Regeringsduglighet

Av: Johan Hellström och Maria Vallin

Följande inlägg är samförfattat av Johan Hellström och Maria Vallin, och bygger på Marias masteruppsats ”Duglig att regera? En fallstudie över användningen av begreppet regeringsduglighet i svensk tryckt press”

“Partierna tävlar inte med idéer, utan i regeringsduglighet”[1]. Så lyder rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet publicerad i mars 2014 och sammanfattar ett tongivande inslag i den mediala debatten inför riksdagsvalet senare samma år. Begreppet regeringsduglighet tycks ha blivit allt mer frekvent synligt i medierapporteringen kring partier. Allt ifrån journalister och krönikörer till statsvetare och politiker använder sig av termen. Att vara ”duglig att regera” är något som verkar ha hamnat högre upp i prioriteringen angående vad som ska vara avgörande för ett partis möjligheter att vinna riksdagsval, samt tenderar att fungera som ett slagträ i det politiska maktspelet. Att vara regeringsduglig är en angelägenhet som ger sken av att ha blivit lika relevant som de ideologiska aspekterna av ett partis agenda. Men vad innebär egentligen begreppet, och är det överhuvudtaget möjligt att fastställa en innebörd? Innebär t.ex. regeringsduglighet kapaciteten att regera och förverkliga sin politik? Eller möjligheten att få regera? Eller att få regera med en parlamentarisk majoritet? I såväl den akademiska som den offentliga debatten har begreppet använts på minst sagt olika sätt, och det verkar inte finnas någon direkt samstämmighet om vilken tolkning som är att föredra. En del använder begreppet till exempel för egna utvärderingar eller spekulationer i hur sittande regering respektive regeringsalternativen skulle klara av att styra landet, andra för att kommentera de svenska väljarnas uppfattning om det samma.

Inom den statsvetenskapliga forskningen finns igen tydlig definition eller något ”objektivt” sätt att utvärdera regeringsduglighet, utan även här verkar detta ligga i betraktarens ögon. Begreppet som sådant är dock inte desto mindre populärt. Idén om att regeringar, eller t.o.m. regeringsalternativ, i större grad utvärderas efter sin kompetens, snarare än efter sina politiska idéer är ingenting nytt i den statsvetenskapliga litteraturen och i detta avseende är den s.k. ’Kartellpartiteorin’ som introducerades för första gången av statsvetarna Richard Katz och Peter Mair 1995[2] relevant. Bland annat menade Katz och Mair (förenklat) att frågor om kompetens och trovärdighet blivit viktigare inom partipolitiken på grund av en tilltagande professionalisering. Och i och med att de politiska partierna blir allt mer ideologiskt lika varandra i kampen om mittenväljarna, blir det utmärkande draget, och de politiska partiernas centrala och viktigaste uppgift, istället förmågan att styra och förvalta statsmakten.

Inom svensk statsvetenskaplig forskning kan även några exempel nämnas. Exempelvis Katarina Barrling kopplar samman regeringsduglighet som förmåga att sköta statsmakten och att pragmatiskt förhålla sig till det löpande regeringsarbetet. [3] Ett annat sätt att definiera begreppet, ges av Bo Särlvik i en artikel om valsystemet i Storbritannien, där han likställer regeringsduglighet med möjligheten att regera effektivt, det vill säga att nå en ”regeringsduglig majoritet”.[4] En närliggande definition, använd av bland annat Gissur Ó Erlingsson och Douglas Brommesson[5], lägger mer fokus på praktiska omständigheter kring regeringskapacitet men även orienterad mot partiers möjlighet att genom samarbete tillsammans göra sig ”regeringsdugliga”. Utifrån denna definition resonerar författarna kring den bild Alliansen har lyckats måla upp om sig själva; att de är fyra partier med ett välfungerande samarbete som därigenom är regeringsdugliga.

Regeringsduglighet är även ett populärt begrepp inom media och den offentliga debatten. Detta är ingenting nytt, utan diskussioner om huruvida regeringar, regeringsalternativ och partier kan anses vara regeringsdugliga har en lång tradition inom svensk politik. Figuren nedan begränsar sig dock till att demonstrera hur begreppet har använts i de fyra största rikstäckande tidningarna mellan åren 1995-2016.

bild1

Kommentar: Andel av samtliga artiklar, samt antal artiklar där regeringsduglig* nämns i Aftonbladet, Expressen, DN, SvD mellan 1995 – 2016. (Källa: Mediearkivet/Retriever)

 

I figuren ovan visas att användningen av begreppet har ökat markant över tid, med en början till stegring inför riksdagsvalet 2006. Trenden är inte spikrak, men ser man till valåren 2006, 2010 och 2014 har användningen i princip fördubblats för varje år.

En tydlig trend är att ’regeringsduglig’ ökar i förekomst under valår, vilket är naturligt. Likaså att det åren efter ett valår sjunker markant, vilket kan härledas till att det i de flesta fall inte råder några frågetecken kring regeringsbildandet vid den tidpunkten. Den stora förekomsten av begreppet under 2014 går med största sannolikhet att härleda till det svåra parlamentariska läget som uppstod efter valet. Frågan var aktuell även innan valet i och med att det i de flesta mätningar tydde på ett regeringsskifte, men även på att en svår parlamentarisk situation skulle kunna uppstå. Socialdemokraterna förutspåddes göra ett svagt val, och oklarheter rådde gällande hur partiet skulle kunna komma att forma samarbeten. Utöver detta gjorde Sverigedemokraternas kraftiga ökning och roll som vågmästarparti att situationen blev extra komplicerad, inte minst då detta ledde till att regeringens budget fälldes till förmån för oppositionens. Det är alltså rimligt att anta att dessa faktorer bidrog till att diskussioner kring konceptet regering och regeringsduglighet förekom allt oftare i pressen under 2014.

Men inte heller i medias rapportering tycks det finnas någon enhetlig förståelse av vad som menas med att vara regeringsduglig. I Marias uppsats görs även en innehållsanalys av begreppet i ledare och debattinlägg under valåret 2014 i de fyra största rikstäckande tidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Figuren nedan visar en summering av resultatet av denna analys.

bild2

Det är tydligt att även här finns det ingen enhetlig förståelse för vad detta populära begrepp för att utvärdera regeringar, regeringsalternativ eller enskilda partiers kompetens att regera betyder. En uppmaning till journalister och kollegor kan därför vara att specificera vad man menar med att vara duglig på att regera.

 

Referenser

[1] Gudmundson, Per. Alla behövs utom medborgaren. Svenska Dagbladet. 2014-03-21.

[2] Katz, Richard S & Mair, Peter. Changing models of party organization and party democracy. The Emerge of the Cartel Party. Party Politics, Vol. 1 No. 1 (1995): 5 – 28.

[3] Barrling, Katarina. Från maskros till tuktad rabatt. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 116, No. 1 (2014): 95 – 120.

[4] Särlvik, Bo. Valsystemet i Storbritannien. Statsvetenskaplig tidskrift, Vol. 97, No. 3 (1994): 225-240.

[5] Brommesson, Douglas & Erlingsson, Ó Gissur. Partier i förändring. Statsvetenskaplig tidskrift¸ Vol. 112, No. 2 (2010): 131-141.

EU-frågan som försvann

Av: Johan Hellström

Inför riksdagsval domineras debatten oftast av frågor som jobb och arbetslöshet, ekonomi, vård och omsorg, skola och i senare valrörelser även frågor som jämställdhet, miljö, invandring och integration. Tystare har det varit gällande frågor som berör Europasamarbetet trots att en ansenlig mängd av de politiska besluten fattas på europeisk och inte på nationell nivå. Inför Europaparlamentsval är självklart debatten om Europa mer livlig, men detta är bara en av EU:s institutioner, medan Sveriges representanter i ministerrådet, Europeiska rådet och (delvis) kommissionen är ett resultat av riksdagsvalet och den regering som tillträder. Samtidigt har även riksdagens EU-nämnd en viktig roll i att påverka regeringens positioner i ministerrådet. Riksdagsvalet borde därför vara viktigt för att påverka hur EU:s politik ska se ut.

Är då svenska politiker (synnerligen) obenägna att diskutera det Europeiska samarbetet inför riksdagsvalet? Eller ser det ut på liknande sätt i andra länder?

Journalisten Patrik Oksanen har gjort en sammanställning av hur många gånger EU nämns i valmanifesten inför året valrörelse.  En mer systematisk genomgång har ännu inte gjorts av statsvetare för riksdagsvalet 2014, med dock för tidigare val. Figuren nedan (figur 1) visar andelen av partiernas valmanifest som handlar om EU mellan 1988-2010.

EU0

Partiernas valmanifest är en del av valrörelsen, men debatten i media är viktigare. Inte minst då medierapporteringen når ut till betydligt fler människor än valmanifesten och kan få politiker att kommentera frågor som de annars helst skulle undvika att diskutera. I ett forskningsprojekt där jag ingår har vi studerat förekomsten av EU-relaterade frågor i media och under vilka omständigheter som EU blir en viktig fråga på den nationella politiska arenan.

Figuren nedan (figur 2) visar på i vilken grad som politiker från de olika riksdagspartierna diskuterar eller kommenterar EU-relaterade frågor i svensk press under valrörelser. Sverigedemokraterna är exkluderade i figuren då de i stort sett inte nämnt eller kommenterat EU i detta avseende. Linjerna indikerar hur många uttalanden som görs i EU-frågor av företrädare för respektive parti. Mer precist visar linjerna hur många s.k. ”kärnmeningar” som totalt görs av varje partis företrädare. En kärnmening i sin tur består av (förenklat uttryckt) en uttalad ståndpunkt av en politiker i en politisk fråga eller beröm och kritik av andras ståndpunkter. Med andra ord kan en tidningsartikel (eller en grammatisk mening) innehålla flera kärnmeningar.EU1

I figurerna ovan, inte minst i figur 2, framgår det att EU-frågor hade en framträdande roll i samband riksdagsvalet 1994 som var mindre än två månader före folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Även om inte den mest intensiva debatten om medlemskapet startat, var den en av många frågor inför valet 1994 (Håkansson, 1996:63). Efter 1994 minskade betydelsen av EU-frågor hos de flesta partier, men fick ett litet uppsving igen vid 2002 års valrörelse (hos M, S och V) trots att debatten om att införa Euron som valuta inte riktigt kommit igång vid denna tidpunkt. Under senare riksdagsval, har inte minst Moderaterna och Vänsterpartiet utåt sett haft ett litet fokus på EU-relaterade frågor i valrörelserna (så som den återspeglas i den tryckta pressen).

Siffrorna i figur 2 är lite svåra att tolka om vi inte samtidigt vet vilket utrymme andra politiska frågor fick i medierapporteringen inför riksdagsvalen. För att kunna uttala sig om EU-frågors betydelse bör dessa ställas i förhållande till andra politiska uttalanden.  Figuren nedan (figur 3) visar andelen EU-relaterade uttalanden i relation till andra politiska frågor i Sverige och fyra andra länder under 1990- och 2000-talen.EU2

I Sverige består mindre än 1 procent av alla uttalanden som görs av politiker om Europasamarbetet! Med andra ord, EU-frågor är inget politikerna vill eller behöver diskutera inför riksdagsval. Om vi jämför Sverige med några andra EU-länder ser vi att Sverige, jämförelsevis, inte har en speciellt aktiv debatt om EU-frågor. Dock är denna inte är speciellt anmärkningsvärd i Tyskland heller (2-4 %) – ett land som utefter sin storlek (befolkningsmässigt och ekonomiskt) har betydligt mer inflytande än Sverige i EU sammanhang. I Österrike, Frankrike och inte minst Storbritannien har EU-frågor haft en mer framträdande roll.  Där är det de högerpopulistiska partierna (FPÖ och BZÖ i Österrike, Front National i Frankrike och UKIP i Storbritannien), samt det brittiska Konservativa partiet som har varit pådrivande för att lyfta och försöka politisera EU i nationella val. Gemensamt för Sverige och Tyskland är att båda dessa länder saknat högerpopulistiska partier som drivit på etablerade partier att diskutera EU. I Sverige har EU-kritiken istället kommit ifrån vänster (Vänsterpartiet och under 90-talet även från Miljöpartiet) och inte från den yttersta högern. Ny Demokrati var i detta avseende en udda fågel inför valet 1991 genom sin EU-positiva inställning och Sverigedemokraterna har legat lågt med sin EU-kritik.

Även om det går att argumentera för att det vore önskvärt ur ett demokratiskt perspektiv, är det inget märkligt med att politiska partier undviker att diskutera hur EU:s politik och framtid ska se ut inför riksdagsval. Att svenska politiker undviker EU-frågor beror till stor del av valtaktiska skäl. Dels är EU är ingen prioriterad fråga inom väljarkåren (eller hos politikerna). Politiker har dessutom som regel en betydligt mer positiv inställning till Europasamarbete än väljarna och inte minst rörande vilka frågor som ska beslutas på EU-nivå. De flesta partier har även väljarkårer som har en splittrad syn på huruvida det nuvarande EU-samarbetet är bra eller dåligt eller hur det ska utvecklats i framtiden. Med andra ord, är EU ingen valvinnare och partierna brukar undvika att lyfta frågor som inte gynnar dem väljarmässigt eller riskerar att skada deras stöd. Två partier med likartad syn som sina väljare är dock Folkpartiet och Vänsterpartiet. Folkpartiet är relativt synligt, men har inte mycket att vinna på att diskutera EU-frågor inför riksdagsval. Även Vänsterpartiet har tystnat. Vänsterpartiet skulle potentiellt kunna locka till sig (ännu fler) väljare om de skulle lyfta och debattera EU-frågor inför riksdagsval. I detta fall är det dock troligtvis framtida önskningar om att ingå i en regering tillsammans med Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) som fått Vänsterpartiet att upphöra med sin EU-kritik. Att uppmärksamma EU i valrörelsen skulle riskera att trigga en debatt om Vänsterpartiets avvikande syn på EU-samarbetet jämfört med Socialdemokraterna och försvåra möjligheterna att ingå i en framtida koalitionsregering.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet och deltar i projektet The Politicization of Europe – A comparative study of six West European countries, 1970-2010.