Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Av: Johan Hellström


Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.


Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Annonser

Kostnaden att regera

Av: Johan Hellström


Förra veckan kom resultaten från SCB:s sista partisympatiundersökning innan valet. Enligt denna undersökning är det jämnt mellan de politiska blocken. Om det skulle vara val idag skulle det rödgröna blocket få 40 procent av rösterna, allianspartierna 38,6 procent, Sverigedemokraterna 18,5 procent och övriga partier (där Feministisk initiativ är störst) 2,9 procent av rösterna.

Jämfört med riksdagsvalet 2014 är det tre förändringar som är särskilt värda att lyfta fram. Sverigedemokraterna ökar sitt stöd med över 5 procentenheter, allianspartierna backar ungefär 1 procentenhet gemensamt och de rödgröna partierna backar nästan 4 procentenheter totalt. Men inom det rödgröna blocket är det bara regeringspartierna som backar i opinionen medan Vänsterpartiet går framåt. Den sittande regeringen (S + MP) hade ett stöd på 37,9 procent i riksdagsvalet 2014 och enligt senaste Partisympatiundersökningen endast 32,6 procent.

Att regeringspartier förlorar i popularitet under mandatperioden är dock normalt. Det kostar på att regera. I en svensk kontext har detta berörts i ett par blogginlägg av Henrik Oscarsson där han pekar på att svenska regeringspartier stöd i opinionen minskar gradvis under den första delen och mitten av mandatperioden ned mot en nivå på drygt 90 procent av stödet jämfört med valresultatet, för att sedan hämta tillbaka något av stödet i slutet av mandatperioden. [1]

Detta är dock inget unikt för Sverige. Regeringspartier förlorar i stöd även i andra länder. Figur 1 nedan visar opinionstrenden för 166 regeringar i 13 västeuropeiska länder över mandatperioden (baserat på över 12.000 opinionsundersökningar).[2] Linjerna visar det genomsnittliga väljarstödet i förhållandet till valresultatet för samtliga regeringar (svart linje), koalitionsregeringar (blå linje) och enpartiregeringar (grön linje). I figuren är det tydligt att regeringspartier successivt förlorar i popularitet, men lyckas hämta upp lite av stödet innan nästkommande val. Den upphämtning vi kan se i Sverige och andra länder mot slutet av mandatperioden är dock inget som nuvarande Svenska regering har lyckats med.

Figur 1. Genomsnittliga stödet för regeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig1.png

Källa: Daniel Walther och Johan Hellström (2018). The verdict in the polls — how government stability is affected by popular support, kommande artikel i West European Politics.

Det är vanligt att sittande regeringar lägger fram olika reformförslag och satsningar i slutet av mandatperioden för att öka sina chanser att bli omvalda.[3] En möjlig förklaring till att regeringen Löfven inte lyckats vända den nedåtgående opinionstrenden kan vara att det är en minoritetsregering med en relativt liten andel av riksdagsmandaten.[4] Med andra ord, det svaga stödet i riksdagen gör det svårare att implementera populära förslag under slutspurten av valrörelsen (som t.ex. vinstförbud inom välfärdssektorn). Hur ser då trenden i opinionsstöd ut för koalitionsregeringar utan en parlamentarisk majoritet, dvs. av samma typ som dagens svenska regering? Figur 2 nedan visar just detta.

Figur 2. Genomsnittliga stödet för minoritetskoalitionsregeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig2.png

Kommentar: Eftersom det finns betydligt färre mätningar av denna specifika typ av regering har trendlinjen tagits fram med hjälp av loess (locally weighted scatterplot smoothing).

I figuren kan vi se att denna typ av regeringar inte visar några tendenser på en återhämtning av stöd mot slutet av mandatperioden. Med andra ord, dagens svenska regering följer den allmänna trenden för minoritetskoalitionsregeringar. Av denna anledning ska vi nog inte förvänta oss att regeringen lyckas vinna tillbaka det förlorade stödet. Om mindre än 13 veckor vet vi detta med säkerhet.

 


[1] Se Henrik Oskcarssons inlägg på samma tema här: https://politologerna.wordpress.com/2017/08/22/lofven-regeringens-opinionsstod-jamfort-med-tidigare-svenska-regeringar/ ; https://politologerna.wordpress.com/2015/05/14/stodet-for-sittande-regering-under-mandatperioderna/

[2] Datamaterialet baserar sig på Jennings, Will, and Christopher Wlezien. 2016. “The timeline of elections: A comparative perspective.” American Journal of Political Science 60(1): 219–233.

[3]  Litteraturen kring s.k. ”electoral/political busniess cycles” eller förekomsten av strategiska satsningar innan parlamentsval för att förbättra chanserna att bli omvald är dock inte helt entydig. Inte minst har införandet av politisk oberoende centralbanker och mer krävande budgetregler gjort det svårare för sittande regeringar att genomföra reformer som kan påverka den rådande opinionen.

[4]  Se t.ex. detta inlägg: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/15/sitter-lofvens-regering-i-en-historiskt-svar-situation/

Ökade skillnader mellan partiers stöd i stad och landsbygd

Gästinlägg av Professor Anders Lidström, Umeå universitet.


Lite vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan sker alltmer en uppdelning av partierna i Sverige i stadspartier och landsbygdspartier. Det har sedan länge talats som att urbaniseringen håller på att dela upp Sverige i en ”tillväxtdel” och en ”glesbygdsdel” men nu visar aktuell forskning att motsvarande processer pågår även bland partierna. I tilltagande grad har partierna sina styrkefästen antingen i städerna eller på landsbygden. I städerna står valet allt mer mellan Moderaterna, Liberalerna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och i någon mån Kristdemokraterna. På landsbygden fördrar väljarna främst Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Partiernas stöd i valet 2014 skilde sig åt mellan stad och landsbygd

Nästan alla svenska partiers väljarstöd följer en tydlig stad-landsbygdsdimension. Några har starkare stöd i städerna och andra har sina styrkefästen i landsbygdskommunerna. Stad-landsbygdsdimensionen fångas in med hjälp av kommunernas urbaniseringsgrad som skapas genom att väga samman folkmängd och befolkningstäthet [1]. I figur 1 och 2 har landets 290 kommuner delats in decentiler efter kommunens urbaniseringsgrad 2017. Varje decentil innehåller en tiondedel av kommunerna, dvs 29 stycken och decentilerna är rangordnade från de mest utpräglade landsbygdskommuner till de som är störst och mest tättbebyggda.

När partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval grupperas enligt denna decentilindelning framträder tydligt hur de flesta partier har sitt främsta stöd i antingen landsbygdskommuner eller städer. I figur 1 redovisas hur detta ser ut för de tre största partierna. För att tydliggöra relationen för de mindre partierna redovisas dessa separat i figur 2.

Figur 1               De större partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig1Anm: Kommunerna indelas i decentiler efter urbaniseringsgrad, som beräknas genom multiplicering av de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

I figuren motsvarar decentilerna olika nivåer av urbaniseringsgrad så att landsbygdskommunerna finns i den lägsta urbaniseringsgraden och de mest urbaniserade kommunerna i den högsta. Bland de större partierna är det tydligt att Socialdemokraterna har starkast stöd på den utpräglade landsbygden, med 45 procent av rösterna medan stödet sedan successivt sjunker med stigande urbaniseringsgrad. Allra minst är stödet i den mest urbaniserade decentilen, där partiet fick ungefär 25 procent av rösterna i det senaste valet. Skillnaden mellan ytterpunkterna är således markant.

Stödet för Moderaterna uppvisar också stora skillnader mellan kommuner med olika urbaniseringsgrad, men här går mönstret i motsatt riktning. Medan partiet samlar ca 13 procent av väljarna i den utpräglade landsbygden får det 27 procent i de mest urbaniserade kommunerna. Sverigedemokraterna har en jämnare fördelning mellan olika urbaniseringsnivåer men har tydligt det svagaste stödet i de mest urbaniserade miljöerna.

Situationen för de mindre partierna redovisas i figur 2.

Figur 2               De mindre partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig2Källa: Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Även stödet för de mindre partierna ser olika ut i städer och landsbygd. Centerpartiet är generellt större på landsbygden och svagare i de mer urbaniserade kommunerna. För Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ ökar stödet successivt med tilltagande urbaniseringsgrad och för flera av dem sker ett påtagligt skutt från den nionde till den tionde decentilen. Miljöpartiet, Liberalerna (Fp) och Feministiskt initiativ har tydligt starkast stöd i de mest urbaniserade kommunerna. För dessa partier är skillnaderna mellan ytterligheterna stora. Det vanliga är att man har dubbelt så stort stöd i de mest urbaniserade områdena än i de rena landsbygdskommunerna. Vänsterpartiet avviker med en U-formad profil, dvs partiet är störst både i de mest utpräglade landsbygdskommunerna och i de största och mest urbaniserade kommunerna. Huvudtrenden är dock att partiet har något starkare stöd i landsbygden än i städerna.

Även om de större partierna ofta har flest röster i alla typer av kommuner finns tydliga skillnader mellan var de olika partierna har sina styrkefästen – antingen är det i de större städerna eller i landsbygdskommunerna. Detta delar också upp partierna i två uppsättningar: I städerna lutar väljarna mer mot att välja mellan Moderaterna, Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ medan valet för boende i landsbygdskommunerna mer tycks stå mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna och i någon mån också Vänsterpartiet. Sverige har fått parallella partiuppsättningar.

Hur har partiernas stöd i stad och landsbygd förändrats över tid?

En motsvarande analys av hur partiernas styrkefästen förändrats under de senaste 45 åren visar att dessa skillnader mellan partiernas väljarstöd i stad och landsbygd successivt ökat sedan mitten av 1970-talet. Vid denna tidpunkt präglades Sverige alltjämt av industrisamhällets urbaniseringsmönster, som visserligen innebar flytt från landsbygden men som gynnade industristäder och industriorter som var spridda över hela landet. Då hade också de flesta partier stöd i både städer och landsbygd. Undantaget utgjordes av Moderaterna som redan då var ett utpräglat stadsparti.

Utvecklingen under de senaste 45 åren för de fem partier som allt mer har städer som styrkefästen sammanfattas i figur 3. Tabellen redovisar det statistiska sambandet mellan kommunens urbaniseringsgrad och partiets röstandel i respektive riksdagsval och hur detta förändras över tid, vid varje valår. Koefficienterna varierar mellan +1 och -1. Positiva värden betyder att stödet är starkare i städerna och negativa att det är starkare i landsbygdskommunerna. Värden nära noll innebär att man har ungefär lika stort stöd bägge typer av kommuner. Värdena avser de 290 kommuner som finns idag så för de som delats under perioden 1973-2002 har uppgifter om valresultat och befolkning återskapats som om de vore egna kommuner.

Figur 3               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i städer 1973-2014figur3Anm: Sambandsmåttet är produktmomentkorrelationer (Pearson’s rxy) och gäller sambandet mellan partiernas väljarstöd i riksdagsvalet i kommunen och kommunens urbaniseringsgrad för varje valår 1973-2014. Urbaniseringsgrad definieras i not 1. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Kopplingen mellan att bo en stad och att rösta på Moderaterna var stark redan i början av perioden men har sedan ökat ytterligare. Folkpartiet var så sent som 1982 ett parti med jämnt stöd i olika typer av kommuner men har i allt högre grad kommit att få sina främsta fästen i de mest urbana kommunerna. Kristdemokraterna har hela tiden haft ett ganska jämnt väljarstöd i olika typer av kommuner men en viss förskjutning från landsbygd till stad har skett under perioden. Miljöpartiet var redan vid bildandet ett parti som i första hand attraherade väljare i de större städerna och detta har förstärkts sedan dess. 1994 års val var dock ett notabelt undantag, då partiet hade jämnt stöd i hela landet. Nykomlingen, Feministiskt initiativ, fick redan från starten sina väljare främst i de större städerna.

På motsvarande sätt har de partier som har sitt främsta stöd i mindre kommuner blivit allt mer utpräglade småkommunspartier under perioden, vilket redovisas i figur 4.

Figur 4               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i landsbygdskommuner 1973-2014fig4Anm: Se figur 3.

Centerpartiet har traditionellt varit ett utpräglat landsbygdsparti men hade i början av perioden när kärnkraftsfrågan var som mest aktuell även visst stöd i städerna. I takt med att frågans betydelse avklingade återgick partiet till att ha det starkaste väljarstödet i landsbygdskommunerna. Under senare år har dock stödet återigen ökat i de större kommunerna men tyngdpunkten ligger alltjämt på landsbygden. Socialdemokraterna har successivt men mycket påtagligt rört sig i en riktning mot att bli ett parti med stöd främst på landsbygden och var i det senaste valet det mest utpräglade landsbygdspartiet. Vänsterpartiet har legat kring noll men stödet har efter hand kommit att bli något större på landsbygden. Sverigedemokraternas profil har förändrats kraftigt under en ganska kort tid. År 1998 var det ett stadsparti men det har numera sin starkaste ställning på landsbygden.

Parallella partisystem?

Hur kan vi förstå dessa förändringar? De avspeglar tilltagande olikheter i livsmiljö mellan större kommuner och mindre, mellan städer och landsbygd. Utöver fler invånare präglas de större kommunerna också av att de har fler högutbildade och högre genomsnittliga inkomster. Den urbana medelklassen kännetecknas av att de i högre grad har individualistiska värderingar.  Dessutom har befolkningen ökat kraftigast i de mest urbana kommunerna. Med detta följer också att medelåldern blir högre i landsbygdskommunerna. Om två olika typer av verkligheter växer fram i vårt land – stadens och landsbygdens – har detta sannolikt betydelse för väljarnas referensramar, dvs. vad man uppfattar som problematiskt, viktigt och relevant med betydelse för det politiska ställningstagandet. Dessa referensramar tycks skilja sig åt mellan stad och landsbygd, vilket i slutändan får konsekvenser för vilka partier man anser är relevanta.

Det kan vara därför som vi ser en utveckling i Sverige mot parallella partisystem. För den urbana väljaren utgörs de borgerliga alternativen av Moderaterna och Liberalerna medan Miljöpartiet och Feministisk initiativ föredras av den som står mer till vänster och har mer gröna och frihetliga värderingar. Kristdemokraternas väljarstöd har också en svag men tilltagande stadsprofil. På landsbygden är det Socialdemokraterna som är vänsteralternativet tillsammans med Vänsterpartiet som numera har ett något starkare stöd på landsbygden. Centerpartiet är det borgerliga alternativet men här finns också Sverigedemokraterna med som relativa nykomlingar på scenen. Vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan (grön, alternativ, libertariansk mot traditionell, auktoritär, nationalistisk) framträder således i tilltagande grad ytterligare en dimension i svensk politik – en stad-landsbygdsdimension. Den ger tydligt avtryck i vilka partier som väljarna föredrar i stad respektive landsbygd.

Vad kan detta innebära för möjligheterna för partierna att ha framgång i 2018 års val och för framtiden? Den post-industriella urbaniseringen, med kunskapssamhällets behov som drivkraft, tycks i allt västenligt komma att fortgå även framöver. Det innebär fortsatt befolkningsökning i de största kommunerna och tillbakagång i de små. Kommer också trenden mot en uppdelning av partierna i parallella partisystem att ytterligare accentueras eller har den nått sin topp? En särskild utmaning gäller för de partier som i allt högre grad blivit landsbygdspartier. Om de vill vinna val i framtiden måste de kunna attrahera väljare även i städerna.


[1] Kommunens urbaniseringsgrad erhålls genom att de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet multipliceras. Logaritmering har valts för att kompensera för att de bägge ursprungliga variablerna är kraftigt snedfördelade. Därigenom kan kraftiga extremvärden neutraliseras.

Mindre än 100 dagar kvar

I fredags var det 100 dagar till de allmänna valen till Sveriges riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige. Det blir allt tätare mellan opinionsundersökningarna. Socialdemokraterna ligger inte bra till i dessa mätningar, men det gör däremot Sverigedemokraterna. Men det är fortfarande jämnt mellan det röd-gröna blocket och det borgerliga blocket och vi kan räkna med att regeringsbildningen kommer att bli komplicerad. Ett flertal frågor som kan avgöra utgången av 2018 års val återstår att besvaras, t.ex.: Hur kommer Sverigedemokraterna att hanteras av allianspartierna OCH hur kommer Sverigedemokraterna att agera efter valet? Gäller Decemberöverenskommelsen i praktiken trots att den förklaras död? Och relaterat, kommer det största blocket får bilda regering? Och kommer det största blocket få igenom sitt budgetförslag?

Aktiviteten på denna blogg har varit lite blygsam den senaste tiden, men inför och inte minst efter valen kommer vi att ha betydligt fler blogginlägg som kommer beröra ovanstående frågor och andra frågor vi tycker är intressanta.

Vi inleder med ett blogginlägg av Professor Anders Lidström om skillnaderna mellan svenska politiska partiers stöd i stad och landsbygd.

 

En tysk minoritetsregering – kan det vara möjligt?

Gästinlägg av fil dr Jacob ChristensenLektor i samfundsvidenskab, Socialrådgiveruddannelsen, UC Lillebælt


Det har allt sedan valet till förbundsdagen den 24 september 2017 visat sig vara svårt att bilda en ny tysk regering. Efter två månader av förhandlingar mellan CDU/CSU, FDP och Bündnis 90/ Die Grünen bröt försöken samman och FDP lämnade dessa samtal i slutet av november. Ett ingripande av den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier har dock förmått CDU/CSU och SPD att inleda en ny samtalsrunda som möjligen kan leda till en ny ”stor” koalition som den som satt 2013-2017. Dessa samtal förvärras dock av att SPD sagt, både före och omedelbart efter valet, att partiet skulle gå i opposition om det inte självt kan leda förhandlingarna och överta kanslerns (statsministerns) position. Politiska observatörer har därför också diskuterat möjligheten att det som en väg ut ur en svårlöst situation kan bildas något så ovanligt som en tysk minoritetsregering. I diskussionerna om en möjlig minoritetsregering nämns, ibland med viss förvåning, att denna typ av regering faktiskt verkar fungera i de skandinaviska länderna. I Tyskland, utifrån erfarenheterna med minoritetsregeringar under mellankrigstiden och de institutionella lösningar som sedan valdes, framstår detta som något svårförståeligt.

I ett jämförande perspektiv har de tyska regeringsbildningsförsöken ännu inte pågått osedvanligt länge. Långdragna processer är särskilt kända från Nederländerna och Belgien. Efter valet i mars 2017 tog det sex månader innan Mark Rutte kunde presentera sin tredje nederländska regering och i Belgien tog det exempelvis under åren 2010-2011 541 dagar innan Elio de Rupo kunde presentera ett nytt regeringsavtal. Partisystemen i Nederländerna och Belgien, och särskilt det senare, är mer komplicerade än de skandinaviska, och det tyska har närmat sig de förra. Men en annan viktig skillnad ligger i synen på betydelsen av att ha ett detaljerat och utvecklat avtal innan man bildar en ny regering. Den skandinaviska traditionen bygger mer på att regeringen fortlöpande under mandatperioden förhandlar om politiska överenskommelser med oppositionen, medan i Nederländerna är det viktigare att nå en överenskommelse om ett detaljerat koalitionsavtal före regeringen formellt bildas. Den tyska synen på regeringsbildningskontraktets betydelse verka ligga närmare det nederländska och belgiska synsättet än den som råder i Skandinavien.

Statsrättsligt återfinns bestämmelserna om regeringsbildning i artikel 63, 67, 68 och 69(2) i den tyska konstitutionen. Vi kan notera här att till skillnad från i Sverige så upphör förbundskanslerns mandatperiod automatiskt när det nyvalda parlamentet (förbundsdagen, Bundestag) samlas. Efter det 19: e konstituerande mötet den 24 oktober 2017 är Angela Merkel därmed ställföreträdande kansler. Valet av nästa förbundskansler görs av förbundsdagen och den tyska konstitutionen lägger – naturligtvis inspirerad av villkoren i Weimar-republiken – efter ett sådant val stor vikt vid regeringens kontinuitet. I allmänhet är det svårt att under en mandatperiod välja en ny kansler, och konstitutionen begränsar möjligheterna att genomföra nyval. Reglerna för regeringsbildningar förtjänas att beaktas.

Regeringsbildningen i Tyskland bygger på principen om positiv parlamentarism, vilket innebär att en kandidat för att bli vald till kansler måste ha aktivt stöd av en majoritet av i förbundsdagen. Majoriteten prövas genom en omröstning där kandidaten till posten i de två första rundorna måste nå en absolut majoritet av medlemmarna i förbundsdagen. Om så sker ska den federala presidenten då utse kandidaten till kansler. I en tredje omröstning kan förbundsdagen välja en kansler med enkel majoritet, men presidenten kan då välja mellan att antingen utse den vinnande kandidaten eller att utlysa nyval. Alla tidigare kansler har blivit vald med absolut majoritet, så möjligheten att välja en kansler med en enkel majoritet har aldrig använts.

Efter att han eller hon är vald kan en kansler bara tvingas att avgå om förbundsdagen med absolut majoritet väljer en annan kansler. Detta hände 1982 då en majoritet av CDU/CSU och FDP tillsammans valde Helmut Kohl till kansler efter det att FDP hade lämnat koalitionen med SPD under Helmut Schmidt. Men förbundsdagen kan också rikta misstroende mot kanslern (utan att ersätta honom/henne med en annan person). Om detta sker kan kanslern be presidenten utlysa nyval. Denna möjlighet har använts fler gånger. Ett exempel är att den socialliberala koalitionen under Willy Brandt 1972 bad om en misstroendeförklaring som den visste att den skulle förlora. Detta möjliggjorde för ett nyval som sedan gav SPD och FDP en ny majoritet. Även Helmut Kohl iscensatte 1982 ett parlamentariskt nederlag där CDU/CSU och FDP röstade mot sin egen regering för att få till stånd ett nyval. Här var den egentliga motivationen den inre oron i FDP som följde på att partiet skiftat koalitionspartner från SPD till CDU. President Karl Carstens valde att följa Helmut Kohls begäran om nyval, ett val i vilket sedan CDU/CSU – FDP koalitionen hade framgångar. Även kansler Gerhard Schöder använde en misstroendeförklaring mot sin egen regering för att försöka få till stånd ett nyval. Även här utlyste presidenten, Horst Köhler, ett nyval som sedermera ledde fram till en koalition mellan de stora partierna, CDU/CSU och SPD.

I nuläget är det en komplikation att presidenten bara kan skriva ut nytt val om Bundestag har uttryckt misstro mot en sittande kansler och kanslern därefter har begärt ett nytt val eller om Bundestag har valt en kansler med en relativ majoritet och presidenten inte vill utse denna till posten. Inga nya val kan däremot hållas i den nuvarande situationen med en ställföreträdande kansler. Något måste förändras.

Vilka är de partipolitiska och parlamentariska förutsättningarna för detta?  Efter valet i september 2017 är mandatfördelningen mellan partierna som följer (i storleksordning):

JC1

Not: *2 ledamöter har sedan valet lämnat AfD:s Bundestagsfraktion

Förbundsdagen har 709 ledamöter vilket innebär att det krävs 355 röster för en absolut majoritet. En betydande komplikation är att det finns viktiga politiska låsningar, varken SPD eller CDU/CSU vill ingå avtal med Linke eller AfD. Således kvarstår bara två troliga (fast ännu icke genomförbara) majoritetskoalitioner:

En ”stor koalition” bestående av CDU/CSU (245) och SPD (153): dvs 399 af 709 mandat.En “Jamaika-koalition” bestående av CDU/CSU (245), FDP (80) og Bündnis 90/Die Grünen (67): dvs 393 av 709 mandat.

Jamaica-koalitionen är oprövad på federal nivå och den skulle utmana den vanliga principen om att regeringskoalitioner bör vara ideologiskt sammanhängande, eftersom Bündnis 90/Die Grünen historiskt sett har placerats till vänster om SPD. Partiets ställning på det politiska spektra kan visserligen diskuteras, men vi kan också notera att det var FDP som valde att lämna förhandlingen med hänsyn till oenigheter om integration och europeisk politik. På grund av detta framstår det osannolikt att förnyade förhandlingar skulle leda till en jamaica-koalition.

Kvar bland de koalitioner som kan få stöd av en majoritet finns då bara storkoalitionen. Förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier har på möten med partiledarna meddelat att han menar att CDU/CSU och SPD måste göra ett seriöst försök att nå en överenskommelse om ett nytt regeringsavtal. SPD:s motstånd mot en förnyad koalition beror på både politiska meningsskiljaktigheter med CDU/CSU inom socialpolitiken och rädslan för att en storkoalition åter kommer att ge partiet en underordnad roll i den tyska regeringen. Men liksom CDU/CSU är partiet närmast att betecknas som statsbärande till sin natur. Storkoalitionen är därför fortfarande den mest troliga lösningen på regeringskrisen.

Om förhandlingarna mellan CDU/CSU och SPD om en stor koalition ändå bryter samman är alternativet en minoritetsregeringar som aktivt tolereras av förbundsdagen. Här är det inte tillräckligt för CDU/ CSU och SPD att komma överens om att SPD ska tolerera en CDU/CSU-regering genom att inte rösta mot CDU/CSU-kandidaten till kansler. AfD, Linke och Bündnis 90 Die Grünen har tillsammans har 310 röster mot CDU/CSU:s 245 röster. En av de fyra parterna – förmodligen antingen FDP eller Bündnis 90/Die Grünen – måste då också övertalas att antingen inte rösta emot eller aktivt rösta för CDU/CSU-kandidaten. Med en sådan lösning vinner CDU/CSU över AfD, Linke och atingen FDP eller Bündnis 90/Die Grünen. Vi måste dock också betänka att även om CDU/CSUs kandidat vinner en sådan omröstning med enkel majoritet är det inte säkert att presidenten utlyser nyval. Han kan i stället göra bedömningen att ett nyval i närtid inte skulle förändra styrkepositionerna i förbundsdagen och därför kan han avstå från en sådan åtgärd.

Det är därför möjligt att en minoritetskoalition av CDU/CSU och antingen FDP eller – kanske än mer sannolikt – Bündnis 90/Die Grünen kan bli mer parlamentariskt stabil. Mot en sådan lösning talar att minoritetsregeringar i praktiken är en okänd lösning på federal nivå. För att en sådan lösning ska fungera krävs dessutom parlamentariska uppgörelser med SPD. Man fråga om SPD kommer att vara i ett mer fördelaktigt läge som ett parlamentariskt stödparti för regering ledd av CDU/CSU än som en junior partner i en storkoalition.

Sammanfattningsvis menar jag att det mest sannolika utfallet av regeringskrisen, trots SPD:s djupa vånda, ändå är en stor koalition bestående av CDU/CSU och SPD. Alternativet skulle vara en minoritetsregering av CDU/CSU – förmodligen med deltagande av Bündnis 90/Die Grünen, eftersom partiet tycks vara närmare både CDU/CSU och SPD än vad FDP är. En sådan lösning måste då vara baserat på ett kontraktsparlamentariskt stödavtal med SPD. En sådan regering kommer knappast att sitta hela mandatperioden till hösten 2021, men den kan om en tid se till att förlora en misstroendeomröstning och på så sätt åstadkomma ett nyval!

Regeringsduglighet

Av: Johan Hellström och Maria Vallin

Följande inlägg är samförfattat av Johan Hellström och Maria Vallin, och bygger på Marias masteruppsats ”Duglig att regera? En fallstudie över användningen av begreppet regeringsduglighet i svensk tryckt press”

“Partierna tävlar inte med idéer, utan i regeringsduglighet”[1]. Så lyder rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet publicerad i mars 2014 och sammanfattar ett tongivande inslag i den mediala debatten inför riksdagsvalet senare samma år. Begreppet regeringsduglighet tycks ha blivit allt mer frekvent synligt i medierapporteringen kring partier. Allt ifrån journalister och krönikörer till statsvetare och politiker använder sig av termen. Att vara ”duglig att regera” är något som verkar ha hamnat högre upp i prioriteringen angående vad som ska vara avgörande för ett partis möjligheter att vinna riksdagsval, samt tenderar att fungera som ett slagträ i det politiska maktspelet. Att vara regeringsduglig är en angelägenhet som ger sken av att ha blivit lika relevant som de ideologiska aspekterna av ett partis agenda. Men vad innebär egentligen begreppet, och är det överhuvudtaget möjligt att fastställa en innebörd? Innebär t.ex. regeringsduglighet kapaciteten att regera och förverkliga sin politik? Eller möjligheten att få regera? Eller att få regera med en parlamentarisk majoritet? I såväl den akademiska som den offentliga debatten har begreppet använts på minst sagt olika sätt, och det verkar inte finnas någon direkt samstämmighet om vilken tolkning som är att föredra. En del använder begreppet till exempel för egna utvärderingar eller spekulationer i hur sittande regering respektive regeringsalternativen skulle klara av att styra landet, andra för att kommentera de svenska väljarnas uppfattning om det samma.

Inom den statsvetenskapliga forskningen finns igen tydlig definition eller något ”objektivt” sätt att utvärdera regeringsduglighet, utan även här verkar detta ligga i betraktarens ögon. Begreppet som sådant är dock inte desto mindre populärt. Idén om att regeringar, eller t.o.m. regeringsalternativ, i större grad utvärderas efter sin kompetens, snarare än efter sina politiska idéer är ingenting nytt i den statsvetenskapliga litteraturen och i detta avseende är den s.k. ’Kartellpartiteorin’ som introducerades för första gången av statsvetarna Richard Katz och Peter Mair 1995[2] relevant. Bland annat menade Katz och Mair (förenklat) att frågor om kompetens och trovärdighet blivit viktigare inom partipolitiken på grund av en tilltagande professionalisering. Och i och med att de politiska partierna blir allt mer ideologiskt lika varandra i kampen om mittenväljarna, blir det utmärkande draget, och de politiska partiernas centrala och viktigaste uppgift, istället förmågan att styra och förvalta statsmakten.

Inom svensk statsvetenskaplig forskning kan även några exempel nämnas. Exempelvis Katarina Barrling kopplar samman regeringsduglighet som förmåga att sköta statsmakten och att pragmatiskt förhålla sig till det löpande regeringsarbetet. [3] Ett annat sätt att definiera begreppet, ges av Bo Särlvik i en artikel om valsystemet i Storbritannien, där han likställer regeringsduglighet med möjligheten att regera effektivt, det vill säga att nå en ”regeringsduglig majoritet”.[4] En närliggande definition, använd av bland annat Gissur Ó Erlingsson och Douglas Brommesson[5], lägger mer fokus på praktiska omständigheter kring regeringskapacitet men även orienterad mot partiers möjlighet att genom samarbete tillsammans göra sig ”regeringsdugliga”. Utifrån denna definition resonerar författarna kring den bild Alliansen har lyckats måla upp om sig själva; att de är fyra partier med ett välfungerande samarbete som därigenom är regeringsdugliga.

Regeringsduglighet är även ett populärt begrepp inom media och den offentliga debatten. Detta är ingenting nytt, utan diskussioner om huruvida regeringar, regeringsalternativ och partier kan anses vara regeringsdugliga har en lång tradition inom svensk politik. Figuren nedan begränsar sig dock till att demonstrera hur begreppet har använts i de fyra största rikstäckande tidningarna mellan åren 1995-2016.

bild1

Kommentar: Andel av samtliga artiklar, samt antal artiklar där regeringsduglig* nämns i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD mellan 1995 – 2016. (Källa: Mediearkivet/Retriever)

 

I figuren ovan visas att användningen av begreppet har ökat markant över tid, med en början till stegring inför riksdagsvalet 2006. Trenden är inte spikrak, men ser man till valåren 2006, 2010 och 2014 har användningen i princip fördubblats för varje år.

En tydlig trend är att ’regeringsduglig’ ökar i förekomst under valår, vilket är naturligt. Likaså att det åren efter ett valår sjunker markant, vilket kan härledas till att det i de flesta fall inte råder några frågetecken kring regeringsbildandet vid den tidpunkten. Den stora förekomsten av begreppet under 2014 går med största sannolikhet att härleda till det svåra parlamentariska läget som uppstod efter valet. Frågan var aktuell även innan valet i och med att det i de flesta mätningar tydde på ett regeringsskifte, men även på att en svår parlamentarisk situation skulle kunna uppstå. Socialdemokraterna förutspåddes göra ett svagt val, och oklarheter rådde gällande hur partiet skulle kunna komma att forma samarbeten. Utöver detta gjorde Sverigedemokraternas kraftiga ökning och roll som vågmästarparti att situationen blev extra komplicerad, inte minst då detta ledde till att regeringens budget fälldes till förmån för oppositionens. Det är alltså rimligt att anta att dessa faktorer bidrog till att diskussioner kring konceptet regering och regeringsduglighet förekom allt oftare i pressen under 2014.

Men inte heller i medias rapportering tycks det finnas någon enhetlig förståelse av vad som menas med att vara regeringsduglig. I Marias uppsats görs även en innehållsanalys av begreppet i ledare och debattinlägg under valåret 2014 i de fyra största rikstäckande tidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Figuren nedan visar en summering av resultatet av denna analys.

bild2

Det är tydligt att även här finns det ingen enhetlig förståelse för vad detta populära begrepp för att utvärdera regeringar, regeringsalternativ eller enskilda partiers kompetens att regera betyder. En uppmaning till journalister och kollegor kan därför vara att specificera vad man menar med att vara duglig på att regera.

 

Referenser

[1] Gudmundson, Per. Alla behövs utom medborgaren. Svenska Dagbladet. 2014-03-21.

[2] Katz, Richard S & Mair, Peter. Changing models of party organization and party democracy. The Emerge of the Cartel Party. Party Politics, Vol. 1 No. 1 (1995): 5 – 28.

[3] Barrling, Katarina. Från maskros till tuktad rabatt. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 116, No. 1 (2014): 95 – 120.

[4] Särlvik, Bo. Valsystemet i Storbritannien. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 97, No. 3 (1994): 225-240.

[5] Brommesson, Douglas & Erlingsson, Ó Gissur. Partier i förändring. Statsvetenskaplig tidskrift¸ Vol. 112, No. 2 (2010): 131-141.

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar?

Av: Johan Hellström

Dagens svenska regering tillträde endast 19 dagar efter riksdagsvalet och det har aldrig tagit mer än 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. I andra länder kan denna process ta betydligt längre tid. Till exempel innehar Belgien sedan 2010 det mindre smickrande världsrekordet i den mest utdragna regeringsbildningsprocessen i en modern demokrati. Efter valet 2010 styrdes landet av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en reguljär regering var på plats.

Figuren 1 nedan illustrerar den stora variationen mellan länder i tiden det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. I figuren framgår att det i genomsnitt tar längst tid att bilda en regering i Nederländerna, Italien och Belgien och kortast tid i Sverige, Grekland och Malta.

Figur 1. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering i Europa (1945-)

figur1

 

Men vad är det då som avgör hur långa regeringsbildningsprocesserna blir mer generellt och varför har det gått så snabbt i Sverige med att bilda regeringar efter val?

 

I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram, inte minst gällande de politiska partierna och partisystemet (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003). Viktigt i detta avseende är hur heterogent ett parlament är både till antalet politiskt relevanta partier och ideologiskt. Eller med andra ord hur många olika typer av regeringsalternativ är i praktiken möjliga? Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, kan förhandlingarna dra ut på tiden. Även storleken på mer ideologiskt extrema politiska partier, t.ex. radikala vänsterpartier eller högerpopulistiska partier, som få eller ingen vill samarbeta med, kan försvåra för regeringsbildare att få ett tillräckligt stöd för i parlamentet. Detta kan även benämnas som graden av ”förhandlingskomplexitet” kring regeringsbildningen.

Figur 2 nedan visar den genomsnittliga skillnaden mellan tiden det tar att bilda regeringar då det är en låg respektive hög förhandlingskomplexitet.

Figur 2. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på komplexiteten i förhandlingssituationen

figur2

Kommentar: Låg förhandlingskomplexitet definieras här som antalet effektiva partier viktat efter det s.k. Banzhaf power index är mindre än eller lika med medelvärdet och hög förhandlingskomplexitet om det är större än medelvärdet.

 

Just förhandlingskomplexiteten eller den parlamentariska situationen har lyfts fram som den viktigaste, och ibland t.o.m. den enda förklaringen, i tidigare forskning. Följaktligen har politiska institutioner och regler getts en underordnad eller ingen betydelse (Diermeier & Van Roozendaal 1998, Martin & Vanberg 2003, De Winter & Dumont 2008, Ecker & Meyer 2015). Nederländerna stödjer delvis bilden av att politiska institutioner är underordnade, då landet inte har någon investituromröstning (dvs. omröstning i parlamentet om att godkänna en ny regering), ingen president, inget tvåkammarsystem. Däremot har landet länge haft en relativt omständlig regeringsbildningsprocedur som i kombination med en hög förhandlingskomplexitet och en tradition av majoritetsregeringar lett till utdragna regeringsbildningsprocesser.

Samtidigt har många länder, däribland de skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge) haft snabba och effektiva regeringsbildningsprocesser trots en stundvis hög förhandlingskomplexitet. Gemensamt för dessa länder är dock avsaknaden av en krävande investituromröstning, s.k. positiv parlamentarism, som kräver att majoriteten av parlamentet aktivt röstar för att ny regering får bildas och en tradition av minoritetsstyre.

I en uppsats som jag arbetar med i skrivande stund argumenterar jag för att rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att regeringsbildningen även tar längre tid om regeringsbildande partier tar hänsyn till de framtida möjligheterna att få igenom sin politik och risken att förlora eventuella framtida misstroendeomröstningar. Ett sätt att fånga upp detta på är att studera hur många ”vetospelare” det finns i ett politiskt system, med andra ord, politiska aktörer som kan sätta käppar i hjulen för en regerings ambitioner att förverkliga sin politik (Tsebelis 2002). Det kan handla om starka presidenter, förekomsten av en stark andra lagstiftande kammare, eller till och med parlamentet (i t.ex. konstitutionella frågor kräver vissa länder en kvalificerad majoritet).

Regeringsbildande partier kan i dessa lägen behöva få med sig partier som de normalt inte skulle behöva samarbeta med, för att t.ex. försäkra sig om ett tillräckligt starkt stöd i en andra kammare, och den processen kan dra ut på tiden. Figur 3 nedan visar den genomsnittliga tiden att bilda regering fördelat på om det finns få eller svaga s.k. vetospelare respektive många och starkare vetospelare.

Figur 3. Genomsnittligt antal dagar för att bilda en regering beroende på förhandlingskomplexitet och antalet ”vetospelare”.

figur3

Kommentar: I figuren visas låg förhandlingskomplexitet i de gråa staplarna och hög förhandlingskomplexitet i de svarta staplarna.

 

För att summera verkar utdragna regeringsbildningsprocesser vara en produkt av den parlamentariska situationen och komplexiteten i denna, av olika politiska institutioner och regler (eller vetospelare), men även traditioner (eller informella institutioner) som förväntar sig majoritetsstyre. Ur ett svenskt perspektiv talar den ökade fragmenteringen av det svenska politiska systemet och de etablerade partiernas svårigheter att uppnå en parlamentarisk majoritet utan Sverigedemokraterna att denna process kan komma att ta längre tid i framtiden. Den svenska traditionen (och möjligheten) till minoritetsstyre talar dock delvis emot detta.

 

Referenser

De Winter, L., & Dumont, P. (2008). Bargaining Complexity, Formation Duration, and Bargaining Rounds. I In K. Strøm, W. C. Müller, & T. Bergman (Red.), Cabinets and Coalition Bargaining. Oxford: Oxford University Press.

 

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

 

Ecker, A., & Meyer, T. M. (2015). The duration of government formation processes in Europe. Research & Politics2(4), 1-9.

 

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

Tsebelis, G. (2002). Veto players: How political institutions work. Princeton: Princeton University Press.

Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Varför blir det nyval?

Av: Johan Hellström, Hanna Bäck och Daniel Walther.

Kort efter onsdagens budgetomröstning meddelande statsminister Löfven, att Sverige kommer ha ett nyval (extra val) i slutet av mars. Sverige har endast haft ett nyval sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter det att koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll p.g.a. oenighet om pensionsfrågan. Hur kan detta komma sig? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende?

I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945-2013 [1].Nyval_1

Figuren ovan visar samtliga nyval i de Europeiska länderna, men det är skillnad på nyval och nyval. I ett antal länder, inte minst Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Både Storbritannien (t.o.m. 2010) och Danmark saknar fasta valdatum, dvs. det är upp till den sittande regeringen att själva bestämma valdag (detta gäller i viss mån även i Irland och Österrike men med vissa restriktioner) T.ex. tillkom majoriteten av alla nyval i Storbritannien (med tre undantag) när regeringen för stunden ansåg det som mest fördelaktigt att ha ett val (när de var relativt populära och ekonomin gick bra), dvs. ett resultat av strategiska överväganden och inte ett tecken på regeringsinstabilitet (Smith 2005).

Anledningen till att detta spelar roll ges av den statsvetenskapliga litteraturen kring nyval. En central teori inom detta fält anger att incitamenten och viljan till att utlysa nyval öka med tiden, dvs. närmare det ordinarie valdatumet eller maximala mandatperioden för en regering. Anledningen till att sannolikheten för nyval ökar över tid är att regeringar oftast lyckas få igenom mycket av sin politik i början och mitten av sin mandatperiod och nyttan av att sitta kvar i regeringsställning minskar ju mer av förslagen och reformerna som realiseras (Lupia och Strøm 1995, Strøm och Swindle 2002). I och med detta ökar även incitamenten till att utlysa opportunistiska eller strategiska nyval. Inte sällan förläggs även dessa nyval när ekonomin går bra och regeringen i och med detta framstår i god dager (Kayser 2005, 2006). Figur 2 nedan visar hur tidigarelagda val eller nyval fördelar sig över mandatperioden uppdelat på fyra tidsintervaller.Nyval2

Figuren ovan visar just på att de flesta nyval äger rum efter det att halva ordinarie mandatperioden passerat och inte nära slutet av mandatperioden. Sverige och Norge skiljer sig dock från många länder i Europa i detta avseende.  Norge saknar helt ett konstitutionellt utrymme för nyval, så om en regering anser sig nödgad att avgå eller fälls i ett misstroendevotum finns inte möjligheten att utlysa nyval. Även den svenska grundlagen gör att Sverige har färre nyval än i de flesta andra länder, då ett nyval inte påbörjar en ny mandatperiod. Det är av denna anledning som svenska nyval benämns som ’extra val’ i svensk lagtext. Med andra ord, en regering som bildas efter ett svenskt nyval sitter endast återstående tiden av ordinarie mandatperiod, dvs. incitamenten att utlysa nyval i Sverige minskar över tid snarare än ökar!

Hur kan vi då föreställa oss att Löfven resonerade när han valde att utlysa nyval efter gårdagens budgetomröstning? Låt oss fundera över alla de tre mål eller incitament som har lyfts fram i litteraturen om regeringar: ”office-seeking”, dvs målet att erhålla och behålla regeringsmakten, ”policy-seeking”, dvs målet att kunna påverka politikens innehåll i en viss riktning, och ”vote-seeking”, dvs målet att vinna röster i framtida val. Här är det troligt att både ”office-seeking” och” policy-seeking” spelade en viss roll i det beslut som fattades: (1) Det var sannolikt så att Löfven resonerade att han skulle förlorat regeringsmakten om han hade avgått och talmannen hade fått i uppdrag att utse en ny regeringsbildare eftersom allianspartierna visade tydligt att de är beredda att ta över regeringsmakten om de gavs tillfälle till detta. (2) Det var sannolikt så att Löfven insåg att möjligheterna att påverka politikens innehåll i en viss riktning skulle vara mycket små om han skulle fortsätta att regera med en alliansbudget, alternativt om allianspartierna fick makten (eftersom allianspartierna visade tydligt att de inte var intresserade av förhandlingar över blockgränsen). (3) Det är däremot mycket lite som talar för att Löfven utlyste nyval av valstrategiska skäl eftersom de senaste opinionsmätningarna tydligt visat på att regeringspartierna har förlorat i stöd, och det finns även en risk för Löfven att han och socialdemokraterna ser mindre ”regeringsdugliga” ut i ljuset av det som hänt i och med att de förlorat en budgetomröstning. Avslutningsvis vill vi poängtera att Sverige länge har haft relativt överlevnadskraftiga regeringar av flera anledningar (se tidigare inlägg här), men så länge blockpolitiken består och ingen av blocken får en egen majoritet utan Sverigedemokraterna kan denna situation komma att förändras, och orden nyval och extra val kan vara något som även blir familjärt i en svensk kontext.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet. Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.


 

[1] Alla siffror i figurerna är från projektet Representative Democracy in Europe.

Referenser

Kayser, M. A. (2005). Who surfs, who manipulates? The determinants of opportunistic election timing and electorally motivated economic intervention. American political science review, 99(01), 17-27.

Kayser, M. A. (2006). Trade and the timing of elections. British journal of political science, 36(03), 437-457.

Lupia, A., & Strøm, K. (1995). Coalition termination and the strategic timing of parliamentary elections. American political science review, 648-665.

Smith, A. (2003). Election timing in majoritarian parliaments. British journal of political science, 33(03), 397-418.

Strøm, K., & Swindle, S. M. (2002). Strategic parliamentary dissolution. American political science review, 96(03), 575-591.