Partiet som kom in från kylan

Det här är ett inlägg av Ann-Cathrine Jungar och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Sverige var fram till slutet av 1980-talet ett typiskt nordiskt fempartisystem: Socialdemokrater och kommunister fanns på vänsterflanken och Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna huserade på högerflanken.  Från och med slutet av 1980-talet tog ett antal nya partier sig in i riksdagen. Till att börja med Kristdemokraterna, följt av Miljöpartiet. Ny Demokrati gjorde ett kort parlamentariskt gästspel i början av 1990-talet. Men ingen av de senare parlamentariska debutanterna har varit lika framgångsrika som Sverigedemokraterna. 2010 klättrade de över röstspärren med en röstandel på 5, 7 procent av rösterna, fördubblade sina mandat i valet 2014, och touchade 18 procent i valet 2018. I riksdagsvalet 2022 går de med 22 procent av de avgivna rösterna från att vara tredje till det andra största riksdagspartiet. Efter varje val har frågan ställts om efterfrågan på Sverigedemokraterna nu inte var mättad: Hade partiet inte växt klart? Framtiden är onekligen svår att sia om, men en sak står klart.  Sverigedemokraterna har på kort tid skjutit i höjden som få andra partier gjort i modern politisk tid.

Nu har också Sverigedemokraterna definitivt tagit sig in i den politiska värmen efter att under större delen av sitt parlamentariska liv varit ett isolerat pariaparti. Vid SDs parlamentariska genombrott 2010 sade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt att SD aldrig skulle få påverka invandringspolitikens utformning. De parlamentariska partierna formulerade dessutom en isoleringspakt att man varken skulle förhandla eller samarbeta med SD och hänvisade till partiets extrema ideologiska ursprung och radikala migrationspolitik. Efter valet 2018 har flera partier, i synnerhet Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt även Socialdemokraterna i olika grad närmat sig SDs ståndpunkter om invandring, integration och brottsbekämpning. Därtill har de anammat deras problembeskrivningar om att invandringen och misslyckad integration är förklaringar till många av de samtida samhällsproblemen. Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik ter sig inte längre som radikalt annorlunda än dessa partiers. SD:s politiska frågor och svar har blivit det nya normala.

Dessutom har isoleringen har brutits och de borgerliga partierna, med undantag för centern, är beredda att bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna.  Däremot är samarbetspartierna mera tveksamma att inkludera SD fullt ut i regeringen och ge partiet ministerportföljer. Om Ulf Kristersson är framgångsrik i sina regeringssonderingar är det sannolikt att SD är stödparti. 

Bland en del politiker, medier och forskare har det funnits föreställningar om att Sverige varit annorlunda än de nordiska grannarna och andra europeiska länder: Det svenska politiska systemet hade, menade man, en säregen motståndskraft mot invandringskritiska populistiska högerradikala partier och deras maktanspråk. Med Sverigedemokraternas väljarmässiga framgångar och nyvunna status som både ett samarbetsbart och regeringsdugligt parti har sådana föreställningar onekligen kommit på skam.

Sverige har varit en eftersläntrare vad beträffar parlamentariska genombrott och status. I grannländerna har SD:s systerpartier haft parlamentarisk representation sedan 1970-tale, men då som agrarpopulister (Sannfinländarna) och skatteprotestpartier i Danmark och Norge.  Från och med senare delen av 1990-talet har de nordiska partierna konvergerat ideologiskt med kritik av invandring, multikulturalism och EU, samt värdekonservatism som sina viktigaste frågor. Fremskrittspartiet och Sannfinländarna har medverkat i och Dansk Folkeparti har varit stödpartiet till centerhögerregeringar.  De har påverkat politiken och ritat om den politiska kartan. Samma mönster återfinns i andra europeiska länder där centerhögerpartier tagit regeringsmakten med hjälp av dessa även kallade nationalkonservativa partier. Nu har Sverige kommit i kapp.

Hur kommer Sverigedemokraterna att förvalta sin maktställning som riksdagens andra största parti, och eventuellt som ett stödparti till en minoritetsregering? Transformationen från en populistisk outsider med frän kritik av det politiska etablissemanget till att bli en del av detsamma kan vara utmanande. Att axla politiskt ansvar kostar på för alla partier, men frågan är om det inte kan vara extra tufft för ett populistiskt antietablissemangsparti vars identitet byggts på att vara väsentligt annorlunda än den så kallade ”sjuklövern” och att vara det enda partiet som företräder ”folket”. Förväntningarna kan vara extra högt satta hos väljarna att partiet nu levererar politik i deras smak.  Som det största partiet inom det borgerliga blocket har SD uttryckt att man kommer att kräva politiskt inflytande motsvarande sin storlek och i synnerhet i sina kärnfrågor migration, integration och brottslighet, men även a-kassan. Att göra långtgående kompromisser och eftergifter i för partiet viktiga frågor kan förorsaka missnöje bland medlemmar och väljare. I SD finns inget historiskt minne och upparbetad partikultur för att hantera sådana situationer, och en ödesfråga är om partiledningens som fram till lett partiet med järnhand framgångsrikt kan förankra sitt agerande som stödparti hos gräsrötterna?  Att vara stödparti och kunna plocka rosor utan att allt för mycket sticka sig på törnen kan för SD vara en framgångsrik väg: Att påverka utan att ta fullt ansvar och fortsättningsvis kunna distansera sig från och rikta kritik mot regeringen.

Partiernas ungdomsförbund och framtidens regeringskonstellationer

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Årets valrörelse var en strid in på målsnöret. De sista veckorna präglades av partiledardebatter, statsministerdueller och dagliga opinionsmätningar. De upplevt akuta frågorna om gängkriminalitet och stigande energipriser dominerade. Frågor av mer långsiktig karaktär lyste med sin frånvaro. Här-och-nu-fokuset är tydligast för den flitigt diskuterade regeringsbildningsfrågan. Frågan om vem som tar vem och i vilken utsträckning är central i medierapporteringen. Men utfästelserna som ges har som mest en fyraårig giltighet. Sällan eller aldrig diskuteras samarbeten bortom den kommande regeringsbildningen. Bortsett från ett uppmärksammat uttalande där Ebba Busch sent i valrörelsen konstaterade att Sverigedemokraterna kunde få ministerposter på sikt gavs få indikationer på tänkbara samarbeten i regeringsfrågan bortom den stundande mandatperioden. Varken partier eller media tycks intressera sig för frågan. Och möjligen är det varken märkligt eller beklagansvärt. Vi tillsätter trots allt de som ska fatta besluten de kommande fyra åren. Samarbetsmönster bortom det på valet följande regeringsbildningen är således okända för såväl partier som väljare.

Möjligen kan vi dock ges en glimt av framtida regeringskonstellationer genom att flytta sökljuset från dagens partiledare till de politiska ungdomsförbunden. De flesta av dagens ledande politiker tog sina första politiska stapplande steg i något av partiernas ungdomsförbund. Inte mindre än sex av partiledarna i 2022 års valrörelse har en bakgrund från ledningen av sina respektive ungdomsförbund. Det finns också en utbredd uppfattning om att ungdomsförbunden är den viktigaste plantskolan för partierna och oumbärliga för deras framtid. Särskilt då partierna har svårt att attrahera nya medlemmar blir de politiska ungdomsförbunden viktiga.  Och även om ungdomsförbunden numera har få medlemmar jämfört med medlemstalens guldålder är beredvilligheten stor bland medlemmarna för ett fortsatt engagemang även i vuxenlivet. En enkätstudie från 2020 visar att 9 av 10 medlemmar planerar för en fortsättning i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet. Dessutom säger sig fler än hälften vara villiga att ställa upp som kandidat i val en dag. Mycket talar för att dagens ungdomsförbundare är morgondagens politiker.

Så vad kan vi då förvänta oss av framtidens samarbetsmönster? När medlemmarna i den ovan nämnda enkäten ombads att placera in sig själva såväl som sina respektive moderpartier på en ideologisk vänster-högerskala framkommer att medlemmarna för samtliga ungdomsförbund i genomsnitt placerar sig själva längre mot flankerna än motsvarande placering av moderpartierna. Den sällan empiriskt belagda men ofta förekommande bilden av ungdomsförbunden som radikala blåslampor ges betydande stöd. För vissa av ungdomsförbunden är dessutom det ideologiska avståndet märkbart. SSU:s medlemmar uppfattar sig själva exempelvis långt mer vänster än sitt moderparti. Och jämför man dessa medlemmar med självplaceringen av Centerpartiets ungdomsförbundare är det inte särskilt förvånande att ledningar för såväl SSU som CUF var snabba med att kritisera Annie Lööfs besked om att Centerpartiet var villigt att sitta i en S-ledd regeringen efter valet.

Figur: Medlemmarnas genomsnittliga självplacering och placering av moderpartiet på en politisk vänster-högerskala (0-10), per ungdomsförbund

Källa: Ungdomsförbundsundersökningen 2020

Noterbart är även det närmast obefintliga avståndet mellan MUF, KDU och Ungsvenskarna. I den mån politiskt samarbete avgörs av närhet på den traditionella vänster-högerskalan tycks det sannolikt att de närmanden som gjorts den gångna mandatperioden även har en framtid bortom Kristersson, Busch och Åkesson.  För dem som vurmar för ”den breda mitten” som framtidens maktcentrum är figuren å andra sidan en rejäl käftsmäll. Medan mitten ekar tom är såväl vänster- som högerflanken trång. Ideologisk polarisering snarare än blocköverskridande konsensustänk således.

Invändningar kan framföras. Politiskt samarbete är inte bara vänster och höger utan även GAL och TAN. En annan etablerad åsikt gör gällande att radikalism tenderar att avta över tid. Samtidigt kan det anföras att mycket av dagens eventuella låsningar och förbehåll i åtminstone vissa avseenden är personberoende. Vad händer när personer som inte var medlemmar under ett partis alla mest komprometterade år tar över ett parti? Och vad händer när ett annat parti byter ut ledaren som i inte obetydlig del har profilerat sig på att inte samarbeta med de två ytterpartierna väljer att lämna över rodret till yngre förmågor? Sannolikt kommer personerna ha erfarenhet från ungdomsförbunden. Och kanske kan figuren ovan ge vissa indikationer på vad detta har för betydelse för regeringsbildningsvisioner bortom årets valrörelse.

Regeringsbildning i ett polariserat politiskt landskap

Det här är ett inlägg av Johan Hellström och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet alltid har varit starkt polariserat. Åtminstone i termer av ideologisk vänster–högerpolarisering. Men på senare år har den politiska konfliktdimensionen som rör ekonomi och fördelningspolitik i allt större utsträckning fått sällskap av en kulturell värderingsdimension som lyfter fram sakpolitiska skillnader i frågor som rör migration, brott och straff, mångkultur, identitet och globalisering. Därmed har de ideologiska och åsiktsmässiga skillnaderna mellan partierna ökat. Den växande betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen sammanfaller med ett flertal politiska förändringar: Sverigedemokraternas valframgångar, slutet för Allianspartiernas samarbete och svårigheterna att bilda regeringar. I detta avseende är den senaste mandatperioden turbulens ett tecken i tiden – en rekordlång regeringsbildning efter valet 2018, en misstroendeförklaring, följt av två regeringsbildningar – och allt inom mindre tid än ett halvår.

Den ökade betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen beror på Sverigedemokraterna (SD) inträde i den svenska riksdagen 2010. Sedan dess har partiet, och andra riksdagspartiers reaktion gentemot SD, fortsatt att förändra det svenska partilandskapet. Till en början tog samtliga riksdagspartier tydligt avstånd från allt samarbete med SD och försökte isolera partiet från politiskt inflytande. Partiets ursprung i vitmaktrörelsen och den organiserade rasismen var en belastning, men även att partiet ansågs som allt för extremt, främlingsfientligt och populistiskt för att samarbeta med. I detta avseende bottnade både Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019 i principen om att begränsa SD:s politiska inflytande och i målet att inte göra sig beroende av SD i regeringsställning. Även om många inom Allianspartierna – det vill säga M, KD, C och L – såg dessa överenskommelser som nödvändiga, fanns det samtidigt tidigt ett internt motstånd inom partierna mot dessa överenskommelser. En uppfattning om att det var dumdristigt att avstå en chans till regeringsmakten bara för att isolera SD. Det var också frågan om att samarbeta, eller att inte samarbeta med SD, som blev Alliansens död. Redan inför valet 2018 gled Allianspartierna isär, men det dröjde till 2019 då först KD och sedan M tydligt öppnade upp för regeringssamarbeten med SD. Senare anslöt sig Liberalerna till M och KD efter det att Januariavtalet slutat gälla sommaren 2021 och ensam stod Centerpartiet kvar, utan sina forna alliansvänner, i sin ovilja att göra sig beroende av SD.

Trots att det bara var två partier, M och KD, som tydligt deklarerat innan valet 2022 att de ville regera ihop, var regeringsunderlagen tydliga: två konstellationer av partier bestående av V-MP-C-S, respektive L-M-KD-SD. Två regeringsalternativ som inom sig själva är polariserade på den ekonomiska vänster-höger-skalan, som V och C, eller SD och M. Men även ett regeringsalternativ med partier som har diametralt olika ståndpunkter i olika kulturella (eller icke-materiella) värderingsfrågor, som L och SD.

När det stod klart att Ulf Kristersson regeringsunderlag var störst, började regeringsförhandlingarna ganska omgående. I skrivande stund har den nya riksdagen inte samlats vilket är en förutsättning för att en ny regering ska kunna tillsättas. Men att förhandlingarna kom i gång snabbt borgar för en relativt snabb regeringsbildning. Som framgår i boken 134 dagar som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, var det som hände då något ganska unikt. Den främsta anledningen till att det tog så lång tid var framför allt att Alliansen levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet, trots att det fanns en betydande oenighet om hur partierna såg på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Frågan om att samarbeta med Sverigedemokraterna å ena sidan, eller alternativt, med Socialdemokraterna å andra sidan, ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L. Två partier som var internt oeniga i frågan. Överläggningarna inom partierna tog lång tid vilket var det främsta skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingarna startade mellan C, L, MP och S. När förhandlingarna väl började, gick det däremot ganska snabbt att komma överens och att slutligen bilda en ny regering.

En annan fråga handlar vad som händer efter det att en regering har bildats. Om vi kommer att få se samma turbulens och återkommande regeringskriser som kännetecknade föregående mandatperiod? Den knappa riksdagsmajoriteten – 176 mot 173 mandat – gör att en Kristersson ledd regering kommer att vara sårbar för avhopp eller uteslutningar av ledamöter från det egna lägret. Och inte minst från Liberalerna respektive Sverigedemokraterna. Två partier som har en stor andel av förtroendevalda och väljare som varken ser det andra partiet som en önskvärd samarbetspartner eller som har ett speciellt högt förtroende för varandra. Det vill säga, trots att Kristerssons regeringsunderlag samlar en riksdagsmajoritet är det sannolikt en sårbar sådan. Inte minst på grund av att det är en oprövad konstellation av politiska partier som ska försöka att komma överens i en tid när Sverige står inför stora utmaningar – utmaningar som till stor del inte kan lösas med de förenklade förslag som presenterades under valrörelsen. När Sverige, liksom andra europeiska länder, tvingas ta itu med en hög inflation, skenade energipriser och en försvagad tillväxt kommer samarbetet att prövas tills bristningsgränsen.

Litteratur:

Teorell Jan, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam.

En alltmer polariserad väljarkår – och Sverige har inte längre något mittenparti

Det här är ett lite längre gästinlägg av Anders Lidström.


På samma sätt som i många andra länder sker en polarisering av väljarkåren i Sverige. Data från de nationella SOM-undersökningarna 1986–2018[1] visar att allt färre uppfattar sig stå i mitten på den politiska vänster-högerskalan och allt fler till höger. Fyra partier har förändrats från att en gång ha dominerats av mittenväljare. De flesta som sympatiserar med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står nu till höger på den ideologiska skalan. Miljöpartiets väljare har förflyttat sig vänsterut.

I de två block som utgör alternativ inför 2022 års val blir därför förutsättningarna för kompromisser och regeringsbildning olika. I det block som förväntas utgöra regeringsunderlag för Magdalena Andersson spretar det mer mellan i huvudsak vänsterinriktade väljare inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och i huvudsak högerinriktade inom Centerpartiet. Inom högerblocket har väljarkåren en mer enhetlig ideologisk inriktning.

Väljarkåren har polariserats under de senaste 20 åren

I många länder är en tilltagande polarisering bland väljare och partier ett känt faktum. Inte minst har de växande klyftorna inom amerikansk politik uppmärksammats under senare år, med uppenbart skilda världsbilder bland Republikaner och Demokrater. Liknande fenomen har även noterats i många europeiska länder. I Sverige visade dock en rapport från SNS demokratiråd nyligen på en blandad bild[2].  Slutsatsen var att graden av ideologisk polarisering bland politiker, partier, media och medborgare länge befunnit sig på en hög nivå i Sverige. Flera av författarnas indikatorer visade på en tydlig uppgång efter valet 2014, men det handlar inte alltid om några historiska rekord. SNS-rapporten inkluderar dock perioden från slutet av 1970-taket till mitten 1980-talet då vänster–högerpolariseringen var särskilt stark. Rapporten från SNS understryker också att polariseringen är ett mångfasetterat begrepp som kan avse olika saker i ett samhälle. Inte minst under senare år har värderingskonflikter kring invandring och kultur, ibland summerat kring den s.k. GAL-TAN-skalan uppmärksammats.

I Sverige spelar dock vänster-högerdimensionen alltjämt en avgörande roll som den helt dominerande politiska dimensionen. Gräver vi djupare i det empiriska materialet framträder en mer distinkt bild av att den ideologiska polariseringen kring denna skala bland medborgarna påtagligt ökat under de senaste åren. Som grund för detta används SOM-undersökningarna som genomförts varje år från 1986 med representativa urval av Sveriges befolkning. Alla år har de tillfrågade ombetts ange var på vänster-högerskalan man själv vill placera sig. Såsom framgår av figur 1 var fördelningen länge jämn med ungefär en tredjedel var i varje huvudalternativ. Det var lika många som stod till vänster, varken till vänster eller höger, respektive till höger. Från 2004 har det dock skett en tilltagande polarisering genom att allt färre uppfattar sig stå i mitten och allt fler anger sig befinna sig i en position till höger. Andelen som har en vänsteridentifikation har dock varit oförändrad över tid. Totalt sett har det således skett dels en polarisering av väljarkåren, dels en generell högerförskjutning.[3]

Figur 1. Vänster-höger-orientering hos samtliga medborgare vid perioder kring valen under perioden 1986–2018

Anmärkning: Källa: Göteborgs universitet, SOM-institutet, 2020. Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

Enkätfrågan lyder ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala?”. Svarsalternativen var klart till vänster, något till vänster, varken vänster eller höger, något till höger, klart till höger. Antalet respondenter varierar från 4403 (1990–1992) till 27 798 (2016-2018).

Det finns idag inte lägre något utpräglat mittenparti i Sverige

Man kan tycka att de skillnader som under senare år framträder i figur 1, med bara ett antal procentenheter i olika riktningar skulle kunna vara försumbara men bakom detta finns ännu större skillnader mellan olika partier. En uppdelning av sympatisörernas självplacering på vänster-högerskalan efter partisympati visar på markanta olikheter mellan partierna (se figur 2). Moderaterna och Vänsterpartiet har varit kraftigt och stabila höger- respektive vänsterinriktade under alla år. Liberalerna har också en tydlig högerdominans bland sina sympatisörer även om det också funnits en ansenlig mittengrupp som dessutom en gång i tiden var lika stor som högergruppen. Hos Socialdemokraterna identifierar sig de flesta med vänster men det finns också en betydande del som varken anser sig stå till vänster eller höger.

Identifikationen bland sympatisörerna inom de fyra andra partierna har tydligt förändrats över tid. Kristdemokraternas sympatisörer var mittenorienterade under 1980-talet men har sedan i tilltagande grad rört sig högerut. Centerpartiet, som tillsammans med Folkpartiet (Liberalerna) länge markerat sin ställning som mittenparti har från ungefär 2008 fått en väljarkår som i huvudsak anser sig stå till höger. Sverigedemokraterna inledde sin bana med sympatisörer som tyckte sig stå i mitten av den politiska vänster-högerskalan men har under senare år snabbt rört sig högerut. Miljöpartiets väljare har rört sig i motsatt riktning – från mitt i vänster-högerdimensionen till en tydlig dominans av sympatisörer som identifierar sig med vänster från 2008. Detta tydliggör ytterligare hur väljarkåren blivit alltmer polariserad och hur detta skiljer sig åt mellan partier. Det innebär också att Sverige inte har något mittenparti – sett utifrån deras väljares ideologiska positioner.

Figur 2. Vänster-höger-orientering hos sympatisörer till de politiska partierna vid perioder kring valen 1986-2018

Anmärkning: För källa och frågans lydelse, se anmärkning i anslutning till figur 1. Antalet respondenter per period varierar från 134 (Kd 1986-89) till 8394 (S 2016-2018).

Väljarkårens ideologiska inriktning är mer enhetlig inom högerblocken än vänsterblocket

Valperioden efter 2018 års val har präglats av återkommande parlamentariska kriser. Det tog rekordlånga 134 dagar innan en ny regering var på plats, efter segdragna förhandlingar[4]. Vid flera tillfällen, bland annat vid strategiska beslut om statsbudgeten, har oppositionens förslag gått igenom i stället för regeringens. Regeringar har fällts och enskilda statsråd har varit föremål för misstroendeomröstning. Trots detta har det hela tiden suttit en socialdemokratisk statsminister i ledningen för en regering med i huvudsak socialdemokrater. Bakom dessa svårigheter ligger inte minst en tilltagande polarisering. Att polariseringen bland väljarna i det socialdemokratiska regeringsunderlaget har utvecklats åt olika håll – att Centerpartiets sympatisörer har blivit alltmer högerinriktade medan Miljöpartiets rört sig vänsterut – har gjort det svårare att nå överenskommelser som kan upplevas legitima hos de egna sympatisörerna. En möjlig tendens bland de centerpartistiska väljarna kan dock skönjas vid det senaste valet i och med att andelen högerorienterade då minskade jämfört med 2012–2015. Kanske detta är början på en ny trend som skulle underlätta samarbetet inom denna grupp.

På den andra sidan av partier till höger finns inte denna problematik. Väljarnas ideologiska inriktning är mer enhetlig bland de partier som erbjuder ett alternativ till den nuvarande regeringen. Sympatisörerna till två partier – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har dessutom tydligt rört sig högerut. Åtminstone i frågor som gäller höger-vänsterskalan borde det gå ganska lätt för dessa att komma överens på ett sätt som har legitimitet bland de egna väljarna.


[1] Göteborgs universitet, SOM-institutet (2020). Den nationella SOM-undersökningens kumulativa dataset 1986–2018. Svensk nationell datatjänst. Version 8.0. https://doi.org/10.5878/eq42-ds83

[2] Oscarsson, Henrik; Bergman, Torbjörn; Bergström, Annika och Hellström, Johan (2021). Polarisering i Sverige. Demokratirådets rapport 2021. Stockholm: SNS förlag.

[3] Detta är linje med de slutsatser som dras i kapitel 5 i Oskarsson m.fl. (2021) där analyserna istället utgår från väljarundersökningarna. Enligt dessa undersökningar kan förändringen först observeras mellan valen 2002 och 2006.

[4] Teorell Jan; Bäck, Hanna; Hellström, Johan och Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Makadam.

Mattarella bis!

Det här är ett lite längre gästinlägg av Rolf Hugoson och handlar om det senaste italienska presidentvalet.


I Italien säger man ”bis” då man vill uppleva något en gång till. När republikens president skulle utses, blev det alltså ”Mattarella bis”! Den 29 januari 2022 fick sittande presidenten fick 759 av 1009 möjliga röster, en tydlig majoritet, men först i den åttonde röstningsomgången.

Sergio Mattarella blev den 3 februari 2015 Italiens tolfte president. Mandatperioden är sju år och ämbetet kan jämföras med presidentskapen i Tyskland och i Finland (fast finske presidenten är folkvald). Mattarella saknar exekutiva befogenheter, men har en nyckelroll vid regeringsbildning och rätt att utlysa nyval.

De italienska elektorsförsamlingen bestod av senatens medlemmar (320) samt deputeradekammaren (630), plus regionala representanter (58) och ett antal hederssenatorer. Redan på måndagen sista veckan i januari 2022 hade de en första gång gått igenom den långa röstningsproceduren, genom att lägga varsin valsedel i korgar. Under de sju första omröstningarna dominerade emellertid de blanka sedlarna envist. Det var svårt att komma överens.

Annorlunda skäl till ett splittrat parlament

Många europeiska länder liknar numera Italien, där parlamentet saknar tydlig majoritet. Tre särdrag återstår. Italienska regeringar ombildades i rask takt även på 1900-talet, fast samma partier ständigt kom tillbaka, i koalitioner med kristdemokraterna eller med socialisterna. Ett annat italienskt särdrag är att det gamla partisystemets på 1990-talet bröt samman. Ett tredje särdrag är att flera reformer av valsystemet har genomförts.

Partisystemets sammanbrott inleddes 1992, då de två dominerande partierna avslöjades ha sysslat med omfattande korruption. Det italienska socialistpartiet och kristdemokraterna utplånades. Kommunisterna hade redan börjat tyna bort efter regimskiftet i Sovjetunionen. Ett antal vänsterliberala partier lyckades hanka sig fram med skiftande namn: senast Partito democratico, i regering 2014-2018. Till höger trädde ett populistiskt parti vid namn Lega nord. På 1990-talet var nordlig separatism central, men numer är Legas nationalism mer allmän.

Självutnämnd segrare efter 1990-talets korruptionsskandal var mediamogulen Silvio Berlusconi. Hans Forza Italia (”heja Italien!”) dominerade mitten-högern i parlamentet och Berlusconi blev premiärminister 1994/95, 2001-2006 och 2008-2011. Någon stabil majoritet etablerades dock inte.

En motpart bildades 2009 genom femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle eller M5S, grundat av Beppe Grillo, den bloggande komikern. Efterhand har partiet rört sig åt vänster och vunnit fler röster i södra Italien. Partiets Giuseppe Conti ledde två regeringar (med skiftande koalitionspartner) från sommaren 2018 till januari 2021, då Conti ersattes av den partipolitiskt obundne Mario Draghi.

På 1990-talet ansågs proportionella val, parlamentets storlek och frånvaron av spärrar för småpartier leda till onödig splittring och reformer av valsystemet infördes. En av de mer varaktiga reformerna var fungerade från 1993 till 2005, då 75% av mandaten i parlamentet tillsattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Övriga mandat fördelades proportionellt. Lagens grundare var dåvarande ledamoten i kammaren Sergio Mattarella, vilket gav statsvetaren Giovanni Sartori anledning att döpa vallagen till Mattarellum.

Då Berlusconi 2005 ansåg sig förlora på systemet, ledde han en kampanj för återinförandet av ett rent proportionellt system, officiellt Caldelorilagen, efter inititiatvtagaren. Men Caldelori själv råkade kalla lagförslaget ”una porcata”, ett grisigt eller smutsigt trick, så Giovanni Sartori döpte den till Porcellum (La repubblica, 15 mars 2006; 4 april 2017).

År 2014 förklarade författningdomstolen att Porcellum inte var förenlig med gällande rätt. Demokratiska partiets dåvarande ledare Matteo Renzi drev istället igenom Italicum, en lag som aldrig kunde användas, då Renzi 2016 i en folkomröstning inte fick stöd för anslutande författningsreformer.

Följande år kom Rosatellum, efter förslagsgivaren Ettore Rosato. Lagen tillämpades i valet 2018. Det är ett parallellt system likt Mattarellum. Majoritetsval används nu för 37 % av platserna, proportionella val för de återstående 63 %. En småpartispärr finns på 3% och valkoalitioner (valallianser) måste ha 10 % av rösterna. Det nya systemet gynnade högerpartierna i norra Italien, men Femstjärnerörelsen vann i södra Italien. Resultatet var återigen ett oenigt parlament.

Oenighet leder till ett stabiliserande presidentval.

Presidentvalet i januari 2022 utfördes vid slutet av Matterallas mandatperiod. Han ville inte fortsätta, men partierna var så splittrade, att kravet på kvalificerad majoritet (673 röster under de tre första omröstningarna) tycktes ouppnåeligt. Högerpartierna lyckades bara få ihop 382 röster för senatens talman Elisabetta Casellati, från Forza Italia. Långt ifrån de 453 röster högern teoretisk borde ha samlat.

”Center-högern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Lega per Salvini premier1336415212
Forza Italia785210140
Fratelli d’Italia3721664
Övriga279137
Summa27514632453
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia). Fast referensen avser valresultatet: min tabell tar med i beräkningen att två ledamöter övergett FI.

Bland vänsterpartierna är för närvarande Femstjärnerörelsen störst, Partito democratico mindre och Liberi e uguali (Leu) minst. Det finns anledning att hit även föra Matteo Renzis nya parti Italia viva.

”Center-vänstern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Movimento 5 stelle157734234
Partito democratico953920154
Liberi e uguali126018
Italia viva2915044
Övriga3205
Summa29613524455
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia)

Denna samling partier försökte inte lansera någon egen kandidat, men såg fram emot en person med brett stöd. Det var ju tydligt att egen majoritet inte kunde uppnås och att presidentvalet förutsatte samarbete.

Således pågick under hela presidentvalsveckan förhandlingar. Sittande premiärministern Mario Draghi gillades av båda sidorna, men hur skulle han kunna ersättas i nuvarande roll? Opinionsundersökningar antydde, att regeringskris och nyval gynnar det enda oppositionspartiet, Fratelli d’Italia, med ursprung i fascistpartiet.

I potten låg dessutom makten över 200 miljarder euro för återuppbyggnad, som EU ställer till förfogande genom Coronafonden. Många aktörer inom regeringen och bland finansiella aktörer föredrar stabilitet, åtminstone fram till ordinarie parlamentsval våren 2023. Draghis roll som ”opolitisk” bankman är ovärderlig, särskilt i ljuset av hans erfarenhet från ordförandeskapet i Europeiska centralbanken 2011-2019.

Italiensk demokrati: kriser och stabilitet

Säger valet av Mattarella bis något om den italienska demokratins hälsotillstånd? Historiskt har systemet uppvisat svagheter – före andra världskriget manifesterade i omfattande korruption, samt i fascisternas maktövertagande våren 1922. Efter 1945 har korruptionen fortsatt, och regeringarna var svaga på grund av ett stort och splittrat parlament. Till sist inträffade så krisen 1992, avslöjad av åklagarväsendets ”Mani pulite”.

Ändå kunde det demokratiska systemet hantera kriserna. Att partierna var korrupta var ett demokratiskt misslyckande, men att de föll samman efter att ha avslöjats var snarast rättvist. Systemet kunde lita på en rad duktiga presidenter, som stöttade författningens legitimitet. Presidentvalen är som sagt indirekta, vilket har gjort det enklare att utse personer som företräder republiken, snarare än sitt egna parti.

Valet av nationalekonomen och socialliberalen Luigi Einaudi (1874-1861) till republikens första president (1948-1955) gav tidig legitimitet. Einaudi hade under fascismen varit i exil i Schweiz. Ett mått av partitillhörighet har sedan dess varit det normala, med Carlo Ciampi (president 1999-2006) som intressant undantag.  Ciampi, född 1920, stack ut som partilös redan 1993 då han blev premiärminister, efter att ha varit riksbankschef. Ciampis företrädare Scalfaro föddes 1918 och efterföljaren Napolitano 1925. De hade upplevt fascismen som unga och hade alla motsatt sig Mussolinis regim.

Sergio Mattarella är yngre, född 1941, länge verksam som universitetslärare i juridik, men var politiskt aktiv i kristdemokraterna. Han valde dock att bli politiker först 1980, då den äldre brodern Piersanti tragiskt mördades av maffian, då han inlett en antimaffiakampanj i Sicilien. I Italien har parlamentet alltså valt presidenter, som genom ett mått av rättrådighet har förstärkt det politiska systemets legitimitet. Detta kan jämföras med de bakslag vi urskiljer i USA (Trump) och i Frankrike (Sarkozy).

Berömt är president Scalfaros veto, då Silvio Berlusconi 1994 föreslog Cesare Previti till justitieminister. Previti var chefsjurist i Berlusconis Fininvest, senare huvudaktör i flera korruptionshärvor. Scalfaro invände, att en minister inte borde stå premiärministern riktigt så nära. Minnet av detta var ett av många skäl till att Berlusconi (född 1936) misslyckades i sitt försök att bli nominerad till president, en kortvarig kampanj, som vann föga gehör även inom det egna partiet.

Färre parlamentariker och ännu ett förslag till vallag

Mattarellas förtjänst har visat sig vid regeringsbildningar, senast när han gynnade valet av Draghi som premiärminister, i januari 2021. Presidenten försvarade även en viktig författningsreform, anammad efter folkomröstning i september. Antalet mandat i parlamentet minskar nästa mandatperiod till 400 i deputeradekammaren och 200 i senaten. Färre parlamentariker gör det enklare att hålla samman partierna och färre ledamöter behövs för att få absolut majoritet.

Än en gång diskuteras ett annat lagförslag, om ett system likt det tyska, med mer proportionell representation och en 5% spärr för småpartier. Detta låg på bordet redan 2016 och kallades då Germanicum (jfr Matteo Renzis Italicum). Nu har förslaget lämnats in på nytt av Giuseppe Brescia, Femstjärnerörelsens författningsexpert och kallas Brescellum. Men rimligen är det inte så lätt att vinna gehör för en reform av parlamentet, vars ledamöter trots allt valts in med det gamla systemet.

Om kriser hotade kunde en reform vinna gehör. Nu står istället Draghi tryggt vid rodret, välvilligt övervakad av kapten Mattarella. Kursen är utlagd för att Coronafonden skall kunna användas till vettiga investeringar och ekonomiska rapporter placerar redan Italien bland länderna med starkast tillväxt i Europa.

Palazzo del Quirinale, kopparstick av Piranesi (1720-1778). Quirinalen, även kallad ”il colle”, alltså kullen, bebyggd 1573 av Påven Gregoius XIII, påvligt residens fram till 1870, då Rom blev Italiens huvudstad, därefter kungligt residens och sedan 1948 presidentpalats.

Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.

WHY IS SWEDISH POLITICS SO UNSTABLE?

By Nicholas Aylott


What is happening in Swedish politics? Why is it so turbulent? Parties have been finding it increasingly difficult to construct parliamentary majorities. It took 134 days to form a government after the 2018 election, five times longer than ever before. Recently, for the first time, a Swedish prime minister lost a parliamentary vote of no confidence. His government subsequently resigned.

In this short post, I will try to explain this turmoil. The main explanatory factor is an earlier shock to the party system that still reverberates over a decade later. It has broken established patterns of party co-operation, and new ones have yet to become sufficiently broad or deep. In what follows, I eschew much non-essential detail, including personal names. I offer instead an interpretation that is based on description of recent history and informed by theory about party decision-making.

ELUSIVE MAJORITIES

Sweden has a multi-party system. Although one party, the Social Democrats, has historically dominated government and remains the biggest in the parliament, it is weaker than it once was.

It was in 2010 that the shock occurred. In the election that year, the Sweden Democrats (SD), founded in 1988 and with roots in neo-Nazi groups, became the eighth party with parliamentary representation. SD  is usually considered to be on the far right of the political spectrum. (Of course, SD’s arrival itself had various causes. But here I concentrate on the political effects.)

It is sometimes difficult to convey the anguish that SD’s breakthrough induced across the other parties. The emotional impact was only amplified by events in the next few years, such as the mass political murder in Norway in 2011 and the wave of migration that culminated in 2015. Nevertheless, SD has established itself in electoral and parliamentary politics. The other parties have been struggling to assess and react to its presence. Crucially, they have had to accept that the customary party blocs in Swedish politics, on the left and on the right, have lost too many voters to SD for either to form its own parliamentary majority.

Figure 1, a Venn diagram, places the parties within four different sets. They denote abortive attempts to construct majorities that excluded SD.

A centre-right ex-majority: the Alliance. One set indicates membership of the now defunct Alliance. Its parties won a majority in 2006 and fell only just short in 2010. But no one thinks they could do so now. In the last two elections, they ended up with 41 per cent of the seats in the parliament.

Figure 1. Party alignments in Sweden since 2010

A broad majority: the December agreement. In  2014, all the other parties sought to isolate SD, creating what political scientists call a cordon sanitaire around it. Competition between the signatory parties was to be limited. (The Left Party did not sign, but its compliance was assumed.)

The ”December agreement” proved to be unsustainable, however. Two Alliance parties, under new leaders, soon withdrew. They did not say it openly (indeed, one leader was forced out when she tried), but many in both parties preferred to stay in opposition, with the option of dealing with SD at some stage in the future, rather than prop up a Social Democratic prime minister. After all, SD seemed unlikely to disappear any time soon. It appeared, moreover, to be becoming less radical. In light of those observations, SD’s parliamentary strength – at the time, 14 per cent of the seats in parliament – was beginning to exert a gravitational pull on some other parties. The cordon sanitaire was fraying.

The split in the Alliance became manifest after the 2018 election. Two of its parties now wanted the Alliance to retake power through its reaching an accommodation with SD. But the other two, the Centre and the Liberals, were allergic to that idea.

A left-leaning near-majority: the January agreement. The Centre and the Liberals eventually opted instead to support a Social Democratic prime minister. This ”January agreement” of 2019 involved parties that did not quite control a majority of seats in parliament. So how could they expect the government that they supported to survive?

A presumptive left majority: ”January plus”. The answer lies in their belief that the fourth and final set, labelled ”January plus” in Figure 1, was stable. Put simply, the January parties took for granted the support of the Left Party, which controlled enough mandates to complete their majority. The Left was bound to be unhappy about being explicitly excluded from any influence over government, and about the policies that the Centre and the Liberals forced on the Social Democrats. But how could the Left credibly threaten to retaliate? Would it gang up with the parties of the right? Hardly.

We know now that the Left is indeed prepared to retaliate in this way. It did so a few times in 2019-20, before the pandemic. Government proposals had to be dropped when the Left found common cause with the right, even including SD.

At the same time, the Centre, in particular, has felt compelled to reaffirm the payoffs that it secured in return for breaking the Alliance. Recently, it pushed again, over rent control – and the Left pushed back. This was what escalated into the vote of no confidence in the prime minister, which brought down the government. The Left, under a new leader, has now demonstrated to the January parties that, if it feels ignored, it has both the scope and the will to damage them. The inherent instability of ”January plus”, a constellation in which one party had not actually agreed anything with the others, is obvious.

A MIDDLE WAY?

It seems likely, at the time of writing, that ”January plus” will nevertheless be reconstituted in reduced (indeed, minimal) form and stagger on until the 2022 election – although the autumn budget will be yet another test of the Social Democrats’ powers of arbitration. But when might Swedish politics rediscover a more stable parliamentary majority?

One possible answer is: after the election. Three of the former Alliance parties, now including the Liberals (under a fairly new leader), have concluded that their goals – the classic mix of policy, office and votes – are best pursued through bargaining with SD. No one knows how stable a right-wing majority would be in practice, however. And, anyway, it is unclear whether this quartet can win enough votes to test the arrangement.

Quite possibly, then, the Centre Party will once again find itself in the potentially powerful median position in parliament after the 2022 election. In that case, it would again face the agony of choice. To which possible majority could it contribute?

The Centre’s own often-declared ideal is co-operation that involves the two biggest parties, in the style of the ”grand coalitions” seen in some neighbouring countries, like Germany. In this new version of the December agreement, both SD and the Left would be isolated. Yet it would be extraordinary if the Centre could somehow succeed in its matchmaking. All evidence suggests that the Moderates prefer to work with SD than with the Social Democrats, and the Social Democrats prefer to work with the Left than with the Moderates.

Could the Centre, like its former Alliance partners, find some way to work with SD? That would be difficult.

Those other former Alliance parties found it costly to abandon the cordon sanitaire. When each did so, it broke previous pledges and probably lost some support to the Centre. That, paradoxically, has made it harder for the Centre to follow suit. Its support is currently getting on for a tenth of the electorate. The greater the share of strongly anti-SD voters among those sympathisers, the greater the electoral risks for the Centre in compromising its stance. The reputational and psychological costs of doing so would, arguably, be even greater. Its leaders have invested so much in the Centre’s vehemently anti-SD profile. That leaves one last strategic path along which the Centre could help to build a majority, and that path cleaves to the left. Needless to say, this too would be tricky. The Centre would somehow have to concede some influence to the Left if any such majority were to be stable. That would be unpalatable for some among the Centre’s sympathisers, its members and, above all, its leadership. Perhaps some formula might be found, however, even if it takes yet more time. As we have seen, changing party strategy is sometimes easier when undertaken by a new leader, less encumbered by a predecessor’s commitments.

Extra val i Sverige och nyval i Europa

Av: Johan Hellström och Hanna Bäck


Riksdagen röstade den 21 juni ja till Sverigedemokraternas begäran om att rikta en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Därefter lyftes frågan om extra val under den presskonferens som hölls av Löfven som då meddelade att han skulle återkomma inom en vecka om det utlyses extra val eller om han entledigar sig själv och låter talmannen ta vid för att sondera för ett nytt regeringsalternativ.

Sverige har endast haft ett extra val sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter att först koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll 1957 på grund av oenighet om pensionsfrågan och när den socialdemokratiska regeringen senare presenterade sitt pensionsförslag som en kabinettsfråga. Hur kan det komma sig att extra val inte har varit mer vanligt förekommande? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende? I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945–2019 i de västeuropeiska länderna. Här ser vi tydligt att det förekommer nyval mycket mer sällan i Sverige än i många andra länder.

Figur 1. Antalet ”nyval” per land för perioden 1945–2019

Kommentar: För att underlätta jämförelser mellan länder har val som äger rum ca 4–5 månader eller en kortare tidsperiod innan den maximala mandatperioden har inte räknats med i figuren. Data kommer från Party Government in Europe Database.

Liksom vi har skrivit om tidigare på den här sidan så är det skillnad på nyval och nyval. Ett antal länder, som Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Grannlandet Danmark saknar till exempel fasta valdatum, vilket innebär at det är upp till den sittande regeringen att själv bestämma valdag. Sverige är unikt med ”fasta mandatperioder” som innebär att ett extra val inte påbörjar en ny mandatperiod.[1] Det vill säga i Sverige, till skillnad från andra parlamentariska demokratier, hålls det ordinarie valet oavsett om det varit extra val eller inte. Detta är också anledningen till att termen ”extra val” används i Regeringsformen (snarare än ”nyval”). Norge är ett annat unikt fall – här har regeringen eller statsministern ingen möjlighet att utlysa nyval.

Detta spelar stor roll för diskussionen om varför det blir nyval. I länder där det är lätt för en sittande regering att utlysa nyval kan detta ge incitament till att utlysa så kallade opportunistiska nyval. Detta handlar om att regeringar strategiskt försöker välja ett valdatum när regeringen är populär i opinionen eller när ekonomin går bra (se t.ex. Walter och Hellström 2019). Om vi bortser ifrån denna typ av nyval och istället fokuserar på de nyval eller ”tidiga val” som beror på olika typer av regeringskriser framträder en något annorlunda bild. Figuren nedan visar antalet nyval per land men enbart när någon form av ”regeringskris” ägt rum.[2]

Figur 2. Antalet ”nyval” per land i samband med regeringskriser

Källa: Party Government in Europe Database.

I figuren kan vi se att i de länder där regeringar har lätt att utlysa nyval och upplösa parlamentet är det också störst sannolikhet att nyval utlöses vid en regeringskris. Tittar vi lite närmare på olika typer av avgångar så slutar ungefär 25 % av alla regeringar sitt maktinnehav i nyval (se detta inlägg). Att nyval kommer till stånd för att regeringen förlorat en misstroendeomröstning eller en kabinettsfråga, som i Sverige 1958, är inte så vanligt – endast ca 3 % av alla regeringar har slutat sitt maktinnehav på det här sättet. Tar man hänsyn till andra typer av ”regeringskriser” och utökar det hela till att handla om konflikter mellan eller inom partier handlar det om ungefär 10 % av alla regeringar. Lägger man till allvarliga kriser (skandaler, ekonomiska kriser och säkerhetskriser m.m.) kommer man upp i totalt 15 % av alla regeringar.

Nyval i samband med regeringskriser är alltså inte något ovanligt i många europeiska länder, men det är det i Sverige. Detta kan förklaras av att incitamenten för svenska regeringspartier att utlysa nyval är relativt få då ett extra val inte är starten på en ny mandatperiod. Det unikt svenska extra valet har i detta avseende både för- och nackdelar. Opportunistiska nyval blir inte möjliga, men inte heller chansen att starta om från början. Det vill säga att ge partierna möjligheten att försöka lösa orsaken till regeringskrisen. Ett extra val, där inte lika mycket står på spel på grund av den korta mandatperioden, riskerar att bli en del av en valrörelse inför det kommande ordinarie riksdagsvalet. Partierna riskerar alltså i högre grad att fokusera på att positionera sig inför kommande riksdagsval, snarare än att finna lösningar på den aktuella regeringskrisen.


[1]  För ett argument mot det svenska extra vals-institutet se Olof Peterssons debattartikel.

[2]  Detta en grov uppskattning då det inte är helt lätt att särskilja så kallade opportunistiska nyval från nyval som beror på olika typer av regeringskriser.

Referenser

Walther, Daniel och Johan Hellström. (2019). The verdict in the polls: how government stability is affected by popular support. West European Politics42(3), 593-617.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström


Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.


Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.


[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Är Trump Sverigedemokrat?

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.


Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.