Hvordan Norge unngikk en Decemberöverenskommelse – Kontraktsparlamentarisme på norsk

Av: Jo Saglie

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik. I detta inlägg diskuterar Saglie Norges nuvarande regering. Denna består av två högerpartier, vilka har ett explicit kontrakt med två stödpartier i mitten. Ett av de två regeringspartierna är Fremskrittspartiet (Framstegspartiet), ett parti som för något decennium sedan inte ansågs som politiskt rumsrent av de övriga partierna i Stortinget.

I august 2014 diskuterte Torbjörn Bergman og Hanna Bäck svenske regjeringsdannelser på denne bloggen, og spesielt forholdet mellom regjeringspartier og støttepartier. I et par inlegg i juni 2015 analyserte den danske statsviteren Jacob Christensen tilsvarende fenomen i Danmark. Også Norge har en slik situasjon. Norge praktiserer – som Sverige og Danmark – negativ parlamentarisme: det kreves ikke at et flertall i parlamentet støtter regjeringen før den tiltrer. Kontraktsparlamentarismen (Bergman & Aylott 2003; Bale & Bergman 2006), med skriftlige avtaler mellom regjering og deler av opposisjonen, kan imidlertid være et funksjonelt alternativ til et slikt tillitsvotum, og gi regjeringen et sikrere grunnlag.

En forskjell mellom de tre landene er likevel forholdet mellom de tre landenes høyrepopulistiske partier (som for øvrig er ganske ulike) og det politiske etablissementet. I Sverige strever de etablerte partiene med å finne ut hvordan de skal forholde seg til Sverigedemokraterna. I Danmark takket Dansk Folkeparti nei til tilbudet om å bli regjeringsparti. I Norge har derimot Fremskrittspartiet fått plass i regjeringen. Hvordan fungerer dette, og hvordan fungerer kontraktsparlamentarismen i Norge?

Etter stortingsvalget i september 2013 fikk Norge en mindretallsregjering av Høyre og Fremskrittspartiet (FrP), med støtte fra Venstre (som er Norges liberale parti) og Kristelig Folkeparti (KrF). Den sittende rød-grønne flertallskoalisjonen hadde mistet sitt flertall ved valget, og de fire partiene hadde på forhånd lovd at et nytt flertall skulle gi en ny regjering.

Samarbeidsviljen må forstås ut fra situasjonen foran forrige valg, i 2009. Venstre og KrF sa da at de ikke kunne støtte en regjering der FrP var med. FrP, på sin side, ville ikke støtte en sentrum-høyre-regjering hvis de selv ikke fikk bli med i den. Disse uforenlige kravene kunne gitt en svært interessant parlamentarisk situasjon hvis de fire partiene hadde fått flertall. Slik gikk det ikke, men i valgkampen ble det lett for de rød-grønne partiene å angripe det de kalte «kaoset» på borgerlig side.

Dette ville høyresiden unngå i 2013. Personskifter blant partilederne gjorde også et samarbeid enklere. Dermed ble det en ny politisk situasjon i 2013. Fremskrittspartiet hadde lenge hatt ambisjoner om regjeringsmakt, og nå godtok omsider også de andre partiene FrP som en regjeringspartner.

Men hvorfor en topartiregjering – med en avtale med de to andre partiene – og ikke en flertallskoalisjon med fire partier? Høyre ville nok foretrukket en firepartiregjering. I mange spørsmål ligger Høyre mellom FrP og KrF/Venstre, slik at et kompromiss mellom de fire ville ligge nær Høyres primærstandpunkt. For Venstre og KrF ble derimot avstanden til FrP for stor. De ønsket ikke å gå inn i en regjering der tyngdepunktet ville ligge nærmere Høyre/FrP, og der de måtte forsvare en slik regjerings politikk. Som opposisjonspartier, men med en avtale med regjeringen, ville de kunne synliggjøre sin egen politikk. Samtidig ga både avtalen og den parlamentariske situasjonen dem betydelig innflytelse.  Slik fikk Venstre og KrF et bein innenfor og et bein utenfor regjeringen – en situasjon som har klare fordeler.

Regjeringsdannelsen foregikk I to trinn. Først forhandlet de fire partiene om en mulig regjeringsdannelse. Det ble avklart at Høyre og FrP skulle danne regjering, og de fire partier ble enige om en del politiske og prosedyremessige spørsmål i den såkalte Nydalen-avtalen.[1] Deretter forhandlet de to regjeringspartiene fram en mer omfattende regjeringserklæring.

I Nydalen-avtalen beskrives partienes felles verdigrunnlag, og en rekke mer eller mindre konkrete policy-standpunkter som de er blitt enige om. Til slutt følger noen «kjøreregler» for hvordan samarbeidet mellom regjeringen og Venstre/KrF organiseres, gjennom møter og konsultasjoner. De to støttepartiene trekkes likevel ikke direkte inn i regjeringens arbeid. Avtalen er heller ikke særlig forpliktende. Riktignok sier avtalen at «Samarbeidspartiene som er i regjering forplikter seg til, i alle saker som behandles i Stortinget, først å søke løsninger og flertall sammen med Venstre og Kristelig Folkeparti.» Men det slås også fast at «Avtalen er ikke til hinder for at regjeringen eller partiene i Stortinget danner andre flertall, så lenge avtalens intensjon og prosedyrer er fulgt.» Venstre og KrF kan altså gå sammen med den rød-grønne opposisjonen og stemme ned regjeringens forslag i Stortinget, hvis saken ikke dekkes av avtaleteksten, og hvis de i det minste har forsøkt å bli enige med regjeringen.

Avtalen inneholder også et tilllegg om utlendingspolitikken, som er nesten like langt som selve avtalen, og langt mer konkret. Venstre og KrF var opptatt av barnefamilier som kunne bli utvist, selv om de hadde bodd flere år i Norge. De fikk gjennomslag for at barnefaglige hensyn skulle veie tyngre i utlendingsmyndighetenes vurderinger. Til gjengjeld gikk de med på andre innstramninger.

Ikke overraskende ble dette et vanskelig saksfelt for regjeringen. Etter hvert viste det seg at Justisdepartementet – ledet av FrPs Anders Anundsen – ikke hadde iverksatt den avtalte politikkendringen for asylbarn. Den rød-grønne opposisjonen fremmet mistillitsforslag mot Anundsen. Venstre og KrF var enige i kritikken mot Anundsen, men valgte å stemme mot mistillitsforslaget. I stedet ville de forsøke å tvinge ham til å oppfylle avtalen.[2]

For et tidligere protestparti kan overgangen til regjeringsmakt være vanskelig. De fleste av Fremskrittspartiets statsråder har tilpasset seg statsrådsrollen uten problemer. Partiets nestleder Per Sandberg står på sin side utenfor regjeringen, og uttaler seg fritt. Dette kan appellerere til velgere som synes FrP-statsrådene har blitt for moderate, men Sandbergs impulsivitet skaper ofte dårlig stemning i KrF og Venstre – for eksempel da han sa KrF hadde ansvar for at unge mennesker fra Norge sluttet seg til IS for å begå terrorhandlinger.[3]

I 2013 ønsket deler av KrFs høyrefløy å gå inn i regjeringen ­– men det vil de ikke lenger. Det er slett ikke bare forholdet til FrP som gjør samarbeidet vanskelig for KrF. For eksempel ønsker regjeringen å åpne for flere søndagsåpne butikker (et saksfelt som ikke dekkes av avtalen), noe KrF er sterk motstander av.

Den norske kontraktsparlamentarismen fungerer rimelig bra, og bidrar til å stabilisere den parlamentariske situasjonen. I hvert fall er situasjonen mer avklart og stabil enn i Sverige! Det er riktignok betydelige spenninger mellom regjeringen og støttepartiene – men dette skyldes nok de underliggende politiske realitetene, heller enn utformingen av avtalen. Fremskrittspartiet mener at Venstre og KrF har for mye makt i forhold til partienes størrelse. Venstre og KrFs makt springer imidlertid ut av disse partienes medianposisjon i Stortinget, og ville vært der også uten avtalen. Og ingen avtale kan dekke over den betydelige politiske avstanden mellom Venstre/KrF på den ene siden og FrP på den andre – en avstand som gjør at vi kan spørre om «borgerlig» i det hele tatt er et fruktbart begrep, og hva det i så fall betyr.

Nydalen-avtalen gjelder bare fram til valget i 2017, så hva vil skje da? Arbeiderpartiet ser muligheten for at KrF kan skifte side. De to partiene er langt på vei enige om blant annet fordelingspolitikk og skatter. Avstanden mellom dem er likevel stor i spørsmål som familiepolitikk og abort. Fram mot valget i 2017 blir kampen mellom Høyre og Arbeiderpartiet dermed ikke bare en kamp om velgerne, men minst like mye en kamp om KrFs tillit.

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik

Referanser:

Bale, T., og Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T., og Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

[1] http://www.krf.no/globalassets/vedlegg/avtaler/samarbeidsavtalen.pdf

[2] http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Anundsen-unngikk-mistillit-i-Stortinget-etter-asylbarnsaken-8025333.html

[3] http://www.nrk.no/norge/sandberg-beklager-bare-delvis-sine-uttalelser-1.12219143

Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Det finns möjligheter till blocköverskridande samarbeten

av Torbjörn Bergman, Niklas Bolin och Camilla Sandström

Detta inlägg publicerades idag i reviderad form på SvD Brännpunkt

Vårbudgeten ligger nu på riksdagens bord. Den bör enligt Decemberöverenskommelsen passera i stort oförändrad genom riksdagens beslutsprocesser. Överenskommelse har kritiserats för att vara odemokratisk. Det egentliga problemet med överenskommelsen är dock att den flyttar politikens konflikter bort från klassiska budgetfrågor på höger-vänster dimensionen till andra politikområden som identitets- och moralpolitik.

Den blockbildning som cementerats under de senaste åren har medfört att allt fler pratar om ett hårdnade politisk klimat och om en polarisering i svensk politik. Men på höger-vänsterskalan är inte detta det huvudsakliga mönstret. Vi har tittat närmare på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt. Som vår figur visar tenderar partierna att förflytta sig mellan olika positioner på höger-vänsterskalan, men det är värt att notera att sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner närmast anmärkningsvärt stabila. I allt väsentligt förhåller sig partierna till varandra på liknande vis som de gjorde för trettio år sedan. Två större förändringar har skett under perioden. För det första rörde sig Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet kraftigt högerut och signalerade att man ansåg sig vara bäst på att städa upp efter finanskrisen och på att hushålla med knappa resurser. Från 2000-talet är partiet åter tillbaka i en tydlig vänsterposition. Den andra stora förflyttningen kom efter Moderaternas valförlust 2002. Under ledning av Fredrik Reinfeldt skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006.

I figuren nedan sammanfattas hur partierna har utvecklats över tid enligt vår kodning. ”Negativa” värden (uppåt i grafen) är mer vänster, ”positiva” värden mer höger. Kodningen av valmanifesten har sedan 1982 gjorts av forskargruppen med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden är väl beprövad och används bland annat  inom ramen för”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest.

bloggbild

 

Partierna samlas alltså fortfarande i två tydliga block, medan avståndet mellan blocken har minskat. Hur kan det tänkas påverka förutsättningarna för samarbete i framtiden? Utifrån den analys som presenteras här finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det tänkbart att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att inom blocken även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet. Med en relativt stark organisation och politiska åsikter som är unika i det svenska partilandskapet finns inte heller mycket som pekar på att SD i någon större utsträckning kommer att tappa i väljarstöd under mandatperioden.

Ett andra alternativ, hitintills otänkbart, är att den så kallade renlighetsbarriären gentemot Sverigedemokraterna (SD) bryts.  I en undersökning av Sifo från december framkommer att knappt hälften av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man har liknande uppfattning. Få ledande politiker delar denna åsikt. Dessutom, även om liknande partier varit del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra partierna och SD fortfarande stort när det gäller SD:s kärnfrågor, migration och integration.

Ett tredje alternativ är en uppluckring av blockpolitiken. Partiernas positioner så som de framkommer i denna artikel ger uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga. Detta illustreras med tydlighet också av den partipolitiska debatten som ägt rum efter valet. Fler blockinterna åsiktsskillnader har blottats än på många år. Även om integrationspolitiken getts mest utrymme så finns tydliga tecken på splittring även inom t.ex. försvars-, jämställdhets- och infrastrukturpolitik. När allianspartierna nu också aviserat att de går fram med enskilda budgetmotioner öppnar det upp för möjligheter att finna blocköverskridande koalitioner.

Somliga har hävdat att Decemberöverenskommelsen är odemokratisk. Vi menar att en sådan benämning är överdriven. Samtidigt är vi av den åsikten att uppgörelsen är långt ifrån en optimal och, i längden, hållbar lösning. Lösningar byggda på sakpolitiska majoriteter på höger-vänster dimensionen, snarare än spelteoretiska överväganden som flyttar fokus till andra dimensioner, är att föredra. Det kräver dock politiskt ledarskap och en insikt om att det är bättre att förändra samarbetsmönstren än att artificiellt försöka återställa en svunnen tids partipolitiska styrkeförhållande genom en decemberöverenskommelse.

Torbjörn Bergman, professor statsvetenskap, Umeå universitet

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Camilla Sandström, docent statsvetenskap, Umeå universitet

När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.