Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.


När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.


Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Hur påverkar SD bildandet av svenska kommunstyren?

Av: Anders Backlund


Just nu ligger det svenska politiska strålkastarljuset på regeringsbildningen, men efter valet ska även styren bildas i Sveriges 290 kommuner. Liksom på den nationella nivån har de kommunala partierna behövt förhålla sig till Sverigedemokraternas ökade parlamentariska närvaro. Undersökningar bland kommunpolitikerhar visat att det finns ett visst stöd för samarbete med SD på lokal nivå, framförallt bland moderater, men de centrala partiledningarna har hittills i hög grad motsatt sig detta (som t.ex. Kristdemokraterna nyligen i Sölvesborg). Med ett allt större parti som inte betraktas som en möjlig koalitionspartner har de kommunala styrena ändrat karaktär under de senaste mandatperioderna. Jämförelser med riksnivån till trots bör det noteras att den svenska kommunpolitiken skiljer sig från den nationella på så sätt att kommunerna formellt sett inte är parlamentariska system, vilket innebär att det i egentlig mening inte finns några lokala ”regeringar”. I praktiken har svenska kommuner dock en ”kvasiparlamentarisk” karaktär där ett eller flera partier ”regerar” och övriga partier utgör oppositionen.[1]

Figur 1 nedan visar hur maktförhållandena i kommunerna har förändrats under de tre senaste mandatperioderna. Som framgår av figuren har de kommuner där något av blocken har en egen majoritet närapå halverats under denna period, i takt med att SD kontrollerar allt fler mandat i fullmäktige.[2] Eftersom det har blivit svårare att bilda majoritetsstyren inom blocket har förekomsten av både blocköverskridande styren och minoritetsstyren inom blocken ökat kraftigt, framförallt från 2010 till 2014. Antalet kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är vågmästare – d.v.s. samma situation som på riksplanet under föregående mandatperiod – ökade också efter valet 2014, men utgjorde ändå färre än 10 % av kommunstyrena (27 stycken).[3]

Figur 1. Styren i svenska kommuner över tid (2006-2014)

Källor: Sveriges kommuner och landsting och Valmyndigheten

Även i dessa kommuner är det dock vanligt förekommande med uppgörelser över blockgränserna för att få en fullmäktigemajoritet bakom styrets förslag. Oavsett politisk nivå kan sådant stöd variera från hoppande överenskommelser i enskilda sakfrågor till mer formella avtal där de styrande partierna och stödpartierna fastställer sitt samarbete för hela mandatperioden. Den mest avgörande omröstningen för att de styrande partierna ska kunna driva sin politik är budgetomröstningen. Tabell 1 nedan visar utfallet i budgetomröstningarna efter valet 2014 i de kommuner där det ena blocket styrde i minoritet samtidigt som SD var vågmästare. I 41 % av dessa fall löstes den parlamentariska situationen antingen med en blocköverskridande budget eller genom att oppositionen lade ner sina röster till förmån för kommunstyret (d.v.s. samma modell som i Decemberöverenskommelsen).[4] Värt att notera är att denna lösning är vanligare i de kommuner som hade rödgrönt styre, vilket är en konsekvens av att Sverigedemokraterna har varit mer benägna att stödja Alliansbudgetar.

Tabell 1. Utfall i budgetomröstningar i kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är ensam vågmästare (2014)

Under den föregående mandatperioden har situationen i ett antal kommuner beskrivits som att ”Alliansen styr med stöd av SD”. Med detta menas vanligen att det rödgröna blocket är större än Alliansen, men att Alliansen ändå kan styra kommunen därför att den får ett aktivt stöd från SD (ett passivt stöd – dvs. att lägga ned sina röster – räcker inte i dessa lägen då Alliansen har färre mandat än de rödgröna). Enligt Allianspartierna i dessa kommuner sker detta dock utan samarbete eller förhandlingar med SD. En sådan kommun som fick mycket uppmärksamhet under förra mandatperioden är Gävle, där Alliansen fick stöd av SD för sin budget hösten 2015 och därefter tog över styret från det större rödgröna blocket. Denna ”Gävlemodell” var av stort intresse för Allianspartierna därför att den ansågs kunna peka ut en möjlig väg framåt även i riksdagen.

Avsaknaden av förhandlingar med ett ”stödparti” innebär dock en stor osäkerhet för de styrande partiernas möjligheter att få igenom sina förslag. Detta eftersom man i varje omröstning är beroende av aktivt stöd från ett parti som kan använda sin starka position till att försöka driva fram politiska eftergifter. Just detta inträffade in Gävle sommaren 2017, då SD meddelade att man avsåg lägga ner sina röster till förmån för den rödgröna budgeten om inte Alliansen gjorde vissa eftergifter. Alliansen avvisade dessa krav, och fick därför lov att styra kommunen med en rödgrön budget under mandatperiodens sista år. Liksom på riksnivån har situationen i Gävle efter senaste valet skapat en spricka inom Alliansen, där M och KD är öppna för fortsatt minoritetsstyre med SD i vågmästarposition (utan förhandlingar) medan C och L istället har börjat tala om samarbete över blockgränserna. Gävlemodellen tycks med andra ord ge begränsad vägledning för Allianspartierna i riksdagen.


[1] Se t.ex. Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik.

[2] De två blocken är här definierade som Alliansen och de rödgröna. Notera att en del sammanställningar av koalitioner på lokal nivå inte inkluderar MP i något av blocken. Om vi framförallt är intresserade av förändringar över tid snarare än de absoluta antalen har denna distinktion mindre betydelse.

[3] Detta antal avser endast de fall där SD är ensam vågmästare, d.v.s. där det inte finns något lokalt parti vars mandat kan ge det ena eller det andra blocket en majoritet.

[4] Detta var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, men riksdagens voteringspraxis – att rösta på det egna förslaget och sedan avstå från att rösta om detta har fallit – var etablerad sedan tidigare och fortsatte även efter att DÖ i övrigt hade upphävts.

Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av ANDERS BACKLUND och HANNA BÄCK, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.


För det tredje valet i rad har Sverigedemokraterna utökat sin parlamentariska närvaro, och liksom tidigare har både Alliansen och det rödgröna blocket långt till egen majoritet. Trots att SD:s partiledare Jimmie Åkesson omgående efter valet skickade en formell invit till Moderaterna och Kristdemokraterna om att samverka för att bilda regering var det ingen som nappade på erbjudandet. Detta var föga förvånade då samtliga partier inför valet lovade sina väljare att inte samarbeta eller förhandla med SD – partiet har sedan det kom in i Riksdagen behandlats som en form av ”paria” och isolerats av de andra partierna. Det parlamentariska läget betyder dock att alternativet till att söka stöd från SD är att samarbeta över blockgränserna, vilket Allianspartierna inte heller har visat något större intresse för.

Den svenska negativa parlamentarismen innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen (dvs. att en riksdagsmajoritet inte aktivt röstar emot den). För att hindra SD från att avgöra en statsministeromröstning behöver det ena blocket därför lägga ned sina röster (vilket var fallet 2014 då Alliansen tolererade Stefan Löfven). Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök att fortsätta med den svenska blockpolitiken som om SD inte existerade genom att det mindre blocket tolererar att det större regerar. Uppgörelsen övergavs dock som bekant efter mindre än ett år och Allianspartierna har gjort klart att den aldrig borde ha slutits. Frågan är alltså vad som kommer att brytas först: isoleringen av SD eller oviljan att regera med eller med stöd av partier från det andra blocket.

I andra europeiska länder har det visat sig att högerradikala partier som tidigare varit isolerade med tiden har fått komma in i värmen. Två kriterier brukar krävas för att detta ska hända. Dels måste partiet bli tillräckligt stort för att spela en avgörande roll när en regering ska bildas, dels får partiet inte stå alltför långt från sina tilltänkta koalitionspartners vad gäller den egna politiken. Redan när SD kom in i riksdagen 2010 uppfylldes det första kriteriet, då Alliansregeringen förlorade sin majoritet och SD blev vågmästare mellan de två blocken. Vad gäller det andra kriteriet var avståndet mycket stort mellan SD och övriga partier i fråga om migrationspolitiken både i valet 2010 och 2014. Inför årets val låg flera partier betydligt närmare SD i denna fråga, men trots detta är dörren för samarbete i regeringsfrågan stängd.

Hur skiljer sig det svenska fallet, där SD behandlas som ”paria”, från övriga Europa, där högerradikala partier i vissa länder (t.ex. i Norge och Österrike) ingår i regeringen? En viktig förklaring är att många liknande partier ursprungligen bildades med en annan politisk profil. De norska och danska Framstegspartierna (föregångaren till Dansk Folkeparti) bildades t.ex. som skattemissnöjespartier, och Sannfinländarna har sina rötter i agrarpopulism. Tröskeln för samarbete är därför lägre än för partier som har sitt förflutna i högerextrema rörelser. De svenska partierna skiljer sig dock åt i hur de motiverar sitt avståndstagande till SD. Inom det rödgröna blocket talas det ofta om SD som ”ett rasistiskt parti med ett förflutet i nazismen”, medan exempelvis Moderaterna i årets valrörelse har talat om att SD har en ”dålig politik”. Även om Moderaterna ännu håller dörren stängd för samarbete kan detta tänkas utgöra ett mindre hinder – man anser ju t.ex. även att Socialdemokraterna har en ”dålig politik”. Moderaterna och Kristdemokraterna har i detta avseende varit de partier som kan tänkas ”ställa dörren på glänt” för SD.

När det på valnatten visade sig att Alliansen inte såg ut att bli större än de rödgröna riktade Jimmie Åkesson en fråga till Ulf Kristersson: ”Kommer du att samarbeta med Stefan Löfven eller kommer du att samarbeta med mig?” Om Moderaterna trots sina löften hade tagit emot denna utsträckta hand hade det naturligtvis varit en enorm framgång för SD, både i termer av politiskt inflytande och acceptans – isoleringen hade då brutits. Om partiet med sina krav på inflytande istället driver Moderaterna till samarbete vänsterut räknar SD med att väljarna straffar de etablerade partierna i nästa val. Det finns exempel där ”storkoalitioner” med S och M i svenska kommuner har vara kostsamma i termer av väljarstöd, där SD som ”enda oppositionsparti” har växt sig starkare. Liknande exempel återfinns i Tyskland där kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) styrt i en sådan storkoalition och har förlorat röster till ett högerradikalt parti (AfD).

Eftersom högerradikala partier framförallt är intresserade av inflytande i en fråga (invandring) behöver traditionella högerpartier ofta kompromissa mindre med dem än vad de behöver göra i koalitioner med partier på andra sidan det politiska spektrumet. Förr eller senare är det därför troligt att delar av den svenska borgerligheten väljer att tacka ja till SD:s villkorade stöd hellre än att samarbeta vänsterut. Med tanke på de utfästelser som har gjorts inför årets val är det dock mindre troligt att det sker under denna mandatperiod. Att bryta den här typen av utfästelser kan leda till mycket kraftiga röstförluster i kommande val och kan även skapa konflikter inom partierna där partiledare får avgå som följd. Detta torde innebära att de flesta av partiledarna fortsatt behandlar SD som ett pariaparti som isoleras från ett explicit regeringssamarbete. Om inte SD väljer att släppa på sina krav om inflytande och stödjer en Alliansregering utan motkrav, så måste någon form av samarbete över blockgränsen – åtminstone i den formen att vissa partier lägger ner sina röster för att låta en regering från andra blocket tillträda – alltså till för att lösa regeringsfrågan.

A new era may be dawning again for radical right populists in Austria and Europe

Duncan McDonnell, Griffith University

This guest post was was originally published on The Conversation and is republished here with permission from author Duncan McDonell.


After Brexit, last week delivered another potentially far-reaching result for radical right populists in Europe. On Friday, Austria’s Constitutional Court upheld a challenge brought by the Austrian Freedom Party (FPÖ) against the outcome of the May 22 presidential election. The run-off, in which the Green-backed Alexander Van der Bellen finished narrowly ahead of the FPÖ’s Norbert Hofer, will have to be run again.

Although Hofer lost the second round, his 49.7% result was still an important landmark. It showed that voting for such parties may no longer be the preserve of a clear minority. Another 30,000 or so votes and Western Europe would have had its first radical right populist president. After the successful court challenge, it still might.

If Hofer is eventually elected, it won’t be the first time Austria witnesses the dawn of a new era for the far right. At the beginning of the century, in January 2000, all of Austria’s European Union (EU) partners issued an ultimatum: if the centre-right Austrian People’s Party (ÖVP) went ahead with plans to form a governing coalition with the FPÖ – whose values were considered in conflict with the EU’s – sanctions would be imposed.

The ÖVP did not back down. The FPÖ took its place in a government led by the ÖVP’s Wolfgang Schüssel and Austria became a pariah within the EU. Sanctions lasted until September 2000, when an expert report found no problems with Austria’s human rights record and concluded that the FPÖ ministers had behaved themselves so far.

Thinking back to the international controversy Austria aroused 16 years ago reminds us how much has changed in Western Europe. Since then, radical right populist parties have participated as junior coalition partners in Italy, the Netherlands, Finland and Greece.

Radical right populist parties have also provided centre-right governments with essential parliamentary support in exchange for policy concessions in Denmark and, again, the Netherlands. They have increasingly become, to use the German term, koalitionsfähig: “coalitionable”.

Learning to manage power

Back in the early years of the last decade, moderates consoled themselves with the fact that the FPÖ’s time in coalition government turned out to be a very damaging shambles for the party. It lost votes and ministers at an alarming rate. Eventually, the party split.

Since then, academics have cited the case of the FPÖ as exemplifying why power is bad for populists. Inclusion in government will either tame or break them. It might even do both.

However, while the Austrian case may have been a key moment in the history of Western European radical right populist parties, the negative experience of the FPÖ in government has not been shared by all Western European radical right populists.

In our 2015 book Populists in Power, Daniele Albertazzi and I looked at what happened when right-wing populists in Italy and Switzerland entered into government. In the case of the Northern League (LN) in Italy and the Swiss People’s Party (SVP), we found that – unlike the FPÖ – these parties were able to achieve key policy victories and survive the experience of government without toning down their rhetoric or losing the support of voters and party members.

Notably, in our interviews and surveys with representatives and grassroots members of the two parties, we found that they were not radical hotheads with unrealistic expectations. Instead, they were generally pragmatic about the policy gains that could be achieved and the compromises that being in power with other parties entails.

Building parties to last

The ability to keep their members on board was due not only to the successes on their main issues achieved by the LN and SVP in government, but also to the attention devoted by both parties to their grassroots.

Whether they were in large cities or small provincial towns, members told us they felt that their party cared about them. They also believed they were part of an important mission to protect their communities from the threats that a series of distant elites and dangerous “others” (especially immigrants) posed to their wellbeing and identity.

The importance most radical right populists attach to party organisation, in addition to their key issues like immigration, also helps explain why the FPÖ was able to survive many setbacks in the last decade and bounce back to enjoy electoral successes under its new leader, Heinz-Christian Strache.

With the exception of Geert Wilders’ “memberless party”, the Party for Freedom in the Netherlands, radical right populist parties in 21st-century Western Europe are being built to last. They are not dependent on a single leader like personal parties such as Silvio Berlusconi’s Forza Italia.

Long-established parties like the French Front National, the Italian Northern League and the Danish People’s Party have all seen their founder-leaders step down in recent years and are doing better than ever in the polls.

The next challenge for radical right populists in Western Europe, if and when one of them becomes the leading party in government, will be coping with the new pressures of being in power. Given current opinion polls in Austria, which show the FPÖ well ahead of both the traditional major parties, the next general election – to be held by 2018 – could well deliver a coalition featuring the FPÖ as the lead party with a mainstream junior partner.

Austria may therefore find itself in a few years’ time with both a radical right president and chancellor.

If the European Union’s silence about Viktor Orbán’s illiberal democracy in Hungary is anything to go by, the EU’s leading lights are unlikely to raise much more than a murmur of protest if we do enter a new era of radical right populists in power in Austria or elsewhere in Western Europe.

And, this time around, don’t necessarily expect the populists to fail at it either.The Conversation


Duncan McDonnell, Senior Lecturer, School of Government and International Relations, Griffith University

This article was originally published on The Conversation. Read the original article.

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del II)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del II: Borgerlig samling efter danska valet?


Regeringskoalitioner i Danmark

I det foregående indlæg gennemgik jeg formalia og praksis omkring regeringsdannelser i Danmark. I dette indlæg vil jeg se nærmere på mulige udfald af regeringsdannelsen efter valget den 18. juni 2015 i tilfælde af, at den borgerlige opposition vinder valget.

Samtlige danske regeringer siden 1982 har været koalitioner bestående af to til fire partier. Med undtagelse af den kortlivede regering Poul Nyrup Rasmussen I, der sad fra 1993 til 1994, har alle regeringer samtidig været mindretalsregeringer. Man må se fragmenteringen i det danske partisystem som den væsentligste årsag til, at tiltrædende statsministre har foretrukket at indgå et formaliseret samarbejde med et eller flere partier. Socialdemokratiets svækkelse efter 2001 har gjort denne fragmentering endnu mere udtalt end tidligere: Hvis man skal tro meningsmålingerne, vil Socialdemokratiet vinde cirka 25 % og Venstre cirka 20 % af stemmerne, mens Dansk Folkeparti står til omkring 18 % ved valget i juni. De øvrige partier står til mellem 2 og 9 % af stemmerne.

Uanset fragmenteringnen og de store ideologiske distancer mellem fløjene i dansk politik har det parlamentariske system i Danmark alligevel været i stand til at integrere alle partier i regeringsdannelsen og politikskabelsen. Fra 2001 til 2011 var Dansk Folkeparti således støtteparti for regeringerne af Venstre og Konservative under Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens ledelse, mens Enhedslisten siden 2011 har indgået i det parlamentariske grundlag for Helle Thorning-Schmidts regeringer.

Man har således ikke i Danmark set en situation som den aktuelle svenske, hvor den borgerlige opposition på den ene side var i stand til at vælte den socialdemokratisk-miljøpartistiske regerings budgetforslag med Sverigedemokraternas stemmer uden på den anden side at ville tage konsekvensen og danne regering med Sverigedemokraterna som parlamentarisk grundlag.

Finanslovsaftaler

Der kan i den forbindelse være grund til at se på praksis omkring indgåelse af større aftaler – forlig, i dansk sprogbrug – specielt om den økonomiske politik. Især socialdemokratisk ledede regeringer i 1990erne var tilbøjelige til at indgå aftaler om statsbudgettet – finansloven – med et eller flere partier fra den borgerlige opposition, mens partierne til venstre for Socialdemokratiet stod som garanter for regeringens overlevelse uden at støtte de generelle aftaler. Det skete på ny med finansloven for 2014, men ellers har Socialdemokraterne og Radikale Venstre indgået finanslovsaftaler med SF og Enhedslisten for 2012, 2013 samt 2015.

Ud over den generelle finanslovsaftale har partierne i vekslende konstellationer desuden ofte indgået aftaler omkring dele af finansloven. Det danske udtryk for sådanne aftaler er kludetæppeforlig – der findes intet direkte parallel på svensk, men man måske tale om patchwork-aftaler. Dermed opstår en situation, hvor næsten alle partier i Folketinget får del i den økonomiske politik, mens regeringen får større parlamentarisk råderum end hvis den var bundet til en bestemt gruppe af aftalepartnere.

Ud over det generelle forlig indeholdt aftalen om finansloven for 2015 således tre supplerende aftaler, mens for eksempel aftalen om finansloven for 2013 indeholdt hele ni supplerende aftaler. I begge tilfælde omfattede aftalerne alle partier i Folketinget i vekslende konstellationer.

Det er svært at sige i hvilken udstrækning, tilbøjeligheden til at indgå kludetæppeforlig er påvirket af den såkaldte finanslovsnorm. Normen er en dansk specialitet, hvis rødder skal findes helt tilbage i perioden før parlamentarismens indførelse, og den foreskriver at ”ansvarlige” partier stemmer for finansloven, uanset om de indgår i regeringens parlamentariske grundlag. Socialdemokraterne har således stemt for finanslovsforslag fremsat af regeringer ledet af Venstre eller Det Konservative Folkeparti og omvendt.

Historisk har partierne på venstrefløjen, SF og Enhedslisten, afvist at rette sig efter normen, men man har i den forløbne valgperiode set eksempler på at Enhedslisten har stemt for finansloven uden at indgå i den generelle aftale. Dansk Folkeparti har siden valget i 2001 stemt for finansloven, også i den forløbne valgperiode, hvilket SF også begyndte på i årene før regeringsskiftet i 2011. Dette blev af politiske iagttagere tolket som et klart tegn på, at SF ville fremstå som et regeringsdueligt parti. I valgperioden 2011-2015 er det kun Liberal Alliance, som konsekvent har stemt mod regeringernes finanslovsforslag.

Selv om finanslovsnormen ikke udelukker, at oppositionen afprøver en regerings parlamentariske grundlag, kan man dog antage at den er med til at skabe og opretholde en mere samarbejdspræget kultur mellem partierne i Folketinget. Den kan også give en siddende mindretalsregering noget større politisk råderum.

Lars Løkke Rasmussens muligheder i tilfælde af en borgerlig sejr Hvis de fire borgerlige partier – Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti – tilsammen vinder et flertal i Folketinget ved valget den 18. juni, står det klart, at Lars Løkke Rasmussen efter en dronningerunde vil få i opdrag at danne en regering. Spørgsmålet er, hvilke partier der vil indgå i regeringen og hvilket forhold regeringen vil have til de borgerlige partier, som ender med at stå uden for regeringen.

En første mulighed er en gentagelse af koalitionen mellem Venstre og Det Konservative Folkeparti fra Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens regeringer 2001-2011. For dette taler at koalitionen var usædvanligt stabil, samt at partierne deler politik på væsentlige områder. På den anden side blev Det Konservative Folkeparti alvorligt svækket ved valget i 2011, og partiet kan ved dette valg i bedste fald håbe på at holde niveauet fra 2011. Hvis de aktuelle meningsmålinger giver en korrekt forudsigelse af valgresultatet, vil de to partier tilsammen kun opnå 25 % af stemmerne og mandaterne i det nye Folketing mod 35-40% i perioden 2001-2011. En sådan regering vil være helt afhængig af at kunne skabe et samarbejde med Dansk Folkeparti og Liberal Alliance, men vil muligvis også kunne indgå forlig med Socialdemokratiet på en del områder.

En anden mulighed er at Venstre indgår en koalition med Dansk Folkeparti. En sådan koalition vil, hvis de nuværende målinger holder stik, råde over 40-45 % af mandaterne efter valget. Et problem ved en sådan koalition er, at Dansk Folkeparti står i opposition til Venstre angående EU-politik. Dansk Folkeparti ønsker således i modsætning til Venstre et nej ved den kommende folkeafstemning om ophævelse af Danmarks forbehold i politi- og retssamarbejdet i EU, som den nuværende regering har aftalt med en kreds af EU-venlige partier.

Man kan også bemærke, at magtforholdet mellem V og DF vil være meget anderledes end magtforholdet mellem V og KF i regeringerne mellem 2001-2011, idet V og DF ser ud til at blive næsten lige store efter valget. En sådan regering vil være afhængig af Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti. For Dansk Folkeparti kan Fremskrittspartiets vigende opinionstal efter partiets indtræden i koalitionen med Høyre i Norge i 2013 være en advarsel. En vigtig forskel mellem situationen i Danmark i 2015 og situationen i Norge i 2013 er dog, at Dansk Folkeparti i givet fald ville indtræde i regeringen efter en markant fremgang ved valget.

Yderligere muligheder er en koalition mellem Venstre og Liberal Alliance eller en ren Venstre-regering. Der er en del berøringspunkter mellem de to partier inden for specielt den økonomiske politik, men en regering af Venstre og Liberal Alliance vil få svært ved at samle flertal, medmindre den går stærkt på kompromis med de fælles punkter for en sådan regerings politik. Det er næppe sandsynligt, at Liberal Alliance vil føle sig tiltrukket af at indgå i en sådan konstellation.

En ren Venstre-regering ville ifølge de nuværende meningsmålinger alene basere sig på omtrent en femtedel af Folketingets medlemmer. Det er ganske vist mere end Poul Hartlings rene Venstre-regering 1973-1975, som kun rådede over 12 procent – en svensk parallel kan være regeringen Ullsten 1978-1979 – men det vil stadig være en usædvanligt smal regering efter danske forhold.. Fordelen ved en sådan regering er manøvredygtighed, men en ren Venstre-regering ville være svækket af at skulle forhandle om stort set alle emner uden noget stabilt grundlag. Evnen til at indgå kludetæppeforlig vil være vigtig for en sådan regerings overlevelseschancer.

Man kan éndelig forestille sig, at Lars Løkke Rasmussen forsøger at samle alle borgerlige partier i en flertalsregering. En sådan regering vil spænde meget vidt, specielt på det EU-politiske område, men der er også store forskelle i den økonomiske politik og velfærdspolitikken mellem Dansk Folkeparti på den ene side og Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti på den anden side. Her vil Venstres rolle blive at formidle samarbejdet mellem en sådan regerings to fløje. Omvendt vil der være stor enighed mellem partierne på det retspolitiske område og i flygtninge- og indvandrerpolitikken; to områder, som var dominerende i 2000-tallets danske politik.

Tillæg

I fremstillingen henvises til den særegne danske finanslovsnorm. I forbindelse med politiske konflikter i 1980’erne kom det til enkelte brud mod normen, idet Socialdemokraterne under Anker Jørgensens og Svend Aukens ledelse ved et par tilfælde stemte mod den borgerlige regerings forslag til finanslov. Politologen Erik Rasmussen har i et par artikler fra 1985 og 1989 diskuteret normen og dens historie, idet hans forudsigelse om normens død dog viste sig forhastet.

Rasmussen, Erik (1985) ”Finanslovsforkastelse i dansk parlamentarisme: Normer og konsekvenser”, Historie Jyske Samlinger, 16, 56-118. https://tidsskrift.dk/index.php/historiejyskesamling/article/view/16692

Rasmussen, Erik (1989) ”Partiernes adfærd ved den endelige afstemning om finansloven: Stilfærdig jordfæstelse af en parlamentarisk norm”, Politica 21, 2, 165-173. https://tidsskrift.dk/index.php/politica/article/view/9912/18776

Jacob Christensen


Del 1 av inlägget finns här.

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del I)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del I: Spelregler och kontext


Udfaldet af valget til det danske Folketing 18. juni 2015 er når dette skrives, usikkert. Meningsmålinger har i hele perioden siden det seneste valg i september 2011 vist et klart flertal til den borgerlige opposition, men tendensen har i de seneste uger gået mod et tæt løb mellem venstre og højre side i dansk politik. I alle tilfælde aktualiserer valget dog spørgsmålet om, hvordan regeringsdannelser finder sted i Danmark, herunder hvordan regeringsdannelsen efter valget om to uger vil foregå.

I dette indlæg vil jeg beskrive de formelle rammer og den forfatningsmæssige praksis omkring regeringsdannelser i Danmark, mens jeg i et kommende indlæg vil se på de muligheder, Venstres leder Lars Løkke Rasmussen har for at danne regering, hvis valget skulle føre til et borgerligt flertal i Danmark.

Formalia og forfatningsmæssig praksis

Den danske grundlov fra 1953 er yderst kortfattet med hensyn til dannelse og afsættelse af regeringer. Ifølge grundlovens § 14 er det Kongen – det vil i vore dage sige Dronning Margrethe II – der udnævner og afskediger statsministeren og de øvrige ministre, mens §15, stk. 2 foreskriver, at statsministeren i tilfælde af at Folketinget udtaler sin mistillid, skal ansøge om sin afsked med mindre der udskrives valg til Folketinget. Endelig bestemmer § 32, stk. 2, at der efter udnævnelse af et nyt ministerium ikke kan udskrives valg før statsministeren har forestillet sig for Folketinget. Vi kan i den forbindelse bemærke, at Danmark i modsætning til Sverige og Norge ikke har faste valgperioder: Grundlovens § 32 foreskriver blot, at valgperioden er fire år.

Man kan af ovenstående slutte, at Danmark anvender negativ parlamentarisme uden afstemning om den tiltrædende statsminister, idet der af Grundlovens § 32, stk. 2 ikke fremgår noget krav om en investiturafstemning, kun at der skal finde en konstatering af statsministerens og regeringens støtte i Folketinget sted. Bestemmelsen har sit udspring i Påskekrisen fra 1920 – en dansk parallel til Borggårdskrisen – hvor Kong Christian X efter at have afskediget regeringen Zahle i en højspændt politisk situation oprindelig ønskede at udskrive valg uden at den nye statsminister fremstillede sig for Rigsdagen.

Eksperter i statsforfatningsret slutter sædvanligvis også, at, det ikke er lovligt at udnævne en regering, der på forhånd må forventes at blive mødt med flertal.

Praksis er i sagens natur noget mere kompliceret og resultatet af en læreproces, der begyndte med parlamentarismens indførelse i 1901. Danske regeringsdannelser er generelt ret korte processer, hvor de 17 dages forhandlinger inden udnævnelsen af regeringen Helle Thorning-Schmidt I den 3. oktober 2011 er en rekord i nyere tid.

Dronningerunder

Allerede på valgnatten den 15. september 2011 stod det klart, at et flertal i det nye Folketing ville støtte Helle Thorning-Schmidt som statsminister, og dette blev bekræftet ved en såkaldt dronningerunde, som blev gennemført dagen efter valget. Spørgsmålet var derfor først og fremmest, om der kunne skabes enighed om et program for en regering bestående af Socialdemokraterne, Radikale Venstre og Socialistisk Folkeparti, eller om et eller begge af de mindre partier ville vælge at stå uden for regeringen.

I sidste ende kunne Helle Thorning-Schmidt danne en trepartiregering, men den lange forhandlingsproces kunne ses som en indikation på de interne spændinger mellem partierne, som i sidste ende førte til, at SF forlod regeringen i februar 2014.

En dronningerunde gennemføres ved, at to repræsentanter fra hvert af partierne, som er repræsenteret i Folketinget, over for Dronningen fremfører deres ønske om, hvem der skal lede forhandlingerne om regeringsdannelsen eller danne den nye regering. Formålet kan siges at være at beskytte Dronningen mod at blive inddraget i de partipolitiske konflikter. I nogle tilfælde har partier fremført mere specifikke ønsker om en ny regerings sammensætning eller om dens politik. Disse ønsker er dog ikke blevet set som bindende for Dronningen ved udpegningen af en forhandlingsleder eller ny statsminister. Dronningerunden, der svarer til Riksdagens talmans sonderinger, er ikke formelt beskrevet nogle steder, men er en praksis, som har udviklet sig løbende, siden den første runde blev gennemført i 1909.

Det er kun efter valgene i 1973, 1975 og 1988 at der i senere tid har været behov for flere dronningerunder, mens regeringsskiftene efter Jens Otto Krags frivillige tilbagetræden som statsminister 1972 og specielt Poul Schlüters tilbagetræden efter Tamilsagen 1993, hvor en højesteretsdommer i en udredning ytrede skarp kritik at Schlüters embedsførelse i forbindelse med behandlingen af sager om tamilske flygtninges familier, har givet anledning til diskussioner om proceduren ved en statsministers tilbagetræden og udnævnelsen af en ny, i de tilfælde hvor der er usikkerhed om den politiske situation.

Det er ved et par tilfælde sket, at regeringer er blevet sprængt i løbet af en valgperiode. I december 1996 forlod partiet Centrum-Demokraterne således Poul Nyrup Rasmussens trepartiregering bestående af Socialdemokrater, Radikale og CD, uden at regeringen trådte tilbage eller der blev gennemført en dronningerunde. Forklaringen var, at CD havde erklæret, at partiet fortsat ville være en del af regeringens parlamentariske grundlag.

Tilsvarende blev der heller ikke gennemført nogen dronningerunde efter SF’s udtræden af regeringen i februar 2014, selv om der lige som i 1996 teknisk set var tale om en dannelse af en ny regering bestående af Socialdemokrater og Radikale Venstre, idet SF havde erklæret at partiet fortsat ville være en del af den nye to-partiregerings parlamentariske grundlag.

Mistillidserklæringer

Det står ikke helt klart, hvad der præcist kræves for, at Folketinget kan siges at have udtalt mistillid til statsministeren. Vedtagelse af et forslag til vedtagelse efter §24 i Folketingets forretningsorden, vil dog i alle tilfælde være udtryk for mistillid, hvis forslaget indeholder udtrykket ”mistillid til statsministeren” eller ”mistillid til regeringen”.

Af den parlamentariske praksis kan man desuden se, at nederlag i afstemninger om finansloven – statsbudgettet – altid har ført til regeringens tilbagetræden eller udskrivning af valg. Dette skete senest i 1983 ved afstemningen om finansloven for 1984. Ved andre tilfælde har nederlag i afstemninger om den økonomiske politik ført til, at statsministeren har udskrevet valg. Dette skete fx i 1967 og i 1981. I januar 1993 valgte Poul Schlüter at træde tilbage som statsminister, efter at repræsentanter for et flertal i Folketinget over for pressen havde udtalt at de ikke længere havde tillid til ham. Her kom det ikke til afstemning i Folketinget.

På baggrund af det ovenstående kan man sige, at det ikke er sikkert at der vil blive gennemført en dronningerunde efter valget 18. juni, hvis Socialdemokratiet, SF, Radikale Venstre, Enhedslisten og Alternativet vinder et flertal af mandaterne i Folketinget. Alle fem partier har på forhånd meddelt, at de støtter Helle Thorning-Schmidt, og en fortsættelse af koalitionen mellem Socialdemokrater og Radikale er det sandsynlige udfald i tilfælde af en valgsejr for centrum-venstre.

I tilfælde af en borgerlig valgsejr kan man derimod i alle tilfælde forvente en dronningerunde, som vil resultere i, at Venstres formand Lars Løkke Rasmussen får til opgave at danne en ny regering. Mulige udfalg af en sådan regeringsdannelse vil blive diskuteret i et kommende indlæg.

Jacob Christensen


En Del II om det aktuella läget i dansk politik kommer inom kort!

Isolering av högerradikala partier, del 2

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

I ett tidigare blogginlägg diskuterade vi hur det kan se ut när ett högerradikalt parti isoleras av etablerade partier. I detta inlägg behandlar vi istället hur det kan gå till när isoleringen bryts och samarbete inleds med ett tidigare exkluderat parti.

All fler högerradikala och populistiska partier i Europa har tagit steget från att betraktas som icke rumsrena eller inte samarbetsdugliga in i regeringsvärmen, eller i dess omedelbara närhet som stödpartier. Högerradikala partier har varit eller är fullvärdiga regeringspartners i exempelvis Österrike (Frihetspartiet FPÖ), Italien (Lega Nord), Slovakien (Slovakiska nationalpartiet) och Lettland (Nationella alliansen), och nyligen släpptes Fremskrittspartiet (FrP) i Norge in i regeringen. I bland annat Danmark (Dansk Folkeparti), Nederländerna (Frihetspartiet) och Bulgarien (Attack) har de istället agerat stödpartier till sittande regeringar.

Förklaringen till bruten isolering kan inte sägas vara att de högerradikala partierna tagit avstånd från den invandringskritiska politik som tidigare anförts som skäl för isoleringen. Däremot kan de isolerade partierna ha vidtagit åtgärder för att påvisa regeringsduglighet. Högerradikala partier har ofta präglats av partisplittring och personliga konflikter, men även av partiledningar som eftersträvat regeringsställning har säkerställt instrument för kontroll och disciplinering av partiets representanter i representativa församlingar, samt strävat efter ett ansvarsfullt agerande i parlamentet. Till exempel hade norska Fremskrittspartiet innan regeringsinträdet 2013 haft politiskt ansvar i flera kommuner. När Pia Kjaersgaard bröt sig ur det danska Fremskridtspartiet och bildade Dansk Folkeparti var tanken att bryta med moderpartiets lösa och odisciplinerade partiorganisation, och med dess nyckfulla och ansvarslösa agerande i parlamentet. Partiledningen tog kontroll över centrala partiorgan, medlemmar som avvek från partilinjen uteslöts och lojalitet premierades. I detta avseende har Sverigedemokraterna tagit stort intryck av Dansk Folkeparti.

En politisk isolering bryts då den blir för kostsam att upprätthålla för etablerade partier i termer av sakpolitiskt inflytande och utsikter till regeringsmakt. De högerradikala partiernas isolering beror vanligen på deras positioner vad gäller invandring och integration, frågor som brukar placeras på den så kallade liberal-auktoritära konfliktdimensionen (som också innehåller synen på exempelvis brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter och jämställdhet). Däremot placerar sig dessa partier ofta i en strategiskt viktig median-/mittenposition på den ekonomiska höger-vänsterdimensionen, som ofta anses ha större vikt i det politiska beslutsfattandet. Då partiet är isolerat tvingas övriga partier både till höger och vänster till större kompromisser, exempelvis i blocköverskridande överenskommelser. I frågor som berör traditionell ekonomisk vänster-högerpolitik (skatter, välfärdssatsningar, och förhållandet mellan marknads- och offentliga lösningar) kan partierna med andra ord tvingas till större kompromisser då de inte kan samarbeta med det parti som är mer sakpolitiskt näraliggande – undantaget den fråga som ligger till grund för isoleringen.

141008

Figur 1 illustrerar partierna i de tre skandinaviska länderna längs de två omnämnda konfliktdimensionerna (Jungar och Jupskås 2014). Om vi exempelvis tittar på Danmark framgår det här att Dansk Folkeparti (DF) innehar en mittenposition vad gäller ekonomisk policy som rimligen borde möjliggöra samarbete med partier både till höger och vänster, om inte läget komplicerades av avstånden på den andra dimensionen. De två regeringspartier åt vilka DF agerade stödparti är de som ligger närmast på den liberal-auktoritära axeln. I det svenska fallet kan vi se att även Sverigedemokraterna har en ekonomisk mittenposition, och Allianspartierna har närmare till SD än till S eller MP längs denna dimension (se även Backlund 2013). I ljuset av detta är det inte helt förvånande att vissa kommunpolitiker har öppnat upp för att bryta isoleringen av SD på lokal nivå, om än inte inleda formella samarbeten. Partier som innehar medianpositionen längs den viktigaste ideologiska dimensionen i ett partisystem har en stark förhandlingsposition och blir svårare att exkludera (Jungar 2012).

Den politiska isoleringen kan komma att brytas då inkluderandet av en tidigare isolerat parti är det enda sättet att erövra regeringsmakten. I de fall högerradikala partier inkluderats eller agerat stödparti handlar det om att de varit nödvändiga för de regeringsbildande partierna för att bilda en regering (utan att kompromissa för mycket) eller för att få tillgång till viktiga/värdefulla ministerportföljer. För att det norska högerpartiet skulle kunna ta uppdraget att bilda en handlingskraftig regering 2013 (utan att gå över blockgränsen) var inkluderingen av Fremskrittspartiet nödvändig. Detsamma gäller Dansk Folkepartis stödfunktion till den liberal-konservativa regeringen mellan 2001-2011. I Österrike valde konservativa ÖVP efter valet 1999 att bryta isoleringen och regera med högerradikala FPÖ snarare än socialdemokraterna då detta betydde både mindre politiska kompromisser och bibehållandet av tyngre ministerposter (Heinisch 2003).

Hur hanterar då etablerade partier som tidigare deklarerat att de inte avser samarbeta med ett visst parti de kostnader som kan uppstå av att bryta ett sådant löfte? I det norska fallet hade Høyre redan 2009 öppnat för ett samarbete med Fremskrittspartiet, efter det att partiets medlemmar blivit allt mera positiva till ett sådant samarbete (Jupskås 2013). Anledningen till att Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V) valde att inte fullt ut ingå i regeringen, utan agera stödpartier handlade förutom sakpolitiska skillnader även om partiinternt motstånd. En majoritet av partiernas väljare och medlemmar var kritiska till samarbete med FrP. Så sent som 2009 sade Venstres dåvarande partiledare Lars Sponheim at man fick klå upp honom om Venstre skulle bidra till att FrP någonsin kom i regeringsställning, men efter ett partiledarbyte 2010 gav Venstre efter det senaste valet sitt stöd till en regering med FrP. Även KrF hade fått en ny partiledare 2011. Partiledarbytena underlättade med andra ord samarbetet då de som personifierat isoleringslinjen var ute ur bilden. Även de nuvarande partiledarna för Høyre och FrP – Erna Solberg och Siv Jensen – har en bättre relation än sina föregångare.

Sammanfattningsvis kan det bli kostsamt att isolera ett relativt stort parti i en strategisk position från politiskt inflytande. För etablerade center-högerpartier kan det innebära ett val mellan att acceptera att fastna i permanent opposition, att utstå tunga kompromisser vad gäller policy eller ministerportföljer, eller att söka nya, tidigare otänkbara samarbeten. Sådana samarbeten kan dock vara beroende av förnyelse inom partier där nyckelpersoner som starkt tagit avstånd från de isolerade partierna byts ut. I ljuset av detta blir det intressant att se vad som på sikt händer inom Moderaterna efter Reinfeldts avgång som partiledare. Sverigedemokraternas nynazistiska arv innebär rimligen en högre tröskel för samarbete än vad som är fallet med exempelvis FrP, men det österrikiska exemplet visar att även ett parti med rötter i nazismen i ett längre perspektiv kan komma att accepteras som regeringspartner.


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Backlund, A. (2013). Placing radical right parties in political space: Four methods applied to the case of the Sweden Democrats [pdf]. PESO Research Report (1:2013).

Chapel Hill Expert Survey 2010

Heinisch, R. (2003). Success in opposition–failure in government: explaining the performance of right-wing populist parties in public officeWest European Politics, 26(3), 91-130.

Jungar, A. C. (2012). Populister i närheten av regeringen. I Björkman, J., & Fjæstad. Tungan på vågen: Vågmästare och balanspartier. Göteborg: Makadam Förlag.

Jungar, A. C., & Jupskås, A. R. (2014). Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? Scandinavian Political Studies 37(3), 215-238.

Jupskås, Anders Ravik (2013). Mangfoldig mobilisering og velsmurt valgmaskineri: Fremskrittspartiet runder 40 år. Nytt Norsk Tidskrift nr 1:5-18.

Isolering av högerradikala partier, del 1

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

När Sverigedemokraternas gjorde debut i riksdagen 2010 deklarerade de övriga riksdagspartierna samfällt att de under inga omständigheter avsåg samarbeta eller förhandla med partiet. En så kallad cordon sanitaire formulerades gentemot SD utifrån dess från övriga partier särskiljande och radikala inställning till invandring och flyktingmottagande. Samma hållning fortsätter även efter det senaste riksdagsvalet, då Alliansen valde att avgå snarare än att regera med stöd av Sverigedemokraterna, och Stefan Löfven sade sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier”, från vilka han exkluderade SD.

Den franska termen cordon sanitaire, som ofta används som en metafor för en (ibland framförhandlad) isolering av ett ”paria”-parti, har sitt ursprung i medicinen. För att förhindra spridning av en smittsam sjukdom etableras en karantän kring smittohärden i syfte att förhindra en fortsatt utbredning. Målsättningen med en politisk isolering är både att hindra det isolerade partiet från politiskt inflytande och att höja tröskeln för väljare att lägga sin röst på ett parti vars demokratiska grundvärderingar ifrågasätts och som inte kan påverka politiken.

I Västeuropa av idag är det framförallt två av de populistiska högerradikala partierna som fortfarande är utsatta för den här typen av politisk isolering: belgiska Vlaams Belang (VB, tidigare Vlaams Blok) och Sverigedemokraterna. Varför har den politiska isoleringen av VB bestått sedan 1989, medan exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, som tidigare betraktats som icke rumsrena partier, har kunnat agera stödparti till regeringen eller själva deltagit i regeringskoalition? I detta blogginlägg behandlar vi frågor om väljarstöd och när den politiska isoleringen kan upprätthållas, och i en kommande andra del återvänder vi till frågan om när och varför isoleringen bryts.

De högerradikala partiernas status kan förstås utifrån en partistrategisk analys som utgår från de kostnader och fördelar övriga partier erfar med en isolering. I den partistrategiska litteraturen tillskrivs politiska partier olika målsättningar: de vill påverka det politiska beslutsfattandet, och för detta syfte behöver de göra bra valresultat, ha tillgång till regeringsmakt och även ha effektiva och väl sammanhållna partiorganisationer. En politisk isolering av ett paria-parti upprätthålls av övriga partier då kostnaderna för dessa mål är låga.

Den cordon sanitaire som har tillämpats på belgiska Vlaams Belang sedan 1989 tycks ha haft resultat, även om den förväntade effekten har dröjt. Under 20 år växte partiet och erhöll som bäst 12 procent av rösterna till det federala parlamentet (2007) och 14 procent till Europaparlamentet (2004). Isoleringen kan rentav ha haft en positiv effekt på partiets stöd, då det har kunnat mobilisera väljare med en anti-etablissemangsretorik (Van Spanje & Van der Brug, 2009). Vid det senaste federala valet fick partiet dock knappt fyra procent av rösterna, och det förlorade ett av sina två mandat i Europaparlamentet. Anledningen till att många väljare har övergett VB är att man inte vill rösta på ett parti med mycket små utsikter att påverka politiken (Pauwels, 2011). Nedgången har dock varit villkorad av att det regionalistiska och mer moderat invandringskritiska partiet Ny-Flamländska Alliansen (N-VA) har tagit över många av VBs väljare. Det är alltså kombinationen av isolering och mer rumsrena politiska alternativ som kan förklara Vlaams Belangs nedgång.

Hur kommer det sig då att isoleringen av VB har kunnat vidmakthållas? Detta kan till stor del förklaras med att de partistrategiska kostnaderna varit låga för de övriga partierna med avseende på regeringsbildning. Belgien har en historia av överstora koalitioner, vilket delvis kan förklaras med institutionella faktorer såsom positiv parlamentarism och att vissa beslut kräver kvalificerad majoritet (två tredjedelar). Dessutom är ekonomisk höger-vänster bara en av flera relevanta dimensioner i det belgiska partisystemet, och partier kan därför närma sig varandra utifrån olika politiska dimensioner (Dumont, 2011). Givet att det går att regera i breda koalitioner innebär också det systematiska uteslutandet av ett parti minskad konkurrens för att själv kunna ta plats i regeringen. (Med detta inte sagt att det är enkelt att bilda regering i Belgien; efter valet 2010 tog processen 541 dagar!)

Frågan är hur länge isoleringen av Sverigedemokraterna kommer att upprätthållas. Om vi ser till det belgiska fallet tycks det osannolikt att enbart isolering skall leda till ett minskat väljarstöd för SD, om det inte finns någon annat parti dit dess sympatisörer kan söka sig. Jämfört med Vlaams Belang är det också mindre trovärdigt att utmåla SD som irrelevant för politiken, då det som vågmästare har avgjort omröstningar där riksdagen varit delad (dock inte i sin profilfråga). Att andra partier närmar sig en mer restriktiv invandringspolitik skulle kunna plocka väljare från Sverigedemokraterna, men samtidigt kan det uppstå ett trovärdighetsproblem om uppriktigheten i en sådan policyförändring. Dessutom kan övriga partiers anpassning legitimera invandringskritisk politik, och i slutändan gynna det parti som tidigare exklusivt ”ägt” frågan.

En annan väg är istället att bryta isoleringen: från moderat håll föreslogs nyligen på lokal nivå att man bör släppa in SD i kommunala styrelser och nämnder. I ett längre perspektiv är det möjligt att vi ser en utveckling liknande den i Norge och Danmark, där den politiska isoleringen har brutits när detta har varit nödvändigt för att bilda regering. Vi återkommer till denna fråga i blogginläggets andra del.

För mer läsning om Sverigedemokraternas väljarstöd, se även Politologernas inlägg Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare? och SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Dumont, P. (2011). The Belgian ‘Rainbow coalition’ puzzle. I: R. W. Andeweg, L. De Winter & P. Dumont (eds.), Puzzles of Government Formation: Coalition Theory and Deviant Cases. Routledge.

Pauwels, T. (2011). Explaining the strange decline of the populist radical right Vlaams Belang in Belgium: The impact of permanent opposition. Acta Politica 46(1): 60–82.

Van Spanje, J. & Van der Brug, W. (2009). Being intolerant of the intolerant. The exclusion of Western European anti-immigration parties and its consequences for party choice. Acta Politica 44(4): 353–384.

Should we care who wins the ”median legislator” in Sweden?

Guest post by Nicholas Aylott

The term ”median legislator” is a staple of coalition studies (Laver and Schofield 1990). It connotes a decisive political position. Imagine the members of a parliament arranged on a single spectrum of opinion. The one right in the middle should thus decide all outcomes by choosing – presumably in return for something – to vote either with the forces to her left or to her right, thus creating a winning majority. If the vote is about which parties should be in government, this median legislator, or rather her party, should be so powerful that it can ensure its own place in that government, regardless of how many of its own votes it has. That party truly holds the balance of power.

Needless to say, real-world politics is vastly more complicated. Nevertheless, the median-legislator hypothesis does usually work in Sweden. Figure 1 shows the distribution of seats since the first election to a unicameral parliament. With only a couple of exceptions (circled), the party that straddles the median position after an election, denoted by the vertical line running down from the 50% mark on the horizontal axis, has indeed ended up in government.

Figure 1. Simplified distribution of seats in the Swedish parliament

Figure 1
Notes. For the sake of simplicity, the four parties that constitute the Alliance, which was formed in 2004, are combined. Parties that formed the government after an election are denoted with the bars solidly filled; opposition parties are shown with patterned fill. Governments formed in the middle of parliamentary terms are excluded.  Data were adapted from Bergman (undated).

Why does the hypothesis tend to work in Sweden? One big reason is that the country’s politics really is dominated by the left-to-right dimension, perhaps to a greater degree than in any other European country. The Greens, it is true, are harder to place in left-to-right terms. Still, most observers of contemporary Swedish politics, plus the Swedish Parliamentary Surveys conducted by political scientists at the University of Gothenburg (thanks to Peter Esaiasson and Lena Wängnerud for help with access to these data), put them to the Social Democrats’ right, as in Figure 1. If so, the Greens have won the median position on two occasions, in 1998 and 2002.

However, as Figure 1 shows, those were the occasions on which the median-legislator hypothesis did not work. Instead of getting into government, the Greens were fobbed off by the Social Democrats with parliamentary ”contracts”, in which the Greens got policy promises and even junior ministerial jobs, but not cabinet portfolios (Bale and Bergman 2006). The second such episode, in 2002, was particularly interesting, because the Greens, prior to the election, had made explicit promises about voting against any government from which they were excluded. After the election, they had also negotiated for a while with three of the centre-right parties about a coalition that, had it been realised, certainly would have included the Greens – and would thus have confirmed the median-legislator hypothesis.

Why did the Greens, despite their ostensibly decisive parliamentary position, settle for less than the place in a full executive coalition that they had demanded? A few years ago, Tobjörn Bergman and I investigated this ”puzzle of government formation” (Aylott and Bergman 2011). Our argument was that two factors interacted to explain the deviant case.

The most important factor was intra-party constraints on the Greens’ leadership. The party’s membership had drifted sufficiently far to the left in the years before the 2002 election, and the party’s organisation and culture were sufficiently flat and democratic, to dissuade the leadership from actively facilitating a non-left government.

Second, the party leadership was further constrained by the institutional context. As is well known, ”negative parliamentarism” applies (Bergman 1993; Bergman 2014; Davidsson 2014). To survive, a government need only avoid the formal expression of an absolute parliamentary majority of no confidence in it. The least difficult post-election option for the Greens in 2002 was to abstain when the centre-right brought a vote of no-confidence in the incumbent Social Democratic government – and that was thus enough to preclude any absolute majority when the vote came.

Does that mean that we shouldn’t care about which party ends up holding the median legislator after the coming election? Not at all. Any outcome will be interesting from a political-science perspective.

One possibility is that the median position will be reconquered by the Greens – which, this time, would surely see them proceed into a first full government coalition. The Social Democrats, for their part, have recognised the difficulty of governing alone, given their electoral decline over the last dozen years, and have more or less designated the Greens as preferred coalition partners – a very different attitude to the one the Social Democrats had in 2002.

If this scenario were realised, it would mean that the left-of-centre parties, including the Greens, had won a parliamentary majority. Unfortunately for them, that currently looks rather unlikely. And unfortunately for the currently governing Alliance parties, they will probably finish even further from a majority. The reason, of course, is the looming presence of the Sweden Democrats on the far right, where they are conventionally placed. That presence may put the Swedish party system under great strain.

The Alliance has pledged to give the Social Democrats first go at forming a government if, as looks certain, their combined score is smaller than that of the left-of-centre parties (Reinfeldt et al 2014). Yet the toughest decisions will probably face the left-most Alliance party, the likeliest holder of the median legislator. That party is probably the Liberals.

With the median position, they would have extraordinary influence. They could pursue a deal with the Sweden Democrats, thus cementing a right-of-centre majority (and, indeed, the left-to-right character of Swedish party competition). But that seems inconceivable, such is the cordon sanitaire around the far right. Alternatively, the Liberals could seek to tempt the Greens into a deal with the Alliance. But the Greens’ leaders would find that a very hard sell to their members – much as their predecessors anticipated in 2002.

Or the Liberals could bite the bullet and do some deal with the Social Democrats.  A new semi-coalition contract, rather than a full coalition with the left, might make the arrangement slightly more palatable. Still, the intra-party constraints would be very considerable. The justification would be in ”saving” the country from the malevolent influence of the Sweden Democrats. Maybe that would enhance the reputation of the Liberals’ leaders; maybe, in time, that reputation might bring electoral rewards. But would members and sympathisers understand the need for such a brazen defection from the Alliance after a decade of commitment to it? Could the incumbent Liberal leader really pull off such a feat of political acrobatics? Might the prize of the median legislator turn out to be a poisoned chalice for him and his party?


Nicholas Aylott is associate professor of political science at Södetörn University and research leader in the Centre for Baltic and East European Studies.


References

Aylott, Nicholas and Torbjörn Bergman (2011), ”When Median-Legislator Theory Fails: Why the Swedish Greens Allowed Themselves to be Kept Out of Power in 1998 and 2002”, in Rudy W. Andeweg and Lieven De Winter (eds), Puzzles of Government Formation: Coalition Theory and Deviant Cases (London: Routledge).

Bale, Tim and Torbjörn Bergman (2006), ”Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand”, Government and Opposition 41, 422–449.

Bergman, Torbjörn (1993), ”Constitutional Design and Government Formation: The Expected Consequences of Negative Parliamentarism”, Scandinavian Political Studies 16, 285-304.

Bergman, Torbjörn (2014), ”What a difference a vote makes?”, Om makt och politik August 18 (maktochpolitik.wordpress.com)

Bergman, Torbjörn (undated), European Representative Democracy Data Archive (www.erdda.se).

Davidsson, Lars (2014), ”Hur negativ är den svenska parlamentarismen? Överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val”, Politologerna August 19 (politologerna.wordpress.com).

Laver, Michael and Norman Schofield (1990), Multiparty Government: The Politics of Coalition in Europe (Oxford: Oxford University Press).

Reinfeldt, Fredrik, Jan Björklund, Annie Lööf and Göran Högglund (2014), ”Vi godtar inte en regering som saknar stöd för budgeten”, Dagens Nyheter August 21.