Hur påverkar SD bildandet av svenska kommunstyren?

Av: Anders Backlund


Just nu ligger det svenska politiska strålkastarljuset på regeringsbildningen, men efter valet ska även styren bildas i Sveriges 290 kommuner. Liksom på den nationella nivån har de kommunala partierna behövt förhålla sig till Sverigedemokraternas ökade parlamentariska närvaro. Undersökningar bland kommunpolitikerhar visat att det finns ett visst stöd för samarbete med SD på lokal nivå, framförallt bland moderater, men de centrala partiledningarna har hittills i hög grad motsatt sig detta (som t.ex. Kristdemokraterna nyligen i Sölvesborg). Med ett allt större parti som inte betraktas som en möjlig koalitionspartner har de kommunala styrena ändrat karaktär under de senaste mandatperioderna. Jämförelser med riksnivån till trots bör det noteras att den svenska kommunpolitiken skiljer sig från den nationella på så sätt att kommunerna formellt sett inte är parlamentariska system, vilket innebär att det i egentlig mening inte finns några lokala ”regeringar”. I praktiken har svenska kommuner dock en ”kvasiparlamentarisk” karaktär där ett eller flera partier ”regerar” och övriga partier utgör oppositionen.[1]

Figur 1 nedan visar hur maktförhållandena i kommunerna har förändrats under de tre senaste mandatperioderna. Som framgår av figuren har de kommuner där något av blocken har en egen majoritet närapå halverats under denna period, i takt med att SD kontrollerar allt fler mandat i fullmäktige.[2] Eftersom det har blivit svårare att bilda majoritetsstyren inom blocket har förekomsten av både blocköverskridande styren och minoritetsstyren inom blocken ökat kraftigt, framförallt från 2010 till 2014. Antalet kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är vågmästare – d.v.s. samma situation som på riksplanet under föregående mandatperiod – ökade också efter valet 2014, men utgjorde ändå färre än 10 % av kommunstyrena (27 stycken).[3]

Figur 1. Styren i svenska kommuner över tid (2006-2014)

Källor: Sveriges kommuner och landsting och Valmyndigheten

Även i dessa kommuner är det dock vanligt förekommande med uppgörelser över blockgränserna för att få en fullmäktigemajoritet bakom styrets förslag. Oavsett politisk nivå kan sådant stöd variera från hoppande överenskommelser i enskilda sakfrågor till mer formella avtal där de styrande partierna och stödpartierna fastställer sitt samarbete för hela mandatperioden. Den mest avgörande omröstningen för att de styrande partierna ska kunna driva sin politik är budgetomröstningen. Tabell 1 nedan visar utfallet i budgetomröstningarna efter valet 2014 i de kommuner där det ena blocket styrde i minoritet samtidigt som SD var vågmästare. I 41 % av dessa fall löstes den parlamentariska situationen antingen med en blocköverskridande budget eller genom att oppositionen lade ner sina röster till förmån för kommunstyret (d.v.s. samma modell som i Decemberöverenskommelsen).[4] Värt att notera är att denna lösning är vanligare i de kommuner som hade rödgrönt styre, vilket är en konsekvens av att Sverigedemokraterna har varit mer benägna att stödja Alliansbudgetar.

Tabell 1. Utfall i budgetomröstningar i kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är ensam vågmästare (2014)

Under den föregående mandatperioden har situationen i ett antal kommuner beskrivits som att ”Alliansen styr med stöd av SD”. Med detta menas vanligen att det rödgröna blocket är större än Alliansen, men att Alliansen ändå kan styra kommunen därför att den får ett aktivt stöd från SD (ett passivt stöd – dvs. att lägga ned sina röster – räcker inte i dessa lägen då Alliansen har färre mandat än de rödgröna). Enligt Allianspartierna i dessa kommuner sker detta dock utan samarbete eller förhandlingar med SD. En sådan kommun som fick mycket uppmärksamhet under förra mandatperioden är Gävle, där Alliansen fick stöd av SD för sin budget hösten 2015 och därefter tog över styret från det större rödgröna blocket. Denna ”Gävlemodell” var av stort intresse för Allianspartierna därför att den ansågs kunna peka ut en möjlig väg framåt även i riksdagen.

Avsaknaden av förhandlingar med ett ”stödparti” innebär dock en stor osäkerhet för de styrande partiernas möjligheter att få igenom sina förslag. Detta eftersom man i varje omröstning är beroende av aktivt stöd från ett parti som kan använda sin starka position till att försöka driva fram politiska eftergifter. Just detta inträffade in Gävle sommaren 2017, då SD meddelade att man avsåg lägga ner sina röster till förmån för den rödgröna budgeten om inte Alliansen gjorde vissa eftergifter. Alliansen avvisade dessa krav, och fick därför lov att styra kommunen med en rödgrön budget under mandatperiodens sista år. Liksom på riksnivån har situationen i Gävle efter senaste valet skapat en spricka inom Alliansen, där M och KD är öppna för fortsatt minoritetsstyre med SD i vågmästarposition (utan förhandlingar) medan C och L istället har börjat tala om samarbete över blockgränserna. Gävlemodellen tycks med andra ord ge begränsad vägledning för Allianspartierna i riksdagen.


[1] Se t.ex. Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik.

[2] De två blocken är här definierade som Alliansen och de rödgröna. Notera att en del sammanställningar av koalitioner på lokal nivå inte inkluderar MP i något av blocken. Om vi framförallt är intresserade av förändringar över tid snarare än de absoluta antalen har denna distinktion mindre betydelse.

[3] Detta antal avser endast de fall där SD är ensam vågmästare, d.v.s. där det inte finns något lokalt parti vars mandat kan ge det ena eller det andra blocket en majoritet.

[4] Detta var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, men riksdagens voteringspraxis – att rösta på det egna förslaget och sedan avstå från att rösta om detta har fallit – var etablerad sedan tidigare och fortsatte även efter att DÖ i övrigt hade upphävts.

Annonser

Opinionsmätningar påverkar hur vi röstar

Gästinlägg av Annika Fredén 

I diskussionen om opinionsmätningars träffsäkerhet nämns sällan att mätningarna i sig påverkar valet av parti. Med färsk experimentell data från riksdagsvalet 2014 förklarar jag varför.

I årets val slog många opinionsmätningar fel när det gällde att förutspå partiernas slutliga resultat (se Daniel Walthers tidigare inlägg här). I årets val var det drygt en tredjedel som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan, enligt SVT:s Valu, vilket öppnar upp för faktorer som varierar i valrörelsens slutskede att påverka. Tidigare studier från Tyskland och Sverige visar att opinionsmätningar påverkar hur vi röstar och att mätningarna har olika effekt beroende på typ av parti (Huber & Faas, 2014, Fredén, 2014). Etablerade partier vinner röster på att ligga en bit under spärren i mätningarna, eftersom de då får extra röster från väljare som stödjer blocket i stort, medan oetablerade partier tjänar på opinionssiffror nära eller över spärren, eftersom fler då anser det värt att lägga en röst på partiet. Studier från Nederländerna visar också att små partier kan få extra röster av att ingå i en potentiell koalition (Irwin & van Holsteyn, 2012).

I Sverige i riksdagsvalet 2014 steg kampen mellan de politiska blocken i valrörelsens slutskede och opinionssiffrorna för Feministiskt Initiativ, som profilerat sig som ett alternativ till vänster, närmade sig riksdagsspärren. Samtidigt deklarerade Fi:s talesperson Gudrun Schyman att hon avsåg stödja en röd-grön regering. Detta gjorde det relevant för potentiella Fi-väljare att följa opinionsutvecklingen in i det sista, kanske till och med till valdagen klockan 16 då Metro för första gången i svensk historia innan vallokalerna hade stängt publicerade en exit-poll där Internet-panellister uppgivit hur de röstat (Skoglund, 2014). Det fanns två huvudstrategier: antingen välja ett av de mer etablerade partierna, om chanserna för Fi ansågs för låga, eller rösta på Fi om chanserna att partiet skulle ta sig in bedömdes goda (för en djupare diskussion av dessa alternativ se även Johan Hellströms tidigare inlägg här).

Måndagen före valet (8 september) genomförde jag ett surveyexperiment med 5000 deltagare vid E-panelen vid LORE inom Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet, för att undersöka vidare hur olika opinionsnivåer påverkar val av parti. Den största skillnaden mellan E-panelen och befolkningen i stort är att fler har hög utbildning, är politiskt intresserade och att färre stödjer Socialdemokraterna medan fler stödjer de mindre partierna till vänster. Opinionsnivån för två partier som stod på gränsen till representation – Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna – hölls i något av tre olika lägen: en bit under, precis vid eller en bit över spärren, medan nivåer för övriga partier hölls konstanta. Deltagaren tilldelades slumpmässigt ett av dessa lägen.

Resultatet stödjer tidigare studier: ett relativt oetablerat parti som Fi tjänar på att ha opinionssiffror vid eller över spärren, medan ett parti som ingår i ett tydligt regeringsalternativ, som till exempel KD, tjänar på siffror under spärren (se tabell 1 nedan).

Tabell 1: Röstandel på små partier i olika opinionslägen (procent)

Opinions-läge (%) Oetablerat (Fi) I koalition
(KD)
2,5 7,5 11,7
4,0 13,4 10,2
5,5 9,9 4,2

Kommentar: Data från E-panelen Göteborgs universitet 8 september 2014 (se Fredén, 2014)

Siffrorna visar att Kristdemokraterna får sin klart högsta röstandel när de ligger under eller precis vid spärren och klart lägre när partiet väntas klara spärren med marginal. Detta gäller även bland de med relativt lågt politiskt intresse. Feministiskt Initiativ, däremot, tjänar på relativt sett högre opinionssiffror. Data på partipreferenser och röstintention från samma experiment visar att när Fi ligger under spärren i mätningarna röstar mer än hälften av partiets sympatisörer på ett annat parti, främst på Vänsterpartiet. När det gäller röstning på Fi är effekten av opinionsmätningar starkast bland de med stort politiskt intresse, vilket stämmer överens med studier från den tyska kontexten (Huber & Faas, 2014). Eftersom stödet för Fi är starkt i denna grupp har mätningarna ändå betydelse för utfallet, även om effekten blir mindre i befolkningen i stort.

Den nya studien från valrörelsen visar också att Feministiskt Initiativ etablerat sig som ett alternativ för röd-gröna sympatisörer. När opinionsnivån för Fi hålls precis vid spärren behåller partiet de flesta av sina egna sympatisörer, samtidigt som en fjärdedel av de som gillar Vänsterpartiet bäst och en nästan lika hög andel Miljöpartisympatisörer går till Fi. Detta är en tänkbar förklaring till att Miljöpartiets valresultat landade en bit under opinionsinstitutens siffror och att även Vänsterpartiet fick relativt lågt valresultat.  I slutet av valrörelsen steg opinionssiffrorna för Fi och partiet framstod som en del av det röd-gröna blocket, vilket ledde till att en del vänstersympatisörer valde att rösta på det.

En tänkbar förklaring till att Feministiskt Initiativ inte nådde ända fram till riksdagen är att läget i blocket var splittrat, med Socialdemokraterna som närmat sig mitten, Miljöpartiet som närmat sig Socialdemokraterna och Fi vars politiska lösningar inte diskuterats i de stora avslutande debatterna. Vidare hade Socialdemokraternas Stefan Löfven visat sig sval till ett eventuellt samarbete med Fi och Gudrun Schyman (Jakobson, 2014). Ett tidigare experiment över hur väljare i en koalition röstar när ett parti ligger under spärren och tre partier en bit över visar också att en del väljare i detta läge röstar på något av de större partierna (se mitt tidigare inlägg här). Exit polls som presenterades på valdagen av bland andra SVT tyder också på att stödet för Fi generellt överskattats i mätningarna. Detta gjorde att slutresultatet för partiet hamnade ungefär som mätningarna visat – trots sista minuten-röster från röd-gröna sympatisörer.

Kristdemokraterna, å sin sida, fick ett sämre resultat i detta val än 2010. En förklaring är att det ansågs mindre angeläget att rösta taktiskt på KD i detta val eftersom partiet låg en bit över riksdagsspärren i de flesta mätningar.

Rörelser till och från partier påverkas alltså av hur partierna ligger till i mätningarna, hur stora de är i förhållande till varandra och om de ingår i ett block eller koalition. I en tid där allt färre identifierar sig med ett särskilt parti och kampanjandet pågår in i det sista är det inte förvånande att mätningarna inte stämmer med det slutliga resultatet.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Jakobson, H. (2014). ”Ingen speciell hälsning till Schyman”.  Expressen 2014-09-12 http://www.expressen.se/nyheter/val2014/lofven-ingen-speciell-halsning-till-gudrun/

Fredén, A. (2014). Polls, coalitions and expectations. Strategic voting in PR systems. (Opublicerat manuskript)

Huber, S. & Faas, T. (2014). How twittered exit polls can shape electoral outcomes under PR systems with electoral thresholds. An experimental test of how polls may shape the fortunes of small parties. (Opublicerat manuskript)

Irwin, G. and Van Holsteyn, J. (2012). Strategic electoral considerations under proportional representation. Electoral Studies, 31(1), pp. 184–191.

Skoglund, K. (2014). “Expert spår vinst för rödgröna även utan Fi” Tidningen Metro, 2014-09-12, sidan 2. http://issuu.com/metro_sweden/docs/20140912_se_malmo

SVT:s Valu: http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf

Vem stöttar vem i regeringsbildningen? – Om minoritetsregeringar och ”stödpartier”

Av: Torbjörn Bergman och Hanna Bäck

Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder, och det kan mycket väl bli ytterligare en sådan efter valet 2014. Är detta ovanligt och hur fungerar detta i andra länder? Hur går det till att bilda regering utan att ha majoritet i riksdagen? För att reda ut dessa frågor behöver vi titta närmare på fenomenet ”stödpartier”.

Vi kan börja med att titta på, i figur 1, andelen minoritetsregeringar och andelen koalitionsregeringar under efterkrigstiden i 16 västeuropeiska länder (kom bara ihåg att även minoritetsregeringar kan vara koalitioner, som Alliansen 2010-2014). Denna figur visar tydligt att Sverige, tillsammans med några andra länder, som Danmark och Spanien, är exceptionellt i detta avseende, med över 70 procent minoritetsregeringar, medan många andra västeuropeiska länder, som Österrike, Belgien och Tyskland, nästan aldrig har haft en minoritetsregering. Varför är det så?

figur1

En del av förklaringen (Bergman 1995) till varför det i Skandinavien bildas fler regeringar som endast har stöd av en minoritet i parlamentet är att Danmark, Norge och Sverige alla tillämpar den negativt formulerade parlamentarismens princip (negativ parlamentarism). I Sverige tillämpas en omröstningsregel som bygger på en sådan princip och det innebär att en ny regering inte behöver ha ett aktivt stöd i parlamentet, utan det som krävs är att en majoritet inte röstar emot regeringen för att den skall få tillträda. Detta innebär att det är relativt enkelt för minoritetsregeringar att bildas. I länder med en positiv omröstningsregel (t ex i Tyskland) måste en majoritet av parlamentarikerna rösta för en regering för att den skall få tillträda (läs mer om detta i Torbjörn Bergmans tidigare inlägg här, eller i Lars Davidssons inlägg på politologerna).

Men även med en ”negativ” omröstningsregel behöver en fungerande regering efter att den tillträtt hitta majoritetslösningar i riksdagen. Minoritetsregeringar kan exempelvis försöka ”hoppa från tuva till tuva” och söka stöd inför varje enskild omröstning. I Sverige har dock flera regeringar haft ett eller flera ”stödpartier”. Vi föreslår att det finns olika typer av stödpartirelationer. En bred definition är att vi kallar ett parti för ett stödparti om partiet genom sitt beteende direkt bidrar till förekomsten av en minoritetsregering, oavsett om partiet röstar för eller lägger ner sin röst till förmån för en regering i en förtroendeomröstning. Sverige har exempelvis en lång tradition av att Vänsterpartiet har ”stöttat” socialdemokratiska enpartiregeringar. Det är inte heller bara i Sverige som det finns stödpartier. Det har till exempel funnits i Danmark och Norge där flera borgerliga minoritetskoalitioner har fått stöd av högerpopulistiska partier.

Vissa minoritetsregeringar har dock relationer med sina ”stödpartier” som är så institutionaliserade att dessa regeringar i det närmaste liknar majoritetsregeringar. Dessa kan benämnas ”stödpartikoalitioner”. Bale och Bergman (2006) visar att i Sverige, och i länder som Nya Zeeland, har stödpartikoalitioner inneburit explicita skriftliga kontrakt och policyöverenskommelser mellan en regering och ett eller flera partier som står utanför regeringen. I vissa fall har regeringen inte bara haft en skriftlig policyöverenskommelse, utan stödpartierna har även utsett representanter i regeringskansliet. Den överenskommelse som undertecknades av de rödgröna partierna 2002, var exempelvis mycket lång och detaljerad, och omfattade en rad politikområden – i kontraktet ingick också inrättandet av ett ”samordningskontor” i finansdepartementet, som inkluderade alla partier i stödpartikoalitionen. Det finns fler exempel på sådan ”kontraktsparlamentarism”. Den nuvarande norska regeringen (Høyre och Fremskrittspartiet) har exempelvis ett explicit kontrakt med partier som formellt är i opposition (Venstre och Kristelig Folkeparti).

I Sverige har vi således haft olika typer av stödpartier och stödpartikoalitioner, vilket illustreras i tabell 1 där vi presenterar information om alla minoritetsregeringar som bildats sedan 1970.

tabell1

Som tabellen visar har det funnits många exempel på stödpartiarrangemang som inte passar in i den strikta definitionen på en stödpartikoalition eller som har varit baserade på kontraktparlamentarism (det senare ett begrepp som lanserades av Bergman och Aylott 2003). Tabell 1 illustrerar flera fall av stödpartiarrangemang som snarare kan identifieras på basis av den bredare definitionen av ett stödparti (se ovan). Av de 14 minoritetsregeringar som bildats mellan 1970 och 2010, lyckades de första åtta bildas eftersom ett eller flera partier föredrog att låta dessa regeringar bildas istället för att blockera dem. I tabell 1, beskriver vi sådana stödpartiarrangemang som en situation med en ”ej blockerande majoritet”. Sådana förhållanden innefattar inte ett formellt avtal eller kontrakt. Ett exempel på ett sådant fall var 1978 då Socialdemokraterna avstod från att rösta mot en liberal enpartiregering (Ullsten), i första hand för att förhindra en regering som inkluderade Moderaterna. Detta var också fallet när Vänsterpartiet förklarade att de föredrog socialdemokratiska regeringar över borgerliga regeringar (Palme och Carlsson fram till 1995). När detta inte längre var ett alternativ, så gjorde Socialdemokraterna först en explicit överenskommelse med Centern som säkrade statsbudgeten. Senare undertecknades breda överenskommelser med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Om vi använder vår breda definition av ”stödpartier”, kan vi konstatera att det bara finns två fall av minoritetsregeringar där det är mer oklart och omtvistat om regeringen haft ett regelrätt stödparti. Detta inträffade för första gången när Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Och det inträffade för andra gången när Sverigedemokraterna fick representation i riksdagen 2010. I båda fallen kan dessa nya högerpopulistiska partier förmodligen räknas som mer positiva till de borgerliga regeringsalternativen än något annat alternativ, men de har inte varit några pålitliga stödpartier. Snarare har de varit en tredje kraft (ett tredje ”block”) vid regeringsbildningar. Liksom påpekas i Torbjörn Bergmans tidigare inlägg här kan man dock notera att regeringen Reinfeldt möjligen kan sitta kvar (eller återkomma) efter valet 2014 även om man är mindre än de RödGröna, om Sverigedemokraterna lägger ner sin röst i en omröstning om huruvida regeringen tolereras av riskdagen. Förmodligen föredrar Alliansen dock i stället att Miljöpartiet blir deras nya stödparti. Socialdemokraterna å sin sida önskar sig nog också ett nytt stödparti: Folkpartiet!


Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.


Referenser:

Andersson, S., Bergman, T. och Ersson, S. 2014. “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Bale, T., och Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T. 1995. Constitutional Rules and Party Goals in Coalition Formation: An Analysis of Winning Minority Governments in Sweden. Ph.D. thesis, Department of Political Science, Umeå University.

Bergman, T., och Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

Bäck, H., och Bergman, T. (kommande). “The Parties in Government Formation”. Opublicerat bokkapitelmanus, kommande i Oxford University Press Handbook of Swedish Politics (red. Jon Pierre).