Vi kommer inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022

Av: Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell

[Detta inlägg finns även publicerat på forskarbloggen Politologerna]


De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren. 

I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.

Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik. 

En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.

Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson. 

En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.

När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.

Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.

Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.

Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.

Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.

Är Centerpartiet ett mittenparti?

Av: Anders Backlund


Den 21 juni fälldes Löfvens andra regering i en misstroendeförklaring. En fråga som aktualiserades i samband med detta, bl.a. på Twitter, är huruvida Centerpartiet kan anses vara ett ”mittenparti”. Denna fråga är av intresse för koalitionsforskare eftersom det påverkar våra förväntningar om vilka regeringskoalitioner som har störst chans att bildas. Om vi tänker oss att alla partier kan rangordnas längs en vänster–högerskala så förväntas partiet i mitten ha en stark förhandlingsposition eftersom det kan skapa majoriteter både till vänster och till höger: partiet är med andra ord vågmästare.[1]

Hur ser det då ut för Centerpartiets del? Rent sakpolitiskt är partiet inte särskilt mittenorienterat. Figur 1 visar de svenska riksdagspartiernas positioner längs två sakpolitiska skalor. Den första frågan är ekonomisk och handlar om avreglering, såsom införandet av marknadshyror – den fråga som ledde fram till misstroendeförklaringen. Den andra är den kanske just nu viktigaste icke-ekonomiska frågan: invandring. Positionerna kommer från den stora expertenkäten Chapel Hill Expert Survey (CHES) 2019. Som figur 1 visar ligger Centerpartiet långt till höger i frågan om avreglering. I frågan om invandring, däremot, har partiet en mycket öppen hållning som i vanliga fall associeras med partier på vänsterkanten. Positionerna i andra, liknande frågor visar ett liknande mönster: i ekonomiska frågor står Centerpartiet långt ”till höger”; i icke-ekonomiska frågor står det långt ”till vänster”.

Partipositioner i två sakfrågor
Figur 1. Partipositioner i två sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Partiet befinner sig alltså inte i den sakpolitiska mitten, men det har en sakpolitisk gemenskap med partier på båda sidor. Detta innebär två saker. För det första kan partiet finna former för samarbete både med de rödgröna och med sina forna Allianskollegor. För det andra står partiet mycket långt ifrån de två ytterkantspartierna (V och SD) i vissa frågor (t.ex. de som visas i figur 1). Detta är också en anledning till varför Annie Lööf talar om ”den breda mitten” där hon vill bilda koalitioner som inte är beroende av dessa två partier.

Figur 2 grupperar de svenska riksdagspartierna utifrån de samarbetsmönster som föreligger i skrivande stund. Figuren ska förstås som att samarbete är möjligt mellan partier i rutor som ligger bredvid varandra, men inte längre bort än så. C kan således tänka sig att samarbeta både med MP/S och med L/KD/M, men inte med V eller SD. L, KD och M, å sin sida, kan tänka sig att samarbeta med C och med SD, men inte med MP/S eller V, osv. Sedan Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap åter anslutit sig till de forna Allianskollegorna är Centerpartiet som synes ensamt kvar i mitten. Partiets 31 mandat är avgörande för att skapa majoriteter både till höger och till vänster, och det är därför ”allas blickar riktas mot Annie Lööf”.

Figur 2. Partier och mandat

Sammanfattningsvis kan Centerpartiet sägas vara ett mittenparti, men med avseende på samarbetsmöjligheter snarare än sakpolitik. Precis som under den rekordlånga regeringsbildning som följde efter valet 2018 står Centerpartiet dock inför ett problem: oviljan att bygga koalitioner som är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna gör att partiet har svårt att utnyttja sin i övrigt starka mittenposition. Detta dilemma kan lösas på två sätt: antingen genom att partiet frångår principen om att isolera ytterkantspartierna, eller genom att kommande riksdagsval leder till en mandatfördelning som möjliggör nya koalitioner.


[1] Tekniskt sett är det partiet som kontrollerar det mittersta mandatet (the ”median legislator”) som innehar denna starka position.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström


Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.


Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.


[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.


När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.


Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Om regeringsbildningen efter valet 2018

Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den bestod av samma partier och hade samma statsminister som den förra. Varför blev det så? Och varför tog det så lång tid? Var det regelverkets fel? I boken 134 dagar besvaras dessa tre frågor med hjälp av omfattande intervjuer med de viktigaste politiska aktörerna, historiska jämförelser med tidigare svenska erfarenheter och statistiska analyser av regeringsbildningsprocesser i andra länder.

I boken slår vi fast att den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 berodde mycket på att den parlamentariska situationen i Sverige har blivit mer komplicerad under det senaste årtiondet. Fler partier i riksdagen innebär fler regeringsalternativ, samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kontinuerligt sedan de valdes in 2010. I ljuset av detta gick regeringsbildningen 2014 osedvanligt fort, i likhet med tidigare svenska regeringsbildningar. Det berodde på att alla partierna i Alliansen ännu bekände sig till principen att det största blocket skulle få bilda regering. Den omedelbara anledningen till att regeringsbildningen tog så lång tid efter valet 2018 var att Alliansen levde kvar samtidigt som Allianspartierna var oeniga om huruvida denna princip fortfarande skulle gälla. Skälet till denna oenighet var synen på Sverigedemokraterna och huruvida Alliansen skulle bilda regering om detta krävde deras passiva stöd. Valresultatet accentuerade oenigheten, eftersom de rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ledde till en politisk omorientering bland allianspartierna. En process som blev kort och smärtfri för Kristdemokraterna och Moderaterna, men som blev utdragen och smärtsam för de andra två, Centern och Liberalerna.

Av betydelse var även den misstro som initialt präglade förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På grund av brister i kommunikationen, osäkerhet om varandras politiska preferenser och bristande tilltro till andra partiers beredvillighet att leva upp till ingångna överenskommelser misslyckades det första försöket att nå en sakpolitisk uppgörelse i december 2018. Först i januari 2019 kunde partierna komma överens.

En avgörande fråga inför framtiden är om de 134 dagarna efter valet 2018 var en tillfällighet eller om långdragna regeringsbildningar är det nya normala i Sverige. Vår bedömning är att situationen efter valet 2018 präglades av särskilda omständigheter som sannolikt inte kommer att upprepas. Och inte minst att regeringsbildningen var i hög grad ett spel om hur Alliansen skulle upplösas och vem som skulle bära ansvaret för detta. Eftersom alliansen nu är död och begraven torde ett viktigt hinder vara undanröjt när det blir dags för nästa regeringsbildning. Vi kan inte utesluta att det inför valet 2022 bildas en ny förvalskoalition som sedan inte uppnår önskat valresultat, men det kommer i så fall att vara en koalition med en betydligt kortare historia och få av de framgångsmeriter som utmärkte Alliansen.

Därmed inte sagt att vi kan räkna med att framtida regeringsbildningar kommer att ta så kort tid som 19 dagar, vilket har varit det vanliga sedan den nya författningen infördes i mitten av 1970-talet. Komplexiteten i det svenska partisystemet har helt enkelt ökat, och den politiska osäkerheten med den.

Hur fungerade då regelverket? Eftersom regeringsbildningen efter valet 2018 var ett dramatiskt skeende, som skilde sig mycket från tidigare svenska erfarenheter, är det inte förvånande att röster redan har höjts om att regelverket borde ändras. Förslag har lagts fram om införandet av så kallat ”konstruktivt misstroendevotum”, om tydligare tidsgränser för när talmannen måste föreslå en statsminister, om att flytta valdagen till våren och om att underlätta för riksdagen att själv utlysa extra val. Vår slutsats är emellertid att dylika reformer knappast hade påverkat tidsutdräkten nämnvärt. Vissa av dem skulle till och med ha gjort processen ännu mer utdragen. Att ge talmannen färre än fyra försök eller att införa skarpa tidsgränser skulle med stor sannolikhet ha tvingat fram ett extra val.

Talmannen hade troligen kunnat påskynda processen, om än på marginalen, genom små ändringar i praxis. Det gäller i första hand formerna för samråd med partiledarna. Färre formella talmansrundor och fler informella samtal per telefon hade möjligen bidragit till att undvika en del av de låsningar som uppstod när partierna så ofta tvingades försvara sina ståndpunkter i offentligheten. Det gäller också tidsfristerna för sonderingsuppdragen och för aviseringen av kommande statsministeromröstningar. Det skulle troligen ha varit bättre att göra tidsfristerna kortare och sedan vid behov förlänga dem.

Men att genomföra omfattande författningsförändringar tror vi inte på. De låsningar som ledde till den längsta regeringsbildningen i Sveriges politiska historia var inte i första hand konstitutionella, utan partipolitiska.

100 dagar utan en ny regering

Av: Johan Hellström


Idag har det gått 100 dagar sedan valet och Sverige har ännu inte en ny regering. Det är dock långt kvar till det belgiska världsrekordet efter valet 2010 då landet styrdes av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en ny regering var på plats. Men hur vanligt är det att en regeringsbildning tar mer än 100 dagar?

Figuren nedan visar fördelningen (i kumulativ procent) av samtliga regeringsbildningar i Västeuropa från 1945 till 2018 efter ett parlamentsval. Figuren visar att hälften av alla regeringar bildats innan 30 dagar efter ett val. Men även att mindre än 10 procent av alla regeringsbildningar har tagit mer än 100 dagar. Den utdragna regeringsbildningen efter årets riksdagsval måste därför ses som något ovanligt även ur ett europeiskt perspektiv.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Västeuropa 1945-2018.Cum_procent

Vilka regeringsbildningar har då tagit längs tid under 2000-talet? Figuren nedan visar de tio regeringsbildningar som tagit längs tid under denna period. Och här återfinner bland annat två regeringar som bildades under året: Den andra Solberg regeringen som bildades i januari 2018, 128 dagar efter valet till Stortinget i september 2017. Och Merkels (sista) regering som bildades i mars 2018 hela 171 dagar efter valet till Förbundsdagen. Och snart kan vi även räkna Sverige till denna skara. Ser vi dock på hela perioden efter 1945 är risken mindre att Sverige hamnar på ”topp-10 listan”. För detta krävs det att regeringsbildningen tar hela 168 dagar.  Eller 171 dagar om vi även räknar med de mest långvariga regeringsbildningarna i Central- och Östeuropa.

Figur. De regeringsbildningar under 2000-talet som tagit längst tid.top10_WE


Ytterligare läsning i ämnet:

Sverige behöver underlätta för minoritetsstyren (Svenska Dagbladet, december 2018)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta? (Om makt och politik, november 2018)

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar? (Om makt och politik, april 2016)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta?

Av: Johan Hellström


Idag har det gått över 80 dagar sedan valet och ännu har Sverige inte en ny regering. Som längst har det innan tagit 25 dagar för en svensk regering att bildas efter ett riksdagsval. Detta var i samband med att Thorbjörn Fälldins andra borgerliga regering bildades efter valet 1979. Då, liksom nu, betraktades styrkeförhållandena i riksdagen som osäkert. Skillnaden med dagens situation och den efter valet 1979 är dock slående. De borgerliga partierna var på slutet av 1970-talet oroliga över den knappa majoriteten med endast ett mandats övervikt jämfört med minoriteten bestående av socialdemokrater och kommunister. Idag framstår en sådan situation som ett drömscenario, eftersom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 omöjliggjort för ett av de två traditionella politiska blocken att få en egen riksdagsmajoritet.

I figurerna nedan ser vi den stora variationen mellan länder vad gäller hur lång tid det tar att bilda regering efter ett parlamentsval. Den vänstra figuren visar samtliga regeringsbildningar efter ett parlamentsval och den högra figuren endast de situationer där en så kallad investituromröstning ägt rum, dvs. där parlamentet först har en omröstning om en ny regering åtnjuter dess förtroende.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Sverige och VästeuropaKomb_fig

I den vänstra figuren framgår att det historiskt tar längst tid i genomsnitt att bilda en regering i Nederländerna, Belgien och Italien, medan det tar kortast tid i Sverige, Grekland och Storbritannien. I Sverige är den genomsnittliga tiden mellan valdagen och till det att ny regering är på plats endast 6 dagar. Men denna siffra är på sätt och vis en aning missvisande. I Sverige fanns det innan år 1970 inte någon statsministeromröstning. Och fram till valet 2014 kunde en sittande statsminister sitta kvar om han ville. Senast detta hände var då Fredrik Reinfeldt valde att sitta kvar efter riksdagsvalet 2010. Denna möjlighet försvann men den senaste grundlagsändringen 2010 då en obligatorisk misstroendeomröstning infördes om statsministern inte självmant valde att avgå efter ett riksdagsval. Med andra ord före riksdagsvalet 2014 var regeringsbildningstiden 0 dagar i det flesta fall.

Den högra figuren visar den jämförelse som är mest relevant för dagens svenska situation. Denna visar den genomsnittliga tiden att bilda en regering efter ett val och där en s.k. investituromröstning ägt rum. I Sverige innebär detta att det tagit 18 eller 19 dagar för regeringar att bildas efter ett riksdagsval och där en statsministeromröstning ägt rum. Detta motsvarar ungefär tiden mellan riksdagsvalet och riksdagensmötets öppnande. Men jämfört med detta är tiden för regeringsbildningen efter valet 2018 anmärkningsvärt och även om vi jämför med andra europeiska länder.

Vad kan då förklara att det tagit så lång tid i Sverige efter 2018 års val? I tidigare forskning har ett antal viktiga faktorer lyfts fram för att förklara varför det tar så lång tid i vissa länder och kort tid i andra (se det tidigare inlägget här). För Sveriges del är främst den forskning som lyfter fram de politiska partierna och partisystemet viktig. I detta avseende är det ett flertal forskare (t.ex. Diermeier & Van Roozendaal 1998; Golder 2010; Martin och Vanberg, 2003) som menar att osäkerheten vid regeringsbildningen ökar om antalet partier som är involverade är flera, men också om den ideologiska skillnaden mellan partierna blir större. Det handlar med andra ord om hur många olika typer av regeringsalternativ som i praktiken är möjliga. Om det finns många jämnstarka alternativ eller ännu värre, inget regeringsalternativ som majoriteten i parlamentet vill se, tenderar förhandlingarna att dra ut på tiden. Med andra ord precis som efter årets riksdagsval där kombinationen av blockpolitik och oviljan till att basera ett regeringsunderlag på Sverigedemokraterna inte lyckas skapa några regeringsunderlag som har riksdagens förtroende. En annan relaterad faktor kan möjligen vara risken för extra val. Med den komplicerade, men föga överraskande, parlamentarisk situationen som blev resultatet av årets riksdagsval har ett extra val aldrig varit uteslutet. Och eftersom politiska partier måste vara framåtblickande och ha kommande val i åtanke har detta fått partierna att förlänga valrörelselogiken lågt in på hösten. Istället för att tidigt försöka uppnå rimliga kompromisser utifrån valresultatet och partiernas tydliga ställningstaganden, i såväl sakpolitiska frågor som inställningen till samarbete med Sverigedemokraterna, har hösten istället kantats av en rad politiska utspel som inte har gynnat målet att få en regering på plats.

Tiden då det endast tog drygt 19 dagar att bilda en svensk regering är över och vi kan troligtvis förvänta oss längre regeringsbildningsprocesser i framtiden. Åtminstone så länge som inte mer etablerade blocköverskridande samarbeten kommer till stånd eller så länge som isoleringen av Sverigedemokraterna inte bryts av samtliga borgerliga partier.[1]


[1] Även om de politiska låsningarna skulle försvinna är en effekt av den obligatoriska misstroendeomröstningen att förhandlingarna kommer igång senare. Det normala i Sverige är att partierna börjar förhandla direkt efter ett riksdagsval, men eftersom partierna i många fall framöver kommer att behöva vänta på utgången av statsministeromröstningen kommer dessa diskussioner att komma igång senare. Därmed kommer vi troligtvis få mer utdragna regeringsbildningar i framtiden.

Referenser

Diermeier, D., & Van Roozendaal, P. (1998). The duration of cabinet formation processes in western multi-party democracies. British Journal of Political Science28(04), 609-626.

Golder, S. N. (2010). Bargaining delays in the government formation process. Comparative Political Studies43(1), 3-32.

Martin, L. W., & Vanberg, G. (2003). Wasting time? The impact of ideology and size on delay in coalition formation. British Journal of Political Science33(2), 323-332.

 

 

Övergångsregeringar

Av: Jonas Lindahl, Torbjörn Bergman och Johan Hellström.


Vi är i skrivande stund inne på den åttonde veckan sedan riksdagsvalet, och ännu har inte talmannen presenterat någon statsministerkandidat för kammaren. Under tiden sitter Stefan Löfven och hans regering kvar i rollen som en övergångsregering[1] eller en ”caretaker”-regering som det kallas i den engelskspråkiga litteraturen. Trots att denna typ av regeringar uppmärksammats i forskningen en längre tid (se t.ex. Herman & Pope 1973) finns ingen samsyn om deras roll och funktion. Överlag finns det dock en viss konsensus om att en övergångsregering är avsedd att sitta en begränsad tid, antingen till dess att den kan ersättas av en reguljär regering eller att den utfört en specifik uppgift. Samt att en övergångsregering bör ha ett begränsat utrymme att genomföra långtgående politiska reformer, utan att denna enbart ska ”hålla ställningarna” tills en parlamentariskt tillsatt regering har bildats.

I senare forskning särskiljer man på två olika typer av övergångsregeringar baserad på hur de tillsätts, där gör man skillnad på en fortsättningstyp, där en avgående regering sitter kvar, och en tillsättningstyp, där en ny regering tillsätts i syfte att hålla igång staten medan de utför en särskild uppgift, till exempel att hålla nyval (Conrad & Golder 2010).[2] Även själva sammansättningen av regeringen utifrån andelen partipolitiska ministrar (inklusive regeringschef) och teknokrater har börjat ägnas större uppmärksamhet (McDonnell & Valbruzzi 2014).

Sverige kan faktiskt ses som ett typiskt exempel kring hur det formella regelverket kring övergångsregeringar är utformat för västeuropeiska länder med få eller inga konstitutionella begränsningar och där praxis och riktlinjer istället utarbetas när det blir aktuellt.[3] I regeringsformen fastslås endast att en övergångsregering inte får utlysa extra val, samt att en regering sitter kvar som övergångsregering fram till dess att den ersätts (RF, 3 kap. 11 §, 6 kap. 11 §).

I samband med regeringen Carlssons avgång i februari 1990 cirkulerade statsrådsberedningen en fyra sidor lång promemoria där man ger uttryck för vad en övergångsregerings befogenheter bör vara.[4] Statsrådsberedningen utgår från de förarbeten där frågan behandlats, författningsutredningen (SOU 1963:16, 17) och grundlagberedningen (SOU 1972: 15).  Och statsrådsberedningen anger att man bör följa den huvudsakliga principen från författningsutredningen (SOU 1963:16, s. 100): att en övergångsregering endast ska företa sig med sådana beslut som är av brådskande eller löpande karaktär (DS 1998:52, s. 136).[5] I fråga om propositioner, förordningar, lagrådsremisser och kommittéer menar Statsrådsberedningen att regeringen inte bör besluta om sådana om de är politiskt kontroversiella eller av partipolitisk karaktär, och helst inte besluta om något om det kan skjutas upp utan allt för stora konsekvenser (DS 1998:52, s. 136-137).

Så vad kan vi förvänta oss gällande Löfvens övergångsregering? Vår omvärld har gett oss ett antal exempel på seglivade regeringsbildningsprocesser relativt nyligen, exempelvis i Irland efter valet 2016 samt i Spanien efter valen 2015 och 2016. Den i särklass längst sittande övergångsregeringen finner vi dock i Belgien, där Yves Letermes andra regering satt kvar i hela 589 dagar (varav 541 dagar efter valet) efter att den formellt avgått och innan en ny regering lyckades tillträda. Van Aelst & Louwerse (2014) har uppmärksammat ett antal förändrade mönster i det parlamentariska arbetet under denna regeringsbildningsperiod, i huvudsak att regeringens dominans i lagstiftningsärenden minskade (men bröts aldrig). Och att parlamentarikerna började agera mer utifrån partipolitiska ståndpunkter (höger-vänster och lingvistiska) snarare än utifrån partiets regerings- eller oppositionsroll i omröstningar. Samtidigt, kunde det politiska arbetet fortgå trots den långlivade övergångsregeringen, då Belgien tillskillnad från Sverige är en starkt decentraliserad federal stat där många viktiga beslut fattas av de fem subnationella regeringarna (med tillhörande parlament).[6]

De i jämförelse traditionellt korta regeringsbildningsprocesserna i Sverige kan placeras i kontext till hur pass nära valdagen ligger budgetprocessen för nästkommande budgetår. När ett regeringsskifte sker efter ett ordinarie riksdagsval blir senaste datum en budgetproposition ska läggas 15 november. Ett tämligen nytt stycke i regeringsformen (infört i samband med grundlagsändringen 2010) fastslår att om varken riksdagen eller finansutskottet börja besluta om statsbudgeten innan årets slut gäller föregående års budget tills vidare (RF 9 kap. 5 §). Alltså, även om vi inte får någon ny regering innan den 15 november står inte staten utan en budget.

Det är givetvis svårt att sia exakt om vad som kommer att hända, men ju längre övergångsregeringen sitter kvar desto mer kan vi nog förvänta oss att den ställs inför avvägningsfrågor om vad som är ’brådskande’ åtgärder, och inte minst gällande budgeten. Vi har redan sett att riksdagen börjat bli frågvis om exempelvis anslagen för försvarsmakten inför nästkommande budgetår.[7] Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson sade även på onsdagen (24 oktober) att partiet var beredda att lägga en egen budget om ingen ny regering hunnit bildas till 15 november, och tidigare under samma dag hade Ebba Busch Thor sagt att hon ville att Allianspartierna skulle lägga en gemensam budget.[8] Samtidigt finns det även indikationer på att regeringen förbereder för att lägga fram en mer eller mindre opolitisk budget.[9]

Ser vi till andra länder, och inte minst Nederländerna och Belgien, vilka är vana vid långa regeringsbildningsperioder har olika typer av praxis successivt utvecklas för att hantera övergångsregeringars beslutskompetenser och regler för hur statsbudgeten ska hanteras. Till exempel beslutar parlamentets underhus i Nederländerna om vilka liggande frågor som är politiskt kontroversiella i samband med att en regering blir en övergångsregering. Och i Belgien förväntas en övergångsregering att eftersträva en hård budgetdisciplin och inte initiera några nya offentliga satsningar (dvs. ha ett högt offentlig sparande) i väntan på den nya regeringen. Men utan att redan etablerade offentliga satsningar eller andra offentliga transfereringar i ekonomin blir lidande (Bouckaert & Brans 2012; Brans 2012; Devos 2012). Därför om svenska regeringsbildningar börjar ta längre kommer vi säkerligen få se en mer tydligt utvecklad praxis kring både regeringens och riksdagens agerande under sådana perioder. Den närmaste framtiden kan därför komma att avgöra hur den svenska praxisen kommer att se ut!

 


Bouckaert, G., & Brans, M. (2012). Governing without Government: Lessons from Belgium’s Caretaker Government. Governance25(2), 173-176.

Brans, M. (2012). Continuity and change in Belgium’s caretaker administration. European Political Science11(1), 102-107.

Conrad, Courtenay Ryals & Golder, Sona N. (2010). Measuring government duration and stability in Central Eastern European democracies. European Journal of Political Research 49: 119-150.

Devos, C., & Sinardet, D. (2012). Governing without a government: The Belgian experiment. Governance25(2), 167-171.

Herman, Valentine & Pope, John (1973). Minority Governments in Western Democracies. British Journal of Political Science 3(2): 191-212.

McDonnell, Duncan & Valbruzzi, Marco (2014). Defining and classifying technocrat-led and technocratic governments. European Journal of Political Research 53: 654-671.

Van Aelst, Peter & Louwerse, Tom (2014). Parliament without Government: The Belgian Parliament and the Government Formation Processes of 2007-2011. West European Politics 37(3): 475-496.

———

Cabinet Office (2011) Cabinet Manual. <https://www.gov.uk/government/publications/cabinet-manual&gt;, hämtad 2018-10-23.

Författningsutredningen. (1963a). Författningsutredningen. 6, Sveriges statsskick, D. 1, Lagförslag (Statens offentliga utredningar, 1963:16). Stockholm.

Författningsutredningen. (1963b). Författningsutredningen. 6, Sveriges statsskick, D. 2, Motiv – förslag till regeringsform (Statens offentliga utredningar, 1963:17). Stockholm.

Grundlagberedningen, & Sverige. Justitiedepartementet. (1972). Ny regeringsform, ny riksdagsordning : Betänkande (Statens offentliga utredningar, 1972:15). Stockholm.

Statsrådsberedningens riktlinjer. (Ds : departementsserien, 1998:52). (1998). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

———

[1] Enligt tidigare svensk praxis kallades de ofta expeditionsministärer, men sedan 2010 års grundlagsändring benämns de som övergångsregeringar i regeringsformen.

[2] Det finns dock fall där en regering varken avgått och sitter kvar eller blivit nytillsatt som ändå har ett begränsat mandat, exempelvis i Storbritannien (Cabinet manual 2011, s. 17) och Portugal (Portugals konstitution, artikel 186.5). Just när övergångsregeringsperioder börjar i olika politiska system är en av de luddigare delarna i befintlig forskning.

[3] Undantag är exempelvis Danmark (Danmarks grundlag, § 15.2), vars grundlag hänvisas till av Författningsutredningen (SOU 1963:17, s. 214), och Portugal (Portugals konstitution, artikel 186.5).

[4] En smått reviderad version av promemorian finns upptagen i Statsrådsberedningens riktlinjer, Ds 1998:52, s. 135-138.

[5] Den huvudsakliga skillnaden mellan Författningsutredningen (FU) och Grundlagberedningen (GB) i denna fråga är att man i FU ansåg att begränsningarna skulle läggas in i Regeringsformen, medan man i GB ansåg att detta varken var nödvändigt, då en övergångsregering sannolikt inte har majoritetsstöd i riksdagen, eller önskvärt på grund av förflyttningar av vad ’nödvändiga’ åtgärder skulle vara om en övergångsregering satt kvar en längre tid (SOU 1972: 15, s. 147).

[6] I den vertikala maktdelningen i Belgien finns det utöver den federala regeringen (med tillhörande parlament) fem subnationella regeringar (med tillhörande parlament) för landets tre språkgemenskaper och tre regioner. Den flamländska/holländska språkgemenskapen och Flandern har gemensam regering och parlament, varför det bara blir fem regeringar istället för sex. Genom successiva författningsändringar har allt fler politiska kompetenser överförts från den federala nivån till språkgemenskaperna och regionerna. Förmågan för de subnationella regeringarna och parlamenten, vilka inte var lika lamslagna av de lingvistiska frågorna som deras federala diton, att fortsätta arbeta har lyfts fram som en förklarande faktor till hur det politiska arbetet kunde fortgå trots den långlivade övergångsregeringen.

[7] https://www.dn.se/nyheter/politik/riksdagen-vill-ha-besked-av-hultqvist-om-forsvarspengar/

[8] https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/6nQVjQ/m-beskedet-vi-lagger-egen-budget

[9] https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/lofven-moter-talmannen-och-haller-presskonferens/; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p62nvG/regeringen-forbereder-opolitisk-budget

Risk för extra val?

Av: Johan Hellström


En av den nya Talmannen Andreas Norléns första uppgifter är att leda regeringsbildningsprocessen genom att sondera med partiledarna och därefter föreslå en statsminister. Den första s.k. talmansrundan pågår för närvarande och så småningom kommer riksdagen hålla en omröstning för att pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Hitintills har Talmannens förslag till statsminister alltid godkänts i första röstningsomgången. Skulle detta mot förmodan inte ske tillåter den svenska regeringsformen ytterligare tre förslag och omröstningar, innan ett extra val måste hållas inom tre månader.

Kommer talmannens första förslag att gå igenom och relaterat, finns det någon större risk för extra val? Det som talar för att vi eventuellt kommer att få se fler än en statsministeromröstning är att allianspartierna, och inte minst moderaternas ledare Ulf Kristersson, vill pröva om en alliansregering har riksdagens stöd. En anledning till detta är antagligen för att visa för sina väljare och medlemmar att man i alla fall gjort ett seriöst försök att bilda en alliansregering. Förutsättningarna för att en alliansregering ska godkännas i riksdagen är dock ytterst små. Inte minst eftersom de andra riksdagspartierna offentligt meddelat att de kommer att rösta emot en sådan regering. Eventuellt kan även andra regeringsalternativ prövas och röstas ner av riksdagen, men att det skulle gå så långt som extra val är dock inte särskilt sannolikt.

Det som talar emot både att det blir fler än en statsministeromröstning i riksdagen, och inte minst att det skulle gå så långt som ett extra val, är att det ingår i talmannens uppdrag att hitta en statsministerkandidat (och därmed indirekt en regering) som tolereras av en riksdagsmajoritet. Ett av förarbetena till dagens regeringsform argumenterar för att det till och med ligger i talmannens egenintresse att presentera en statsministerkandidat som åtnjuter riksdagens förtroende. För det första skulle en talman som misslyckas med detta riskera att inte bli omvald nästa mandatperiod. Och inte nog med det. För det andra ”…bör det väl också understrykas, att det måste vara synnerligen genant för talmannen, om det visar sig att han bedömt det parlamentariska läget så felaktigt att riksdagen ej accepterar den statsminister han utser.”[1] Och skämsfaktorn ska nog inte underskattas!

 


[1] SOU 1966:17, s. 31.