En ”bortkastad röst” att rösta på Feministisk initiativ?

Av: Johan Hellström

I februari påstod Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ”att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. Sjöstedt hade fel gällande Europaparlamentet då FI lyckades kamma hem ett av Sveriges tjugo mandat.  Han tog senare även tillbaka sitt uttalande. Debatten fick förnyad kraft i april när Dalademokratens chefredaktör Göran Greider och senare chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen stämde in i klagokören.

Var är då en ”bortkastad röst”? Enligt den statsvetenskapliga begreppsapparaten definieras oftast en bortkastad röst som en röst som inte påverkar en kandidats eller ett politiskt partis möjlighet att få ett mandat (givet valutgången). I Sverige har vi ganska få bortkastade röster p.g.a. ett någorlunda proportionellt valsystem. Dock kan man säga att röster som går till partier som hamnar under småpartispärren på fyra procent är ”bortkastade”. Det är en bortkastad röst om och bara om rösterna annars skulle gå till ett annat parti. Att inte rösta överhuvudtaget räknas inte som en bortkastad röst. Samtidigt är det ett problematiskt begrepp. Är alla röster på de/den förlorade kandidaten/kandidaterna i presidentval verkligen bortkastade? Det kan ibland vara så många som strax under 50 procent i vissa val. Är verkligen en röst på FI bortkastad även om de inte når upp till fyra-procentspärren?

Grunden till kritiken (från Jonas Sjöstedt m.fl.) är att FI eventuellt inte når upp till valspärren på fyra procent till riksdagen och att de röster som går till FI istället skulle kunna ha gått till ett annat parti (då företrädesvis ett rödgrönt parti). Än så länge finns det liten information om vilka FI:s nuvarande väljare är eller om de verkligen skulle rösta på ett annat parti om FI inte skulle ställa upp i riksdagsvalet. SVT:s vallokalsundersökning (Valu) inför Europaparlamentsvalet ger en indikation rörande detta, om en imperfekt sådan eftersom valdeltagandet var betydligt lägre än i det normala i riksdagsval. Enligt Valu så angav 73 procent av FI:s väljare att de skulle rösta på FI ”om det var riksdagsval idag”, 14 procent på Vänsterpartiet och 8 procent på MP. Det säger inte så mycket. I sakpolitiska termer ligger dock FI närmast Vänsterpartiet av riksdagspartierna.

Vad händer om FI inte når upp till fyraprocentsspärren? Skulle FI hamna strax under 4 procent kan detta vara avgörande för de rödgrönas möjligheter att bilda en majoritetsregering (och stänga ute SD från politiskt inflytande), givet att merparten av FI:s röster annars skulle gå till de rödgröna partierna. Detta vet vi dock inte, men det är en möjlighet. Vi vet däremot att FI inte presterat speciellt bra tidigare riksdagsval. De fick endast 0,7 procent i riksdagsvalet 2006 och 0,4 procent 2010. Sedan i maj har dock FI legat mellan c:a 2-4 % i olika opinionsundersökningar eller c:a 2,5-3 procent i genomsnitt (för en sammanvägd bild se t.ex. trefyranio.com). Samtidigt är det möjligt att FI:s potentiella stöd är större än det som framkommer i opinionsundersökningarna. Dels innehåller opinionsundersökningar en ganska stor ingrediens osäkerhet, dels kan det också bero på att väljare tänker ”taktiskt” och anger ett större parti som redan är representerat i riksdagen och inte ligger under småpartispärren på 4 procent. Taktisk eller strategisk röstning är inte ovanligt i svenska riksdagsval, fast då främst på partier som riskerar att åka ur riksdagen (se Annika Fredéns inlägg). Skulle FI lyckas öka sitt stöd i opinionen i slutspurten av valrörelsen och hamna nära 4 procent är det inte orimligt att även FI får stödröster (då FI med största sannolikhet skulle stödja en rödgrön regering). Fast i nuläget ser det dystert ut för FI.

Även om FI inte når riktigt upp till 4 procent på valdagen, kan dock FI:s möjligheter att lyckas i kommande riksdagsval öka. Partier som får minst 1 procent av väljarstödet får statligt stöd att tryckta och distribuera valsedlar till vallokalerna. Partier som får minst 2,5 procent av rösterna i riksdagsval får dessutom statligt partistöd om c:a 1/3 miljon. Detta är inga stora summor i detta avseende. Från FI:s perspektiv finns det betydligt mer pengar att hämta i kommunala partistöd om de är framgångsrika i kommunfullmäktigevalen runt om Sverige. Även om ett partis ekonomi är en betydelsefull faktor för att lyckas i valen kan även det som inte mäts i kronor vara viktigt. Valframgångar, även sådana som inte resulterar i riksdagsmandat, är stärkande för moralen och medlemmars vilja att fortsätta arbeta för framtida framgångar.

Som Niklas Bolin visar i sin doktorsavhandling har nya partiers väg in i riksdagen ibland varit en långsam process och det finns inget givet framgångsrecept. Kristdemokraterna bildades redan 1964 (som Kristen Demokratisk Samling) men lyckades inte nå över fyraprocentsspärren förrän 1991. För Miljöpartiet var resan kortare men det tog ändå åtta år från det att partiet bildades till att de kom in i riksdagen. Även om faktorerna varierar för partiers framgångar finns det en faktor som är särskilt viktig. Att ett parti fyller en politisk lucka – ett intresse, ett sakområde eller en sakfråga – i det politiska landskapet. Lyckas ett parti bli det mest trovärdiga partiet inom ett sakområde finns det goda förutsättningar att komma in i riksdagen om de spelar korten rätt (se även Bolins tidigare inlägg). För FI:s del måste de övertyga väljarna som värdesätter jämlikhet (eller feminism) högt att just de är de främsta företrädarna eller experterna på politikområdet.

Utöver de rent taktiska eller strategiska aspekterna av röstning (där det går att argumentera för att en röst på FI riskerar att åtminstone delvis bli ”bortkastad”), finns det så klart ett demokratiskt argument att rösta på det parti som ligger närmast hjärtat eller på det parti man ogillar minst. Att rösta på det parti som bäst representerar sina åsikter är självklart något önskvärt, inte minst då det är en av grundprinciper i representativa demokratiska system. Utifrån detta är en röst aldrig ”bortkastad”.

---

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.