Och sen då – efter decemberöverenskommelsen 2014?

Av: Ann-Cathrine Jungar, Torbjörn Bergman och Johan Hellström

Extra valet som skulle ha hållits den mars 2015 avlystes två dagar innan skarpt läge. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen annonserade sex av riksdagspartierna att det politiska block som är mindre kommer att avstå från att rösta för sitt eget (eller sina egna) förslag till statsbudget om det finns risk att det största politiska blockets förslag förlorar i huvudvoteringen (se t.ex. här).

Denna överenskommelse mellan regeringen Löfven och allianspartierna kan ses som en enkel uppgörelse om en ny voteringspraxis som ska gälla i (minst) två mandatperioder, eller som ett demokratiskt problem som påverkar parlamentarismen.  Vår egen uppfattning ligger närmast den förstnämnda tolkningen. Det återstår dock att se om överenskommelsen fungerar i praktiken. Den bygger på att de sex partierna är ganska överens om vilka förslag och områden som faktiskt hör hemma i statsbudgeten. Dessutom är det oklart om minoritetsregeringen kommer att stå ut med att förlora omröstningar på andra områden, som skolan och vinster i välfärden, även om dessa inte har direkta budgetkonsekvenser. Det inställda extra valet kan möjligen därför visa sig vara ett uppskjutet extra val.

Vid den gemensamma presskonferensen i december 2014 underströk de närvarande politiska partierna att Sverige har en lång – och framgångsrik – historia av minoritetsregeringar. Och det är till detta och den mer principiella diskussionen om svensk parlamentarisk demokrati som vi nu vänder oss.

En anledning till att Sverige har haft många minoritetsregeringar är det som kallas den negativa parlamentarismens princip, det vill säga, att en regering tolereras tills det att en majoritet av parlamentets ledamöter öppet röstar emot den. Den parlamentariska institutionella utformningen, i kombination med det socialdemokratiska partiets i en europeisk jämförelse starka ställning, har historiskt genererat minoritetsregeringar som med hjälp av olika parlamentariska samarbeten – stödpartier, ”kontrakt” med oppositionen (se tidigare blogginlägg här) – kunnat mobilisera parlamentariska majoriteter i det politiska beslutsfattandet.

Det parlamentariska läget har dock avsevärt förändrats under den två senaste decennierna, vilket bidragit till att göra det svårare för minoritetsregeringar att regera. Sverige var fram till 1980-talet ett typexempel på en skandinavisk fempartimodell och beskrevs som ett begränsat flerpartisystem med ett dominerande socialdemokratiskt parti. Med nya parlamentariska partier – Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna 2010 – är Sverige ett utvidgat flerpartisystem med en försvagad socialdemokrati. Fragmenteringen av det svenska politiska systemet och förändrade styrkeförhållanden mellan etablerade partier har bidragit till att minoritetsregeringarnas parlamentariska läge betydligt försvårats. Det parlamentariska läget har ytterligare komplicerats genom att det senaste tillskottet bland våra riksdagspartier, Sverigedemokraterna, inte anses som riktigt ”rumsrent” av de andra sju partierna, som isolerar SD från alla former av formellt och förhandlat samarbete (se t.ex. här och här).

Finns det då mer långsiktiga institutionella lösningar som skulle underlätta bildandet av starka regeringar och det parlamentariska styret? En debatt i december gällde ett förslag om att riksdagen ledamöter i en voteringsomgång bara får rösta en gång. Det förslaget löser dock inget eftersom SD för att uppnå samma effekt bara kan avstå från att först rösta på sin egen budget. Utfallet blir i så fall exakt detsamma som det blev i början av december 2014. Alla förslag som innebär att majoriteten i riskdagen inte har ett avgörande inflytande över utfallet av omröstningarna bör dessutom bemötas med största skepsis och gedigen granskning.

Om något bör ändras så är det möjligen att det behövs en ny avvägning mellan proportionalitet och regeringsmaktens handlingskraft. Allt sedan 2010 års val har den svenska debatten handlat om att proportionaliteten bör förstärkas, att utjämningsmandaten är för få och att partierna riskerar att inte få full proportionalitet. Men Sverige, tillsamman med Danmark och Malta, har redan ett av Europas mest proportionella partisystem (Gallagher et al. 2011: 391).

Inför nästa riksdagsval förstärks nu proportionaliteten genom att den s.k divisorn sänks från 1,4 till 1,2 (2013/14:KU16). Denna förändring är inte stor, men hög proportionalitet gynnar de mindre partierna, och försvårar bildandet av majoritetsregeringar (eller handlingskraftiga minoritetsregeringar). Kort sagt, partierna har med ena handen gjort förändringar i det svenska valsystemet för att stärka proportionaliteten (vilket är strategiskt mycket viktigt för de mindre partierna), samtidigt som man i en överenskommelse etablerar en praxis som ska möjliggöra en fortsatt blockpolitik och minoritetsstyre inom ett mycket viktigt men ändå avgränsat politiskt område. Med tanke på att en utredning enligt decemberöverenskommelsen ska tillsättas för att ytterligare överväga hur och om det parlamentariska regelverket ska förändras behövs större konsekvens, och kanske mer genomgripande åtgärder.

Den konstitutionella verktygslådan behöver dammas av. Frågan om majoritetsvalsystem har allt emellanåt dykt upp i debatten (med förespråkare som t.ex. Ingvar Carlsson, Göran Persson och statsvetarprofessorn Leif Lewin ), men är förmodligen orealistiskt eftersom det är svårt att tro att partier som Folkpartiet och Miljöpartiet skulle önska sig en sådan förändring. Då kan det vara enklare att minska antalet utjämningsmandat eller att höja spärren i riksdagsvalet från 4 till 5 procent. Det är dock ingen garanti för att undvika svaga minoritetsregeringar, men kan sägas minska risken.

Vill man bibehålla en hög grad av proportionalitet i det svenska valsystemet, finns det dock en annan institutionell lösning att tillgå, nämligen att överge den negativa parlamentarismens princip. Den vanligaste regeln i Europa är att en regering behöver ett aktivt stöd av en parlamentarisk majoritet för att tillträda (dvs. positiv parlamentarism). En sådan investiturregel tvingar en regeringsbildare utan egen majoritet att finna stöd för en parlamentarisk majoritet (antingen som koalitionspartners eller stödpartier). Fördelen med ett sådant system vore givetvis att de ovannämnda problemen med såväl regeringsbildning som (viktiga) omröstningar hanteras, utan omfattande konstitutionella förändringar. En uppenbar nackdel är dock att regeringsbildningen riskerar att emellanåt bli utdragna processer och Sverige således periodvis kan stå utan en fungerande regering. Institutionell ingenjörskonst på den politiska arenan är ingen enkel sak!


Ann-Cathrine Jungar är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och leder forskningsprojektet From the Margins to the Mainstream: Populist Radical Right Parties and Government Formation in Europe.

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.

Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Gallagher, M., Laver, M., & Mair, P. (2011). Representative government in modern Europe. McGraw-Hill.

Annonser

Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Varför blir det nyval?

Av: Johan Hellström, Hanna Bäck och Daniel Walther.

Kort efter onsdagens budgetomröstning meddelande statsminister Löfven, att Sverige kommer ha ett nyval (extra val) i slutet av mars. Sverige har endast haft ett nyval sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter det att koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll p.g.a. oenighet om pensionsfrågan. Hur kan detta komma sig? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende?

I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945-2013 [1].Nyval_1

Figuren ovan visar samtliga nyval i de Europeiska länderna, men det är skillnad på nyval och nyval. I ett antal länder, inte minst Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Både Storbritannien (t.o.m. 2010) och Danmark saknar fasta valdatum, dvs. det är upp till den sittande regeringen att själva bestämma valdag (detta gäller i viss mån även i Irland och Österrike men med vissa restriktioner) T.ex. tillkom majoriteten av alla nyval i Storbritannien (med tre undantag) när regeringen för stunden ansåg det som mest fördelaktigt att ha ett val (när de var relativt populära och ekonomin gick bra), dvs. ett resultat av strategiska överväganden och inte ett tecken på regeringsinstabilitet (Smith 2005).

Anledningen till att detta spelar roll ges av den statsvetenskapliga litteraturen kring nyval. En central teori inom detta fält anger att incitamenten och viljan till att utlysa nyval öka med tiden, dvs. närmare det ordinarie valdatumet eller maximala mandatperioden för en regering. Anledningen till att sannolikheten för nyval ökar över tid är att regeringar oftast lyckas få igenom mycket av sin politik i början och mitten av sin mandatperiod och nyttan av att sitta kvar i regeringsställning minskar ju mer av förslagen och reformerna som realiseras (Lupia och Strøm 1995, Strøm och Swindle 2002). I och med detta ökar även incitamenten till att utlysa opportunistiska eller strategiska nyval. Inte sällan förläggs även dessa nyval när ekonomin går bra och regeringen i och med detta framstår i god dager (Kayser 2005, 2006). Figur 2 nedan visar hur tidigarelagda val eller nyval fördelar sig över mandatperioden uppdelat på fyra tidsintervaller.Nyval2

Figuren ovan visar just på att de flesta nyval äger rum efter det att halva ordinarie mandatperioden passerat och inte nära slutet av mandatperioden. Sverige och Norge skiljer sig dock från många länder i Europa i detta avseende.  Norge saknar helt ett konstitutionellt utrymme för nyval, så om en regering anser sig nödgad att avgå eller fälls i ett misstroendevotum finns inte möjligheten att utlysa nyval. Även den svenska grundlagen gör att Sverige har färre nyval än i de flesta andra länder, då ett nyval inte påbörjar en ny mandatperiod. Det är av denna anledning som svenska nyval benämns som ’extra val’ i svensk lagtext. Med andra ord, en regering som bildas efter ett svenskt nyval sitter endast återstående tiden av ordinarie mandatperiod, dvs. incitamenten att utlysa nyval i Sverige minskar över tid snarare än ökar!

Hur kan vi då föreställa oss att Löfven resonerade när han valde att utlysa nyval efter gårdagens budgetomröstning? Låt oss fundera över alla de tre mål eller incitament som har lyfts fram i litteraturen om regeringar: ”office-seeking”, dvs målet att erhålla och behålla regeringsmakten, ”policy-seeking”, dvs målet att kunna påverka politikens innehåll i en viss riktning, och ”vote-seeking”, dvs målet att vinna röster i framtida val. Här är det troligt att både ”office-seeking” och” policy-seeking” spelade en viss roll i det beslut som fattades: (1) Det var sannolikt så att Löfven resonerade att han skulle förlorat regeringsmakten om han hade avgått och talmannen hade fått i uppdrag att utse en ny regeringsbildare eftersom allianspartierna visade tydligt att de är beredda att ta över regeringsmakten om de gavs tillfälle till detta. (2) Det var sannolikt så att Löfven insåg att möjligheterna att påverka politikens innehåll i en viss riktning skulle vara mycket små om han skulle fortsätta att regera med en alliansbudget, alternativt om allianspartierna fick makten (eftersom allianspartierna visade tydligt att de inte var intresserade av förhandlingar över blockgränsen). (3) Det är däremot mycket lite som talar för att Löfven utlyste nyval av valstrategiska skäl eftersom de senaste opinionsmätningarna tydligt visat på att regeringspartierna har förlorat i stöd, och det finns även en risk för Löfven att han och socialdemokraterna ser mindre ”regeringsdugliga” ut i ljuset av det som hänt i och med att de förlorat en budgetomröstning. Avslutningsvis vill vi poängtera att Sverige länge har haft relativt överlevnadskraftiga regeringar av flera anledningar (se tidigare inlägg här), men så länge blockpolitiken består och ingen av blocken får en egen majoritet utan Sverigedemokraterna kan denna situation komma att förändras, och orden nyval och extra val kan vara något som även blir familjärt i en svensk kontext.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet. Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.


 

[1] Alla siffror i figurerna är från projektet Representative Democracy in Europe.

Referenser

Kayser, M. A. (2005). Who surfs, who manipulates? The determinants of opportunistic election timing and electorally motivated economic intervention. American political science review, 99(01), 17-27.

Kayser, M. A. (2006). Trade and the timing of elections. British journal of political science, 36(03), 437-457.

Lupia, A., & Strøm, K. (1995). Coalition termination and the strategic timing of parliamentary elections. American political science review, 648-665.

Smith, A. (2003). Election timing in majoritarian parliaments. British journal of political science, 33(03), 397-418.

Strøm, K., & Swindle, S. M. (2002). Strategic parliamentary dissolution. American political science review, 96(03), 575-591.

Om budgeten och statsskulden

Av: Daniel Walther

På onsdag den 3/12 är det tänkt att omröstningen om nästa års budget ska äga rum. Det har i den offentliga debatten de senaste veckorna spekulerats flitigt i om enskilda poster kommer att brytas ut ur budgeten (som skedde förra året), om SD kommer att stödja Alliansens förslag och om en förlust för den röd-gröna regeringen innebär att extraval utlyses.

Dessa frågor har redan diskuterats flitigt annorstädes och kommer att bli besvarade tids nog. Men en av frågorna som har fått uppmärksamhet, nämligen den om budgetunderskott och den svenska statsskulden, kan vara intressant att titta lite närmare på med hjälp av lite bakgrundsfakta. Statsskulden är idag på ca 1338 miljarder kronor, eller 137 000 kr per invånare, och regeringens budgetförslag, om det går igenom, skulle leda till en fortsatt ökning av skulden. Samtidigt utgör den svenska statsskulden endast 38% av BNP vilket är lågt internationellt sett. Men hur ovanligt är det egentligen med budgetunderskott, hur har den svenska statsskulden utvecklats och hur har skuldens utveckling hängt ihop med vilken regering som har varit vid makten?

Låt oss börja med att titta på hur utgifter och inkomster under varje budgetår hänger samman med statsskulden[1]. I grafen nedan kan vi se att statsskulden ökade kraftigt från slutet av 70-talet till mitten av 90-talet men stabiliserades sedan och har därefter pendlat kring ett medelvärde på runt 1250 miljarder kronor. Toppen på 1400 miljarder nåddes precis efter 90-talskrisens kulmen och skulden var då mer än dubbelt så stor som de årliga intäkterna. Därefter har skulden minskat, och tar man hänsyn till att BNP har ökat kraftigt sedan dess så är skulden idag klart lägre som andel av BNP.

Budgetutveckling

I grafen kan man också se att det är ganska ovanligt att inkomsterna i en budget överstiger utgifterna. Den svarta linjen för utgifter är bara nämnvärt över den blå inkomst-linjen vid några tillfällen, framförallt i slutet av 90- och 2000-talet, men annars är det tydligt att budgeterade underskott är det vanligaste utfallet.

En ännu tydligare bild av budgetsaldot får man i figur 2 nedan. Staplarna i figuren har också färgkodats utifrån vilken regering som satt vid makten under det budgetåret. Den genomsnittliga regeringen har haft ett årligt underskott på ca 10% (underskottet uttryckt som andel av de årliga intäkterna) men det är inte helt jämnt fördelat mellan borgerliga och socialistiska regeringar. Faktum är att borgerliga regeringar har haft ett genomsnittligt underskott på 17.8% jämfört med 6.6% för de socialistiska.

Budgetbalans

I grafen kan vi också se att de största relativa underskotten var i samband med den andra oljekrisen på 70/80-talet och valutakrisen på 90-talet. Jämfört med dessa kraftiga nedgångar i ekonomin har de senaste årens finansiella kris varit relativt lindrig. Efter krisens huvudår 2009 har det förvisso varit ett underskott i genomsnitt, men ett underskott på bara runt en tiondel av vad det var vid tidigare kriser. Budgetförslaget från den rödgröna regeringen för 2015, med ett budgeterat underskott på runt 4%, skulle om det förverkligades vara i linje med vad det har legat på de senaste tre åren.

Ett av skälen till att borgerliga regeringar har haft större underskott i genomsnitt, förutom att de ofta har regerat under kriser, kan vara att de generellt har bestått av större koalitioner. Forskning har visat att flerparti-regeringar ofta (men inte alltid) har svårare att balansera budgeten för att de i många fall har fler väljargrupper som behöver tillfredsställas (Bäck & Lindvall 2014). Den överväldigande majoriteten av socialdemokratiskt ledda regeringar har varit enpartiregeringar och har därför inte haft samma behov av att kompromissa fram budgetlösningar.

Sammantaget kan man säga att budgeteringskonsten har blivit klart mer framgångsrik de senaste decennierna. De tre regeringarna under Göran Persson hade ett genomsnittligt överskott på 1.5% medan Reinfeldtregeringen gick nästan exakt plus minus noll. Sedan 90-talskrisen har Sverige haft fler år av överskott än underskott vilket måste vara ganska unikt bland de industrialiserade västländerna. En bidragande orsak till detta kan vara att det finanspolitiska ramverket stramades upp efter 90-talskrisen med bland annat ett överskottsmål på 2 % (från och med 2000) och sedemera 1% (från och med 2007) av det finansiella sparandet under en budgetcykel.

Så oavsett vilken budget som till slut går igenom verkar det troligt att den kommer att bli klart bättre än den genomsnittliga budgeten för de senaste 50 åren.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe. Han gjorde under valrörelsen valprognoser på sidan trefyranio.com.

[1] Alla siffror är från regeringskansliets hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/2548/a/199285. Siffrorna från 2015 är från regeringens budgetförslag

Referenser

Bäck, H., & Lindvall, J. (2014). Commitment Problems in Coalitions: A New Look at the Fiscal Policies of Multi-Party Governments. Political Science Research and Methods.

Regeringsstabilitet i Europa: Varför avgår så många regeringar?

Av: Daniel Walther & Johan Hellström

I Sverige är det relativt sällsynt att en regering avgår innan nästa val. Ändå spekuleras det i att det kan ske om regeringen Löfven inte får igenom sin budget i december. Senast en svensk regering faktiskt avgick var 1981 när den andra Fälldin-regeringen först entledigade alla moderata statsråd och sedan, när misstroendevotum hägrade, valde att avgå. Egentligen avgick en svensk  regering efter detta, då Ingvar Carlssons första regering avgick 1990, men i detta fall tillträdde Carlsson som statsminister igen kort därefter (så det ledde i praktiken inte till någon förändring av regering).  Men Sverige är inget representativt land i Europa på den fronten. Faktum är att nästan 60% av alla regeringar i Europa sedan andra världskriget har avgått i förtid, antingen genom att utlysa nyval eller genom att ersättas av en annan regering mitt under mandatperioden[1].

Detta kan verka förvånande. Den heliga graalen för många partier, kronan på verket av deras ansträngningar, är regeringsinnehav, så att först kämpa sig till makten och sedan ge upp den innan man är tvungen kan framstå som kontraintuitivt. Så varför gör regeringar det? Och hur stor är sannolikheten att detta öde kommer att drabba den nuvarande socialdemokratiskt ledda koalitionen?

Två huvudtyper av förklaringar brukar anges: dels finns det stora skillnader mellan länder och regioner. Sannolikheten att en italiensk regering avgår är mycket större än att en svensk eller norsk gör det. Överlag kan man säga att regeringar i norra Europa har i genomsnitt haft fler regeringar som suttit hela mandatperioder jämfört med södra Europa. Men det varierar mycket mellan olika länder. Det finns länder i södra Europa där regeringarna sitter länge vid makten, t.ex. Spanien, Cypern och Malta och sedan finns länder som Grekland och Italien (det land i Europa med kortvarigast regeringar och flest regeringskriser) där en genomsnittlig regering bara varar i drygt ett år:

Avgångperland

I grafen kan vi se att färre än 20% av de svenska regeringarna sedan andra världskriget har avgått innan nästa val, medan mer än 80% av de italienska och irländska har gjort det. Den stora massan av länder ligger på mellan 50 och 70%. Det är dock inte helt lätt att gruppera länderna baserat på övergripande faktorer som geografi, BNP per capita, erfarenhet av demokrati, etc. Det verkar därför som nationella politiska överväganden är en viktig förklarande faktor.

Samtidigt har forskningen hittat flera gränsöverskridande förklarande faktorer som höjer risken för alla regeringar att avgår oavsett var de befinner sig. Några av de viktigaste är:

  1. Regeringstyp: Minoritetsregeringar är mindre stabila än de som åtnjuter majoritetsstöd i parlamentet och flerpartiregeringar är mindre stabila än de som bara består av ett parti. Mest överlevnadskraftiga regeringarna är givetvis de som kontrollerar majoriteten av platserna i parlamentet, inte minst om det är ett och samma parti som utgör en regering. Även s.k. koalitionsregeringar där två eller flera partier regerar tillsammans brukar vara stabila om de har en majoritet i parlamentet, men i lite mindre grad. Detta beror på att  partier som har egen majoritet har så klart lätt att få igenom sin politik och riskerar inte heller att förlora misstroendeomröstningar eller andra viktiga omröstningar som är nödvändiga för att kunna styra landet. De regeringar som tvingas avgå i allra högst grad är koalitionsregeringar utan starkt stöd i parlamentet. Enpartiregeringar i minoritet har det lite lättare, inte minst p.g.a. av dessa ofta bildas när det finns starka stödpartier eller i situationer där det saknas tydliga regeringsalternativ.
  2. Institutioner: länder med en andra kammare eller en president har känsligare regeringar eftersom de utsätts för en annan typ av maktkonkurrens. I länder med två-kammarsystem där den kammare som representerar hela landet som helhet och den kammare som representerar regionerna är i stort sätt lika starka ska lagförslag lyckas få stöd i båda kamrarna. Det är inte alltid så lätt vilket gör det svårare att styra landet. I s.k. semi-presidentiella system har presidenten inte sällan stora möjligheter att på egen hand avsätta en regering. Även detta bidrar till regeringsinstabilitet.
  3. Antal partier och ideologisk spridning: länder med fler partier som konkurrerar om makten och mer långtgående ideologiska strider har fler avgångar. Detta som ett resultat av att detta ofta gynnar uppkomsten av koalitionsregeringar som består av partier som inte alltid har haft så mycket ideologiskt gemensamt med varandra.
  4. Ekonomisk utveckling och externa kriser: Regeringar som är ansvariga för en ekonomi med stigande arbetslöshet och inflation och sjunkande tillväxt har ofta problem att överleva. Detta är speciellt sant när det är en koalitionsregering som sitter vid makten eftersom dessa har svårare att bestämma hur krisen ska hanteras. Inte sällan lämnar mindre partier en regering vid krissituationer för att slippa få skulden för bristande krishantering.

I graferna nedan kan vi se en översikt över hur några av dessa faktorer samverkar med tidig avgång.

mwcsurvbicamsurv

 

partysurvinfsurv

Så varje enskild förklarande faktor påverkar risken att en regering avgår i förtid med mellan 10 och 15%. Om flera av dessa faktorer samverkar, alltså om man exempelvis är en minoritetsregering i ett tvåkammarsystem där det finns många konkurrerande partier och inflationen stiger kan risken öka kraftigt.

För regeringen Löfven finns det alltså båda goda och dåliga nyheter i forskningen. Sverige är generellt ett land med stabila regeringar och vi har avskaffat den andra kammaren och har än så länge ingen skenande inflation (snarare tvärtom). Dock sitter regeringen tydligt i minoritet, vilket förvisso vid tidigare socialdemokratiska regeringsinnehav inte utgjort något problem, då man kunnat förlita sig på stöd från andra partier (C, V och MP) för att få majoritet för sina förslag (se tidigare inlägg här). Det parlamentariska situationen för den röd-gröna regeringen är idag mer komplicerad då det krävs att man lyckas få stöd inte bara från vänsterpartiet utan även från ett eller två allianspartier (eller passivt stöd från SD) för att få igenom sina förslag i riksdagen. Dessutom har vi ett stort antal aktiva partier som tävlar om makten, en blockpolitik som fortfarande försvårar samarbete mellan regeringen Lövfen och allianspartier och mer extrema ideologiska åsikter har fått en allt bredare representation i takt med SD:s framfart. Bilden är således blandad, men ser mer osäker ut vad den har gjort på länge i svensk politik.

En joker i den svenska leken är hur förändrat partibeteende och ny politisk praxis kommer att långsiktigt påverka regeringssituationen. En sådan förändring är hur budgeten hanteras, där vissa nu tror att det kommer att bli vanligt att oppositionen delar upp budgeten och tar ut enskilda poster som man är missnöjd med. Hur detta påverkar regeringens långsiktiga förmåga att föra sin önskade politik är i dagsläget oklart men kan komma att få effekter på partiernas intresse av att sitta kvar i regeringsställning.


 

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


 

[1] Data från Andersson, Staffan, Torbjörn Bergman, and Svante Ersson. 2014. “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se].

Sitter Löfvens regering i en historiskt svår situation?

Av: Torbjörn Bergman

I väntan på regeringens budgetförslag och omröstningen om detta kan vi titta lite närmare på det parlamentariska läget och jämföra något bakåt i tiden! Tabellen nedan visar det parlamentariska underlaget för svenska regeringar under efterkrigstiden.

Löfvens regering har ingen egen majoritet, men en majoritetsregering är inte heller någon egentlig och absolut garanti för stabilitet. Den första Fälldinregeringen (1976) hade egen majoritet men avgick på grund av inre splittring efter två år. En regering med mycket litet parlamentariskt underlag blir dock förstås bräcklig. Ullstens (1978) regering hade vad som egentligen var ett för knappt regeringsunderlag, endast 11 % av ledamöterna, med 39 av platserna i riksdagen. Den danske forskaren Asbjørn Skjæveland (2009) har genom empiriska studier och egna bedömningar kommit fram till att ett parti behöver minst 30 ledamöter för att vara regeringsdugligt. Dessa beräkningar bygger dock på studier av det danska Folketinget med 179 platser, där 30 ledamöter är ca 16-17 % av ledamöterna. Det finns nog ingen klar nedre gräns, men Folkpartiregeringen 1978 var nog ändå alltför liten för att kunna fungera parlamentariskt på längre sikt.

Samtidigt kan minoritetsregeringar vara ordentligt stabila, detta gäller den långa rad av S regeringar som kunde räkna på en majoritet genom att Vänsterpartiet inte var intresserad av att släppa fram en borgerlig regering. Carlsson II (1988) hamnade dock i problem när man inte ansågs sig kunna lita på V för att genomföra krisåtgärder. Persson (II och III) knöt upp V och MP som stödpartier genom att ge dem kontrakterade lösningar vad gäller politikens innehåll på breda samhällsområden och positioner inom departementen. Fälldin III (1981), bestående av C och FP, kunde också klara sig en kortare tid genom att hitta breda uppgörelser både till höger (M) och till vänster (S).

Löfvens situation är dock särskilt svår på grund av två faktorer:

  1. Han regerar trots att det finns en alternativ (borgerlig) majoritet riksdagen! Sverigedemokraterna (SD) vill ligga i mitten vad gäller socioekonomiska frågor och till höger vad gäller nationalism och invandring, men som Jungar och Backlunds inlägg på denna blogg visar så är SD i vart fall inte en del av vänsterblocket.
  2. Det finns som Lars Davidssons inlägg på bloggen Politologerna visar en pågående uppluckring av praxis att det parti som förlorat en inledande votering lägger ned sina röster i nästa omgång av votering. I stället har Sverigedemokraterna annonserat att man då kan komma att välja ”det minst dåliga” av de kvarvarande alternativen. Förmodligen innebär detta i SDs ögon Alliansens alternativ. Gäller detta omröstningen om statsbudgeten finns några alternativ:
    • Löfven kan sitta kvar med Alliansens budget. Även om det är tekniskt möjligt så är sannolikheten att Löfvens regering väljer att göra så minimal, enligt min bedömning
    • Löfvens regering kan också utlysa ett extra val. Detta är också mindre troligt eftersom de enda som egentligen önskar ett sådant kan vara SD.
    • Löfven kan välja att avgå och därmed inleds en ny regeringsbildningsprocess, och det finns ingen som kan utlysa ett extra val innan regeringsbildandet misslyckats ett flertal gånger. Det är då som Löfvens ”utsträckta hand” till några av partierna i Alliansen kan komma att prövas på riktigt. Om inte någon lösning framträder så kommer partierna i ett sådant läge att behöva genomgå fyra ”misslyckade” regeringsbildningsförsök innan ett extra val kan hållas.Innan dess kanske det ändå blir en regering bestående S + MP + något eller några partier från den då forna Alliansen. Kanske är det till och med troligt?
Statsminister Tillträdde Partier i regeringen Antal mandat i Andra kammaren eller enkammarriksdagen Parlamentariskt underlag i procent
Erlander III 1951 S, C 142 61,7
Erlander IV 1952 S, C 136 59,1
Erlander V 1956 S, C 125 54,1
Erlander X 1968 S 125 53,6
Palme I 1969 S 125 53,6
Fälldin I 1976 C, FP, M 180 51,6
Reinfeldt I 2006 M, FP, C, KD 178 51
Fälldin II 1979 C, FP, M 175 50,1
Hansson I 1945 S 115 50
Erlander I 1946 S 115 50
Reinfeldt II 2010 M, FP, C, KD 173 49,6
Erlander VIII 1960 S 114 49,1
Bildt 1991 M, FP, C, KD 170 48,7
Erlander II 1948 S 112 48,7
Erlander IX 1964 S 113 48,5
Erlander VII 1960 S 111 48,1
Palme IV 1982 S 166 47,6
Palme II 1970 S 163 46,6
Carlsson III 1994 S 161 46,1
Persson I 1996 S 161 46,1
Erlander VI 1957 S 106 45,9
Palme V 1985 S 159 45,6
Carlsson I 1986 S 159 45,6
Carlsson II 1988 S 156 44,7
Palme III 1973 S 156 44,6
Persson III 2002 S 144 41,3
Löfven 2014 S, MP 138 39,5
Persson II 1998 S 131 37,5
Fälldin III 1981 C, FP 102 29,2
Ullsten 1978 FP 39 11,2

Viktigt att notera:

  • Parlamentariskt underlag i procent” är andelen (i procent) mandat som regeringen haft i Andra Kammaren eller enkammarriksdagen efter valet 1970.
  • Data kommer från ett europeiskt projekt i jämförande politik som räknar nya regeringar (bara) när ett av vardera tre kriterier uppfylls: (a) det hållits ett allmänt val, (b) partisammansättningen förändras eller (c) det blir en ny statsminister. (Detta innebär exempelvis att när Carlsson formellt avgick och återkom våren 1990 så räknas inte detta som en ny regering.)

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.


Referenser

Datakälla: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Skjæveland, Asbjørn (2009), “Modelling Government Formation in Denmark and Beyond”, Party Politics 15: 715-735.

2014 års val: Ett genombrott för den postindustriella vänstern

Gästinlägg av Anders Lidström

Den politiska vänstern stärkte sin ställning i 2014 års val. På samma sätt som i vårens Europaparlamentsval gick emellertid vänstervinden i stort sett Socialdemokraterna förbi. I stället var det den post-industriella vänstern som vann framgångar, en vänster som uppmärksammar andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital, främst förknippad med miljö, genus, sexualitet och etnicitet.

Den vänster som dominerat under 1900-talet har sin grund i industrisamhällets konflikter och då främst den mellan arbete och kapital. Denna konflikt var framträdande så länge industrisysselsättningen dominerade men efter att ha nått sin topp i de flesta västländer kring 1970 kom i stället en välutbildad urban medelklass att växa fram med delvis nya värderingar. Den har bl.a. mer individualistiska uppfattningar vilket i Sverige bl.a. under flera decennier kommit till uttryck i ett starkare stöd för Moderaterna men den finns också i form av en vänsterrörelse inom denna medelklass som understryker behovet av att ifrågasätta och motverka andra maktordningar som framträder när konflikten mellan arbete och kapital inte uppfattas vara lika dominant. Dessa konfliktlinjer handlar om miljöns betydelse, men också om kön, sexuell läggning och etnicitet. Strävan efter att avtäcka och bryta dessa maktordningar karaktäriserar den post-industriella vänstern.

Distinktionen mellan två typer av vänsterrörelser knyter an till teorier om post-industrialism och postmaterialism, formulerade av bl.a. Daniel Bell och Ronald Inglehart. Tidigt noterade Bell (1973) att industrisamhällets allt mindre roll för sysselsättningen innebar att en tjänstelogik skulle ersätta en industrilogik. Inglehart (1977)  har varit tongivande i forskningen om förskjutningarna i de post-industriella staterna från materiella till postmateriella värderingar. I stora delar av västvärlden, inte minst i de nordiska länderna, betraktas i allt större utsträckning de materiella behoven som givna. I stället betonar medborgarna post-materiella värden som autonomi, självförverkligande, en god miljö och jämställdhet (jfr också Svage 1985, Ignazi 1996).

Om vi tar detta som utgångspunkt skulle en operationalisering av begreppet i ett svenskt sammanhang kunna se ut ungefär så här: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle historiskt och identitetsmässigt utgör de partipolitiska uttrycken för den vänster som har sin grund i industrisamhället. Direkta företrädare för en post-industriell vänster kan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ sägas vara. Miljöpartiet identifieras i allt högre grad som ett vänsterparti (SCB 2011) och ses numera som en naturlig komponent i det rödgröna blocket. FI positionerade sig före valet till stöd för en socialdemokratisk regering. Från ungefär början av 1990-talet har det dessutom inom Vänsterpartiet skett en ideologisk förskjutning i post-industriell riktning. Det är då man tar bort ”Kommunisterna” ut partibeteckningen och sedan också markerar att man är ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”.  Även om det finns liknande tendenser inom Socialdemokraterna och då främst i dess ungdoms- och studentförbund är de inte lika uttalade som hos Vänsterpartiet. Ibland har man hävdat att en del nya partier representerar en annan dimension i politiken, som går på tvärs mot vänster-höger-skalan. I praktiken har emellertid, åtminstone i Sverige, partierna förr eller senare sorterat in sig längst denna dimension. Att den post-industriella vänsterns utgår ifrån att det finns fundamentala maktstrukturer och ojämlikheter i samhället stärker vidare uppfattningen att de bör ses som vänsterpartier.

Totalt har mellan 45 och 55 procent av väljarna röstat på något parti till vänster under perioden 1973-2014 men det har skett en successiv tyngdpunktsförskjutning från en vänster förankrad i det industriella samhället till en post-industriell vänster (se figur 1). 2014 års val är det hittills bästa för den post-industriella vänstern med framför allt ett genombrott för Feministiskt initiativ (även om det inte nådde över fyra procent) samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stort sett behöll sina väljare. I figuren har det schablonmässigt räknats med att Vänsterpartiet från 1991 till ca 1/3 är ett postindustriellt parti. Med detta sätt att räkna hade den postindustriella vänstern ett röststöd på ca 12 procent vid 2014 års val.

Figur 1. Vänsterröstandet i Sverige 1973-2014 (%)AL_1Anm: Till industrisamhällets vänster räknas röstande på socialdemokraterna och fram till 1991 även vänsterpartiet. För att väga in vänsterpartiets tilltagande betoning av post-industriella konflikter har endast två tredjedelar av dess röster räknats till industrisamhällets vänster från 1991. Till det post-industriella samhällets vänster har röstande på Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, från 1991, 1/3 av vänsterpartiets röster räknats.

 

Vänsterröstandets styrkefästen

Industrisamhällets vänster respektive det postindustriella samhällets vänster har sina styrkefästen i olika typer av kommuner i landet. Visserligen råder ett negativt samband mellan röststöd för de bägge typerna av vänster men det finns ett antal kommuner i främst Norrbotten och Västerbotten där bägge varianterna är förhållandevis starka (t.ex. Jokkmokk, Kiruna, Skellefteå, Luleå och Pajala). I allt väsentligt är dock den industriella vänstern stark där den post-industriella är svag och vice versa. I figur 2 sammanfattas var de bägge typerna av vänster har sina styrkefästen.

Figur 2. Samband mellan kommunegenskaper och andel röstande på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014AL_2

Anm: Staplarna visar korrelationskoefficienten mellan fem kommunegenskaper och röstandet på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014

Det framgår tydligt av figuren att de bägge typerna av vänster är starkast i helt olika slags kommuner. Industrisamhällets vänster är har störst stöd i små kommuner med minskande befolkningsunderlag. Vidare handlar det om kommuner där medborgarna har låg utbildningsnivå och där många är sysselsatta inom industrin och få i den privata tjänstesektorn. Den post-industriella vänstern har i stället sina styrkefästen i större och expanderande städer med välutbildade invånare samt med hög andel sysselsatta i privata tjänstesektorn. Utöver det som redovisas i figuren skiljer sig styrkefästena åt även i andra avseenden. Den post-industriella vänstern finns i kommuner med goda värden på index för jämställdhet och HBTQ-vänlighet. Där är också privata välfärdstjänster vanliga. Det motsatta råder i de kommuner som domineras av industrisamhällets vänster. Även om analysen på kommunnivån inte kan säga något om skillnader mellan generationer är det sannolikt att den post-industriella vänstern har sitt främsta stöd bland de yngre medan den industriellt baserade stöds av äldre.

Det är tydligt att den vänster som har sin koppling till det industriella Sverige successivt försvagas. I takt med tilltagande urbanisering och avindustrialisering växer en ny typ av vänster fram som drivs av egalitära ideal men som understryker att konfliktlinjerna idag är mer mångfasetterade än att bara gälla arbete eller kapital. Resultaten från de senaste årens val tyder på detta, men huruvida industrisamhällets vänster kan hitta en strategi ut ur detta återstår att se. Vänstervinden gick Socialdemokraterna förbi under supervalåret 2014. Finns det något som talar för att man kommer att vara mer framgångsrika i framtiden?


Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet


Referenser

Bell, Daniel, 1973. The Coming of the Post-Industrial Society. The Educational Forum, vol 40 (4), pp. 574-579.

Ignazi, Piero, 1996. The Crisis of Parties and the Rise of New Political Parties. Party Politics, vol 2 (4), pp. 549-566.

Inglehart, Ronald, 1977. The silent revolution. Vol. 8. Princeton: Princeton University Press.

Savage, James, 1985. Postmaterialism of the Left and Right. Comparative Political Studies, vol 17 (4), pp. 431-451.

SCB, 2011. Åttapartivalet 2010. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Vilket opinionsinstitut lyckades bäst? Och vilka partier var svårast att mäta?

Av: Daniel Walther

Nu med valresultatet i hand (om än inte en färdig regering) kan partierna påbörja den långsamma processen att utvärdera sin valrörelse. Vilka väljare nådde man fram till, vilka tappade man och vad kan man förbättra inför nästa gång? En viktig komponent i denna lärdomsprocess är bra opinionssiffror, men som vi ska se var siffrorna för flera partier, inte bara för SD, skakiga. Det gjordes också prognoser inför valet, men dessa har redan diskuterats annorstädes (på politologerna och av mig på trefyranio) och tas därför inte upp här.

Två intressanta frågor att titta på så här i efterhand är dels om vissa institut lyckades särskilt bra, och dels om vissa partier var svårare att mäta. För att besvara dessa frågor har jag först tittat på den sista mätningen inför valet från varje institut eftersom denna borde ge den bästa fingervisningen om valutgången. Jag har också gjort en andra sammanställning genom att ta medelvärdena av mätningarna från varje institut under september månad. Skälet till att räkna in också andra mätningarna från september än bara den sista innan valet är att en enskild mätning kan påverkas av många slumpmässiga faktorer, men lägger vi samman flera borde en mer generell bild framträda. Då kan vi se om vissa institut hade strukturella avvikelser i sina skattningar och om opinionsbranschen som helhet hade större problem att mäta vissa partier.

Låt oss börja med att kolla hur det gick i enbart den sista mätningen. De grå staplarna längst till vänster visar den sammanlagda avvikelsen mellan institutens mätningar och det faktiska valresultatet. En lägre stapel innebär alltså en bättre uppskattning och där kan vi se att United Minds lyckades klart bäst. Med en avvikelse på 5.6 procentenheter var det genomsnittliga felet bara ca 0.6 per parti. Novus och Sifo klarade sig också under 10% spärren medan Ipsos och Demoskop var längst ifrån

sistamätningen

Om vi istället tittar på de sammanvägda resultaten för alla mätningar under september var istället Skop det institut som kom närmst valresultatet. Deras avvikelse på 8.7 innebär ett genomsnittligt fel på strax under 1 procentenhet per parti. Tätt därefter kom United Minds och YouGov som hade 9.0 och 9.4 procent avvikelse. Längst ifrån var Ipsos (med nästan två procentenheter fel per parti) och (överraskande nog) Sifo, med 13.6 i avvikelse. En ansenlig del av väljarkåren verkar dock ha bestämt under den sista veckan (enligt valu:n) vilket gör att mätningarna från början av september ingen nödvändigtvis var så felaktiga när de genomfördes. Den totala avvikelsen är snäppet lägre (84.4) när man bara tar in den senaste mätningen än när vi tittar på hela september (87.8) vilket tyder på att de tidiga mätningarna kan vara något missvisande.

pollavvikelse

Slutligen, vilka partier var svårast att mäta? På den frågan finns ett entydigt svar: SD och MP, och därefter V och FP. Att SD är svårt att mäta är välkänt och har diskuterats flitigt i många sammanhang de senaste dagarna. Att också MP, FP och V var så problematiska var däremot mer överraskande. I grafen nedan ser vi skillnaderna mellan de sista mätningarna från varje institut inför valet och det faktiska resultatet. De partier som var lättast att mäta hade några institut som överskattade och några som underskattade resultatet, och helst låga staplar. SD, MP, V och FP hade däremot bara avvikelser i en riktning vilket ledde till systematiska problem. Felen för både SD och MP var också stora – generellt två procentenheter eller mer.

partiavvikelse

Det verkar alltså som att det finns systematisk bias för vissa partier. Framförallt SD och MP hade stora avvikelser och samtliga institut verkar ha haft problem. Det tyder på att mätningsmetoderna för dessa kan behöva ses över. Felsökningen efter vad som gick snett kommer säkert att fortsätta ett bra tag till.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com.

Vilken regeringschef har regerat längst?

Inlägg av Torbjörn Bergman tillsammans med statsvetarna och gästbloggarna Staffan Andersson, Linnéuniversitetet, och Svante Ersson, Umeå universitet.

I Dagens Nyheter 2014-09-10 finns en artikel med underlag från vår forskning: ”Här har alliansen gömt sina konflikter”. Underlaget för tabellen som finns i artikeln har hämtats från våra forskningsprojekt, i detta fall de som finns öppet redovisade på www.erdda.se.

Det underlag som vi skrev för DN gick ut på följande:

Jämförande forskning har visat att i Västeuropa (17 länder efter 1945) sitter enpartiregeringar lite stabilare än koalitioner, och att majoritetsregeringar sitter lite längre än minoritetsregeringar. I sämre ekonomiska tider ökar även risken för att regeringar ska avgå (se http://www.palgrave-journals.com/cep/journal/vaop/ncurrent/abs/cep201327a.html.)

Men variationerna inom Västeuropa är också stora. Det är i länder i norra Europa, i Norden, Tyskland och Österrike men också i Benelux-länderna, som regeringsstabiliteten har varit högst. Dessutom var den regeringschef som suttit allra längst, Tage Erlander, en mästare på att hålla sig kvar både via en majoritetskoalition och, inte minst, genom att leda minoritetsregeringar.

Tage Erlander satt från oktober 1957 till oktober 1969 med en enpartiregering (s), d.v.s. i 12 år. Om vi även räknar med den koalition han ledde på 1950-talet har han det europeiska rekordet med flest år som regeringschef på raken, från oktober 1946 till oktober 1969 (23 år!). Tysklands Helmut Kohl ligger tvåa i denna liga med ca 16 år på raken, från slutet av 1982 till 1998. Tysklands Adenauer satt också länge. Från september 1949 till oktober 1963 (ca 14 år) ledde han en rad tyska koalitioner. Adenauers regeringar växlade dock partisammansättning över tid. Andra tyska koalitioner, som den mellan socialdemokrater (SPD) och det liberala partiet (FDP) höll ihop i ca 13 år, men med två olika statsministrar (Brandt och Schmidt).

Kanske är det Helmuth Kohl, regeringschef från oktober 1982 till september 1998, som med sina 16 år håller rekordet för att hålla ihop en koalition genom sina på varandra följande CDU/CSU och FDP regeringar (detta brukar i litteraturen räknas som en tvåpartiregering)? Men den koalitionen innehöll 1990 ytterligare ett parti, det östtyska systerpartiet DSU, vilket kanske, om än bara högst formellt, förändrade den koalitionen. Österrike är ett annat land som haft stabila koalitioner. Vranitzky satt från januari 1987 till januari 1997 och samma tvåpartikoalition bestående av socialdemokraterna och det konservativa folkpartiet fortsatte efter det ett par år till under en annan regeringschef (Klima). Luxemburg är ytterligare ett exempel på stabila koalitioner. EU:s tillträdande kommissionsordförande Jean-Claude Juncker ledde från juli 2004 till oktober 2013 en oförändrad tvåpartikoalition i drygt 9 år (och inräknat även andra koalitioner sammanlagt drygt tretton år). Företrädaren Jacques Santer (sedermera också kommissionsordförande) ledde en oförändrad tvåpartikoalition i drygt 10 år.

Men om vi här tar fasta på att många partier i en regering komplicerar samarbetet och fokuserar de koalitioner och de regeringar som (a) innehållit tre eller fler partier och som haft (b) samma regeringschef och (c) exakt samma partisammansättning flera gånger i rad får vi följande västeuropeiska rankinglista över de regeringskoalitioner som hållit ihop längst:

Tabell: De västeuropeiska koalitionsregeringar med tre eller fler partier som har suttit längst under efterkrigstiden.

Ranking Land Statsminister Månad bildad Månad avslutad Antal partier i koalitionen Antal dagar i regeringsställning
1 Sverige Reinfeldt Oktober 2006 September 2014 (?) 4 2900
2 Norge Stoltenberg Oktober 2005 September 2013 3 2884
3 Nederländerna Kok Augusti 1994 Maj 2002 3 2733
4 Belgien Dehane Mars 1992 Juni 1999 4 2621
5 Finland Lipponen April 1995 Maj 2002 5 2580
6 Nederländerna Drees September 1952 December 1958 4 2170
7 Belgien Martens December 1981 December 1987 4 2141
8 Danmark Schlüter September 1982 Maj 1988 4 2067

Källa: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [ www.erdda.se ]

Fredrik Reinfeldt blir i dagarna europeisk mästare i att hålla ihop en regering med tre eller flera partier. Egentligen är det i det närmaste dött lopp mellan Reinfeldt och Norges Jens Stoltenberg, men Reinfeldt har som statsminister haft ytterligare ett parti att jämka samman med, så det är något av en bedrift att lyckas hålla ihop regeringen över två hela mandatperioder. Inte minst utgör detta en markant skillnad mot den tidigare borgerliga regeringsperioden, 1976-1982. Bildtregeringen (1991-1994) blev ju inte omvald, men även den hade betydande inre spänningar.

Det är klart att jämförelser över tid och mellan regeringar kan vara svåra att göra. Det kan finnas avgörande skillnader i kontexten vad gäller partisystem och institutionella lösningar. Likaledes kan vi i mycket grova drag konstatera att det verkar vara lättare att leda en stabil regering i norra Europa än i södra Europa. Men om kampen om regeringsmakten är ett viktigt forskningsfält när det är valrörelse, är det som händer inom regeringar också ett spännande forskningsområde – och ett än mer outforskat sådant!

En ”bortkastad röst” att rösta på Feministisk initiativ?

Av: Johan Hellström

I februari påstod Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ”att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. Sjöstedt hade fel gällande Europaparlamentet då FI lyckades kamma hem ett av Sveriges tjugo mandat.  Han tog senare även tillbaka sitt uttalande. Debatten fick förnyad kraft i april när Dalademokratens chefredaktör Göran Greider och senare chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen stämde in i klagokören.

Var är då en ”bortkastad röst”? Enligt den statsvetenskapliga begreppsapparaten definieras oftast en bortkastad röst som en röst som inte påverkar en kandidats eller ett politiskt partis möjlighet att få ett mandat (givet valutgången). I Sverige har vi ganska få bortkastade röster p.g.a. ett någorlunda proportionellt valsystem. Dock kan man säga att röster som går till partier som hamnar under småpartispärren på fyra procent är ”bortkastade”. Det är en bortkastad röst om och bara om rösterna annars skulle gå till ett annat parti. Att inte rösta överhuvudtaget räknas inte som en bortkastad röst. Samtidigt är det ett problematiskt begrepp. Är alla röster på de/den förlorade kandidaten/kandidaterna i presidentval verkligen bortkastade? Det kan ibland vara så många som strax under 50 procent i vissa val. Är verkligen en röst på FI bortkastad även om de inte når upp till fyra-procentspärren?

Grunden till kritiken (från Jonas Sjöstedt m.fl.) är att FI eventuellt inte når upp till valspärren på fyra procent till riksdagen och att de röster som går till FI istället skulle kunna ha gått till ett annat parti (då företrädesvis ett rödgrönt parti). Än så länge finns det liten information om vilka FI:s nuvarande väljare är eller om de verkligen skulle rösta på ett annat parti om FI inte skulle ställa upp i riksdagsvalet. SVT:s vallokalsundersökning (Valu) inför Europaparlamentsvalet ger en indikation rörande detta, om en imperfekt sådan eftersom valdeltagandet var betydligt lägre än i det normala i riksdagsval. Enligt Valu så angav 73 procent av FI:s väljare att de skulle rösta på FI ”om det var riksdagsval idag”, 14 procent på Vänsterpartiet och 8 procent på MP. Det säger inte så mycket. I sakpolitiska termer ligger dock FI närmast Vänsterpartiet av riksdagspartierna.

Vad händer om FI inte når upp till fyraprocentsspärren? Skulle FI hamna strax under 4 procent kan detta vara avgörande för de rödgrönas möjligheter att bilda en majoritetsregering (och stänga ute SD från politiskt inflytande), givet att merparten av FI:s röster annars skulle gå till de rödgröna partierna. Detta vet vi dock inte, men det är en möjlighet. Vi vet däremot att FI inte presterat speciellt bra tidigare riksdagsval. De fick endast 0,7 procent i riksdagsvalet 2006 och 0,4 procent 2010. Sedan i maj har dock FI legat mellan c:a 2-4 % i olika opinionsundersökningar eller c:a 2,5-3 procent i genomsnitt (för en sammanvägd bild se t.ex. trefyranio.com). Samtidigt är det möjligt att FI:s potentiella stöd är större än det som framkommer i opinionsundersökningarna. Dels innehåller opinionsundersökningar en ganska stor ingrediens osäkerhet, dels kan det också bero på att väljare tänker ”taktiskt” och anger ett större parti som redan är representerat i riksdagen och inte ligger under småpartispärren på 4 procent. Taktisk eller strategisk röstning är inte ovanligt i svenska riksdagsval, fast då främst på partier som riskerar att åka ur riksdagen (se Annika Fredéns inlägg). Skulle FI lyckas öka sitt stöd i opinionen i slutspurten av valrörelsen och hamna nära 4 procent är det inte orimligt att även FI får stödröster (då FI med största sannolikhet skulle stödja en rödgrön regering). Fast i nuläget ser det dystert ut för FI.

Även om FI inte når riktigt upp till 4 procent på valdagen, kan dock FI:s möjligheter att lyckas i kommande riksdagsval öka. Partier som får minst 1 procent av väljarstödet får statligt stöd att tryckta och distribuera valsedlar till vallokalerna. Partier som får minst 2,5 procent av rösterna i riksdagsval får dessutom statligt partistöd om c:a 1/3 miljon. Detta är inga stora summor i detta avseende. Från FI:s perspektiv finns det betydligt mer pengar att hämta i kommunala partistöd om de är framgångsrika i kommunfullmäktigevalen runt om Sverige. Även om ett partis ekonomi är en betydelsefull faktor för att lyckas i valen kan även det som inte mäts i kronor vara viktigt. Valframgångar, även sådana som inte resulterar i riksdagsmandat, är stärkande för moralen och medlemmars vilja att fortsätta arbeta för framtida framgångar.

Som Niklas Bolin visar i sin doktorsavhandling har nya partiers väg in i riksdagen ibland varit en långsam process och det finns inget givet framgångsrecept. Kristdemokraterna bildades redan 1964 (som Kristen Demokratisk Samling) men lyckades inte nå över fyraprocentsspärren förrän 1991. För Miljöpartiet var resan kortare men det tog ändå åtta år från det att partiet bildades till att de kom in i riksdagen. Även om faktorerna varierar för partiers framgångar finns det en faktor som är särskilt viktig. Att ett parti fyller en politisk lucka – ett intresse, ett sakområde eller en sakfråga – i det politiska landskapet. Lyckas ett parti bli det mest trovärdiga partiet inom ett sakområde finns det goda förutsättningar att komma in i riksdagen om de spelar korten rätt (se även Bolins tidigare inlägg). För FI:s del måste de övertyga väljarna som värdesätter jämlikhet (eller feminism) högt att just de är de främsta företrädarna eller experterna på politikområdet.

Utöver de rent taktiska eller strategiska aspekterna av röstning (där det går att argumentera för att en röst på FI riskerar att åtminstone delvis bli ”bortkastad”), finns det så klart ett demokratiskt argument att rösta på det parti som ligger närmast hjärtat eller på det parti man ogillar minst. Att rösta på det parti som bäst representerar sina åsikter är självklart något önskvärt, inte minst då det är en av grundprinciper i representativa demokratiska system. Utifrån detta är en röst aldrig ”bortkastad”.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.