Sverigedemokraternas organisatoriska utveckling som förklaring till väljarframgångarna

Av gästbloggaren Niklas Bolin, universitetslektor Mittuniversitetet

Få partier kan visa upp samma väljarmässiga utveckling som Sverigedemokraterna (SD). Sedan bildandet 1988 har partiet strängt taget dubblerat sitt stöd i samtliga val sedan 1998 och har ännu, efter snart 30 år som parti, aldrig gått bakåt i ett nationellt val. Under sensommaren 2015 visade till och med vissa opinionsmätningar på stöd på närmare en fjärdedel av den svenska väljarkåren.

I standardverket om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier), dvs. den partifamilj som SD oftast placeras i, Populist Radical Right Parties in Europe skiljer den nederländske statsvetaren Cas Mudde (2007) på förklaringar som bottnar i dels efterfrågans- och dels tillgångsfaktorer. Medan efterfrågansfaktorer handlar om sådant som samhälleliga förändringar och väljarnas attityder handlar tillgångsfaktorer om de partier som står till buds för väljarna. Mudde gör vidare en viktig distinktion i externa respektive interna tillgångsfaktor där de förra rör de etablerade partierna medan de senare representerar sådant som kan härledas tillbaka till de partier vars framgångar vi vill förklara.

Även om en konsensus allt mer kommit att växa fram inom forskningen att även de interna tillgångsfaktorerna är centrala för att förstå framväxten av RHP-partier har de systematiska empiriska analyserna nästan helt lyst med sin frånvaro. De få studier som gjorts har i huvudsak fokuserat på betydelsen av partiledaren. Ofta har det t.ex. hetat att RHP-partierna har varit beroende av en karismatisk ledare. Man behöver dock inte djupstudera särskilt många fall för att konstatera att samtliga framgångsrika RHP-partierna runt om i Europa knappast kan sägas ha vad som traditionellt anses vara karismatiska ledare. Även om begreppet karisma i sig på intet sätt är entydigt är det nog få som t.ex. skulle lyfta fram Jimmie Åkesson eller Sannfinländarnas Timo Soini som partiledare som i fråga om utstrålning utmärker sig jämfört med sina partiledarkollegor. Detta betyder inte att partiledaren är betydelselös. Men det är på intet sätt den enda, eller kanske ens den viktigaste, interna tillgångsfaktorn. Dessutom finns forskning som visar att ledaren främst är betydelsefull genom sin förmåga att bygga en fungerande partiorganisation och rekrytera kompetenta kandidater till val (de Lange & Art 2011).

Trots detta finns hitintills mycket begränsat med forskning om just partiorganisationens betydelse. Inspirerade av Art (2011) som föreslår att RHP-partiernas framgångar avgörs av dess kandidaters socio-ekonomiska status och Erlingsson m.fl. (2012) som visat att existensen av en kommunal organisation främjar SD:s valframgångar, har Karl Loxbo och jag nyligen genomfört en studie för att i någon utsträckning fylla denna forskningslucka (Loxbo & Bolin 2016). Genom att studera SD i samtliga kommuner under de senaste fyra valen 2002-2014 har vi uttryckligen fokuserat på betydelsen av SD:s organisation för att förstå partiets växande framgångar.

Resultaten från studien är entydiga. Även med hänsyn taget till traditionella förklaringsfaktorer som exempelvis storlek på invandring, arbetslöshetsnivåer och förekomsten av blocköverskridande samarbete kan mycket av variationen i SD:s kommunala väljarstöd förklaras med hjälp av olika mått på organisatorisk styrka. Konkret framkommer att SD lyckas bättre ju fler kandidater de ställer upp med i en kommun. Studien visar också att kontinuitet har betydelse såtillvida att ju högre andel av partiets kandidater som ställer upp i två på varandra följande val desto högre andel röster erhålls. Slutligen ges också stöd för att ju högre genomsnittlig yrkesmässig kvalifikationsnivå som kandidaterna har, desto fler röster attraherar SD.

En potentiellt viktig invändning mot de ovan redovisade resultaten är en version av den klassiska hönan-ägget-frågan. Är det inte snarare så att SD bygger upp en stark organisation där man når väljarframgångar? Frågan är inte bara metodologiskt viktig att ställa utan även teoretiskt intressant. Givet att ett parti ges partistöd men rimligen också erhåller ökat medialt utrymme av ökat röststöd torde möjligheterna att attrahera nya medlemmar och bygga upp en stark organisation klart förbättras. Lyckligtvis går denna alternativa hypotes att testa genom att istället för att undersöka den organisatoriska utvecklingens betydelse för valresultatet vända på ekvationen och analysera organisationen som beroende variabel. I huvudsak ger denna analys oss ytterligare stöd för vår initiala hypotes. Sambandet går i riktning från organisatorisk utveckling till valresultat och inte åt motsatt håll.

Hur bör man då tolka dessa resultat? Ja, fortfarande kvarstår frågan om på vilket sätt som den organisatoriska styrkan, så som den är mätt i denna studie, översätts till röster. Här krävs naturligtvis mer forskning men en rimlig tolkning är att de olika organisatoriska aspekterna påverkar hur ett parti uppfattas av väljarna. En utvecklad organisation medför professionalisering, ökad kompetens och individer som är villiga att arbeta för att föra ut partiets budskap. Dessa faktorer ökar i sin tur medvetenheten om såväl partiets kandidater som deras politik. Rimligen har detta som effekt att väljare som sympatiserar med partiets politik i ökad utsträckning överger tidigare skepticism som bottnat i att SD inte kunde ses som ett trovärdigt och seriöst parti.

Sammantaget går det alltså konstatera att för att förstå SD:s framgångar måste vi ta hänsyn till deras eget arbete och framgångsrika organisatoriska utveckling. Väljarnas efterfrågan och de övriga partiernas agerande har betydelse såtillvida att det påverkar förutsättningarna för RHP-partier att nå väljarframgångar. Men till syvende och sist är det hur väl SD lyckas slå mynt av den uppkomna situationen som är avgörande. Detta har också som konsekvens att de som hyser förhoppningar om att högerradikalismen stöd kraftigt ska kunna minskas har viss anledning att oroa sig. De övriga partiernas agerande har betydelse, men med en stor andel invandringskritiska väljare får de etablerade partierna det svårt att vinna över SD:s väljare i sådan utsträckning att partiet upphör att vara ett relevant parti i svensk politik. För att göra detta krävs troligtvis ett övertagande av stora delar av deras politik, något som framstår som föga eftersträvansvärt eftersom denna är en viktig anledning till avståndstagandet från SD. Även om en högerradikalisering av partier som nominellt tillhör traditionella partifamiljer har ägt rum i länder som exempelvis Ungern och Polen är en förvandling till något som i delar liknar ett RHP-parti (se Mudde 2015) således knappast en tillfredsställande lösning för dem som ser just högerradikalism som huvudfienden.

Istället är motståndarna till viss del utelämnade åt att SD ska sätta käppar i sina egna hjul. Hitintills har partiledningen dock varit skicklig på att hantera det ganska ansenliga antalet incidenter som ägt rum under senare år. Även om SD:s väljarstöd inte för evigt kommer att öka pekar det mesta på att högerradikalismen är här för att stanna under överskådlig framtid.

Referenser

Art, D. (2011). Inside the Radical Right. The Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

de Lange, S. & Art, D. (2011), “Fortuyn versus Wilders: An Agency-Based Approach to Radical Right Party Building”. West European Politics, 34(6): 1229-1249

Erlingsson, G. Ó., Loxbo, K., & Öhrvall, R. (2012). “Anti-Immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”. Local Government Studies, 38(6), 817-839.

Loxbo, K., & Bolin, N. (2016), “Party Organizational Development and the Electoral Performance of the Radical Right: Exploring the Role of Local Candidates in the Breakthrough Elections of the Sweden Democrats 2002-2014”. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 26(2): 170-190.

Mudde, C. (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, C. (2015), ”Is Hungary run by the radical right?”, Monkey cage, https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-cage/wp/2015/08/10/is-hungary-run-by-the-radical-right/.

Annonser

Hur stark är egentligen partilinjen?

Av: Daniel Walther

För politiska partier är det viktigt att ha lojala partirepresentanter – man behöver kunna förlita sig på att de röstar som partiet vill när omröstningen sker. För att uppnå detta har partier i de flesta system så kallade ”partipiskor”1 vars uppdrag det är att se till att ledamöterna följer partilinjen. Ofta är det i ledamöternas intresse att lyssna på dessa eftersom man vill hålla sig på god fot med sitt parti. Möjligheten att bli omvald hänger på att partiet är villigt att sätta en högt upp på valsedeln även nästa gång och hoppas man på att göra karriär inom partiet och få representera det i utskott är det också fördelaktigt att visa att man är en lagspelare2.

I många fall behövs dock ingen piska eftersom ledamöterna oftast vill rösta med sitt parti – de är med i partiet av ett skäl – men det finns situationer där de kan ha andra intressen än partiet. Ibland rör det sig om frågor där ledamöterna kan ha en stark inre övertygelse som skiljer sig från partilinjen och ibland vill ledamöterna av strategiska skäl utmärka sig och visa sitt oberoende.

Det senare skälet är mycket starkare i majoritära system (t.ex. first-past-the-post) där ett valdistrikt representeras av en enskild representant som väljs direkt34. När man som individ väljs direkt av invånarna i sitt distrikt hålls man också mer direkt ansvarig av dem i nästa val. Då kan det vara viktigt att representera de egna väljarnas särintressen (som inte alltid är i linje med den fastslagna partilinjen). T.ex. kan man som representant för demokraterna i USA vilja rösta för militära investeringar i ens egen region (som skapar arbetstillfällen) trots att man är med i ett parti som annars vill minska anslagen till militären. Detta är en av förklaringarna till varför till och med Europaparlamentet, som ju består av en brokig skara representanter från många olika länder och partier, ändå röstar mer enhetligt inom sina partigrupper än vad de amerikanska partierna gör5. Dessutom har representanter i det amerikanska systemet ofta egna kampanjmedel vilket gör dem mindre beroende av sina partier.

motRöster

Sverige tillhör alltså de proportionella, partidominerade valsystem som man kan förvänta sig har en stark partilinje. För att testa om det är sant har jag utnyttjat det datamaterial om voteringar som finns på riksdagens hemsida6. I grafen ovan kan vi se hur ofta riksdagens ledamöter röstar emot sina partier. Från en topp på ca 0.8% 2006/2007 var det sedan en klar dipp under Reinfeldt-regeringarna. Sedan det rödgröna maktövertagandet 2014 har det stigit igen men det är fortfarande klart under gamla nivåer. Även toppen på 0.8% måste ses som väldigt lågt – det betyder att i genomsnitt röstade strax under 3 ledamöter under det året emot partilinjen i en genomsnittlig omröstning. År 2013/14 när partilinjerna var som starkast röstade bara 0.17%, eller ungefär en riksdagsledamot varannan omröstning emot partilinjen. Amerikanska partipiskor måste vara gröna av avund inför en sådan partidisciplin!

Denna övergripande bild döljer dock en del intressanta skillnader. Tidigare forskning på den svenska riksdagen7 har visat att vissa åldersgrupper är mer benägna att rösta emot partilinjen. Till skillnad från i Davidssons studie verkar det dock här som att inte bara yngre, utan också äldre riksdagsledamöter i mycket högre utsträckning röstar emot partilinjen. Empiriska belägg för detta ses i figur 2. Mellan 2002 och 2005 röstade de som var över 70 emot partilinjen i ca 2% av fallen vilket både är 3 gånger högre än genomsnittet och tillräckligt mycket för att det potentiellt ska spela roll i en tajt omröstning.

ageVotes

Det finns också en skillnad mellan partier. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har särskilt hög andel frisinnade ledamöter, men även L och C (med undantag för när de satt i regering) uppvisar en klart högre intern splittring. 2003/4 var mer än 3% av de röster som C-ledamöter lade röster emot partilinjen. Här ser vi också skälet till att genomsnittet röster emot partilinjen är så lågt – de två stora partierna S och M har båda väldigt stark partidisciplin. Sedan 2002 har det aldrig varit mer än 1% av ledamöterna i M som röstade emot partilinjen. Generellt sett, för alla partier, är partilinjen mycket starkare när partiet sitter i regering.

partiRöster

Slutligen kan vi uppvisa ett negativt resultat – kön verkar inte spela någon roll för benägenheten att följa sitt parti. Andelen män och kvinnor som röstar emot sitt parti är ungefär samma generellt och det verkar fluktuera för båda från år till år.

genderVotes

Den deskriptiva bild som presenterats här döljer annan potentiellt intressant information. T.ex. kan man tänka sig att ledamöterna bara röstar emot partilinjen i vissa typer av frågor men inte andra, eller att de inte röstar emot när omröstningen riskerar att bli jämn. Dessutom är det möjligt att vissa som hade velat rösta emot istället väljer att inte närvara och därmed kvitteras ut mot någon från ”den andra sidan” som kanske inte heller hade velat rösta med sitt parti. Den typen av beteende registreras inte här. Siffrorna får därför tas med en viss nypa salt, men det verkar ändå finnas vissa parti- och åldersspecifika mönster som förtjänar att studeras mer noggrant.

1 Frank Underwood i House of Cards hade t.ex. det här uppdraget I första säsongen

2 Kam, C.J. (2009) Party Discipline and Parliamentary Politics (Cambridge: Cambridge
University Press

3 Carey, J. M. (2007). Competing principals, political institutions, and party unity in legislative voting. American Journal of Political Science, 51(1), 92-107.

4 Proksch, S.O. and Slapin, J.B. (2014) The Politics of Parliamentary Debate: Parties,
Rebels, and Representation (Cambridge: Cambridge University Press).

5 Hix, Simon. What’s Wrong with the Europe Union and How to Fix it. John Wiley & Sons, 2013.

6 Se det tidigare inlägget https://maktochpolitik.wordpress.com/2016/02/01/hur-rostar-sd/ för mer om datamaterialet

7 Davidsson, Lars. ”I linje med partiet?: maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen.” (2006). Avhandling.

Hur röstar SD?

Av: Daniel Walther

En intressant fråga som uppstod efter regeringsbytet hösten 2014 var om SD skulle fortsätta rösta med Allianspartierna. Håkan Juholt nämnde vid ett tillfälle att han inte tyckte att SD borde få stå bredvid de röd-gröna i TV-debatter eftersom partiet oftast röstade med Alliansen och därmed hade visat sig stå högerut ideologiskt sett[1].

SD röstade mycket riktigt med Alliansen när denna satt vid makten, men det fanns inga garantier för att de skulle fortsätta fortsätta göra det med en ny regering. Snarare har studier av partiets ideologi visat att de, precis som många andra ”höger”-populistiska partier, ligger nära mitten på den ekonomiska vänster-högerskalan[2] (se också Niklas Bolins inlägg[3] om detta för en djupgående diskussion i bloggform). Och eftersom en regering inte vill lägga fram förslag som inte går igenom kan man tänka sig att den selektivt lägger fram propositioner som ett vågmästarparti som SD kan tänka sig att stödja. Det gäller särskilt när det är en minoritetsregering som är i behov av aktivt stöd från oppositionspartier[4]. Sverige har haft ovanligt många minoritetsregeringar internationellt sett och stödpartier har därför ofta varit avgörande för att regeringen ska få igenom sina lagförslag och sin budget[5].

Anders Sundell undersökte SD:s voteringsbeteende i ett inlägg i maj 2015[6] och kom då fram till att SD faktiskt oftare hade röstat med den röd-gröna regeringen än med allianspartierna hittills under det riksmötet. Står denna trend sig fortfarande och hur tenderar SD att rösta? Har partiet blivit mer eller mindre samarbetsvilligt under den konfliktfyllda hösten som har varit?

För att undersöka saken har jag utnyttjat de öppna data om voteringar mellan 2002/2003 och 2015/16 som finns på riksdagens hemsida[7]. Här är dock bara huvudvoteringar registrerade, inte acklamationer[8], vilket innebär att urvalet inte är helt komplett. Men med nästan 13 år av data och mer än 2 miljoner individuella röster finns det dock mycket intressant att kolla på. För varje enskilt ärende kan en riksdagsledamot rösta ja, nej, avstå eller vara frånvarande. Om mer än 90% av ledamöterna för ett parti valde ett av dessa alternativ räknades dem som partilinjen (svenska partier tenderar hur som helst att rösta väldigt enhetligt).

I grafen nedan kan vi se hur ofta SD har röstat på samma sätt som de andra riksdagspartierna sedan de kom in i riksdagen 2010. I grafen kan man tydligt se ett trendbrott när vi bytte regering 2014/15. Från att med generellt ha röstat med den borgerliga regeringen (i runt 55% av fallen) och i mindre än 30% av fallen med S och MP, började partiet efter valet istället rösta mer likt de röd-gröna partierna.

Rplot

Faktum är att SD sedan 2014 har röstat mer likt både S och MP och sedan 2015 t.o.m. med V än de har röstat med allianspartierna. Än så länge under nuvarande riksmöte har denna trend förstärks ytterligare – nu röstar man med den röd-gröna regeringen nästan 50% av gångerna.

Eftersom omröstningar generellt är om regeringens proposition är andelen Ja-röster ett tecken på hur ofta man stödjer regeringen. Nedan ser vi SD:s röstningsmönster sedan 2010 (frånvaro var aldrig det vanligaste alternativet).

Röstmönster

Här kan vi se att det fanns en något tydligare stöd för den förra regeringens politik. Under första mandatperioden för den röd-gröna regeringen röstade SD faktiskt emot regeringens förslag oftare än för – det var aldrig nära att hända under alliansregeringen. Nu när vi har kommit halvvägs under riksmötet 2015/16 verkar det som att den konfliktfyllda hösten har gjort partiet MER benäget att rösta med regeringen. Det finns nu en relativt tydligt övervikt av ja-röster.

Röstningssiffrorna tyder därmed på två saker:

  1. SD gav ett tydligare stöd till den förra regeringen och röstade då med regeringens förslag nästan 10 procentenheter oftare ett genomsnittligt år än vad det gör nu.
  2. SD är ett vågmästarparti som utnyttjar sin ställning. Man röstar inte konsekvent med varken allianspartier eller de rödgröna utan är beredd att stödja båda om förslagen som läggs fram uppfattas som rimliga. Därför kan man anta att regeringen selektivt lägger fram förslag som man vet kan gå igenom en votering med stöd från SD.

Sådan flexibilitet är nog nödvändig för att maximera sitt inflytande som vågmästare. Samtidigt hade man kunnat tänka sig av valstrategiska skäl att partiet skulle vilja frammana en regeringskollaps och ett extraval eftersom att de går starkt i opinionen just nu. Ett sådant resultat hade man nog kunnat uppnå snabbare genom att konsekvent sätta käppar i hjulet för regeringen. Men än så länge finns inga tecken på ett sådant beteende.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Hans forskningsintressen inkluderar regeringsstabilitet, partibeteende och opinionsmätningar.

[1] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13917501.ab

[2] Jungar, Ann‐Cathrine, and Anders Ravik Jupskås. ”Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family?.” Scandinavian Political Studies 37.3 (2014): 215-238.

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[4] Louwerse, Tom, et al. ”Reaching across the aisle Explaining government–opposition voting in parliament.” Party Politics (2016): 1354068815626000.

[5] https://maktochpolitik.wordpress.com/category/stodpartier/. Se också ‘Loxbo, K & Mats Sjölin “Parliamentary Opposition on the Wane? The Case of Sweden, 1970-2014” Government and Opposition 2016, pp 1-27′ som visar att polariseringen mellan regeringen och oppositionen har ökat i Sverige över tid.

[6] https://politologerna.wordpress.com/2015/05/22/sverigedemokraterna-rostar-oftare-med-socialdemokraterna-an-med-moderaterna/

[7] http://data.riksdagen.se/Data/Voteringar/

[8] http://www.riksdagen.se/Sa-funkar-riksdagen/Debatter-och-beslut-i-kammaren/Beslut-om-arenden/

Kommer den rödgröna regeringen att hålla?

Av: Daniel Walther

Efter den senaste tidens politiska turbulens och regeringens beslut om att drastiskt ändra reglerna för vilka som har rätt söka och beviljas asyl i Sverige har det spekulerats i att regeringen kanske inte kommer att överleva till nästa val. Diskussionen har förts både av journalister[1] och bloggare och av politiker från regeringspartierna (framförallt från miljöpartiets sida)[2].

Om regeringen faktiskt kommer att hålla är så klart omöjligt att säga. Statsvetenskapen som disciplin är inte precis nog för att göra utsagor om enskilda fall. Däremot är disciplinen tillräckligt långt kommen för att säga något om den generella sannolikheten att en regering som påminner om den svenska lyckas hålla. Och här ser risken för tidig avgång historiskt hög ut.

Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Vi har skrivit om det tidigare på bloggen[3]. Den nuvarande regeringen har dock grundförutsättningar som gör en tidig avgång mycket mer sannolik än vad som brukar vara fallet i Sverige. Det första skälet till detta är att det är en ovanligt svag minoritetsregering. Med endast 138 av 349 platser (39.5%) behöver regeringen ofta stöd av flera oppositionspartier för att få igenom förslag. Sverige har en lång historia av minoritetsregeringar, men det har ofta varit en socialdemokratisk regering med klart över 40% av platserna som kunde få igenom viktiga beslut med stöd i riksdagen enbart av ett annat parti (oftast vänsterpartiet och periodvis Centerpartiet och Miljöpartiet[4]). Detta påverkar alla lagförslag men ställdes på sin spets vid budgetomröstningen förra året. Nu när decemberöverenskommelsen har fallit är det möjligt att en liknande situation uppstår igen nästa år.

Ett annat problem för regeringen som inte har varit vanligt tidigare är att vi nu har ett starkt högerpopulistiskt parti. Tidigare studier har visat att när ideologiskt extrema partier eller anti-system partier växer sig starka så påverkar det regeringsstabiliteten negativt[5]. Sådana partier skapar en polariserad politisk situation, bryter mot politisk praxis och vedertagna regler och om de har framgångar i opinionen kan de andra partierna behöva omvärdera sina strategier för att överleva.

Förutsättningarna för regeringen Löfven var därför redan initialt dåliga och den politiska utvecklingen sedan dess har skapat nya problem. Underliggande policyskillnader mellan S och MP, som under andra omständigheter kanske inte hade gjort sig påminda, har tvingats fram till ytan[6]. Om regeringen i en ideal värld hade velat fokusera på grön omställning och jämlikhet har de istället hamnat i en situation där migrationspolitik både dominerat den dagliga dagordningen och påverkat budgetutrymmet för andra reformer. Skillnader i inställningen till immigration hos både väljarna och ledarna i de två regeringspartierna kan därför inte ignoreras på samma sätt som om socioekonomiska frågor dominerat agendan.

sochmp

Slutligen, grafen ovan visar hur opinionsstödet för S och MP har utvecklats sedan 2012. Uppskattningen är baserad på en sammanvägning av stödet från alla större institut där hänsyn tas till undersökningens storlek och institutens pålitlighet. Här står det klart att stödet har störtdykt de senaste 12 månaderna. S ligger nu på under 25% i genomsnitt i mätningarna och MP på runt 6%. Det är generellt kostsamt för partier att sitta i regeringen, men oftast inte så här kostsamt[7]. Jämför man dessa opinionssiffror med partiernas målsättningar och självbild lämnar verkligheten nog en del att önska. Frågan är vilka förändringar partierna överväger för att återvinna det förlorade stödet?

Så givet grundförutsättningarna för regeringen och hur den politiska agendan och opinionsstödet har utvecklats sedan valet är den här regeringen mer i riskzonen för tidig avgång än vad en svensk regeringen har varit på ett par decennier. I vanliga fall löper en svensk regering i genomsnitt ungefär 15% risk att avgå före mandatperiodens utgång. För den rödgröna är sannolikheten istället uppe i runt 70%[8].

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han forskar om regeringar, partier och opinionssiffror. Han twittrar också privat under @DanielBWalther.

[1] http://www.svd.se/ta-ansvar-for-er-egen-politik-miljopartiet/om/svenskt-flyktingmottagande

[2] http://prio.dn.se/prio/2015-11-25/kvall/nyheter/efter-skarpta-flyktingreglerna-miljopartister-vill-att-partiet-lamnar-regeringen

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/04/regeringsstabilitet-i-europa-varfor-avgar-sa-manga-regeringar/

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/08/28/vem-stottar-vem-i-regeringsbildningen-om-minoritetsregeringar-och-stodpartier/ för en längre diskussion

[5] Warwick, Paul. Government survival in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

[6] Se Laver, Michael, and Kenneth A. Shepsle. ”Events, equilibria, and government survival.” American Journal of Political Science (1998): 28-54 för en längre diskussion om hur externa händelser kan påverka.

[7] Se Narud och Valens kapitel i Strøm, Müller och Bergmans bok ” Cabinets and coalition bargaining – The democratic life cycle in Western Europe, Oxford University Press, 2008

[8] Modellen som den här siffran bygger på kan så klart diskuteras och den intresserade får gärna kontakta mig på daniel.walther@umu.se för att göra det. I grova drag kan sägas att sannolikheten är beräknad utifrån en statistisk modell (Cox proportional hazards model) som kontrollerar för tio viktiga faktorer för regeringsstabilitet. Koefficienterna är först uppskattade utifrån hela datamaterialet (640 europeiska regeringar) och de relevanta variabelvärdena för regeringen Löfven har sedan satts in för att uppskatta den här regeringens sannolika varaktighet. Uppskattningen tar också hänsyn till ny forskning på hur löpande förändringar i opinionsstöd påverkar stabilitet.

Hvordan Norge unngikk en Decemberöverenskommelse – Kontraktsparlamentarisme på norsk

Av: Jo Saglie

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik. I detta inlägg diskuterar Saglie Norges nuvarande regering. Denna består av två högerpartier, vilka har ett explicit kontrakt med två stödpartier i mitten. Ett av de två regeringspartierna är Fremskrittspartiet (Framstegspartiet), ett parti som för något decennium sedan inte ansågs som politiskt rumsrent av de övriga partierna i Stortinget.

I august 2014 diskuterte Torbjörn Bergman og Hanna Bäck svenske regjeringsdannelser på denne bloggen, og spesielt forholdet mellom regjeringspartier og støttepartier. I et par inlegg i juni 2015 analyserte den danske statsviteren Jacob Christensen tilsvarende fenomen i Danmark. Også Norge har en slik situasjon. Norge praktiserer – som Sverige og Danmark – negativ parlamentarisme: det kreves ikke at et flertall i parlamentet støtter regjeringen før den tiltrer. Kontraktsparlamentarismen (Bergman & Aylott 2003; Bale & Bergman 2006), med skriftlige avtaler mellom regjering og deler av opposisjonen, kan imidlertid være et funksjonelt alternativ til et slikt tillitsvotum, og gi regjeringen et sikrere grunnlag.

En forskjell mellom de tre landene er likevel forholdet mellom de tre landenes høyrepopulistiske partier (som for øvrig er ganske ulike) og det politiske etablissementet. I Sverige strever de etablerte partiene med å finne ut hvordan de skal forholde seg til Sverigedemokraterna. I Danmark takket Dansk Folkeparti nei til tilbudet om å bli regjeringsparti. I Norge har derimot Fremskrittspartiet fått plass i regjeringen. Hvordan fungerer dette, og hvordan fungerer kontraktsparlamentarismen i Norge?

Etter stortingsvalget i september 2013 fikk Norge en mindretallsregjering av Høyre og Fremskrittspartiet (FrP), med støtte fra Venstre (som er Norges liberale parti) og Kristelig Folkeparti (KrF). Den sittende rød-grønne flertallskoalisjonen hadde mistet sitt flertall ved valget, og de fire partiene hadde på forhånd lovd at et nytt flertall skulle gi en ny regjering.

Samarbeidsviljen må forstås ut fra situasjonen foran forrige valg, i 2009. Venstre og KrF sa da at de ikke kunne støtte en regjering der FrP var med. FrP, på sin side, ville ikke støtte en sentrum-høyre-regjering hvis de selv ikke fikk bli med i den. Disse uforenlige kravene kunne gitt en svært interessant parlamentarisk situasjon hvis de fire partiene hadde fått flertall. Slik gikk det ikke, men i valgkampen ble det lett for de rød-grønne partiene å angripe det de kalte «kaoset» på borgerlig side.

Dette ville høyresiden unngå i 2013. Personskifter blant partilederne gjorde også et samarbeid enklere. Dermed ble det en ny politisk situasjon i 2013. Fremskrittspartiet hadde lenge hatt ambisjoner om regjeringsmakt, og nå godtok omsider også de andre partiene FrP som en regjeringspartner.

Men hvorfor en topartiregjering – med en avtale med de to andre partiene – og ikke en flertallskoalisjon med fire partier? Høyre ville nok foretrukket en firepartiregjering. I mange spørsmål ligger Høyre mellom FrP og KrF/Venstre, slik at et kompromiss mellom de fire ville ligge nær Høyres primærstandpunkt. For Venstre og KrF ble derimot avstanden til FrP for stor. De ønsket ikke å gå inn i en regjering der tyngdepunktet ville ligge nærmere Høyre/FrP, og der de måtte forsvare en slik regjerings politikk. Som opposisjonspartier, men med en avtale med regjeringen, ville de kunne synliggjøre sin egen politikk. Samtidig ga både avtalen og den parlamentariske situasjonen dem betydelig innflytelse.  Slik fikk Venstre og KrF et bein innenfor og et bein utenfor regjeringen – en situasjon som har klare fordeler.

Regjeringsdannelsen foregikk I to trinn. Først forhandlet de fire partiene om en mulig regjeringsdannelse. Det ble avklart at Høyre og FrP skulle danne regjering, og de fire partier ble enige om en del politiske og prosedyremessige spørsmål i den såkalte Nydalen-avtalen.[1] Deretter forhandlet de to regjeringspartiene fram en mer omfattende regjeringserklæring.

I Nydalen-avtalen beskrives partienes felles verdigrunnlag, og en rekke mer eller mindre konkrete policy-standpunkter som de er blitt enige om. Til slutt følger noen «kjøreregler» for hvordan samarbeidet mellom regjeringen og Venstre/KrF organiseres, gjennom møter og konsultasjoner. De to støttepartiene trekkes likevel ikke direkte inn i regjeringens arbeid. Avtalen er heller ikke særlig forpliktende. Riktignok sier avtalen at «Samarbeidspartiene som er i regjering forplikter seg til, i alle saker som behandles i Stortinget, først å søke løsninger og flertall sammen med Venstre og Kristelig Folkeparti.» Men det slås også fast at «Avtalen er ikke til hinder for at regjeringen eller partiene i Stortinget danner andre flertall, så lenge avtalens intensjon og prosedyrer er fulgt.» Venstre og KrF kan altså gå sammen med den rød-grønne opposisjonen og stemme ned regjeringens forslag i Stortinget, hvis saken ikke dekkes av avtaleteksten, og hvis de i det minste har forsøkt å bli enige med regjeringen.

Avtalen inneholder også et tilllegg om utlendingspolitikken, som er nesten like langt som selve avtalen, og langt mer konkret. Venstre og KrF var opptatt av barnefamilier som kunne bli utvist, selv om de hadde bodd flere år i Norge. De fikk gjennomslag for at barnefaglige hensyn skulle veie tyngre i utlendingsmyndighetenes vurderinger. Til gjengjeld gikk de med på andre innstramninger.

Ikke overraskende ble dette et vanskelig saksfelt for regjeringen. Etter hvert viste det seg at Justisdepartementet – ledet av FrPs Anders Anundsen – ikke hadde iverksatt den avtalte politikkendringen for asylbarn. Den rød-grønne opposisjonen fremmet mistillitsforslag mot Anundsen. Venstre og KrF var enige i kritikken mot Anundsen, men valgte å stemme mot mistillitsforslaget. I stedet ville de forsøke å tvinge ham til å oppfylle avtalen.[2]

For et tidligere protestparti kan overgangen til regjeringsmakt være vanskelig. De fleste av Fremskrittspartiets statsråder har tilpasset seg statsrådsrollen uten problemer. Partiets nestleder Per Sandberg står på sin side utenfor regjeringen, og uttaler seg fritt. Dette kan appellerere til velgere som synes FrP-statsrådene har blitt for moderate, men Sandbergs impulsivitet skaper ofte dårlig stemning i KrF og Venstre – for eksempel da han sa KrF hadde ansvar for at unge mennesker fra Norge sluttet seg til IS for å begå terrorhandlinger.[3]

I 2013 ønsket deler av KrFs høyrefløy å gå inn i regjeringen ­– men det vil de ikke lenger. Det er slett ikke bare forholdet til FrP som gjør samarbeidet vanskelig for KrF. For eksempel ønsker regjeringen å åpne for flere søndagsåpne butikker (et saksfelt som ikke dekkes av avtalen), noe KrF er sterk motstander av.

Den norske kontraktsparlamentarismen fungerer rimelig bra, og bidrar til å stabilisere den parlamentariske situasjonen. I hvert fall er situasjonen mer avklart og stabil enn i Sverige! Det er riktignok betydelige spenninger mellom regjeringen og støttepartiene – men dette skyldes nok de underliggende politiske realitetene, heller enn utformingen av avtalen. Fremskrittspartiet mener at Venstre og KrF har for mye makt i forhold til partienes størrelse. Venstre og KrFs makt springer imidlertid ut av disse partienes medianposisjon i Stortinget, og ville vært der også uten avtalen. Og ingen avtale kan dekke over den betydelige politiske avstanden mellom Venstre/KrF på den ene siden og FrP på den andre – en avstand som gjør at vi kan spørre om «borgerlig» i det hele tatt er et fruktbart begrep, og hva det i så fall betyr.

Nydalen-avtalen gjelder bare fram til valget i 2017, så hva vil skje da? Arbeiderpartiet ser muligheten for at KrF kan skifte side. De to partiene er langt på vei enige om blant annet fordelingspolitikk og skatter. Avstanden mellom dem er likevel stor i spørsmål som familiepolitikk og abort. Fram mot valget i 2017 blir kampen mellom Høyre og Arbeiderpartiet dermed ikke bare en kamp om velgerne, men minst like mye en kamp om KrFs tillit.

Jo Saglie är seniorforskare (Forsker I) vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo där han forskar om politiska partier, kommunalpolitik och urfolkspolitik

Referanser:

Bale, T., og Bergman, T. 2006. “Captives No Longer, but Servants Still? Contract Parliamentarism and the New Minority Governance in Sweden and New Zealand.” Government and Opposition, 41: 449–76.

Bergman, T., og Aylott, N. (2003). ”Parlamentarism per kontrakt – blir den svenska innovationen långlivad?” Riksdagens årsbok 2002/03. Riksdagen: Stockholm.

[1] http://www.krf.no/globalassets/vedlegg/avtaler/samarbeidsavtalen.pdf

[2] http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Anundsen-unngikk-mistillit-i-Stortinget-etter-asylbarnsaken-8025333.html

[3] http://www.nrk.no/norge/sandberg-beklager-bare-delvis-sine-uttalelser-1.12219143

Borde moderaterna vara oroliga över sitt opinionsläge?

Av: Daniel Walther

Såhär ett år ett efter valet kan det vara intressant att ställa sig frågan om Sveriges största oppositionsparti, Moderaterna, borde vara oroliga över sitt opinionsläge. Det har varit ett tufft år för många partier. Decemberöverenskommelsen, partiledarbyten, flyktingkatastrofen, Sverigedemokraternas frammarsch. Men ändå, enligt diverse sammanställningar av opinionssiffrorna (såsom på pollofpolls.se och enligt min egen modell som finns på Github[1]) ligger M nu under sitt valresultat. Hur vanligt är det egentligen för ett stort oppositionsparti?

Innan vi tittar på opinionssiffrorna för Moderaterna specifikt kan det vara intressant att sätta in saken i sitt sammanhang genom att titta på hur oppositionspartier i Europa som helhet tenderar att utvecklas. I ett nytt stort opinionsdataset[2] med över 12 000 unika mätningar på partier i Europa. Med hjälp av detta dataset kan vi zooma in på hur de största partierna i varje land tenderar att utvecklas under sin tid i opposition. Om vi jämför deras uppskattade stöd under mandatperioden med resultatet i senaste valet framgår en ganska tydlig trend – det lönar sig att vara i opposition. Ett år efter valet ligger de största oppositionspartierna i snitt 2 procentenheter över sitt valresultat, och efter två når de sin kulmen med nästan 3 procentenheters ökning. Sedan dalar de gradvis och precis innan nästa val ligger de i snitt runt två procentenheter över.Opps_trends

Att vara i opposition är med andra ord generellt en lönande affär för de större partierna. Det är rimligt på många sätt. Partierna behöver inte ta ansvar för svåra beslut eller stå till svars för att inte leva upp till vallöften. Väljarnas missnöje brukar kanaliseras mot den sittande regeringen och ledande oppositionspartier brukar inte vara sena att ta tillvara på detta för sina egna syften.

Frågan är om Moderaterna följer den Europeiska trenden i detta avseende? I den första grafen nedan kan vi se opinionsutvecklingen för Moderaterna i både regering och opposition sedan 70-talet fram till valet 2010. Stödet har gått i vågor och under regeringsinnehav ser vi det klassiska u-mönstret.  Som sittande regering tenderar man att tappa i mitten av mandatperioden, men vinner tillbaka det mesta (om de har tur) innan nästa val äger rum. Dock ser vi att när partiet har lämnat över makten (som under Ullsten-regeringen 1978-79, efter man lämnade regeringen 1981, och efter valförlusten 1994) tenderar partiet att stiga kraftigt. Framförallt första mandatperioden efter att man har lämnat regeringsställning brukar vara en period som kännetecknas av ökat stöd i opinionen.

M_över_tid

Denna trend blir ännu tydligare om vi zoomar in på Moderaternas utveckling per månad under tiden de sitter i opposition, vilket visas i figuren nedan. Precis som ovan har jag gjort en sammanvägning av siffrorna från alla opinionsinstitut och sedan mätt hur mycket över eller under valresultatet partiet verka ligga en viss tid efter valet. I figuren kan vi se att partiet i genomsnitt stiger ungefär fyra procentenheter under en mandatperiod när de sitter i opposition. Vissa perioder går det sämre (som under Lundgren-tiden i början av 2000-talet) men generellt går partiet klart framåt medan man sitter i opposition. En intressant sak att notera är att den stora ökningen sker under det första året. Redan efter 12 månader ligger M generellt 4 procentenheter över sitt senaste valresultat och precis som för andra oppositionspartier i Europa nås toppen efter ca 24 månader innan man börjar minska lite inför nästa valupptakt.

M_per_månad


Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] https://github.com/DanielWalther/trefyranio

[2] Jennings, W. and Wlezien, C. (2015). The timeline of elections: A comparative perspective. American Journal of Political Science. DOI: 10.1111/ajps.12189

Hur populärt är SD?

Av: Daniel Walther

Efter YouGovs opinionsmätning[1] som visade att SD nu är Sveriges största parti uppstår naturligt frågan: hur populärt är partiet egentligen? De flesta politiskt intresserade människor i Sverige har lärt sig att inte sätta för stor vikt vid enskilda opinionsundersökningar. En svala gör ingen sommar (som vi fick lära oss den hårda vägen det här året) och en mätning gör ingen pålitlig tidsserie. Men hur precist kan vi egentligen uppskatta partiernas stöd nu?

För att besvara frågan lite mer noggrant behöver vi göra en liten avstickare till en större diskussion om hur opinionsundersökningar görs i Sverige nu. Vi vet inte exakt hur de flesta institut bedriver sina undersökningar och viktar sina resultat eftersom detta (av förståeliga skäl) ofta betraktas som affärshemligheter. Men lite simplifierat kan man säga att det finns två stora skolor nu:

  • de (likt Sifo och SCB) som försöker nå slumpmässiga urval genom att ringa runt till folk eller skicka ut enkäter, och
  • de (likt YouGov) som använder webbpaneler där folk får anmäla sig själva.

Detaljerna i dessa metoder har redan diskuteras i relativ detalj annorstädes[2][3] så här noterar jag bara det viktigaste för våra syften. YouGovs mätning är (i huvudsak) baserad på självrekryterade webbpaneler, det vill säga människor kan frivilligt anmäla sig själva och besvara deras frågor regelbundet. Detta urval kommer inte att vara representativt. Man kommer att få fler unga människor (som använder internet i högre utsträckning) och fler politiskt intresserade människor (som är mer benägna att dela sina politiska åsikter). Det är osannolikt att dessa människor speglar resten av befolkningen väl.

Webbpanelerna försöker gottgöra detta dels genom att vikta urvalet, så att om 40% av deltagarna är kvinnor kommer varje kvinnas röst att väga något tyngre så att slutresultatet speglar kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning. Man kan också försöka välja ett representativt urval av de som har anmält sig så att deltagandet i undersökningen ungefär speglar valdeltagandet i det senaste valet. Dessutom har webbpaneler fördelen att de kan följa samma människor över tid. Detta innebär att även om vi har en överrepresentation för ett visst parti i vårt urval (säg att 15% stödjer miljöpartiet i första mätningen) kan man genom att se hur dessa människor ändrar sina åsikter över tid ändå få ett hum om nationella politiska trender. Om 3 procentenheter bland miljöpartiets sympatisörer har ändrat sina uppfattningar några månader senare kan vi anta att miljöpartiet nu är mindre populärt, och att de är ungefär 20% (3/15) mindre populärt än tidigare. Den absoluta nivån på stödet i mätningen nu (12%) är nog inte pålitlig, men vet man att stödet har sjunkit med 20% och kan göra en rimlig uppskattning på hur stort det var när man började kan man ändå göra en kvalificerad gissning.

Det finns många lösa trådar och potentiella problem i metoden, men ett som det har fokuserats på är att det inte går att räkna ut en statistisk felmarginal. Det vill säga, vi vet att resultatet från webbpanelen är osäkert men vi kan inte säga exakt hur osäkert. Traditionellt sett har slumpmässiga urval kunnat göra detta. Har vi ett helt slumpmässigt urval kan statistisk teori säga inom vilka gränser det sanna värdet i befolkningen sannolikt ligger[4].

Problemet är att dagens slumpmässiga urval inte är helt slumpmässiga, huvudsakligen pga låg svarsfrekvens, mätfel och bortfall[5]. I många undersökningar svarar 50% eller färre av de tillfrågade, och det är osannolikt att de 50% som svarar är representativa för de 50% som inte gör det. De är därmed inte representativa för befolkningen i stort heller, vilket gör inferens och beräkning av felmarginal en något godtycklig sysselsättning eftersom vi inte lever upp till grundantagandena. Att text-TV skriver att en förändring i ett partis stöd är statistiskt säkerställd betyder inte längre nödvändigtvis att den är det eftersom vi inte kan lita på felmarginalen.

Slutsatsen av detta blir att slumpmässiga urval är mycket bättre i teorin men att det inte är lika klart att de är bättre i praktiken. United Minds, som använde självrekryterade paneler, hamnade t.ex. klart närmst det faktiska valresultatet i 2014 års riksdagsval[6] med ett genomsnittligt fel på ungefär 0.6 procentenheter per parti. Ipsos, som gör slumpmässigt utvalda telefonintervjuer, var sämst och var i genomsnitt nästan 2 procentenheter ifrån per parti. YouGov hamnade någonstans i mitten med en felmarginal på strax över 1 procentenhet.

Allt detta medför att opinionsbranschen befinner sig i kraftig förändring på grund av människors minskade benägenhet att svara i telefon och på brevenkäter. Webbpaneler kommer därför ofrånkomligen att bli allt viktigare. I USA ligger svarsfrekvensen ofta på 10%[7] eller lägre och paneler har därför varit ett naturligt inslag där ännu längre än här. Det finns lite som tyder på att vi inte kommer att fortsätta röra oss i den riktningen.

Så till grundfrågan, vet vi hur stort SD är? Min personliga slutsats från diskussionen ovan är: nej, det vet vi inte, men samtidigt finns det gissningar som är bättre än andra. En bra strategi är att satsa på ”safety in numbers” och använda data från alla institut och fokusera på trender över tid snarare än bara de senaste mätningarna. Opinionen förändras relativt långsamt, så det kan löna sig att se opinionsstöd som en kontinuerlig tidsserie där man väger samman många olika mätningar från många olika institut under en längre tid (men där de senaste undersökningarna får något mer vikt). Och undersökningar som frågar fler personer och institut som historiskt sett har visat sig mer pålitliga borde få större tyngd.

Gör man en sådan analys är slutsatsen att SD inte är i närheten av att vara Sveriges största parti. Med data fram till början av augusti kan man se att SD enligt dessa uppskattningar ligger 8 procentenheter efter Socialdemokraterna och nästan 6 efter Moderaterna. Det är dock tydligt att debatten i upptakten till valet om vem som är Sveriges tredje största parti nu har avgjorts i SD:s favör.

partistod

Denna ögonblicksbild bekräftas om vi tittar på hela tidstrenden från de senaste 18 månaderna. SD har ökat kontinuerligt, men verkar fortfarande ha en bit kvar till nivåer på 25% och över.

partitrend

Alla opinionsundersökningar är fel men några är användbara[8]. Och den bästa gissningen i dagsläget torde vara att SD har en bit kvar tills partiet på allvar kan utmana de två stora partierna om positionen som Sveriges största parti.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

[2] So Johan Martinsson för en grundlig genomgång https://politologerna.wordpress.com/2013/03/14/webbpaneler-och-slumpmassiga-urval-en-jamforelse-av-sju-undersokningar/

[3] https://politologerna.wordpress.com/2014/07/27/vad-menas-med-representativa-urval/

[4] https://politologerna.wordpress.com/2013/01/30/den-mytomspunna-felmarginalen/

[5] http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/

[6] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

[7] http://www.slate.com/articles/news_and_politics/politics/2012/05/survey_bias_how_can_we_trust_opinion_polls_when_so_few_people_respond_.html

[8] Som en variant av George E.P. Box kända citat angående statistiska modeller. http://stats.stackexchange.com/questions/57407/what-is-the-meaning-of-all-models-are-wrong-but-some-are-useful

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del II)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del II: Borgerlig samling efter danska valet?


Regeringskoalitioner i Danmark

I det foregående indlæg gennemgik jeg formalia og praksis omkring regeringsdannelser i Danmark. I dette indlæg vil jeg se nærmere på mulige udfald af regeringsdannelsen efter valget den 18. juni 2015 i tilfælde af, at den borgerlige opposition vinder valget.

Samtlige danske regeringer siden 1982 har været koalitioner bestående af to til fire partier. Med undtagelse af den kortlivede regering Poul Nyrup Rasmussen I, der sad fra 1993 til 1994, har alle regeringer samtidig været mindretalsregeringer. Man må se fragmenteringen i det danske partisystem som den væsentligste årsag til, at tiltrædende statsministre har foretrukket at indgå et formaliseret samarbejde med et eller flere partier. Socialdemokratiets svækkelse efter 2001 har gjort denne fragmentering endnu mere udtalt end tidligere: Hvis man skal tro meningsmålingerne, vil Socialdemokratiet vinde cirka 25 % og Venstre cirka 20 % af stemmerne, mens Dansk Folkeparti står til omkring 18 % ved valget i juni. De øvrige partier står til mellem 2 og 9 % af stemmerne.

Uanset fragmenteringnen og de store ideologiske distancer mellem fløjene i dansk politik har det parlamentariske system i Danmark alligevel været i stand til at integrere alle partier i regeringsdannelsen og politikskabelsen. Fra 2001 til 2011 var Dansk Folkeparti således støtteparti for regeringerne af Venstre og Konservative under Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens ledelse, mens Enhedslisten siden 2011 har indgået i det parlamentariske grundlag for Helle Thorning-Schmidts regeringer.

Man har således ikke i Danmark set en situation som den aktuelle svenske, hvor den borgerlige opposition på den ene side var i stand til at vælte den socialdemokratisk-miljøpartistiske regerings budgetforslag med Sverigedemokraternas stemmer uden på den anden side at ville tage konsekvensen og danne regering med Sverigedemokraterna som parlamentarisk grundlag.

Finanslovsaftaler

Der kan i den forbindelse være grund til at se på praksis omkring indgåelse af større aftaler – forlig, i dansk sprogbrug – specielt om den økonomiske politik. Især socialdemokratisk ledede regeringer i 1990erne var tilbøjelige til at indgå aftaler om statsbudgettet – finansloven – med et eller flere partier fra den borgerlige opposition, mens partierne til venstre for Socialdemokratiet stod som garanter for regeringens overlevelse uden at støtte de generelle aftaler. Det skete på ny med finansloven for 2014, men ellers har Socialdemokraterne og Radikale Venstre indgået finanslovsaftaler med SF og Enhedslisten for 2012, 2013 samt 2015.

Ud over den generelle finanslovsaftale har partierne i vekslende konstellationer desuden ofte indgået aftaler omkring dele af finansloven. Det danske udtryk for sådanne aftaler er kludetæppeforlig – der findes intet direkte parallel på svensk, men man måske tale om patchwork-aftaler. Dermed opstår en situation, hvor næsten alle partier i Folketinget får del i den økonomiske politik, mens regeringen får større parlamentarisk råderum end hvis den var bundet til en bestemt gruppe af aftalepartnere.

Ud over det generelle forlig indeholdt aftalen om finansloven for 2015 således tre supplerende aftaler, mens for eksempel aftalen om finansloven for 2013 indeholdt hele ni supplerende aftaler. I begge tilfælde omfattede aftalerne alle partier i Folketinget i vekslende konstellationer.

Det er svært at sige i hvilken udstrækning, tilbøjeligheden til at indgå kludetæppeforlig er påvirket af den såkaldte finanslovsnorm. Normen er en dansk specialitet, hvis rødder skal findes helt tilbage i perioden før parlamentarismens indførelse, og den foreskriver at ”ansvarlige” partier stemmer for finansloven, uanset om de indgår i regeringens parlamentariske grundlag. Socialdemokraterne har således stemt for finanslovsforslag fremsat af regeringer ledet af Venstre eller Det Konservative Folkeparti og omvendt.

Historisk har partierne på venstrefløjen, SF og Enhedslisten, afvist at rette sig efter normen, men man har i den forløbne valgperiode set eksempler på at Enhedslisten har stemt for finansloven uden at indgå i den generelle aftale. Dansk Folkeparti har siden valget i 2001 stemt for finansloven, også i den forløbne valgperiode, hvilket SF også begyndte på i årene før regeringsskiftet i 2011. Dette blev af politiske iagttagere tolket som et klart tegn på, at SF ville fremstå som et regeringsdueligt parti. I valgperioden 2011-2015 er det kun Liberal Alliance, som konsekvent har stemt mod regeringernes finanslovsforslag.

Selv om finanslovsnormen ikke udelukker, at oppositionen afprøver en regerings parlamentariske grundlag, kan man dog antage at den er med til at skabe og opretholde en mere samarbejdspræget kultur mellem partierne i Folketinget. Den kan også give en siddende mindretalsregering noget større politisk råderum.

Lars Løkke Rasmussens muligheder i tilfælde af en borgerlig sejr Hvis de fire borgerlige partier – Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti – tilsammen vinder et flertal i Folketinget ved valget den 18. juni, står det klart, at Lars Løkke Rasmussen efter en dronningerunde vil få i opdrag at danne en regering. Spørgsmålet er, hvilke partier der vil indgå i regeringen og hvilket forhold regeringen vil have til de borgerlige partier, som ender med at stå uden for regeringen.

En første mulighed er en gentagelse af koalitionen mellem Venstre og Det Konservative Folkeparti fra Anders Fogh Rasmussens og Lars Løkke Rasmussens regeringer 2001-2011. For dette taler at koalitionen var usædvanligt stabil, samt at partierne deler politik på væsentlige områder. På den anden side blev Det Konservative Folkeparti alvorligt svækket ved valget i 2011, og partiet kan ved dette valg i bedste fald håbe på at holde niveauet fra 2011. Hvis de aktuelle meningsmålinger giver en korrekt forudsigelse af valgresultatet, vil de to partier tilsammen kun opnå 25 % af stemmerne og mandaterne i det nye Folketing mod 35-40% i perioden 2001-2011. En sådan regering vil være helt afhængig af at kunne skabe et samarbejde med Dansk Folkeparti og Liberal Alliance, men vil muligvis også kunne indgå forlig med Socialdemokratiet på en del områder.

En anden mulighed er at Venstre indgår en koalition med Dansk Folkeparti. En sådan koalition vil, hvis de nuværende målinger holder stik, råde over 40-45 % af mandaterne efter valget. Et problem ved en sådan koalition er, at Dansk Folkeparti står i opposition til Venstre angående EU-politik. Dansk Folkeparti ønsker således i modsætning til Venstre et nej ved den kommende folkeafstemning om ophævelse af Danmarks forbehold i politi- og retssamarbejdet i EU, som den nuværende regering har aftalt med en kreds af EU-venlige partier.

Man kan også bemærke, at magtforholdet mellem V og DF vil være meget anderledes end magtforholdet mellem V og KF i regeringerne mellem 2001-2011, idet V og DF ser ud til at blive næsten lige store efter valget. En sådan regering vil være afhængig af Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti. For Dansk Folkeparti kan Fremskrittspartiets vigende opinionstal efter partiets indtræden i koalitionen med Høyre i Norge i 2013 være en advarsel. En vigtig forskel mellem situationen i Danmark i 2015 og situationen i Norge i 2013 er dog, at Dansk Folkeparti i givet fald ville indtræde i regeringen efter en markant fremgang ved valget.

Yderligere muligheder er en koalition mellem Venstre og Liberal Alliance eller en ren Venstre-regering. Der er en del berøringspunkter mellem de to partier inden for specielt den økonomiske politik, men en regering af Venstre og Liberal Alliance vil få svært ved at samle flertal, medmindre den går stærkt på kompromis med de fælles punkter for en sådan regerings politik. Det er næppe sandsynligt, at Liberal Alliance vil føle sig tiltrukket af at indgå i en sådan konstellation.

En ren Venstre-regering ville ifølge de nuværende meningsmålinger alene basere sig på omtrent en femtedel af Folketingets medlemmer. Det er ganske vist mere end Poul Hartlings rene Venstre-regering 1973-1975, som kun rådede over 12 procent – en svensk parallel kan være regeringen Ullsten 1978-1979 – men det vil stadig være en usædvanligt smal regering efter danske forhold.. Fordelen ved en sådan regering er manøvredygtighed, men en ren Venstre-regering ville være svækket af at skulle forhandle om stort set alle emner uden noget stabilt grundlag. Evnen til at indgå kludetæppeforlig vil være vigtig for en sådan regerings overlevelseschancer.

Man kan éndelig forestille sig, at Lars Løkke Rasmussen forsøger at samle alle borgerlige partier i en flertalsregering. En sådan regering vil spænde meget vidt, specielt på det EU-politiske område, men der er også store forskelle i den økonomiske politik og velfærdspolitikken mellem Dansk Folkeparti på den ene side og Liberal Alliance og Det Konservative Folkeparti på den anden side. Her vil Venstres rolle blive at formidle samarbejdet mellem en sådan regerings to fløje. Omvendt vil der være stor enighed mellem partierne på det retspolitiske område og i flygtninge- og indvandrerpolitikken; to områder, som var dominerende i 2000-tallets danske politik.

Tillæg

I fremstillingen henvises til den særegne danske finanslovsnorm. I forbindelse med politiske konflikter i 1980’erne kom det til enkelte brud mod normen, idet Socialdemokraterne under Anker Jørgensens og Svend Aukens ledelse ved et par tilfælde stemte mod den borgerlige regerings forslag til finanslov. Politologen Erik Rasmussen har i et par artikler fra 1985 og 1989 diskuteret normen og dens historie, idet hans forudsigelse om normens død dog viste sig forhastet.

Rasmussen, Erik (1985) ”Finanslovsforkastelse i dansk parlamentarisme: Normer og konsekvenser”, Historie Jyske Samlinger, 16, 56-118. https://tidsskrift.dk/index.php/historiejyskesamling/article/view/16692

Rasmussen, Erik (1989) ”Partiernes adfærd ved den endelige afstemning om finansloven: Stilfærdig jordfæstelse af en parlamentarisk norm”, Politica 21, 2, 165-173. https://tidsskrift.dk/index.php/politica/article/view/9912/18776

Jacob Christensen


Del 1 av inlägget finns här.

Regeringsdannelsen efter valget 18. juni 2015 (del I)

Gästinlägg av fil dr Jacob Christensen, statsvetare, verksam vid socionomutbildningen, UC Lillebælt

Del I: Spelregler och kontext


Udfaldet af valget til det danske Folketing 18. juni 2015 er når dette skrives, usikkert. Meningsmålinger har i hele perioden siden det seneste valg i september 2011 vist et klart flertal til den borgerlige opposition, men tendensen har i de seneste uger gået mod et tæt løb mellem venstre og højre side i dansk politik. I alle tilfælde aktualiserer valget dog spørgsmålet om, hvordan regeringsdannelser finder sted i Danmark, herunder hvordan regeringsdannelsen efter valget om to uger vil foregå.

I dette indlæg vil jeg beskrive de formelle rammer og den forfatningsmæssige praksis omkring regeringsdannelser i Danmark, mens jeg i et kommende indlæg vil se på de muligheder, Venstres leder Lars Løkke Rasmussen har for at danne regering, hvis valget skulle føre til et borgerligt flertal i Danmark.

Formalia og forfatningsmæssig praksis

Den danske grundlov fra 1953 er yderst kortfattet med hensyn til dannelse og afsættelse af regeringer. Ifølge grundlovens § 14 er det Kongen – det vil i vore dage sige Dronning Margrethe II – der udnævner og afskediger statsministeren og de øvrige ministre, mens §15, stk. 2 foreskriver, at statsministeren i tilfælde af at Folketinget udtaler sin mistillid, skal ansøge om sin afsked med mindre der udskrives valg til Folketinget. Endelig bestemmer § 32, stk. 2, at der efter udnævnelse af et nyt ministerium ikke kan udskrives valg før statsministeren har forestillet sig for Folketinget. Vi kan i den forbindelse bemærke, at Danmark i modsætning til Sverige og Norge ikke har faste valgperioder: Grundlovens § 32 foreskriver blot, at valgperioden er fire år.

Man kan af ovenstående slutte, at Danmark anvender negativ parlamentarisme uden afstemning om den tiltrædende statsminister, idet der af Grundlovens § 32, stk. 2 ikke fremgår noget krav om en investiturafstemning, kun at der skal finde en konstatering af statsministerens og regeringens støtte i Folketinget sted. Bestemmelsen har sit udspring i Påskekrisen fra 1920 – en dansk parallel til Borggårdskrisen – hvor Kong Christian X efter at have afskediget regeringen Zahle i en højspændt politisk situation oprindelig ønskede at udskrive valg uden at den nye statsminister fremstillede sig for Rigsdagen.

Eksperter i statsforfatningsret slutter sædvanligvis også, at, det ikke er lovligt at udnævne en regering, der på forhånd må forventes at blive mødt med flertal.

Praksis er i sagens natur noget mere kompliceret og resultatet af en læreproces, der begyndte med parlamentarismens indførelse i 1901. Danske regeringsdannelser er generelt ret korte processer, hvor de 17 dages forhandlinger inden udnævnelsen af regeringen Helle Thorning-Schmidt I den 3. oktober 2011 er en rekord i nyere tid.

Dronningerunder

Allerede på valgnatten den 15. september 2011 stod det klart, at et flertal i det nye Folketing ville støtte Helle Thorning-Schmidt som statsminister, og dette blev bekræftet ved en såkaldt dronningerunde, som blev gennemført dagen efter valget. Spørgsmålet var derfor først og fremmest, om der kunne skabes enighed om et program for en regering bestående af Socialdemokraterne, Radikale Venstre og Socialistisk Folkeparti, eller om et eller begge af de mindre partier ville vælge at stå uden for regeringen.

I sidste ende kunne Helle Thorning-Schmidt danne en trepartiregering, men den lange forhandlingsproces kunne ses som en indikation på de interne spændinger mellem partierne, som i sidste ende førte til, at SF forlod regeringen i februar 2014.

En dronningerunde gennemføres ved, at to repræsentanter fra hvert af partierne, som er repræsenteret i Folketinget, over for Dronningen fremfører deres ønske om, hvem der skal lede forhandlingerne om regeringsdannelsen eller danne den nye regering. Formålet kan siges at være at beskytte Dronningen mod at blive inddraget i de partipolitiske konflikter. I nogle tilfælde har partier fremført mere specifikke ønsker om en ny regerings sammensætning eller om dens politik. Disse ønsker er dog ikke blevet set som bindende for Dronningen ved udpegningen af en forhandlingsleder eller ny statsminister. Dronningerunden, der svarer til Riksdagens talmans sonderinger, er ikke formelt beskrevet nogle steder, men er en praksis, som har udviklet sig løbende, siden den første runde blev gennemført i 1909.

Det er kun efter valgene i 1973, 1975 og 1988 at der i senere tid har været behov for flere dronningerunder, mens regeringsskiftene efter Jens Otto Krags frivillige tilbagetræden som statsminister 1972 og specielt Poul Schlüters tilbagetræden efter Tamilsagen 1993, hvor en højesteretsdommer i en udredning ytrede skarp kritik at Schlüters embedsførelse i forbindelse med behandlingen af sager om tamilske flygtninges familier, har givet anledning til diskussioner om proceduren ved en statsministers tilbagetræden og udnævnelsen af en ny, i de tilfælde hvor der er usikkerhed om den politiske situation.

Det er ved et par tilfælde sket, at regeringer er blevet sprængt i løbet af en valgperiode. I december 1996 forlod partiet Centrum-Demokraterne således Poul Nyrup Rasmussens trepartiregering bestående af Socialdemokrater, Radikale og CD, uden at regeringen trådte tilbage eller der blev gennemført en dronningerunde. Forklaringen var, at CD havde erklæret, at partiet fortsat ville være en del af regeringens parlamentariske grundlag.

Tilsvarende blev der heller ikke gennemført nogen dronningerunde efter SF’s udtræden af regeringen i februar 2014, selv om der lige som i 1996 teknisk set var tale om en dannelse af en ny regering bestående af Socialdemokrater og Radikale Venstre, idet SF havde erklæret at partiet fortsat ville være en del af den nye to-partiregerings parlamentariske grundlag.

Mistillidserklæringer

Det står ikke helt klart, hvad der præcist kræves for, at Folketinget kan siges at have udtalt mistillid til statsministeren. Vedtagelse af et forslag til vedtagelse efter §24 i Folketingets forretningsorden, vil dog i alle tilfælde være udtryk for mistillid, hvis forslaget indeholder udtrykket ”mistillid til statsministeren” eller ”mistillid til regeringen”.

Af den parlamentariske praksis kan man desuden se, at nederlag i afstemninger om finansloven – statsbudgettet – altid har ført til regeringens tilbagetræden eller udskrivning af valg. Dette skete senest i 1983 ved afstemningen om finansloven for 1984. Ved andre tilfælde har nederlag i afstemninger om den økonomiske politik ført til, at statsministeren har udskrevet valg. Dette skete fx i 1967 og i 1981. I januar 1993 valgte Poul Schlüter at træde tilbage som statsminister, efter at repræsentanter for et flertal i Folketinget over for pressen havde udtalt at de ikke længere havde tillid til ham. Her kom det ikke til afstemning i Folketinget.

På baggrund af det ovenstående kan man sige, at det ikke er sikkert at der vil blive gennemført en dronningerunde efter valget 18. juni, hvis Socialdemokratiet, SF, Radikale Venstre, Enhedslisten og Alternativet vinder et flertal af mandaterne i Folketinget. Alle fem partier har på forhånd meddelt, at de støtter Helle Thorning-Schmidt, og en fortsættelse af koalitionen mellem Socialdemokrater og Radikale er det sandsynlige udfald i tilfælde af en valgsejr for centrum-venstre.

I tilfælde af en borgerlig valgsejr kan man derimod i alle tilfælde forvente en dronningerunde, som vil resultere i, at Venstres formand Lars Løkke Rasmussen får til opgave at danne en ny regering. Mulige udfalg af en sådan regeringsdannelse vil blive diskuteret i et kommende indlæg.

Jacob Christensen


En Del II om det aktuella läget i dansk politik kommer inom kort!

Är Sverigedemokraterna höger?

Av Niklas Bolin

En av de mer debatterade frågorna i såväl media som i den statsvetenskapliga forskningen är framväxten av högerradikala partier. En inte oväsentlig del av denna forskning berör specifikt huruvida man kan tala om en partifamilj och i så fall vad denna ska kallas. Högerextrema, högerradikala, ytterhöger eller högerpopulister är bara några av de benämningar som används. Även om det finns andra beteckningar, som exempelvis invandringskritiska eller nationalkonservativa, är det anmärkningsvärt ofta som prefixet höger ingår i beteckningen. Att så är fallet har fått många att höja på ögonbrynen. Inte minst partierna själva är ofta avoga till att betrakta sig som höger. Istället framställer sig dessa partier ofta som mittenpartier på den socioekonomiska politiska dimensionen.

I en för forskningsfältet tidig och mycket inflytelserik studie hävdade Herbert Kitchelt (i samarbete med McGann 1995) att högerradikala partiers framgångar ska förstås utifrån en ”vinnande formel” som består i nyliberal ekonomisk politik och auktoritarianism. Givet hur många av dåtidens högerradikala partier som profilerade sig så framstår Kitschelts karaktärisering som rimlig, särskilt i de skandinaviska länderna. I såväl Norge (Fremskrittskpartiet, ursprungligen Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep) som Danmark (Fremskridtspartiet) bildades under 1970-talet högerradikala partier där en ekonomisk högerposition var en bärande del av politiken. Med krav på minskad stat och neddragningar på skatterna, ofta benämnd skattepopulism, var det tydligt att partierna kunde placeras in till höger på den politiska skalan. Även i Sverige fick vi en sen efterföljare i form av tvåmannapartiet Ny demokrati vars politiska program var en blandning av nyliberal skattepopulism, systemkritik och invandringsmotstånd (Bolin 2012).

Med tiden har dock skepsis rests mot kategoriseringen av dessa partier som höger. Allt fler har menat att partierna snarare än till höger på den ekonomiska dimensionen placerar sig centralt. Detta är också något som Kitschelt (2007) noterat i en senare studie där han hävdar att de högerradikala partierna har förändrats i takt med förändringar i omvärlden och de västeuropeiska partisystemen. Partiernas framgångar under 2000-talet bör således ses utifrån en ”ny vinnande formel” bestående av auktoritarianism kombinerat med en mittenposition på den ekonomiska dimensionen (de Lange 2007). Även om denna bild numera är den dominerande är den inte allenarådande. Empiriskt har det också framkommit variationer inom partifamiljen, där vissa av de högerradikala partiernas ekonomiska politik ligger klart till höger. I en svensk kontext är det intressant att undersöka hur det svenska högerradikala partiet, Sverigedemokraterna (SD), positionerar sig. Givet den dagspolitiska situationen med låsta blockpositioner som resulterat i en omtvistad Decemberöverenskommelse (Bergman et al. 2015) är det också intressant att jämföra SD:s position med övriga partier.

Att avgöra ett partis position på en politisk dimension är en subjektiv bedömning. Alla tillgängliga metoder för att fastställa positionen lider således av en viss godtycklighet. Av detta skäl är det befogat att använda sig av flera olika mått för att belysa frågan från olika perspektiv. Partiforskningen har i huvudsak tre olika metoder för att bestämma vilken position ett parti befinner sig på – väljarundersökningar, expertundersökningar och att utgå från uppgifter som tillhandahålls av partierna och deras företrädare.

Väljarnas uppfattningar kan användas på två sätt. Antingen kan man låta väljarna placera in partierna på en vänster-högerskala eller så låter man partiernas väljare placera in sig själva på samma skala. Båda frågorna ingår numera i standardarsenalen av frågor som ställs inom valforskningen. Resultaten från 2014 års valundersökning är ännu inte offentliggjorda vilket innebär att vi får nöja oss med att se på väljarnas åsikter fram till och med 2010 års val (Oscarsson & Holmberg 2013). Respondenterna ombeds placera in partierna på en 10-gradig skala där 1 är längst till vänster och 10 längst till höger. I 2010 års val placeras SD något till höger om de så kallade mittenpartierna med ett medeltal på 7,4 (C, 6,3; FP, 6,6; KD, 6,8) dock till vänster om M (8,3). De rödgröna partierna placerades alla klart till vänster (V, 1,2; S, 3,3; MP, 3,9). Mönstret är identiskt när man låter partiernas väljare själva placera in sig på skalan med ett viktigt undantag – SD:s väljare anser sig stå i mitten (5,8) och till vänster om samtliga allianspartier. Intrycket förstärks av siffrorna från 2014 års vallokalsundersökning (Oleskog Tryggvason 2014) som visar att SD är det näst största partiet bland väljare som identifierar sig som ”varken höger eller vänster”. Med 23,1 procent är endast Socialdemokraterna (31,1) starkare i denna väljargrupp.

Ett andra sätt att låta bestämma ett partis position är att fråga experter. Det finns naturligtvis alltid anledning att diskutera vem som kan anses vara expert, men denna metod är alltjämt ett vanligt och populärt tillvägagångssätt inom statsvetenskapen. Konkret går det till så att ett antal experter tillfrågas om partiers positioner i olika sakpolitiska frågor eller politiska dimensioner och att medelvärdet av svaret antas beskriva partiets position. Chapel Hill Expert Survey, som görs vart fjärde år, är den absolut mest använda expertundersökningen. 2010 var första gången som SD var inkluderat i undersökningen och denna får, då 2014 års undersökning ännu ej är färdigställd och offentliggjord, användas för att indikera partiets position. I undersökningen ombeds experterna (oftast statsvetare från det land som partiet kommer ifrån) placera in partiet på en skala från 1-10 där 1 är längst till vänster. SD erhåller 2010 medelvärdet 5,5 på frågan om dess positionering på ekonomiska frågor, dvs. endast marginellt till höger om mitten. Detta kan jämföras med de fyra allianspartierna som samtliga placeras tydligt samlat till höger (7,0-7,3) och de tre röd-gröna partierna som är tydligt till vänster (1,4 för V, 3,3 för S och 3,5 för MP).

Avslutningsvis kan man också undersöka partiernas position genom att utgå från den information de själva tillhandahåller. Även om studier där partiernas politiker tillfrågas, så kallade elitenkäter (för ett bra exempel se Hanna Bäcks (2003) avhandling), har blivit vanligare så är den oftast använda metoden för att göra detta att utgå från vad partierna säger i sina valmanifest. Dessa dokument är visserligen konstruerade så att de framställer partierna så som de vill uppfattas. Men givet att svenska partier generellt sett genomför sina vallöften i en hög utsträckning torde valmanifesten vara goda beskrivningar av partiernas politik. Med utgångspunkt från i förväg fastställda kategorier kan man jämföra valmanifest med varandra, men även eventuella förändringar över tid. Jag har tittat på hur partierna profilerat sig över en längre tid genom att analysera den ekonomiska höger-vänsterskalan i partiernas valmanifest från 1979 och framåt (se Figur 1). På en skala från -100 (längst till vänster) till +100 (längst till höger) får SD en position på 4, dvs, i stort sett i mitten av den ekonomiska skalan. Jämfört med 2006 års val är det en tydlig vänstersväng. Det tydliga blockmönster som framkommit i såväl väljarundesökningar som expertenkäter förstärks. De respektive blocken är tydligt samlade, de rödgröna till vänster och alliansen mitten-höger.

Figur 1: Position på vänster-högerskalan enligt partiernas valmanifest

HVposition

Sammantaget framträder en relativt tydlig bild. Det högerradikala partiet Sverigedemokraterna ligger inte till höger utan i mitten. Bortsett från väljarnas positionering av partierna visar samtliga mätningar att partiet placerar sig nära centrum på den ekonomiska vänster-högerskalan. Det är dessutom intressant att notera att partiet huvudsakligen kan inordnas i det borgerliga blocket i detta avseende.

Denna slutstats bör dock beaktas med en stor dos försiktighet. Även om den ekonomiska vänster/höger-dimensionen har varit, och fortsätter att vara den absolut viktigaste för att förstå sig på såväl de svenska partiernas agerande som väljarnas val av parti (Bergman & Bolin 2011) blir en alternativ konfliktdimension allt viktigare i svensk politik. Med politisering av frågor som brott och straff, moralfrågor, sexuella minoriteter, jämställdhet och invandring framträder en liberal-auktoritär, eller sociokulturell, dimension. Det är på en sådan dimension som SD och andra högerradikala partier är just höger (se tidigare blogginlägg för en diskussion om denna dimensions betydelse för högerradikala partiers möjligheter att nå samarbete med andra partier). Givet att det också är sådana frågor, främst invandring, som är de viktigaste för SD bör dess position på den ekonomiska vänster-högerskalan betraktas som sekundär. Dessutom har Allianspartierna, åtminstone hitintills, legat långt från SD:s position i dessa frågor.

Samtidigt har integrationspolitiken varit ett av de absolut mest debatterade områdena efter valet och flera av partierna har föreslagit förändringar som kan tolkas som förslag i SD:s riktning. Det är snarast utifrån en sådan eventuell förändring som SD:s ekonomiska position ska ses. Dvs. om, och i så fall när, andra partier närmar sig SD i migrations- och integrationspolitiken kommer partiets ekonomiska politik inte vara ett hinder för samarbete. Det är också därför många högerradikala partier placerar sig i mitten. Rent strategiskt underlättar det såväl röstmaximering som eventuellt samarbete med andra partier.

Niklas Bolin, Universitetslektor Mittuniversitetet.

 

Kommentar till kodningen: Valmanifesten är kodade enligt metoden som används inom ramen för ”the Comparative Manifesto Project” som innefattar analyser av valmanifest i de flesta demokratier.  För M baserar sig siffrorna för de tre valen 2006-2014 på Alliansens gemensamma valmanifest då M inte presenterade något eget manifest. Författaren riktar ett stort tack till Torbjörn Bergman, Camilla Sandström, Ann-Cathrine Jungar, Anders Backlund och Jonas Lindahl som ansvarat för insamling och kodning av valmanifesten samt Daniel Walther som tillhandahållit figuren.

Referenser

Bergman, T., & Bolin, N. (2011). Swedish Democracy: Crumbling Political Parties, a Feeble Riksdag and Technocratic Power Holders? In T. Bergman & K. Strøm (Eds.), The Madisonian Turn. Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Bergman, T., Bolin, N. & Sandström, C. (2015), ” DÖ är inte hållbar i längden”, Svenska Dagbladet, 2015-04-17.

Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bäck, H. (2003). Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

de Lange, S. L. (2007). “A New Winning Formula?: The Programmatic Appeal of the Radical Right”. Party Politics, 13(4): 411-435.

Kitschelt, H., & McGann, A. J. (1995). The Radical Right in Western Europe. Ann Arbor: The University of Michigan Press.

Kitschelt, H. (2007). “Growth and Persistence of the Radical Right in Postindustrial Democracies: Advances and Challenges in Comparative Research”. West European Politics, 30(5), 1176 – 1206.

Oleskog Tryggvason, P. (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Göteborg: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

Oscarsson, H., & Holmberg, S. (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.