Regeringsbildning i ett polariserat politiskt landskap

Det här är ett inlägg av Johan Hellström och en text som tidigare har publicerats i boken ”Snabbtänkt 2.0 22 — reflektioner från valet 2022 av ledande forskare”. Snabbtänkt är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2022 där 99 forskare medverkar. Projektet leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det svenska partisystemet alltid har varit starkt polariserat. Åtminstone i termer av ideologisk vänster–högerpolarisering. Men på senare år har den politiska konfliktdimensionen som rör ekonomi och fördelningspolitik i allt större utsträckning fått sällskap av en kulturell värderingsdimension som lyfter fram sakpolitiska skillnader i frågor som rör migration, brott och straff, mångkultur, identitet och globalisering. Därmed har de ideologiska och åsiktsmässiga skillnaderna mellan partierna ökat. Den växande betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen sammanfaller med ett flertal politiska förändringar: Sverigedemokraternas valframgångar, slutet för Allianspartiernas samarbete och svårigheterna att bilda regeringar. I detta avseende är den senaste mandatperioden turbulens ett tecken i tiden – en rekordlång regeringsbildning efter valet 2018, en misstroendeförklaring, följt av två regeringsbildningar – och allt inom mindre tid än ett halvår.

Den ökade betydelsen av den kulturella värderingsdimensionen beror på Sverigedemokraterna (SD) inträde i den svenska riksdagen 2010. Sedan dess har partiet, och andra riksdagspartiers reaktion gentemot SD, fortsatt att förändra det svenska partilandskapet. Till en början tog samtliga riksdagspartier tydligt avstånd från allt samarbete med SD och försökte isolera partiet från politiskt inflytande. Partiets ursprung i vitmaktrörelsen och den organiserade rasismen var en belastning, men även att partiet ansågs som allt för extremt, främlingsfientligt och populistiskt för att samarbeta med. I detta avseende bottnade både Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019 i principen om att begränsa SD:s politiska inflytande och i målet att inte göra sig beroende av SD i regeringsställning. Även om många inom Allianspartierna – det vill säga M, KD, C och L – såg dessa överenskommelser som nödvändiga, fanns det samtidigt tidigt ett internt motstånd inom partierna mot dessa överenskommelser. En uppfattning om att det var dumdristigt att avstå en chans till regeringsmakten bara för att isolera SD. Det var också frågan om att samarbeta, eller att inte samarbeta med SD, som blev Alliansens död. Redan inför valet 2018 gled Allianspartierna isär, men det dröjde till 2019 då först KD och sedan M tydligt öppnade upp för regeringssamarbeten med SD. Senare anslöt sig Liberalerna till M och KD efter det att Januariavtalet slutat gälla sommaren 2021 och ensam stod Centerpartiet kvar, utan sina forna alliansvänner, i sin ovilja att göra sig beroende av SD.

Trots att det bara var två partier, M och KD, som tydligt deklarerat innan valet 2022 att de ville regera ihop, var regeringsunderlagen tydliga: två konstellationer av partier bestående av V-MP-C-S, respektive L-M-KD-SD. Två regeringsalternativ som inom sig själva är polariserade på den ekonomiska vänster-höger-skalan, som V och C, eller SD och M. Men även ett regeringsalternativ med partier som har diametralt olika ståndpunkter i olika kulturella (eller icke-materiella) värderingsfrågor, som L och SD.

När det stod klart att Ulf Kristersson regeringsunderlag var störst, började regeringsförhandlingarna ganska omgående. I skrivande stund har den nya riksdagen inte samlats vilket är en förutsättning för att en ny regering ska kunna tillsättas. Men att förhandlingarna kom i gång snabbt borgar för en relativt snabb regeringsbildning. Som framgår i boken 134 dagar som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, var det som hände då något ganska unikt. Den främsta anledningen till att det tog så lång tid var framför allt att Alliansen levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet, trots att det fanns en betydande oenighet om hur partierna såg på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Frågan om att samarbeta med Sverigedemokraterna å ena sidan, eller alternativt, med Socialdemokraterna å andra sidan, ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L. Två partier som var internt oeniga i frågan. Överläggningarna inom partierna tog lång tid vilket var det främsta skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingarna startade mellan C, L, MP och S. När förhandlingarna väl började, gick det däremot ganska snabbt att komma överens och att slutligen bilda en ny regering.

En annan fråga handlar vad som händer efter det att en regering har bildats. Om vi kommer att få se samma turbulens och återkommande regeringskriser som kännetecknade föregående mandatperiod? Den knappa riksdagsmajoriteten – 176 mot 173 mandat – gör att en Kristersson ledd regering kommer att vara sårbar för avhopp eller uteslutningar av ledamöter från det egna lägret. Och inte minst från Liberalerna respektive Sverigedemokraterna. Två partier som har en stor andel av förtroendevalda och väljare som varken ser det andra partiet som en önskvärd samarbetspartner eller som har ett speciellt högt förtroende för varandra. Det vill säga, trots att Kristerssons regeringsunderlag samlar en riksdagsmajoritet är det sannolikt en sårbar sådan. Inte minst på grund av att det är en oprövad konstellation av politiska partier som ska försöka att komma överens i en tid när Sverige står inför stora utmaningar – utmaningar som till stor del inte kan lösas med de förenklade förslag som presenterades under valrörelsen. När Sverige, liksom andra europeiska länder, tvingas ta itu med en hög inflation, skenade energipriser och en försvagad tillväxt kommer samarbetet att prövas tills bristningsgränsen.

Litteratur:

Teorell Jan, Hanna Bäck, Johan Hellström och Johannes Lindvall (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam.

Hat och partiskhet bland väljarna? Affektiv polarisering i svensk politik

Av: Hanna Bäck och Emma Renström


Valrörelsen är i full gång och partiernas representanter uttalar sig i mer eller mindre negativa ordalag om motståndarsidan och utmålar vissa andra partier som fiender. Detta kan ha stor betydelse för hur väljarna ser på andra partier och deras anhängare, och för den så kallade polariseringen i väljarkåren.

Politisk polarisering är ett fenomen som har fått alltmer uppmärksamhet på senare tid (se t.ex. Oscarsson m.fl. 2021). Studier av demokratiska och republikanska väljare i USA har visat att den så kallade affektiva polariseringen har ökat under de senaste årtiondena (se t.ex. Iyengar m.fl., 2019). Den här typen av polarisering skiljer sig från ideologisk, eller åsiktsmässig, polarisering som vi är vana vid att undersöka inom statsvetenskapen, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig aversion mot ett annat parti och deras anhängare. Affektiv polarisering innebär att individen har förutfattade, negativa åsikter om andra partier eller deras anhängare, utan att dessa åsikter nödvändigtvis är starkt relaterade till aktörernas ideologiska ställningstaganden. Den här typen av polarisering skapar alltså ett starkt ”vi” och ”dem” klimat i samhället.

Vi har i vår forskning studerat affektiv polarisering bland svenska väljare i en rad studier, bland annat i 2019 års SOM-undersökning (se Renström, Bäck och Schmeisser, 2020). I den här undersökningen introducerade vi enkätfrågor som tidigare endast har använts i amerikanska och brittiska studier för att studera affektiv polarisering och fokuserade bland annat på att mäta huruvida väljarna skattar anhängare av andra partier på ett partiskt sätt. Till exempel om de uppfattar anhängare av andra partier eller ”utgruppspartier” som mindre ärliga eller mindre intelligenta än anhängare av det parti som väljaren identifierar sig med, det s.k. ”ingruppspartiet” (Iyengar m.fl., 2012).

För att undersöka graden av affektiv polarisering bad vi de svarande skatta hur de uppfattar anhängare av det ”egna” partiet och anhängare av de andra politiska partierna.[1] Egenskaperna vi frågade om var ärlighet, intelligens, fördomsfullhet och själviskhet. Eftersom varje respondent även angett vilket parti de själva anser sig vara anhängare av kan vi räkna ut skattningarna av varje egenskap för det egna partiet och hur det skiljer sig åt från de olika andra partierna. För att få en något enklare överblick över resultaten har vi slagit ihop alla egenskaper till ett polariseringsindex, vilket ger ett övergripande mått på affektiv polarisering.

I figur 1 och 2 nedan visas genomsnittlig polarisering för varje partis anhängare, det vill säga skattningarna för det egna partiet subtraherat från skattningarna av alla andra partier. Högre stolpar innebär alltså att deltagarna gör en större skillnad mellan det egna och andra partiers anhängare till fördel för det egna partiets anhängare. Till att börja med kan vi konstatera att alla partiers anhängare uppvisar affektiv polarisering gentemot alla andra partiers anhängare eftersom alla staplar är positiva.

I figur 1 visar vi den totala affektiva polariseringen som olika partiers anhängare visar mot alla andra partiers anhängare. Här ser vi att de partier vars anhängare uppvisar mest affektiv polarisering över lag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda dessa partiers anhängare uppvisar ungefär lika hög grad av affektiv polarisering.

Figur 1. Affektiv polarisering bland partiernas anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

För att bättre förstå vilka partiers anhängare som väljarna är partiska gentemot redovisar vi i Figur 2 den affektiva polariseringen gentemot enskilda (utgrupps)partier. Här ser vi några intressanta skillnader mellan partiernas väljare. Störst affektiv polarisering ser vi hos Vänsterpartiets anhängare gentemot Sverigedemokraternas anhängare (gula staplar). Men vi ser även att flera andra partiers anhängare, till exempel Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns och Liberalernas väljare, är partiska gentemot SD-anhängare. Den lägsta graden av affektiv polarisering gentemot SD anhängare återfinns bland Moderaternas och Kristdemokraternas anhängare, vilket kanske inte är så förvånansvärt med tanke på att dessa partier var de första som öppnade upp för ett samarbete med SD under regeringsbildningsprocessen efter valet 2018.

Figur 2. Affektiv polarisering gentemot olika partiers anhängare

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2019. Renström m.fl. 2020.

Om vi i stället studerar Sverigedemokraternas anhängare (längst till höger i figuren) så ser vi att deras anhängare har en hög affektiv polarisering generellt mot alla andra partiers anhängare (flera staplar är relativt höga), men minst gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna. SD-anhängare är i den här studien mest affektivt polariserade gentemot Miljöpartiets (ljusgrön stapel) och Vänsterpartiets anhängare (mörkröd stapel), som de anser har avsevärt sämre karaktärsdrag än det egna partiets anhängare. SD-anhängarna uppvisar även relativt hög grad av partiskhet gentemot Socialdemokraternas (röd stapel) och Centerpartiets anhängare (mörkgrön stapel).

Liksom i amerikanska studier tycks det alltså vara så att det även i Sverige finns väljare som uppvisar en tydlig partiskhet gentemot andra partiers anhängare. En sådan partiskhet kan ha betydande konsekvenser. Om andra människor uppfattas som t. ex. oärliga kommer detta stå i vägen för konstruktiva politiska diskussioner. En hög grad av affektiv polarisering i samhället kan minska tilliten mellan politiska aktörer och försvåra interpersonella relationer. Vissa amerikanska studier har även visat på att affektiv polarisering kan leda till politiskt våld (Kalmoe & Mason 2022).

Huruvida den affektiva polariseringen bland svenska väljare är högre nu under 2022 års valrörelse, eller kommer att öka eller minska i framtiden, är svårt att uttala sig om. Blockpolitiken, med ett rödgrönt och ett borgerligt block, har länge varit betydelsefull inom svensk politik, men det faktum att man i media numera snarare talar om de rödgröna partierna och Centern som ett block, och övriga partier som ett block, talar dock för att den affektiva polariseringen kommer ta nya former. Även det faktum att flera partier på högersidan tydligt öppnat upp för ett samarbete med SD i regeringsfrågan talar för att den affektiva polariseringen kommer att se annorlunda ut under och efter årets valrörelse. Detta behöver dock inte betyda att den affektiva polariseringen minskar, utan kan helt enkelt innebära att partiernas anhängare finner nya ”fiender”.

Litteratur:

Iyengar, Shanto m.fl. 2012. Affect, not ideology. A social identity perspective on polarization. Public opinion quarterly.

Iyengar, Shanto m.fl. 2019. The origins and consequences of affective polarization in the United States. Annual Review of Political Science.

Kalmoe, Nathan P. & Lilliana Mason. 2022.  Radical American Partisanship: Mapping Violent Hostility, Its Causes, and the Consequences for Democracy. University of Chicago Press.

Oscarsson, Henrik, Torbjörn Bergman, Annika Bergström & Johan Hellström. 2021. Demokratirådets rapport 2021: polariseringen i Sverige. SNS förlag.

Renström, Emma A., Hanna Bäck & Yvonne Schmeisser. 2020. Vi gillar olika. Om affektiv polarisering bland svenska väljare. I Andersson, Carlander & Öhberg (red.), Regntunga skyar. SOM-institutet.


[1] Frågan var formulerad: I vilken utsträckning anser du att anhängare av följande partier är ärliga/intelligenta/fördomsfulla/själviska? För varje parti fick deltagaren svara på en sjugradig skala från 1 (I mycket liten utsträckning) till 7 (I mycket stor utsträckning).