Mattarella bis!

Det här är ett lite längre gästinlägg av Rolf Hugoson och handlar om det senaste italienska presidentvalet.


I Italien säger man ”bis” då man vill uppleva något en gång till. När republikens president skulle utses, blev det alltså ”Mattarella bis”! Den 29 januari 2022 fick sittande presidenten fick 759 av 1009 möjliga röster, en tydlig majoritet, men först i den åttonde röstningsomgången.

Sergio Mattarella blev den 3 februari 2015 Italiens tolfte president. Mandatperioden är sju år och ämbetet kan jämföras med presidentskapen i Tyskland och i Finland (fast finske presidenten är folkvald). Mattarella saknar exekutiva befogenheter, men har en nyckelroll vid regeringsbildning och rätt att utlysa nyval.

De italienska elektorsförsamlingen bestod av senatens medlemmar (320) samt deputeradekammaren (630), plus regionala representanter (58) och ett antal hederssenatorer. Redan på måndagen sista veckan i januari 2022 hade de en första gång gått igenom den långa röstningsproceduren, genom att lägga varsin valsedel i korgar. Under de sju första omröstningarna dominerade emellertid de blanka sedlarna envist. Det var svårt att komma överens.

Annorlunda skäl till ett splittrat parlament

Många europeiska länder liknar numera Italien, där parlamentet saknar tydlig majoritet. Tre särdrag återstår. Italienska regeringar ombildades i rask takt även på 1900-talet, fast samma partier ständigt kom tillbaka, i koalitioner med kristdemokraterna eller med socialisterna. Ett annat italienskt särdrag är att det gamla partisystemets på 1990-talet bröt samman. Ett tredje särdrag är att flera reformer av valsystemet har genomförts.

Partisystemets sammanbrott inleddes 1992, då de två dominerande partierna avslöjades ha sysslat med omfattande korruption. Det italienska socialistpartiet och kristdemokraterna utplånades. Kommunisterna hade redan börjat tyna bort efter regimskiftet i Sovjetunionen. Ett antal vänsterliberala partier lyckades hanka sig fram med skiftande namn: senast Partito democratico, i regering 2014-2018. Till höger trädde ett populistiskt parti vid namn Lega nord. På 1990-talet var nordlig separatism central, men numer är Legas nationalism mer allmän.

Självutnämnd segrare efter 1990-talets korruptionsskandal var mediamogulen Silvio Berlusconi. Hans Forza Italia (”heja Italien!”) dominerade mitten-högern i parlamentet och Berlusconi blev premiärminister 1994/95, 2001-2006 och 2008-2011. Någon stabil majoritet etablerades dock inte.

En motpart bildades 2009 genom femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle eller M5S, grundat av Beppe Grillo, den bloggande komikern. Efterhand har partiet rört sig åt vänster och vunnit fler röster i södra Italien. Partiets Giuseppe Conti ledde två regeringar (med skiftande koalitionspartner) från sommaren 2018 till januari 2021, då Conti ersattes av den partipolitiskt obundne Mario Draghi.

På 1990-talet ansågs proportionella val, parlamentets storlek och frånvaron av spärrar för småpartier leda till onödig splittring och reformer av valsystemet infördes. En av de mer varaktiga reformerna var fungerade från 1993 till 2005, då 75% av mandaten i parlamentet tillsattes genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Övriga mandat fördelades proportionellt. Lagens grundare var dåvarande ledamoten i kammaren Sergio Mattarella, vilket gav statsvetaren Giovanni Sartori anledning att döpa vallagen till Mattarellum.

Då Berlusconi 2005 ansåg sig förlora på systemet, ledde han en kampanj för återinförandet av ett rent proportionellt system, officiellt Caldelorilagen, efter inititiatvtagaren. Men Caldelori själv råkade kalla lagförslaget ”una porcata”, ett grisigt eller smutsigt trick, så Giovanni Sartori döpte den till Porcellum (La repubblica, 15 mars 2006; 4 april 2017).

År 2014 förklarade författningdomstolen att Porcellum inte var förenlig med gällande rätt. Demokratiska partiets dåvarande ledare Matteo Renzi drev istället igenom Italicum, en lag som aldrig kunde användas, då Renzi 2016 i en folkomröstning inte fick stöd för anslutande författningsreformer.

Följande år kom Rosatellum, efter förslagsgivaren Ettore Rosato. Lagen tillämpades i valet 2018. Det är ett parallellt system likt Mattarellum. Majoritetsval används nu för 37 % av platserna, proportionella val för de återstående 63 %. En småpartispärr finns på 3% och valkoalitioner (valallianser) måste ha 10 % av rösterna. Det nya systemet gynnade högerpartierna i norra Italien, men Femstjärnerörelsen vann i södra Italien. Resultatet var återigen ett oenigt parlament.

Oenighet leder till ett stabiliserande presidentval.

Presidentvalet i januari 2022 utfördes vid slutet av Matterallas mandatperiod. Han ville inte fortsätta, men partierna var så splittrade, att kravet på kvalificerad majoritet (673 röster under de tre första omröstningarna) tycktes ouppnåeligt. Högerpartierna lyckades bara få ihop 382 röster för senatens talman Elisabetta Casellati, från Forza Italia. Långt ifrån de 453 röster högern teoretisk borde ha samlat.

”Center-högern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Lega per Salvini premier1336415212
Forza Italia785210140
Fratelli d’Italia3721664
Övriga279137
Summa27514632453
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia). Fast referensen avser valresultatet: min tabell tar med i beräkningen att två ledamöter övergett FI.

Bland vänsterpartierna är för närvarande Femstjärnerörelsen störst, Partito democratico mindre och Liberi e uguali (Leu) minst. Det finns anledning att hit även föra Matteo Renzis nya parti Italia viva.

”Center-vänstern”Kammaren (630)Senaten (320)Regionala (58) Elektors-röster (1009)
Movimento 5 stelle157734234
Partito democratico953920154
Liberi e uguali126018
Italia viva2915044
Övriga3205
Summa29613524455
Källa: https://it.wikipedia.org/wiki/Camera_dei_deputati_(Italia)

Denna samling partier försökte inte lansera någon egen kandidat, men såg fram emot en person med brett stöd. Det var ju tydligt att egen majoritet inte kunde uppnås och att presidentvalet förutsatte samarbete.

Således pågick under hela presidentvalsveckan förhandlingar. Sittande premiärministern Mario Draghi gillades av båda sidorna, men hur skulle han kunna ersättas i nuvarande roll? Opinionsundersökningar antydde, att regeringskris och nyval gynnar det enda oppositionspartiet, Fratelli d’Italia, med ursprung i fascistpartiet.

I potten låg dessutom makten över 200 miljarder euro för återuppbyggnad, som EU ställer till förfogande genom Coronafonden. Många aktörer inom regeringen och bland finansiella aktörer föredrar stabilitet, åtminstone fram till ordinarie parlamentsval våren 2023. Draghis roll som ”opolitisk” bankman är ovärderlig, särskilt i ljuset av hans erfarenhet från ordförandeskapet i Europeiska centralbanken 2011-2019.

Italiensk demokrati: kriser och stabilitet

Säger valet av Mattarella bis något om den italienska demokratins hälsotillstånd? Historiskt har systemet uppvisat svagheter – före andra världskriget manifesterade i omfattande korruption, samt i fascisternas maktövertagande våren 1922. Efter 1945 har korruptionen fortsatt, och regeringarna var svaga på grund av ett stort och splittrat parlament. Till sist inträffade så krisen 1992, avslöjad av åklagarväsendets ”Mani pulite”.

Ändå kunde det demokratiska systemet hantera kriserna. Att partierna var korrupta var ett demokratiskt misslyckande, men att de föll samman efter att ha avslöjats var snarast rättvist. Systemet kunde lita på en rad duktiga presidenter, som stöttade författningens legitimitet. Presidentvalen är som sagt indirekta, vilket har gjort det enklare att utse personer som företräder republiken, snarare än sitt egna parti.

Valet av nationalekonomen och socialliberalen Luigi Einaudi (1874-1861) till republikens första president (1948-1955) gav tidig legitimitet. Einaudi hade under fascismen varit i exil i Schweiz. Ett mått av partitillhörighet har sedan dess varit det normala, med Carlo Ciampi (president 1999-2006) som intressant undantag.  Ciampi, född 1920, stack ut som partilös redan 1993 då han blev premiärminister, efter att ha varit riksbankschef. Ciampis företrädare Scalfaro föddes 1918 och efterföljaren Napolitano 1925. De hade upplevt fascismen som unga och hade alla motsatt sig Mussolinis regim.

Sergio Mattarella är yngre, född 1941, länge verksam som universitetslärare i juridik, men var politiskt aktiv i kristdemokraterna. Han valde dock att bli politiker först 1980, då den äldre brodern Piersanti tragiskt mördades av maffian, då han inlett en antimaffiakampanj i Sicilien. I Italien har parlamentet alltså valt presidenter, som genom ett mått av rättrådighet har förstärkt det politiska systemets legitimitet. Detta kan jämföras med de bakslag vi urskiljer i USA (Trump) och i Frankrike (Sarkozy).

Berömt är president Scalfaros veto, då Silvio Berlusconi 1994 föreslog Cesare Previti till justitieminister. Previti var chefsjurist i Berlusconis Fininvest, senare huvudaktör i flera korruptionshärvor. Scalfaro invände, att en minister inte borde stå premiärministern riktigt så nära. Minnet av detta var ett av många skäl till att Berlusconi (född 1936) misslyckades i sitt försök att bli nominerad till president, en kortvarig kampanj, som vann föga gehör även inom det egna partiet.

Färre parlamentariker och ännu ett förslag till vallag

Mattarellas förtjänst har visat sig vid regeringsbildningar, senast när han gynnade valet av Draghi som premiärminister, i januari 2021. Presidenten försvarade även en viktig författningsreform, anammad efter folkomröstning i september. Antalet mandat i parlamentet minskar nästa mandatperiod till 400 i deputeradekammaren och 200 i senaten. Färre parlamentariker gör det enklare att hålla samman partierna och färre ledamöter behövs för att få absolut majoritet.

Än en gång diskuteras ett annat lagförslag, om ett system likt det tyska, med mer proportionell representation och en 5% spärr för småpartier. Detta låg på bordet redan 2016 och kallades då Germanicum (jfr Matteo Renzis Italicum). Nu har förslaget lämnats in på nytt av Giuseppe Brescia, Femstjärnerörelsens författningsexpert och kallas Brescellum. Men rimligen är det inte så lätt att vinna gehör för en reform av parlamentet, vars ledamöter trots allt valts in med det gamla systemet.

Om kriser hotade kunde en reform vinna gehör. Nu står istället Draghi tryggt vid rodret, välvilligt övervakad av kapten Mattarella. Kursen är utlagd för att Coronafonden skall kunna användas till vettiga investeringar och ekonomiska rapporter placerar redan Italien bland länderna med starkast tillväxt i Europa.

Palazzo del Quirinale, kopparstick av Piranesi (1720-1778). Quirinalen, även kallad ”il colle”, alltså kullen, bebyggd 1573 av Påven Gregoius XIII, påvligt residens fram till 1870, då Rom blev Italiens huvudstad, därefter kungligt residens och sedan 1948 presidentpalats.