Varför avgår ministrar?

Av Hanna Bäck och Thomas Persson

En fråga som väckt stor uppmärksamhet under den senaste veckan är bostadsministern Mehmet Kaplans avgång efter diskussioner i media om bland annat hans kopplingar till extremistorganisationer. I det här inlägget diskuterar vi frågan om varför ministrar avgår eller blir ”sparkade” från sina poster. Vi redovisar tidigare forskning om ministrars ”överlevnad” på sin post och skriver om hur det har sett ut i tidigare svenska regeringar.

De parlamentariska styrelseskicken, liksom det svenska, vilar på idén om en demokratisk styrningskedja, där politisk makt delegeras från väljare till representanter i parlamentet, som i sin tur utser makthavare i regeringen (se t ex Strøm et al. 2003). En viktig förutsättning för parlamentarismens funktion är att den delegerade makten kan kontrolleras och att ansvar kan utkrävas av de som utövar makten. Den demokratiska kontrollen i Sverige garanteras bland annat genom möjligheten för riksdagen att väcka misstroendeförklaring gentemot statsministern eller enskilda statsråd i regeringen (Bäck et al. 2007).

I forskningen om regeringsombildningar fokuserar man på statsministerns delegerade makt till ministrarna i en regering och de problem som kan uppstå då makt delegeras. Ett sådant problem är att ministrar använder sin makt på ett sätt som inte är i statsministerns intresse, till exempel att hen för en politik inom ett departement som inte är i enlighet med den politik som statsministern står för. Ett annat problem kan uppstå för att det är svårt att fullt ut ”granska” ministerkandidater – hur kan till exempel statsministern vara säker på att en ministerkandidat är lojal, kompetent och icke-korrupt?

I vår tidigare forskning har vi studerat skälen till att ministrar får avgå (se ex. Bäck et al. 2012). I tabell 1 nedan presenterar vi de vanligaste skälen till ministeravgångar i svenska regeringar, dvs. ministrar som fått lämna regeringen.

Figur 1. Skäl till att ministrar avgår

figur_avgångar

Kommentar: N=85. Det totala antalet ministeravgångar i våra data är 756, men vi studerar här ett urval av ”intressanta” avgångar: vi inkluderar ej avgångar som skett p.g.a. att regeringen avgått (565), avgångar som inte varit möjliga att koda (35), eller avgångar som lett till att personen fått en annan ministerpost (71).

Det vanligaste skälet till att en minister avgår är av rent privata skäl, t ex. på grund av pensionering eller att ministern fått ett annat jobb utanför regeringen. Denna typ av avgångar (35%) kan givetvis också rymma fall där statsministern agerar för att göra sig av med en minister som inte presterar tillräckligt väl. Utåt framställs det emellertid som att personen i fråga får ett nytt jobb, som när Margareta Winberg utsågs till ambassadör i Brasilien. Till de privata anledningarna hör även de fall då ministrar drabbas av allvarlig sjukdom eller ett dödsfall inträffar (22%). Mer än hälften av alla ministeravgångar i Sverige kan alltså betecknas som ”naturliga”.

En annan vanlig orsak till ministeravgångar är regeringsombildningar (13%). Skälet till regeringsombildningar är inte alltid känt, det kan exempelvis vara ett sätt för statsministern att förnya regeringsarbetet och visa politisk handlingskraft genom att omorganisera regeringen. Men det kan också handla om att göra sig av med ministrar som inte presterat tillräckligt väl. De fall där vi tydligt kunnat utläsa regeringschefens missnöje med de resultat en minister åstadkommit utgör 12 procent av alla avgångar och var särskilt vanliga under Göran Perssons tid som statsminister 1996–2006. Exempel på ministrar som avgick på detta sätt är kommunikationsminister Ines Uusmann, socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall och demokratiminister Britta Leijon – samtliga under Göran Perssons regeringsperiod.

Sammantaget utgör de avgångar som sker på grund av regeringsombildningar eller låga prestationer ca en fjärdedel av samtliga ministeravgångar. En utveckling mot allt fler avgångar av denna typ motsvarar vad som är att förvänta enligt den så kallade ”presidentialiseringstesen”, som innebär att regeringscheferna tenderar att bli allt mäktigare i förhållande till parlamenten och de partier de tillhör (se t ex Aylott 2005). Någon entydig trend i den riktningen har vi dock inte kunnat hitta i våra data.

Det förekommer även att ministrar avgår på grund av politiska motsättningar, som exempelvis när försvarsminister Mikael Odenberg lämnade Reinfeldts regering på grund av stora nedskärningar i försvaret, eller när centerledaren Olof Johansson lämnade Bildts borgerliga koalitionsregering på grund av Öresundsbron. Denna typ av avgångar utgör cirka 9 procent av samtliga ministeravgångar.

Resterande avgångar – cirka 8 procent – sker på grund av skandaler och mediadrev. I dagens mediala samhälle är ministrarnas förmåga att hantera de så kallade ”mediadreven” särskilt viktig, vilket bland annat Kaplan-affären vittnar om. Genom åren har vi sett många liknande skandaler där enskilda statsråd hamnat i det mediala blickfånget och inte lyckats skaka av sig kritiken och till slut tvingats avgå, eller själva valt att avgå. Grundorsakerna varierar men vanligast är de privatekonomiska skandalerna, som exempelvis när vice statsminister Mona Sahlin avgick till följd av Tobleroneaffären, eller när handelsminister Maria Borelius avgick efter endast åtta dagar bland annat till följd av att hon anlitat svart arbetskraft. Laila Freivalds är ensam med bedriften att tvingas avgå vid två tillfällen, dels som justitieminister på grund av en lägenhetsaffär och senare som utrikesminister efter den kritiserade hanteringen av Tsunamikatastrofen.

I jämförelse med exempelvis Storbritannien är det ytterst ovanligt med sexskandaler i Sverige (Berlinski, Dewan och Dowding 2012). Vi kommer endast på två fall i Sverige under efterkrigstiden: kyrkominister Nils Quensel avgick 1951 efter den så kallade Kejneaffären, där han anklagades för homosexuella förbindelser och otillbörliga poliskontakter, samt arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Reinfeldts regering, som påstods ha köpt sexuella tjänster. Det kanske mest kända fallet – justitieminister Lennart Geijer som på 1970-talet anklagades för att ha köpt sexuella tjänster – avgick tillsammans med den övriga regeringen efter den borgerliga valsegern 1976, innan den så kallade Geijeraffären briserade. Därutöver har det uppmärksammats några skandaler på grund av klandervärd tjänstetutövning, exempelvis gällande justitieminister Anna-Greta Leijon (Ebbe Carlsson-affären) och försvarsminister Sten Tolgfors (p.g.a. en planerad vapenfabrik i Saudiarabien).

Till den senare kategorin hör även bostadsminister Kaplans avgång. Det speciella i detta fall är att miljöpartisten Kaplan ingick i en socialdemokratiskt ledd koalitionsregering, och detta är den första koalitionen som involverar socialdemokraterna sedan den med Bondeförbundet 1951–1957. Något som den jämförande forskningen tydligt visat är att premiärministrar som leder koalitionsregeringar i lägre utsträckning genomför regeringsombildningar (jämfört med enpartiregeringar), och att det tycks vara svårare för en premiärminister att avsätta en minister som kommer från ett annat parti än det egna (se t ex Huber och Martinez-Gallardo 2008). Det närmaste fall vi kan hitta när en socialdemokratisk regeringschef haft att hantera en skandal med en minister från ett annat parti än regeringschefens är nyss nämnde Nils Quensel, som dock anses ha varit ett opolitiskt statsråd. Vi kan därför konstatera att den situation statsminister Stefan Löfvens ställdes inför när Kaplan-affären uppdagades är tämligen unik för en (svensk) socialdemokratisk regeringschef.

Utöver att studera varför olika ministrar har avgått så har vi även studerat hur länge olika ministrar suttit på sin post. Denna typ av analys visar att svenska ministrar generellt sett tycks sitta ”löst” på sin post i jämförelse med till exempel ministrar i Storbritannien, då endast ungefär 50 procent av de svenska ministrarna suttit 24 månader eller längre på sin post. Vi visar också att ”omsättningen av ministrar” varierar mellan olika statsministrar. Exempelvis finner vi att bland efterkrigstidens statsministrar framstår Göran Persson och Tage Erlander som ”flitiga ombildare”. På basis av dessa resultat drar vi slutsatsen att det inte tycks finnas en generell trend mot att ministrar sitter allt kortare tid på sin post (Bäck et al. 2007).

En annan viktig fråga som studerats är huruvida ministrar med en viss typ av bakgrund sitter längre på sin post. I våra analyser finner vi att ministrar som suttit i Riksdagen tycks ”överleva” längre (se Bäck, Meier och Persson 2012). I figur 1 redovisas detta resultat i en graf. På den horisontella axeln beskrivs antalet dagar och på den vertikala axeln andelen ministrar som ”överlevt” på sin post fram till en viss tidpunkt. Ett ”hopp” nedåt på kurvorna visar att en eller flera ministrar lämnat sin post. Den övre streckade linjen beskriver ministrar med parlamentarisk bakgrund, och resultaten visar att dessa sitter längre på sin post. En tänkbar förklaring till detta är att personer som har haft politiska uppdrag har ”granskats” utförligt, t ex. av sina partikollegor, och därför kan förväntas klara sig bättre som ministrar.

Figur 2. Ministrars parlamentariska bakgrund och deras ”överlevnad”

kaplanmeiersverige

Kommentar: figur från Bäck et al. 2012. ”MP” = (”Member of Parliament”), minister som suttit i Riksdagen före tillträde. Analysen visar regeringsombildningar 1951–2006.

När det gäller bostadsminister Kaplan så har han suttit i Riksdagen och har även erfarenhet inom miljöpartiet, vilket tyder på att han borde ha granskats relativt utförligt före sitt tillträde. Eftersom Kaplan fick avgå i ”förtid”, så kan man ställa frågan om miljöpartiet och statsministern har genomfört en tillräckligt utförlig granskning av sina ministerkandidater.

I det aktuella fallet är det inte heller helt uppenbart huruvida det var ministern själv som valde att avgå – vilket Kaplan själv hävdar – eller om det var statsminister Löfven eller miljöpartiets ledning som i princip tvingade honom att avgå när skandalerna uppdagades. Vad som är tydligt är att Löfven hade ett intresse att göra sig av med Kaplan, eftersom det fanns en uppenbar risk att stödet för regeringen skulle falla ytterligare från en redan låg nivå. Här visar också tidigare forskning att premiärministrar ofta väljer att avskeda ministrar när regeringen riskerar att förlora populäritet (se Dewan och Dowding 2005).

Att statsministern avskedar en minister som agerat klandervärt är en naturlig del i det demokratiska ansvarsutkrävandet och kan inte anses problematiskt i sig – snarare visar detta att demokratin fungerar. Det är mer problematiskt om vissa politiker granskas hårdare och utsätts för ”mediadrev” i större utsträckning än andra. Tidigare forskning har till exempel visat att kvinnliga politiker tycks granskas hårdare i media (se t ex Bromander 2012). Exempel på ministeravgångar vittnar om detta, däribland Mona Sahlin, Laila Freivalds och Anna-Greta Leijon. Huruvida ministrar med utländsk bakgrund granskas hårdare i media får framtida forskning utvisa, och vi kan inte avgöra om Kaplan granskats hårdare än sina regeringskollegor innan en mer systematisk analys har genomförts. Men en sak är säker, skandaler som leder till ministeravgångar är ovanliga i svensk politik – och ingen skandal är den andra lik!

Referenser

Aylott, Nicholas (2005), ”’President Persson:’ How did Sweden get him?”, i Thomas Poguntke & Paul Webb (red.), The presidentialization of politics: A comparative study of modern democracies. Oxford: Oxford University Press.

Berlinski, Samuel, Torun Dewan & Keith Dowding (2012), Accounting for ministers: scandal and survival in British government 1945–2007. Cambridge: Cambridge University Press.

Bromander, Tobias (2012), Politiska skandaler!: Behandlas kvinnor och män olika i massmedia?. Avhandling, Linnéuniversitetet.

Bäck, Hanna, Henk Erik Meier & Thomas Persson (2012), “Controlling Agency Loss. An Analysis of Ministerial Turnover in German and Swedish Post-War Cabinets”. Paper presented at the 70th Annual MPSA conference in Chicago, 12–15 April.

Bäck, Hanna, Thomas Persson, Kåre Vernby & Lina Westin (2007), Från statsminister till president? Sveriges regeringschef i ett jämförande perspektiv. SOU 2007:42. Stockholm: Fritze.

Dewan, Torun & Keith Dowding (2005), ‘The Corrective Effect of Ministerial Resignations on Government Popularity’, American Journal of Political Science 49(1):46-56.

Huber, John D. & Cecilia Martinez-Gallardo (2008), “Replacing cabinet ministers: Patterns of ministerial stability in parliamentary democracies”, American Political Science Review 102(2): 169-180.

Strøm, Kaare, Wolfgang C. Müller & Torbjörn Bergman (red.), Delegation and Accountability in Parliamentary Democracies. Oxford: Oxford University Press.

Kommer den rödgröna regeringen att hålla?

Av: Daniel Walther

Efter den senaste tidens politiska turbulens och regeringens beslut om att drastiskt ändra reglerna för vilka som har rätt söka och beviljas asyl i Sverige har det spekulerats i att regeringen kanske inte kommer att överleva till nästa val. Diskussionen har förts både av journalister[1] och bloggare och av politiker från regeringspartierna (framförallt från miljöpartiets sida)[2].

Om regeringen faktiskt kommer att hålla är så klart omöjligt att säga. Statsvetenskapen som disciplin är inte precis nog för att göra utsagor om enskilda fall. Däremot är disciplinen tillräckligt långt kommen för att säga något om den generella sannolikheten att en regering som påminner om den svenska lyckas hålla. Och här ser risken för tidig avgång historiskt hög ut.

Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Vi har skrivit om det tidigare på bloggen[3]. Den nuvarande regeringen har dock grundförutsättningar som gör en tidig avgång mycket mer sannolik än vad som brukar vara fallet i Sverige. Det första skälet till detta är att det är en ovanligt svag minoritetsregering. Med endast 138 av 349 platser (39.5%) behöver regeringen ofta stöd av flera oppositionspartier för att få igenom förslag. Sverige har en lång historia av minoritetsregeringar, men det har ofta varit en socialdemokratisk regering med klart över 40% av platserna som kunde få igenom viktiga beslut med stöd i riksdagen enbart av ett annat parti (oftast vänsterpartiet och periodvis Centerpartiet och Miljöpartiet[4]). Detta påverkar alla lagförslag men ställdes på sin spets vid budgetomröstningen förra året. Nu när decemberöverenskommelsen har fallit är det möjligt att en liknande situation uppstår igen nästa år.

Ett annat problem för regeringen som inte har varit vanligt tidigare är att vi nu har ett starkt högerpopulistiskt parti. Tidigare studier har visat att när ideologiskt extrema partier eller anti-system partier växer sig starka så påverkar det regeringsstabiliteten negativt[5]. Sådana partier skapar en polariserad politisk situation, bryter mot politisk praxis och vedertagna regler och om de har framgångar i opinionen kan de andra partierna behöva omvärdera sina strategier för att överleva.

Förutsättningarna för regeringen Löfven var därför redan initialt dåliga och den politiska utvecklingen sedan dess har skapat nya problem. Underliggande policyskillnader mellan S och MP, som under andra omständigheter kanske inte hade gjort sig påminda, har tvingats fram till ytan[6]. Om regeringen i en ideal värld hade velat fokusera på grön omställning och jämlikhet har de istället hamnat i en situation där migrationspolitik både dominerat den dagliga dagordningen och påverkat budgetutrymmet för andra reformer. Skillnader i inställningen till immigration hos både väljarna och ledarna i de två regeringspartierna kan därför inte ignoreras på samma sätt som om socioekonomiska frågor dominerat agendan.

sochmp

Slutligen, grafen ovan visar hur opinionsstödet för S och MP har utvecklats sedan 2012. Uppskattningen är baserad på en sammanvägning av stödet från alla större institut där hänsyn tas till undersökningens storlek och institutens pålitlighet. Här står det klart att stödet har störtdykt de senaste 12 månaderna. S ligger nu på under 25% i genomsnitt i mätningarna och MP på runt 6%. Det är generellt kostsamt för partier att sitta i regeringen, men oftast inte så här kostsamt[7]. Jämför man dessa opinionssiffror med partiernas målsättningar och självbild lämnar verkligheten nog en del att önska. Frågan är vilka förändringar partierna överväger för att återvinna det förlorade stödet?

Så givet grundförutsättningarna för regeringen och hur den politiska agendan och opinionsstödet har utvecklats sedan valet är den här regeringen mer i riskzonen för tidig avgång än vad en svensk regeringen har varit på ett par decennier. I vanliga fall löper en svensk regering i genomsnitt ungefär 15% risk att avgå före mandatperiodens utgång. För den rödgröna är sannolikheten istället uppe i runt 70%[8].

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han forskar om regeringar, partier och opinionssiffror. Han twittrar också privat under @DanielBWalther.

[1] http://www.svd.se/ta-ansvar-for-er-egen-politik-miljopartiet/om/svenskt-flyktingmottagande

[2] http://prio.dn.se/prio/2015-11-25/kvall/nyheter/efter-skarpta-flyktingreglerna-miljopartister-vill-att-partiet-lamnar-regeringen

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/04/regeringsstabilitet-i-europa-varfor-avgar-sa-manga-regeringar/

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/08/28/vem-stottar-vem-i-regeringsbildningen-om-minoritetsregeringar-och-stodpartier/ för en längre diskussion

[5] Warwick, Paul. Government survival in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

[6] Se Laver, Michael, and Kenneth A. Shepsle. ”Events, equilibria, and government survival.” American Journal of Political Science (1998): 28-54 för en längre diskussion om hur externa händelser kan påverka.

[7] Se Narud och Valens kapitel i Strøm, Müller och Bergmans bok ” Cabinets and coalition bargaining – The democratic life cycle in Western Europe, Oxford University Press, 2008

[8] Modellen som den här siffran bygger på kan så klart diskuteras och den intresserade får gärna kontakta mig på daniel.walther@umu.se för att göra det. I grova drag kan sägas att sannolikheten är beräknad utifrån en statistisk modell (Cox proportional hazards model) som kontrollerar för tio viktiga faktorer för regeringsstabilitet. Koefficienterna är först uppskattade utifrån hela datamaterialet (640 europeiska regeringar) och de relevanta variabelvärdena för regeringen Löfven har sedan satts in för att uppskatta den här regeringens sannolika varaktighet. Uppskattningen tar också hänsyn till ny forskning på hur löpande förändringar i opinionsstöd påverkar stabilitet.

Det finns möjligheter till blocköverskridande samarbeten

av Torbjörn Bergman, Niklas Bolin och Camilla Sandström

Detta inlägg publicerades idag i reviderad form på SvD Brännpunkt

Vårbudgeten ligger nu på riksdagens bord. Den bör enligt Decemberöverenskommelsen passera i stort oförändrad genom riksdagens beslutsprocesser. Överenskommelse har kritiserats för att vara odemokratisk. Det egentliga problemet med överenskommelsen är dock att den flyttar politikens konflikter bort från klassiska budgetfrågor på höger-vänster dimensionen till andra politikområden som identitets- och moralpolitik.

Den blockbildning som cementerats under de senaste åren har medfört att allt fler pratar om ett hårdnade politisk klimat och om en polarisering i svensk politik. Men på höger-vänsterskalan är inte detta det huvudsakliga mönstret. Vi har tittat närmare på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt. Som vår figur visar tenderar partierna att förflytta sig mellan olika positioner på höger-vänsterskalan, men det är värt att notera att sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner närmast anmärkningsvärt stabila. I allt väsentligt förhåller sig partierna till varandra på liknande vis som de gjorde för trettio år sedan. Två större förändringar har skett under perioden. För det första rörde sig Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet kraftigt högerut och signalerade att man ansåg sig vara bäst på att städa upp efter finanskrisen och på att hushålla med knappa resurser. Från 2000-talet är partiet åter tillbaka i en tydlig vänsterposition. Den andra stora förflyttningen kom efter Moderaternas valförlust 2002. Under ledning av Fredrik Reinfeldt skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006.

I figuren nedan sammanfattas hur partierna har utvecklats över tid enligt vår kodning. ”Negativa” värden (uppåt i grafen) är mer vänster, ”positiva” värden mer höger. Kodningen av valmanifesten har sedan 1982 gjorts av forskargruppen med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden är väl beprövad och används bland annat  inom ramen för”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest.

bloggbild

 

Partierna samlas alltså fortfarande i två tydliga block, medan avståndet mellan blocken har minskat. Hur kan det tänkas påverka förutsättningarna för samarbete i framtiden? Utifrån den analys som presenteras här finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det tänkbart att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att inom blocken även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet. Med en relativt stark organisation och politiska åsikter som är unika i det svenska partilandskapet finns inte heller mycket som pekar på att SD i någon större utsträckning kommer att tappa i väljarstöd under mandatperioden.

Ett andra alternativ, hitintills otänkbart, är att den så kallade renlighetsbarriären gentemot Sverigedemokraterna (SD) bryts.  I en undersökning av Sifo från december framkommer att knappt hälften av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man har liknande uppfattning. Få ledande politiker delar denna åsikt. Dessutom, även om liknande partier varit del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra partierna och SD fortfarande stort när det gäller SD:s kärnfrågor, migration och integration.

Ett tredje alternativ är en uppluckring av blockpolitiken. Partiernas positioner så som de framkommer i denna artikel ger uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga. Detta illustreras med tydlighet också av den partipolitiska debatten som ägt rum efter valet. Fler blockinterna åsiktsskillnader har blottats än på många år. Även om integrationspolitiken getts mest utrymme så finns tydliga tecken på splittring även inom t.ex. försvars-, jämställdhets- och infrastrukturpolitik. När allianspartierna nu också aviserat att de går fram med enskilda budgetmotioner öppnar det upp för möjligheter att finna blocköverskridande koalitioner.

Somliga har hävdat att Decemberöverenskommelsen är odemokratisk. Vi menar att en sådan benämning är överdriven. Samtidigt är vi av den åsikten att uppgörelsen är långt ifrån en optimal och, i längden, hållbar lösning. Lösningar byggda på sakpolitiska majoriteter på höger-vänster dimensionen, snarare än spelteoretiska överväganden som flyttar fokus till andra dimensioner, är att föredra. Det kräver dock politiskt ledarskap och en insikt om att det är bättre att förändra samarbetsmönstren än att artificiellt försöka återställa en svunnen tids partipolitiska styrkeförhållande genom en decemberöverenskommelse.

Torbjörn Bergman, professor statsvetenskap, Umeå universitet

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Camilla Sandström, docent statsvetenskap, Umeå universitet

Vilket opinionsinstitut lyckades bäst? Och vilka partier var svårast att mäta?

Av: Daniel Walther

Nu med valresultatet i hand (om än inte en färdig regering) kan partierna påbörja den långsamma processen att utvärdera sin valrörelse. Vilka väljare nådde man fram till, vilka tappade man och vad kan man förbättra inför nästa gång? En viktig komponent i denna lärdomsprocess är bra opinionssiffror, men som vi ska se var siffrorna för flera partier, inte bara för SD, skakiga. Det gjordes också prognoser inför valet, men dessa har redan diskuterats annorstädes (på politologerna och av mig på trefyranio) och tas därför inte upp här.

Två intressanta frågor att titta på så här i efterhand är dels om vissa institut lyckades särskilt bra, och dels om vissa partier var svårare att mäta. För att besvara dessa frågor har jag först tittat på den sista mätningen inför valet från varje institut eftersom denna borde ge den bästa fingervisningen om valutgången. Jag har också gjort en andra sammanställning genom att ta medelvärdena av mätningarna från varje institut under september månad. Skälet till att räkna in också andra mätningarna från september än bara den sista innan valet är att en enskild mätning kan påverkas av många slumpmässiga faktorer, men lägger vi samman flera borde en mer generell bild framträda. Då kan vi se om vissa institut hade strukturella avvikelser i sina skattningar och om opinionsbranschen som helhet hade större problem att mäta vissa partier.

Låt oss börja med att kolla hur det gick i enbart den sista mätningen. De grå staplarna längst till vänster visar den sammanlagda avvikelsen mellan institutens mätningar och det faktiska valresultatet. En lägre stapel innebär alltså en bättre uppskattning och där kan vi se att United Minds lyckades klart bäst. Med en avvikelse på 5.6 procentenheter var det genomsnittliga felet bara ca 0.6 per parti. Novus och Sifo klarade sig också under 10% spärren medan Ipsos och Demoskop var längst ifrån

sistamätningen

Om vi istället tittar på de sammanvägda resultaten för alla mätningar under september var istället Skop det institut som kom närmst valresultatet. Deras avvikelse på 8.7 innebär ett genomsnittligt fel på strax under 1 procentenhet per parti. Tätt därefter kom United Minds och YouGov som hade 9.0 och 9.4 procent avvikelse. Längst ifrån var Ipsos (med nästan två procentenheter fel per parti) och (överraskande nog) Sifo, med 13.6 i avvikelse. En ansenlig del av väljarkåren verkar dock ha bestämt under den sista veckan (enligt valu:n) vilket gör att mätningarna från början av september ingen nödvändigtvis var så felaktiga när de genomfördes. Den totala avvikelsen är snäppet lägre (84.4) när man bara tar in den senaste mätningen än när vi tittar på hela september (87.8) vilket tyder på att de tidiga mätningarna kan vara något missvisande.

pollavvikelse

Slutligen, vilka partier var svårast att mäta? På den frågan finns ett entydigt svar: SD och MP, och därefter V och FP. Att SD är svårt att mäta är välkänt och har diskuterats flitigt i många sammanhang de senaste dagarna. Att också MP, FP och V var så problematiska var däremot mer överraskande. I grafen nedan ser vi skillnaderna mellan de sista mätningarna från varje institut inför valet och det faktiska resultatet. De partier som var lättast att mäta hade några institut som överskattade och några som underskattade resultatet, och helst låga staplar. SD, MP, V och FP hade däremot bara avvikelser i en riktning vilket ledde till systematiska problem. Felen för både SD och MP var också stora – generellt två procentenheter eller mer.

partiavvikelse

Det verkar alltså som att det finns systematisk bias för vissa partier. Framförallt SD och MP hade stora avvikelser och samtliga institut verkar ha haft problem. Det tyder på att mätningsmetoderna för dessa kan behöva ses över. Felsökningen efter vad som gick snett kommer säkert att fortsätta ett bra tag till.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com.

Hur vanligt är det med nya partier i nationella parlament?

Gästinlägg av Niklas Bolin

Länge var det svenska partisystemet arketypen av den så kallade skandinaviska fempartimodellen (Berglund & Lindström 1978). Sedan 1980-talets slut har dock förändringar skett som gör att denna beskrivning numera ter sig föråldrad. Flera nya partier har kommit in i riksdagen och frågan som många ställer sig nu är om ytterligare ett parti, Feministiskt initiativ, ska erhålla representation i Sveriges högsta beslutande församling. Det svenska partisystemets förändring är på intet sätt unik. Nya partier har tillkommit i de nationella parlamenten i samtliga europeiska länder. I ett tidigare inlägg diskuterades betydelsen av taktikröstande för små partiers möjligheter att nå över rösttröskeln. Detta inlägg ger en översiktlig bakgrund till hur vanligt det faktiskt är att nya partier lyckas ta sig över tröskeln in i parlamentet och således i vad mån man kan betrakta röster på ett nytt parti som ”bortkastade”.

I en av statsvetenskapens absoluta klassiker, Party Systems and Voter Alignments, från 1967 konstaterade Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan att partisystemen runt om i Europa i allt väsentligt såg likadana ut som under demokratins barndom på 1920-talet. Trots genomgripande samhälleliga förändringar som välfärdsstatens framväxt, omfattande urbanisering och inte minst världskrig hade partisystemen i stort förblivit oförändrade. Det paradoxala med denna, så kallade, nedfrysningstes var dock att studiens publicering sammanfaller i tid med att nya partier i allt större utsträckning började dyka upp på de parlamentariska scenerna runt om i Europa. Länge var Sverige ett land där den internationella trenden lyste med sin frånvaro. Med riksdagsinträdet för Miljöpartiet 1988 inleddes dock omstöpningen av det svenska partisystemet. I valet 1991 lyckades Kristdemokraterna (då Kristdemokratiska samlingspartiet) och Ny demokrati och i valet 2010 nådde Sverigedemokraterna inträde i riksdagen.

Hur vanligt är det då med nya partier i nationella parlament? För att svara på detta har jag samlat data för samtliga parlamentsval i 18 Västeuropeiska länder mellan 1960 och 2010 (Bolin 2012, 2014). Totalt handlar det om 238 val. I dessa har 175 nya partier lyckats nå representation. Detta innebär att i snitt så inträder nya partier i de nationella parlamenten i tre av fyra val. Bakom denna översiktliga bild döljer sig dock stora variationer mellan enskilda val, mellan länder och över tid.

Det absolut vanligaste är att inget nytt parti lyckas ta sig in i det nationella parlamentet. I 128 av valen (54 procent) sker ingen utökning av de parlamentariska partisystemen. Det är också ytterst sällsynt att mer än två partier lyckas komma in i parlamentet. I endast 14 val (6 procent) är det tre eller fler partier som tidigare inte haft representation som vinner insteg i den högsta beslutande församlingen. Extremfallet är valet 1994 i Italien då inte mindre än sex nya partier vann mandat i Deputeradekammaren. Detta jordskredsval ägde rum i kölvattnet av en stor mutskandal där stora delar av det politiska etablissemanget var inblandat och vars konsekvens var att det italienska partisystemet byttes ut under loppet av ett fåtal år.

Eftersom antalet val skiljer sig åt mellan länderna i undersökningen är det intressant att förutom att jämföra det faktiska antalet nya partier också ta hänsyn till antalet val som hållits. Detta är av särskilt vikt då Grekland, Portugal och Spanien ej kunde betraktas som demokratier förrän slutet av 1970-talet. Med dessa länder undantaget får vi dock en ganska samstämmig bild av variationen mellan de Västeuropeiska länderna oavsett om vi väljer att titta på antalet nya partier eller som ett medelvärde per val. I Figur 1 ser vi att antalet nya partier varierar från Italiens 23 nya partier till Tysklands 2.  I genomsnitt innebär detta att man i Italien nästan får två nya partier varje val medan Tyskland endast får nya bekantskaper i Förbundsdagen vart femte val. Av figuren framgår också att Sveriges riksdag förefaller vara ett av de mest stabila parlamenten i detta avseende. Inte ens om man väljer att bara se på den perioden där nya partier faktiskt har lyckats nå riksdagsrepresentation så kan det svenska systemet betraktas som öppet. Det genomsnittliga antalet nya partier i riksdagen sedan 1988 är också klart under genomsnittet.

Figur 1. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas1

Kommentar: Data från Bolin (2012, 2014).

Det finns således en stor variation mellan olika länder. Samtidigt finns det också en tidsmässig variation. Om vi istället för att gruppera valen per land kan en uppdelning per decennium göras. Naturligtvis är detta en godtycklig indelning. Det ger dock oss en möjlighet att skapa oss en uppfattning om i vilken grad nya partiers parlamentsinträde är ett tidsbegränsat, tilltagande eller avtagande fenomen.

I figur 2 presenteras således ett diagram för att åskådliggöra den tidsmässiga trenden. Av denna framgår att det finns en variation också över tid. Medan det i snitt bara inträdde drygt ett parti i vartannat val under 1960-talet var motsvarande nivå nästan ett parti per val såväl under 1980- som 1990-talen. Efter detta ser vi en avtagande trend och under 2000-talet var nivån nästan nere på 1960-talsnivåer. En delförklaring till den tidsmässiga trenden är att topparna delvis sammanfaller med att nya partifamiljer växte fram. Särskilt kan nämnas de gröna och högerpopulistiska partifamiljerna. Samtidigt bör vi ha klart för oss att en majoritet av de nya partierna inte kan klassificeras inom någon av dessa grupper.

Figur 2. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010 per decennium. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas2

Det finns flera delförklaringar till nya partiers parlamentariska inträde. Även om detta inte är platsen för en grundlig genomgång vill jag ändå lyfta fram två viktiga aspekter (se vidare, Bolin 2012). För det första påverkas nya partier av externa villkor. Framförallt är utformningen av valsystemet betydelsefull. En del av den variation som framträder i denna analys beror således på att länder med många nya lyckosamma partier har mer öppna valsystem än de med få nya partier. För det andra har det också stor betydelse hur nya partier själva agerar. Av särskild betydelse är att partiet skiljer sig från de etablerade partierna i någon eller några politiska frågor och att de också lyckas vinna väljarnas förtroende i dessa frågor. Till viss del finns alltså utrymme för nya partier att själva påverka sin framgång.

Sammanfattningsvis går det konstatera att 1) variationen i antalet nya partier i parlamentet mellan olika länder är stor och att Sverige, med en relativt hög parlamentarisk tröskel, fortfarande är ett av de mest stabila partisystemen och 2) den tidsmässiga trenden är att färre nya partier lyckas nå parlamentariskt inträde.


Niklas Bolin är universitetslektor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet


Referenser

Berglund, S. och Lindström, U. 1978. The Scandinavian Party System(s). Lund: Studentlitteratur.

Bolin, N. 2012. Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bolin, N. 2014. ”New party parliamentary entry in Western Europe, 1960-2010.” European Journal of Government and Economics”, 3(1): 5-23

Lipset, S. M. och Rokkan, S. 1967 (red.) Party Systems and Voter Alignments. New York & London: Free Press.

Welcome to our blog

Hi and welcome to our blog!

We created this blog because we believe that the analysis of Swedish politics is too often dominated by (a) people who do not actually study the issues that they comment on and (b) that most commentators are not very apt at placing Swedish politics in a comparative and cross-national context. For the second purpose, we also want to make it possible for students of Swedish politics from outside of Sweden to join the discussion. Most of our posts will be in Swedish, but some of the post will be written in English as we believe many of the topics raised in this blog will be of interest for a wider (non-Swedish speaking) audience. Blogging will be more frequent in times of government formation, but we will nevertheless post continuous commentary and analyses of political events, as well as important background information. Let’s see if we can make a contribution on both of the points above. If not, we will simply shut down the blog, we promise!

The blog is founded by four principal investigators working on Swedish projects about coalition politics and governments in parliamentary democracies. The four are:

Hanna Bäck, professor, Lund University, and her projects on The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties and Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Torbjörn Bergman, professor, Umeå University and Södertörn University, and the project on Governments in Europe.

Johan Hellström, assistant professor, Umeå University, and the project on Representative Democracy in Europe.

 Ann-Cathrine Jungar, associate professor, Södertörn University and the project From the margins to the mainstream: Populist radical right parties and government formation in Europe.

Two PhD students also work within these projects and they are also members of the interim board of this blog: Anders Backlund, Södertörn University, who works within the Jungar project at Södertörn. Daniel Walther is a PhD student in the Hellström project and also has his own blog, where you can read about politics and predictions, trefyranio.

Välkommen till vår blogg

Vi startade den här bloggen därför att vi tycker att svensk politisk analys alltför ofta domineras av (a) personer som inte faktiskt studerar de fenomen de kommenterar, och (b) att de flesta kommentarer inte lyckas så bra med att placera svensk politik i ett jämförande perspektiv. Vi vill  också göra det möjligt för de som studerar svensk politik från utlandet att delta i diskussionen, och därför innehåller bloggen även inlägg på engelska. Av naturliga skäl bloggar vi intensivast vid regeringsbildningar men vi lägger också ut fortlöpande kommentarer och analyser av aktuella politiska skeenden och viktig bakgrundsinformation.  Låt oss därför se om vi kan göra ett bidrag på dessa punkter. Om inte så stänger vi helt enkelt bloggen, vi lovar!

Bloggen är startad av fyra forskare som jobbar med svenska projekt om regeringar och koalitioner i parlamentariska demokratier. De fyra är:

Hanna Bäck, professor vid Lunds universitet, som driver projekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Torbjörn Bergman, professor vid Umeå universitet, med projektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström, universitetslektor vid Umeå universitet, med projektet Representative Democracy in Europe.

Ann-Cathrine Jungar, docent vid Södertörns högskola, som driver projektet From the margins to the mainstream: Populist radical right parties and government formation in Europe.

Två doktorander som jobbar inom dessa projektär deltar också i bloggens provisoriska styrelse: Anders Backlund, Södertörns högskola, jobbar som doktorand inom Ann-Cathrin Jungars projekt vid Södertörn. Daniel Walther är doktorand inom Johan Hellströms projekt i Umeå och har också sin egen blogg där det går att läsa om politik och valprognoser: trefyranio.