Hvordan Norge unngikk en Decemberöverenskommelse – Kontraktsparlamentarisme på norsk

Av: Jo Saglie

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik. I detta inlägg diskuterar Saglie Norges nuvarande regering. Denna består av två högerpartier, vilka har ett explicit kontrakt med två stödpartier i mitten. Ett av de två regeringspartierna är Fremskrittspartiet (Framstegspartiet), ett parti som för något decennium sedan inte ansågs som politiskt rumsrent av de övriga partierna i Stortinget.

I august 2014 diskuterte Torbjörn Bergman og Hanna Bäck svenske regjeringsdannelser på denne bloggen, og spesielt forholdet mellom regjeringspartier og støttepartier. I et par inlegg i juni 2015 analyserte den danske statsviteren Jacob Christensen tilsvarende fenomen i Danmark. Også Norge har en slik situasjon. Norge praktiserer – som Sverige og Danmark – negativ parlamentarisme: det kreves ikke at et flertall i parlamentet støtter regjeringen før den tiltrer. Kontraktsparlamentarismen (Bergman & Aylott 2003; Bale & Bergman 2006), med skriftlige avtaler mellom regjering og deler av opposisjonen, kan imidlertid være et funksjonelt alternativ til et slikt tillitsvotum, og gi regjeringen et sikrere grunnlag.

En forskjell mellom de tre landene er likevel forholdet mellom de tre landenes høyrepopulistiske partier (som for øvrig er ganske ulike) og det politiske etablissementet. I Sverige strever de etablerte partiene med å finne ut hvordan de skal forholde seg til Sverigedemokraterna. I Danmark takket Dansk Folkeparti nei til tilbudet om å bli regjeringsparti. I Norge har derimot Fremskrittspartiet fått plass i regjeringen. Hvordan fungerer dette, og hvordan fungerer kontraktsparlamentarismen i Norge?

Etter stortingsvalget i september 2013 fikk Norge en mindretallsregjering av Høyre og Fremskrittspartiet (FrP), med støtte fra Venstre (som er Norges liberale parti) og Kristelig Folkeparti (KrF). Den sittende rød-grønne flertallskoalisjonen hadde mistet sitt flertall ved valget, og de fire partiene hadde på forhånd lovd at et nytt flertall skulle gi en ny regjering.

Samarbeidsviljen må forstås ut fra situasjonen foran forrige valg, i 2009. Venstre og KrF sa da at de ikke kunne støtte en regjering der FrP var med. FrP, på sin side, ville ikke støtte en sentrum-høyre-regjering hvis de selv ikke fikk bli med i den. Disse uforenlige kravene kunne gitt en svært interessant parlamentarisk situasjon hvis de fire partiene hadde fått flertall. Slik gikk det ikke, men i valgkampen ble det lett for de rød-grønne partiene å angripe det de kalte «kaoset» på borgerlig side.

Dette ville høyresiden unngå i 2013. Personskifter blant partilederne gjorde også et samarbeid enklere. Dermed ble det en ny politisk situasjon i 2013. Fremskrittspartiet hadde lenge hatt ambisjoner om regjeringsmakt, og nå godtok omsider også de andre partiene FrP som en regjeringspartner.

Men hvorfor en topartiregjering – med en avtale med de to andre partiene – og ikke en flertallskoalisjon med fire partier? Høyre ville nok foretrukket en firepartiregjering. I mange spørsmål ligger Høyre mellom FrP og KrF/Venstre, slik at et kompromiss mellom de fire ville ligge nær Høyres primærstandpunkt. For Venstre og KrF ble derimot avstanden til FrP for stor. De ønsket ikke å gå inn i en regjering der tyngdepunktet ville ligge nærmere Høyre/FrP, og der de måtte forsvare en slik regjerings politikk. Som opposisjonspartier, men med en avtale med regjeringen, ville de kunne synliggjøre sin egen politikk. Samtidig ga både avtalen og den parlamentariske situasjonen dem betydelig innflytelse.  Slik fikk Venstre og KrF et bein innenfor og et bein utenfor regjeringen – en situasjon som har klare fordeler.

Regjeringsdannelsen foregikk I to trinn. Først forhandlet de fire partiene om en mulig regjeringsdannelse. Det ble avklart at Høyre og FrP skulle danne regjering, og de fire partier ble enige om en del politiske og prosedyremessige spørsmål i den såkalte Nydalen-avtalen.[1] Deretter forhandlet de to regjeringspartiene fram en mer omfattende regjeringserklæring.

I Nydalen-avtalen beskrives partienes felles verdigrunnlag, og en rekke mer eller mindre konkrete policy-standpunkter som de er blitt enige om. Til slutt følger noen «kjøreregler» for hvordan samarbeidet mellom regjeringen og Venstre/KrF organiseres, gjennom møter og konsultasjoner. De to støttepartiene trekkes likevel ikke direkte inn i regjeringens arbeid. Avtalen er heller ikke særlig forpliktende. Riktignok sier avtalen at «Samarbeidspartiene som er i regjering forplikter seg til, i alle saker som behandles i Stortinget, først å søke løsninger og flertall sammen med Venstre og Kristelig Folkeparti.» Men det slås også fast at «Avtalen er ikke til hinder for at regjeringen eller partiene i Stortinget danner andre flertall, så lenge avtalens intensjon og prosedyrer er fulgt.» Venstre og KrF kan altså gå sammen med den rød-grønne opposisjonen og stemme ned regjeringens forslag i Stortinget, hvis saken ikke dekkes av avtaleteksten, og hvis de i det minste har forsøkt å bli enige med regjeringen.

Avtalen inneholder også et tilllegg om utlendingspolitikken, som er nesten like langt som selve avtalen, og langt mer konkret. Venstre og KrF var opptatt av barnefamilier som kunne bli utvist, selv om de hadde bodd flere år i Norge. De fikk gjennomslag for at barnefaglige hensyn skulle veie tyngre i utlendingsmyndighetenes vurderinger. Til gjengjeld gikk de med på andre innstramninger.

Ikke overraskende ble dette et vanskelig saksfelt for regjeringen. Etter hvert viste det seg at Justisdepartementet – ledet av FrPs Anders Anundsen – ikke hadde iverksatt den avtalte politikkendringen for asylbarn. Den rød-grønne opposisjonen fremmet mistillitsforslag mot Anundsen. Venstre og KrF var enige i kritikken mot Anundsen, men valgte å stemme mot mistillitsforslaget. I stedet ville de forsøke å tvinge ham til å oppfylle avtalen.[2]

For et tidligere protestparti kan overgangen til regjeringsmakt være vanskelig. De fleste av Fremskrittspartiets statsråder har tilpasset seg statsrådsrollen uten problemer. Partiets nestleder Per Sandberg står på sin side utenfor regjeringen, og uttaler seg fritt. Dette kan appellerere til velgere som synes FrP-statsrådene har blitt for moderate, men Sandbergs impulsivitet skaper ofte dårlig stemning i KrF og Venstre – for eksempel da han sa KrF hadde ansvar for at unge mennesker fra Norge sluttet seg til IS for å begå terrorhandlinger.[3]

I 2013 ønsket deler av KrFs høyrefløy å gå inn i regjeringen ­– men det vil de ikke lenger. Det er slett ikke bare forholdet til FrP som gjør samarbeidet vanskelig for KrF. For eksempel ønsker regjeringen å åpne for flere søndagsåpne butikker (et saksfelt som ikke dekkes av avtalen), noe KrF er sterk motstander av.

Den norske kontraktsparlamentarismen fungerer rimelig bra, og bidrar til å stabilisere den parlamentariske situasjonen. I hvert fall er situasjonen mer avklart og stabil enn i Sverige! Det er riktignok betydelige spenninger mellom regjeringen og støttepartiene – men dette skyldes nok de underliggende politiske realitetene, heller enn utformingen av avtalen. Fremskrittspartiet mener at Venstre og KrF har for mye makt i forhold til partienes størrelse. Venstre og KrFs makt springer imidlertid ut av disse partienes medianposisjon i Stortinget, og ville vært der også uten avtalen. Og ingen avtale kan dekke over den betydelige politiske avstanden mellom Venstre/KrF på den ene siden og FrP på den andre – en avstand som gjør at vi kan spørre om «borgerlig» i det hele tatt er et fruktbart begrep, og hva det i så fall betyr.

Nydalen-avtalen gjelder bare fram til valget i 2017, så hva vil skje da? Arbeiderpartiet ser muligheten for at KrF kan skifte side. De to partiene er langt på vei enige om blant annet fordelingspolitikk og skatter. Avstanden mellom dem er likevel stor i spørsmål som familiepolitikk og abort. Fram mot valget i 2017 blir kampen mellom Høyre og Arbeiderpartiet dermed ikke bare en kamp om velgerne, men minst like mye en kamp om KrFs tillit.

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik

Referanser:

Bale, T., og Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T., og Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

[1] http://www.krf.no/globalassets/vedlegg/avtaler/samarbeidsavtalen.pdf

[2] http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Anundsen-unngikk-mistillit-i-Stortinget-etter-asylbarnsaken-8025333.html

[3] http://www.nrk.no/norge/sandberg-beklager-bare-delvis-sine-uttalelser-1.12219143

Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Hur populärt är SD?

Av: Daniel Walther

Efter YouGovs opinionsmätning[1] som visade att SD nu är Sveriges största parti uppstår naturligt frågan: hur populärt är partiet egentligen? De flesta politiskt intresserade människor i Sverige har lärt sig att inte sätta för stor vikt vid enskilda opinionsundersökningar. En svala gör ingen sommar (som vi fick lära oss den hårda vägen det här året) och en mätning gör ingen pålitlig tidsserie. Men hur precist kan vi egentligen uppskatta partiernas stöd nu?

För att besvara frågan lite mer noggrant behöver vi göra en liten avstickare till en större diskussion om hur opinionsundersökningar görs i Sverige nu. Vi vet inte exakt hur de flesta institut bedriver sina undersökningar och viktar sina resultat eftersom detta (av förståeliga skäl) ofta betraktas som affärshemligheter. Men lite simplifierat kan man säga att det finns två stora skolor nu:

  • de (likt Sifo och SCB) som försöker nå slumpmässiga urval genom att ringa runt till folk eller skicka ut enkäter, och
  • de (likt YouGov) som använder webbpaneler där folk får anmäla sig själva.

Detaljerna i dessa metoder har redan diskuteras i relativ detalj annorstädes[2][3] så här noterar jag bara det viktigaste för våra syften. YouGovs mätning är (i huvudsak) baserad på självrekryterade webbpaneler, det vill säga människor kan frivilligt anmäla sig själva och besvara deras frågor regelbundet. Detta urval kommer inte att vara representativt. Man kommer att få fler unga människor (som använder internet i högre utsträckning) och fler politiskt intresserade människor (som är mer benägna att dela sina politiska åsikter). Det är osannolikt att dessa människor speglar resten av befolkningen väl.

Webbpanelerna försöker gottgöra detta dels genom att vikta urvalet, så att om 40% av deltagarna är kvinnor kommer varje kvinnas röst att väga något tyngre så att slutresultatet speglar kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning. Man kan också försöka välja ett representativt urval av de som har anmält sig så att deltagandet i undersökningen ungefär speglar valdeltagandet i det senaste valet. Dessutom har webbpaneler fördelen att de kan följa samma människor över tid. Detta innebär att även om vi har en överrepresentation för ett visst parti i vårt urval (säg att 15% stödjer miljöpartiet i första mätningen) kan man genom att se hur dessa människor ändrar sina åsikter över tid ändå få ett hum om nationella politiska trender. Om 3 procentenheter bland miljöpartiets sympatisörer har ändrat sina uppfattningar några månader senare kan vi anta att miljöpartiet nu är mindre populärt, och att de är ungefär 20% (3/15) mindre populärt än tidigare. Den absoluta nivån på stödet i mätningen nu (12%) är nog inte pålitlig, men vet man att stödet har sjunkit med 20% och kan göra en rimlig uppskattning på hur stort det var när man började kan man ändå göra en kvalificerad gissning.

Det finns många lösa trådar och potentiella problem i metoden, men ett som det har fokuserats på är att det inte går att räkna ut en statistisk felmarginal. Det vill säga, vi vet att resultatet från webbpanelen är osäkert men vi kan inte säga exakt hur osäkert. Traditionellt sett har slumpmässiga urval kunnat göra detta. Har vi ett helt slumpmässigt urval kan statistisk teori säga inom vilka gränser det sanna värdet i befolkningen sannolikt ligger[4].

Problemet är att dagens slumpmässiga urval inte är helt slumpmässiga, huvudsakligen pga låg svarsfrekvens, mätfel och bortfall[5]. I många undersökningar svarar 50% eller färre av de tillfrågade, och det är osannolikt att de 50% som svarar är representativa för de 50% som inte gör det. De är därmed inte representativa för befolkningen i stort heller, vilket gör inferens och beräkning av felmarginal en något godtycklig sysselsättning eftersom vi inte lever upp till grundantagandena. Att text-TV skriver att en förändring i ett partis stöd är statistiskt säkerställd betyder inte längre nödvändigtvis att den är det eftersom vi inte kan lita på felmarginalen.

Slutsatsen av detta blir att slumpmässiga urval är mycket bättre i teorin men att det inte är lika klart att de är bättre i praktiken. United Minds, som använde självrekryterade paneler, hamnade t.ex. klart närmst det faktiska valresultatet i 2014 års riksdagsval[6] med ett genomsnittligt fel på ungefär 0.6 procentenheter per parti. Ipsos, som gör slumpmässigt utvalda telefonintervjuer, var sämst och var i genomsnitt nästan 2 procentenheter ifrån per parti. YouGov hamnade någonstans i mitten med en felmarginal på strax över 1 procentenhet.

Allt detta medför att opinionsbranschen befinner sig i kraftig förändring på grund av människors minskade benägenhet att svara i telefon och på brevenkäter. Webbpaneler kommer därför ofrånkomligen att bli allt viktigare. I USA ligger svarsfrekvensen ofta på 10%[7] eller lägre och paneler har därför varit ett naturligt inslag där ännu längre än här. Det finns lite som tyder på att vi inte kommer att fortsätta röra oss i den riktningen.

Så till grundfrågan, vet vi hur stort SD är? Min personliga slutsats från diskussionen ovan är: nej, det vet vi inte, men samtidigt finns det gissningar som är bättre än andra. En bra strategi är att satsa på ”safety in numbers” och använda data från alla institut och fokusera på trender över tid snarare än bara de senaste mätningarna. Opinionen förändras relativt långsamt, så det kan löna sig att se opinionsstöd som en kontinuerlig tidsserie där man väger samman många olika mätningar från många olika institut under en längre tid (men där de senaste undersökningarna får något mer vikt). Och undersökningar som frågar fler personer och institut som historiskt sett har visat sig mer pålitliga borde få större tyngd.

Gör man en sådan analys är slutsatsen att SD inte är i närheten av att vara Sveriges största parti. Med data fram till början av augusti kan man se att SD enligt dessa uppskattningar ligger 8 procentenheter efter Socialdemokraterna och nästan 6 efter Moderaterna. Det är dock tydligt att debatten i upptakten till valet om vem som är Sveriges tredje största parti nu har avgjorts i SD:s favör.

partistod

Denna ögonblicksbild bekräftas om vi tittar på hela tidstrenden från de senaste 18 månaderna. SD har ökat kontinuerligt, men verkar fortfarande ha en bit kvar till nivåer på 25% och över.

partitrend

Alla opinionsundersökningar är fel men några är användbara[8]. Och den bästa gissningen i dagsläget torde vara att SD har en bit kvar tills partiet på allvar kan utmana de två stora partierna om positionen som Sveriges största parti.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

[2] So Johan Martinsson för en grundlig genomgång https://politologerna.wordpress.com/2013/03/14/webbpaneler-och-slumpmassiga-urval-en-jamforelse-av-sju-undersokningar/

[3] https://politologerna.wordpress.com/2014/07/27/vad-menas-med-representativa-urval/

[4] https://politologerna.wordpress.com/2013/01/30/den-mytomspunna-felmarginalen/

[5] http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/

[6] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

[7] http://www.slate.com/articles/news_and_politics/politics/2012/05/survey_bias_how_can_we_trust_opinion_polls_when_so_few_people_respond_.html

[8] Som en variant av George E.P. Box kända citat angående statistiska modeller. http://stats.stackexchange.com/questions/57407/what-is-the-meaning-of-all-models-are-wrong-but-some-are-useful

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del II)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del II: Borgerlig samling efter danska valet?


Regeringskoalitioner i Danmark

I det foregående indlæg gennemgik jeg formalia og praksis omkring regeringsdannelser i Danmark. I dette indlæg vil jeg se nærmere på mulige udfald af regeringsdannelsen efter valget den 18. juni 2015 i tilfælde af, at den borgerlige opposition vinder valget.

Samtlige danske regeringer siden 1982 har været koalitioner bestående af to til fire partier. Med undtagelse af den kortlivede regering Poul Nyrup Rasmussen I, der sad fra 1993 til 1994, har alle regeringer samtidig været mindretalsregeringer. Man må se fragmenteringen i det danske partisystem som den væsentligste årsag til, at tiltrædende statsministre har foretrukket at indgå et formaliseret samarbejde med et eller flere partier. Socialdemokratiets svækkelse efter 2001 har gjort denne fragmentering endnu mere udtalt end tidligere: Hvis man skal tro meningsmålingerne, vil Socialdemokratiet vinde cirka 25 % og Venstre cirka 20 % af stemmerne, mens Dansk Folkeparti står til omkring 18 % ved valget i juni. De øvrige partier står til mellem 2 og 9 % af stemmerne.

Uanset fragmenteringnen og de store ideologiske distancer mellem fløjene i dansk politik har det parlamentariske system i Danmark alligevel været i stand til at integrere alle partier i regeringsdannelsen og politikskabelsen. Fra 2001 til 2011 var Dansk Folkeparti således støtteparti for regeringerne af Venstre og Konservative under Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens ledelse, mens Enhedslisten siden 2011 har indgået i det parlamentariske grundlag for Helle Thorning-Schmidts regeringer.

Man har således ikke i Danmark set en situation som den aktuelle svenske, hvor den borgerlige opposition på den ene side var i stand til at vælte den socialdemokratisk-miljøpartistiske regerings budgetforslag med Sverigedemokraternas stemmer uden på den anden side at ville tage konsekvensen og danne regering med Sverigedemokraterna som parlamentarisk grundlag.

Finanslovsaftaler

Der kan i den forbindelse være grund til at se på praksis omkring indgåelse af større aftaler – forlig, i dansk sprogbrug – specielt om den økonomiske politik. Især socialdemokratisk ledede regeringer i 1990erne var tilbøjelige til at indgå aftaler om statsbudgettet – finansloven – med et eller flere partier fra den borgerlige opposition, mens partierne til venstre for Socialdemokratiet stod som garanter for regeringens overlevelse uden at støtte de generelle aftaler. Det skete på ny med finansloven for 2014, men ellers har Socialdemokraterne og Radikale Venstre indgået finanslovsaftaler med SF og Enhedslisten for 2012, 2013 samt 2015.

Ud over den generelle finanslovsaftale har partierne i vekslende konstellationer desuden ofte indgået aftaler omkring dele af finansloven. Det danske udtryk for sådanne aftaler er kludetæppeforlig – der findes intet direkte parallel på svensk, men man måske tale om patchwork-aftaler. Dermed opstår en situation, hvor næsten alle partier i Folketinget får del i den økonomiske politik, mens regeringen får større parlamentarisk råderum end hvis den var bundet til en bestemt gruppe af aftalepartnere.

Ud over det generelle forlig indeholdt aftalen om finansloven for 2015 således tre supplerende aftaler, mens for eksempel aftalen om finansloven for 2013 indeholdt hele ni supplerende aftaler. I begge tilfælde omfattede aftalerne alle partier i Folketinget i vekslende konstellationer.

Det er svært at sige i hvilken udstrækning, tilbøjeligheden til at indgå kludetæppeforlig er påvirket af den såkaldte finanslovsnorm. Normen er en dansk specialitet, hvis rødder skal findes helt tilbage i perioden før parlamentarismens indførelse, og den foreskriver at ”ansvarlige” partier stemmer for finansloven, uanset om de indgår i regeringens parlamentariske grundlag. Socialdemokraterne har således stemt for finanslovsforslag fremsat af regeringer ledet af Venstre eller Det Konservative Folkeparti og omvendt.

Historisk har partierne på venstrefløjen, SF og Enhedslisten, afvist at rette sig efter normen, men man har i den forløbne valgperiode set eksempler på at Enhedslisten har stemt for finansloven uden at indgå i den generelle aftale. Dansk Folkeparti har siden valget i 2001 stemt for finansloven, også i den forløbne valgperiode, hvilket SF også begyndte på i årene før regeringsskiftet i 2011. Dette blev af politiske iagttagere tolket som et klart tegn på, at SF ville fremstå som et regeringsdueligt parti. I valgperioden 2011-2015 er det kun Liberal Alliance, som konsekvent har stemt mod regeringernes finanslovsforslag.

Selv om finanslovsnormen ikke udelukker, at oppositionen afprøver en regerings parlamentariske grundlag, kan man dog antage at den er med til at skabe og opretholde en mere samarbejdspræget kultur mellem partierne i Folketinget. Den kan også give en siddende mindretalsregering noget større politisk råderum.

Lars Løkke Rasmussens muligheder i tilfælde af en borgerlig sejr Hvis de fire borgerlige partier – Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti – tilsammen vinder et flertal i Folketinget ved valget den 18. juni, står det klart, at Lars Løkke Rasmussen efter en dronningerunde vil få i opdrag at danne en regering. Spørgsmålet er, hvilke partier der vil indgå i regeringen og hvilket forhold regeringen vil have til de borgerlige partier, som ender med at stå uden for regeringen.

En første mulighed er en gentagelse af koalitionen mellem Venstre og Det Konservative Folkeparti fra Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens regeringer 2001-2011. For dette taler at koalitionen var usædvanligt stabil, samt at partierne deler politik på væsentlige områder. På den anden side blev Det Konservative Folkeparti alvorligt svækket ved valget i 2011, og partiet kan ved dette valg i bedste fald håbe på at holde niveauet fra 2011. Hvis de aktuelle meningsmålinger giver en korrekt forudsigelse af valgresultatet, vil de to partier tilsammen kun opnå 25 % af stemmerne og mandaterne i det nye Folketing mod 35-40% i perioden 2001-2011. En sådan regering vil være helt afhængig af at kunne skabe et samarbejde med Dansk Folkeparti og Liberal Alliance, men vil muligvis også kunne indgå forlig med Socialdemokratiet på en del områder.

En anden mulighed er at Venstre indgår en koalition med Dansk Folkeparti. En sådan koalition vil, hvis de nuværende målinger holder stik, råde over 40-45 % af mandaterne efter valget. Et problem ved en sådan koalition er, at Dansk Folkeparti står i opposition til Venstre angående EU-politik. Dansk Folkeparti ønsker således i modsætning til Venstre et nej ved den kommende folkeafstemning om ophævelse af Danmarks forbehold i politi- og retssamarbejdet i EU, som den nuværende regering har aftalt med en kreds af EU-venlige partier.

Man kan også bemærke, at magtforholdet mellem V og DF vil være meget anderledes end magtforholdet mellem V og KF i regeringerne mellem 2001-2011, idet V og DF ser ud til at blive næsten lige store efter valget. En sådan regering vil være afhængig af Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti. For Dansk Folkeparti kan Fremskrittspartiets vigende opinionstal efter partiets indtræden i koalitionen med Høyre i Norge i 2013 være en advarsel. En vigtig forskel mellem situationen i Danmark i 2015 og situationen i Norge i 2013 er dog, at Dansk Folkeparti i givet fald ville indtræde i regeringen efter en markant fremgang ved valget.

Yderligere muligheder er en koalition mellem Venstre og Liberal Alliance eller en ren Venstre-regering. Der er en del berøringspunkter mellem de to partier inden for specielt den økonomiske politik, men en regering af Venstre og Liberal Alliance vil få svært ved at samle flertal, medmindre den går stærkt på kompromis med de fælles punkter for en sådan regerings politik. Det er næppe sandsynligt, at Liberal Alliance vil føle sig tiltrukket af at indgå i en sådan konstellation.

En ren Venstre-regering ville ifølge de nuværende meningsmålinger alene basere sig på omtrent en femtedel af Folketingets medlemmer. Det er ganske vist mere end Poul Hartlings rene Venstre-regering 1973-1975, som kun rådede over 12 procent – en svensk parallel kan være regeringen Ullsten 1978-1979 – men det vil stadig være en usædvanligt smal regering efter danske forhold.. Fordelen ved en sådan regering er manøvredygtighed, men en ren Venstre-regering ville være svækket af at skulle forhandle om stort set alle emner uden noget stabilt grundlag. Evnen til at indgå kludetæppeforlig vil være vigtig for en sådan regerings overlevelseschancer.

Man kan éndelig forestille sig, at Lars Løkke Rasmussen forsøger at samle alle borgerlige partier i en flertalsregering. En sådan regering vil spænde meget vidt, specielt på det EU-politiske område, men der er også store forskelle i den økonomiske politik og velfærdspolitikken mellem Dansk Folkeparti på den ene side og Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti på den anden side. Her vil Venstres rolle blive at formidle samarbejdet mellem en sådan regerings to fløje. Omvendt vil der være stor enighed mellem partierne på det retspolitiske område og i flygtninge- og indvandrerpolitikken; to områder, som var dominerende i 2000-tallets danske politik.

Tillæg

I fremstillingen henvises til den særegne danske finanslovsnorm. I forbindelse med politiske konflikter i 1980’erne kom det til enkelte brud mod normen, idet Socialdemokraterne under Anker Jørgensens og Svend Aukens ledelse ved et par tilfælde stemte mod den borgerlige regerings forslag til finanslov. Politologen Erik Rasmussen har i et par artikler fra 1985 og 1989 diskuteret normen og dens historie, idet hans forudsigelse om normens død dog viste sig forhastet.

Rasmussen, Erik (1985) ”Finanslovsforkastelse i dansk parlamentarisme: Normer og konsekvenser”, Historie Jyske Samlinger, 16, 56-118. https://tidsskrift.dk/index.php/historiejyskesamling/article/view/16692

Rasmussen, Erik (1989) ”Partiernes adfærd ved den endelige afstemning om finansloven: Stilfærdig jordfæstelse af en parlamentarisk norm”, Politica 21, 2, 165-173. https://tidsskrift.dk/index.php/politica/article/view/9912/18776

Jacob Christensen


Del 1 av inlägget finns här.

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del I)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del I: Spelregler och kontext


Udfaldet af valget til det danske Folketing 18. juni 2015 er når dette skrives, usikkert. Meningsmålinger har i hele perioden siden det seneste valg i september 2011 vist et klart flertal til den borgerlige opposition, men tendensen har i de seneste uger gået mod et tæt løb mellem venstre og højre side i dansk politik. I alle tilfælde aktualiserer valget dog spørgsmålet om, hvordan regeringsdannelser finder sted i Danmark, herunder hvordan regeringsdannelsen efter valget om to uger vil foregå.

I dette indlæg vil jeg beskrive de formelle rammer og den forfatningsmæssige praksis omkring regeringsdannelser i Danmark, mens jeg i et kommende indlæg vil se på de muligheder, Venstres leder Lars Løkke Rasmussen har for at danne regering, hvis valget skulle føre til et borgerligt flertal i Danmark.

Formalia og forfatningsmæssig praksis

Den danske grundlov fra 1953 er yderst kortfattet med hensyn til dannelse og afsættelse af regeringer. Ifølge grundlovens § 14 er det Kongen – det vil i vore dage sige Dronning Margrethe II – der udnævner og afskediger statsministeren og de øvrige ministre, mens §15, stk. 2 foreskriver, at statsministeren i tilfælde af at Folketinget udtaler sin mistillid, skal ansøge om sin afsked med mindre der udskrives valg til Folketinget. Endelig bestemmer § 32, stk. 2, at der efter udnævnelse af et nyt ministerium ikke kan udskrives valg før statsministeren har forestillet sig for Folketinget. Vi kan i den forbindelse bemærke, at Danmark i modsætning til Sverige og Norge ikke har faste valgperioder: Grundlovens § 32 foreskriver blot, at valgperioden er fire år.

Man kan af ovenstående slutte, at Danmark anvender negativ parlamentarisme uden afstemning om den tiltrædende statsminister, idet der af Grundlovens § 32, stk. 2 ikke fremgår noget krav om en investiturafstemning, kun at der skal finde en konstatering af statsministerens og regeringens støtte i Folketinget sted. Bestemmelsen har sit udspring i Påskekrisen fra 1920 – en dansk parallel til Borggårdskrisen – hvor Kong Christian X efter at have afskediget regeringen Zahle i en højspændt politisk situation oprindelig ønskede at udskrive valg uden at den nye statsminister fremstillede sig for Rigsdagen.

Eksperter i statsforfatningsret slutter sædvanligvis også, at, det ikke er lovligt at udnævne en regering, der på forhånd må forventes at blive mødt med flertal.

Praksis er i sagens natur noget mere kompliceret og resultatet af en læreproces, der begyndte med parlamentarismens indførelse i 1901. Danske regeringsdannelser er generelt ret korte processer, hvor de 17 dages forhandlinger inden udnævnelsen af regeringen Helle Thorning-Schmidt I den 3. oktober 2011 er en rekord i nyere tid.

Dronningerunder

Allerede på valgnatten den 15. september 2011 stod det klart, at et flertal i det nye Folketing ville støtte Helle Thorning-Schmidt som statsminister, og dette blev bekræftet ved en såkaldt dronningerunde, som blev gennemført dagen efter valget. Spørgsmålet var derfor først og fremmest, om der kunne skabes enighed om et program for en regering bestående af Socialdemokraterne, Radikale Venstre og Socialistisk Folkeparti, eller om et eller begge af de mindre partier ville vælge at stå uden for regeringen.

I sidste ende kunne Helle Thorning-Schmidt danne en trepartiregering, men den lange forhandlingsproces kunne ses som en indikation på de interne spændinger mellem partierne, som i sidste ende førte til, at SF forlod regeringen i februar 2014.

En dronningerunde gennemføres ved, at to repræsentanter fra hvert af partierne, som er repræsenteret i Folketinget, over for Dronningen fremfører deres ønske om, hvem der skal lede forhandlingerne om regeringsdannelsen eller danne den nye regering. Formålet kan siges at være at beskytte Dronningen mod at blive inddraget i de partipolitiske konflikter. I nogle tilfælde har partier fremført mere specifikke ønsker om en ny regerings sammensætning eller om dens politik. Disse ønsker er dog ikke blevet set som bindende for Dronningen ved udpegningen af en forhandlingsleder eller ny statsminister. Dronningerunden, der svarer til Riksdagens talmans sonderinger, er ikke formelt beskrevet nogle steder, men er en praksis, som har udviklet sig løbende, siden den første runde blev gennemført i 1909.

Det er kun efter valgene i 1973, 1975 og 1988 at der i senere tid har været behov for flere dronningerunder, mens regeringsskiftene efter Jens Otto Krags frivillige tilbagetræden som statsminister 1972 og specielt Poul Schlüters tilbagetræden efter Tamilsagen 1993, hvor en højesteretsdommer i en udredning ytrede skarp kritik at Schlüters embedsførelse i forbindelse med behandlingen af sager om tamilske flygtninges familier, har givet anledning til diskussioner om proceduren ved en statsministers tilbagetræden og udnævnelsen af en ny, i de tilfælde hvor der er usikkerhed om den politiske situation.

Det er ved et par tilfælde sket, at regeringer er blevet sprængt i løbet af en valgperiode. I december 1996 forlod partiet Centrum-Demokraterne således Poul Nyrup Rasmussens trepartiregering bestående af Socialdemokrater, Radikale og CD, uden at regeringen trådte tilbage eller der blev gennemført en dronningerunde. Forklaringen var, at CD havde erklæret, at partiet fortsat ville være en del af regeringens parlamentariske grundlag.

Tilsvarende blev der heller ikke gennemført nogen dronningerunde efter SF’s udtræden af regeringen i februar 2014, selv om der lige som i 1996 teknisk set var tale om en dannelse af en ny regering bestående af Socialdemokrater og Radikale Venstre, idet SF havde erklæret at partiet fortsat ville være en del af den nye to-partiregerings parlamentariske grundlag.

Mistillidserklæringer

Det står ikke helt klart, hvad der præcist kræves for, at Folketinget kan siges at have udtalt mistillid til statsministeren. Vedtagelse af et forslag til vedtagelse efter §24 i Folketingets forretningsorden, vil dog i alle tilfælde være udtryk for mistillid, hvis forslaget indeholder udtrykket ”mistillid til statsministeren” eller ”mistillid til regeringen”.

Af den parlamentariske praksis kan man desuden se, at nederlag i afstemninger om finansloven – statsbudgettet – altid har ført til regeringens tilbagetræden eller udskrivning af valg. Dette skete senest i 1983 ved afstemningen om finansloven for 1984. Ved andre tilfælde har nederlag i afstemninger om den økonomiske politik ført til, at statsministeren har udskrevet valg. Dette skete fx i 1967 og i 1981. I januar 1993 valgte Poul Schlüter at træde tilbage som statsminister, efter at repræsentanter for et flertal i Folketinget over for pressen havde udtalt at de ikke længere havde tillid til ham. Her kom det ikke til afstemning i Folketinget.

På baggrund af det ovenstående kan man sige, at det ikke er sikkert at der vil blive gennemført en dronningerunde efter valget 18. juni, hvis Socialdemokratiet, SF, Radikale Venstre, Enhedslisten og Alternativet vinder et flertal af mandaterne i Folketinget. Alle fem partier har på forhånd meddelt, at de støtter Helle Thorning-Schmidt, og en fortsættelse af koalitionen mellem Socialdemokrater og Radikale er det sandsynlige udfald i tilfælde af en valgsejr for centrum-venstre.

I tilfælde af en borgerlig valgsejr kan man derimod i alle tilfælde forvente en dronningerunde, som vil resultere i, at Venstres formand Lars Løkke Rasmussen får til opgave at danne en ny regering. Mulige udfalg af en sådan regeringsdannelse vil blive diskuteret i et kommende indlæg.

Jacob Christensen


En Del II om det aktuella läget i dansk politik kommer inom kort!

Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.

 

 

Det finns möjligheter till blocköverskridande samarbeten

av Torbjörn Bergman, Niklas Bolin och Camilla Sandström

Detta inlägg publicerades idag i reviderad form på SvD Brännpunkt

Vårbudgeten ligger nu på riksdagens bord. Den bör enligt Decemberöverenskommelsen passera i stort oförändrad genom riksdagens beslutsprocesser. Överenskommelse har kritiserats för att vara odemokratisk. Det egentliga problemet med överenskommelsen är dock att den flyttar politikens konflikter bort från klassiska budgetfrågor på höger-vänster dimensionen till andra politikområden som identitets- och moralpolitik.

Den blockbildning som cementerats under de senaste åren har medfört att allt fler pratar om ett hårdnade politisk klimat och om en polarisering i svensk politik. Men på höger-vänsterskalan är inte detta det huvudsakliga mönstret. Vi har tittat närmare på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt. Som vår figur visar tenderar partierna att förflytta sig mellan olika positioner på höger-vänsterskalan, men det är värt att notera att sett över en längre tidsperiod är partiernas inbördes positioner närmast anmärkningsvärt stabila. I allt väsentligt förhåller sig partierna till varandra på liknande vis som de gjorde för trettio år sedan. Två större förändringar har skett under perioden. För det första rörde sig Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet kraftigt högerut och signalerade att man ansåg sig vara bäst på att städa upp efter finanskrisen och på att hushålla med knappa resurser. Från 2000-talet är partiet åter tillbaka i en tydlig vänsterposition. Den andra stora förflyttningen kom efter Moderaternas valförlust 2002. Under ledning av Fredrik Reinfeldt skapades de Nya moderaterna och partiet gjorde en kraftig vänstergir inför valet 2006.

I figuren nedan sammanfattas hur partierna har utvecklats över tid enligt vår kodning. ”Negativa” värden (uppåt i grafen) är mer vänster, ”positiva” värden mer höger. Kodningen av valmanifesten har sedan 1982 gjorts av forskargruppen med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier vilka markeras i en text och sedan kategoriseras för att utgöra en grund för jämförelse, inklusive förändringar över tid. Metoden är väl beprövad och används bland annat  inom ramen för”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest.

bloggbild

 

Partierna samlas alltså fortfarande i två tydliga block, medan avståndet mellan blocken har minskat. Hur kan det tänkas påverka förutsättningarna för samarbete i framtiden? Utifrån den analys som presenteras här finns åtminstone tre tänkbara scenarier.

För det första är det tänkbart att blockpolitiken fortsätter på samma sätt som tidigare. Givet att partierna inom respektive block befinner sig relativt nära varandra torde det finnas goda chanser att inom blocken även fortsättningsvis komma överens om gemensamma ståndpunkter. Med SD:s starka parlamentariska ställning kvarstår dock problemet för respektive block att uppnå majoritet. Med en relativt stark organisation och politiska åsikter som är unika i det svenska partilandskapet finns inte heller mycket som pekar på att SD i någon större utsträckning kommer att tappa i väljarstöd under mandatperioden.

Ett andra alternativ, hitintills otänkbart, är att den så kallade renlighetsbarriären gentemot Sverigedemokraterna (SD) bryts.  I en undersökning av Sifo från december framkommer att knappt hälften av väljarna tycker att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man har liknande uppfattning. Få ledande politiker delar denna åsikt. Dessutom, även om liknande partier varit del av regeringsunderlaget i många andra länder, är avståndet mellan de andra partierna och SD fortfarande stort när det gäller SD:s kärnfrågor, migration och integration.

Ett tredje alternativ är en uppluckring av blockpolitiken. Partiernas positioner så som de framkommer i denna artikel ger uppenbara möjligheter till det. Det finns ett avstånd mellan blocken, men det är knappast av sådan art att det inte går att överbrygga. Detta illustreras med tydlighet också av den partipolitiska debatten som ägt rum efter valet. Fler blockinterna åsiktsskillnader har blottats än på många år. Även om integrationspolitiken getts mest utrymme så finns tydliga tecken på splittring även inom t.ex. försvars-, jämställdhets- och infrastrukturpolitik. När allianspartierna nu också aviserat att de går fram med enskilda budgetmotioner öppnar det upp för möjligheter att finna blocköverskridande koalitioner.

Somliga har hävdat att Decemberöverenskommelsen är odemokratisk. Vi menar att en sådan benämning är överdriven. Samtidigt är vi av den åsikten att uppgörelsen är långt ifrån en optimal och, i längden, hållbar lösning. Lösningar byggda på sakpolitiska majoriteter på höger-vänster dimensionen, snarare än spelteoretiska överväganden som flyttar fokus till andra dimensioner, är att föredra. Det kräver dock politiskt ledarskap och en insikt om att det är bättre att förändra samarbetsmönstren än att artificiellt försöka återställa en svunnen tids partipolitiska styrkeförhållande genom en decemberöverenskommelse.

Torbjörn Bergman, professor statsvetenskap, Umeå universitet

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Camilla Sandström, docent statsvetenskap, Umeå universitet

När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.

Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Why did Sweden’s new government call an extraordinary election?

This is a special blog post that summarises and analyses the unusual events that have transpired in Swedish politics over the last weeks.

By: Nicholas Aylott

Something sensational happened in Swedish politics this month. The prime minister, Stefan Löfven, in office for just a couple of months, opted to call a snap election for March 22nd next year. This is the first unscheduled election in Sweden for over a half a century (and the first to be held in spring for over a century). Isn’t Sweden supposed to be the country of rational discussion and compromise solutions? How can a new election have been called just ten weeks after the previous one?

In this post, I will try to answer those questions. Partly for the benefit of readers who are not well-versed in Swedish party politics, but also to try to illuminate the really central issues and interactions, I will present a parsimonious description of what happened. (Needless to say, political scientists will soon be digging for less publicly observable evidence than that to which I refer.)

In addition, I will discuss the preference orders that the key actors might have had at different stages. The discussion is inspired by the academic literature on party goals, but takes more account of process and case-specific conditions than does, for example, the excellent recent post by Hellström, Bäck and Walther (2014). It might be called an analytic narrative (Bates et al 1998), or at least the basis of one. My interpretation of the situation is essentially the following. All the actors would have preferred to avoid a new election. However, due to a conflict between their long-term goals in relation to the shape of the Swedish party system, the new election nevertheless became a sort of equilibrium outcome.

Background

Eight parties are represented in the Swedish parliament. The three most important actors in this drama are the Social Democrats, the Alliance and the Sweden Democrats.

The Social Democrats. For many years, they were Sweden’s dominant party and usually in government. Their vote has declined since the late 1990s, but they got back into office after the election last September. They did so in coalition with the Greens, who, by contrast, were making their debut in government. Löfven, the Social Democratic leader, became prime minister.

However, the coalition was well short of commanding a parliamentary majority. Between them, the Social Democrats and the Greens had just 39 per cent of the seats in parliament. This meant that they were always going to need agreements with opposition parties to get their preferred policies – above all, their budget – into law. The new government quickly agreed on a budget package with the Left Party, but that was still not enough for a majority. They three parties’ seats amounted to only 45 per cent of the total.

The Alliance. This is a collection of four centre-right parties. Together, they were in government from 2006 until the election last September, in which they won 41 per cent of the seats in parliament. That was less than the combined total of the Social Democrats, the Greens and the Left Party, which is why the Alliance government made way för Löfven’s administration.

(Of course, it would, in many ways, be more salient to analyse the behaviour of each of the four Alliance parties, rather than treating it as single actor. However, for the sake of simplicity, I do this here only to a very limited degree.)

The Sweden Democrats (SD). This party won 14 per cent of the seats in September, a historic advance. Although SD is much more moderate than it used to be, it is entirely isolated by all the others in parliament. Partly this is because SD is the only party that opposes Sweden’s (relatively speaking) generous immigration and asylum policy. On top of that, unequivocal racists are frequently revealed among its members. In the literature, such ostracism of a party is often referred to as a ”cordon sanitaire” . 

The budget

This was the issue that brought down the government.

As we saw, Löfven’s minority coalition was clearly living precariously. Its life was made more difficult by a pledge by the Alliance, made during the election campaign (Reinfeldt et al 2014), to submit to parliament and vote for its own budget, irrespective of whether it won or lost at the polls. Still, as we saw, Löfven’s new government, with the Left Party onside, had more parliamentary seats than the Alliance did. Normally, that should have been enough for it to get its budget through.

SD threatened to throw a huge spanner in these works. Its own budget package was obviously going nowhere, because no other party would back it. If it had followed Swedish parliamentary convention (Davidsson 2014), SD would then have abstained in subsequent votes on other parties’ packages. But the party threatened to break this convention, and vote for the Alliance’s budget – which would give that package a parliamentary majority.

How they might have reasoned

Tension mounted as the budget votes approached. How might the parties have assessed their alternatives?

Social Democrats. On paper, Löfven had several options if he lost the vote. Governing according to an opposition budget was one. In practice, though, that would have been intolerable for any prime minister. Why bother to take responsibility without power? Before the vote, Löfven ruled out this scenario (Dagens Nyheter 2 December 2014).

More realistically, he could have tendered his government’s resignation. The speaker of parliament would then have tried to find an alternative prime minister. In the absence of any other serious contenders, he would surely have gone back to Löfven – who could then have formed a new government, perhaps without the Greens. For sure, this would have been a government resting on an even smaller share of the seats in parliament. But, minus the Greens, whose first weeks in government had been difficult, deals might more easily be reached with the Alliance parties. Various media commentators were keen on this scenario.

Löfven also had the power to call a new election (with certain constraints in timing), but there were various reasons why few expected him to do so. For a start, there was little to suggest that it would change much in the distribution of parliamentary seats. If it did, it might well not be to the prime minister’s advantage. The Social Democrats, the Greens and Left Party had each ended up with a rather disappointing result in September, and each might just as easily do worse rather than better in any new poll. SD might increase its vote still further. Then there were the costs involved in a new campaign, both financial and psychological.

Naturally, then, Löfven’s preferred option was not to lose the vote. But how? Simple: he wanted to do deals with Alliance parties. If at least a couple of them would agree to wave his budget through (obviously in return for policy concessions), he would be in the clear. And if agreement was made with just two (or three) of them, the Alliance, as a glorious bonus for Löfven, would have been split.

SD. The party’s main goal is to change Sweden’s immigration policy. There are two broad ways in which it might hope to achieve that.

One way might be to persuade the Alliance to reach an understanding with SD. To that end, abiding by parliamentary convention and abstaining in the decisive budget vote (albeit after making the government sweat for a while) might have been a good idea. It could have been a step towards establishing SD as a more normal party, open to co-operation with others. If the party leader had been in charge of the party’s decisions, it is possible that SD would have taken precisely that conciliatory step.

But the party leader was not in charge. Soon after the September election, he had succumbed to stress and exhaustion and had gone on sick leave. If the stand-in leader had any ambitions to take over long-term, which he almost certainly did, then it would have made sense for him to follow the immediate preferences of the party’s members and supporters. They apparently wanted the government’s budget blocked (Sydsvenskan 19 November 2014).

True, a new election would be risky for SD, too. The party might not be thanked by the voters for provoking it. Its absent leader was generally considered one of its main electoral assets. Still, SD, like everyone else, probably assumed that things would not go so far. If SD could force Löfven to resign and form a new government, that would be a big prize for the party none the less – especially if that forced its bête noir, the Greens, out of office. Alternatively, if SD could force the Alliance to back down and save the government, it could then pose as the only genuine opposition – a thoroughly comfortable position for a party of its type.

Alliance. Various observers expected that if SD did not back down, the Alliance would find some pretext for making sure that its own budget did not actually win in the parliamentary vote.

There seemed little obvious reason why the Alliance should bring down the government at that point. With the prevailing distribution of parliamentary forces, a quick return to office would have left it even more vulnerable to parliamentary blackmail than Löfven’s government was. Anyway, there were, potentially, long-term electoral gains for the Alliance in allowing a Social Democratic prime minister to flounder, as his travails gnawed at possibly his party’s greatest historic asset – its public reputation for steady, competent government.

Moreover, the biggest Alliance party was in the middle of choosing a new leader. The smallest one, meanwhile, has fallen closer and closer to losing all its parliamentary seats in each recent election. A new election would present another demanding test of its ability to keep them. In a tight election, failure would very probably spell defeat for the whole Alliance.

What actually happened

Among the many events in this episode, there were perhaps four especially important ones.

  • The weekend before December 3rd, when the budget vote was due, the government began to hint that it would put it off. A Social Democratic minister sounded confident that the government’s package could be sent back to the parliamentary finance committee for further discussion (Dagens Nyheter 30 November 2015). Löfven said much the same (Dagens Nyheter 2 December 2015).

This amounted to an invitation to SD to make good its threat to vote for the Alliance budget, or at least to say that it would if the vote was held. SD would gain little by blinking at that point if the other players were playing for time. However, this could also have been the occasion for the Alliance, having seen the government squirm quite a bit, to find that pretext for allowing Löfven to scrape his budget through.

  • The day before the vote, SD duly pledged to vote for the Alliance budget. (Indeed, the stand-in leader belligerently declared his intention to vote against any government’s budget if it did not contain cuts in spending on immigration policies (and any government that gave the Greens influence over immigration).
  • On the morning of the vote, the government let it be known that it would not after all send its budget bill back to committee. This suggested that the government was consciously marching towards defeat in the vote. That proved to be the case a few hours later.
  • Most observers were still expecting Löfven then to tender his government’s resignation. But he did not. He announced the new election.

Analysis

Just because all the players in a certain situation share a preference for avoiding something, they may nevertheless fail to avoid it. Basic game theory tells us that. Partly with reference to information and claims that have subsequently come to light, I can venture some possible explanations as to why things turned out as they did.

SD‘s decisions are easiest to understand. A party with the wind in its sails, and an ambitious caretaker at the helm, was given no incentive by the other parties to back down at any stage.

As for the Social Democrats, commentators expected Löfven to resign and take the chance to ditch the Greens from his government. The Greens had indeed been unhelpful coalition partners. But this expectation paid too little attention to parliamentary arithmetic.

Dumping the Greens so quickly would have humiliated them and poisoned their relations with the Social Democrats. Without the Greens’ support, the backing of all three smaller Alliance parties was not enough for a parliamentary majority. Löfven would have had to do deals with either the biggest Alliance party or, more likely, all four Alliance parties – which, of course, had far more seats than the Social Democrats alone. Far from splitting the Alliance, then, alienating the Greens might well have cemented it.

The Alliance‘s reasoning is hardest to discern. There are several ways of thinking about its actions.

1. Some say that the Alliance was retaliating for the Social Democrats’ obstruction of the Alliance government’s budget a year earlier and, more recently, Löfven’s leftward turn after taking office. In my view, this is unconvincing. Actually, by promising to submit its own budget come what may, the Alliance had given Löfven little option but to secure the Left Party’s support for his government’s own budget, which inevitably involved making concessions to that party.

2. Some observers see a long-term project to damage the Social Democrats’ reputation as a safe pair of governing hands, which they were determined to pursue at any price. Again, this is only partially persuasive. The shorter-term risks for the Alliance in inducing a new election were too great to make such a destructive strategy, on its own, a satisfying explanation of what occurred.

3. It is possible that the Alliance miscalculated. It wanted to make the government look incapable and chaotic, but pushed its strategy a bit too far.

Löfven said later that the night before the budget vote, and after SD had announced its voting intentions, he had offered the Alliance parties a pretty much unconditional renegotiation of the government’s budget. Their blank rejection was what had persuaded the government that there was no point in delaying the vote.

The Alliance must have expected that. It may also have expected Löfven then to resign as prime minister and to try to reform a government. At that point the Alliance, having fulfilled its pledge to vote for its own budget, might have planned finally to parley with Löfven. By calling the election, he called the Alliance’s bluff.

Once more, however, this cannot be the whole story. At the very least, the Alliance must have known that there was a reasonable risk that, pushed so far into a corner, Löfven might call an election.

4. What is lacking in the previous interpretations, and in most accounts of the Alliance’s behaviour, was its longer-term strategy. What was its plan for dealing with a parliamentary situation in which neither it nor the left-of-centre trio has a majority – a scenario that looks all too likely for the foreseeable future?

Most observers (including me) could previously see two ways of dealing with this fact. Either the Alliance could hold its nose and reach an understanding with SD – a development that, to put it very mildly, would involve huge political risks. Or the parties of the right and left would have to do deals with each other, perhaps even in some sort of German-style grand coalition, and sideline SD that way.

The Alliance, it now seems, sees a third way forward. Instead of broad cross-bloc coalitions, it wants to tweak the rules of the parliamentary game (for things like the selection of a prime minister and passing a budget) so that the biggest of the potential government constellations can govern in a more or less stable fashion, even if it lacks a majority. The four Alliance leaders made that clear in a newspaper article a week after the election was called (Kinberg Batra et al 2014).

It may not be practically realistic, and it raises basic normative questions about democratic governance. But the Alliance’s government-by-largest-minority strategy certainly constitutes a plan. It is also an expression of the Alliance’s political self-interest. The essential component of that self-interest is survival.

Löfven’s desire to create and lead a broad coalition, encompassing the Greens and a couple of the smaller Alliance parties, serves the Social Democrats’ long-term interest. Even with fewer seats than previously, cross-bloc agreements would put the party back in the centre of the Swedish party system, exercising a centripetal attraction to much smaller parties around it.

The long-term interest of the Alliance – particularly that of its biggest party, but also of its smaller ones – is that this does not happen. The Alliance wants instead to make sure that Swedish politics remains a battle between a right bloc and a left bloc, because that is a battle that it can probably win quite often. It is, after all, a contest between a stable, ideologically compact right against an unstable, ideologically stretched left.

Such a strategy could explain the intransigence shown by the Alliance leaders in the days before the fateful budget vote. Their short-term goal was to keep the Alliance together – and to signal to the world their determination to do so. Hence their insistence on fulfilling their promise to submit their own budget. Any retreat from that position might have left each of them tempted by deals with the government. Their longer-term goal was to change the rules of the game to make attaining the first goal easier. If, thanks to amended parliamentary rules, future Alliance governments were viable, even if they were minority ones, then the temptation for each Alliance party to defect would be much smaller.

Conclusion

On the basis of what we know about the events surrounding the calling of Sweden’s extraordinary election, I find this fourth potential explanation the most persuasive.

In this interpretation, Sweden’s battle over the 2014 budget was part of a struggle for the orientation of the Swedish party system. In this struggle, the Alliance accepted the attendant risk of provoking a new election. In the end, so did the Social Democrats.

Nicholas Aylott is associate professor of political science at Södetörn University and research leader in the Centre for Baltic and East European Studies.

References

Bates, Robert H., Avner Greif, Margaret Levi, Jean-Laurent Rosenthal and Barry R. Weingast (1998), Analytic Narratives (Princeton: Princeton University Press).

Davidsson, Lars (2014), ”Hur negativ är den svenska parlamentarismen? Överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val”, Politologerna 19 August (politologerna.wordpress.com).

Hellström, Johan, Hanna Bäck and Daniel Walther (2914), ”Varför blir det nyval?”, Om makt och politik 5 December (maktochpolitik.wordpress.com).

Kinberg Batra, Anna, Annie Lööf, Jan Björklund and Göran Hägglund (2014), ”Med nya regler kan vi göra minoritetsregerande möjligt”, Dagens Nyheter 9 December.

Reinfeldt, Fredrik, Jan Björklund, Annie Lööf, Göran Hägglund (2014), ”Vi godtar inte en regering som saknar stöd för budgeten”, Dagens Nyheter August 21.