Isolering av högerradikala partier, del 1

Av: Ann-Cathrine Jungar och Anders Backlund

När Sverigedemokraternas gjorde debut i riksdagen 2010 deklarerade de övriga riksdagspartierna samfällt att de under inga omständigheter avsåg samarbeta eller förhandla med partiet. En så kallad cordon sanitaire formulerades gentemot SD utifrån dess från övriga partier särskiljande och radikala inställning till invandring och flyktingmottagande. Samma hållning fortsätter även efter det senaste riksdagsvalet, då Alliansen valde att avgå snarare än att regera med stöd av Sverigedemokraterna, och Stefan Löfven sade sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier”, från vilka han exkluderade SD.

Den franska termen cordon sanitaire, som ofta används som en metafor för en (ibland framförhandlad) isolering av ett ”paria”-parti, har sitt ursprung i medicinen. För att förhindra spridning av en smittsam sjukdom etableras en karantän kring smittohärden i syfte att förhindra en fortsatt utbredning. Målsättningen med en politisk isolering är både att hindra det isolerade partiet från politiskt inflytande och att höja tröskeln för väljare att lägga sin röst på ett parti vars demokratiska grundvärderingar ifrågasätts och som inte kan påverka politiken.

I Västeuropa av idag är det framförallt två av de populistiska högerradikala partierna som fortfarande är utsatta för den här typen av politisk isolering: belgiska Vlaams Belang (VB, tidigare Vlaams Blok) och Sverigedemokraterna. Varför har den politiska isoleringen av VB bestått sedan 1989, medan exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, som tidigare betraktats som icke rumsrena partier, har kunnat agera stödparti till regeringen eller själva deltagit i regeringskoalition? I detta blogginlägg behandlar vi frågor om väljarstöd och när den politiska isoleringen kan upprätthållas, och i en kommande andra del återvänder vi till frågan om när och varför isoleringen bryts.

De högerradikala partiernas status kan förstås utifrån en partistrategisk analys som utgår från de kostnader och fördelar övriga partier erfar med en isolering. I den partistrategiska litteraturen tillskrivs politiska partier olika målsättningar: de vill påverka det politiska beslutsfattandet, och för detta syfte behöver de göra bra valresultat, ha tillgång till regeringsmakt och även ha effektiva och väl sammanhållna partiorganisationer. En politisk isolering av ett paria-parti upprätthålls av övriga partier då kostnaderna för dessa mål är låga.

Den cordon sanitaire som har tillämpats på belgiska Vlaams Belang sedan 1989 tycks ha haft resultat, även om den förväntade effekten har dröjt. Under 20 år växte partiet och erhöll som bäst 12 procent av rösterna till det federala parlamentet (2007) och 14 procent till Europaparlamentet (2004). Isoleringen kan rentav ha haft en positiv effekt på partiets stöd, då det har kunnat mobilisera väljare med en anti-etablissemangsretorik (Van Spanje & Van der Brug, 2009). Vid det senaste federala valet fick partiet dock knappt fyra procent av rösterna, och det förlorade ett av sina två mandat i Europaparlamentet. Anledningen till att många väljare har övergett VB är att man inte vill rösta på ett parti med mycket små utsikter att påverka politiken (Pauwels, 2011). Nedgången har dock varit villkorad av att det regionalistiska och mer moderat invandringskritiska partiet Ny-Flamländska Alliansen (N-VA) har tagit över många av VBs väljare. Det är alltså kombinationen av isolering och mer rumsrena politiska alternativ som kan förklara Vlaams Belangs nedgång.

Hur kommer det sig då att isoleringen av VB har kunnat vidmakthållas? Detta kan till stor del förklaras med att de partistrategiska kostnaderna varit låga för de övriga partierna med avseende på regeringsbildning. Belgien har en historia av överstora koalitioner, vilket delvis kan förklaras med institutionella faktorer såsom positiv parlamentarism och att vissa beslut kräver kvalificerad majoritet (två tredjedelar). Dessutom är ekonomisk höger-vänster bara en av flera relevanta dimensioner i det belgiska partisystemet, och partier kan därför närma sig varandra utifrån olika politiska dimensioner (Dumont, 2011). Givet att det går att regera i breda koalitioner innebär också det systematiska uteslutandet av ett parti minskad konkurrens för att själv kunna ta plats i regeringen. (Med detta inte sagt att det är enkelt att bilda regering i Belgien; efter valet 2010 tog processen 541 dagar!)

Frågan är hur länge isoleringen av Sverigedemokraterna kommer att upprätthållas. Om vi ser till det belgiska fallet tycks det osannolikt att enbart isolering skall leda till ett minskat väljarstöd för SD, om det inte finns någon annat parti dit dess sympatisörer kan söka sig. Jämfört med Vlaams Belang är det också mindre trovärdigt att utmåla SD som irrelevant för politiken, då det som vågmästare har avgjort omröstningar där riksdagen varit delad (dock inte i sin profilfråga). Att andra partier närmar sig en mer restriktiv invandringspolitik skulle kunna plocka väljare från Sverigedemokraterna, men samtidigt kan det uppstå ett trovärdighetsproblem om uppriktigheten i en sådan policyförändring. Dessutom kan övriga partiers anpassning legitimera invandringskritisk politik, och i slutändan gynna det parti som tidigare exklusivt ”ägt” frågan.

En annan väg är istället att bryta isoleringen: från moderat håll föreslogs nyligen på lokal nivå att man bör släppa in SD i kommunala styrelser och nämnder. I ett längre perspektiv är det möjligt att vi ser en utveckling liknande den i Norge och Danmark, där den politiska isoleringen har brutits när detta har varit nödvändigt för att bilda regering. Vi återkommer till denna fråga i blogginläggets andra del.

För mer läsning om Sverigedemokraternas väljarstöd, se även Politologernas inlägg Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare? och SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Anders Backlund är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola.


Referenser

Dumont, P. (2011). The Belgian ‘Rainbow coalition’ puzzle. I: R. W. Andeweg, L. De Winter & P. Dumont (eds.), Puzzles of Government Formation: Coalition Theory and Deviant Cases. Routledge.

Pauwels, T. (2011). Explaining the strange decline of the populist radical right Vlaams Belang in Belgium: The impact of permanent opposition. Acta Politica 46(1): 60–82.

Van Spanje, J. & Van der Brug, W. (2009). Being intolerant of the intolerant. The exclusion of Western European anti-immigration parties and its consequences for party choice. Acta Politica 44(4): 353–384.

Annonser

3 reaktioner på ”Isolering av högerradikala partier, del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s