Opinionsmätningar påverkar hur vi röstar

Gästinlägg av Annika Fredén 

I diskussionen om opinionsmätningars träffsäkerhet nämns sällan att mätningarna i sig påverkar valet av parti. Med färsk experimentell data från riksdagsvalet 2014 förklarar jag varför.

I årets val slog många opinionsmätningar fel när det gällde att förutspå partiernas slutliga resultat (se Daniel Walthers tidigare inlägg här). I årets val var det drygt en tredjedel som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan, enligt SVT:s Valu, vilket öppnar upp för faktorer som varierar i valrörelsens slutskede att påverka. Tidigare studier från Tyskland och Sverige visar att opinionsmätningar påverkar hur vi röstar och att mätningarna har olika effekt beroende på typ av parti (Huber & Faas, 2014, Fredén, 2014). Etablerade partier vinner röster på att ligga en bit under spärren i mätningarna, eftersom de då får extra röster från väljare som stödjer blocket i stort, medan oetablerade partier tjänar på opinionssiffror nära eller över spärren, eftersom fler då anser det värt att lägga en röst på partiet. Studier från Nederländerna visar också att små partier kan få extra röster av att ingå i en potentiell koalition (Irwin & van Holsteyn, 2012).

I Sverige i riksdagsvalet 2014 steg kampen mellan de politiska blocken i valrörelsens slutskede och opinionssiffrorna för Feministiskt Initiativ, som profilerat sig som ett alternativ till vänster, närmade sig riksdagsspärren. Samtidigt deklarerade Fi:s talesperson Gudrun Schyman att hon avsåg stödja en röd-grön regering. Detta gjorde det relevant för potentiella Fi-väljare att följa opinionsutvecklingen in i det sista, kanske till och med till valdagen klockan 16 då Metro för första gången i svensk historia innan vallokalerna hade stängt publicerade en exit-poll där Internet-panellister uppgivit hur de röstat (Skoglund, 2014). Det fanns två huvudstrategier: antingen välja ett av de mer etablerade partierna, om chanserna för Fi ansågs för låga, eller rösta på Fi om chanserna att partiet skulle ta sig in bedömdes goda (för en djupare diskussion av dessa alternativ se även Johan Hellströms tidigare inlägg här).

Måndagen före valet (8 september) genomförde jag ett surveyexperiment med 5000 deltagare vid E-panelen vid LORE inom Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet, för att undersöka vidare hur olika opinionsnivåer påverkar val av parti. Den största skillnaden mellan E-panelen och befolkningen i stort är att fler har hög utbildning, är politiskt intresserade och att färre stödjer Socialdemokraterna medan fler stödjer de mindre partierna till vänster. Opinionsnivån för två partier som stod på gränsen till representation – Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna – hölls i något av tre olika lägen: en bit under, precis vid eller en bit över spärren, medan nivåer för övriga partier hölls konstanta. Deltagaren tilldelades slumpmässigt ett av dessa lägen.

Resultatet stödjer tidigare studier: ett relativt oetablerat parti som Fi tjänar på att ha opinionssiffror vid eller över spärren, medan ett parti som ingår i ett tydligt regeringsalternativ, som till exempel KD, tjänar på siffror under spärren (se tabell 1 nedan).

Tabell 1: Röstandel på små partier i olika opinionslägen (procent)

Opinions-läge (%) Oetablerat (Fi) I koalition
(KD)
2,5 7,5 11,7
4,0 13,4 10,2
5,5 9,9 4,2

Kommentar: Data från E-panelen Göteborgs universitet 8 september 2014 (se Fredén, 2014)

Siffrorna visar att Kristdemokraterna får sin klart högsta röstandel när de ligger under eller precis vid spärren och klart lägre när partiet väntas klara spärren med marginal. Detta gäller även bland de med relativt lågt politiskt intresse. Feministiskt Initiativ, däremot, tjänar på relativt sett högre opinionssiffror. Data på partipreferenser och röstintention från samma experiment visar att när Fi ligger under spärren i mätningarna röstar mer än hälften av partiets sympatisörer på ett annat parti, främst på Vänsterpartiet. När det gäller röstning på Fi är effekten av opinionsmätningar starkast bland de med stort politiskt intresse, vilket stämmer överens med studier från den tyska kontexten (Huber & Faas, 2014). Eftersom stödet för Fi är starkt i denna grupp har mätningarna ändå betydelse för utfallet, även om effekten blir mindre i befolkningen i stort.

Den nya studien från valrörelsen visar också att Feministiskt Initiativ etablerat sig som ett alternativ för röd-gröna sympatisörer. När opinionsnivån för Fi hålls precis vid spärren behåller partiet de flesta av sina egna sympatisörer, samtidigt som en fjärdedel av de som gillar Vänsterpartiet bäst och en nästan lika hög andel Miljöpartisympatisörer går till Fi. Detta är en tänkbar förklaring till att Miljöpartiets valresultat landade en bit under opinionsinstitutens siffror och att även Vänsterpartiet fick relativt lågt valresultat.  I slutet av valrörelsen steg opinionssiffrorna för Fi och partiet framstod som en del av det röd-gröna blocket, vilket ledde till att en del vänstersympatisörer valde att rösta på det.

En tänkbar förklaring till att Feministiskt Initiativ inte nådde ända fram till riksdagen är att läget i blocket var splittrat, med Socialdemokraterna som närmat sig mitten, Miljöpartiet som närmat sig Socialdemokraterna och Fi vars politiska lösningar inte diskuterats i de stora avslutande debatterna. Vidare hade Socialdemokraternas Stefan Löfven visat sig sval till ett eventuellt samarbete med Fi och Gudrun Schyman (Jakobson, 2014). Ett tidigare experiment över hur väljare i en koalition röstar när ett parti ligger under spärren och tre partier en bit över visar också att en del väljare i detta läge röstar på något av de större partierna (se mitt tidigare inlägg här). Exit polls som presenterades på valdagen av bland andra SVT tyder också på att stödet för Fi generellt överskattats i mätningarna. Detta gjorde att slutresultatet för partiet hamnade ungefär som mätningarna visat – trots sista minuten-röster från röd-gröna sympatisörer.

Kristdemokraterna, å sin sida, fick ett sämre resultat i detta val än 2010. En förklaring är att det ansågs mindre angeläget att rösta taktiskt på KD i detta val eftersom partiet låg en bit över riksdagsspärren i de flesta mätningar.

Rörelser till och från partier påverkas alltså av hur partierna ligger till i mätningarna, hur stora de är i förhållande till varandra och om de ingår i ett block eller koalition. I en tid där allt färre identifierar sig med ett särskilt parti och kampanjandet pågår in i det sista är det inte förvånande att mätningarna inte stämmer med det slutliga resultatet.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Jakobson, H. (2014). ”Ingen speciell hälsning till Schyman”.  Expressen 2014-09-12 http://www.expressen.se/nyheter/val2014/lofven-ingen-speciell-halsning-till-gudrun/

Fredén, A. (2014). Polls, coalitions and expectations. Strategic voting in PR systems. (Opublicerat manuskript)

Huber, S. & Faas, T. (2014). How twittered exit polls can shape electoral outcomes under PR systems with electoral thresholds. An experimental test of how polls may shape the fortunes of small parties. (Opublicerat manuskript)

Irwin, G. and Van Holsteyn, J. (2012). Strategic electoral considerations under proportional representation. Electoral Studies, 31(1), pp. 184–191.

Skoglund, K. (2014). “Expert spår vinst för rödgröna även utan Fi” Tidningen Metro, 2014-09-12, sidan 2. http://issuu.com/metro_sweden/docs/20140912_se_malmo

SVT:s Valu: http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf

En ”bortkastad röst” att rösta på Feministisk initiativ?

Av: Johan Hellström

I februari påstod Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ”att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. Sjöstedt hade fel gällande Europaparlamentet då FI lyckades kamma hem ett av Sveriges tjugo mandat.  Han tog senare även tillbaka sitt uttalande. Debatten fick förnyad kraft i april när Dalademokratens chefredaktör Göran Greider och senare chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen stämde in i klagokören.

Var är då en ”bortkastad röst”? Enligt den statsvetenskapliga begreppsapparaten definieras oftast en bortkastad röst som en röst som inte påverkar en kandidats eller ett politiskt partis möjlighet att få ett mandat (givet valutgången). I Sverige har vi ganska få bortkastade röster p.g.a. ett någorlunda proportionellt valsystem. Dock kan man säga att röster som går till partier som hamnar under småpartispärren på fyra procent är ”bortkastade”. Det är en bortkastad röst om och bara om rösterna annars skulle gå till ett annat parti. Att inte rösta överhuvudtaget räknas inte som en bortkastad röst. Samtidigt är det ett problematiskt begrepp. Är alla röster på de/den förlorade kandidaten/kandidaterna i presidentval verkligen bortkastade? Det kan ibland vara så många som strax under 50 procent i vissa val. Är verkligen en röst på FI bortkastad även om de inte når upp till fyra-procentspärren?

Grunden till kritiken (från Jonas Sjöstedt m.fl.) är att FI eventuellt inte når upp till valspärren på fyra procent till riksdagen och att de röster som går till FI istället skulle kunna ha gått till ett annat parti (då företrädesvis ett rödgrönt parti). Än så länge finns det liten information om vilka FI:s nuvarande väljare är eller om de verkligen skulle rösta på ett annat parti om FI inte skulle ställa upp i riksdagsvalet. SVT:s vallokalsundersökning (Valu) inför Europaparlamentsvalet ger en indikation rörande detta, om en imperfekt sådan eftersom valdeltagandet var betydligt lägre än i det normala i riksdagsval. Enligt Valu så angav 73 procent av FI:s väljare att de skulle rösta på FI ”om det var riksdagsval idag”, 14 procent på Vänsterpartiet och 8 procent på MP. Det säger inte så mycket. I sakpolitiska termer ligger dock FI närmast Vänsterpartiet av riksdagspartierna.

Vad händer om FI inte når upp till fyraprocentsspärren? Skulle FI hamna strax under 4 procent kan detta vara avgörande för de rödgrönas möjligheter att bilda en majoritetsregering (och stänga ute SD från politiskt inflytande), givet att merparten av FI:s röster annars skulle gå till de rödgröna partierna. Detta vet vi dock inte, men det är en möjlighet. Vi vet däremot att FI inte presterat speciellt bra tidigare riksdagsval. De fick endast 0,7 procent i riksdagsvalet 2006 och 0,4 procent 2010. Sedan i maj har dock FI legat mellan c:a 2-4 % i olika opinionsundersökningar eller c:a 2,5-3 procent i genomsnitt (för en sammanvägd bild se t.ex. trefyranio.com). Samtidigt är det möjligt att FI:s potentiella stöd är större än det som framkommer i opinionsundersökningarna. Dels innehåller opinionsundersökningar en ganska stor ingrediens osäkerhet, dels kan det också bero på att väljare tänker ”taktiskt” och anger ett större parti som redan är representerat i riksdagen och inte ligger under småpartispärren på 4 procent. Taktisk eller strategisk röstning är inte ovanligt i svenska riksdagsval, fast då främst på partier som riskerar att åka ur riksdagen (se Annika Fredéns inlägg). Skulle FI lyckas öka sitt stöd i opinionen i slutspurten av valrörelsen och hamna nära 4 procent är det inte orimligt att även FI får stödröster (då FI med största sannolikhet skulle stödja en rödgrön regering). Fast i nuläget ser det dystert ut för FI.

Även om FI inte når riktigt upp till 4 procent på valdagen, kan dock FI:s möjligheter att lyckas i kommande riksdagsval öka. Partier som får minst 1 procent av väljarstödet får statligt stöd att tryckta och distribuera valsedlar till vallokalerna. Partier som får minst 2,5 procent av rösterna i riksdagsval får dessutom statligt partistöd om c:a 1/3 miljon. Detta är inga stora summor i detta avseende. Från FI:s perspektiv finns det betydligt mer pengar att hämta i kommunala partistöd om de är framgångsrika i kommunfullmäktigevalen runt om Sverige. Även om ett partis ekonomi är en betydelsefull faktor för att lyckas i valen kan även det som inte mäts i kronor vara viktigt. Valframgångar, även sådana som inte resulterar i riksdagsmandat, är stärkande för moralen och medlemmars vilja att fortsätta arbeta för framtida framgångar.

Som Niklas Bolin visar i sin doktorsavhandling har nya partiers väg in i riksdagen ibland varit en långsam process och det finns inget givet framgångsrecept. Kristdemokraterna bildades redan 1964 (som Kristen Demokratisk Samling) men lyckades inte nå över fyraprocentsspärren förrän 1991. För Miljöpartiet var resan kortare men det tog ändå åtta år från det att partiet bildades till att de kom in i riksdagen. Även om faktorerna varierar för partiers framgångar finns det en faktor som är särskilt viktig. Att ett parti fyller en politisk lucka – ett intresse, ett sakområde eller en sakfråga – i det politiska landskapet. Lyckas ett parti bli det mest trovärdiga partiet inom ett sakområde finns det goda förutsättningar att komma in i riksdagen om de spelar korten rätt (se även Bolins tidigare inlägg). För FI:s del måste de övertyga väljarna som värdesätter jämlikhet (eller feminism) högt att just de är de främsta företrädarna eller experterna på politikområdet.

Utöver de rent taktiska eller strategiska aspekterna av röstning (där det går att argumentera för att en röst på FI riskerar att åtminstone delvis bli ”bortkastad”), finns det så klart ett demokratiskt argument att rösta på det parti som ligger närmast hjärtat eller på det parti man ogillar minst. Att rösta på det parti som bäst representerar sina åsikter är självklart något önskvärt, inte minst då det är en av grundprinciper i representativa demokratiska system. Utifrån detta är en röst aldrig ”bortkastad”.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.