Vänsterpartiet och regeringsmakten

Av: Anders Backlund


Trots att Vänsterpartiet funnits i svensk politik i över 100 år har det aldrig suttit i en regering. Däremot har partiet ofta haft ett finger med i spelet när regeringar tillträtt (och ibland när de avsatts). I det här inlägget tittar vi närmare på de olika roller Vänsterpartiet har spelat i detta avseende, och vad vi kan förvänta oss inför valet 2022.

Historiskt sett har Vänsterpartiet alltid röstat ja (d.v.s. ”tryckt grönt”) till socialdemokratiska statsministerkandidater, men utan att ha någon formell roll som stödparti. Under Gudrun Schymans ledning på 1990-talet utvecklades dock ett mer aktivt samarbete med Socialdemokraterna. När Göran Perssons första regering tillträdde 1998 gjorde den det efter att ha förhandlat fram stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet i utbyte mot att de två stödpartierna fick genomslag för sin politik. Perssons andra regering tillträdde på samma sätt efter valet 2002. Socialdemokraterna, som inte hade egen majoritet, säkrade med andra ord det parlamentariska stödet med hjälp av ett politiskt kontrakt – något som inom statsvetenskapen kallas för ”kontraktsparlamentarism” (Bale & Bergman 2006).

Inför valet 2010 stärktes Vänsterpartiets roll ytterligare då S, V och MP gick fram med ett gemensamt rödgrönt valmanifest. Tanken med denna manöver var att presentera ett sammanhållet alternativ till den borgerliga Alliansen som hade rönt stora framgångar i valet 2006. Detta var första gången S inte gick till val på egen hand utan som del av en så kallad ”förvalskoalition” (Golder 2006; Allern & Aylott 2009). Genom denna koalition hade V för första gången en tydligt utstakad väg till regeringsmakten. Samarbetet blev dock inte något väljarmässigt framgångsrecept; de rödgröna partierna fick färre mandat än Alliansen, som därmed kunde regera vidare, och Vänsterpartiet blev utan ministerposter även denna gång.

Inför valet 2014 kampanjade de rödgröna partierna återigen var för sig, och denna gång blev de det större blocket. Trots att de saknade egen majoritet kunde S och MP bilda en minoritetsregering därför att Allianspartierna valde att lägga ned sina röster p.g.a. att man inte ville samarbeta med Sverigedemokraterna (vilket i förlängningen ledde till Decemberöverenskommelsen). Vänsterpartiet ville gärna vara en del av regeringen, men denna möjlighet avvisades av Stefan Löfven. Då han i vilket fall skulle leda en minoritetsregering ville Löfven istället underlätta för att också förhandla högerut. För att signalera sitt missnöje valde V därför att för första gången lägga ned sina röster (d.v.s. ”trycka gult”) i en socialdemokratisk statsministeromröstning – vilket i praktiken också innebär stöd, men av det mer halvhjärtade slaget.

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

Efter valet 2018 slöts det så kallade Januariavtalet där C och L gav sitt stöd till en S+MP-regering i utbyte mot sakpolitiska eftergifter. Då ”januaripartierna” inte samlade en riksdagsmajoritet krävdes dock att Vänsterpartiet åtminstone tryckte gult. V var inte alls nöjda med den politik som förhandlats fram i Januariavtalet, men som ytterkantsparti hade man inte någon stark förhandlingsposition. Alternativet – en M+KD-regering stödd av SD – framstod för partiet som ännu sämre, och man fick därför nöja sig med ”det minst dåliga”. Motvilligt valde V att återigen släppa fram Stefan Löfven. Samtidigt gav dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt dock ett ”misstroendelöfte” där han lovade att partiet skulle fälla regeringen om den försökte driva igenom marknadshyror eller försvagad anställningstrygghet. När ett förslag om marknadshyror så lades fram (i enlighet med Januariavtalet) var det svårt för partiet att inte agera på hotet om man ville behålla sin trovärdighet. Med nya partiledaren Nooshi Dadgostar vid rodret valde V att fälla Löfven i en misstroendeomröstning, för att sedan åter släppa fram honom när frågan om marknadshyror inte längre fanns med i bilden. 

Nästa steg kom hösten 2021 då Löfven skulle avgå som partiledare för S och därmed också som statsminister, vilket kräver en regeringsombildning. V ställde i detta läge krav på politiska förhandlingar i utbyte mot att stödja Löfvens efterträdare Magdalena Andersson, annars skulle man helt sonika rösta emot henne (d.v.s ”trycka rött”). Den tidigare misstroendeomröstningen hade visat partiet att det trots sin ytterkantsposition kunde ställa krav på regeringens politik, och att detta var populärt hos väljarna. Partiets inflytande möjliggjordes också av att Centerpartiet, som höll den annars så starka mittenpositionen, inte ville bilda en alternativ regering högerut med stöd av SD.

Efter att länge ha givit Socialdemokratiska regeringar sitt villkorslösa stöd har V med andra ord börjat ställa betydligt högre krav – och utfärda skarpare hot – i syfte att påverka politiken. Partiet lär därför inte släppa fram en S-ledd regering efter valet 2022 utan ordentliga eftergifter. Samtidigt är det alltjämt svårt för ett ytterkantsparti att få sitta i en regering när de parlamentariska styrkeförhållandena gör att det krävs breda överenskommelser. Så länge Centerpartiets röster avgör vilken regering som tillträder lär Vänsterpartiet därför få fortsätta vänta på sina ministerposter.


Referenser

Allern, E.H. & Aylott, N. (2009). Overcoming the fear of commitment: Pre-electoral coalitions in Norway and SwedenActa Politica 44(3): 259–285.

Bale, T. & Bergman, T. (2006). Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New ZealandGovernment and Opposition 41(3): 422–449.

Golder, S.N. (2006). Pre-Electoral Coalition Formation in Parliamentary DemocraciesBritish Journal of Political Science 36(02): 193.

Annons

De politiska ungdomsförbunden och partiernas framtid

Av: Niklas Bolin & Anders Backlund


Att de politiska partierna blöder medlemmar är ett väletablerat faktum. Det finns en uppsjö av studier som pekar i samma – för partierna – negativa riktning och den engelskspråkiga litteraturen formulerar kärnfullt situationen i frågan om ”the party is over”. Ämnet tycks engagera många. Paradoxalt nog är intresset för partiernas ungdomsförbund mycket mindre. Givet att dessa antas vara den centrala rekryteringskällan för moderpartierna är kunskap om dessa värdefull för att säga något om huruvida partikrisen kommer att bestå framgent.

Likt sina moderpartier har ungdomsförbunden en långsiktig negativ medlemsutveckling. Under perioden 1972–1995 rapporteras att det totala antalet medlemmar minskade från 220 000 till 50 000. Även om vissa frågetecken kan resas för tillförlitligheten i äldre medlemssiffror råder inget tvivel om att trenden länge varit tydligt negativ. Om fokus skiftas mot mer nutida och tillförlitliga siffror ges en något mindre negativ bild. Visserligen har medlemstalen sjunkit till mycket låga nivåer. Men nedgången tycks vara bruten. Antalet personer som är medlemmar i något av riksdagspartiernas ungdomsförbund har den senaste 10-årsperioden pendlat mellan ungefär 25 000 och 40 000 individer (se Figur 1). 

Figur 1. Antal medlemmar i de svenska politiska ungdomsförbunden 2011-2020

Vissa positiva indikationer kan även hämtas från den enkätundersökning som vi genomfört med medlemmarna i ungdomsförbunden hösten 2020 (för mer information om studien se s. 97-130 här). Hela 9 av 10 av medlemmar uppger att de planerar för att fortsätta vara medlem i moderpartiet efter sin tid i ungdomsförbundet (se Figur 2). Dessutom säger mer än hälften av de tillfrågade att de även kan tänka sig att kandidera i val en dag. Är återväxten säkrad? Kan faran blåsas över? Knappast. Organisationsgraden totalt sett är låg – endast cirka 5 procent av dagens unga är medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund. Och återkommande (se t.ex. här och här) rapporteras om hur låga medlemstal på flera håll får partierna att lämna walk over till val till kommunfullmäktige i delar av landet. På längre sikt räcker det således inte att ungdomsförbunden är bra på att slussa vidare sina medlemmar till moderpartiet, de måste även bli bättre på att i ett första skede få in ungdomar i förbunden. Potentialen finns. Forskning visar att många ungdomar är både politiskt intresserade och har god politisk kunskap. Och även om många är skeptiska till partiengagemang säger sig 1 av 3 unga att de kan tänka sig vara med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund.

Figur 2. Medlemmarnas syn på sitt framtida engagemang

Men ungdomsförbunden tycks ha svårigheter att nå sin fulla potential. Över 60 procent av medlemmarna uppger att de blev medlem på eget initiativ medan knappt 25 procent äntrade ungdomsförbundet efter förslag från en vän eller familjemedlem (se Figur 3). Endast 14 procent uppger att de blivit värvade av ett parti eller ungdomsförbund. Och även om forskningsläget är skralt antyder såväl internationell som svensk forskning att många unga aldrig ens kommit i kontakt med företrädare för politiska ungdomsförbund eller partier.

Figur 3.Medlemmarnas väg in i ungdomsförbundet 

Partipolitiskt engagemang bär också med sig negativa konsekvenser. Vissa politiker vittnar om att de utsatts för hot, våld och trakasserier. Andra uttrycker en rädsla för att deras politiska karriärer kan ha negativa effekter på en karriär utanför politiken. Lägg till detta att unga politiker i högre grad än äldre hoppar av sina politiska förtroendeuppdrag i förtid och en rätt grådaskig bild av partiernas framtid tornar upp.

Givet att forskningen hitintills är sparsmakad finns inga givna lösningar. En uppmaning till ungdomsförbund och partier att kontinuerligt finnas på fler platser och plattformar där unga befinner sig gränsar till det triviala. Men om inte unga möter företrädare för partier och ungdomsförbund kan vi anta att steget till politiken även fortsättningsvis kommer att vara stort. Ett problem som identifierats är att ungdomsförbunden och partierna inte får tillträde till skolorna för att informera om sin verksamhet i den utsträckning som de önskar. Givet den unika möjligheten som skolan tillhandahåller för att nå ut till samtliga unga finns det goda skäl att se över regelverket kring skolbesök i syfte att ge fler elever möjlighet att få möta politiska företrädare. 

När engagemang inom partipolitik är ovanligt och förknippas med negativa konsekvenser är förutsättningarna för rekrytering dåliga. Om däremot unga återkommande möter ungdomsförbund och partier i olika sammanhang kan trösklarna sänkas och fler ta steget från politiskt intresse till politiskt engagemang. Det skulle vara värdefullt inte bara för partierna, utan också för demokratin i stort.

GAL-TAN – Politiskt slagträ eller statsvetenskapligt analysverktyg?

Av: Anders Backlund


Statsvetare pratar ofta om att svensk politik på senare år kommit att påverkas allt mer av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Men vad innebär den egentligen? Det här blogginlägget reder ut några av de grundläggande begreppen.

Svensk politik har länge dominerats av konflikten mellan ”vänster” och ”höger”. Denna vänster-högerdimension har framförallt handlat om ekonomiska frågor, såsom synen på skatter, privatisering, avreglering, arbetsrätt, etc. På senare år har den dock fått ökad konkurrens av en kulturell värderingsdimension som inrymmer frågor som invandring, integration, brott och straff, hbtq-rättigheter och miljö. Ibland benämns denna dimension ”GAL-TAN”, där namnet kommer från det statsvetenskapliga forskarnätverket Chapel Hill. GAL och TAN utgör de två polerna i denna dimension, där GrönAlternativ och Libertär ställs mot TraditionellAuktoritär och Nationalistisk (Hooghe m.fl., 2002). Chapel Hill genomför med jämna mellanrum en undersökning (CHES) som uppskattar partipositioner längst denna och andra dimensioner. Från att ha varit ett begrepp som i princip uteslutande används inom statsvetenskapen har GAL-TAN på senare år tagit sig in i den svenska politiska debatten. Som Figur 1 visar fick GAL-TAN sitt genombrott i svenska medier 2016, för att sedan skjuta i höjden i samband med valet 2018.

Figur 1. Antal svenska artiklar i Mediearkivet som nämner ”GAL-TAN” eller ”GAL/TAN” (2012–2021)

Men detta har också mötts av en del motstånd. En invändning är att vissa av komponenterna inte utgör naturliga motsatspar. Den kanske mest framträdande kritiken handlar om att skalan är politisk snarare än analytisk, och att den kan liknas vi en ”god-ond” skala där GAL står för det goda och TAN för det onda. Att exempelvis klassificera KD som ett ”traditionellt” parti torde dock vara relativt okontroversiellt; likaså att sätta etiketten ”nationalistisk” på SD. Det som framförallt väcker känslor är sannolikt begreppet ”auktoritär” – för vilket parti vill förknippas med denna etikett? Här är det dock viktigt att påpeka att ”auktoritär” i detta sammanhang inte är detsamma som ”anti-demokratisk”. I den senaste versionen av CHES-enkäten beskrivs TAN-partierna som partier som ”värderar ordning, tradition och stabilitet, och som anser att regeringen ska vara en stark moralisk auktoritet i sociala och kulturella frågor” (min översättning). Vad gäller sakpolitik tenderar partier som är auktoritära i denna bemärkelse att lägga stor vikt vid lag och ordning, att förespråka hårda straff, och att vilja ge polisen långtgående befogenheter även om detta kan tänkas komma i konflikt med vissa medborgerliga rättigheter (t.ex. övervakning och visitationszoner). I denna bemärkelse är det därför inte orimligt att påstå att t.ex. Moderaterna under den senaste tiden har rört sig i riktning mot det mer auktoritära. Med det sagt kvarstår faktum att ordet ”auktoritär” har en negativ klang, vilket rimligen bidrar till politiseringen av GAL-TAN dimensionen.

Figur 2. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och ekonomisk höger-vänster (Källa: CHES 2019)

Dock finns det vissa politiska fenomen som är svåra att förklara utan att ta hjälp av denna dimension. Detta beror bl.a. på att partiernas GAL-TAN-positioner har ett ganska svagt samband med deras ekonomiska positioner, vilket Figur 2 visar. Om vi bara tar hänsyn till den ekonomiska politiken blir det därför svårt att förklara t.ex. varför Alliansen sprack efter valet 2018. Och om vi väljer att fokusera på en enskild sakfråga, såsom migration, missar vi det faktum att M och SD finner grunder för samarbete även vad gäller rättsfrågor och energipolitik (t.ex. kärnkraft). Dessa tre frågor fångas alla upp av GAL-TAN dimensionen, vilket framgår av Figur 3. Liknande mönster går också att finna i väljaropinionen. Det finns alltså ett antal frågor som har ett relativt starkt samband med varandra (men inte med de ekonomiska frågorna) och som därför kan sammanfattas i en kulturell värderingsdimension.

Figur 3. Svenska partipositioner längs GAL-TAN och i tre sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Mitt intryck är att statsvetare och politiska debattörer i viss mån talar förbi varandra när det handlar om GAL-TAN. Statsvetare är framförallt intresserade av partiernas relativa positioner längs denna dimension, och den förklaringskraft dessa ger. Den politiska debatten har istället kommit att handla mycket om just etiketterna och huruvida de är missvisande eller inte. Vad ska vi då dra för slutsats av allt detta? För det första står det klart att det i svensk politik finns en kulturell värderingsdimension, och att denna fångas upp väl av GAL-TAN såsom det mäts av Chapel Hill. För det andra står det också klart att etiketterna ”GAL” och ”TAN” är problematiska, inte minst därför att vi statsvetare får svårare att presentera vår forskning om det finns en utbredd skepsis mot denna dimension.

Samtidigt är GAL-TAN starkt etablerad inom statsvetenskapen, och enkäten från Chapel Hill har genomförts i ett stort antal länder under tjugo års tid. Möjligen ligger det också i sakens natur att statsvetenskapliga begrepp politiseras om de tar sig in i den allmänna debatten. Därför är det inte säkert att alternativa benämningar på den kulturella värderingsdimensionens poler skulle klara sig bättre. Mitt förslag är därför att den som är skeptisk till GAL-TAN tar ställning till om de positioner som presenteras verkar spegla en rimlig konfliktlinje mellan partierna, och om så är fallet har överseende med att namnet kanske inte är det bästa.


Referenser

Hooghe, L., Marks, G. & Wilson, C.J. (2002). Does Left/Right Structure Party Positions on European Integration? Comparative Political Studies 35(8): 965–989. 

Rekommenderad läsning

Skalan som mäter ond eller god (Fokus, betalvägg)

GAL/TAN-skalan i framtiden (Magnus Hagevi)

GAL-TAN: Utmanare – eller en del av höger-vänsterskalan? (Politologerna)

Polariseringen i Sverige (Demokratirådets rapport 2021)

Är Centerpartiet ett mittenparti?

Av: Anders Backlund


Den 21 juni fälldes Löfvens andra regering i en misstroendeförklaring. En fråga som aktualiserades i samband med detta, bl.a. på Twitter, är huruvida Centerpartiet kan anses vara ett ”mittenparti”. Denna fråga är av intresse för koalitionsforskare eftersom det påverkar våra förväntningar om vilka regeringskoalitioner som har störst chans att bildas. Om vi tänker oss att alla partier kan rangordnas längs en vänster–högerskala så förväntas partiet i mitten ha en stark förhandlingsposition eftersom det kan skapa majoriteter både till vänster och till höger: partiet är med andra ord vågmästare.[1]

Hur ser det då ut för Centerpartiets del? Rent sakpolitiskt är partiet inte särskilt mittenorienterat. Figur 1 visar de svenska riksdagspartiernas positioner längs två sakpolitiska skalor. Den första frågan är ekonomisk och handlar om avreglering, såsom införandet av marknadshyror – den fråga som ledde fram till misstroendeförklaringen. Den andra är den kanske just nu viktigaste icke-ekonomiska frågan: invandring. Positionerna kommer från den stora expertenkäten Chapel Hill Expert Survey (CHES) 2019. Som figur 1 visar ligger Centerpartiet långt till höger i frågan om avreglering. I frågan om invandring, däremot, har partiet en mycket öppen hållning som i vanliga fall associeras med partier på vänsterkanten. Positionerna i andra, liknande frågor visar ett liknande mönster: i ekonomiska frågor står Centerpartiet långt ”till höger”; i icke-ekonomiska frågor står det långt ”till vänster”.

Partipositioner i två sakfrågor
Figur 1. Partipositioner i två sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Partiet befinner sig alltså inte i den sakpolitiska mitten, men det har en sakpolitisk gemenskap med partier på båda sidor. Detta innebär två saker. För det första kan partiet finna former för samarbete både med de rödgröna och med sina forna Allianskollegor. För det andra står partiet mycket långt ifrån de två ytterkantspartierna (V och SD) i vissa frågor (t.ex. de som visas i figur 1). Detta är också en anledning till varför Annie Lööf talar om ”den breda mitten” där hon vill bilda koalitioner som inte är beroende av dessa två partier.

Figur 2 grupperar de svenska riksdagspartierna utifrån de samarbetsmönster som föreligger i skrivande stund. Figuren ska förstås som att samarbete är möjligt mellan partier i rutor som ligger bredvid varandra, men inte längre bort än så. C kan således tänka sig att samarbeta både med MP/S och med L/KD/M, men inte med V eller SD. L, KD och M, å sin sida, kan tänka sig att samarbeta med C och med SD, men inte med MP/S eller V, osv. Sedan Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap åter anslutit sig till de forna Allianskollegorna är Centerpartiet som synes ensamt kvar i mitten. Partiets 31 mandat är avgörande för att skapa majoriteter både till höger och till vänster, och det är därför ”allas blickar riktas mot Annie Lööf”.

Figur 2. Partier och mandat

Sammanfattningsvis kan Centerpartiet sägas vara ett mittenparti, men med avseende på samarbetsmöjligheter snarare än sakpolitik. Precis som under den rekordlånga regeringsbildning som följde efter valet 2018 står Centerpartiet dock inför ett problem: oviljan att bygga koalitioner som är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna gör att partiet har svårt att utnyttja sin i övrigt starka mittenposition. Detta dilemma kan lösas på två sätt: antingen genom att partiet frångår principen om att isolera ytterkantspartierna, eller genom att kommande riksdagsval leder till en mandatfördelning som möjliggör nya koalitioner.


[1] Tekniskt sett är det partiet som kontrollerar det mittersta mandatet (the ”median legislator”) som innehar denna starka position.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.


När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.


Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.


I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.


[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.

Referenser

de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Hur påverkar SD bildandet av svenska kommunstyren?

Av: Anders Backlund


Just nu ligger det svenska politiska strålkastarljuset på regeringsbildningen, men efter valet ska även styren bildas i Sveriges 290 kommuner. Liksom på den nationella nivån har de kommunala partierna behövt förhålla sig till Sverigedemokraternas ökade parlamentariska närvaro. Undersökningar bland kommunpolitikerhar visat att det finns ett visst stöd för samarbete med SD på lokal nivå, framförallt bland moderater, men de centrala partiledningarna har hittills i hög grad motsatt sig detta (som t.ex. Kristdemokraterna nyligen i Sölvesborg). Med ett allt större parti som inte betraktas som en möjlig koalitionspartner har de kommunala styrena ändrat karaktär under de senaste mandatperioderna. Jämförelser med riksnivån till trots bör det noteras att den svenska kommunpolitiken skiljer sig från den nationella på så sätt att kommunerna formellt sett inte är parlamentariska system, vilket innebär att det i egentlig mening inte finns några lokala ”regeringar”. I praktiken har svenska kommuner dock en ”kvasiparlamentarisk” karaktär där ett eller flera partier ”regerar” och övriga partier utgör oppositionen.[1]

Figur 1 nedan visar hur maktförhållandena i kommunerna har förändrats under de tre senaste mandatperioderna. Som framgår av figuren har de kommuner där något av blocken har en egen majoritet närapå halverats under denna period, i takt med att SD kontrollerar allt fler mandat i fullmäktige.[2] Eftersom det har blivit svårare att bilda majoritetsstyren inom blocket har förekomsten av både blocköverskridande styren och minoritetsstyren inom blocken ökat kraftigt, framförallt från 2010 till 2014. Antalet kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är vågmästare – d.v.s. samma situation som på riksplanet under föregående mandatperiod – ökade också efter valet 2014, men utgjorde ändå färre än 10 % av kommunstyrena (27 stycken).[3]

Figur 1. Styren i svenska kommuner över tid (2006-2014)

Källor: Sveriges kommuner och landsting och Valmyndigheten

Även i dessa kommuner är det dock vanligt förekommande med uppgörelser över blockgränserna för att få en fullmäktigemajoritet bakom styrets förslag. Oavsett politisk nivå kan sådant stöd variera från hoppande överenskommelser i enskilda sakfrågor till mer formella avtal där de styrande partierna och stödpartierna fastställer sitt samarbete för hela mandatperioden. Den mest avgörande omröstningen för att de styrande partierna ska kunna driva sin politik är budgetomröstningen. Tabell 1 nedan visar utfallet i budgetomröstningarna efter valet 2014 i de kommuner där det ena blocket styrde i minoritet samtidigt som SD var vågmästare. I 41 % av dessa fall löstes den parlamentariska situationen antingen med en blocköverskridande budget eller genom att oppositionen lade ner sina röster till förmån för kommunstyret (d.v.s. samma modell som i Decemberöverenskommelsen).[4] Värt att notera är att denna lösning är vanligare i de kommuner som hade rödgrönt styre, vilket är en konsekvens av att Sverigedemokraterna har varit mer benägna att stödja Alliansbudgetar.

Tabell 1. Utfall i budgetomröstningar i kommuner där det ena blocket styr i minoritet och SD är ensam vågmästare (2014)

Under den föregående mandatperioden har situationen i ett antal kommuner beskrivits som att ”Alliansen styr med stöd av SD”. Med detta menas vanligen att det rödgröna blocket är större än Alliansen, men att Alliansen ändå kan styra kommunen därför att den får ett aktivt stöd från SD (ett passivt stöd – dvs. att lägga ned sina röster – räcker inte i dessa lägen då Alliansen har färre mandat än de rödgröna). Enligt Allianspartierna i dessa kommuner sker detta dock utan samarbete eller förhandlingar med SD. En sådan kommun som fick mycket uppmärksamhet under förra mandatperioden är Gävle, där Alliansen fick stöd av SD för sin budget hösten 2015 och därefter tog över styret från det större rödgröna blocket. Denna ”Gävlemodell” var av stort intresse för Allianspartierna därför att den ansågs kunna peka ut en möjlig väg framåt även i riksdagen.

Avsaknaden av förhandlingar med ett ”stödparti” innebär dock en stor osäkerhet för de styrande partiernas möjligheter att få igenom sina förslag. Detta eftersom man i varje omröstning är beroende av aktivt stöd från ett parti som kan använda sin starka position till att försöka driva fram politiska eftergifter. Just detta inträffade in Gävle sommaren 2017, då SD meddelade att man avsåg lägga ner sina röster till förmån för den rödgröna budgeten om inte Alliansen gjorde vissa eftergifter. Alliansen avvisade dessa krav, och fick därför lov att styra kommunen med en rödgrön budget under mandatperiodens sista år. Liksom på riksnivån har situationen i Gävle efter senaste valet skapat en spricka inom Alliansen, där M och KD är öppna för fortsatt minoritetsstyre med SD i vågmästarposition (utan förhandlingar) medan C och L istället har börjat tala om samarbete över blockgränserna. Gävlemodellen tycks med andra ord ge begränsad vägledning för Allianspartierna i riksdagen.


[1] Se t.ex. Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik.

[2] De två blocken är här definierade som Alliansen och de rödgröna. Notera att en del sammanställningar av koalitioner på lokal nivå inte inkluderar MP i något av blocken. Om vi framförallt är intresserade av förändringar över tid snarare än de absoluta antalen har denna distinktion mindre betydelse.

[3] Detta antal avser endast de fall där SD är ensam vågmästare, d.v.s. där det inte finns något lokalt parti vars mandat kan ge det ena eller det andra blocket en majoritet.

[4] Detta var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, men riksdagens voteringspraxis – att rösta på det egna förslaget och sedan avstå från att rösta om detta har fallit – var etablerad sedan tidigare och fortsatte även efter att DÖ i övrigt hade upphävts.

Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

Snabbtänkt loggaDet här är ett inlägg av ANDERS BACKLUND och HANNA BÄCK, en kort text som fungerar som aptitretare inför släppet av boken ”Snabbtänkt — reflektioner från valet 2018 av ledande forskare”, en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2018. Mer än 80 forskare från 12 svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. Läs mer om bokprojektet här. Slutrapporten släpps redan torsdagen den 20 september i samband med ett seminarium på Myntkabinettet i Stockholm. Redaktörerna presenterar boken även under Statistiska centralbyråns Demokratidag den 21 september.


För det tredje valet i rad har Sverigedemokraterna utökat sin parlamentariska närvaro, och liksom tidigare har både Alliansen och det rödgröna blocket långt till egen majoritet. Trots att SD:s partiledare Jimmie Åkesson omgående efter valet skickade en formell invit till Moderaterna och Kristdemokraterna om att samverka för att bilda regering var det ingen som nappade på erbjudandet. Detta var föga förvånade då samtliga partier inför valet lovade sina väljare att inte samarbeta eller förhandla med SD – partiet har sedan det kom in i Riksdagen behandlats som en form av ”paria” och isolerats av de andra partierna. Det parlamentariska läget betyder dock att alternativet till att söka stöd från SD är att samarbeta över blockgränserna, vilket Allianspartierna inte heller har visat något större intresse för.

Den svenska negativa parlamentarismen innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen (dvs. att en riksdagsmajoritet inte aktivt röstar emot den). För att hindra SD från att avgöra en statsministeromröstning behöver det ena blocket därför lägga ned sina röster (vilket var fallet 2014 då Alliansen tolererade Stefan Löfven). Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök att fortsätta med den svenska blockpolitiken som om SD inte existerade genom att det mindre blocket tolererar att det större regerar. Uppgörelsen övergavs dock som bekant efter mindre än ett år och Allianspartierna har gjort klart att den aldrig borde ha slutits. Frågan är alltså vad som kommer att brytas först: isoleringen av SD eller oviljan att regera med eller med stöd av partier från det andra blocket.

I andra europeiska länder har det visat sig att högerradikala partier som tidigare varit isolerade med tiden har fått komma in i värmen. Två kriterier brukar krävas för att detta ska hända. Dels måste partiet bli tillräckligt stort för att spela en avgörande roll när en regering ska bildas, dels får partiet inte stå alltför långt från sina tilltänkta koalitionspartners vad gäller den egna politiken. Redan när SD kom in i riksdagen 2010 uppfylldes det första kriteriet, då Alliansregeringen förlorade sin majoritet och SD blev vågmästare mellan de två blocken. Vad gäller det andra kriteriet var avståndet mycket stort mellan SD och övriga partier i fråga om migrationspolitiken både i valet 2010 och 2014. Inför årets val låg flera partier betydligt närmare SD i denna fråga, men trots detta är dörren för samarbete i regeringsfrågan stängd.

Hur skiljer sig det svenska fallet, där SD behandlas som ”paria”, från övriga Europa, där högerradikala partier i vissa länder (t.ex. i Norge och Österrike) ingår i regeringen? En viktig förklaring är att många liknande partier ursprungligen bildades med en annan politisk profil. De norska och danska Framstegspartierna (föregångaren till Dansk Folkeparti) bildades t.ex. som skattemissnöjespartier, och Sannfinländarna har sina rötter i agrarpopulism. Tröskeln för samarbete är därför lägre än för partier som har sitt förflutna i högerextrema rörelser. De svenska partierna skiljer sig dock åt i hur de motiverar sitt avståndstagande till SD. Inom det rödgröna blocket talas det ofta om SD som ”ett rasistiskt parti med ett förflutet i nazismen”, medan exempelvis Moderaterna i årets valrörelse har talat om att SD har en ”dålig politik”. Även om Moderaterna ännu håller dörren stängd för samarbete kan detta tänkas utgöra ett mindre hinder – man anser ju t.ex. även att Socialdemokraterna har en ”dålig politik”. Moderaterna och Kristdemokraterna har i detta avseende varit de partier som kan tänkas ”ställa dörren på glänt” för SD.

När det på valnatten visade sig att Alliansen inte såg ut att bli större än de rödgröna riktade Jimmie Åkesson en fråga till Ulf Kristersson: ”Kommer du att samarbeta med Stefan Löfven eller kommer du att samarbeta med mig?” Om Moderaterna trots sina löften hade tagit emot denna utsträckta hand hade det naturligtvis varit en enorm framgång för SD, både i termer av politiskt inflytande och acceptans – isoleringen hade då brutits. Om partiet med sina krav på inflytande istället driver Moderaterna till samarbete vänsterut räknar SD med att väljarna straffar de etablerade partierna i nästa val. Det finns exempel där ”storkoalitioner” med S och M i svenska kommuner har vara kostsamma i termer av väljarstöd, där SD som ”enda oppositionsparti” har växt sig starkare. Liknande exempel återfinns i Tyskland där kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) styrt i en sådan storkoalition och har förlorat röster till ett högerradikalt parti (AfD).

Eftersom högerradikala partier framförallt är intresserade av inflytande i en fråga (invandring) behöver traditionella högerpartier ofta kompromissa mindre med dem än vad de behöver göra i koalitioner med partier på andra sidan det politiska spektrumet. Förr eller senare är det därför troligt att delar av den svenska borgerligheten väljer att tacka ja till SD:s villkorade stöd hellre än att samarbeta vänsterut. Med tanke på de utfästelser som har gjorts inför årets val är det dock mindre troligt att det sker under denna mandatperiod. Att bryta den här typen av utfästelser kan leda till mycket kraftiga röstförluster i kommande val och kan även skapa konflikter inom partierna där partiledare får avgå som följd. Detta torde innebära att de flesta av partiledarna fortsatt behandlar SD som ett pariaparti som isoleras från ett explicit regeringssamarbete. Om inte SD väljer att släppa på sina krav om inflytande och stödjer en Alliansregering utan motkrav, så måste någon form av samarbete över blockgränsen – åtminstone i den formen att vissa partier lägger ner sina röster för att låta en regering från andra blocket tillträda – alltså till för att lösa regeringsfrågan.

A new era may be dawning again for radical right populists in Austria and Europe

Duncan McDonnell, Griffith University

This guest post was was originally published on The Conversation and is republished here with permission from author Duncan McDonell.


After Brexit, last week delivered another potentially far-reaching result for radical right populists in Europe. On Friday, Austria’s Constitutional Court upheld a challenge brought by the Austrian Freedom Party (FPÖ) against the outcome of the May 22 presidential election. The run-off, in which the Green-backed Alexander Van der Bellen finished narrowly ahead of the FPÖ’s Norbert Hofer, will have to be run again.

Although Hofer lost the second round, his 49.7% result was still an important landmark. It showed that voting for such parties may no longer be the preserve of a clear minority. Another 30,000 or so votes and Western Europe would have had its first radical right populist president. After the successful court challenge, it still might.

If Hofer is eventually elected, it won’t be the first time Austria witnesses the dawn of a new era for the far right. At the beginning of the century, in January 2000, all of Austria’s European Union (EU) partners issued an ultimatum: if the centre-right Austrian People’s Party (ÖVP) went ahead with plans to form a governing coalition with the FPÖ – whose values were considered in conflict with the EU’s – sanctions would be imposed.

The ÖVP did not back down. The FPÖ took its place in a government led by the ÖVP’s Wolfgang Schüssel and Austria became a pariah within the EU. Sanctions lasted until September 2000, when an expert report found no problems with Austria’s human rights record and concluded that the FPÖ ministers had behaved themselves so far.

Thinking back to the international controversy Austria aroused 16 years ago reminds us how much has changed in Western Europe. Since then, radical right populist parties have participated as junior coalition partners in Italy, the Netherlands, Finland and Greece.

Radical right populist parties have also provided centre-right governments with essential parliamentary support in exchange for policy concessions in Denmark and, again, the Netherlands. They have increasingly become, to use the German term, koalitionsfähig: “coalitionable”.

Learning to manage power

Back in the early years of the last decade, moderates consoled themselves with the fact that the FPÖ’s time in coalition government turned out to be a very damaging shambles for the party. It lost votes and ministers at an alarming rate. Eventually, the party split.

Since then, academics have cited the case of the FPÖ as exemplifying why power is bad for populists. Inclusion in government will either tame or break them. It might even do both.

However, while the Austrian case may have been a key moment in the history of Western European radical right populist parties, the negative experience of the FPÖ in government has not been shared by all Western European radical right populists.

In our 2015 book Populists in Power, Daniele Albertazzi and I looked at what happened when right-wing populists in Italy and Switzerland entered into government. In the case of the Northern League (LN) in Italy and the Swiss People’s Party (SVP), we found that – unlike the FPÖ – these parties were able to achieve key policy victories and survive the experience of government without toning down their rhetoric or losing the support of voters and party members.

Notably, in our interviews and surveys with representatives and grassroots members of the two parties, we found that they were not radical hotheads with unrealistic expectations. Instead, they were generally pragmatic about the policy gains that could be achieved and the compromises that being in power with other parties entails.

Building parties to last

The ability to keep their members on board was due not only to the successes on their main issues achieved by the LN and SVP in government, but also to the attention devoted by both parties to their grassroots.

Whether they were in large cities or small provincial towns, members told us they felt that their party cared about them. They also believed they were part of an important mission to protect their communities from the threats that a series of distant elites and dangerous “others” (especially immigrants) posed to their wellbeing and identity.

The importance most radical right populists attach to party organisation, in addition to their key issues like immigration, also helps explain why the FPÖ was able to survive many setbacks in the last decade and bounce back to enjoy electoral successes under its new leader, Heinz-Christian Strache.

With the exception of Geert Wilders’ “memberless party”, the Party for Freedom in the Netherlands, radical right populist parties in 21st-century Western Europe are being built to last. They are not dependent on a single leader like personal parties such as Silvio Berlusconi’s Forza Italia.

Long-established parties like the French Front National, the Italian Northern League and the Danish People’s Party have all seen their founder-leaders step down in recent years and are doing better than ever in the polls.

The next challenge for radical right populists in Western Europe, if and when one of them becomes the leading party in government, will be coping with the new pressures of being in power. Given current opinion polls in Austria, which show the FPÖ well ahead of both the traditional major parties, the next general election – to be held by 2018 – could well deliver a coalition featuring the FPÖ as the lead party with a mainstream junior partner.

Austria may therefore find itself in a few years’ time with both a radical right president and chancellor.

If the European Union’s silence about Viktor Orbán’s illiberal democracy in Hungary is anything to go by, the EU’s leading lights are unlikely to raise much more than a murmur of protest if we do enter a new era of radical right populists in power in Austria or elsewhere in Western Europe.

And, this time around, don’t necessarily expect the populists to fail at it either.The Conversation


Duncan McDonnell, Senior Lecturer, School of Government and International Relations, Griffith University

This article was originally published on The Conversation. Read the original article.

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del II)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del II: Borgerlig samling efter danska valet?


Regeringskoalitioner i Danmark

I det foregående indlæg gennemgik jeg formalia og praksis omkring regeringsdannelser i Danmark. I dette indlæg vil jeg se nærmere på mulige udfald af regeringsdannelsen efter valget den 18. juni 2015 i tilfælde af, at den borgerlige opposition vinder valget.

Samtlige danske regeringer siden 1982 har været koalitioner bestående af to til fire partier. Med undtagelse af den kortlivede regering Poul Nyrup Rasmussen I, der sad fra 1993 til 1994, har alle regeringer samtidig været mindretalsregeringer. Man må se fragmenteringen i det danske partisystem som den væsentligste årsag til, at tiltrædende statsministre har foretrukket at indgå et formaliseret samarbejde med et eller flere partier. Socialdemokratiets svækkelse efter 2001 har gjort denne fragmentering endnu mere udtalt end tidligere: Hvis man skal tro meningsmålingerne, vil Socialdemokratiet vinde cirka 25 % og Venstre cirka 20 % af stemmerne, mens Dansk Folkeparti står til omkring 18 % ved valget i juni. De øvrige partier står til mellem 2 og 9 % af stemmerne.

Uanset fragmenteringnen og de store ideologiske distancer mellem fløjene i dansk politik har det parlamentariske system i Danmark alligevel været i stand til at integrere alle partier i regeringsdannelsen og politikskabelsen. Fra 2001 til 2011 var Dansk Folkeparti således støtteparti for regeringerne af Venstre og Konservative under Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens ledelse, mens Enhedslisten siden 2011 har indgået i det parlamentariske grundlag for Helle Thorning-Schmidts regeringer.

Man har således ikke i Danmark set en situation som den aktuelle svenske, hvor den borgerlige opposition på den ene side var i stand til at vælte den socialdemokratisk-miljøpartistiske regerings budgetforslag med Sverigedemokraternas stemmer uden på den anden side at ville tage konsekvensen og danne regering med Sverigedemokraterna som parlamentarisk grundlag.

Finanslovsaftaler

Der kan i den forbindelse være grund til at se på praksis omkring indgåelse af større aftaler – forlig, i dansk sprogbrug – specielt om den økonomiske politik. Især socialdemokratisk ledede regeringer i 1990erne var tilbøjelige til at indgå aftaler om statsbudgettet – finansloven – med et eller flere partier fra den borgerlige opposition, mens partierne til venstre for Socialdemokratiet stod som garanter for regeringens overlevelse uden at støtte de generelle aftaler. Det skete på ny med finansloven for 2014, men ellers har Socialdemokraterne og Radikale Venstre indgået finanslovsaftaler med SF og Enhedslisten for 2012, 2013 samt 2015.

Ud over den generelle finanslovsaftale har partierne i vekslende konstellationer desuden ofte indgået aftaler omkring dele af finansloven. Det danske udtryk for sådanne aftaler er kludetæppeforlig – der findes intet direkte parallel på svensk, men man måske tale om patchwork-aftaler. Dermed opstår en situation, hvor næsten alle partier i Folketinget får del i den økonomiske politik, mens regeringen får større parlamentarisk råderum end hvis den var bundet til en bestemt gruppe af aftalepartnere.

Ud over det generelle forlig indeholdt aftalen om finansloven for 2015 således tre supplerende aftaler, mens for eksempel aftalen om finansloven for 2013 indeholdt hele ni supplerende aftaler. I begge tilfælde omfattede aftalerne alle partier i Folketinget i vekslende konstellationer.

Det er svært at sige i hvilken udstrækning, tilbøjeligheden til at indgå kludetæppeforlig er påvirket af den såkaldte finanslovsnorm. Normen er en dansk specialitet, hvis rødder skal findes helt tilbage i perioden før parlamentarismens indførelse, og den foreskriver at ”ansvarlige” partier stemmer for finansloven, uanset om de indgår i regeringens parlamentariske grundlag. Socialdemokraterne har således stemt for finanslovsforslag fremsat af regeringer ledet af Venstre eller Det Konservative Folkeparti og omvendt.

Historisk har partierne på venstrefløjen, SF og Enhedslisten, afvist at rette sig efter normen, men man har i den forløbne valgperiode set eksempler på at Enhedslisten har stemt for finansloven uden at indgå i den generelle aftale. Dansk Folkeparti har siden valget i 2001 stemt for finansloven, også i den forløbne valgperiode, hvilket SF også begyndte på i årene før regeringsskiftet i 2011. Dette blev af politiske iagttagere tolket som et klart tegn på, at SF ville fremstå som et regeringsdueligt parti. I valgperioden 2011-2015 er det kun Liberal Alliance, som konsekvent har stemt mod regeringernes finanslovsforslag.

Selv om finanslovsnormen ikke udelukker, at oppositionen afprøver en regerings parlamentariske grundlag, kan man dog antage at den er med til at skabe og opretholde en mere samarbejdspræget kultur mellem partierne i Folketinget. Den kan også give en siddende mindretalsregering noget større politisk råderum.

Lars Løkke Rasmussens muligheder i tilfælde af en borgerlig sejr Hvis de fire borgerlige partier – Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti – tilsammen vinder et flertal i Folketinget ved valget den 18. juni, står det klart, at Lars Løkke Rasmussen efter en dronningerunde vil få i opdrag at danne en regering. Spørgsmålet er, hvilke partier der vil indgå i regeringen og hvilket forhold regeringen vil have til de borgerlige partier, som ender med at stå uden for regeringen.

En første mulighed er en gentagelse af koalitionen mellem Venstre og Det Konservative Folkeparti fra Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens regeringer 2001-2011. For dette taler at koalitionen var usædvanligt stabil, samt at partierne deler politik på væsentlige områder. På den anden side blev Det Konservative Folkeparti alvorligt svækket ved valget i 2011, og partiet kan ved dette valg i bedste fald håbe på at holde niveauet fra 2011. Hvis de aktuelle meningsmålinger giver en korrekt forudsigelse af valgresultatet, vil de to partier tilsammen kun opnå 25 % af stemmerne og mandaterne i det nye Folketing mod 35-40% i perioden 2001-2011. En sådan regering vil være helt afhængig af at kunne skabe et samarbejde med Dansk Folkeparti og Liberal Alliance, men vil muligvis også kunne indgå forlig med Socialdemokratiet på en del områder.

En anden mulighed er at Venstre indgår en koalition med Dansk Folkeparti. En sådan koalition vil, hvis de nuværende målinger holder stik, råde over 40-45 % af mandaterne efter valget. Et problem ved en sådan koalition er, at Dansk Folkeparti står i opposition til Venstre angående EU-politik. Dansk Folkeparti ønsker således i modsætning til Venstre et nej ved den kommende folkeafstemning om ophævelse af Danmarks forbehold i politi- og retssamarbejdet i EU, som den nuværende regering har aftalt med en kreds af EU-venlige partier.

Man kan også bemærke, at magtforholdet mellem V og DF vil være meget anderledes end magtforholdet mellem V og KF i regeringerne mellem 2001-2011, idet V og DF ser ud til at blive næsten lige store efter valget. En sådan regering vil være afhængig af Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti. For Dansk Folkeparti kan Fremskrittspartiets vigende opinionstal efter partiets indtræden i koalitionen med Høyre i Norge i 2013 være en advarsel. En vigtig forskel mellem situationen i Danmark i 2015 og situationen i Norge i 2013 er dog, at Dansk Folkeparti i givet fald ville indtræde i regeringen efter en markant fremgang ved valget.

Yderligere muligheder er en koalition mellem Venstre og Liberal Alliance eller en ren Venstre-regering. Der er en del berøringspunkter mellem de to partier inden for specielt den økonomiske politik, men en regering af Venstre og Liberal Alliance vil få svært ved at samle flertal, medmindre den går stærkt på kompromis med de fælles punkter for en sådan regerings politik. Det er næppe sandsynligt, at Liberal Alliance vil føle sig tiltrukket af at indgå i en sådan konstellation.

En ren Venstre-regering ville ifølge de nuværende meningsmålinger alene basere sig på omtrent en femtedel af Folketingets medlemmer. Det er ganske vist mere end Poul Hartlings rene Venstre-regering 1973-1975, som kun rådede over 12 procent – en svensk parallel kan være regeringen Ullsten 1978-1979 – men det vil stadig være en usædvanligt smal regering efter danske forhold.. Fordelen ved en sådan regering er manøvredygtighed, men en ren Venstre-regering ville være svækket af at skulle forhandle om stort set alle emner uden noget stabilt grundlag. Evnen til at indgå kludetæppeforlig vil være vigtig for en sådan regerings overlevelseschancer.

Man kan éndelig forestille sig, at Lars Løkke Rasmussen forsøger at samle alle borgerlige partier i en flertalsregering. En sådan regering vil spænde meget vidt, specielt på det EU-politiske område, men der er også store forskelle i den økonomiske politik og velfærdspolitikken mellem Dansk Folkeparti på den ene side og Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti på den anden side. Her vil Venstres rolle blive at formidle samarbejdet mellem en sådan regerings to fløje. Omvendt vil der være stor enighed mellem partierne på det retspolitiske område og i flygtninge- og indvandrerpolitikken; to områder, som var dominerende i 2000-tallets danske politik.

Tillæg

I fremstillingen henvises til den særegne danske finanslovsnorm. I forbindelse med politiske konflikter i 1980’erne kom det til enkelte brud mod normen, idet Socialdemokraterne under Anker Jørgensens og Svend Aukens ledelse ved et par tilfælde stemte mod den borgerlige regerings forslag til finanslov. Politologen Erik Rasmussen har i et par artikler fra 1985 og 1989 diskuteret normen og dens historie, idet hans forudsigelse om normens død dog viste sig forhastet.

Rasmussen, Erik (1985) ”Finanslovsforkastelse i dansk parlamentarisme: Normer og konsekvenser”, Historie Jyske Samlinger, 16, 56-118. https://tidsskrift.dk/index.php/historiejyskesamling/article/view/16692

Rasmussen, Erik (1989) ”Partiernes adfærd ved den endelige afstemning om finansloven: Stilfærdig jordfæstelse af en parlamentarisk norm”, Politica 21, 2, 165-173. https://tidsskrift.dk/index.php/politica/article/view/9912/18776

Jacob Christensen


Del 1 av inlägget finns här.