By Nicholas Aylott

What is happening in Swedish politics? Why is it so turbulent? Parties have been finding it increasingly difficult to construct parliamentary majorities. It took 134 days to form a government after the 2018 election, five times longer than ever before. Recently, for the first time, a Swedish prime minister lost a parliamentary vote of no confidence. His government subsequently resigned.

In this short post, I will try to explain this turmoil. The main explanatory factor is an earlier shock to the party system that still reverberates over a decade later. It has broken established patterns of party co-operation, and new ones have yet to become sufficiently broad or deep. In what follows, I eschew much non-essential detail, including personal names. I offer instead an interpretation that is based on description of recent history and informed by theory about party decision-making.


Sweden has a multi-party system. Although one party, the Social Democrats, has historically dominated government and remains the biggest in the parliament, it is weaker than it once was.

It was in 2010 that the shock occurred. In the election that year, the Sweden Democrats (SD), founded in 1988 and with roots in neo-Nazi groups, became the eighth party with parliamentary representation. SD  is usually considered to be on the far right of the political spectrum. (Of course, SD’s arrival itself had various causes. But here I concentrate on the political effects.)

It is sometimes difficult to convey the anguish that SD’s breakthrough induced across the other parties. The emotional impact was only amplified by events in the next few years, such as the mass political murder in Norway in 2011 and the wave of migration that culminated in 2015. Nevertheless, SD has established itself in electoral and parliamentary politics. The other parties have been struggling to assess and react to its presence. Crucially, they have had to accept that the customary party blocs in Swedish politics, on the left and on the right, have lost too many voters to SD for either to form its own parliamentary majority.

Figure 1, a Venn diagram, places the parties within four different sets. They denote abortive attempts to construct majorities that excluded SD.

A centre-right ex-majority: the Alliance. One set indicates membership of the now defunct Alliance. Its parties won a majority in 2006 and fell only just short in 2010. But no one thinks they could do so now. In the last two elections, they ended up with 41 per cent of the seats in the parliament.

Figure 1. Party alignments in Sweden since 2010

A broad majority: the December agreement. In  2014, all the other parties sought to isolate SD, creating what political scientists call a cordon sanitaire around it. Competition between the signatory parties was to be limited. (The Left Party did not sign, but its compliance was assumed.)

The ”December agreement” proved to be unsustainable, however. Two Alliance parties, under new leaders, soon withdrew. They did not say it openly (indeed, one leader was forced out when she tried), but many in both parties preferred to stay in opposition, with the option of dealing with SD at some stage in the future, rather than prop up a Social Democratic prime minister. After all, SD seemed unlikely to disappear any time soon. It appeared, moreover, to be becoming less radical. In light of those observations, SD’s parliamentary strength – at the time, 14 per cent of the seats in parliament – was beginning to exert a gravitational pull on some other parties. The cordon sanitaire was fraying.

The split in the Alliance became manifest after the 2018 election. Two of its parties now wanted the Alliance to retake power through its reaching an accommodation with SD. But the other two, the Centre and the Liberals, were allergic to that idea.

A left-leaning near-majority: the January agreement. The Centre and the Liberals eventually opted instead to support a Social Democratic prime minister. This ”January agreement” of 2019 involved parties that did not quite control a majority of seats in parliament. So how could they expect the government that they supported to survive?

A presumptive left majority: ”January plus”. The answer lies in their belief that the fourth and final set, labelled ”January plus” in Figure 1, was stable. Put simply, the January parties took for granted the support of the Left Party, which controlled enough mandates to complete their majority. The Left was bound to be unhappy about being explicitly excluded from any influence over government, and about the policies that the Centre and the Liberals forced on the Social Democrats. But how could the Left credibly threaten to retaliate? Would it gang up with the parties of the right? Hardly.

We know now that the Left is indeed prepared to retaliate in this way. It did so a few times in 2019-20, before the pandemic. Government proposals had to be dropped when the Left found common cause with the right, even including SD.

At the same time, the Centre, in particular, has felt compelled to reaffirm the payoffs that it secured in return for breaking the Alliance. Recently, it pushed again, over rent control – and the Left pushed back. This was what escalated into the vote of no confidence in the prime minister, which brought down the government. The Left, under a new leader, has now demonstrated to the January parties that, if it feels ignored, it has both the scope and the will to damage them. The inherent instability of ”January plus”, a constellation in which one party had not actually agreed anything with the others, is obvious.


It seems likely, at the time of writing, that ”January plus” will nevertheless be reconstituted in reduced (indeed, minimal) form and stagger on until the 2022 election – although the autumn budget will be yet another test of the Social Democrats’ powers of arbitration. But when might Swedish politics rediscover a more stable parliamentary majority?

One possible answer is: after the election. Three of the former Alliance parties, now including the Liberals (under a fairly new leader), have concluded that their goals – the classic mix of policy, office and votes – are best pursued through bargaining with SD. No one knows how stable a right-wing majority would be in practice, however. And, anyway, it is unclear whether this quartet can win enough votes to test the arrangement.

Quite possibly, then, the Centre Party will once again find itself in the potentially powerful median position in parliament after the 2022 election. In that case, it would again face the agony of choice. To which possible majority could it contribute?

The Centre’s own often-declared ideal is co-operation that involves the two biggest parties, in the style of the ”grand coalitions” seen in some neighbouring countries, like Germany. In this new version of the December agreement, both SD and the Left would be isolated. Yet it would be extraordinary if the Centre could somehow succeed in its matchmaking. All evidence suggests that the Moderates prefer to work with SD than with the Social Democrats, and the Social Democrats prefer to work with the Left than with the Moderates.

Could the Centre, like its former Alliance partners, find some way to work with SD? That would be difficult.

Those other former Alliance parties found it costly to abandon the cordon sanitaire. When each did so, it broke previous pledges and probably lost some support to the Centre. That, paradoxically, has made it harder for the Centre to follow suit. Its support is currently getting on for a tenth of the electorate. The greater the share of strongly anti-SD voters among those sympathisers, the greater the electoral risks for the Centre in compromising its stance. The reputational and psychological costs of doing so would, arguably, be even greater. Its leaders have invested so much in the Centre’s vehemently anti-SD profile. That leaves one last strategic path along which the Centre could help to build a majority, and that path cleaves to the left. Needless to say, this too would be tricky. The Centre would somehow have to concede some influence to the Left if any such majority were to be stable. That would be unpalatable for some among the Centre’s sympathisers, its members and, above all, its leadership. Perhaps some formula might be found, however, even if it takes yet more time. As we have seen, changing party strategy is sometimes easier when undertaken by a new leader, less encumbered by a predecessor’s commitments.

Extra val i Sverige och nyval i Europa

Av: Johan Hellström och Hanna Bäck

Riksdagen röstade den 21 juni ja till Sverigedemokraternas begäran om att rikta en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Därefter lyftes frågan om extra val under den presskonferens som hölls av Löfven som då meddelade att han skulle återkomma inom en vecka om det utlyses extra val eller om han entledigar sig själv och låter talmannen ta vid för att sondera för ett nytt regeringsalternativ.

Sverige har endast haft ett extra val sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter att först koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll 1957 på grund av oenighet om pensionsfrågan och när den socialdemokratiska regeringen senare presenterade sitt pensionsförslag som en kabinettsfråga. Hur kan det komma sig att extra val inte har varit mer vanligt förekommande? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende? I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945–2019 i de västeuropeiska länderna. Här ser vi tydligt att det förekommer nyval mycket mer sällan i Sverige än i många andra länder.

Figur 1. Antalet ”nyval” per land för perioden 1945–2019

Kommentar: För att underlätta jämförelser mellan länder har val som äger rum ca 4–5 månader eller en kortare tidsperiod innan den maximala mandatperioden har inte räknats med i figuren. Data kommer från Party Government in Europe Database.

Liksom vi har skrivit om tidigare på den här sidan så är det skillnad på nyval och nyval. Ett antal länder, som Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Grannlandet Danmark saknar till exempel fasta valdatum, vilket innebär at det är upp till den sittande regeringen att själv bestämma valdag. Sverige är unikt med ”fasta mandatperioder” som innebär att ett extra val inte påbörjar en ny mandatperiod.[1] Det vill säga i Sverige, till skillnad från andra parlamentariska demokratier, hålls det ordinarie valet oavsett om det varit extra val eller inte. Detta är också anledningen till att termen ”extra val” används i Regeringsformen (snarare än ”nyval”). Norge är ett annat unikt fall – här har regeringen eller statsministern ingen möjlighet att utlysa nyval.

Detta spelar stor roll för diskussionen om varför det blir nyval. I länder där det är lätt för en sittande regering att utlysa nyval kan detta ge incitament till att utlysa så kallade opportunistiska nyval. Detta handlar om att regeringar strategiskt försöker välja ett valdatum när regeringen är populär i opinionen eller när ekonomin går bra (se t.ex. Walter och Hellström 2019). Om vi bortser ifrån denna typ av nyval och istället fokuserar på de nyval eller ”tidiga val” som beror på olika typer av regeringskriser framträder en något annorlunda bild. Figuren nedan visar antalet nyval per land men enbart när någon form av ”regeringskris” ägt rum.[2]

Figur 2. Antalet ”nyval” per land i samband med regeringskriser

Källa: Party Government in Europe Database.

I figuren kan vi se att i de länder där regeringar har lätt att utlysa nyval och upplösa parlamentet är det också störst sannolikhet att nyval utlöses vid en regeringskris. Tittar vi lite närmare på olika typer av avgångar så slutar ungefär 25 % av alla regeringar sitt maktinnehav i nyval (se detta inlägg). Att nyval kommer till stånd för att regeringen förlorat en misstroendeomröstning eller en kabinettsfråga, som i Sverige 1958, är inte så vanligt – endast ca 3 % av alla regeringar har slutat sitt maktinnehav på det här sättet. Tar man hänsyn till andra typer av ”regeringskriser” och utökar det hela till att handla om konflikter mellan eller inom partier handlar det om ungefär 10 % av alla regeringar. Lägger man till allvarliga kriser (skandaler, ekonomiska kriser och säkerhetskriser m.m.) kommer man upp i totalt 15 % av alla regeringar.

Nyval i samband med regeringskriser är alltså inte något ovanligt i många europeiska länder, men det är det i Sverige. Detta kan förklaras av att incitamenten för svenska regeringspartier att utlysa nyval är relativt få då ett extra val inte är starten på en ny mandatperiod. Det unikt svenska extra valet har i detta avseende både för- och nackdelar. Opportunistiska nyval blir inte möjliga, men inte heller chansen att starta om från början. Det vill säga att ge partierna möjligheten att försöka lösa orsaken till regeringskrisen. Ett extra val, där inte lika mycket står på spel på grund av den korta mandatperioden, riskerar att bli en del av en valrörelse inför det kommande ordinarie riksdagsvalet. Partierna riskerar alltså i högre grad att fokusera på att positionera sig inför kommande riksdagsval, snarare än att finna lösningar på den aktuella regeringskrisen.

[1]  För ett argument mot det svenska extra vals-institutet se Olof Peterssons debattartikel.

[2]  Detta en grov uppskattning då det inte är helt lätt att särskilja så kallade opportunistiska nyval från nyval som beror på olika typer av regeringskriser.


Walther, Daniel och Johan Hellström. (2019). The verdict in the polls: how government stability is affected by popular support. West European Politics42(3), 593-617.

Är Centerpartiet ett mittenparti?

Av: Anders Backlund

Den 21 juni fälldes Löfvens andra regering i en misstroendeförklaring. En fråga som aktualiserades i samband med detta, bl.a. på Twitter, är huruvida Centerpartiet kan anses vara ett ”mittenparti”. Denna fråga är av intresse för koalitionsforskare eftersom det påverkar våra förväntningar om vilka regeringskoalitioner som har störst chans att bildas. Om vi tänker oss att alla partier kan rangordnas längs en vänster–högerskala så förväntas partiet i mitten ha en stark förhandlingsposition eftersom det kan skapa majoriteter både till vänster och till höger: partiet är med andra ord vågmästare.[1]

Hur ser det då ut för Centerpartiets del? Rent sakpolitiskt är partiet inte särskilt mittenorienterat. Figur 1 visar de svenska riksdagspartiernas positioner längs två sakpolitiska skalor. Den första frågan är ekonomisk och handlar om avreglering, såsom införandet av marknadshyror – den fråga som ledde fram till misstroendeförklaringen. Den andra är den kanske just nu viktigaste icke-ekonomiska frågan: invandring. Positionerna kommer från den stora expertenkäten Chapel Hill Expert Survey (CHES) 2019. Som figur 1 visar ligger Centerpartiet långt till höger i frågan om avreglering. I frågan om invandring, däremot, har partiet en mycket öppen hållning som i vanliga fall associeras med partier på vänsterkanten. Positionerna i andra, liknande frågor visar ett liknande mönster: i ekonomiska frågor står Centerpartiet långt ”till höger”; i icke-ekonomiska frågor står det långt ”till vänster”.

Partipositioner i två sakfrågor
Figur 1. Partipositioner i två sakfrågor (Källa: CHES 2019)

Partiet befinner sig alltså inte i den sakpolitiska mitten, men det har en sakpolitisk gemenskap med partier på båda sidor. Detta innebär två saker. För det första kan partiet finna former för samarbete både med de rödgröna och med sina forna Allianskollegor. För det andra står partiet mycket långt ifrån de två ytterkantspartierna (V och SD) i vissa frågor (t.ex. de som visas i figur 1). Detta är också en anledning till varför Annie Lööf talar om ”den breda mitten” där hon vill bilda koalitioner som inte är beroende av dessa två partier.

Figur 2 grupperar de svenska riksdagspartierna utifrån de samarbetsmönster som föreligger i skrivande stund. Figuren ska förstås som att samarbete är möjligt mellan partier i rutor som ligger bredvid varandra, men inte längre bort än så. C kan således tänka sig att samarbeta både med MP/S och med L/KD/M, men inte med V eller SD. L, KD och M, å sin sida, kan tänka sig att samarbeta med C och med SD, men inte med MP/S eller V, osv. Sedan Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap åter anslutit sig till de forna Allianskollegorna är Centerpartiet som synes ensamt kvar i mitten. Partiets 31 mandat är avgörande för att skapa majoriteter både till höger och till vänster, och det är därför ”allas blickar riktas mot Annie Lööf”.

Figur 2. Partier och mandat

Sammanfattningsvis kan Centerpartiet sägas vara ett mittenparti, men med avseende på samarbetsmöjligheter snarare än sakpolitik. Precis som under den rekordlånga regeringsbildning som följde efter valet 2018 står Centerpartiet dock inför ett problem: oviljan att bygga koalitioner som är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna gör att partiet har svårt att utnyttja sin i övrigt starka mittenposition. Detta dilemma kan lösas på två sätt: antingen genom att partiet frångår principen om att isolera ytterkantspartierna, eller genom att kommande riksdagsval leder till en mandatfördelning som möjliggör nya koalitioner.

[1] Tekniskt sett är det partiet som kontrollerar det mittersta mandatet (the ”median legislator”) som innehar denna starka position.

Misstroendeförklaringar mot regeringar i Sverige och Europa

Av: Johan Hellström

Den 21 juni förlorade Löfvens andra regeringen en misstroendeomröstning med siffrorna 181 mot 109. Trots att riksdagen röstat om misstroende mot en statsminister (och därmed regeringen) fyra gånger tidigare, har en svensk regering aldrig förlorat en misstroendeomröstning.

SD har två gånger tidigare yrkat om misstroendeförklaring mot Löfven under hans tid som statsminister (2014 och 2017). Tidigare har två andra statsministrar överlevt misstroendeomröstningar: Torbjörn Fälldin 1980 med röstsiffrorna 174–175 och Göran Persson med röstsiffrorna 158–174. Det närmaste vi kommer dagens situation är möjligtvis 1981 när Thorbjörn Fälldin avgick innan en annalkande misstroendeomröstning och där en riksdagsmajoritet meddelat att den skulle fälla regeringen.

Att det är ovanligt att regeringar avsätts av oppositionen i Sverige är uppenbarbart, men hur ser det ut om vi jämför Sverige med andra länder? Figuren nedan visar orsaker till regeringsavgångar i sjutton västeuropeiska länder.[1]

Figur. Orsaker till regeringsavgångar i Västeuropa, 1945–2019.

Kommentar: Varje procenttal motsvarar andelen av det totala antalet regeringar. Förändringar i partisammansättning hos en regering (t.ex. på grund av avhopp) räknas som en ”ny” regering Observera att kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande, dvs. en regering kan ha flera avgångsorsaker, och summerar därför till mer än 100 %. Data kommer från Party Government in Europe Database.

De övriga europeiska länderna är också parlamentariska i betydelsen att parlamentet har makten att rikta misstroendevotum och tvinga regeringen att avgå. I tre länder – Belgien, Spanien och Tyskland –krävs att den parlamentsmajoritet som vill fälla en regering också kan presentera och enas om en ny regeringschefskandidat, s.k. konstruktivt misstroendevotum, något som statsvetaren Olof Petersson argumenterar för att införa i Sverige. Ett konstruktivt misstroendevotum gör det så klart både svårare att initiera och vinna misstroendeomröstningar. Trots detta ligger antalet regeringar som fällts av oppositionen på samma nivå i Belgien och Tyskland som i länder där det är lättare att få till stånd misstroendeomröstningar. I figuren kan vi se att mindre än en tiondel av alla regeringar som bildas i Västeuropa har tvingats att avgå till följd av misstroendeomröstningar. Detta motsvarar i genomsnitt endast cirka tre regeringar per land. I de flesta länder handlar det också om några enstaka regeringar.

Även om misstroendeförklaringar sällan leder till regeringars fall är dessa centrala för parlamentariska demokratier. Regeringen ska ha parlamentets förtroende eller i varje fall som i Sverige tolereras av parlamentet. Möjligheten till misstroendeförklaring är i detta avseende trots allt den yttersta garantin för att regeringen stödjs av en riksdagsmajoritet – och inte enbart vid dess bildade utan hela mandatperioden.

Kort om misstroendeförklaringar i Sverige

När parlamentarismen skrevs in i regeringsformen 1974 skapades de nuvarande reglerna för misstroendeförklaringar. För att yrka om en misstroendeförklaring krävs att minst en tiondel (35) av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet. I detta yrkande anges inte skälen för misstroendevotumet och olika partier kan ha olika motiv till att stödja en misstroendeförklaring. För att en misstroendeförklaring ska gå igenom krävs att mer än hälften av riksdagsledamöterna (175) röstar för misstroendeförklaringen. Om regeringen förlorar omröstningen kan regeringen besluta om extra val till riksdagen inom en vecka. Om detta inte sker under denna tid entledigas regeringen och talmannen inleder processen att sondera stödet för en ny statsminister och därmed regering.

[1] Dessa sjutton länder är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 2 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det andra av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. Det första inlägget finner du här.

När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 tog de andra partierna tydlig ställning emot vad de menade var ett främlingsfientligt parti som borde isoleras från politiskt inflytande. De upprättade med andra ord vad man inom koalitionsforskningen brukar kalla för en ”anti-pakt”, d.v.s. ett löfte om att inte samarbeta med ett visst parti. När de flesta eller alla partier gör ett liknande ställningstagande brukar man tala om att de bildar en ”cordon sanitaire” – en  ”smittskyddsbarriär” som sätter det oönskade partiet i karantän. Denna signalerar både att partiet är avvikande och att det kommer få svårt att få igenom sin politik, med förhoppningen om att färre ska rösta på det. Om ett visst parti på grund av sina sakpolitiska positioner är en oattraktiv koalitionspartner har de andra partierna inte heller särskilt mycket att förlora på att ingå en anti-pakt. Att säga att man ska isolera partiet innebär bara att man förbinder sig att inte göra något som man ändå inte är särskilt intresserad av att göra.

Problemet för partierna är dock att förutsättningarna kan förändras till ett läge där vissa av dem faktiskt blir beroende av det isolerade partiet för att ha en chans att ta regeringsmakten. Och sådana förändringar kan ske snabbt. Som Figur 1 visar gled Alliansen isär längs GAL-TAN-dimensionen inför valet 2018, mycket på grund av partiernas olika syn på invandringspolitiken. Samtidigt vann Allianspartierna ett mandat mindre än de rödgröna partierna, vilket försvårade deras möjligheter att regera i minoritet. I det nya politiska landskapet efter valet 2018 var det sakpolitiskt fördelaktigt för C och L att samarbeta med S och MP snarare än att bilda en regering beroende av SD:s stöd. Dels ligger partierna närmare varandra i GAL-TAN-frågor, dels är det mindre risk att ekonomiska förslag blockeras av oppositionen då det kräver att t.ex. V och M kommer överens. Det blocköverskridande samarbetet gjorde att M och KD förlorade sina tidigare Allianskollegor, men å andra sidan fick de stöd av SD för både sin budgetmotion och sitt regeringsalternativ. Partiet som man lovat att man aldrig skulle samarbeta med framstod nu som den mest effektiva vägen till makten.

Figur 1. Partiernas positioner i två dimensioner (Källa: Chapel Hill Expert Survey)

När ett parti har tagit ställning i en viss fråga kan det vara svårt att byta fot utan att förlora sin trovärdighet inför väljarna, särskilt om det handlar om värdeladdade frågor. En anti-pakt är därför inte något som man bara kan slå på eller av efter behov, utan att riskera att uppfattas som principlös och straffas för detta av väljarna. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra i januari 2017 öppnade för samtal med SD i riksdagens utskott följdes det av en kraftig nedgång i väljaropinionen. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade tagit mycket starkt avstånd från SD, och för många väljare var det nog inte helt klart varför M plötsligt skulle byta fot. Inom Moderaterna såg man mycket riktigt nedgången som ett resultat av otydlighet i denna fråga. När Kinberg Batra ersattes som partiledare av Ulf Kristersson senare samma år återupprättade han den tidigare rådande principen om att inte samarbeta, förhandla eller samtala med SD. Genom att ingå en anti-pakt och ta så starkt avstånd från SD hade de andra partierna med andra ord skapat ett slags inlåsningseffekt som gjorde det svårare att senare byta strategi.

Under 2019 valde först KD och sedan M ändå att öppna för samarbete med SD, trots att man inför valet 2018 hade tagit ställning emot detta. Att C och L valde att stödja den rödgröna regeringen gjorde inte bara att ett samarbete mellan M, KD och SD blev mer attraktivt – det gjorde också att det blev möjligt. Alliansens död gav M och KD ett legitimt skäl att söka efter nya politiska samarbetsformer, varvid den tidigare inlåsningseffekten försvagades. Det blev helt enkelt lättare att förklara för väljarna varför man nu behövde göra vad man hade sagt att man inte skulle göra. Att hänvisa till externa faktorer kan också hjälpa ett parti att värja sig från kritiken att man är principlös. T.ex. menade Kristersson i september 2019 att situationen med det ökade gängvåldet var så pass akut att regeringen borde bjuda in även SD till de rundabordssamtal som fördes i frågan. Om en situation framstår som extraordinär blir det enklare för ett parti att motivera varför man ändrar ståndpunkt.

De väljarmässiga riskerna med att ställa om från isolering till samarbete med ett parti står rimligen i proportion till hur starkt man tagit avstånd från det. Samtidigt visar det svenska exemplet att inte ens ett mycket starkt avståndstagande (eller ett kontroversiellt förflutet) utgör ett oövervinnerligt hinder när de strategiska förutsättningarna förändras och talar för samarbete. Det betyder också att vi bör vara försiktiga med att påstå att vissa partier är så väsensskilda att de aldrig kan bli del av ett regeringsunderlag. Under vissa förhållanden kan både viljan att samarbeta och möjligheterna att göra det förändras snabbt.

En liknande dynamik återfinns på väljararenan, där de svenska partierna tog starkt avstånd från SD:s invandringspolitik, för att senare – med hänvisning till den extraordinära situation som rådde under flyktingkrisen 2015 – lägga om den egna politiken i en liknande riktning. Denna fråga återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Läs även: Om regeringsbildningen efter valet 2018 på denna blogg.

Från isolering till samarbete med Sverigedemokraterna (del 1 av 2)

Av: Anders Backlund

Det här är det första av två inlägg som belyser frågan om varför Sverigedemokraterna har uteslutits från regeringsarbete, och varför Moderaterna och Kristdemokraterna nu kan tänka sig att regera med deras stöd. Den som vill dyka djupare i dessa frågor kan göra det i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden.

I SVT:s nya program 30 minuter gav Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen sitt tydligaste besked hittills om att hans parti är berett att samarbeta med Sverigedemokraterna. Med SD:s stöd vill M bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna efter valet 2022. Detta väckte starka reaktioner, inte minst därför att Kristersson så sent som inför valet 2018 sade att ett sådant samarbete var helt uteslutet. Samtidigt är samarbeten mellan konservativa partier och högerradikala partier inte något ovanligt i Europa. Moderaternas (och Kristdemokraternas) ändring är därför inte speciellt överraskande i ett jämförande statsvetenskapligt perspektiv. Tvärtom skulle vi kunna vända på det hela, och istället fråga: varför har det inte skett tidigare?

Detta är en av de frågor jag behandlar i den nyligen publicerade doktorsavhandlingen Isolating the Radical Right: Coalition Formation and Policy Adaptation in Sweden. I avhandlingen analyserar jag de svenska partiernas bemötande av SD på både lokal och nationell nivå, både på väljararenan (där partierna tävlar om röster) och den parlamentariska arenan (där de ingår regeringskoalitioner). I det här blogginlägget fokuserar jag på den nationella nivån och den parlamentariska arenan för att förklara isoleringen av SD. I nästa inlägg kommer jag istället att titta på varför M och KD har öppnat för samarbete.

I Europa har vi sett många exempel på att högerradikala partier blivit stödpartier eller regeringspartners när de har blivit så stora att de blir avgörande för regeringsbildningar, t.ex. i Österrike, Nederländerna, Italien, och våra nordiska grannländer. När konservativa partier står inför valet mellan opposition och att samarbeta med ett högerradikalt parti väljer de oftast det senare. Det här har fått en del statsvetare att mena att de högerradikala partiernas roll i regeringsbildning kan förklaras av klassiska koalitionsteorier, där målet är att få till ”vinnande” koalitioner (som kan vinna en statsministeromröstning) mellan partier som ligger så nära varandra som möjligt i termer av sakpolitik. Om detta stämmer innebär det att vi inte behöver några särskilda förklaringar till varför en del högerradikala partier isoleras, t.ex. att de är ”pariapartier” som är helt otänkbara för regeringssamarbete (de Lange, 2008).

Uteslutningen av SD från regeringssamarbete kan förklaras med att det hittills har funnits andra koalitioner (inklusive stödpartier) som varit mer attraktiva för de andra partierna. Detta beror delvis på partiernas sakpolitiska positioner. SD har en ekonomisk mittenposition, vilket borde göra partiet till en möjlig samarbetspartner både till höger och vänster. Men detta har motverkats av SD:s avvikande position på den så kallade ”GAL-TAN”-dimensionen, som består av kulturella värderingsfrågor.[1] Här har SD stått långt från de andra partierna, framförallt på grund av sin restriktiva invandringspolitik. Om GAL-TAN frågorna inte uppfattas som särskilt viktiga kan de andra partierna ofta kompromissa på dessa för att få till samarbeten med högerradikala partier. I Sverige har dock GAL-TAN-frågorna på senare år kommit att bli lika viktiga för partierna som de ekonomiska frågorna. Att ha en avvikande position i dessa frågor har därför försvårat samarbete.

Bildandet av koalitioner som exkluderar SD har också underlättats av den svenska negativa parlamentarismen. En regering behöver inte ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet – det räcker istället med att det inte finns en majoritet som är aktivt emot den. Ett parti i opposition kan tolerera ett regeringsalternativ som det uppfattar som ”det minst dåliga” genom att avstå i statsministeromröstningen. Ett exempel på detta såg vi efter valet 2018, då Vänsterpartiet motvilligt tolererade att den nuvarande regeringen tillträdde (dock inte utan sitt omtalade ”misstroendelöfte”). Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalet gjorde att dess sakpolitiska program hamnade långt från Vänsterpartiets preferenser, men alternativet – en M+KD-regering med stöd av SD – uppfattades som ännu värre. Av samma anledning har V sedan dess med olika medel försökt påverka regeringens politik, men utan att faktiskt fälla den, något som övriga oppositionspartier gärna skulle göra. Ett exempel på detta är när man under hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern fick regeringen att backa i frågan om reformen av Arbetsförmedlingen.

En splittrad opposition kan med andra ord vara nyckeln till en hållbar, men inte nödvändigtvis handlingskraftig minoritetsregering. Sedan SD:s inträde i riksdagen 2010 har Sverige styrts av koalitioner som saknar en majoritet av mandaten, men som ändå utgör de största regeringsunderlag som faktiskt kan komma överens. Detta blev kanske allra tydligast när partierna kom fram till Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter valet 2014, då man formaliserade principen att största partikonstellation skulle få regera. Alliansen avstod makten på kort sikt, men slapp kompromissa med SD och regera i en osäker situation (som det mindre blocket). Man höll också liv i den framgångsrika Alliansen i hopp om att kunna ta makten efter nästa val. Även om partiinterna oenigheter gjorde att DÖ blev kortlivad levde dess principer kvar, och regeringen kunde sitta mandatperioden ut därför att oppositionspartierna inte kunde enas om ett alternativ som skulle ersätta den.

Trots SD:s vågmästarposition kan vi alltså i mångt och mycket förklara partiets uteslutning från regeringssamarbete med hänvisning till mandatfördelning och sakpolitiska positioner. Dessa slutsatser är i linje med tidigare forskning som visar att partiers bemötande av högerradikala rivaler kan förklaras av vanliga statsvetenskapliga teorier: partierna är strategiska aktörer som motiveras av de tre målen att vinna röster, att få igenom sin politik, och att sitta i regeringsställning (de Lange 2012; Twist 2019). Detta innebär också att vi inte behöver ta till någon specialförklaring för det svenska fallet, t.ex. att SD är ett pariaparti eller att det har isolerats av principiella skäl. Det partistrategiska perspektivet har dessutom en ytterligare fördel. Det låter oss inte bara förklara varför ett högerradikalt parti utesluts från regeringssamarbete, utan också varför de andra partierna plötsligt kan vara beredda att bryta isoleringen och öppna upp för samarbete. Denna fråga återkommer jag till i nästa inlägg.

[1] GAL står för ”grön-alternativ-libertär” och TAN för ”traditionell-auktoritär-nationalististisk”.


de Lange, Sarah (2008). From Pariah to Power: The Government Participation of Radical Right Wing Populist Parties in West European Democracies (Doctoral thesis). University of Antwerp.

de Lange, Sarah (2012). New Alliances: Why Mainstream Parties Govern with Radical Right-Wing Populist Parties. Political Studies 60(4): 899–918.

Twist, Kimberly Ann (2019). Partnering with Extremists: Coalitions Between Mainstream and Far-Right Parties in Western Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Rekommenderad läsning

Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin & Hinnfors, Jonas (2016). Förhandla eller dö: decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Stockholm: Atlas

Teorell, Jan, Bäck, Hanna, Hellström, Johan & Lindvall, Johannes (2020). 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018. Göteborg: Makadam (elektronisk version fritt tillgänglig)

Är Trump Sverigedemokrat?

Det här är ett inlägg av Niklas Bolin och en text som tidigare har publicerats i boken ”Stjärnspäckat — reflektioner från amerikanska presidentvalet 2020 av ledande forskare”. Stjärnspäckat är en gratis nedladdningsbar rapport med resultat, analyser och reflektioner kring valet 2020. Mer än 70 forskare från ett 20-tal svenska lärosäten medverkar i projektet som leds av redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. Ladda ner rapporten och läs mer om projektet här.

Det var inte så länge sedan som Republikanerna i många avseenden var lika omtyckta som Demokraterna bland svenskar. Särskilt i borgerliga kretar var det vanligt att ha en positiv inställning till partiet. Att sympatisera med partiet ansågs inte konstigt. Svenska politiker åkte över Atlanten och arbetade som volontärer i valrörelsen, för att stödja en kandidat och för att dra lärdomar av hur republikaner driver valkampanj. Så är inte längre fallet.

Även om det inte är helt okomplicerat att placera in andra länders partier och politiker i en svensk kontext råder det inget tvivel om att Joe Biden skulle vunnit en ”landslide” i presidentvalet om det var svenskarna som utgjorde väljarkåren. I en undersökning av hur olika länders medborgare ser på USA och dess president visar ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research att svenskarnas omdöme om Donald Trump är allt annat än positivt (se figur 1). I kategori efter kategori ges han underkänt. Ett partis sympatisörer sticker dock ut. Nästan 6 av 10 sverigedemokratiska sympatisörer har förtroende för Trump på den internationella arenan. Ännu fler, 7 av 10, sympatiserar med Trumps politik för att minska invandring. Detta kan jämföras med hur endast 15 procent av övriga partiers sympatisörer ger positiva omdömen om Trump.

Även vallokalsundersökningen avslöjar ett visst släktskap mellan Trumps och Sverigedemokraternas väljare. Trumpväljarna är överrepresenterade bland vita män utan universitetsutbildning men är förhållandevis få i de större städerna. Hans väljare tycker frågor som rör lag och ordning är viktiga. Bland dem som anser att klimatförändringar och rasism är centrala samhällsfrågor är hans stöd mycket svagt. En spegelbild av SD-väljarna således. Även om vissa viktiga skillnader finns – Trump attraherar till skillnad från Sverigedemokraterna väljarna med högst inkomst samt dem som ser landets ekonomi som den viktigaste frågan – är likheterna klart mer slående.

Trumps Republikaner och Sverigedemokraterna har inte bara liknande väljarkårer, det finns även tydliga tecken på att de politiska aktörerna har ett ideologiskt släktskap. En av de ledande forskarna på området, Cas Mudde, hävdar till exempel att Republikanerna under Trump snarare än att betraktas som ett klassiskt konservativt parti numera bör betecknas som ett högerradikalt parti av det slag som nått stora väljarframgångar i många delar av Europa under det senaste decenniet. Till partifamiljen brukar exempelvis franska Nationell Samling, österrikiska Frihetspartiet, italienska Lega och Dansk Folkeparti räknas in. Liksom Sverigedemokraterna.

Ideologiskt brukar den högerradikala partifamiljen definieras av nationalism och traditionella värderingar. Sakpolitiskt känner vi igen vurmen för nationen, fokus på striktare invandring, kraven på hårdare straff och skepticism mot liberala värderingar kring abort och HBTQ-rättigheter. Såväl Trump som högerradikala partier omfamnar dem i olika utsträckning. Populismen är ytterligare en gemensam nämnare. Kritiken mot etablissemanget i och antagandet av rollen som uttolkare av vad vanligt folk tycker återkommer, även om uttrycken varierar. ”Drain the swamp” och ”fake media”, utropar Trump. ”Sjuklövern” och ”det socialliberala etablissemanget”, instämmer Åkesson.

Numera tycks sverigedemokrater inte längre ha några problem att offentligt ge sin sympati till Trump. Det är inte märkligt att ledande företrädare för partiet dagarna före presidentvalet tar initiativ till att nominera Donald Trump till Nobels fredspris. Det är heller inte konstigt att Mattias Karlsson, ofta benämnd som Sverigedemokraternas chefsideolog, på Sveriges ledande debattsida uttrycker sin förhoppning om att Trump får förnyat förtroende.

Är det således rimligt att betrakta Republikanerna under Trump och Sverigedemokraterna som respektive länders motsvarigheter. Skulle Trump vara Sverigedemokrat om han var svensk? Frågan är naturligtvis tillspetsad och svårbesvarad. Ländernas vitt skilda politiska system och kultur gör att jämförelsen naturligtvis haltar betänkligt. Medan Trump figurerar i ett system med stor personfixering och presidentmakt agerar Åkesson i en kontext där partier står i förgrunden och där måttlighet och lågmäldhet inger mer förtroende än versaler på Twitter.

Men om vi för stunden bortser från dessa skillnader är det tydligt att det finns centrala ideologiska och väljarmässiga överlappningar mellan Republikanerna och Sverigedemokraterna under Trumps respektive Åkessons ledning. I vad mån denna likhet förstärks eller försvagas efter att Trump lämnat den politiska scenen får framtiden utvisa, men givet att Trump snarast ska ses som ett symptom och inte en orsak till Republikanernas förändring kan vi nog förvänta oss att de sverigedemokratiska väljarna inte heller 2024 kommer att ge sitt stöd till Joe Biden.

Om regeringsbildningen efter valet 2018

Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den bestod av samma partier och hade samma statsminister som den förra. Varför blev det så? Och varför tog det så lång tid? Var det regelverkets fel? I boken 134 dagar besvaras dessa tre frågor med hjälp av omfattande intervjuer med de viktigaste politiska aktörerna, historiska jämförelser med tidigare svenska erfarenheter och statistiska analyser av regeringsbildningsprocesser i andra länder.

I boken slår vi fast att den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 berodde mycket på att den parlamentariska situationen i Sverige har blivit mer komplicerad under det senaste årtiondet. Fler partier i riksdagen innebär fler regeringsalternativ, samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kontinuerligt sedan de valdes in 2010. I ljuset av detta gick regeringsbildningen 2014 osedvanligt fort, i likhet med tidigare svenska regeringsbildningar. Det berodde på att alla partierna i Alliansen ännu bekände sig till principen att det största blocket skulle få bilda regering. Den omedelbara anledningen till att regeringsbildningen tog så lång tid efter valet 2018 var att Alliansen levde kvar samtidigt som Allianspartierna var oeniga om huruvida denna princip fortfarande skulle gälla. Skälet till denna oenighet var synen på Sverigedemokraterna och huruvida Alliansen skulle bilda regering om detta krävde deras passiva stöd. Valresultatet accentuerade oenigheten, eftersom de rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ledde till en politisk omorientering bland allianspartierna. En process som blev kort och smärtfri för Kristdemokraterna och Moderaterna, men som blev utdragen och smärtsam för de andra två, Centern och Liberalerna.

Av betydelse var även den misstro som initialt präglade förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På grund av brister i kommunikationen, osäkerhet om varandras politiska preferenser och bristande tilltro till andra partiers beredvillighet att leva upp till ingångna överenskommelser misslyckades det första försöket att nå en sakpolitisk uppgörelse i december 2018. Först i januari 2019 kunde partierna komma överens.

En avgörande fråga inför framtiden är om de 134 dagarna efter valet 2018 var en tillfällighet eller om långdragna regeringsbildningar är det nya normala i Sverige. Vår bedömning är att situationen efter valet 2018 präglades av särskilda omständigheter som sannolikt inte kommer att upprepas. Och inte minst att regeringsbildningen var i hög grad ett spel om hur Alliansen skulle upplösas och vem som skulle bära ansvaret för detta. Eftersom alliansen nu är död och begraven torde ett viktigt hinder vara undanröjt när det blir dags för nästa regeringsbildning. Vi kan inte utesluta att det inför valet 2022 bildas en ny förvalskoalition som sedan inte uppnår önskat valresultat, men det kommer i så fall att vara en koalition med en betydligt kortare historia och få av de framgångsmeriter som utmärkte Alliansen.

Därmed inte sagt att vi kan räkna med att framtida regeringsbildningar kommer att ta så kort tid som 19 dagar, vilket har varit det vanliga sedan den nya författningen infördes i mitten av 1970-talet. Komplexiteten i det svenska partisystemet har helt enkelt ökat, och den politiska osäkerheten med den.

Hur fungerade då regelverket? Eftersom regeringsbildningen efter valet 2018 var ett dramatiskt skeende, som skilde sig mycket från tidigare svenska erfarenheter, är det inte förvånande att röster redan har höjts om att regelverket borde ändras. Förslag har lagts fram om införandet av så kallat ”konstruktivt misstroendevotum”, om tydligare tidsgränser för när talmannen måste föreslå en statsminister, om att flytta valdagen till våren och om att underlätta för riksdagen att själv utlysa extra val. Vår slutsats är emellertid att dylika reformer knappast hade påverkat tidsutdräkten nämnvärt. Vissa av dem skulle till och med ha gjort processen ännu mer utdragen. Att ge talmannen färre än fyra försök eller att införa skarpa tidsgränser skulle med stor sannolikhet ha tvingat fram ett extra val.

Talmannen hade troligen kunnat påskynda processen, om än på marginalen, genom små ändringar i praxis. Det gäller i första hand formerna för samråd med partiledarna. Färre formella talmansrundor och fler informella samtal per telefon hade möjligen bidragit till att undvika en del av de låsningar som uppstod när partierna så ofta tvingades försvara sina ståndpunkter i offentligheten. Det gäller också tidsfristerna för sonderingsuppdragen och för aviseringen av kommande statsministeromröstningar. Det skulle troligen ha varit bättre att göra tidsfristerna kortare och sedan vid behov förlänga dem.

Men att genomföra omfattande författningsförändringar tror vi inte på. De låsningar som ledde till den längsta regeringsbildningen i Sveriges politiska historia var inte i första hand konstitutionella, utan partipolitiska.

100 dagar utan en ny regering

Av: Johan Hellström

Idag har det gått 100 dagar sedan valet och Sverige har ännu inte en ny regering. Det är dock långt kvar till det belgiska världsrekordet efter valet 2010 då landet styrdes av en övergångsregering i hela 541 dagar innan en ny regering var på plats. Men hur vanligt är det att en regeringsbildning tar mer än 100 dagar?

Figuren nedan visar fördelningen (i kumulativ procent) av samtliga regeringsbildningar i Västeuropa från 1945 till 2018 efter ett parlamentsval. Figuren visar att hälften av alla regeringar bildats innan 30 dagar efter ett val. Men även att mindre än 10 procent av alla regeringsbildningar har tagit mer än 100 dagar. Den utdragna regeringsbildningen efter årets riksdagsval måste därför ses som något ovanligt även ur ett europeiskt perspektiv.

Figur. Regeringsbildningsprocessens längd i Västeuropa 1945-2018.Cum_procent

Vilka regeringsbildningar har då tagit längs tid under 2000-talet? Figuren nedan visar de tio regeringsbildningar som tagit längs tid under denna period. Och här återfinner bland annat två regeringar som bildades under året: Den andra Solberg regeringen som bildades i januari 2018, 128 dagar efter valet till Stortinget i september 2017. Och Merkels (sista) regering som bildades i mars 2018 hela 171 dagar efter valet till Förbundsdagen. Och snart kan vi även räkna Sverige till denna skara. Ser vi dock på hela perioden efter 1945 är risken mindre att Sverige hamnar på ”topp-10 listan”. För detta krävs det att regeringsbildningen tar hela 168 dagar.  Eller 171 dagar om vi även räknar med de mest långvariga regeringsbildningarna i Central- och Östeuropa.

Figur. De regeringsbildningar under 2000-talet som tagit längst tid.top10_WE

Ytterligare läsning i ämnet:

Sverige behöver underlätta för minoritetsstyren (Svenska Dagbladet, december 2018)

Regeringsbildningen – hur lång tid ska det ta? (Om makt och politik, november 2018)

Att skynda långsamt. Hur lång tid tar det att bilda nya regeringar? (Om makt och politik, april 2016)