposten till de partier som värdesätter ett visst politikområde högre än andra partier i en koalition. Vi ser dock att detta resultat varierar beroende på vilken typ av post vi studerar. Det mest tydliga resultatet finner vi när vi studerar miljöministerposten och jordbruksministerposten. De partier som i hög utsträckning betonar miljöfrågor och jordbruksfrågor i sitt valmanifest, kommer med hög sannolikhet även erhålla dessa poster. Vi kan även se en viss skillnad på arbetsmarknads-, hälso-, och finansministerposterna, medan resultaten är mindre tydligare för andra ministerposter.

Sammantaget, vad kan vi förvänta oss om vi applicerar dessa tankegångar på svensk politik? När det gäller fördelningen av ministerposter i en kommande rödgrön regering, kan vi alltså förvänta oss att socialdemokraterna som största parti erhåller de mest betydelsefulla posterna, det vill säga, utöver statsministerposten även posten som finansminister och utrikesminister. Ett ytterligare argument för detta är det faktum att Miljöpartiet inte har någon politiker med erfarenhet av att vara statsråd och att regeringserfarenhet borde underlätta betydligt för att kunna koordinera och styra arbetet inom dessa personaltunga departement.

Om vi blickar bakåt till riksdagsvalet 2006, var Centerpartiet det svenska parti som ägnade mest utrymme i sitt valmanifest åt att debattera landsbygds- och jordbruksfrågor. Frågor som även är en del av Centerpartiets traditionella identitet. När Reinfeldts första regering bildades 2006 var det därför ingen överraskning att jordbruksministerposten gick just till Centerpartiet. På samma sätt, i en rödgrön regering ledd av Löfven kan vi förvänta oss att Miljöpartiet får posten som miljöminister i och med att detta är en ”hjärtefråga” för partiet (och att de ägnat mycket utrymme åt miljöfrågor i bland annat sitt valmanifest).

Frågan är då vad som händer med utbildningsministerposten då båda partierna ägnat mycket utrymme i valrörelsen (och i sina valmanifest) åt skol- och utbildningsfrågor? Troligtvis finns det en relativt enkel lösning på detta problem. Sverige är ett av många länder i Europa som inte direkt har någon (praktisk) begränsning på hur många ministerposter det får finnas. Därför finns det inte heller något direkt tryck att hålla nere antalet ministerposter. Utifrån detta är det inte osannolikt att partierna väljer att dela på departementet, med en varsin ministerpost – både en skolminister och en utbildningsminister. Eller en utbildningsminister (eller skolminister som det kanske kommer att kallas) och en biträdande utbildningsminister/skolminister.


Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Budge, Ian & Hans Keman (1990). Parties and Democracy. Coalition Formation and Government Functioning in Twenty States. Oxford: Oxford University Press.

Bäck, Hanna. 2010. “Den svenska regeringsbildningen i ett jämförande perspektiv” i Jörgen Hermansson (red): Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism, 1917–2009. Stockholm: SNS.

Bäck, Hanna, Marc Debus & Patrick Dumont. 2011. “Who Gets What in Coalition Governments? Predictors of Portfolio Allocation in Parliamentary Democracies”. European Journal of Political Research 50: 441–478.

Warwick, Paul V. & James N. Druckman. 2006. “The portfolio allocation paradox: An investigation into the nature of a very strong but puzzling relationship”. European Journal of Political Research 45: 635-665.

Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.