Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.

Advertisements

En reaktion på ”Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Kommentarer inaktiverade.