När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s